Mina fyra företag

Adam i Hamburg. Foto: Rebecca Gustafsson, Apelöga

Sedan jag sist skrev här har det gått nästan tre månader. Förutom några veckors semester har jag jobbat med fyra olika företag under tiden, vilket förklarar det uteblivna bloggskrivandet. Här kommer en sammanfattning:

Skandinaviska Shakerkök

Ja, mitt nya köksföretag, som jag startade tillsammans med Rikard i våras, tuffar på. Under sommaren har jag snickrat ihop en tillfällig sajt, i väntan på den ”riktiga” sajten som kommer senare i höst. Denna 1.0-version finns här. Var tycks?

Att bygga en enkel sajt kan ofta bli krångligt, trots intentionerna. Jag valde att outsourca snickrandet via Upwork – en wordpress-kunnig kille i Montenegro byggde sajten, utifrån mina enkla skisser, för 200 USD.

Och häromveckan byggde jag en annan enkel sajt, som är tänkt som ett komplement till företagshemsidan. Den heter Vad är ett shakerkök? och handlar om just det: Varför ett shakerkök ser ut som det gör. Denna sajt har varit ett scratch my own itch-projekt: När vi startade Skandinaviska Shakerkök hade jag väldigt dålig koll på shakerhistorien, men nu, några månader senare, kan jag en hel del mer. Och om det vill jag berätta.

Under tiden håller vi också på att renovera vårt blivande showroom på Fersens väg. Det har blivit ett utdraget ångestprojekt, som fått konkurrera med den renovering som min fru och jag gör i vårt eget hus (följ här). Och samtidigt har vi i nuläget för lite pengar i företaget för att kunna lägga ut allt arbete på hantverkare. Så, det tar sin tid.

Men snart så. Om några veckor ska vi kunna öppna. Kom gärna och besök mig! Jag bjuder på kaffe och en lektion i shakerhistoria. (Maila mig gärna.)

(Och om du är lite extra intresserad av kök och sånt så kan det vara en bra idé att prenumerera på vårt nya nyhetsbrev. Det kommer dyka upp finfina erbjudanden och sånt där. Sajna upp på hemsidan.)

Apelöga

Fotobyrån som jag grundade 2010 och som det var tänkt att jag skulle lämna i höstas när jag gick på föräldraledighet. Men när det kom till kritan kunde jag inte slita mig ifrån min bebis. Så nu är jag tillbaka på halvtid på byrån.

Häromveckan var vi på kickoff-resa i Hamburg, där vi la upp planerna för hösten, och samtidigt blickade framemot vad Apelöga ska vara om fem år.

Hösten på Apelöga ser ut ungefär som den brukar: Efter några månaders sommardvala så vaknar nu alla kunder på samma gång, och alla vill ha fina bilder och filmer innan löven faller från träden. En utmaning. Men det brukar alltid lösa sig.

Astrakan Images

Apelöga har sysslat med bildbyråfotograferande sedan länge. Men för något år sedan bestämde vi oss för att knoppa av denna verksamhet till ett nytt bolag. Egentligen påverkar det inte livet på Apelöga, utan det är mest en bokföringsteknisk lösning. Nu blir det två pärmar istället för en.

Denna nya bildbyrå har fått en egen sajt, astrakanimages.se. Eftersom den främst riktar sig mot en utländsk publik – våra bilder säljer som bäst i USA – så är den på engelska.

Sajten är typ klar, men inte helt. Faktum är att vi söker efter personer som vill ”beta-testa” sajten, och som isåfall får fet rabatt på bildköp. Maila mig om du är intresserad.

FCM1

Ni som hängt med ett tag minns kanske att vi redan 2013 lanserade idén på ett Fotografiskt Centrum i magasin 1 i Frihamnen. Sedan dess har vi fajtats mot byråkratins väderkvarnar, och har ärligt talat inte åstadkommit särskilt mycket.

Men idén lever vidare, och den bubblar ständigt i bakhuvudet.

Senaste tanken är att omvärdera om M1, magasin 1, verkligen är rätt plats. Det kommer vara byggarbetsplats i området runt huset fram till 2040-2050 ungefär (eftersom en hela Nyhamnen byggs om från hamnområde till stadsmiljö).

Kanske ska vi istället sikta på Varvsstaden? Ett möte är bokat om några veckor. Sedan får vi se.

Och allt annat

Det som är bra med att jobba med flera företag samtidigt är att jag kan testa samma idé flera gånger, med olika inriktningar. Till exempel, jag har börjat sätta mig in i digital marknadsföring och lär mig om Google Adwords och Facebook Ads, med mera. Bästa sättet att lära sig är att testa, så det gör jag. Varje dag körs olika tester, i mina olika företag. Om hur detta faller ut kommer jag berätta här i bloggen framöver.

Men det som är dåligt med att för många järn i elden är att jag hela tiden har känslan av att inget blir ordentligt gjort.

Ibland tar jag tveksamma genvägar för att hinna det jag vill.
Ibland funkar det, ibland inte.
Ibland känns det som att jag kandiderar till utmärkelsen ”Årets sämsta pappa” (mina döttrar är 2 och 5 år).

Hursomhelst. Jag vill gärna hålla den här bloggen i liv, men risken är att det bara blir sporadiska inlägg under hösten. Men om du läst hela vägen hit, så vet du varför.

Nämnde jag att du gärna får maila mig om du tycker eller tänker något om detta? Vi hörs!

Konsten att få kunden på kroken

gottjobb-medfilter-AI10189-blogg-170626

Efter 15 år i fotobranschen har jag hamnat i en helt annan värld: Köksbranschen. Jag kan redan efter några månader se fördelarna i att byta miljö: Plötsligt har jag fått ett annat perspektiv och ser saker och ting med nya ögon. Till exempel har jag fått följande insikter om hur kunder tänker. Och hur man kan attrahera dem.

Hur man attraherar B2B-kunder

Apelöga, foto- och filmbyrån som jag drivit sedan 2010, jobbar bara med B2B. En typisk foto/filmkund vet när de har behov av Apelögas tjänster, de är sällan tveksamma. Antingen behövs bilden, eller så behövs den inte. Och om bilderna behövs så hör de av sig, så enkelt är det.

Det betyder också att 99% av tiden så är dessa kunder inte i behov av filmer och bilder. Det spelar ingen roll hur mycket vi försöker deala med dem och komma med erbjudanden – ”Passa på nu så får du halva priset!” – för det fungerar inte (vi har testat några gånger utan resultat).

Anledningen att det inte fungerar är att ingen rabatt i världen kan skapa ett behov som inte finns.

För Apelögas del handlar därför marknadsföring och säljaktiviteter om att skapa och vårda relationer. Att genom olika aktiviteter hålla sig top of mind, så att när kunden väl har ett behov av en film så hoppas vi att de kontaktar oss.

Mer än så kan vi inte göra.

Att locka in en privatkund

När jag nu hamnade i köksbranschen hade jag en föreställning om att kökskunder fungerar likadant: Antingen vill man ha ett nytt kök, eller så är man inte på marknaden. Men jag hade fel.

En uppenbar skillnad mot fotovärldens B2B-relationer är att jag i köksbranschen främst möter privatkunder.

Men en annan mer väsentlig skillnad handlar om hur länge kunderna är i köp-fasen.

För att förklara vad jag menar så vill jag berätta vad som hänt senaste månaderna:

När jag i april här i bloggen berättade om att det fanns möjlighet att få kök till självkostnadspris så strömmade intresseanmälningarna in.

Jag hade väntat mig att de som nappade på erbjudandet skulle vara personer som redan kommit långt i sin köksbytarprocess. Att de bestämt sig för att köpa nytt och att de visste ungefär vad de ville ha. För det är så jag är van att kunder i foto/film-branschen agerar.

Men av alla som hörde av sig – cirka 30 personer inom loppet av tre dagar – så var det bara ett fåtal som var i kategorin ”vi ska verkligen byta kök nu och vi vet vad vi vill ha”.

En övervägande majoritet av de som hörde av sig var i annan kategori: ”Vi hade inte tänkt byta kök nu, men kanske inom fem år, och nu när denna möjlighet uppenbarade sig så tar vi chansen”.

Instagram-bild om kampanjen med billiga kök

Det är ju förstås rätt vanligt att man har ett kök som man inte är riktigt nöjd med, och som man drömmer om att byta. Men det betyder inte att man letar aktivt efter en leverantör, eller att man börjat skissa på hur det nya köket ska se ut.

Jag förstod plötsligt varför rabattkampanjer fungerar i det här sammanhanget. När det finns chans att göra en bra deal så blir många lockade. Rabatten kan vara det som gör att de tar sig över tröskeln. Medan det i Apelöga-världen är meningslöst att locka med rabatter. En billig bild är inte värd något om man ändå inte tänkt använda den.

Ibland hänger det på priset

En annan insikt om hur kökskunder resonerar har smugit sig på lite långsammare.

Det visade sig att ingen av de som hörde av sig gick hela vägen och köpte ett kök. De föll bort en efter en till dess att alla tackat nej.

De flesta backade ur av kostnadsskäl – ett handbyggt kök i massivt trä blir rätt kostsamt, även om inte den som säljer köket (jag) får betalt. Det är många timmar i snickeriet, och mycket material, som ska betalas ändå.

Och det slog mig också att av alla de som hörde av sig så var det nästan ingen som hade nappat på själva kärnan i vårt koncept: Shakerestetiken, handbyggt, massivt trä och hela grejen med ett hållbart kök. Och inte så konstigt det, eftersom jag knappt har berättat om dessa kärnvärden än.

Det de nappade på var det jag berättade om: Lockelsen om ett billigt kök. Men när det kom till kritan var det inte billigt nog.

Är kunden redo?

Några köksbeställningar har det ändå blivit under försommaren. Gemensamt för de kunder som gått hela vägen är att de kom till oss, snarare än att vi lockade in dem. De hörde av sig för att de var redo. Eller rättare sagt, de hörde av sig till min kollega Rikard på Möllans Verkstäder, som sedan hänvisade dem vidare till Skandinaviska Shakerkök.

Detta var alltså kunder som var inställda på att byta kök, och de ville ha ett gediget träkök som är byggt för hand. När Rikard då berättade om Shakerkök-provkundsdealen  så föll alla bitar på plats.

En insikt kommer till mig nu när jag skriver detta: När allt kommer till kritan så är det inte så stor skillnad på en foto/film-kund och en kökskund. Det handlar om huruvida kunden tar tagit ett beslut om att det är dags. Oavsett vad du gör så blir det ingen affär om inte kunden är redo.


Håller du med?
Hur tänker, tycker och agerar dina kunder? Hur gör du för att möta dem på rätt sätt? Jag ser framemot att få tips och insikter! Lämna din kommentar här i bloggen eller på min Facebook-sida.


Om företagen som nämns i texten ovan:
Apelöga
är en byrå i Malmö som gör foto och film åt företag. Jag är grundare och huvudägare, men har tagit ett steg tillbaka i det dagliga arbetet. Läs mer om Apelöga här.


Skandinaviska Shakerkök
är mitt nystartade företag, som bygger handbyggda kök i massivt trä i shakerstil. Om du vill följa utvecklingen så är Instagram rätt kanal.

Den perfekta loggan

gottjobb-loggan

Att crowdsourca en logotyp

Mitt nya köksföretag börjar så smått ta form. Vi renoverar den lokal på Fersens Väg i Malmö som blir showroom i höst. Och som ett första steg i vår grafiska profil så spikade vi vår nya logo häromveckan.

Den konventionella vägen att skapa en logo är att anlita en designer, eller kanske att skapa en logo på egen hand. Personligen är jag en stor fan av crowdsourcing och valde därför att skapa en logodesigntävling på 99designs.com.

För 499 dollar fick vi en mängd olika förslag på logotyper, från designers runt om i världen. Alla förslag var inte bra, särskilt inte under de första dagarna. Men genom att ge löpande feedback till designerna, så vässades loggorna allt mer.

Efter några dagar kom bidrag nummer 43. Den ser ut så här:

SkandinaviskaShakerkök logo black

Jag blev förälskad.

Jag gillar den strikta typografin – den går i sann sparsmakad shaker-anda – och jag gillar den handritade furan som anspelar på de handbyggda kök, av massiv furu, som vi snart börjar bygga.

Men innan vi bestämde oss så la jag ut en förfrågan på Facebook där jag bad om feedback.

Oväntat många engagerade sig i frågan. Alla gillade inte samma, men tillräckligt många gillade min favorit för att jag skulle känna mig trygg med beslutet.

Den oviktiga loggan

Att fixa en logo till sitt nya företag är kul, och i viss mån viktigt. Men jag tror att många entreprenörer överskattar loggans betydelse. När det kommer till kritan är den inte så viktig.

Loggan i sig betyder ingenting, om du inte laddar den med positiva värden (i form av dina superba produkter och tjänster).

Det är också lätt hänt att man efter några år vill göra om sin logga. Kanske går inte företaget så bra som man hade hoppats, och man vill ha en omstart. Att lägga tid på att designa om sin logga känns som produktivt arbete, men det är mest en illusion. Ingen logga i världen kan rädda ett dåligt företaget. Förstås.

Den älskade loggan

Men ändå. Det är lätt att förälska sig i sin logga.

När jag var frilansfotograf fick jag ofta uppleva detta. Jag hamnade då och då i olika företagssammanhang och när det var dags för fotografering så ville nästan alltid ägaren/VD:n/chefen porträtteras med sin logga i bakgrunden.

Bara ibland lyckades jag förklara för dem att logobilder nästan alltid väljs bort i slutändan, eftersom tidningsredaktör ogärna vill göra reklam i sina tidningar för företag.

Så, nu när jag är som mest förälskad i vår nya logga så måste jag påminna mig: Ingen annan bryr sig särskilt mycket, och loggan spelar väldigt liten roll. Mitt köksföretags framtid hänger inte på logotypen, utan på produkten.

Det är nu det riktiga arbetet börjar.


CVR_MILL4200_01_SE_CVR.indd En bok som förklarar mer om varför du inte ska lägga tid på att designa om din logotyp är Don’t Mess With The Logo. Den handlar om allt annat du bör göra istället när du ska starta ditt företag.

 

 

Vet du om att du är blind?

gottjobb-medfilter-AI12594

När Steve Jobs fick en förhandstitt av vad som skulle bli Segway, ett tvåhjuligt självbalanserande elfordon, blev han entusiastisk. Han hade förvisso vissa invändningar mot designen, men själva idén tyckte han var ”lika revolutionerande som persondatorn!”.

Jobs blev en av de första investerarna i Segway. Och hans investering gav eko i riskkapitalistvärlden. Jobs var känd för att ha känsla för teknisk innovation och förstå vad som funkar på marknaden. Om han trodde på Segway så skulle det alldeles säkert bli en hit. Investerarna flockades runt Segway.

Men Jobs hade fel, visade det sig. Produkten fungerade visserligen, men folk ville inte köpa den. Segway blev inte alls den stora revolution som förutspåtts.

Hur kunde Jobs ha så fel?

”Warning! Blind spots!”

Jag såg en buss en gång med en sticker på baksidan: ”Warning! Blind spots!”. Bilister som tänkte köra om bussen varnades alltså för att chauffören inte kunde se dem, när de körde in i chaufförens döda vinkel.

Jag har tänkt en del på detta med blind spots som metafor. Vi har alla våra blind spots – det finns saker vi inte vet om oss själva, sådant vi är omedvetna om.

Och fundera på den här: Hur ska du kunna bli medveten om något du inte är medveten om?

Magkänslan som leder rätt… och fel

En förklaring till Steve Jobs missbedömning om Segway är idén om blind spots. Jobs var van att agera utifrån sin magkänsla när det handlade om persondatorer och senare om ipods och mobiler. Han hade levt hela sitt vuxna liv i den världen och hade samlat på sig massor av omedveten kunskap. Hans magkänsla ledde därför oftast rätt.

Men när det handlade om Segway – en annan bransch, en annan produkt – saknades den underliggande kunskapen. En magkänsla fanns där ändå, men den var mycket sämre grundad. Och här är poängen: För Steve Jobs kändes magkänslan likadant som när han hade en magkänsla om datorvärlden. Han var därför lika säker på magkänslan i båda fallen.

Han var omedveten om vad han inte visste. Han såg inte det han inte kunde se.

Hur kan du se det osynliga?

Det är relativt lätt att upptäcka blind spots hos personer i vår närhet, men det är mycket svårt att se dem hos sig själv. Vi väljer ofta att hålla ögonen stängda.

Handen på hjärtat: Hur reagerar du när någon i din närhet påpekar en brist hos dig? Om det är en brist du inte är medveten om är risken stor att du vänder taggarna utåt och avfärdar personen för att hen har fel, enligt dig.

Jag upptäckte en blind spot hos mig själv i höstas, då jag provjobbade i köksbranschen hos min vän Rikard som driver Funkiskök (och som nu är min partner i mitt nystartade köksföretag). Jag hade då en föreställning om att jag var rätt bra på att driva ett Instagram-konto – jag vet hur man plåtar, jag hur man berättar en story, jag vet hur bygger en följarskara – och satte därför igång detta för Funkiskök.

Jag hade fel. Jag körde kontot några veckor och det gick rätt knackigt.

Jag gick på föräldraledighet och lämnade över Instagram-kontot till en ny person. Som genom en ny strategi hade skaffat tusen följare till kontot inom ett par veckor. Nu, ett halvår senare, har kontot tickat upp till nästan 5 000 följare.

Mitt ego fick sig en törn. Hur kunde jag vara så jävla dålig?

Samtidigt, med lite distans, är jag glad för insikten. Nu har jag en blindspot mindre.

Nu går jag in i en hektisk period med anledningen av starten av mitt nya företag, Skandinaviska Shakerkök AB, och pausar bloggen ett tag. Jag kommer tillbaka. Till dess finns jag på Facebook, Instagram, LinkedIn och på mail. Och jag ses gärna IRL när det finns tid – om jag bjuds på kaffe avslöjar jag alla mina hemligheter…

Därför bör du skjuta upp din belöning

Bra jobb?

Jag hörde en amerikansk entreprenör berätta i en podcastintervju om hur hans företag växte från en liten rörelse till att omsätta många miljoner dollar. Hur hade han gått till väga? Han sammanfattade sitt framgångskoncept i två punkter:
1. ”Mitt företag har växt för att det har haft tid att växa. Tiden är väsentlig.”
2. ”Jag har tillämpat delayed gratification.”

Delayed gratification, eller kanske uppskjuten belöning på svenska. Entreprenören förklarade:

– Till exempel, vid ett tillfälle i början av min karriär hade jag möjlighet att ta ut en vinst ur mitt bolag för att köpa ett hus. Men istället valde jag att investera vinsten i företaget. Några år senare hade pengarna på det sättet genererat ännu mer vinst, och jag kunde köpa ett större hus. Om jag däremot hade köpt huset vid första tillfället hade mitt kapital varit nere på noll, och jag hade fått börja om från början igen.

– För varje gång jag sköt upp min belöning, fick jag  en större belöning längre fram.

Du ska lära din hjärna att ha tråkigt

Principen om uppskjuten belöning skymtar i ordspråket ”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge”. Och vi kan intuitivt förstå varför det är en bra princip. Vi bör inte skörda frukterna förrän de är mogna. Enkelt.

Men det är lättare sagt än gjort. Som Oscar Wilde konstaterade: ”Jag kan motstå allt utom frestelser.”

För en knowledge worker finns det gott om frestelser under jobbdagen. Att höra ett pling från mailboxen, eller att se att man fått några likes på Facebook, kan ge en tillfällig kick och en paus från dagens hårda jobb. Men när det blir för mycket klickande på sociala medier blir jobbet lidande.

Cal Newport argumenterar i sin bok Deep Work att just den här situationen utgör ett perfekt tillfälle att öva på uppskjuten belöning. Newport menar att det inte alls är fel att kolla mailen ibland, men det är fel att kolla mailen direkt varje gång du känner för det.

Istället, när du känner impulsen att du vill kolla om det fått nya likes har du chans att öva din motståndskraft. Sätt en tidpunkt, till exempel tio minuter senare, när du ger dig själv tillåtelse att pausa. När tiden är inne får du sedan din belöning.

Det som händer är att du tränar hjärnans förmåga att fokusera utan att bli störd av sociala mediers ytlighet. Hjärnan lär sig att ha lite tråkigt, vilket är en förutsättning för att kunna skapa värdefullt arbete.

Resultatet i vardagen

Som en bieffekt leder denna övning till att du blir bättre på att leva enligt principen om uppskjuten belöning. Vilket är tillämpbart i alla möjliga sammanhang:

Den som startat företag vet hur mycket arbete som krävs innan man kan ta ut sin första lön.
Den som byggt eller renoverat ett hus vet att mödan är stor innan rummen är beboeliga.
För att inte tala om barnuppfostran.

Ibland är vardagen en ständig uppförsbacke, och då är det skönt att veta att belöningen kommer tids nog om du lägger ner det arbete, och den tid, som krävs.

Konsten att undvika frestelser

Men Oscar Wilde hade helt rätt: Vi har verkligen svårt att motstå frestelser, hur mycket självdisciplin vi än besitter. Tricket är därför att undvika frestelser. (Denna artikel, som beskriver ett experiment med barn och kakor, förklarar mer.)

Om du liksom jag har svårt att undvika mail och sociala medier när du istället borde jobba, så kan du till exempel använda Freedom. Det är en app som blockerar valda sajter som du annars har svårt att låta bli.

Eller kanske är ditt problem att du spenderar dina pengar direkt när du tjänat dem? Lösningen kan vara att sätta upp ett automatiskt sparande som dras direkt från din lön varje månad.

Hursomhelst, poängen sammanfattas så här:
1. Du kan träna din hjärna att ha tråkigt. Bieffekten blir bättre arbete.
2. Men, du har ändå inte så mycket självdisciplin som du tror.
3. Därför bör du använda olika verktyg för att undvika frestelser och distraktioner.
4. Om du lyckas med ovanstående så blir ditt arbete mer värt, och du får en större utdelning längre fram.

Framtidens version av dig själv kommer tacka dig för det här beslutet.

Vem bryr sig om kvalitet?

gottjobb-medfilter-snickeri2

I boken om Steve Jobs berättar författaren Walter Isaacson en historia från Jobs ungdom. Steve skulle hjälpa sin far att måla ett staket, och fick stränga order om att måla både fram- och baksidor, trots att baksidorna inte skulle synas.

”Ingen kommer ju någonsin veta om de är målade eller inte”, invände Steve. Hans far svarade:

”Men du kommer veta. En sann hantverkare använder bra trä även till skåpens baksidor, och vi ska göra samma sak med staketet.”

Historien tycks ha gjort intryck på Steve Jobs, som förde vidare filosofin när Apple II-datorn konstuerades. Jobs instruerade ingenjörerna om att kretskorten på insidan måste placeras snyggt. Ingenjörerna var förbryllade. Varför lägga tid på hur kretskorten arrangeras, det viktiga är väl att allt fungerar? ”Ingen kommer någonsin öppna datorn och se kretskorten ändå”, invände de.

Men Steve Jobs insisterade, och fick sin vilja igenom. Kretskorten radades upp snyggt på insidan av datorn.

Å andra sidan har vi Ingvar Kamprad, som instruerat sina möbeltillverkare att bara måla de sidor av möblerna som syns. Undersidor och baksidor lämnas omålade.

Ikeas strategi är att optimera för lågt pris, och det är lätt att se fördelarna med det. Folk gillar att göra fynd. Man känner sig smart om man köper något billigt.

Jobs å andra sidan ville optimera för kvalitet och perfektion. Det är en svårare väg att gå.

Finns efterfrågan på kök med riktig kvalitet?

När jag nu ger mig in i köksbranschen – jag berättade bakgrunden till det nya företaget häromveckan – så går filosofin bakom vårt företag i Steve Jobs anda: Kvalitet går före allt. Vi kommer använda riktigt massivt trä överallt, även i delar som inte syns och i delar som målas över.

Allt kommer byggas för hand, och strykas med pensel. Hela produktionen ska andas kvalitet.

Men, vem bryr sig egentligen om kvalitet?

I min roll som affärsutvecklare i detta nya företag är mitt mål att relativt snart expandera och skala upp. Inom några år vill jag att vi ska sälja ett kök om dagen, vilket skulle betyda en omsättning om 30-40 miljoner kronor.

Knäckfrågan är då: Finns det tillräckligt stor efterfrågan för att vi ska kunna bygga ett stort köksföretag på idén om riktigt trä och rejäl kvalitet?

Om inte, kan vi få istället skapa efterfrågan?

Möbler som tål ögats slitage

För bara ett år sedan var jag ganska ointresserad av kök, och inte insatt i hur möbelproduktion går till. Men steg för steg har jag börjat förstå skillnaden mellan spånskivor och riktigt trä. Alltmer har jag lärt mig se och upptäcka de hantverksmässiga detaljer som kännetecknar ett riktigt möbelbygge jämfört med ett Ikea-skåp.

Det handlar om såväl estetiska detaljer – träets ådring jämfört med livlösa spånskivor – och det handlar om hållbarhet. Massiva trämöbler håller i en livstid, och om de är fint designade tål de även ögats slitage.

Och nu, när jag väl lärt mig se och uppskatta dessa kvaliteter, vill jag aldrig gå tillbaka.

Kanske blir mitt jobb framöver att vägleda köksspekulanter på samma väg som jag har gått, vägen från ”Det är väl inget fel på spånskivor och melanin” till ”Jag vill ha riktigt trä”.


Den här bloggen kommer även framöver handla om det goda arbetet i allmänhet, samt att jag kommer berätta om mina stapplande första steg i köksbranschen. Nästa veckas inlägg kommer handla om en viktig princip för att lyckas, vad man än vill ta sig för. Prenumera om du vill få texten via mail.

 

Gör det ont när du faller?

Foto: astrakanimages.se

När jag var 10 år var min skrivmaskin min käraste ägodel. Mitt största intresse var att skriva noveller som jag tvingade på familj och bekanta.

Min värld skulle förändras, när en dag en av mina äldre kusiner kom hem till oss. Han hade med sig en dator och en skrivare. Han startade datorn och öppnade ett program.

– Detta är ett ordbehandlingsprogram, berättade han, och förtydligade: Det är som en skrivmaskin, fast på datorn.

Han började skriva på tangentbordet. Ur tomma intet uppstod text på den vita skärmen. Jag såg hur texten själv hoppade ner till ny rad när marginalen var nådd. Jag var förbluffad.

Min kusin skrev vidare, och plötsligt blev jag orolig.
– Vad händer när skärmen är full?

Min kusin log och tryckte på return några extra gånger tills markören hamnade längst ner på skärmen. Då, som genom magi, uppstod då mer vit yta. Skärmen blev liksom större!

– Kan man skriva hur mycket som helst?! Utan att byta papper?, frågade jag storögt.
Min kusin nickade.

Jag förstod att jag aldrig mer skulle gå tillbaka till skrivmaskinen.

Kan du korrigera dina misstag?

Den oändliga skrivytan i skärmen var bara en av alla skillnader gentemot min skrivmaskin. En annan revolution var hur lätt jag i datorn kunde ändra i texten – lägga till, sudda ut, flytta runt. Möjligheterna var oändliga.

Med skrivmaskinen var det en pina när jag råkade skriva fel. Någon enstaka bokstav kunde jag korrigera med radertangenten, men inte om jag upptäckte det för sent. Då blev det till att skriva om hela sidan.
Minsta misstag kunde alltså få stora konsekvenser. Rädslan för misstag var stor.

Receptet för mod och självständighet

Nu till poängen med detta inlägg (ursäkta den långa inledningen):

För att du ska trivas med ditt arbete – och för att du kunna göra bra arbete – så måste det vara lätt att korrigera dina misstag. Att göra fel får aldrig vara en stor grej. Då riskerar din rädsla att växa sig stor och du blir paralyserad.

Att börja skriva på dator blev en enorm lättnad för mitt 10-åriga jag.

Om du är ledare har du därför ett ansvar mot dina medarbetare. Som Klas Tjebbes uttrycker det i en intervju jag gjorde med honom häromåret:

Som ledare ska man vara den som lyfter och pushar sina medarbetare, inte straffa dem när de gör misstag. För vi vill ju att de ska våga hitta på 99 dåliga idéer innan de hittar en bra idé. Om du slår dem i huvudet varje gång de gör fel så blir de ju knappast trygga. [… ] Då plockar du bort det som du egentligen vill ha fram: Självständiga, modiga och fritänkande människor som tycker det är kul att jobba.

Är beslutet verkligen oåterkalleligt?

Du har också ett ansvar mot dig själv. Du ska göra vad du kan för att avdramatisera dina fel. Att ställa dig frågan ”Vad är det värsta som kan hända?” kan vara en hjälp.

En annan fråga att ställa dig inför ett svårt val är: ”Är beslutet reversibelt?”. Det vill säga, om du väljer fel, kan du backa och göra om? Oftast är svaret ja, vilket kan vara förvånande när du inser det.

Dagens visdomsord: Livet är inte som en skrivmaskin! Livet är faktiskt mer som en digital ordbehandlare, där felen lätt går att korrigera. Skrivmaskiner hör till det förgångna.

Jordens undergång är nära. Låt oss göra lite fint under tiden.

gottjobb-medfilter-blogg170419

Senaste tiden har jag kommit att intressera mig för shakerrörelsen. Så pass mycket att shakers nu kommer att vara en väsentlig del av mitt nya yrkesliv. 

Shakers var en religiös sekt i England i mitten av 1700-talet. Men en rätt sympatisk sekt. Till exempel rådde full jämlikhet mellan både kön och raser i deras samhällen.

Liksom många andra sekter genom tiderna trodde Shakers att slutet var nära. Kristus skulle återuppstå, yada yada yada. Men istället för att göra något galet som följd till sin övertygelse så fokuserade de på att göra fina saker. Ja bokstavligen tillverka fina saker.

De började snickra möbler och bygga hus. De byggde hela samhällen, och blev med tiden skickliga hantverkare. De vidareutvecklade också snickerikonsten: När verktygen som fanns till hands inte var bra nog, så uppfann de nya. Cirkelsågen till exempel är till stor del en Shakers-uppfinning.

Men det viktigaste arvet efter Shakers är deras estetik. Den var ett resultat av deras ihärdiga byggande – övning ger färdighet – dels en konsekvens av deras asketiska livsfilosofi. Deras mål var att göra möbler som var så enkla och fina i sig själva, att det inte behövdes några snirkliga utsmyckningar. En dekorativ list kunde leda till högmod, en dödssynd, och var därför inte välkommen.

De predikade ärlighet och enkelhet, vilket präglade såväl deras liv som deras estetik.

300 år senare

Nästan 300 år har gått sedan Shakers förutspådde jordens undergång. Under tiden har de själva nästan dött ut – de två sista shakers lever idag i Sabbathday Lake Shaker Village i Maine, USA. (Shakers har alltid levt i celibat, vilket har haft en hämmande effekt på tillgången på nya shakers…)

Den här bloggen har sedan den startades för ett halvår sedan handlat om jakten på mitt nya jobb. Nu vet jag att mitt nya jobb handlar om Shakers. Närmare bestämt: mitt nystartade företag kommer att tillverka och sälja shakerkök.

Shakerkök

I England och USA är shaker ett välkänt begrepp och en eftertraktat designstil. Autentiska shakermöbler säljs på auktioner för stora summor.

Det estiska och hantverksmässiga arvet efter Shakers lever kvar även här i Skandinavien. Shakerestetiken har legat till grund för bland annat funkionalismen på 30-talet. Och nutida Norrgavel har hämtat inspiration från Shakers.

Men trots detta hade jag aldrig hört talas om Shakers innan min vän Rikard, som byggt kök i 17 år, berättade om dem. Och när jag pratat med mina vänner om Shakers har jag upptäckt att jag inte var ensam om min okunskap. Väldig få verkar känna till shakerestetiken.

Nu ska det bli ändring på det. Tillsammans med Rikard, som driver Möllans Verkstäder och Funkiskök, och Camilla som driver bordbord, startar jag nu ett nytt företag som ska bygga kök i shakerstil.

Långt ifrån alla detaljer är klara än, men det vi vet är att:

1. Köken byggs för hand i massivt trä, på ett snickeri i Malmö
2. Köken baseras på ett modulsystem med standardmått
3. Det kommer finnas ett showroom i centrala Malmö (hyreskontraktet på lokalen skrivs på nu i dagarna)

Kök till självkostnadspris

Ett av de första stegen för oss är att hitta några provkunder, som vi kan tillverka kök åt. Dessa kunder får kraftig rabatt – typ självkostnadspris – mot att de blir försökskaniner och att vi får använda deras kök i marknadsföringssyfte. Till exempel behöver vi dessa provkunders input för att landa rätt i materialval (ek? björk?), färger, modulmått, med mera.

En första indikation om hur våra kök kan komma att se ut finns i detta moodboard nedan, med bilder från Pinterest (men tänk bort det brittiskt lantliga, och tänk till en mer skandinavisk touch). Maila mig om du är intresserad eller vet veta mer.

mood_shakerkok2

Säljer du vitaminer eller mediciner?

Medicin eller vitamin?

Förra inlägget handlade om hur man tar betalt baserat på värde. Det är dock lättare sagt än gjort. Vad är egentligen värde, och hur förhåller det sig till priset du sätter? Här följer tre exempel som jag hoppas klargör poängen.

1. Fotografen och den dyra utrustningen

I fotobranschen hör jag ibland folk som beklagade sig över ”snåla kunder”.
– De förstår inte att jag har utrustning för 300 000 kr och att jag måste få pengar till mat och hyra! De bara prutar!

Detta är ett klockrent exempel på skillnaden mellan pris och värde. Fotografen tycker att bildernas värde står i proportion till den dyra utrustning. Men för kunden är det slutresultatet som räknas. Ur kundens perspektiv spelar det ingen roll om bilderna är tagna med en mobilkamera eller Hasselbladskamera, utan värdet ligger i hur användbara bilderna är.

Alltså, om du som fotograf vill argumentera för högre priser så börja inte tjata om dina utrustningskostnader. Visa istället kunden hur hen kan öka användningsområdet för bilderna du säljer. Då har du höjt värdet, och kan ta mer betalt. Enkelt!

2. Medicin eller vitamin?

Ni känner förmodligen igen snacket: Din kompis hittar en dyr grej i en affär – kanske en Apple-laddare, ett allergipiller eller en coolt designad penna – och utbrister: ”Hur kan de ta så mycket betalt för det här?! Den är ju superbillig att tillverka, deras marginal måste vara flera tusen procent! De borde skämmas!”

Ja, det är en vanlig villfarelse att slutpriset ska stå i proportion till tillverkningspriset (eller till arbetstimmarna). Men det är fel. För återigen handlar det om vad prylen är värd för kunden. Ett allergipiller, som gör att de kliande ögonen plötsligt känns bra igen, är ovärderligt.

Skapar dina varor och tjänster riktigt värde för dina kunder?

Ett annat sätt att ställa frågan: Säljer du mediciner eller vitaminer?
En medicin är något man måste ha för att bli av med det onda.
En vitamin är mest något som kan vara bra att ha, men som inte botar det onda.

Måste ha, eller bara bra att ha? Det är skillnaden. Gissa varför mediciner är dyrare än vitaminer.

3. Onödigt arbete

Häromveckan lade jag ut ett uppdrag på Upwork. Uppdraget bestod i att göra en dataanalys av metadatan till Apelögas bildbyråbilder. Det handlar om cirka 12 000 bilder, med vardera ett 30-tal sökord kopplade till dem. Vi ville se korrelationen mellan denna data och försäljningsstatistiken.

Jag hittade en lettisk dataanalysfirma som ville göra jobbet. Och inte nog med det, de ville också göra en större analys av datan, helt på spekulation.

De fick uppdraget – jag gillar idén om spek-jobb, eftersom det gör att kunden inte tar någon risk, samtidigt som leverantören får rätt incitament.

Några dagar senare kom de tillbaka med resultatet. De berättade:
– Vi har lagt fem hela arbetsdagar på detta, så du inser säkert det stora värdet av arbetet.

Jag tittade på resultatet. De hade verkligen jobbat ambitiöst och noggrant. Problemet var bara att de tagit fram analyser som var totalt irrelevanta för mig. Deras slutsatser var sådant jag redan visste, alternativt inte har någon nytta av.

Så vad var det egentliga värdet på deras arbete? Letterna räknade med att värdet var 5 dagar gånger 8 timmar gånger 35 dollar i timmen, vilket skulle motsvara cirka 13 000 kronor. Men det faktiska värdet för mig som kund var i det närmaste noll.

Nästa vecka i bloggen berättar jag nog mer om vad jag ska jobba med framöver. Det nya bolaget är snart registrerat, och ett hyreskontrakt på en lokal signeras i dagarna. Häng med på resan genom att prenumerera på bloggen!

Undvik dessa tre fällor när du tar betalt

gottjobb-medfilter-AO05400

Den kanske vanligaste funderingen en företagare har är: Hur ska jag ta betalt?

I detta inlägg listar jag tre konventionella strategier, som dock är helt fel enligt mig, samt vad jag rekommenderar att du gör istället. Men först berättelsen om vad det kostar att bli av med sitt hustak.

Avfallsföretaget

Häromåret lät vi lägga om taket på vår villa i Malmö. De gamla takpannorna var i dåligt skick och behövde kasseras. Jag ringde ett avfallsföretag och frågade vad det skulle kosta att få en container till vår tomt, där vi kunde slänga de gamla pannorna.
– Det beror på, fick jag till svar.
– Beror på vadå?, frågade jag.
– Ja, vad väger takpannorna?
– Jag vet inte… men ni som är i branschen kanske vet ungefär vad det brukar bli?
– Nej.
– Ok…
– Alltså, vi tar betalt per ton avfall. Och per kubikmeter. Och sedan kostar varje hämtning.
– Hur många hämtningar behövs?
– Det beror på hur många takpannor det blir.
– Jag vet inte… Kan ni göra en uppskattning?
– Nej.
– Jag kan inte få ett ungefärligt pris?
– Nej. Och det beror också på om vi kan använda en liten lastbil, eller måste komma ut med en större kranbil. Och hur lång tid det tar för chauffören att hämta containern. Vår timtaxa är…

Och så fortsatte det några minuter till. Jag var mer förvirrad när samtalet var över än vad jag varit före, och hela upplevelsen av avfallsföretaget kändes sådär. Jag visste fortfarande inte vad det skulle kosta. 1 000 kronor? 100 000 kronor?

Vad gjorde avfallsföretaget för fel, och hur skulle de kunna justera sin prissättningsstrategi? Jag föreslår följande tre steg:

1. Sluta ta betalt utifrån era kostnader!

Många tar betalt så här: De räknar sina timmar, multiplicerar med en timtaxa (”jag måste ju få en lön!”), räknar ihop sina kostnader och låter kunden betala dessa med ett påslag. Så resonerade avfallsföretaget. ”Dessa moment utför vi, och precis detta ska vi ha betalt för”.

Men de tänker fel. För om man tar betalt för sina kostnader, så glömmer man bort att det faktiskt handlar om värdet man levererar. Priset bör stå i proportion till värdet (som kunden uppfattar det), oavsett hur få eller många timmar du lagt ner på det.

Värdet för mig var att någon tog hand om de gamla takpannorna, och jag slapp tänka på det. Men de tog betalt för ton och timmar, kubikmeter och kranbilar, vilket är irrelevanta faktorer för mig. Jag ville bara bli av med taket!

2. Sluta utgå ifrån din tänkta lön

Okej, jag vet inte om avfallsföretaget resonerar så här, men ett vanligt råd nya företagare får lyder enligt följande:
”Bestäm dig för en lön som du vill kunna ta ut, kanske 30 000 kr i månaden. Räkna sedan på hur många timmar i veckan du kan fakturera, och räkna ihop dina utgifter. Summera och dividera, och voilà, nu har du räknat ut ditt timpris!”

De tänker fel. Varför ska jag som kund betala mer bara för företagare som bestämt sig för att ta ut en hög lön jämfört med en sparsam företagare? Jag vill betala för resultatet av arbetet (det vill säga värdet), inget annat. Att räkna baklänges utifrån en tänkt lön riskerar att hamna helt fel.

3. Sluta låta kunden ta all ekonomisk risk!

Avfallsföretagets affärsmodell är helt baserad på deras verklighet. Deras perspektiv handlar om kubikmeter och kranbilar, och de vet att det är svårt att gissa siffrorna på förhand. Därför tar de det säkra för det osäkra och låter kunden betala vad det kostar dem.

Alltså, kunden får ta all ekonomisk risk. Avfallsföretaget däremot vet att de får exakt rätt betalt, varken mer eller mindre än vad de förtjänar.

Tänker de fel? Ja.
Genom att låta kunden ta hela risken, så har de sänkt värdet på sin produkt. Kunden (jag) blir förvirrad, och min vilja att betala sänks. Priset kommer att pressas neråt. Och det som verkar som en sund affärsmodell är i själva verket skadlig för verksamheten.

Om avfallsföretaget istället sagt: ”Att ta hand om dina takpannor kommer kosta dig 15 000 kr oavsett om vi behöver göra en eller tio tömningar”, så hade de visat att de var villiga att ta en del av risken. Ett fast pris hade gjort mig tryggare.

Så höjer du ditt pris

Att sätta rätt pris handlar om att hitta nivån för vad kunden tycker det är värt. Det fina med det är att man faktiskt kan höja sitt pris, och därmed sin marginal, om man höjer värdet för kunden.

Höja värdet gör man till exempel genom bra och tydlig kundservice, och genom att göra en proffsig leverans. Ett annat sätt kan vara att ge ett fastpris när alla ens konkurrenter har snåriga prismodeller.

Ju fler sätt du kan hitta på för att hjälpa din kund, desto större värde kan du leverera. Och ju högre värde, desto mer kan du ta betalt.

Så kul är det att vara arbetslös

gottjobb-medfilter-AO3356

Jag startade den här bloggen med ett inlägg med titeln ”Funemployed”. Att vara självvalt arbetslös ska ju vara lite kul liksom, tänkte jag. Nu några månader senare vet jag bättre.

Det är drygt ett år sedan jag tog beslutet att lämna Apelöga. Jag berättade i mitt sista inlägg på Apelöga-bloggen att jag hade delegerat ut alla mina arbetsuppgifter och att jag nu lugnt kunde gå därifrån, i visshet om att allt skulle fortsätta gå bra.

Det kunde jag inte.

Separationsångest

Jag har haft svårt att frigöra mig från Apelöga. Dels för att det funnits tillfällen då jag har varit behövd på byrån, men framför allt för att jag inte riktigt ha velat släppa taget. Jag följer med i internkommunikationen på Slack, håller koll på företagets siffror, och jag har inte stängt av min apeloga.se-adress.

Varje dag tänker jag på Apelöga, min baby.

Detta är förstås problematiskt av minst två anledningar:
1. Ju mer jag lägger mig i vad som händer på Apelöga, desto längre tid tar det för de andra apelögonen att helt ta över mina gamla arbetsuppgifter.
2. Ju mer jag jobbar med Apelöga, desto mindre tid och energi har jag för nya projekt. Och det var ju det som var poängen med att lämna företaget. Och det är vad denna blogg skulle handla om.

Apelöga-spekulanter

Anyway. Vad som också hänt under vintern är att vi hade ett par spekulanter som varit intresserade av att köpa Apelöga. Utan att gå in på några detaljer så kan vi konstatera att det inte blev någon affär – vi hittade ingen köpare som kändes rätt. Jag fortsätter att vara majoritetsägare av Apelöga, med 80%.

Vilken roll jag egentligen ska ha framöver måste, har jag insett, redas ut och formaliseras.

Arbetslös = värdelös

En annan insikt från min Funemployed-tid:
Jag gick snabbt från att ha varit full av självförtroende, till att känna mig rätt värdelös. När jag jobbade brukade mina dagar innehålla en hel del positiv feedback – från kunder och medarbetare – men vardagen som hemmapappa gav inte lika många snabba kickar.

Att vara arbetslös är inte kul, även om den är självvald, har jag insett.

Dessutom, ett erkännande:
Mitt ego hade en önskan om att jag skulle bli uppvaktad när jag berättade om mitt uppbrott från Apelöga. Kanske ville jag bli headhuntad, eller åtminstone smickrad med några intressanta förfrågningar.

Av detta blev det intet. Jag ser det som en läxa i ödmjukhet. Jag har mycket arbete kvar framför mig innan jag kan skörda frukten.

Det nya företaget

För ett par veckor sedan började jag skola in lilltjejen på dagis. Så sakteliga har jag börjat få tillbaka en arbetstillvaro.

Inom kort startar jag mitt nya företag, i en helt ny bransch. I förra veckan var jag i London och gjorde research inför starten. Till skillnad från när jag startade Apelöga för sju år sedan gör jag det inte ensam den här gången, vilket också är anledningen till att jag måste vara lite hemlighetsfull ett tag till. Jag ser framemot att berätta mer snart.

Prenumerera på bloggen genom att skriva in din mailadressen i boxen nedan, eller i toppen av högerspalten. Varje tisdag kommer ett nytt inlägg, med tankar om det goda arbetet.

Om likheterna mellan en Saab V4 och din mobiltelefon

Den distraherande mobilen

1. Saaben

För några år sedan köpte jag en Saab V4, från slutet av 60-talet. Den var rolig att köra med, men men svår att bromsa. Inte nog med att den saknade bromsservo – jag fick bokstavligen talat ställa mig på bromsen om jag ville få stopp på bilen. Dessutom fallerade ibland trycket av bromsvätska i ledningarna.

Konsekvensen blev att jag körde extremt försiktigt. Jag undvek vägar med mycket trafik. Och om jag ändå hamnade i närheten av andra bilar såg jag till att hålla extra gott säkerhetsavstånd till dem.

På samma sätt som jag förändrade min körstil med den gamla Saaben, gör vi också när vi kör en ny, säkrare bil. Ju säkrare bilen upplevs, desto mer vårdslöst kör vi, enligt Malcolm Gladwell.

Vi tenderar att kompensera för den förbättring, eller försämring, som våra verktyg ger oss.

2. Dammsugaren

Under förra seklet fick våra hem en rad nya apparater som skulle förändra våra liv: dammsugaren, tvättmaskinen, diskmaskinen med flera. Det förutspåddes att vi i framtiden skulle få mycket mer fritid, nu när maskinerna gjorde städjobbet åt oss.

Men hur blev det? Det visade sig att vi inte alls fick mer fritid. Istället sänktes toleransnivån för smuts. Kort sagt, Det som ansågs vara rent för 100 år sedan, är inte längre rent nog.

Vår nerlagda städ- och tvättid har förblivit ungefär densamma.

3. Mobilen

Jag har en känsla av att ju smartare våra telefoner blir, desto dummare blir vi. För på samma sätt som med bilar och städutrustning så anpassar vi oss till tekniken.

Nej, jag har inget emot att smarta mobiler ger oss tekniska hjälpmedel – det finns åtskilliga appar i min iPhone som jag använder varje dag och verkligen har nytta av.

Problemet är snarare att mobilen också är full av distraktioner. Så fort vi har tråkigt – i kön, på bussen, på toaletten – tar vi upp mobilen och scrollar igenom Facebookflödet.

Därför blir ditt arbete lidande

Vad är problemet med det? Jo, dels att vi blir beroende av mobilen, på samma sätt som en alkoholist är beroende av alkohol. (Om du inte tror mig: Testa att vara helt utan mobilen i en vecka, och känn sedan vilken enorm rush av dopamin du får när du sedan får använda mobilen igen.)

Det andra problemet är att mobilens distraktioner gör att vi blir sämre på att hantera hårt jobb. Att utföra riktigt krävande tankejobb, kostar hjärnenergi. Och på samma sätt som vi drar oss för att gå till gymmet (för att det känns jobbigt) så vill vår hjärna helst undvika att bli påfrestad. Om valet står mellan hårt jobb, eller en stund slösurfande på mobilen, så vinner oftast mobilen.

Konsekvensen blir att vårt arbete blir lidande. Det du skulle kunnat åstadkomma blir aldrig gjort. Först på lång sikt kan vi se konsekvenserna.

Höj dig över mängden!

I takt med att riktigt krävande jobb blir alltmer ovanligt, desto mer värdefullt är det de gånger det utförs. Alltså, om du vill sticka ut och höja dig över mängden så är det just fokuserat, hårt arbete som krävs.

Zadie Smith, brittisk författarinna, har fattat detta. Hon slutade med sin smartphone och ersatte den med en ”flip phone”. Den är mycket svårare att surfa med, och det tar så lång tid att skriva SMS att hon har slutat skriva dem.

Frestelsen bort från det arbete som betyder något för henne – att skriva böcker – har blivit mindre.

Lästips: Deep work

För mig gick insikten fram när jag läste Cal Newports nyutkomna bok ”Deep Work”. Om denna problematik, distraktion vs betydelsefullt jobb, intresserar dig så kommer du gilla Cals bok. En bra introduktion till boken är detta podcastavsnitt där författaren intervjuas av Pat Flynn.


Jag avslutar nu min föräldraledighet och börjar jobba igen. Därmed kommer också bloggen att återgå till den tidigare frekvensen och komma ut varje tisdagsmorgon.

Bloggen kommer också fortsättningsvis handla om hur man uppnår bättre och mer betydelsefullt arbete, varvat med inslag från jakten på mitt framtida jobb. (Faktum är att jag kanske redan har hittat det. Jag berättar mer senare.)

Prenumerera på bloggen genom att skriva in din mailadressen i boxen här nedan.

Affärsidé #5: Snickerier (billigare, bättre)

Snickerier

För tre år sedan köpte vi en villa i Kulladal, Malmö. Sedan dess har en stor del av vår fritid präglats av renoveringar. Detta blogginlägg kommer handla om hur just renoveringen, via slingriga vägar, ledde till Bosnien. Och där hittade jag en ny affärsidé.

Det började med att min fru och jag insåg att vårt hus behövde två nya trappor: en upp till vinden, och en ner till källaren. Vi tog in offerter och fick veta att trapporna skulle kosta omkring 100 000-150 000 kronor vardera. Men eftersom jag gillar att snickra, och ogillar att bli av med pengar, så bestämde jag mig för att bygga en av trapporna själv.

Trappdesign i Moldavien

Via Upwork hittade jag en arkitekt i Moldavien som hjälpte mig med ritningarna på trappan (att få alla vinklar rätt i en svängd trappa är inget för en lekman). För dessa ritningar betalade jag omkring 150 dollar.

Sedan köpte jag material på byggvaruhuset för ungefär 15 000 kr. Många timmar senare stod trappan klar. (Den intresserade kan se bilder från bygget här.)

När det sedan var dags för nästa trappa så insåg jag att min tid inte skulle räcka till. Återigen outsourcade jag ritningsarbetet till den moldaviske arkitekten, och sökte samtidigt efter snickerier som kunde bygga trappan.

Snickeriet i Bosnien

Efter några efterlysningar på Facebook hittade jag via mina bosniska kontakter ett snickeri i norra Bosnien. ”De utför magi”, berättade min kontakt, som hade anlitat snickeriet för att tillverka trämöbler för barn.

Sagt och gjort: Ritningarna från den moldaviske arkitekten skickades till det bosniska snickeriet.

För en totalsumma som var mindre än vad jag betalat för materialet till mitt eget trappbygge fick vi nu en färdigsnickrad trappa. Bosnisk arbetskraft är billig, visade det sig, och dessutom finns det gott om skog där, vilket håller nere materialpriserna.

Köket från Malmö

Ungefär samtidigt – detta var under hösten 2016 – lärde jag känna en köksdesigner. Hans kök är fantastiska: Genuint hantverk enligt gamla traditioner. Massivt trä istället för spånskivor. Dessutom har han en bakgrund som fotograf, vilket gör att han har grym känsla för komposition, vilket gör att hans kök alltid känns harmoniska.

Men att köpa ett kök från denne köksdesigner skulle vi ärligt talat inte ha råd med. Men det fanns en tänkbar öppning: Skulle vi kunna låta tillverka ett Malmö-kök i Bosnien?

Designern var öppen för idén att testa. Så samtidigt som vår källartrappa sågades till på det bosniska snickeriet, gjorde de samtidigt ett provskåp till köket.

Snickerislarv

Några veckor senare anlände en bosnisk skåpbil, innehållande trappan och ett köksskåp, till vår villa i Kulladal. Trappan såg ut enligt plan, men köksskåpet var en sorglig syn. Mycket hade blivit fel, och hantverket var amatörmässigt.

Jag var förbryllad: Varför hade snickeriet slarvat med detta provskåp? Förstod de inte att hela uppdraget stod på spel? Om man får chansen att göra ett provskåp så gör man väl sitt bästa?

Njae, det visade sig att för det bosniska snickeriet så var en ”sample” ungefär som ett utkast. Något att ha att referera till, något att lära sig ifrån. Ett ”sample” i deras ögon skulle absolut inte vara perfekt, utan bara en utgångspunkt.

När misskommunikationen var utredd gav vi grönt ljus för att sätta igång med produktionen av ett komplett kök. Och häromveckan anlände köket. Hög finish, fint trä, bra hantverk. Några småmissar, men inget som inte kan fixas lätt.

Början till en affärsidé

Att outsourca snickeriarbete till Bosnien har varit en lång och lärorik, resa. Jag har fått lära mig hur det fungerar med import av varor från ett land utanför EU och jag har lärt mig mer om hur man kommunicerar med snickare i ett annat land, på ett annat språk.

Här någonstans finns ett embryo till en affärsidé: Jag skulle kunna hjälpa svenska kunder, som vill ha kvalitetsmöbler, kök eller inredningssnickerier, till bra priser och av god kvalitet. Samt att hjälpa till med importen och se till att de vanligaste fallgroparna undviks.

Vill du vara försökskanin?

Har du kanske något snickeriprojekt du vill förverkliga? Jag skulle gärna köra några pilotprojekt med snickeriet i Bosnien för att utvärdera denna affärsidén. Maila mig om du har idéer eller funderingar!

Coffice-idén, del 2

Malmö

Jag berättade för några veckor sedan om min affärsidé att starta ett coffice i Malmö. Här kommer en kort uppdatering

1. Jag har börjat kolla på lokaler
Vad är egentligen ett bra läge för ett coffice? Bör lokalen vara i närheten av kommunikationer, vilket skulle betyda Malmö C, Triangeln eller Hyllie? Ja, kanske det.

Men jag funderar även på Möllan (dit Massive snart flyttar). Och häromdagen tittade jag på en lokal vid Mobilia. Vad tror ni?

Ganska snart är det läge att skissa på hur cofficet kan se ut. Tipsa mig gärna om du känner (eller är) en arkitekt som skulle vilja vara inblandad i detta.

2. Jag har börjat kolla på finansiering
Det kommer onekligen krävas en del kapital för att få till ett coffice.

Byrån som jag är på väg att lämna, men fortfarande är majoritetsägare till, går rätt bra. Jag har därför lekt med tanken att låta byrån vara med som finansiär i det första cofficet.

Jag är inte heller främmande för att få in fler partners i projektet, som kan dela ägandet av företaget och bidra med kompetens. Jag är bra på vissa delar inom affärsutveckling, men sämre på mycket annat, så jag samarbetar gärna med de som kompletterar mina svaga sidor.

3. Jag har börjat researcha marknaden
Hur ser underlaget för ett coffice i Malmö ut egentligen? Är tillräckligt många intresserade?

Jag tar gärna emot tips – hur researchar man sånt här på bästa sätt? Vilka frågor bör man ställa för att få relevanta svar?

Och var i världen finns liknande coffice-konceptet som jag kan inspireras och lära av? Jag är glad för alla tips som hamnar i min mailkorg eller i en kommentar på detta inlägg.


Vill du veta om det blir något coffice i Malmö? Prenumerera på bloggen (uppe i högerspalten) så håller jag dig uppdaterad.

Affärsidé #3: En hantverkarbyrå med kundfokus

gottjobb-medfilter-AI12309

De senaste tio åren har jag renoverat två lägenheter, ett kontor och ett hus. Till viss del på egen hand och med hjälp av familj och vänner, men framför allt med hjälp av proffsbyggare. Jag har således haft mycket kontakt med hantverkare, och hittat några generella svagheter i deras affärsmodeller:

  • De tar betalt per timme, vilket gör det omöjligt för mig som lekman att uppskatta vad det kommer att kosta. Vissa erbjuder förvisso fastpris-upplägg, men påpekar då samtidigt att ”det kommer bli mycket dyrare för dig”.
  • De gör påslag på fakturan när de gjort inköp av material. Och när jag ibland köper material själv blir det sura miner. VVS-killen påpekade att han kommer fakturera extra för att jag själv fixat en del av materialet. ”Annars kör ju alla till Baushaus och köper prylar, och då tjänar inte vi några pengar.”
  • De kan bara en sak. Antingen är de snickare, elektriker eller VVS:are. Ibland står därför bygget stilla, för att den ena måste vänta in den andra.

Notera att inget av ovanstående är problem för hantverkaren själv. Det är kundens problem. Vilket dock i längden förstås påverkar hantverkarens business.

En ny sorts byggföretag

Så, varför inte starta ett hantverkarföretag som löser dessa kundproblem? Det skulle kunna se ut så här:

  • Istället för att specialisera företaget utifrån hantverkstyp, så ska företaget vara specialiserat på ett kundproblem, tex ”renovering av 20-talshus”. De kompetenser som behövs för att lösa detta kundproblem bör därför finnas inhouse, eller via frilansnätverk.
  • Fast pris istället för timpriser. Tydlig prissättning. En förvirrad kund köper mindre. En kund som förstår helheten betalar gärna mer för att kunna känna sig bekväm med processen.

Dessutom, visst vore det intressant med en hantverkarbyrå som drivs utan hierarkier? Ett team med olika kompetenser men med lika bestämmanderätt.

Jag tror stenhårt på att människor växer med ansvar, och att låta alla bli ”chef” har just den effekten. Vi gjorde så på Apelöga, och jag tror att man skulle kunna skapa ett unikt byggföretag med denna metod. God lönsamhet skulle bli en av bieffekterna.


Ovanstående är en av flera affärsidéer jag funderar på att förverkliga. Två andra idéer jag skrivit om är Coffice i Malmö och företagscoach. Jag tar gärna emot dina tankar om dessa, maila mig!


Vill du se hur det går för mig i jakten på min nya sysselsättning? Prenumerera på bloggen (boxen uppe i högerspalten) så håller jag dig uppdaterad.

Affärsidé #2: Företagscoach

Foto: https://unsplash.com/@alejandroescamilla

Jag hade ett möte med en företagskonsult häromdagen. Upprinnelsen till mötet var att jag sett en annons på LinkedIn där företaget som konsulten jobbar för sökte nya medarbetare. De letade efter personer med erfarenhet av att driva och utveckla företag. Jag nappade och bokade möte med konsulten.

Företaget som konsulten jobbar för hjälper företag att utvecklas och växa genom rådgivning, coaching och workshops. Utan att riktigt veta vad det innebär blev jag nyfiken. I bakhuvudet fanns frågan: Är detta ett företag jag vill jobba för?

Men innan jag hann besvara frågan för mig själv fick jag svaret av konsulten:

– Du är säkert jätteduktig och så, men… här bör man vara 55 år gammal, minst. Trovärdigheten sitter i de grå håren, förstår du.

Skillnaden på coachning och rådgivning

Det finns få saker som triggar mig lika mycket som när någon säger att jag inte kan. Så, varför inte visa att konsulten har fel, och att jag som 35-åring visst kan coacha andra företagare till bättre business? Det vore kul att testa!

Jag har gått hos en företagscoach vid två tillfällen i min karriär. Fem träffar vardera, en timme per gång. Det intressanta med coachning är att det inte alls är rådgivning: Under dessa tio timmar fick jag inte ett enda råd. Men jag fick hundratals frågor att ta ställning till, och tack vare frågorna hittade jag nya svar inom mig själv.

Som coach är utmaningen att trots sina goda intentioner avstå från att ge råd. Bita sig i tungan, och ha tilltro till att klienten hittar sina egna svar. För egna insikter är mer värda – de skapar högre motivation – än råd från en utomstående.

Det går knappt en dag utan att jag tänker på någon av de insikter jag gjorde under dessa coachningtimmar. Och jag har länge tänkt att jag skulle vilja sitta på andra sidan bordet.

Och kanske att denna idé dessutom kan kombineras med den andra affärsidé som jag berättat om här i bloggen, den om ett coffice i Malmö. Vi får se.

Varför är det så svårt att fokusera?

foto: astrakanimages.se

För drygt tre år sedan, när jag hade min första föräldraledighet, avsinstallerade jag två appar från mobilen: Mail och Facebook. Min idé var att om jag kunde undvika dessa distraktionerna så kunde jag vara mer närvarande med min dotter.

Det gick så där.

Ganska snart, när abstinensen efter social bekräftelse blev för stor, använde jag istället webläsaren för att surfa in på Facebook och webmailen. Vilket knappast gjorde mig mer närvarande.

Vad gör du med all tid?

Mitt förhållande till mail och sociala medier är ambivalent. Å ena sidan är de fantastiska verktyg, som möjliggör mycket bra både i mitt arbetsliv och på det privata planet. Jag får kontakt med människor som jag aldrig skulle ha träffat annars, och får tips om saker jag annars skulle ha missat.

Å andra sidan: De äter detta tid.

Varje vecka har 168 timmar. När sömnen är borträknad återstår 116 timmar. Om man sedan räknar bort 8 timmars arbete varje vardag, och en timmes pendling, så återstår ändå 67 timmar per vecka. Det är, när man tänker på det, väldigt mycket tid.

Men varför känns det inte så? Varför upplever jag, och kanske du, att tiden aldrig räcker till?

En förklaring är att vi tenderar att fylla upp hålrummen av tid med sociala media. Mobilen är alltid tillhands så fort vi blir lite uttråkade. Och så dödar vi ännu en halvtimme.

Ständiga avbrott förstör ditt fokus

Så vad är problemet? Det är väl bra att vi inte har tråkigt, eller?
Nja, enkelt uttryckt är det att jag, på grund av mitt Facebook-beroende, får mindre tid till min familj och mitt arbete.

Du kanske inte håller med, och tänker: Om det nu vore skadligt med mail och sociala medier, så skulle väl inte alla hålla på med det?

Och tänk om vi inte kollade mailen varje kvart? Tänk om vi skulle missa något viktigt mail?

Nja.
För det första: Att missa ett mail är inte så farligt.
För det andra: Jag menar inte att vi ska sluta med mail och sociala medier helt. Men att det vore bra med begränsningar.

Jag inser detta tydligt nu när jag läser Cal Newports bok Deep Work: Rules for Focused Success in a Distracted WorldBoken handlar om hur man skapar bra arbete (genom ”deep work”) och hur distraktioner är den primära fienden.

Distraktionerna är de som gör att vi avbryts i vårt arbete, och aldrig når det fokus som behövs för att kunna prestera på topp.

Man kan jämföra arbete med sömn. Hur bra sover du om någon väcker dig var femte minut? På samma sätt blir ditt arbete lidande när din mailbox plingar.

När självdiciplinen inte räcker till

Lösning? Eftersom jag insett mitt beroende, och att självdiciplinen inte är stark nog för att bryta det, så behöver jag hjälp. Just nu, när jag skriver detta, har jag alla sociala medier-sidor blockerade med hjälp av appen Freedom. Trots att verkligen vill logga in på Facebook just nu, så kan jag inte.

Det känns frustrerande, men samtidigt vet jag att denna text aldrig hade blivit skriven om jag inte blivit hindrad från dessa distraktioner.

___

Vill du läsa mer sådant här? Prenumerera på bloggen (boxen högst upp i högerspalten) så får du texterna direkt till din mailbox.

(Ja, jag inser ironin i att jag uppmanar dig att få fler mail.)

Affärsidé #1: Starta ett Coffice i Malmö

foto: astrakanimages.se

Vissa dagar lutar jag åt att söka jobb. Andra dagar är jag mer sugen på att starta ett nytt företag. Idag är det en vill-starta-företag-dag, och jag vill berätta för er om en företagsidé jag har.

Bakgrund: Allt fler jobbar utanför kontoret

Allt oftare under de senaste fem åren har jag arbetat från caféer. Det händer något med mitt arbetsfokus när jag kommer bort från kontoret. Kanske är det miljöombytet som är grejen, eller kanske cafésorlet som är så där lagom distraherande. Hursomhelst: På ett café får jag nästan alltid  mycket gjort.

Och jag har sett att fler upptäckt samma sak. Under de senaste åren har det dykt upp alltfler laptops på caféerna.

Problem: bokföring, wifi och ergonomi

Men det har sina nackdelar att jobba på café. Ett problem är bokföringsaspekten. Att betala för en kaffe blir ungefär som att betala hyra för någon timmes arbete, och det är väl okej. Men efter ett tag blir det en himla massa kvitton, som inte är pärmvänliga. Cafékvitton är helt enkelt inte så populära hos revisorn…

Andra vanliga problem är att wifi-uppkopplingen är svajjig (eller rent av begränsad), och att sittergonomin för arbete inte är optimal. Stora fåtöljer är bekväma för tillbakalutat kaffedrickande, men sämre för laptoparbete.

Allt detta är ju helt naturligt, eftersom caféerna inte är designade för arbete. Ja, i många fall vill de inte ens ha dig och din dator där.

Lösning: Coffice!

Ett fenomen som börjar poppa upp lite varstans i världen är är co-working spaces. De finns i olika utföranden, ofta som en mix mellan café och kontorshotell. Ett namn som används ibland är Coffice (coffee + office).

Dessa platser attraherar inte bara frilansare, digitala nomader som jobbar i the gig economy, utan även större företag som vill erbjuda sina anställda alternativa arbetsplatser.

Det finns potential. I denna artikel görs uppskattningen att co-working-arbetsplatser idag utgör cirka 1% av totala antalet arbetsplatser i USA. Men om trenden håller i sig kommer andelen öka till 15% inom ett par decennier.

Detta är vad jag vill göra:
Starta ett riktigt vasst coffice i Malmö. Till en början i all enkelhet, för att sedan testa och utveckla konceptet längs vägen. Och sedan när det funkar kan det multipliceras runt om i Sverige, Norden, Europa, Världen.

Invändningar: Det finns väl redan?

Men är detta något nytt egentligen? Nej, konceptet finns redan runt om i världen. Och i Malmö finns några ställen som angränsar till det jag vill skapa: House of AdaDjäkneMincMedia Evolution CityThe Ground.

Och så finns förstås alla caféer. De nya stora Espresso House-caféerna som byggts senaste åren (i Malmö: Stortorget och Värnhemstorget) är i mitt tycke rätt bra att jobba på.

Vad är problemet med dessa ställen?

Inget av dem är ultimat. De är generellt för små, eller så är de inte öppna för andra än medlemmar. Ingen av dem är egentligen i närheten av vad jag tror att man kan skapa: Ett stort, inbjudande coffice, för olika yrkesgrupper, och med plats för flera olika arbetsmiljöer för både ensamarbete och gruppmöten.

En naturlig följdfråga är då:
Om det nu är en bra affärsidé att skapa ett stort och bra coffice, varför finns det inte redan ett exakt sådant?
Pessimisten menar att det är ett tecken på att idén är dömd att misslyckas.
Optimisten ser möjligheten att vara först in i en lukrativ bransch.

Stor risk, stor potential

Att skapa ett coffice vore en relativt stor risk – det krävs en hel del investeringar, och det kan dröja innan tillräckligt många insett fördelarna med konceptet, så att det börjar gå runt.

Men jag tror att det finns en stor potentiell uppsida i idén. Den som knäcker koden till hur ett ultimat coffice ska vara har mycket att vinna. Tänk Starbucks, men för arbetsplatser…

Mycket i vår värld förändras snabbt, flera av dagens yrkesroller kommer vara borta om tjugo år, samtidigt som nya yrken uppstår. Men trots att allt digitaliseras så behöver man fortfarande en fysisk plats att jobba ifrån.

Vad tycker du?

Jag vore väldigt glad och tacksam för att få input från dig som läser detta. Gillar du idén? Hur bör den tweakas? Har du idéer på på koncept och innehåll? Lämna gärna en kommentar nedan, eller maila mig.

(Och för att följa utvecklingen med denna affärsidé, prenumerera på bloggen genom att fylla i din mailadress i boxen högst upp i högerspalten.)

Jag ska bara…

foto: astrakanimages.se

Nu när årets slut närmar sig dyker det upp listor med ”Årets bästa böcker” lite varstans (till exempel denna årsbästalista av Dan Pink). Jag läser alltid dessa listor. Ja, jag älskar att läsa om böcker. Problemet är att jag mer tid på att strukturera min ”att läsa”-lista, än att faktiskt läsa böckerna på listan.

Och vad som är än värre: Jag lägger mer tid på att läsa böcker, än på att implementera idéerna jag lär mig av böckerna.

Trots att jag vet att en idé utan handling är ingenting värd.

Detta är en form av prokrastinering, som jag förmodligen inte är ensam om. Istället för att lägga tid på meningsfullt arbete, tenderar vi att tro att vi måste ha mer information innan vi kan påbörja arbetet. Jag ska bara läsa lite till, få lite mer inspiration, samla mer kraft, sedan sätter jag igång.

Risken är dock att det vi vill göra aldrig blir av.
Vi skjuter upp det viktiga arbetet.
Boken blir aldrig skriven.
Ansökan till drömjobbet blir inte ivägskickad.
Det nya företaget blir inte förverkligat.

När är det dags att börja? Innerst inne vet vi att svaret är: Idag.

Det är dags nu.

Vad är poängen med allt?

Foto: astrakanimages.se

Julen är här och det sista du vill tänka på är jobbet. Fast det är kanske just det du borde, nu när du har ledig tid.

Nej, jag menar inte att du ska inte tänka på hur du jobbar, och vad du ska göra när du kommer tillbaka. Utan varför du jobbar. Vad är det egentligen du vill uppnå?

Mer pengar, så att du kan köpa mer saker?
Mer fritid?
Hur mycket är tillräckligt?

Ryan Holiday konstaterar i sin bok Ego is the Enemy: “If you don’t know how much you need, the default easily becomes ‘more’.”

***

Produktivitet och time management har varit ett kärt ämne för mig. Jag har läst klassikerna – Four Hour Work-Week och Getting Stuff Done för att nämna några. Mitt mål i min arbetsvardag har alltid varit detta: Att få saker gjorda.

Men det är just det som är problemet med time management: Att fokus läggs på vad du gör, istället för varför du gör det.

Alla mail behöver inte besvaras.
Alla todo:s behöver inte utföras.

***

Mitt mål för 2017 är att bli mer medveten om vad jag vill åstadkomma med mitt arbete. För mig är en bra början alltid böcker, och dessa tre lästips fick jag via ovan nämnda Ryan Holiday:

Deep Work: Rules for Focused Success in a Distracted World av Cal Newport
The Road To Character av David Brooks
Resilience: Hard-Won Wisdom for Living a Better Life av Eric Greitens

2017 blir året då jag kultiverar min karaktär. Åtminstone är det min förhoppning.

***

Mer lästips:
Denna artikel sätter fingret på en stor del av problematiken med time managment, och ger dessutom en intressant historisk bakgrund till fenomenet, som sägs ha uppfunnits i slutet av 1800-talet.

***

Till sist, mitt råd till dig som alltid vill göra mer, för att kunna få mer:
Om du inte är nöjd med vad du har, kommer du aldrig bli nöjd med vad du får.

Att vara en titel

foto: astrakanimages.se

En vanlig dag på Apelöga för något år sedan. Jag ser på min mobil att jag har ett missat samtal. Kollar upp numret och ser att det är en reklambyrå som ringt, men att det var några timmar sedan. När jag ringer upp vet jag inte att min kollega Anders, som är VD för Apelöga, hunnit före mig:

– Adam på Apelöga här. Är det något jag kan hjälpa till med?
Kvinnan på andra sidan tråden svarar nej och påpekar lite överlägset:
– Jag har faktiskt redan pratat med er VD, så att…
(Under resten av det korta samtalet gjorde hon klart att hon inte ville prata med mig, eftersom jag i hennes ögon bara var fotograf.)

Jag log för mig själv. Insåg att hon inte visste på att jag var grundare och ägare av företaget som hon ville komma i kontakt med.

Jag tänker:
1. Att göra research är alltid bra.
2. Den som bara ser titlar kan ibland missa att upptäcka människorna bakom.

Svar på ansökan

foto: astrakanimages.se

Första spontanansökan resulterade i följande standardsvar:


Hej Adam,

Tack för din ansökan.

Vi har tyvärr i ett första steg valt att diskutera vidare med andra personer som vi bedömer har ännu mer matchad erfarenhet mot vår kravprofil. Jag återkommer direkt till dig om läget skulle ändras.


Jag fick flashbacks tillbaka till början av 00-talet när jag sökte jobb som pressfotograf på dagstidningarna. (Och sedan gick det som det gick för dagspressen…)

Måste jag ha ett CV?

gottjobb-medfilter-ai11467

Jag började skriva mitt CV idag. Jag har aldrig haft något. Eftersom jag varit egenföretagare i hela mitt yrkesliv har det inte behövts. Jag har inte sökt jobb på 15 år.

Jag vill inte skriva ett CV.

Kanske för att jag har ett inneboende motstånd mot formalia. Och för att jag inte riktigt tror på dess effekt.

När jag jobbade med Apelöga och fick in jobbansökningar, så skummade jag ofta bara igenom dem. Personliga brev och CV gav mig sällan någon värdefull information. Det som spelade roll var hur personen var på intervjun, och hur arbetsproven såg ut.

Kanske är mitt CV-motstånd rotat i själva texten. Jag har insett att jag har svårt att ta till mig text. Jag är en lyssnare snarare än en läsare. Jag förstår vad jag hör, snarare än det jag läser. Jag insåg detta efter att ha läst Peter F. Druckers klassiker Managing Oneself, där ett av kapitlen handlar om skillnaderna mellan läsare och lyssnare.

Eller rättare sagt: Jag köpte den som ljudbok och lyssnade på den, eftersom jag hade svårt att ta mig igenom textversionen. För den som är läsare så finns en gratis pdf-version av boken här. Den är väl värd att läsas, och till skillnad från annan managementlitteratur är den extremt kort.

Hursomhelst.

Jag försökte spontansöka ett jobb häromdagen, men körde fast. De krävde att jag skulle bifoga ett CV. Min inre rebell blev arg och ville strunta i att ansöka. Den mer förnuftiga sidan av mig insåg dock att det faktiskt är dags nu. Det är tid att sätta ihop mitt CV.

 

Funemployed

foto: astrakanimages.se

Det har gått ungefär en månad sedan jag lämnade Apelöga, företaget som startade för sju år sedan. Det var min baby, men jag kände att det var dags för oss att gå skilda vägar.

Först häromdagen insåg jag att jag är arbetslös. Självvalt förvisso. Funemployed är viss termen för det. Men ändå. Jag behöver ha ett nytt jobb, förr eller senare.

Ska jag försöka bli anställd någonstans? Men vem vill ha någon utan formell utbildning och utan erfarenhet av att vara anställd?

Eller ska jag starta ett nytt företag? Vilken av alla idéer som ligger i skrivbordslådan är det isåfall dags att realisera?

Den som följer den här bloggen får se hur det går. (Dessutom kommer bloggen handla om detta.)