Vi har börjat fundera på att ta in kapital till Kulladal, genom nya delägare.

Det vore något nytt för mig, för hittills har mina företag alltid varit självfinansierade. När jag startade Apelöga 2010 finansierade jag uppstarten med mina egna frilansuppdrag. När vi startade Skandinaviska Shakerkök finansierade jag min del med en vinstutdelning från Apelöga. Och Kulladal startades med kapitalet som jag fick loss när jag lämnade Skandinaviska Shakerkök.

För två år sedan tog vi ett tillfälligt Almi-lån, och en checkkredit som vi aldrig använde, för att brygga över en tillfällig likviditetsutmaning. Anledningen var att vår kraftiga tillväxt gjorde att utgifterna stack iväg innan inkomsterna hunnit komma ikapp. Vilket de gjorde inom ett år och då betalade vi tillbaka lånet.

Nu är läget annorlunda. Vi är i en recession med minskad köpkraft, och en försvagad euro och hög inflation som gör att våra produkter blir dyrare. Det finns således utmaningar för oss och våra branschkollegor.

Samtidigt är Kulladal i ett läge där det uppstått flera nya möjligheter. Expansion in på nya marknader, nya produkter.

Jag har börjat inse att vi står inför ett vägskäl.

Det ena alternativet är att gå ner på sparlåga och göra vad som krävs för att övervintra recessionen: Dra ner på allt utom det nödvändigaste, skjuta upp investeringar, lägga expansionsplaner på is, tills det vänder.
Det andra alternativet är att ge långfingret åt lågkonjunkturen. Gasa på för fullt trots recession.

Alternativ 2 känns helt klart roligare, och det har sina uppenbara fördelar. När konjunkturen vänder – om två, tre år – vill vi vara redo. Vi skulle få en flygande start genom att göra våra tänkta expansioner redan nu under lågkonjunkturen.

Det är där vi står nu, med massor av planer, men utan tillräckligt kapital för att finansiera allt. Därav tanken på att prata med investerare.

Sådant har jag bara läst om. Jag är långt utanför min comfort zone. Som tur är har jag Jakob, min delägarkollega, som varit med från början med Kulladal, och som har både erfarenhet och kontaktnät. Han har haft några inledande möten med olika investerare redan.

Det finns förstås risker med att ta in nya ägare. Det är åtminstone vad jag har läst. Vi som driver Kulladal skulle kanske tappa en del självbestämmande? Därtill skulle det bli mer pappersarbete, mer formalia, sådant som jag inte är förtjust i.

Personkemin är viktig om det blir en eller ett fåtal nya ägare. Kommer den nya delägaren förstå vår värdegrund, vad vi vill med företaget, konceptet med “Small Giants”?

Det kanske blir för komplicerat… Varför inte ta ett banklån istället? Så slipper vi att släppa kontrollen?

Nja. Jag tror starkt på att om vi får in rätt investerare kommer det uppstå synergieffekter. Det handlar inte bara om kapital, utan minst lika viktigt är den erfarenhet och kunskap som vi skulle få del av.

Ett alternativ till ett fåtal ”stora” investerare, är att ta in många små. Jag har lekt med tanken på crowdfunding. Att vem som helst kan köpa en mindre del av företaget och på så sätt vara med på vår resa med Kulladal. Det kanske till och med hade kunnat vara intressant för vissa av våra kunder?
“Köp ett kök, få aktier på köpet!”.
Eller inte…

En annan variant är att hålla det inom den närmsta kretsen – medarbetare, vänner, bekanta – och erbjuda delägarskap till dem, istället för att dra in folk utifrån.

Vad tycker ni? Jag tar gärna emot tankar, frågor, idéer och förslag på mail.

Till sist, något helt annat:
Min hobby – skrivmaskinerna – har eskalerat och blivit en webshop. Inte för att jag tänkt göra en business av det, utan mest som ett sätt att hålla antalet skrivmaskiner i schack. Jag måste sälja av en del av beståndet. Kolla in SwedishTypewriter och kontakta mig om du vill köpa (eller sälja!) en skrivmaskin!

Det viskas i köksbranschen. Det tisslas och tasslas. Tecken på oro syns varstans. Allt fler annonser för kök dyker upp i sociala medier och på Google – företagen försöker möta minskad efterfrågan med hårdare marknadsföring. 

Recessionen är på ingång. Alla undrar hur det ska gå.

Från snickerier och branschkollegor hör jag att efterfrågan går ner. Kunderna håller i pengarna nu när räntorna går upp och inflationen fått levnadskostnader att skena. Lätt att bli pessimistisk då.

Men jag är – helt ärligt – inte särskilt orolig. På Kulladal märker vi också en viss avmattning i efterfrågan, men leads och ordrar kommer fortfarande in i en strid ström. Tidigare i år hade vi problem med för låg kapacitet i snickerierna, och vi tvingades pausa försäljningen. Nu är det problemet borta och vi har bra balans mellan efterfrågan och produktionskapacitet.

Man kan inte bromsa sig upp för en backe, sägs det. (Eller kan man det?) Hursomhelst, vi på Kulladal trycker på gasen. Om ett par veckor slår vi hål i väggen i showroomet och öppnar upp till 125 nya kvadratmeter. Det blir ett större showroom, med fler arbetsplatser, som kommer skapa bättre upplevelser för både våra kunder och för oss.

Vi lanserar en ny produkt – en ny köksserie – någon gång i början av nästa år. Andra rundan av prototypskåp är snart klara i snickeriet, det första riktiga köket börjar monteras om en månad eller två.

En ny upplaga av vår broschyr anlände från tryckeriet häromdagen. 2000 ex, varav knappt hälften skickades ut direkt. (Om du vill beställa ett eget ex så går det bra via denna länk.)

Jag har allt mindre direktkontakt med kunderna, och jobbar istället med vår infrastruktur. Vi har ett par IT-projekt i rullning som jag ”designar” och projektleder, med syftet att skapa ett effektivare arbetsflöde i vår backend. Syftet är, klyschigt nog, att öka kvaliteten. Det vill säga, minska risk för fel och därmed göra kundupplevelsen ännu bättre. Samtidigt som Kulladalmedarbetarna får mer tid över när IT-systemen tar över en del av jobbet.

Jag ser det så här:

En av mina primära uppgifter i Kulladal är att vara vägbyggare. Inte bokstavligt förstås, utan metaforiskt.

1. Ta ut riktningen för vägen, och bestämma vart företaget ska åka (detta gör vi dock till stor del gemensamt i företaget). 

2. Trampa upp en stig för att lära mig var det finns hinder och fallgropar (Kulladals första 40 kök sålde och hanterade jag själv, innan jag började delegera delar av processen). 

3. Räta ut vägen och göra underlaget bra. Så att mina medarbetare kan köra på i full fart.

Det kan vara frestande att hoppa över det andra steget, dvs att börja delegera och/eller bygga system direkt efter att riktningen är utstakad. I vårt fall skulle det sparat oss ett och ett halvt år. Men personligen tror jag ändå att det vore ett stort misstag. Det är viktigt att först känna till alla mekanismer i ett företag innan man ger sig på att försöka rätta till dem.

Steg 3 handlar till stor del om IT-stöd med olika automationsprocesser. Dessa är Mödosamma att bygga upp, men desto mer tillfredsställande när de fungerar.

Vi har fått digitaliseringsstöd för dessa satsningar – tack för det, Tillväxtverket! – därav loggan här.

Allt är guld och gröna skogar? Nej, så klart inte. Jag kan också känna oro för framtiden, för kriget i Ukraina, för inflationen, för räntorna, för vikande efterfrågan. Men vad ska man göra? Jag kan bara jobba med det jag kan påverka. Om allt går åt helvete, om det blir en depression likt den 1929 eller ett tredje världskrig bryter ut, då spelar inget ändå någon roll.

Vad göra?

Man kan göra som Candide: Att odla sin trädgård. En recession är en utmärkt period för att så nya frön. Never waste a good crisis.

Hur förebygger man framtida katastrofer? Hur vet man vad som är en risk och inte?

Ledningen för casinot Mirage hade sina aningar. Det största hotet mot deras verksamhet var helt klart fuskare, som på olika sätt försökte lura casinot på pengar. Som motåtgärd investerade Mirage därför i ett intelligent övervakningssystem som skulle avslöja fuskspelarna.

För varje år utökades övervakningssystemet. Alltfler dollar och arbetstimmar plöjdes ner. Men det var ju värt det, eller?

Ja kanske. Men så var det ju den här episoden med Montecore.

***

– Säg hej till publiken!, ropade Roy och räckte fram mikrofonen mot Montecore.

Montecore verkade inte gilla upplägget med spontanintervjun. Det här låg helt klart utanför manus. Istället tog han ett rejält bett om Roys arm.

Montecore var en sjuårig vit tiger, som var en av huvudattraktionerna i Siegfried & Roys show i Las Vegas.

– Släpp! Släpp!, skrek Roy, inför en tjoande publik som trodde att det hela var en del av showen.

Montecore släppte, men tog stället ett nytt tag i Roys nacke och släpade honom av scenen. De som var där vittnar om att blodet rann från en medvetslös Roy, som satt fast mellan tigerns käkar.

Roy överlevde men återhämtade sig aldrig helt. Deras show fick läggas ner.

Siegfried & Roy var Mirages stora dragplåster, vars syfte var att locka besökare till casinot. Så vad hände nu när showen fick läggas ner? Jo, Mirage led stora ekonomiska förluster. Besökssiffrorna gick ner, allt färre hittade in till spelhallarna.

Det visade sig alltså att det inte var någon slug fuskspelare som skulle dränera Mirages kassa. Vem hade kunnat ana att den verkliga faran var en vit tiger?

***

Jag tänker på på den vita tigern ibland när jag försöker förutse vilka risker vårt företag, Kulladal Kitchens, står inför. För jag har en tendens, liksom ledningen för Mirage, att anta att riskerna ligger inom ett visst område, för att sedan upptäcka att felen uppstår någon annanstans.

Missförstå mig rätt: Det är förstås jättebra att utveckla processer som effektiviserar arbetet och som gör att fel undviks. Men ibland kan det tippa över.

Ett exempel från oss i Kulladal:
När jag började för ungefär två år sedan bestod vårt orderunderlag till snickeriet av enkla skisser (gjorda i Sketchup) tillsammans med anteckningar i ett Google Spreadsheet.

Vi märkte snabbt att inte räckte, så vi lade till ett steg: Detaljerade ritningar (CAD) gjordes för att fånga upp sådant som var otydligt på Sketchup-skissen.

Men snart upptäckte vi att det ändå kunde bli fel. Vi lade då till rutinen att dubbelkolla och lusläsa CAD-ritningarna innan snickeriet startade sågen.

Ändå smet några småfel igenom, så det var dags för ännu ett steg: Att anlita en extern korrekturläsare som också kontrollerar ritningarna.

Men när jag sedan tänkte lägga till ett ytterligare ett steg – att ha ännu en korrekturläsare – insåg jag att det började gå för långt. Dels eftersom varje extrasteg tar tid och energi, och dels för att vissa fel ändå kommer att ta sig igenom maskorna i säkerhetsnätet.

(Som den gången snickeriet gjorde ett skåp 1190 mm brett istället för 1200 mm, som det stod på ritningarna. Det hade inte kunnat undvikas med hjälp av en extra korrekturläsare.)

Jag har landat i att vissa fel inte går att förutse, och att man lätt kan slå knut på sig själv om man försöker. Det blir alltför tidsödande och dyrt att försöka bygga bort varenda risk. Istället får man acceptera att shit happens, och att då ha en process på plats för hur man hanterar de saker som går fel.

***

Det är ju lite känsligt det här – jag vill egentligen inte skriva om fel och misstag, utan min instinkt är att låtsas om att allt är perfekt. Så som det känns när man scrollar runt på inredningskonton på Instagram.

Men jag känner tillräckligt många i branschen för att veta att detta är något alla kämpar med. Kunder som blir missnöjda, av olika anledningar.

Hur gör man då? Hur får man en kund, som blivit missnöjd på grund av något fel, att bli nöjd till slut? Jag skrev om denna process för ett par år sedan, och nu när jag läste igenom den insåg jag att den fortfarande håller. Om ni vill kan ni läsa den här: 7 steg från missnöjd kund till nöjd kund.

Läs bokstäverna på ett tangentbord längst upp till vänster. Varför står det “QWERTY”? Det sägs bero på att de första skrivmaskinerna hade problemet att typarmarna, som lyftes upp mot pappret för att hamra in bokstäverna, kunde fastna i varandra. För att undvika detta placerades de bokstäver som ofta användes tillsammans (i engelskan), till exempel T och H, en bit ifrån varandra.

Och så blev det QWERTY.

Orsaken till besluten som ledde till våra QWERTY-tangentbord är sedan länge borta men tangenbordslayouten lever kvar. En del smarta människor har försökt att lansera effektivare tangentbord, där bokstäverna är mer logiskt placerade. Det hävdas till exempel att skrivhastigheten kan ökas med 300% om man använder ett Dvorak-tangentbord istället. 300%! Ändå konstateras det på Wikipedia: “[Dvorak-]layouten har inte fått någon större spridning.”

Varför blir det så? Varför byter inte alla i världen till något som är uppenbart bättre? Varför inte göra en omstart, och lära sig en ny tangentbordslayout, så att vi alla kan bli lite effektivare i framtiden?

För egen del: Kanske för att jag är för lat? Och trots att jag känner till ovanstående – att hastigheten kan öka med 300% – så intalar jag mig att uppsidan, att spara några sekunder varje gång jag skriver ett email, inte står i proportion till den massiva arbetsinsatsen det skulle krävas för att lära om tangenternas placering.

Om svårigheten att förändra

I mitt förra köksföretag fanns det en hel del QWERTY-mekanismer, som jag varit med om att konstruera. Sådant som skapades i all välmening, och utifrån dåvarande kunskaper och förutsättningar, men som sedan blev små bromsklossar i takt med att företaget utvecklades.

Ett exempel är namnet på företaget, som först kändes rätt men som egentligen är för långt och krångligt. Men när namnet var spikat så var det svårt att byta. Andra exempel var mer subtila, och som inte påverkade kunden direkt, men som påverkade hela backend-delen av företaget.

Varför tog jag inte tag i dessa små bromsklossar i det gamla företaget? Jag hade ju insikterna!

Ja, förmodligen av samma anledning som att bytet till Dvorak inte blir av. Det finns tydliga motstånd i allt som måste förändras. Därför förblir mycket oförändrat.

De viktiga första besluten

Men så kom möjligheten till omstart. Ljuva reboot! Jag har bloggat tidigare här om hur det gick till när Kulladal startades för snart ett och ett halvt år sedan. Plötsligt fick jag chans att börja om från ett tomt blad. Det var nu inte längre ett val att ta tag i alla små QWERTY-bromsklossar, utan det var en nödvändighet.

Nu var jag tvungen  att bygga om processerna, och då kunde jag ju passa på att göra rätt från början! Till exempel att konstruera mina Excel-ark på ett mer logiskt sätt, för att underlätta varje kundorderhantering. Och att ge företaget ett namn som går att uttala.

Mina resa i köksbranschen, med de olika företagen, har lärt mig hur viktiga de första besluten är. Ju tidigare ett beslut tas, desto viktigare är det. Följdverkningarna av ett beslut som tas dag 1 kan komma att leva kvar länge.

Inte minst är det sant när det handlar om medarbetare. Jag hade turen att få en riktig vinstlott i att hitta Johanna som blev min första medarbetare. Det har snart gått ett år sedan hon började. Nu har vi börjat fundera kring vem som blir nästa Kulladal-medarbetare.

Att anställa fel person i ett tidigt skede av ett företags utveckling kan vara ödesdigert. På pappret ser det enkelt ut: Om den anställde visar sig vara “fel” så är det väl bara att säga upp personen? Ja, om man har kommit överens om provanställning så kan det gå. Men så är det alla psykologiska aspekter. Det blir obekvämt. Och kostsamt. Innan man har lyckats komma ur situationen kan företaget ha hunnit gå under.

Kulladal-medarbetare nr 3 måste därför passa perfekt.

Det är inte på så sätt att vi har en fast rollbeskrivning som personen måste uppfylla. Faktiskt tvärtom: Jag tror stenhårt på First Who, Then What-idéerna i “Good to Great”: Get the right people on the bus, then decide on where to go.

Det vill säga: Vi vill hitta en bra person. Och sedan får Kulladal utvecklas i samklang med denna persons kompetenser.

Vårt köksföretag Kulladal har gått in i en ny fas. Efter en uppbyggnadsfas under hösten, och lanseringen vid årsskiftet, så har februari präglats av säljarbete.

I min värld så innebär “säljarbete” inte pushig försäljning, utan tvärtom att vi guidar köksspekulanter genom processen. Oftast via mail. Kunderna har tusen frågor, och ber om tips och råd. Alla kök är unika, och alla har sina specialfall med udda mått och vinklar.

Det är inte ovanligt att det blir över hundra mail, fram och tillbaka, när ett kök ska planeras. Och eftersom jag under februari haft ett 50-tal spekulanter att guida – många av dem hör av sig flera gånger per dag – så har det blivit många mail.

Och hela tiden tillkommer nya spekulanter. Hittills erbjuder vi att gratis rita upp köksförslag åt spekulanterna, vilket också är ett rätt tidsödande arbete.

Säljarbetet innebär alltså inte att uppmana till avslut så fort som möjligt. Tvärtom. Vi uppmuntrar kunderna att ta tid på sig, att noga tänka igenom alla val. Det är, kortsiktigt sett, en dålig strategi för vårt företag, eftersom det innebär mindre pengar på kontot just nu. Men poängen med Kulladal, både dess kök och företaget i sig, är att tänka långsiktigt.

En kund som tar tid på sig i processen, och som blir varsamt vägledd igenom den, kommer i slutändan få ett bättre kök. Vilket i förlängningen ger ringar på vattnet, med rekommendationer och så vidare.

“Slow selling” kanske vi kan kalla det?

Johanna är anställd nr 1

I februari började min nya kollega Johanna, a k a W. Hittills jobbar hon bara en dag i veckan på Kulladal, övriga dagar är hon kvar på sitt gamla jobb. Från och med 1 juni blir hon heltidsanställd, och delägare, i Kulladal.

Trots bara en dag i veckan har hon redan hunnit med mycket. Förutom sin energi och nyfikenhet, som blivit en vitamininjektion i Kulldal, så har hon varit med på flera kundmöten.

Och sedan början av februari är det Johanna som helt styr vårt Instagram-konto. Kolla in hennes bilder och texter! Jag gillar verkligen hennes stil och ton, och viljan att visa upp det ofärdiga. Att visa “work in progress”, snarare än välputsade och stajlade inredningsstilleben. Som till exempel hennes bilder här i detta inlägg.

(Kolla också in Johannas egna instakonto!)

Fördelen med ett ofärdigt showroom

Showroomet är fortfarande inte färdigrenoverat, och det kommer förmodligen dröja ett år innan det är helt klart.

Ändå har det ofärdiga showroomet fyllt sin funktion. Vi har haft rätt många kundmöten där redan, och trots att delar av showroomet ser ut som en byggarbetsplats och inget av utställningsköket är helt klara, så gillar kunderna vad de ser.

Det kanske är en fördel att showroomet inte är klart? Att utställningsköken, som inte har några bänkskivor än, därmed blir lättare för kunderna att inspektera. Kunderna kan se alla delar av skåpen tydligt när inget är gömt av bänkskivor. Och eftersom vi inte har något att dölja – våra kök är verkligen gediget byggda – så verkar det fungera. Kunderna blir, utan undantag, alltid väldigt imponerade av köken.

En kund gjorde i veckan två besök hos oss – de körde ner från Göteborg – och konstaterade under sitt andra besök att “Vi är kära i det här köket”. Och i slutet av mötet bestämde de sig för att slå till.

Detta var i fredags förmiddag, och inom några timmar så hade ytterligare tre kunder, som vägletts under ett par månader, bestämt sig för att lägga sina ordrar. Nu blir det högtryck i snickeriet ett tag framöver.

Och jag vet att jag borde vara bättre på att fira framgångar, men för mig så varar lyckan av en försäljning bara några minuter. Sedan börjar jag fundera på nästa steg, och oroa mig för allt som kan gå fel.

Tempot, adrenalinkickarna och oron gör tillsammans att allt i företaget känns väldigt spännande just nu. Och intresset från kunderna känns lovande. Bara att köra på!