Om lånade pengar, svagheter/styrkor, och ett pryltips

Det är en kliché, att entreprenörskapet är som en bergochdalbana. Men det är sant, för mig i alla fall. Det är höga toppar, då jag känner mig oövervinnlig, följt av dalar fyllda med ångest då jag knappt vågar öppna mailboxen. Topparna är fler än dalarna, men ändå.

Det har hänt en hel del i vår Kulladals-värld under sommaren. Som det så ofta blir när jag får lite distans och byter miljö – min familj har hängt mest i en liten sommarstuga på Bohuskusten – så ser jag min tillvaro ur nya perspektiv. Och emellanåt lär jag mig nya saker också.

Jag gjorde en för mig ny – och tämligen banal – insikt i mitten av sommaren. Den handlar om lånade pengar.

Någon annans pengar

Hittills i mitt entreprenörskap – snart 20 år och 8 startade företag – har jag aldrig lånat en krona från någon. Allt har varit självfinansierat, av mig och mina medgrundare. Jag har satt en ära i detta. Att sätta sig i skuld är att förlora sin frihet, har jag tänkt. Och jag har varit stolt över att inte ha behövt låna några pengar, som om det är ett tecken på att jag varit en Duktig Entreprenör.

Ungefär så tänkte jag fram till mitten av sommaren då jag insåg att det finns en annan sida av lånemyntet: Lånade pengar är ett verktyg som kan användas.

Eftersom vi är ett tillverkningsföretag har vi de flesta av våra kostnader tidigt i kundcykeln. Vi får betalat först flera månader senare. Det betyder att om vi samtidigt växer, vilket vi hela tiden gör, så blir saldot på bankkontot allt lägre även om affärerna går bra. Paradoxalt, och det tog mig några dagars räknande innan jag insåg hur det hängde ihop.

Vi insåg att nuvarande tillväxthastighet inte fungerade, och att vi hade ett val: Antingen dra i handbromsen och sälja färre kök (för att minska våra utgifter och sedan kanske öka på igen om något år när likviditeten kommit ikapp).
Eller låna pengar, som skulle hjälpa oss att fortsätta expansionen – till och med öka ytterligare.

Sagt och gjort: Jag hamnade framför datorn med ansökningsblanketter till lån hos Almi. Jag minns en av de sista frågorna i formuläret: ”Vilka är företagets svagheter? Vilka är företagets styrkor?”. Jag insåg att svaret på båda frågorna var samma sak: Tid.

Vår största svaghet (och styrka)

Vår svaghet är att vi lägger väldigt mycket tid på varje kund, både i planeringsprocessen och när ordern är i produktion. Vi uppmanar kunderna att tänka efter, att vända på varje sten, att inte sprinta mot ett avslut. Och i efter-order-fasen gör vi en hel del ”onödigt” jobb för att dubbelkolla ritningar etc, för att undvika saker som annars kan bli fel.

Tid är pengar, så det är onekligen dyrt för oss att jobba så här. Det försämrar också vår likviditet och det hämmar vår expansionstakt, eftersom avsluten ofta blir senare än vad de blivit om vi hade pushat kunderna.

Men detta tidsslöseri är ju uppenbart också en styrka, på lång sikt. Rätt självklart egentligen: Ju mer vi bryr oss om varje enskild kund med dess unika förutsättningar för ett kök, desto större chans att slutresultatet är ett kök som kommer leva länge.

(Vi har fått ett par recensioner nyligen som antyder att vi är på rätt spår.)

Jämförelse med mitt förra företag

Jag är nu ca 2 år in på resan med Kulladal, vilket är ungefär lika lång tid som jag jobbade med Skandinaviska Shakerkök. Jag är alltså på ungefär samma punkt idag som jag var när jag valde att hoppa av från SSK för att starta Kulladal. Det innebar i det läget flera steg tillbaka, men nu är jag tillbaka.

Oundvikligen gör jag en hel del jämförelser mellan de båda resorna. De blev mer olika än vad jag trodde, inte minst pga pandemin. Men också för att Kulladals team blev annorlunda (och bättre) än vad jag hade trott, och att vårt varumärke därför evolverat till något större. Sett till omsättning så är Kulladal större än SSK vid samma tidpunkt – och förmodligen ökar vi runt 150% under 2021 jämfört med föregående år.

Det är högtryck i vår Kulladals-värld. Delar av vårt showroom renoveras, nya broschyrer är på tryckeriet, vi har fler leads och kundmöten än aldrig tidigare. Och så har vi har fått en praktikant, Moa, vilket vi är väldigt glada för.

Häromveckan hade vi ett möte med Almi och vår bank. Igår fick vi klartecken från båda: Låneansökan är godkänd. Nu kan vi gasa på!

Off topic: Läsplattan

Förlåt, men nu vill jag ta ett skutt till något helt annat:
Jag måste berätta om den personliga revolution det inneburit för mig sedan jag började läsa böcker på läsplatta. Förra året köpte jag en Kindle Oasis, vilket har gjort mitt läsande mycket bättre. (Nej, jag är inte sponsrad av Amazon.)

Eftersom det mesta jag läser är på engelska, och min engelska är rätt halvtaskig, så händer det ofta att jag läser ord som jag inte förstår. Med läsplattan kan jag med ett klick få upp en översättning och förklaring på det okända ordet. Denna feature har väsentligt ökat min läsförståelse, och därmed värdet som jag får med mig från varje bok.

Dessutom funkar läsplattan bra såväl i solljus som i mörker – den har följt med till stranden, och det går ibland att kombinera läsande med nattning av femåring, har det visat sig. Och så är läsplattan kompatibel med Audible, så jag kan läsa/lyssna på samma bok i de olika kanalerna, och de synkar inbördes så att jag hamnar på rätt sida.

En bra grej, helt enkelt.

(Kom gärna med input – är denna typ av off topic-tips av intresse, eller bara en distraktion? Om ni gillar så kan återkomma med fler tips på prylar och verktyg som jag använder.)

 

 

Precis så lätt som det borde vara, är det inte alls

Precis när jag startat Kulladal, sa jag vid ett tillfälle till en bekant:
– Det här företaget är mitt lättaste projekt hittills. Jag vet att det kommer att fungera, eftersom jag byggt ett exakt likadant företag tidigare. Jag vet var alla fallgropar finns. Inget kan gå fel.

När jag tänker tillbaka på detta blir jag generad av min naivitet. Som karaktären Lippe säger i Shtisel: Om du vill få Gud att skratta, berätta om dina planer.

Nu, två år senare kan jag konstatera att resan med Kulladal varit allt annat än lätt. Dels underskattade jag de kända svårigheterna – sådant som jag egentligen visste skulle krångla (som att sätta igång nya snickerier), dels underskattade jag risken för olyckor. Vi hade en snickeribrand för ett år sedan, och ännu en brand i ett annat snickeri häromveckan. Två leveransfärdiga kök brann upp, och mycket annat.

Så mycket jobb, och så många problem, i och med den olyckan.

Och så var det Corona. Den har varit bra för oss vad gäller efterfrågan – kunderna har kommit till oss utan att vi behövt jaga – men nu efter 16 månader av stängda gränser och hackande produktion world wide, strular det mesta som har med lager, produktion och logistik att göra. Långa leveranstider, brist på material, etc etc.

Om jag kunde prata med mig själv för två år sedan skulle jag sagt: Du har fel! Att starta och bygga företag är alltid svårt, oavsett hur många gånger man gjort det tidigare.

De bästa kunderna. Och några andra.

De flesta av våra kunder är inget mindre än underbara. De har visat stort tålamod och förståelse för strul som uppkommit under våren. Men det finns undantag: Det är de som utan ont uppsåt men genom sitt sätt att kommunicera suger musten ur en. De som jag jobbar ihjäl mig för, men aldrig får ett tack från.

Men de är väldigt få, som tur väl är.

Fyra generella svårigheter

En av svårigheterna med vår produkt – premiumkök som handbyggs av massivt trä – är att få kunderna att förstå vad de kan förvänta sig. Massivt trä är aldrig perfekt, utan det rör på sig och sväller/krymper mer årstiderna. Om en kund är perfektionist på fel sätt så blir det mycket friktion längs vägen.

Samma sak med att våra kök målas för hand. Penselstreck blir oundvikligen synliga, och är aldrig 100% perfekta. De är ju gjorda för hand! Till det kommer att linoljefärgen inte heller är 100% perfekt, utan det kan bli vissa avvikelser.

Att kommunicera den paradoxen, att det är premium samtidigt som det inte är perfekt, är utmanande.

En annan svårighet (eller rättare sagt källa till fel) är att vi tagit oss an lite för många specialprojekt. Våra standardskåp kan varieras i oändlighet vad gäller mått, men har ändå vissa standardelement. Dessa delar är framdestillerade efter ett antal rundor av trial-and-error. Men när en kund vill ha något som är utöver detta är att snickeriet hamnar på okänt vatten. Även den enklaste sak, som avviker från standard, kan vara nog så svår att få 100% rätt. Det finns helt enkelt för stor risk för missförstånd längs vägen.

En tredje svårighet är att vi trots standardskåp erbjuder många olika kombinationer: Olika sorters gångjärn, olika sorters luckor, olika sorters inredning och tillval, olika sorters vitvaror, etc. Det gör att det finns oändliga kombinationer, vilket i sin tur gör att det är svårt att ha koll på oväntade effekter av vissa kombinationer. Ibland trampar vi på minor.

En fjärde svårighet, så här i början, har varit just att vi är nystartade. De av våra kunder som kollat in våra siffror såg att vi 2019 bara omsatte några hundra tusen kronor. Vem vågar köpa ett kök av ett sådant företag? (Nu har dock 2020-siffrorna kommit ut, där vi visar en omsättning på drygt 4 mnkr. Och för första halvåret 2021 har vi mer än dubblat omsättningen jämfört med första halvåret 2020.)

Vi lär oss hela tiden och blir hela tiden bättre. Vi har lärt oss att tacka nej till vissa kunder i ett tidigt skede, när vi känner att personkemin är fel. Och vi tackar nej till de flesta speciallösningar, om riskerna är för stora.

Att tacka nej är generellt är rätt underskattad grej.

Önska att du var bättre!

Jag ett tips en gång: ”Önska inte att det var lättare, önska att du var bättre!”. Det är vad jag försöker göra nu, mitt i all ångest över saker som inte går som jag hade tänkt: Jag läser böcker, lär mig och inspireras av andra.

Senaste halvåret har jag mest läst biografier. Jag har läst om George Washington, Leonardo da Vinci, Napoleon och Winston Churchill. Förutom att det är fascinerande och lärorikt att läsa om stora personligheter, så har det gett mig perspektiv. När en kund klagat över en millimeteravvikelse (som vi förstås tar på största allvar) så har jag kunnat se det i perspektiv med större problem i världen. Jag har inte förlorat 400 000 man på en march till Moskva. Eller blivit bombad av Messerschmidt-piloter. 

Och om Washington kunde hantera ett gäng koloniala britter så ska jag nog kunna hantera några kök.

Vad som också slagit mig när jag läst om dessa stora män är att hur framgångsrika de än blev, så kom de ändå aldrig i mål. Det fanns alltid saker kvar som störde.

Washington hade hela sitt liv en problematisk relation med sin mamma, och han kämpade hela tiden mot dåliga finanser (objudna gäster dök upp oavbrutet och etiketten krävde att värden bjöd alla på kost och logi) och usla tänder (när han blev president hade han bara en tand kvar).

Leonardo da Vinci bråkade ständigt med sina mecenater, och fick bland annat fly från ett krig.

Napoleon lyckades med det mesta, men slutade ändå som fånge på en ö långt ut i havet. Och så vidare.

För många problem?

Till sist, om det är några befintliga eller potentiella kunder som läser detta: Blir du orolig? Jag inser förstås att det är okonventionellt att öppet skriva om sina problem på det här sättet, men det betyder inte att vårt företag har fler problem än andra. Bara att de flesta andra företag döljer sina. Vi har problem, men löser dem, och fokuserar på att ge kunderna bästa möjliga upplevelse.

Vi klarar oss, Kulladal rullar på. Vi har ett bra team, bra processer och tre snickerier som producerar kök åt oss. Och en alltjämt växande bank av värdefulla erfarenheter.

Kan du förutse och förebygga alla tänkbara fel?

Hur förebygger man framtida katastrofer? Hur vet man vad som är en risk och inte?

Ledningen för casinot Mirage hade sina aningar. Det största hotet mot deras verksamhet var helt klart fuskare, som på olika sätt försökte lura casinot på pengar. Som motåtgärd investerade Mirage därför i ett intelligent övervakningssystem som skulle avslöja fuskspelarna.

För varje år utökades övervakningssystemet. Alltfler dollar och arbetstimmar plöjdes ner. Men det var ju värt det, eller?

Ja kanske. Men så var det ju den här episoden med Montecore.

***

– Säg hej till publiken!, ropade Roy och räckte fram mikrofonen mot Montecore.

Montecore verkade inte gilla upplägget med spontanintervjun. Det här låg helt klart utanför manus. Istället tog han ett rejält bett om Roys arm.

Montecore var en sjuårig vit tiger, som var en av huvudattraktionerna i Siegfried & Roys show i Las Vegas.

– Släpp! Släpp!, skrek Roy, inför en tjoande publik som trodde att det hela var en del av showen.

Montecore släppte, men tog stället ett nytt tag i Roys nacke och släpade honom av scenen. De som var där vittnar om att blodet rann från en medvetslös Roy, som satt fast mellan tigerns käkar.

Roy överlevde men återhämtade sig aldrig helt. Deras show fick läggas ner.

Siegfried & Roy var Mirages stora dragplåster, vars syfte var att locka besökare till casinot. Så vad hände nu när showen fick läggas ner? Jo, Mirage led stora ekonomiska förluster. Besökssiffrorna gick ner, allt färre hittade in till spelhallarna.

Det visade sig alltså att det inte var någon slug fuskspelare som skulle dränera Mirages kassa. Vem hade kunnat ana att den verkliga faran var en vit tiger?

***

Jag tänker på på den vita tigern ibland när jag försöker förutse vilka risker vårt företag, Kulladal Kitchens, står inför. För jag har en tendens, liksom ledningen för Mirage, att anta att riskerna ligger inom ett visst område, för att sedan upptäcka att felen uppstår någon annanstans.

Missförstå mig rätt: Det är förstås jättebra att utveckla processer som effektiviserar arbetet och som gör att fel undviks. Men ibland kan det tippa över.

Ett exempel från oss i Kulladal:
När jag började för ungefär två år sedan bestod vårt orderunderlag till snickeriet av enkla skisser (gjorda i Sketchup) tillsammans med anteckningar i ett Google Spreadsheet.

Vi märkte snabbt att inte räckte, så vi lade till ett steg: Detaljerade ritningar (CAD) gjordes för att fånga upp sådant som var otydligt på Sketchup-skissen.

Men snart upptäckte vi att det ändå kunde bli fel. Vi lade då till rutinen att dubbelkolla och lusläsa CAD-ritningarna innan snickeriet startade sågen.

Ändå smet några småfel igenom, så det var dags för ännu ett steg: Att anlita en extern korrekturläsare som också kontrollerar ritningarna.

Men när jag sedan tänkte lägga till ett ytterligare ett steg – att ha ännu en korrekturläsare – insåg jag att det började gå för långt. Dels eftersom varje extrasteg tar tid och energi, och dels för att vissa fel ändå kommer att ta sig igenom maskorna i säkerhetsnätet.

(Som den gången snickeriet gjorde ett skåp 1190 mm brett istället för 1200 mm, som det stod på ritningarna. Det hade inte kunnat undvikas med hjälp av en extra korrekturläsare.)

Jag har landat i att vissa fel inte går att förutse, och att man lätt kan slå knut på sig själv om man försöker. Det blir alltför tidsödande och dyrt att försöka bygga bort varenda risk. Istället får man acceptera att shit happens, och att då ha en process på plats för hur man hanterar de saker som går fel.

***

Det är ju lite känsligt det här – jag vill egentligen inte skriva om fel och misstag, utan min instinkt är att låtsas om att allt är perfekt. Så som det känns när man scrollar runt på inredningskonton på Instagram.

Men jag känner tillräckligt många i branschen för att veta att detta är något alla kämpar med. Kunder som blir missnöjda, av olika anledningar.

Hur gör man då? Hur får man en kund, som blivit missnöjd på grund av något fel, att bli nöjd till slut? Jag skrev om denna process för ett par år sedan, och nu när jag läste igenom den insåg jag att den fortfarande håller. Om ni vill kan ni läsa den här: 7 steg från missnöjd kund till nöjd kund.

Josefine är Kulladals tredje medarbetare

Vi fick in runt 35 ansökningar till vår tjänst som vi annonserade ut innan jul. Fyra av dem – drygt 10% – råkade heta Josefine, och en av dessa, Josefine Hjertström, har vi nu anställt.

Det var inte helt oproblematiskt att ha en rekryteringsprocess pandemitider. Det var inte aktuellt att ha för många fysiska möten, så istället blev det främst intervjuer över Google Meet. Vilket är svårt, får båda parter.

Jag tänkte: ”Om det hade varit jag på andra sidan skärmen och försökt övertyga arbetsgivaren om att anställa mig, hade jag förmodligen misslyckats”.

Hur förmedlar man vem man är och vad man kan genom ett Google Meet-möte? Inte helt lätt.

Och, hur utvärderar vi som arbetsgivare en jobbkandidat? Ja, vi försökte göra så mycket research vi kunde. Läste CV och LinkedIn-profiler, och kollade referenser. Men i bakhuvudet fanns hela tiden känslan att vi kanske misstolkade, eller övertolkade, data om kandidaterna. Kanske drog vi för stora växlar över vissa saker som sades, och missade annat?

Hur skulle vi veta vem som passade bäst till jobbet? Till slut hittade vi ett avgörande kriterium.

Bland det sista Josefine sa under avslutande intervjun var: ”Jag kan absolut ingenting om kök.”

Låter kanske inte så bra för en som ska jobba i ett köksföretag? Jo, vi hade faktiskt inte något emot det uttalandet (snarare tvärtom, eftersom det utstrålade ärlighet). Både Johanna och jag var noviser när vi hamnade i branschen, så vi vet att kunskaperna inte är så värst svåra att införskaffa. Det finns ett gäng ”regler” att plugga in, men det är ingen raketforskning.

Det finns tvärtom fördelar att vara novis på ett område: Man är inte färgad av tidigare erfarenheter och därför mer öppen för att ta in nytt. Man är mindre hemmablind, och kan upptäcka sådant som kan förbättras. Dessutom kan man använda erfarenheter från sina tidigare branscher i sitt nya arbete.

Om detta handlar boken Range, som jag läste runt årsskiftet. Den beskriver hur expertkunskap faktiskt kan vara till ens nackdel. Och omvänt: Hur bred kunskap och skilda erfarenheter kan skapa synergier.

I boken berättas till exempel om hur NASA, med alla sina experter, hade kört fast med några olika problem, men att de till slut fick hjälp med lösningen. Inte från sina raketforskare, utan från allmänheten. Människor med helt andra erfarenheter som kunde se nya lösningar.

Den som sett Steve Jobs tal till Standford-studenter från 2005 minns kanske hans berättelse om hur hans planlösa kurs i kalligrafi flera år senare ledde till att persondatorer utrustades med vackra typsnitt.

Det är genom att koppla ihop olika typer av erfarenheter, från olika områden, som det nya uppstår. Inte genom att gräva ner sig djupare inom samma område.

Josefine beskrev sig i ansökningsbrevet som en ”Gott&Blandat-påse”. Check! Precis vad Kulladal behövde i det här skedet.

De flesta som sökte jobbet hos oss hade ingen direkt erfarenhet från köksbranschen, så det var inte där det avgjordes. Istället var det vad som hände i mellanrummen: Mellan ansökningsbrevet och intervjuerna.

Josefine var hela tiden bra på att följa upp: Hon skickade ett mail efter varje kontakt vi haft, och ställde uppföljningsfrågor eller kompletterade med information. Hon var hela tiden snabb med att återkomma om vi mailade frågor till henne. Kort sagt: Hon såg till att vi förstod att hon var intresserad på riktigt.

För oss som arbetsgivare är det väldigt viktigt att känna att den framtida medarbetaren verkligen vill ha jobbet. Dessutom, vi vet hur viktigt våra kunder tycker det är med snabb återkoppling, så denna egenskap hos Josefine – snabb och tydlig kommunikation – vägde tungt.

Josefine kommer in i Kulladal i ett skede då det växer så att det knakar. Efterfrågan är på all time high, och snickerierna jobbar för fullt. Vi körde en annonskampanj runt mellandagarna, men var tvungna att stänga av den efter ett par dagar (planen var att köra den i en månad) för att det kom in för många förfrågningar.

Det är ett lyxproblem, förstås, men ändå ett problem. Det gäller att inte tappa någon av alla de bollar som är i luften.

Vad vi hört från våra konkurrenter så är det högtryck hos alla, så det finns ingen anledning att bli kaxig och tro att det är för att vi är så bra. Den höga efterfrågan är förmodligen en Corona-effekt: Många är hemma mer än vanligt, och spenderar mindre tid och pengar på resor och nöjen. Då passar många på att ta tag i den där köksrenoveringen.

Om Bobby Fischers ”long con”, och den stora betalningen

Den amerikanska schackspelaren Bobby Fischer öppnade alltid på samma sätt: Bonde till e4. Det började när han var 12 år, och sedan fortsatte det. Alltid samma öppning, i alla partier, alltid. Hans motståndare visste hur öppningen skulle se ut.

Fischer avancerade uppåt i schackvärlden tills han 1972, 29 år gammal, skulle göra upp om världsmästartiteln. Motståndaren var den regerande världsmästaren Spasskij från Sovjetunionen. USA mot Sovjet, mitt under kalla kriget. Schackmästerskapen blev nyhetsstoff och populärkultur. Det var ”the Match of the Century”.

Världsmästarmatchen avgjordes över 21 parter. Spasskij började som vit och vann första partiet, och sedan andra partiet på WO. Fischer vann tredje, och inför sjätte partiet var det oavgjort, 2,5-2,5.

Då kom den stora överraskningen.

Efter att i 17 år alltid öppnat med bonde till e4 gjorde han plötsligt inte det längre. Istället bonde till c4. Man får förmoda att ryssen inte kunde tro sina ögon. Hela Sovjets schackelit hade studerat Fischer’s tidigare partier, och vem hade ens tänkt tanken att han skulle öppna med något annat än e4? *

Det var förstås det som var poängen: Att använda sitt vassaste vapen – överraskningsmomentet – när det skulle vara till störst nytta. Efter att i 17 år motstått frestelsen att använda detta vapen, och därmed förstöra dess effekt för all framtid, tog Bobby Fischer chansen.
(Vilket förresten är ännu ett exempel på delayed gratification, som jag skrivit om flera gånger tidigare.)

Fischer vann detta avgörande sjätte parti, och vann till slut hela matchen med 12,5-8,5. Hans long con hade lyckats.

Jag hörde om denna episod i Tim Ferriss podcast för några år sedan, och kom att tänka på den igen när min fru och jag såg The Queen’s Gambit i höstas.

Och jag tänkte på den igen här jag för ett tag sedan gick till banken för att göra en stor utlandsbetalning. Det var ett högt femsiffrigt eurobelopp: En förskottsbetalning till ett snickeri, för ordrar som vi inte har fått in än.

Tänk om jag likt Spasskij skulle bli lurad?

Mottagaren, G, lärde jag känna via Upwork för några år sedan. Han har via sina snickarkontakter hjälpt mig och mina köksföretag upprepade gånger med diverse uppdrag. Alltid med bra service och kvalitet.

Så när vi började få problem med produktionskapaciteten i våras, på grund av olyckan, och letade efter alternativ för att skala upp produktionen, så kontaktade vi G igen.

Han och hans kontakter började producera kök åt oss, men insåg snart att de behövde växa för att kunna ta fler ordrar. Det behövdes nya lokaler, nya maskiner, fler snickare. Därav: En stor förskottsbetalning från oss.

Så där stod jag på bankkontoret i höstas, och fyllde i blanketter för hand, som vore det 1985, för att kunna göra den stora betalningen. Och jag tänkte: Om det är någon gång G ska blåsa mig så är det nu. 

Hade G, liksom Bobby Fischer, spelat en long con?

”Thanks for the payment”, svarade G dagen därpå. ”I’m going to the BMW store now!”

(Nej, det var bara lite nojja. Nya fabriken är nu i full gång och tillverkar kök i rasande takt. Varje dag skickar G bilder och videos från produktionen. Väldigt spännande!)

*) ”Kolla aldrig en bra historia”, är ett stående skämt bland journalister.  Om det låter för bra för att vara sant så är det kanske inte sant. Typ så visade det sig vara med denna historia om Fischer, när jag läste på lite mer: Fischer hade faktiskt använt c4-öppningen minst tre gånger tidigare, och Spasskijs rådgivare hade varnat för att Fischer kanske tänkte använda denna öppning, men Spasskij avfärdade det med: ”Låt oss inte bry oss om sådant nonsens.”

Varför jag inte vill vara en gasell

1998, när jag var 17 år, skrev jag ett brev till mig själv i framtiden. Jag la brevet i ett kuvert, som jag plastade in, och skrev instruktioner på utsidan. Detta kuvert ”får inte öppnas före den 11 juni 2021, dvs min 40-årsdag”, skrev jag högtravande.

Jag minns inte vad som finns i kuvertet, men jag kommer ihåg hur avlägsen min 40-årsdag kändes då. Nu när jag ser tillbaka känns det mycket närmare. Som om tiden liksom tryckts ihop.

Det är lika långt till början av 80-talet – när jag föddes – som det är från 80-talet bak till Andra världskriget. Och från Andra Världskriget är det ungefär lika långt till idag, som det är bakåt till tiden för Amerikanska inbördeskriget.

Under hösten, parallellt med den amerikanska presidentvalskampanjen, har jag bland annat läst två böcker, som ytterligare förstärkt denna känsla av tidens snabba gång. En bok om Abraham Lincoln och en mastodontbiografi om George Washington. Den senare tog mig större delen av hösten att läsa, och det var först en timme efter nyårsaftons tolvslag som jag kunde avsluta den.

Det var otroligt givande läsning, på fler sätt än jag får plats att skriva om här. Det var två driftiga och ambitiösa personer, som tog sin personliga utveckling på högsta allvar. Och även om ingen av dem var entreprenörer som jag, så kunde jag hitta flera beröringspunkter. Vad är förresten mer entreprenöriellt än att starta en nation?

Det var spännande att läsa om arbetet med att formulera konstitutionen för den nya nationen. Samma konstitution som nu, 250 år senare, stresstestas av den där Donald.

Och det var tankeväckande att läsa om hur nära det var att George Washington aldrig blev den store statsmannen. I sina yngre år undkom han döden oräkneliga gånger. När han var i 20-årsåldern och var på fälttåg i det fransk-indianska kriget dödades fyra av hans hästar under honom. Själv klarade han sig varje gång, en gång med ett skotthål genom rocken. Indianer som såg honom rida genom krutröken och undkomma de vinande kulorna var övertygade om att han var ett övernaturligt väsen.

Det går liksom inte skaka av sig känslan av att den delen av USA:s historia beror på en väldig massa tur. Washington borde ha omkommit i någon av alla fältslag, eller någon av de allvarliga sjukdomar han gick igenom. Historien hade lika gärna kunnat ta en annan vändning.

”Survival is the new success”, svarade Jerry Seinfeld i Tim Ferriss podcast. Frågan handlade om vad framgång är och Seinfeld reducerar det till överlevnad. Han berättar om komikerkollegor från förr som inte är kvar på scenen längre: ”One after the other was broken … . They’re either worn out or their brains cracked or their psychology cracked. It just took them apart. It’s a very, very difficult profession to sustain in. So just to survive, to me, is the game.”

Det klickade för mig när jag hörde detta, för det tangerar mina tankar kring entprenörskap. Klyschan är ju att driva företag är som ett maraton, inte en sprint. Det är en klyscha för att den är sann.  Därför skruvar jag lite på när jag läser om entreprenörer som sprintar mot snabb tillväxt. De som vill vara gaseller. Jag kan se tjusningen i snabbheten, men jag föredrar långsamheten. Sköldpaddan vann ju mot haren, eller hur?

I Kulladal är vi nu inne i en rekryteringsprocess, och längs vägen har vi hos några av de sökande sett höjda ögonbryn, och fått välmenande råd, apropå vårt sätt att hålla igen vår tillväxt. En person som hörde av sig verkade anta att vi inte förstått principen för företagande, och erbjöd sig att ta hand om business-delen åt oss. ”Så kan ni hålla på med designgrejer och sånt.”

När jag ser snabb tillväxt ser jag samtidigt stupet som närmar sig. I Jim Collins klassiker ”Good to great” var Fannie Mae ett case, ett typexempel på ett riktigt lyckat företag. Men några år efter att boken kommit ut fick Jim omvärdera resultaten. Han skrev ”How the mighty fall” där teorierna fick omvärderas.

Alltså: Fannie Mae tjänade gott om pengar. Tills de inte gjorde det längre. Under tredje kvartalet 2008 förlorade de 29 miljarder dollar, vilket är mer än de sammanlagda vinsterna för åren 2002-2006.

Nassim Nicholas Talebs böcker – mest känd är The Black Swan – lärde mig att oväntade händelser är betydligt vanligare än vad vi tror. Och att dessa oväntade händelser är per definition omöjliga att förutsäga (för om de kunde förutsägas så vore de inte oväntade).

Enda sättet för Fannie Mae att undvika vad som hände vore att ta det lite lugnare på vägen till stupet. Då hade fallet inte blivit lika hårt.

Lärdomen är:
Eftersom oväntade händelser kommer att hända, så behöver vi vara förberedda. Som företagare gäller det att ha marginaler, så att man inte går under när det blir finanskris eller pandemirestiktioner slår till.

Hur skapar man marginaler? Genom att skjuta upp sina belöningar. Delayed gratification istället för instant gratification. Att inte ta ut maximalt i lön och utdelning, eller att för den delen investera till max. Spara pengar på banken, låta saker få ta sin tid att växa, för att kunna skörda frukterna senare. Långt senare. Likt en sköldpadda, inte en hare/gasell.

För vår del, i Kulladal, kom vi lindrigt undan coronakrisen. Våra kunder har ändå renoverat sina hem, så efterfrågan på kök har varit fortsatt hög. Men vi hade en annan kris under våren då vårt snickeri drabbades av en olycka. Om vi i det läget hade saknat marginaler så hade vi förmodligen gått under.

Nu när ännu ett år är till ända, och tidens gång tycks öka alltmer i hastighet, kommer jag ofta tillbaka till tankar på långsiktighet. När George Washington och de andra Founding Fathers skrev konstitutionen så gjorde de inte det på en halvdags workshop. De hade ett konvent som höll på i fyra månader. De slipade på formuleringar och debatterade. För de visste att de lade grunden för något som förhoppningsvis skulle överleva dem alla.

I Kulladal är vi i alltså slutskedet av vår andra rekryteringsprocess. Det är ganska precis ett år sedan Johanna kom in som medarbetare nummer två, och nu söker vi nummer tre. Återigen tänker jag mycket på det långsiktiga. Att nästa person vi anställer ska vilja vara med in the long run. Och att det ska vara ömsesidigt. Alltså är personkemi och delade värderingar är superviktigt för oss i det här skedet.

Jag vet inte riktigt hur jag ska knyta ihop det här inlägget. Men jag märker att det handlar om tid. Dessa tankar om tid har blivit vanligare hos mig de senaste åren, i takt med att tiden trycks ihop bakom mig. Jag tror inte jag tänkte så när jag var 17. Eller gjorde jag? Om ett halvår fyller jag 40 och då ska jag läsa brevet från mitt 17-åriga jag. Fortsättning följer.

Vem är Kulladals nästa medarbetare?

Jag nämnde i förra inlägget att vi börjat söka efter en ny medarbetare till Kulladal. Nu tänkte jag förtydliga vad vi egentligen söker efter. Och varför.

På Kulladal finns, om jag ska hårdra det, två typer av arbetsuppgifter:

Arbetsuppgift, typ 1:
Sådant som utvecklar företaget.
Det kan vara alltifrån att inreda showroomet till att projektleda IT-utveckling. Att designa nya köksskåp och beslag, och testa olika material. Listan kan göras lång.
Denna typ av arbete är nästan alltid roligt. Men vi kan inte bara jobba med sådant, för då skulle vi inte få in pengar till löner…

Vilket leder oss till:

Arbetsuppgift, typ 2:
Att sälja kök.
Njae, att ”sälja” låter fel i sammanhanget, för det är inte vad vi gör. Vi pushar ingen till avslut. Det handlar snarare om att vara en guide för kunderna genom köksprocessen.
En köksciceron!
Köksprocesserna tar inte sällan ett halvår, ibland längre, och under tiden kan det bli hundratals mail med frågor, telefonsamtal och möten.

Att jobba med båda typerna av arbetsuppgifterna är berikande: Genom den frekventa kundkontakten får vi hela tiden återkoppling på vad som kan förbättras. Den återkopplingen hjälper oss att se vad vi ska prioritera i utvecklingsarbetet. Och genom bra utvecklingsarbete blir också köksprocesserna bättre på alla plan.

Det låter kanske flummigt och abstrakt, men vad jag försöker förklara är:

Eftersom Kulladal är ett mycket litet företag så måste vi jobba med båda arbetstyperna. Det går inte att välja bort kunddelen.

Både Johanna och jag sätter en ära i att ge bästa möjliga kundservice. Det är inte alltid vi lyckas, men ambitionsnivån ligger högt. Vi har för avsikt att snabbt svara på alla mail som kommer in, och försöker på alla sätt att walk the extra mile.

Därför söker vi dig som…

… har ett naturligt sätt mot kunder, och kan vägleda dessa både i text och i fysiska och digitala möten. Du brinner för att skapa bästa möjliga upplevelse för kunderna.

… gillar att jobba i ett litet nystartsföretag, med allt vad det innebär. Vi har inte alla processer och rutiner på plats än, sådant är storföretagen mycket bättre på. Men å andra sidan är vi lättrörliga och flexibla. Det mest är möjligt!
Vi jobbar när och var vi vill, för det mesta. Vi styr själva över våra arbetstider och bestämmer var vi vill jobba ifrån. Jobbet går bra att kombinera med småbarnslivet.
Å andra sidan kan det behövas kvälls- och helgarbete ibland (eftersom våra kunder i regel är privatpersoner som kanske inte kan mötas under dagtid).

… gillar vår produkt! Den som söker jobb hos oss är förmodligen intresserad av design och hantverk, och kanske vet en del om byggnadsvård, snickeri och kanske inredningsdesign och arkitektur.

… gillar att skriva, både på svenska och engelska. Oundvikligen innebär en stor del av jobbet att kommunicera med såväl kunder som leverantörer och samarbetspartners. Det mesta av denna kommunikation sker genom text.

Det kanske  fortfarande låter lite luddigt? Ja,  vi har inte en färdig rollbeskrivning som vi vill uppfylla med en person som perfekt passar mallen. Vi tänker tvärt om: Istället för att hitta en person som ska anpassa sig till vårt företag, vill vi hitta en bra person som vårt företag sedan kan anpassa sig efter, och växa tillsammans med.

Om det låter intressant, maila mig, och berätta varför! (Senast söndag den 13/12)

Om QWERTY och omstartens betydelse

Läs bokstäverna på ett tangentbord längst upp till vänster. Varför står det ”QWERTY”? Det sägs bero på att de första skrivmaskinerna hade problemet att typarmarna, som lyftes upp mot pappret för att hamra in bokstäverna, kunde fastna i varandra. För att undvika detta placerades de bokstäver som ofta användes tillsammans (i engelskan), till exempel T och H, en bit ifrån varandra.

Och så blev det QWERTY.

Orsaken till besluten som ledde till våra QWERTY-tangentbord är sedan länge borta men tangenbordslayouten lever kvar. En del smarta människor har försökt att lansera effektivare tangentbord, där bokstäverna är mer logiskt placerade. Det hävdas till exempel att skrivhastigheten kan ökas med 300% om man använder ett Dvorak-tangentbord istället. 300%! Ändå konstateras det på Wikipedia: ”[Dvorak-]layouten har inte fått någon större spridning.”

Varför blir det så? Varför byter inte alla i världen till något som är uppenbart bättre? Varför inte göra en omstart, och lära sig en ny tangentbordslayout, så att vi alla kan bli lite effektivare i framtiden?

För egen del: Kanske för att jag är för lat? Och trots att jag känner till ovanstående – att hastigheten kan öka med 300% – så intalar jag mig att uppsidan, att spara några sekunder varje gång jag skriver ett email, inte står i proportion till den massiva arbetsinsatsen det skulle krävas för att lära om tangenternas placering.

Om svårigheten att förändra

I mitt förra köksföretag fanns det en hel del QWERTY-mekanismer, som jag varit med om att konstruera. Sådant som skapades i all välmening, och utifrån dåvarande kunskaper och förutsättningar, men som sedan blev små bromsklossar i takt med att företaget utvecklades.

Ett exempel är namnet på företaget, som först kändes rätt men som egentligen är för långt och krångligt. Men när namnet var spikat så var det svårt att byta. Andra exempel var mer subtila, och som inte påverkade kunden direkt, men som påverkade hela backend-delen av företaget.

Varför tog jag inte tag i dessa små bromsklossar i det gamla företaget? Jag hade ju insikterna!

Ja, förmodligen av samma anledning som att bytet till Dvorak inte blir av. Det finns tydliga motstånd i allt som måste förändras. Därför förblir mycket oförändrat.

De viktiga första besluten

Men så kom möjligheten till omstart. Ljuva reboot! Jag har bloggat tidigare här om hur det gick till när Kulladal startades för snart ett och ett halvt år sedan. Plötsligt fick jag chans att börja om från ett tomt blad. Det var nu inte längre ett val att ta tag i alla små QWERTY-bromsklossar, utan det var en nödvändighet.

Nu var jag tvungen  att bygga om processerna, och då kunde jag ju passa på att göra rätt från början! Till exempel att konstruera mina Excel-ark på ett mer logiskt sätt, för att underlätta varje kundorderhantering. Och att ge företaget ett namn som går att uttala.

Mina resa i köksbranschen, med de olika företagen, har lärt mig hur viktiga de första besluten är. Ju tidigare ett beslut tas, desto viktigare är det. Följdverkningarna av ett beslut som tas dag 1 kan komma att leva kvar länge.

Inte minst är det sant när det handlar om medarbetare. Jag hade turen att få en riktig vinstlott i att hitta Johanna som blev min första medarbetare. Det har snart gått ett år sedan hon började. Nu har vi börjat fundera kring vem som blir nästa Kulladal-medarbetare.

Att anställa fel person i ett tidigt skede av ett företags utveckling kan vara ödesdigert. På pappret ser det enkelt ut: Om den anställde visar sig vara ”fel” så är det väl bara att säga upp personen? Ja, om man har kommit överens om provanställning så kan det gå. Men så är det alla psykologiska aspekter. Det blir obekvämt. Och kostsamt. Innan man har lyckats komma ur situationen kan företaget ha hunnit gå under.

Kulladal-medarbetare nr 3 måste därför passa perfekt.

Det är inte på så sätt att vi har en fast rollbeskrivning som personen måste uppfylla. Faktiskt tvärtom: Jag tror stenhårt på First Who, Then What-idéerna i ”Good to Great”: Get the right people on the bus, then decide on where to go.

Det vill säga: Vi vill hitta en bra person. Och sedan får Kulladal utvecklas i samklang med denna persons kompetenser.

Två ledord, ett boktips och en havererad förhandling

Två teman i Kulladal just nu: Försiktighet. Och nyfikenhet.

Vi är fortsatt försiktiga, som jag skrev om i förra inlägget. Vi växer medvetet väldigt långsamt. Vi har till och mer bromsat aktivt på sistone: För ett par månader sedan drog vi ner all betald annonsering via Google Ads till noll, och har i nuläget bara Instagram som aktiv kanal.

Det verkar vara tillräckligt: Det kommer in nya köksspekulanter dagligen. Inte fler än att vi kan ta hand om dem alla, och inte färre än att det räcker för att företaget ska gå runt.

Vi tre i företaget – Johanna och jag som jobbar heltid, och Jakob som håller i styrelsearbetet – har alla läst boken Small Giants nu i sommar. Boken ifrågasätter normen att ett företag måste växa för att vara hälsosamt. Tvärtom, menar författaren, finns det stora fördelar med att vara liten och istället fokusera på kvalitet. Man kan vara liten och ändå leverera stordåd. Därav namnet, Small Giants.

Boken består av ett tiotal case studies om företag som av olika anledningar valt att förbli små. Läsvärd bok! Inspirerande för alla entreprenörer som jobbar mot andra mål än börsnotering och exit. Om du inte orkar läsa hela bokan så kan du läsa första kapitlet där författaren sammanfattar konceptet på ett bra och tydligt sätt.

Det andra temat just nu är nyfikenhet. Mina barn frågar mig ibland vad jag jobbar med, och jag svarar ”kök, och lite fotografi”. Och sedan lägger jag till: ”För mig känns jobbet som lek”. Då verkar det som att de förstår att ”jobba” kan vara rätt kul.

Sedan Johanna kom in i Kulladal, med sitt skarpa designsinne, så har hon öppnat några nya dörrar. I början av sommaren letade vi efter pallar till köksön i vårt showroom, men hittade inget vi gillade helt. Det ena ledde till det andra – vi blev nyfikna! – och plötsligt hade vi lagt en order på ett gäng egendesignade pallar, som just nu tillverkas i Turkiet.

Tanken är att vi ska sälja pallarna som komplement till våra kök, men vi har väldigt liten koll på om det kommer löna sig eller inte. Kanske säljer vi slut på första upplagan på en månad. Eller så tar det tio år?

Sedan spånade vi vidare kring hur vi ska kunna bjuda våra kökskunder på något litet extra. Vi funderade på att ta fram en skärbräda, med brännmärkt logo, som vi skulle kunna skicka med till kökskunderna. Trä känns ju naturligt liksom. Men en skärbräda är kanske lite… fantasilöst?

Vi skippade skärbrädan och landade till slut i att försöka ta fram egna kaffekoppar. Johannas vän Annika fick uppdraget att tolka våra önskemål, och i skrivande stund håller prototyper på att tas fram.

Varken pallarna eller kopparna kommer bidra till någon ökning av the bottom line – mer troligt är att det blir tvärt om. Men de bidrar till att vårt arbete känns som en lek! Och kanske att de någonstans bidrar till att stärka vårt varumärke. Så, ja, då kanske de faktiskt påverkar the bottom line på lång sikt, även om det aldrig var det som var meningen.

Och så var det det här med produktionen. Om du läst den här bloggen tidigare känner du till olyckan och att vi har haft utmaningar att kunna producera tillräckligt många kök. Senaste månaden har vi därför haft förhandlingar med ett snickeri om ett uppköp. Eller en sammanslagning. Eller något annat. Men trots att både vi och de delade samma vision (åtminstone trodde vi det) så havererade förhandlingarna efter ett par veckor. Det började skrivas i versaler, och vi insåg att det var läge att dra sig ur.

Tills vidare fortsätter vi med de tre snickerier som vi tidigare samarbetat med. De är alla duktiga, och enda nackdelen är att de är små och förmodligen inte har möjlighet att växa med oss.

Kommande veckor väntar nya diskussioner, med nya snickerier. Vi får se.

Vad Jan Troell lärde mig om arbetets natur (Eller: Varför Kulladal inte ska växa för snabbt)

Hur stort ska vårt köksföretag Kulladal bli?
Företaget är bara ett år gammalt, och det kan tyckas förmätet att ställa en sådan fråga redan nu. Men jag tror på att det är viktigt att veta vart man är på väg.

För ett par sedan skulle jag svarat att målet med mitt företagande är att växa så snabbt som möjligt, och sedan sälja bolaget och casha ut. Dra till Bahamas och dricka sugrörsdrinkar på en sandstrand, kanske. Men på sistone har jag känt att sugrörsdrinkar inte alls är ett mål att sträva efter. Förstås.

Jag kommer att tänka på en episod för tretton år sedan när jag träffade filmregissören Jan Troell. Han arbetade då med sin film Maria Larssons eviga ögonblick, och jag var frilansfotograf som porträtterade honom för en tidning.

I min frilansvärld var det snabba cykler: En redaktör kunde ringa på förmiddagen och ge mig ett uppdrag som jag åkte ut på samma dag. Och innan jag gick hem för dagen hade jag levererat bilderna och fakturerat.

Det var väldigt märkligt, tyckte jag, att se hur långsamt Jan Troell arbetade. Jag hängde med under en dags filminspelning, där massor av folk arbetade – skådespelare och statister och en gud-vet-vad alla andra människor gjorde där. När dagen var till ända hade de skapat material som skulle resultera i omkring 30 sekunder av den färdiga filmen.

Så mycket jobb för så få sekunder!

– Varför jobbar du så långsamt?, frågade jag Jan. Varför vill du inte avsluta filmen snabbare?

Han verkade lite förvånad över frågan, och svarade:

– För att det är roligast medan det håller på. Jag vill inte att arbetet med filmen ska ta slut.

Jag har insett att det är precis så med Kulladal. Arbetet är väldigt tillfredsställande. Vi är ett litet och grymt team – Johanna, Jakob och jag – och vi får nästan dagligen fantastisk feedback från våra kunder. Allt är förstås inte problemfritt, men den övergripande känslan är att jag inte vill att det ska ta slut. Varför skynda på och sträva efter något annat?

På de sista sidorna av Shoe Dog skriver Phil Knight, Nikes grundare, om hur han nu sitter i sin favoritfåtölj i sitt hem i Oregon och ser tillbaka på sitt liv. Han är nu över 80 år gammal och har sedan länge lämnat sin operativa roll i företaget. Han har uppnått alla mål som en entreprenör kan tänkas drömma om: Han har skapat ett världsomspännande företag. Han har en enorm förmögenhet. Och ändå: På sista sidan av sin biografi skriver han med stort vemod: Å, vad jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och göra om allt igen!

För Kulladals del finns det flera anledningar att växa långsamt så här i början. Produktionen är känslig – som jag berättade i ett tidigare inlägg råkade snickeriet ut för en olycka, och vi är nu i processen att sätta igång två nya snickerier som komplement. Alla de tre snickerier vi nu jobbar med är små, ett fåtal anställda vardera, och det är således inte inte helt enkelt för dem att växla upp. Duktiga snickare är svåra att få tag på.

Vi håller därför vårt tempo på två sålda kök per månad. Det kan tyckas lite, men det är ungefär vad snickerierna kommer mäkta med under hösten.

Det betyder att vi kan sälja ungefär 10 kök till under året, sedan får vi pausa orderingången. Vilket på ett sätt är otillfredsställande – vi vill ju helst inte tacka nej till kunder – men på ett annat sätt är det rätt skönt: Det ger oss tid att bygga vidare på våra interna processer (till exempel ritverktyget på vår hemsida), och förbereda långsikta marknadsföringsaktiviteter, så att vi är ännu bättre rustade framöver.

Vi siktar förstås på att producera betydligt mer än två kök per månad. I nuläget tittar vi på olika sätt att utöka kapaciteten – kanske ska vi jobba med fler snickerier i andra länder, eller kanske en mer automatiserad CNC-process? Eller kanske startar vi ett eget snickeri?

 

Om semesterbalansen, och om vad som egentligen hände i olyckan

Det är juli och semestertider. För mig som varit egenföretagare hela mitt yrkesliv har semestertiden alltid varit en utmaning. Å ena sidan vill jag ha semester och vara med min familj, å andra sidan kan jag inte lämna mina företag vind för våg.

Det är extra svårt nu med Kulladal, som är ett uppstartsföretag. Inget rullar av sig självt än. Och våra kunder är privatpersoner, som också har semestrar nu och därmed tid att ta tag i sina köksplaneringar. Resultatet är att min mailbox är minst lika full nu i juli som under våren och hösten.

Det har aldrig känts som ett alternativ att ta ”riktig” semester och stänga verksamheten i några veckor. Vi skulle tappa kunder, och vi skulle riskera att missa saker i produktionen.

Jag har aldrig lyckats hitta en perfekt balans för jobb/semester.
Ur familjens perspektiv har det blivit för mycket jobb.
Ur företagets perspektiv har det blivit för lite jobb.

Nu är familjen och jag i sommarstugan, och i år testar jag ett nytt upplägg:
Idén är att gå upp tidigt, ett par timmar innan mina barn vaknar. Då hinner jag jobba mig igenom mailfloden lagom till frukost. Jag har satt ett alarm på mitt armbandsur på kl 06.00, alla dagar.

Hittills har det gått så där: Jag har snoozat lite väl mycket. Igår vaknade jag 08.30 istället. Men idag lyckades jag bättre: Detta blogginlägg skriver jag tidigt på morgonen medan barnen fortfarande sover. När barnen vaknar tar jag semester för resten av dagen.

Om olyckan, del 2

Jag berättade i förra inlägget om att snickeriet skickat ett kryptiskt meddelande till mig om en olycka. Senare fick vi klarhet i vad som hade hänt:

Vårt snickeri samarbetar med ett annat snickeri på samma ort – de hjälper varandra med varandras jobb. Det fungerar likt en ömsesidig buffert av arbetskraft. En dag i juni utbröt en brand i det andra snickeriet. Ett par av våra snickare var på plats. De försökte släcka elden, men misslyckades. En person fick lättare brännskador. De åkte till sjukhuset, våra snickare och den brännskadade personen. På vägen dit råkade de ut för en bilolycka. Revben bröts. Huvuden slogs i. Tre personer, varav våra två snickeriägare, fick läggas in på sjukhus.

Nu är vårt snickeri igång igen, men de har blivit av med sin kapacitetsbuffert – det andra snickeriet brann ner till grunden.

Sett ur Kulladals perspektiv betyder det att vårt huvudsnickeri nu har lägre kapacitet. Färre arbetare, färre lokaler. Samt att det tar längre tid att snickra med brutna revben… Istället för att kunna bygga ett kök i veckan så är produktionstakten nere på ett kök i månaden.

Vi har satt igång två nya snickerier, som håller på att sätta sig in i hur våra kök är konstruerade. Det tar tid att komma igång, men vi räknar med att dessa båda nya snickerier kommer vara klara med sina första kök i augusti respektive september.

Och vårt ursprungliga snickeri har börjat anställa nya snickare. Under tiden är de behjälpliga med all information som behövs för att de andra båda snickerierna ska kunna jobba effektivt. De till och med gör konstruktionsritningarna åt sina ”konkurrenter”.

När nya kunder nu frågar om leveranstid så berättar vi att det kommer vara extra lång väntetid under resten av året. Ibland berättar jag hela historien – den som jag beskrivit ovan – ibland en kortare version. Hittills verkar vi inte ha tappat några kunder på detta, snarare tvärtom: De kunder som varit på gång har fått fart i sin planering och velat komma till avslut med köksbeställningarna. Det är nästan som att våra kök blir mer attraktiva nu när man måste vänta längre för att få ett.

 

Om dåliga drag, och om olyckan

När jag var i tioårsåldern gjorde jag en dag en stor upptäckt. Det hände när jag spelade luffarschack.

Jag spelade mycket luffarschack i mellanstadiet –  jag fick ofta tid över efter att ha avslutat alla skoluppgifter snabbt, och eftersom en klasskamrat med Aspergers hade en personlig assistent, Patrik, som också hade dötid när hans elev skötte sig själv, så spelade Patrik och jag luffarschack i pauserna.

Till en början handlade luffarschack för mig om en ständig växling mellan försvar och anfall. Om jag var under attack så var det fullt fokus på försvar, men så fort trycket släppte så gick jag till anfall: Jag letade upp ställen där jag har tre i rad, satte dit ett fjärde kryss, och hoppas att motståndaren ska missa det. Oftast upptäckte Patrik min attack och satte stopp för den.

Men en dag testade jag en annan strategi. Istället för att gå till attack så började jag sätta ut kryss på ställen som verkade ologiska. I utkanten av spelområdet, utan något uppenbart attackläge. Vid en första anblick såg det ut som dåliga drag.

Men, efter några rundor med ”dåliga drag” så hände ofta samma sak: De utspridda kryssen hade liksom ackumulerat sig till att bli gyllene attacklägen, till exempel två stycken oskyddade tre-i-rad-formationer, som nästan alltid betydde en säker vinst. Min strategi med att göra dåliga drag ledde till att jag vann fler partier. Varför?

Det var först nyligen, tre decennier senare, som jag kom att tänka på den här upptäckte igen. Nu kan jag se den i ett annat ljus. Jag inser att jag hade tillämpat principen ”delayed gratification”.

Delayed gratification

Det finns många exempel på vad ”delayed gratification” innebär, inte minst om man som jag driver företag. Till exempel kan jag välja att ta ut företagets överskott som extra stora lön. Eller så kan jag välja att investera pengarna, och fortsätta att leva på en låg lön ett tag till. (Jag bloggade om detta för ett par år sedan här.)

Ett annat exempel var häromveckan när min medarbetare Johanna började skicka ut våra nytryckta broschyrer. Istället för att ha ett färdigtryckt följebrev – som vi gjorde i mitt tidigare köksföretag – så skriver Johanna alla följebrev för hand, med en personlig hälsning.

Detta eviga handskrivande tar förstås väldigt mycket tid. Istället för någon minut per utskick så tar det tio gånger längre tid. När man multiplicerar det med de ca 300 broschyrer som skickats ut, så känns det vid första anblick som ett ”dåligt drag”.

Men det är förstås motsatsen till ett dåligt drag. Det är en ”delayed gratification”. Ett handskrivet meddelande ligger helt i linje med vår företagsfilosofi om kvalitet och långsiktighet – det gäller båda vår produkt och våra kundrelationer. Vi jagar inte snabba avslut, quick wins, utan vi ser allt i ett hundraårsperspektiv.

När våra kunder får ett handskrivet meddelande istället för ett förtryckt blad så fångar de upp en signal om vad Kulladal står för.

Olyckan

Ovanstående tankar har gått runt i mitt huvudet några veckor. Jag visste att det nästa blogginlägg skulle handla om ”delayed gratification”.

Men ibland svänger livet plötsligt, och då får jag göra plats för det i bloggen.

Detta hände:
Jag fick ett kort meddelande, skrivet i hast och på dålig engelska, från vårt snickeri. Vår enda leverantör. ”Very bad news. Accident. Workshop closed.”

Detta var i förra veckan, sedan dess har det varit total radiotystnad. Jag vet inte vad det är för typ av olycka som inträffat. Jag vet inte om och när de kommer igång med produktionen igen. Är någon allvarligt skadad? Eller är det något ännu värre…?

Vad skulle vi göra?

Vi bestämde oss för att direkt maila ut till alla befintliga kunder, som har beställt kök, och berättade om det lilla vi visste: Snickeriet är för närvarande stängt och det kommer bli förseningar i produktionen. Hur mycket förseningar kan vi i nuläget inte veta.

Detta snickeri har hittills varit vår enda leverantör, vilket förstås gjort oss väldigt sårbara. Vi har varit på gång att sätta igång ett andra snickeri men det arbetet har släpat efter, delvis på grund av corona som gjort att vi inte kunnat resa till snickerierna på andra sidan Östersjön.

Men nu är det fullt fokus på att sätta igång det nya snickeriet: På två dagar skrev jag en tillverkningsmanual, med information om alla dimensioner, material och metoder.

Jag har jobbat med det här nya snickeriet tidigare, via mitt tidigare köksföretag, så jag känner de som jobbar där väl. Jag vet att de levererar riktigt bra kvalitet.

Men nu är det inte bara kvalitet som gäller, utan även kvantitet, eftersom vi har rätt många kök som ligger i pipeline.

Just nu, när jag skriver detta, har det gått fem dagar sedan jag fick meddelandet från snickeriet. Jag vet inte än hur det här kommer lösa sig. Nya snickeriet kommer kunna leverera, det vet jag, men kanske inte tillräckligt mycket?

Jag har alltid trott på total transparens. Att inte hitta på en historia som låter bättre än verkligheten, utan köra med öppna kort. Till en del potentiella kunder, som varit väldigt nära att lägga sina ordrar, har jag också mailat och berättat läget. Jag har gett dem möjligheten att hitta en ny leverantör, med kortade leveranstid.

Total transparens är trots allt enklare i längden. Situationen som uppkommit känns minst sagt jobbigt, på många plan, och det känns inte direkt roligt att skriva om det här i bloggen. Men jag tror att det är rätt sak att göra i det här läget.

Och jag kommer att skriva mer här i bloggen när jag vet mer om vad som händer näst.

 

Hur pandemin påverkar köksbranschen. Och vikten att skriva om problem.

Det känns som vanligt. Corona-undantagstillståndet har nu hållit på i två månader, och jag har börjat glömma hur det var innan. Detta är det nya normala: Att jobba hemifrån, ha digitala möten, och när det faktiskt är fysiska möten så känns det fullt normalt att inte ta i hand.

Och mina barn har också accepterat läget. De vet att det mesta är uppskjutet på grund av Corona, att de inte får träffa sina mor- och farföräldrar, att vi inte kan resa. När min yngsta dotter, 4 år, häromdagen frågade om jag kunde laga hennes klänning och jag svarade ”Mmm, men inte just nu”, nickade hon förstående och la till: ”Du kan fixa den efter Corona?”

Jag är lyckosam nog att jobba i en branch som trots allt inte påverkas så mycket av pandemin. Under april leverade vi två nya kök, och fick ordrar på två nya. Det ligger helt i linje med den prognos jag satte upp i december: 25 sålda kök är målet för 2020. (Den siffran ska sedan dubbleras 2021, och sedan dubbleras igen 2022.)

Visst har vi märkt att en del köksspekulanter har backat. De har skjutit upp sina renoveringsplaner, lagt dem på is i väntan på att viruset ska försvinna. Många i Sverige har ju blivit arbetslösa eller permitterade, det vore märkligt om det inte skulle märkas i antalet kökskunder.

Men samtidigt gynnas vår bransch av att folk i högre utsträckning är hemma, och att de spenderar mindre pengar på resor och nöjen. Följaktligen blir det mer tid och pengar över för renoveringar.

Så det verkar gå på ett ut. Kulladal rullar på. Ordrar kommer in och snickeriet jobbar som vanligt.

Men det finns förstås problem. Det har aldrig varit problemfritt att driva företag. Senaste månaden har vi haft ett par olika utmaningar att handskas med, men inget av dem är relaterade till Corona. De är av sådan karaktär att de går att lösa, men ändå tillräckligt problematiska för att öka på mina stresshormoner. I skrivande stund är det mesta löst. Och längre fram ska jag berätta i bloggen mer om detta.

Apropå att skriva om problem:
Jag skriver oregelbundet i dagbok – jag har använt appen DayOne sedan 2012. Där skriver jag om problem när de inträffar – som självterapi – och när jag läser dessa inlägg i efterhand slår det mig hur obetydliga problemen ter sig i backspegeln. När jag är mitt inne i ett problem däremot, och jag ännu inte kan se någon lösning, då konsumerar problemet hela min närvaro.

Men sedan löser sig alltid problemen, på ett eller annat sätt.

Därför har jag funnit att det är bra att skriva om problemen i dagboken, för att det ger perspektiv. Allt löser sig, så småningom. This too shall pass.

Tillbaka till Kulladal. Om ett par veckor så växlar vi upp: Då börjar Johanna jobba i Kulladal på heltid. Hittills har hon jobbat en dag i veckan medan hon avslutat sina förehavanden på sitt gamla jobb.

Planen är att Johanna kommer gå all in i att skapa content. Text och bild. Som blir till instagramposter och blogginlägg, pressutskick, med mera. Timingen är perfekt, för nu finns flera objekt att skapa content om: Våra första kök som levererades runt årsskiftet har precis blivit färdiga, eller håller på att färdigställas (ja, en köksprocess tar nästan alltid mycket längre tid än man tror…).

I juni ökar vi takten, och hoppas att pandemin kanske lättar en aning.

 

Coronakrisen, innan det peakar

Det har blivit april och det förutspås att under den här månaden kommer peaken. Kurvan som illustrerar antal döda är på väg att stiga brant, och experterna verkar tro att den ska vända neråt igen om några veckor. Men vem vet.

När jag skriver detta har omkring 282 svenskar avlidit av Covid-19. Det ropas ”Vargen kommer!” från flera håll: Från de som säger att allt kommer bli mycket värre, att 50 000 svenskar kommer att dö innan det här är över. Och samma typ av domedagsvarningar kommer från de som menar att vi får en förlorad generation nu på grund av den ekonomiska depression vi går in i.

Den som lever får se.

Oavsett vad som händer så har det nu sjunkit in hos alla, att detta kommer hålla på länge. Och det kommer bli värre innan det blir bättre.

Jag har installerat en arbetsstation hemma på vinden i vårt hus, där jag sitter och jobbar numera. Liksom andra försöker jag hålla mig socialt distanserad. Men jag isolerar mig inte: Jag besöker Apelögas kontor då och då, jobbar från café ibland. Och lämnar och hämtar barnen på förskola och skola, och håller fotbollsträningar för min äldsta dotter och hennes fotbollskompisar i FC Rosengård.

Det skulle förvåna mig om inte viruset hittar mig snart. Halva befolkningen ska smittas i april, sägs det. Vem vet.

Jag känner att det har hänt något med motivationen. Jobbet känns annorlunda. Det är som att det blivit svårare att hålla fokus. Kanske för att rutinerna har ändrats, med arbete från distans. Och för att det allvarliga läget i världen överskuggar det mesta.

Igår var det första april och någon skrev att alla Första April-skämt var inställda på grund av Corona. Vilket i sig var både ett skämt, och delvis sant, samtidigt.

Tidigare, innan Corona kom, läste jag mycket böcker. En av de böcker som jag hann läsa halvvägs – Built to Last – kändes då superintressant och relevant. Den handlar om vad som skiljer de företag som lyckas, mot de medelmåttiga företagen som inte gör det. Men när jag försöker läsa nu tappar jag intresset direkt. Det är Corona jag tänker på, inte businesstrategier.

Jag skrev i förra inlägget för några veckor sedan att jag försöker hålla ner min konsumtion av nyheter. Jag får väl erkänna att jag kapitalt misslyckats med det. Jag knarkar nyheter som alla andra. Men bara nyheter om Corona. Allt annat känns irrelevant.

Och jag studerar Spanska Sjukan, och läser teorier om flockimmunitet, om rön om vaccin och läkemedel. Studerar kurvor. Det kommer nya siffror varje dag. Nya staplar, de flesta blir högre och högre.

April är månaden då det ska peaka. Vänder det sedan?

Läget i Kulladal

Trots allt rullar verksamheten på i Kulladal. Snickeriet är i gång, logistiken fungerar. Och vad jag sett hittills är det bara en liten nedgång i efterfrågan.

Känns hoppfullt, mitt i allt. Vi tar ändå höjd för att det kan bli mycket värre innan det vänder. Jag räknar med låga intäkter framöver och drar ner på alla icke-nödvändiga utgifter. För att vara på säkra sidan.

Under tiden förbereder vi kommande marknadsföringsaktiviteter. Häromveckan plåtade vi i showroomet, bilder därifrån blir klara inom kort. Och bakom kulisserna pågår diverse designarbeten och teknikutveckling – tids nog ska jag berätta mer om det.

 

 

Om Coronakrisen och mina företag

Det har gått tre veckor sedan mitt senaste blogginlägg, men sedan dess har världen förändrats radikalt. COVID-19-utbrottet höll visserligen redan då på i Kina, men vem kunde kunde föreställa sig att det skulle få sådana effekter när det kom till Sverige? Inte jag i alla fall.

Det har varit en omtumlande tid för oss alla. För mig som egenföretagare, med bolag i olika branscher, har det inneburit en hel del förändringar.

För Fotobyrån Apelöga, som jag är majoritetsägare till men inte jobbar operativt i, blev det snabbt botten ur. Det började för ett par veckor sedan när något enstaka fotouppdrag ställdes in. Men det eskalerade och senaste dagarna har nästan allt avbokats. För en byrå med sex fast anställda blir det förstås kännbart när det inte kommer in några intäkter. Det blöder.

Medarbetarna på Apelöga nappade därför direkt på regeringens erbjudande om ersättning vid korttidspermittering. Vilket betyder att alla går ner till 40% arbetsgrad, och staten täcker upp lönen upp till 90%. Bra initiativ av regeringen! Det kommer rädda många företag i Sverige, och förhoppningsvis även mitt Apelöga.

För mitt andra företag, det nya köksföretaget Kulladal, ser det i nuläget bättre ut. Coronakrisen har inte drabbat oss än, åtminstone inte så märkbart. Vi har inte så stora fasta kostnader – jag tar inte ut någon lön – och jag hade ändå inte räknat med några större inkomster nu under våren och sommaren.

Vi påverkas till viss del av att euron plötsligt har blivit 10% dyrare vilket sänker våra marginaler. Vi betalar främst i euro men får betalt i kronor – en dålig deal just nu.

Trots problemen så finns kunderna kvar, och snickeriet jobbar på som vanligt. Karantän och stängda gränser har hittills inte påverkat vår produktion och logistik (ta i trä!).

Men tempot har sänkts, helt klart. Alla håller andan. På sikt kommer Kulladals ekonomi att påverkas rejält av den här krisen.

Att kontrollera sin reaktion

I skrivande stund har det har gått ungefär en vecka sedan världen började inse allvaret i den här krisen. Börserna har fallit 30%, och ska förmodligen falla en bit till.

För egen del känner jag nu att chocken har lagt sig, men rädslorna finns kvar. Oro för närstående som tillhör riskgruppen för sjukdomen. Och ur företagarperspektiv ser jag stora utmaningar framöver. Förmodligen väntar en lågkonjunktur (massarbetslöshet i Coronas spår och bostadsbubblan spricker?).

Och vem vet hur länge nuvarande akutläge – där alla står på bromsen – håller i sig.

Viktigt då att skilja på vad jag kan påverka och vad jag inte kan påverka.
Krisen i sig är som den är.
Det jag kan påverka min egen reaktion. Inget blir bättre av panik.

”I tomrummet mellan stimuli och respons bor den fria viljan”, skrev någon.

Nu kan jag kan välja vad jag lägger min tid på. Till exempel försöker jag undvika överdriven nyhetskonsumtion för att hålla mina nojjor i schack (om det händer något viktigt lär jag ändå få veta det).

Istället tar jag tid till att bygga vidare på Kulladals strukturer och processer. Finslipar script som hjälper orderhanteringen framöver. Produktutvecklar. Odlar relationer med leverantörer och potentiella kunder.

Förr eller senare är världen fri från COVID-19. Då ska Kulladal vara ett bättre företag, med en ännu bättre produkt.

Tankar om att sälja kök, och om nästa fas för Kulladal

Vårt köksföretag Kulladal har gått in i en ny fas. Efter en uppbyggnadsfas under hösten, och lanseringen vid årsskiftet, så har februari präglats av säljarbete.

I min värld så innebär ”säljarbete” inte pushig försäljning, utan tvärtom att vi guidar köksspekulanter genom processen. Oftast via mail. Kunderna har tusen frågor, och ber om tips och råd. Alla kök är unika, och alla har sina specialfall med udda mått och vinklar.

Det är inte ovanligt att det blir över hundra mail, fram och tillbaka, när ett kök ska planeras. Och eftersom jag under februari haft ett 50-tal spekulanter att guida – många av dem hör av sig flera gånger per dag – så har det blivit många mail.

Och hela tiden tillkommer nya spekulanter. Hittills erbjuder vi att gratis rita upp köksförslag åt spekulanterna, vilket också är ett rätt tidsödande arbete.

Säljarbetet innebär alltså inte att uppmana till avslut så fort som möjligt. Tvärtom. Vi uppmuntrar kunderna att ta tid på sig, att noga tänka igenom alla val. Det är, kortsiktigt sett, en dålig strategi för vårt företag, eftersom det innebär mindre pengar på kontot just nu. Men poängen med Kulladal, både dess kök och företaget i sig, är att tänka långsiktigt.

En kund som tar tid på sig i processen, och som blir varsamt vägledd igenom den, kommer i slutändan få ett bättre kök. Vilket i förlängningen ger ringar på vattnet, med rekommendationer och så vidare.

”Slow selling” kanske vi kan kalla det?

Johanna är anställd nr 1

I februari började min nya kollega Johanna, a k a W. Hittills jobbar hon bara en dag i veckan på Kulladal, övriga dagar är hon kvar på sitt gamla jobb. Från och med 1 juni blir hon heltidsanställd, och delägare, i Kulladal.

Trots bara en dag i veckan har hon redan hunnit med mycket. Förutom sin energi och nyfikenhet, som blivit en vitamininjektion i Kulldal, så har hon varit med på flera kundmöten.

Och sedan början av februari är det Johanna som helt styr vårt Instagram-konto. Kolla in hennes bilder och texter! Jag gillar verkligen hennes stil och ton, och viljan att visa upp det ofärdiga. Att visa ”work in progress”, snarare än välputsade och stajlade inredningsstilleben. Som till exempel hennes bilder här i detta inlägg.

(Kolla också in Johannas egna instakonto!)

Fördelen med ett ofärdigt showroom

Showroomet är fortfarande inte färdigrenoverat, och det kommer förmodligen dröja ett år innan det är helt klart.

Ändå har det ofärdiga showroomet fyllt sin funktion. Vi har haft rätt många kundmöten där redan, och trots att delar av showroomet ser ut som en byggarbetsplats och inget av utställningsköket är helt klara, så gillar kunderna vad de ser.

Det kanske är en fördel att showroomet inte är klart? Att utställningsköken, som inte har några bänkskivor än, därmed blir lättare för kunderna att inspektera. Kunderna kan se alla delar av skåpen tydligt när inget är gömt av bänkskivor. Och eftersom vi inte har något att dölja – våra kök är verkligen gediget byggda – så verkar det fungera. Kunderna blir, utan undantag, alltid väldigt imponerade av köken.

En kund gjorde i veckan två besök hos oss – de körde ner från Göteborg – och konstaterade under sitt andra besök att ”Vi är kära i det här köket”. Och i slutet av mötet bestämde de sig för att slå till.

Detta var i fredags förmiddag, och inom några timmar så hade ytterligare tre kunder, som vägletts under ett par månader, bestämt sig för att lägga sina ordrar. Nu blir det högtryck i snickeriet ett tag framöver.

Och jag vet att jag borde vara bättre på att fira framgångar, men för mig så varar lyckan av en försäljning bara några minuter. Sedan börjar jag fundera på nästa steg, och oroa mig för allt som kan gå fel.

Tempot, adrenalinkickarna och oron gör tillsammans att allt i företaget känns väldigt spännande just nu. Och intresset från kunderna känns lovande. Bara att köra på!

Tankar kring platsbyggda kök vs. moduler med fasta mått

En enda gång i mitt yrkesliv har jag hamnat i ett rejäl konflikt. Ni vet en sådan där vild diskussion, som manusförfattare gärna skriver in i TV-serier: Den ena parten säger något, den andra håller inte alls med, rösterna höjs, argumenten blir sämre och personangreppen fler, och det fortsätter i en spiral nedåt.

Det hände mig för tre år sedan när jag och min första partner just dragit igång Skandinaviska Shakerkök. Det började som en lugn diskussion som handlade om huruvida vi bara skulle ha fasta mått på våra skåpsmoduler, eller om kunden kunde få specialmått. Det låter ganska harmlöst, men det visade sig vara en öm punkt.

Vi hade precis börjat rita vårt första kundkök, och kunden ville ha ett par specialmått. Rummets storlek gjorde att det blev otympligt med fasta mått, med onödiga passbitar som följd.

Jag argumenterade för att vi skulle gå kunden till mötes, medan min kollega tyckte tvärtom.

”Det finns en skönhet i fasta mått, med färre val för kunden”, sa han. Och han fortsatte argumentera att om man ger kunden vad de vill ha hela tiden så slutar de aldrig. ”Du förstår, de är omättliga!”

Jag höll inte med. Jag argumenterade för min sak, men blev överkörd. När våra röster blev för högljudda reste jag mig och gick, mitt i diskussionen. Sedan pratade vi inte med varandra på flera dagar.

Men allt lugnar sig med tiden. Indirekt ledde den här konflikten till att min kollega och jag bestämde att dela på oss. Samt att vi införde en kompromiss i modulsystemet: Skåpen hade förvisso sina fasta mått, men kunden kunde anpassa måtten mot en extrakostnad.

Ska man alltid anpassa sig till kundens önskemål?

Jag kom att tänka på den här konflikten häromdagen, när ännu en konkurrent till Kulladal såg dagens ljus. Det är ett företag som gör handbyggda kök, av massivt trä. I shakerstil. Och moduler med fasta mått. Känns konceptet igen?

Förutom det här med konkurrens – det har jag skrivit om i den här texten – så började jag återigen fundera på vad som är bäst egentligen: Att erbjuda kunden ett mindre urval med fasta modulmått? Eller ett helt platsbyggt kök, med unika mått?

”Skönheten” i det första alternativet är att det blir färre val för kunden. Att designa ett kök är svårt nog ändå. Jag har haft den här ståndpunkten tidigare – all copy på Skandinaviska Shakerkök är skriven av mig, och där finns argumenten för fasta mått.

Men, man kan också se det från andra hållet:
För ärligt talat, den största skönheten är bara synlig för producenten. Det är förstås smidigare – och billigare – att bara ha en handfull modeller att tillverka, istället för att alla skåp är unika. Men denna skönhet syns inte från kundens perspektiv.

Jag tror att man som entreprenör, oavsett bransch, hamnar i en liknande balansgång: Hur mycket ska man anpassa sig till kundens önskemål, och hur mycket ska man anpassa produkten efter sina egna förutsättningar?

Det finns fallgropar på vardera sida om balansgången:
Om man anpassar sig för mycket till kundens önskemål riskerar man sälja för mycket till för lågt pris. (”De är omättliga!”)
Å andra sidan, om man bara utgår från sina egna förutsättningar så finns risken att man erbjuder något som kunden faktiskt inte vill ha. Typ ett skåp som är 400 millimeter brett när kunden vill ha ett 385 millimetersskåp.

Därför gör vi bara platsbyggt

En av Kulladals USP:ar är därför att erbjuda platsbyggda kök, vilket innebär att varje mått är unikt. Ja, konsekvensen är att snickeriet ibland skickar upprörda mail till mig där de skriver att det är för jobbigt med alla specialmått. Då svarar jag att det är värt det. Och att vi får hitta nya processer och rutiner i produktionen som gör att alla avvikelser går att hantera.

På sikt tänker jag mig en semi-automatiserad tillverkningsprocess, där alla träbitar sågas ut av en CNC-maskin (en automatisk ”såg”), som i sin tur får alla mått från ritprogrammet. Och då spelar det inte längre någon roll om måtten är unika eller inte, snickaren behöver inte hålla måtten i huvudet eftersom datorerna gör det istället.

Allt bottnar i denna ambition: Ett kök från Kulladal ska hålla i hundra år.

Då räcker det inte att materialet i sig håller, utan också estetiken måste hålla. Tidens tand, ögats slitage... Köket måste vara harmoniskt. Det får det inte vara några centimeter ”fel”, på grund av fasta modulmått. För sådana fel kommer att skava i ögonen, varje dag. Till slut, när det skavt för länge, åker köket ut trots att det egentligen kunde fått leva länge till.

Anställd nr 1 i Kulladal

Kulladals första rekryteringsprocess är avslutad! Inom kort börjar min nya medarbetare, vilket jag ser väldigt mycket framemot. Så här gick det till:

I ett inlägg här på bloggen för ett par veckor sedan skrev jag att jag sökte två kompetenser: En säljare och en contentproducent. Jag insåg dock rätt snabbt att jag egentligen bara ville anställa en person, med båda kompetenserna. Dels av budgetskäl, dels för att ingen av uppgifterna skulle kunna täcka en heltidstjänst.

En av de första som hörde av sig var en tjej, som jag nu kallar W. Hon sökte egentligen inte något av jobben, men var lite nyfiken på contenttjänsten. Mellan raderna lyste en passion och entusiasm igenom.

Vi tog ett möte och bondade. Jag insåg att vi delade mycket: Där fanns ett genuint intresse för allt som Kulladal står för: Klassisk design, hållbarhet och gedigna material. Under mötet tittade vi på olika heminredningsbilder, pratade om bildstilar och var rörande överens om vad som var fint och inte.

Jag frågade om hon kanske skulle söka jobbet ändå, trots allt?

Njae, hon var ingen ”säljare”, sa hon, och dessutom fanns ett stort hinder: W hade ett bra jobb på ett stort företag, med allt vad det innebär för tryggheten och ekonomin. Skulle hon säga upp sig för att jobba i en köksstartup? Knappast troligt.

Under tiden kom det in ganska många ansökningar, särskilt efter att Trendenser-Frida skrivit på sin blogg att vi sökte folk. Generellt var det mycket kompetenta personer som sökte, och med flera av dem kände jag att de skulle passa bra i Kulladal.

Det var egentligen bara en grupp av sökande som hamnade under ribban. Varning för att jag nu generaliserar jag grovt och säkert trampar någon på tårna, men ändå: Medelålders män! (Ja, jag är medveten om att jag själv tillhör den demografin.)

Generellt var de medelålders männen sämre pålästa (en person sökte ”tjänsten som korrekturläsare”) och mindre kvalificerade. Vilket dock inte hindrade dem från att vara mer självsäkra än de många av de kvinnliga sökanden. Ett par av männen blev mycket förvånade, nästan förnärmade, när jag tackade nej till deras ansökningar.
(Det fanns dock lysande undantag även i den här gruppen. Men det fanns tveklöst ett mönster.)

Jag kom att tänka på den här: 

(Bildkälla här.)

Hursomhelst.

Det blev en hel del möten/intervjuer. En handfull av kandidaterna kändes riktigt bra. Vem som helst av dessa hade kunnat lyckas med jobbet på Kulladal, det är jag säker på. Men W var den jag trodde mest på.

Därför blev jag besviken när hon till sist tackade nej. Vi hade mailat en hel del fram och tillbaka och hon hade kommit fram till att hon inte kunde lämna sitt nuvarande jobb, av olika anledningar.

Fair enogh. Jag fortsatte att utvärdera de andra sökande. Det fanns tre-fyra personer jag gillade.

En stor del av jobbet i Kulladal – som de facto är en webshop för kök – är att ha mailkontakt med kunder. Därför fäste jag stor vikt vid textkommunikationen. Mötena med de sökande var viktiga, men jag uppmuntrade också till mailkonversationer – vissa nappade, andra inte.

W och jag fortsatte maila också.

Och efter några dagar ändrade hon sig: Hon ville lämna sitt befintliga jobb.

Vi började genast diskutera de formella delarna: Lön, semester, pension och så vidare. Vi kom överens.

Nu gör vi båda ett hopp ut på ”sjutti tusen famnars djup” som Kirkegaard uttryckte det. Vi kan inte veta om det kommer att fungera, men vi tror på det.

Vi tar båda stora risker: W lämnar ett bra, stabilt jobb, för att ta ett mer osäkert jobb med lägre lön. Och jag stretchar budgeten till det yttersta för att kunna betala en skälig ersättning till henne.

Vem är W? Ni som följer mig och Kulladal kommer lära känna henne under våren. Stay tuned, som det heter. Jag tror det kommer bli spännande.

 

Ett brev från statsministern för 29 år sedan. Och om veckans lansering.

En vårdag 1991, när jag var 10 år, fick jag ett brev från Ingvar Carlsson, Sveriges dåvarande statsminister.

Det var ett personligt brev, direkt till mig (inget massutskick), där han berättade att han gillade att unga människor intresserade sig för politik. Och han förklarade tydligt att han och Carl Bildt inte alls var personliga ovänner, så det behövde jag inte oroa mig för.

Varför bemödade sig Sveriges mäktigaste person (eller dennes sekreterare, möjligtvis) att skriva brev till mig, en tioårig pojke i Karlshamn?

Det var inte så att han skrev brevet utan vidare. Han skrev för att jag hade skrivit till honom först. En något udda sysselsättning för en tioåring kan man tycka, att skriva brev till statsministrar. Men hursomhelst, jag hade skrivit till honom och frågat om politiken (jag minns inte exakt vad) och avslutat med ett PS: ”Är du och Carl Bildt ovänner på riktigt?”.

Konsten att bli upptäckt

Jag tror att man ibland glömmer vad som krävs för att saker och ting ska inträffa. Hur får man en inflytelse person att lägga märke till en? Hur blir man upptäckt?

Jag funderade på det i samband med lanseringen av Kulladal förra veckan. Hur skulle vi till exempel få Frida Ramstedt på Trendenser, Sveriges mest inflytelserika inredningsbloggare/författare, att lägga märke till Kulladal?

Skulle jag gå in på hennes Instagram-konto och slumpmässigt gilla några av hennes bilder, och sedan hoppas på att hon skulle fatta vinken?

Nej, det krävs action – och en smula mod – för att helt enkelt ta kontakt med personer som man vill få kontakt med. De kommer förmodligen inte veta att man finns annars.

Två dagar efter lanseringen skrev faktiskt Frida på Trendenser ett par rader om Kulladla-launchen i en text om veckans nyheter. Eftersom Frida har väldigt många följare så rasslade det till ordentligt på vår sajt. Via Google Analytics kunde jag följa hur trafiken strömmade in. Den leadgenerator som jag skapat – en funktion där man kan beställa en fysisk broschyr – gick varm.

”Vilken tur du hade att Frida skrev om Kulladal”, har personer sagt till mig under veckan. Och jag håller med: Det var tur, för hon hade verkligen inte behövt göra det.

Men det hände inte av en slump. Varför skrev Trendenser om Kulladal? För att jag tagit kontakt med henne och berättat kort om företaget.

Jag tror att man ibland missar hur enkelt, och effektivt, det är att faktiskt kontakta personer. Att vara rakt på. Att inte vänta på sin tur. (Men förstås: Man måste vara respektfull och främst erbjuda något av värde istället för att be om något.)

Resultat av veckans lansering

Veckan som har gått har varit smått galen. Lanseringen har gått mycket bättre än vad jag väntade mig. Förutom att blivit nämnd av Trendenser så plockade också Residence upp lanseringen.

Eller ja, jag kontaktade Residence-redaktionen och berättade om Kulladal. Återigen, de hittade inte Kulladal på egen hand.

Som ett resultat av alla köksspekulanter som hittat Kulladal i veckan, har jag ritat av massor av kök, och skickat många offerter. Magkänslan just nu är att vårt snickeri snart kommer att ha fullt upp.

Under veckan har jag haft intervjuer med intressanta människor som sökt jobb hos Kulladal. Också på den fronten har jag blivit överväldigad: Mycket entusiasm och mycket kompetens har jag fått se, och nu återstår den delikata uppgiften att försöka välja rätt person till jobbet som Kulladals första anställda.


Boktips: En klassiker som aldrig blir omodern, och som är på samma tema som texten ovan: How to Win Friends & Influence People.

Lansering och tankar om konkurrens

If you’re not embarrassed by the first version of your product, you’ve launched too late, har entreprenören Reid Hoffman sagt, och det är min tröst just nu. Min nya bebis, kulladal.com, har släppts ut på internet. Sajten är lanserad.

Liknelsen med en bebis är rätt talande. Sajten är inte alls klar. En sajt blir aldrig klar. Det saknas massor av information, och bildmaterialet är magert (men fint). Jag måste tillverka många fler kök, som ska fotograferas och filmas, innan jag har en hemsida som gör Kulladal rättvisa.

Jag har stora planer för det här företaget men ännu syns väldigt lite av det.

Och samtidigt händer saker på andra fronter. Vänner till mig har senaste veckan kommit fram och frågat: Har du sett vad ditt tidigare företag har gjort…?

Ja, det har jag. Företaget, som var mitt under några år men som jag bestämde mig för att lämna för ett halvår sedan (och till slut sålde häromdagen) ska lansera en ny köksserie som ”flörtar med 20-talet”. Samtidigt som jag lanserar Kulladal Tjugotalsköket. Hur känns det?, undrar mina vänner.

Jo, det känns lite konstigt får jag erkänna. Men på ett rationellt plan är det inte konstigt alls. När vi gjorde upp avtalet mellan oss var vi helt överens om att inte skriva in någon anti-konkurrensklausul.

Let the game begin.

Jag tänker på bröderna Adolf och Rudolf Dassler, som i början av 1900-talet började tillverka skor tillsammans. Efter ett tag blev de ovänner och startade varsitt skoföretag. Konkurrensen – hatkärleken? – triggade dem till att bygga varsitt storföretag. Adolf, a k a Adi, skapade Adidas, och Rudolf byggde upp Puma.

Konkurrens är i grunden något bra. Det skapar en drivkraft som skapar bättre produkter och tjänster än vad som skulle funnits annars. Och egentligen, är Adidas och Puma de facto konkurrenter? Eller är det snarare så att de hjälps åt att göra marknadsandelen för sina produkter större totalt sett?

Tillsammans med mitt före detta köksföretag skapar Kulladal, förhoppningsvis, en större marknad för kök byggda av massivt trä. En överväldigande majoritet – 99%? – av alla kök som säljs i Sverige byggs av spånskivor istället för massivt trä. Det är de företagen – Ikea, Marbodal, Ballingslöv, Kvänum, med flera – som är våra gemensamma konkurrenter.

Andelen köksspekulanter som upptäcker fördelarna med massivt trä ökar. Och ju fler spelare vi är som attraherar dessa kunder, desto fler marknadsandelar kan vi plocka från köksjättarna som massproducerar spånskivekök.

Ja, så funkar konkurrens tror jag, åtminstone när jag tänker rationellt snarare än emotionellt.

Hursomhelst. Kulladal.com är lanserad. Jag känner mig pirrig och en smula generad. Gå gärna in på sajten, och låt mig veta vad du tycker. (Tveka inte att påpeka alla buggar och korrfel som säkert finns där.)

Vecka 51-52: Inför lansering och expansion

Deadline för lanseringen är nära. Det är några dagar kvar till årsskiftet, och då är tanken att Kulladal.com ska lanseras. Det blir en kampanj i sociala medier, som kommer vara kopplad till ett öppningserbjudande: 20% rabatt på alla köksbeställningar.

In i det sista jobbar jag med copy till annonser, och design av banners och landningssida. (Scrolla ner för att se videon till kampanjen.)

Lanseringen borde vara det jag funderar mest på, men i mitt huvud är den redan gjord. Istället tänker jag på nästa steg: Expansionen. Och efter att räknat och prognostiserat har vi – min medgrundare/bollplank Jakob, och jag – kommit fram till att vi måste börja anställa redan i början av 2020. Här kommer därför en jobbannons:

Vill du jobba med Kulladal?

UPPDATERAT 20 januari 2020: Vi har nu hittat en person att anställa, så vi söker inte längre efter någon. /Adam
___

Säljare

Vi söker en person som kan hjälpa till att förvandla leads till kunder. En ”manager of first impressions” som vissa kallar det. Eller kanske helt enkelt: En säljare.

Du är en person som förstår de våndor en köksspekulant går igenom, och som kan guida hen igenom dessa. Du förstår att processen tar tid, och att det sällan går att tvinga fram ett avslut (den genomsnittliga tiden från att en spekulant hör av sig, till att ordern läggs, är cirka ett halvår). Och du är noga med detaljer, och inte låter något falla mellan stolarna.

Eftersom Kulladal.com i första hand kommer vara ett digitalt företag krävs att du är:
– Excellent på att uttrycka dig i skrift (mycket kommunikation med kunder och snickeri sker via mail)
– Är van att jobba i en digital miljö, och har lätt att lära dig nya digitala verktyg (t.ex. Sketchup)

Du kommer också vara den som tar emot spekulanter i vårt showroom. Trots att vi är digitala så visar erfarenheten att cirka 70-80% av alla kunder vill ”känna och klämma” på köken innan de bestämmer sig.

Om du har känsla för inredning så är det meriterande: Showroomet behöver hållas snyggt och vara tilltalande för besökare, samt se bra ut genom skyltfönstret.

Det krävs ingen tidigare vana av köksförsäljning – det är ett hantverk som du lär dig snabbt om du har rätt inställning.

Kulladal befinner sig i uppstartsfasen, så det krävs att du gillar nybyggarandan som hör därtill. Att jobba i en startup är väldigt annorlunda från att jobba i ett ”riktigt” företag.

Om du gillar uppstartsfasen inser du också att allt är formbart! Du har stora möjlighet att jobba självständigt och därmed påverka inriktningen på företaget. Dina styrkor, som kanske inte alls har med kök att göra, kan komma till oväntad nytta.

Contentproducent

Vi söker också en person – en annan person, eller samma som ovan – som kan producera content. Främst textmaterial, men det är också meriterande om du kan skapa foto- och videomaterial (även om vi kommer ha hjälp från Apelöga med sådant). Det är en fördel om du har ett intresse för inredning, arkitektur, byggnadsvård, och andra närliggande ämnen.

Helst vill vi hitta personer som kan tänka sig jobba deltid, åtminstone under den första tiden. Men heltid kan också fungera.

Vill du jobba med oss? Eller vet du någon som passar in på ovanstående? Maila mig!

—-

Och till sist: Vill du hjälpa oss att korra hemsidan? Är du bra på att hitta stavfel och buggar, och kanske komma med förslag på förbättringar, så skickar jag gärna en länk till dig. All hjälp tas tacksamt emot!

 

 

Vecka 49-50: Om den kommande lanseringen

Min deadline närmar sig.

Målet med det här företaget, Kulladal, har varit att lansera vid årsskiftet. Dels för att ha en tidsplan att förhålla sig till, dels för att jag gillar idén att lansera ett tjugotalskök samtidigt som vi går in i ett nytt tjugotal. Ett hundraårsjubileum liksom.

Jag har en idé om en kampanj i sociala medier:
Det ska vara en kort videosnutt, 30 sekunder, som visar ett Kulladalskök. Luckor och lådor som öppnas och stängs. Stämningsbilder.
Och sedan loggan med en punchline: ”Välkommen till 20-talet!”.

Om kampanjen börjar köras 1 januari så kanske det kan bli rätt effektfullt?

Vem vet.

Under de här 7-8 månader som gått sedan jag bestämde mig för att starta Kulladal, har jag hela tiden haft mitt tidigare köksföretag som jämförelseobjekt. Tidslinjen var liknande då – företaget startades våren 2017, och Kulladal startade våren 2019. Resorna har gått parallellt, med två års mellanrum.

Till skillnad från då har jag gjort jobbet ensam den här gången. Förra gången var vi två som delade på arbetet. Följaktligen har jag inte riktigt hunnit med allt. Ja, det är tveksamt om jag ens hinner lansera till årsskiftet.

Men det beror kanske på vad man menar med ”lansering”. Jag fick ett tips från en bloggläsare om att satsa på Instagram först, innan den riktiga lanseringen. Att bygga upp en följarskara först, och sedan göra en klassisk launch.

Jag har funderat på det men lutar åt att smyglansera på alla fronter ungefär samtidigt.
Så här: Nya bilder kommer att publiceras på Instagram närmsta veckorna, och runt årsskiftet bör första versionen av hemsidan vara klar. Och sedan öppnar showroomet.

Showroomet ja. Renoveringen har halkat efter. Utställningsköken har blivit försenade i snickeriet några veckor. I skrivande stund – den 11 december 2019 – är köken äntligen på en lastbil som beräknas komma till Malmö ikväll eller imorgon. Sedan ska de monteras, och till sist slutmålas. Och sedan behöver en hel del eljobb göras i lokalen.

Först därefter är showroomet tillräckligt färdigt för att kunna släppa in kunder.

Trots att min deadline är artificiell, och satt av mig själv, så fyller den sin funktion: Deadlinen driver den upp mitt tempo. Men jag är som sagt ensam i bolaget hittills, vilket gör att jag istället tar hjälp av frilansare via Upwork:
– En rysk utvecklare, som jag jobbat med i flera år, kodar sajten.
– En ukrainsk designer gör webdesignskisserna.
– Och nyligen adderade jag en SEM/SMM-expert, från Bulgarien, som håller på att sätta ihop en strategi för den digitala delen av launchen.

Sist men inte mist så har jag stor hjälp av Apelögas foto/video-praktikant Åsa, som tagit både bilder och video under hösten. Bland annat denna bild som finns här ovan, och mer material dyker upp framöver.

Boktips

Jo, jag måste också passa på att tipsa om ett par böcker som jag läst sedan sist:

Malcolm Gladwells nya Talking to Strangers är magnifik. Inte minst är ljudboksproduktionen lysande: Till skillnad från alla andra ljudböcker jag lyssnat på, där uppläsaren bara läser ord för ord, så är denna bok riktigt bra producerad. Som en bra podcast (som Serial, Startup, Revisionist History och liknande). Lyssna!

Howard Schultz skrev 1997 en bok om Starbucks, som han drev upp från en liten kaffebutik till en världsomspännande cafékedja. Jag älskar den här typen av berättelser om entreprenörer! Det är inspirerande att få följa med i deras med- och motgångar, och det är omöjligt för mig att inte identifiera mig med vissa delar.

Jag läser sådana historier och känner mig lite mindre ensam i mitt företagande. Denna bok, som heter Pour your heart into it, är väldigt bra, nästan i klass med Phil Knights bok om Nike, Shoedog.

Vill ni hjälpa mig i lanseringen av Kulladal? Gå in och följ @kulldal20tal på Instagram. Det hjälper! Och om ni känner någon som behöver ett nytt kök, tipsa gärna. 🙂

Vecka 47-48: Om att en bok är ett kap. Och om långsiktigt tänkande och små, små detaljer.

”A book is a bargain”, hörde jag Seth Godin säga i ett avsnitt av The Tim Ferriss Podcast. Jag håller med.

Under veckan som gått har jag krupit runt på golvet i mitt showroom. Rensat smuts från springorna mellan brädorna, finslipat och sedan vaxat golvet. Ett antal timmars jobb, med diverse skavsår på händerna. Men fördelen är att jag haft tid att lyssna på ljudböcker.

Den här veckan har Simon Sineks nya bok The Infinitive Game spelats upp i lurarna. Sinek, som kanske är mest känd för sin första bok Start With Why, argumenterar för att företagsledare bör driva sina företag med ett infinitivt tankesätt.

Till skillnad från ett finit tankesätt, som handlar om att ”vinna” i ett kortsiktigt perspektiv, så behövs det inifinitiva tankesättet i business. Eftersom business är ett spel som inte går att vinna, och som inte har någon bortre tidsgräns. Till skillnad från till exempel tennis finns inte bestämda regler för hur spelet ska spelas och när det är slut.

Boken handlar om att tänka långsiktigt med sitt företag. Inte tänka som en aktiemäklare som vill göra snabba klipp, utan se sitt företag i ett längre perspektiv. 5 år. 10 år. 100 år, och längre.

Boken påminner på så sätt om Perennial Seller, av Ryan Holiday, som jag läste förra året, och som påverkade mig i samma riktning.

När jag nu är i uppstarten av mitt åttonde företag så är det därför inte med ett kortsiktigt mål – att driva upp och sälja företaget om några år. Det handlar istället om att utveckla och sälja en bra produkt – ett vackert och hållbart kök – som ska kunna leva i hundra år. På så sätt ska även företaget kunna leva i hundra år eller mer.

I köksbranschen är det annars ganska lätt att ”fuska”. Kunderna är oftast engångskunder – de byter kök så sällan, att chansen att de ska komma tillbaka är rätt liten. Så vad gör det då om en låda eller lucka gör sönder efter tio år för att tillverkaren valt ett billigare material? Det viktiga för säljaren är att avsluta affären. Att sälja så mycket som möjligt.

Det vill säga, om säljaren tänker kortsiktigt, med ett finit tankesätt.

Jag jobbar nu aktivt med att göra min produkt – det vackra hållbara köket – så bra det någonsin går. Jag har levt med ett liknande kök i mitt hus i några år och har sett vilka svagheter det har. Och när jag drev Skandinaviska Shakerkök i två år såg jag också vilka delar av kvaliteten som kunde förbättras.

Följden är att jag nu är besatt av detaljer som kan göra köken bättre. Sådant som kanske ingen kund kommer märka, men som höjer kvaliteten och hållbarheten på sikt. Som i förlängningen gör att en nöjd kund 20 år senare rekommenderar mitt köksföretag till en vän.

Att utveckla en riktigt bra produkt är en dålig affär på kort sikt. Men det lönar sig i längden, det är jag övertygad om.

Jag jobbar till exempel med en liten detalj: Den som håller en lucka stängd. Hittills har vi (i Skandinaviska Shakerkök) använt en gammaldags skåpssnäppare. Den är fin och genuin, men ärligt talat rätt jobbig att använda. Jag har själv denna lösning i mitt kök. I början gillade jag den känslan, som är väldigt gammaldags, men efterhand har jag börjat irritera mig. De gnisslar, och känslan är inte så bra.

Istället har jag lagt ändlösa timmar på att söka runt efter snygga och bra magnetlösningar. Bara för att upptäcka att det inte finns några. Det låter otroligt, men det är sant. De som finns är fula eller klumpiga eller både-och.

Så nu gör jag en egen version av magnetstängare, tillsammans med en turkisk produktutvecklare som jag lärt känna. Det blir en enkel och elegant lösning. Tillverkningen sätter snart igång, och jag hoppas kunna sätta in de första magneterna i köken som levereras i början av nästa år. Bildbevis kommer här i bloggen så småningom.

Hursomhelst. Jag hade aldrig tänkt dessa tankar, om långsiktigt företagande, och lagt tid på dessa detaljer, om det inte vore för att jag fått de serverade i bokform. A book is a bargain. Det jag investerat i böcker – ett par tusen kronor per år för ett abonnemang på Audible – har betalat sig flera gånger om.

Och det nyvaxade golvet! Det var så fint igår eftermiddag när jag var klar. Idag när jag kom dit på morgonen hade inte bara en, utan två, hantverkare från hyresvärden, dykt upp utan förvarning, och klampat in med smutsiga skor.

Nu blir det några timmar till, krypande på golvet för att slipa och rengöra för att få bort smutsen, och sedan vaxa igen. Mer tid att lyssna på bra böcker. Ibland har man tur!

Vecka 46: Vad har jag missat?

Tiden flyger iväg men senaste veckan har det stått stilla i min Kulladalsvärld senaste tiden.
Fotograferingen av första köket blev framflyttad.
Jobbet med hemsidan är på paus, i väntan på bilderna från fotograferingen.
Och renoveringen av showroomet ligger på is i väntan på leveransen av de första utställningsköken.

Jag går och småpillar med lite av varje under tiden. Snyggar till målningen av listerna i showroomet (målarens bild av ”top notch” var tydligen inte samma som min). Och sysslar med lite av varje.

Under tiden funderar jag på om det är något jag missat. Gör jag något uppenbart fel nu i uppstarten av Kulladal?

Varför tänker jag så?
Jo, för det har slagit mig ibland när jag pratat med andra entreprenörer, som berättat om sina företag, att de ofta har ”blindspots”. Att de missar uppenbara saker.
”Du borde göra så här istället!”, vill jag skrika till dem, men istället är jag tyst och anpassar mig till sociala konventioner.

Till exempel:
En entreprenör som jag träffade är i uppstartsfasen av ett IT-företag, med målet att hjälpa sina kunder med _allt_ inom sin bransch.
FEL!, vill jag säga. Du borde vara smal! The riches are in the niches!

En annan entreprenör, som har en innovativ ”pryl”, satsar på att komma igång genom att gå från dörr till dörr till olika nyckelpersoner, för att på så sätt komma ut på marknaden.
Kanske inte helt fel, men det vore mycket mer effektivt att ha en digital approach, att hitta influencers och jobba med dem. Tänker jag, men jag säger inget.

Om du bara hade frågat mig vad jag tycker, så hade du fått värdefull information, tänker jag för mig själv. Men de frågar aldrig. Varför?

Förmodligen är jag inte ett dugg bättre själv. Jag har förmodligen missat något i min strategi för Kulladal. Glömt att tänka på något. Försummat att göra något som jag borde göra.

Så varför ber inte jag om input på detta, så att jag får hjälp att se det jag är blind för?

Sagt och gjort: Nu frågar jag dig som läser min blogg!
Ni är uppemot ett tusental varje vecka, och ni har kanske sett någon av mina blinda fläckar?

Jag tar väldigt gärna emot info om det isåfall! Maila mig gärna och berätta vad ni tänkt på!

Det behöver inte vara välgrundade argument, det räcker med lösa aningar och gissningar, typ:
Kan det vara så att du kanske borde göra mer av X och mindre av Y?
Har du tänkt på vad som händer om Z inträffar?

Kanske blir det läge att publicera delar av dessa mail i kommande blogginlägg.

Hit me!

Vecka 45: Produktiv paranoia

Första fasen av att starta företag kan beskrivas så här: Du försöker flyga ett flygplan samtidigt som flygplanet konstrueras. Alla som försökt bygga ett företag från scratch kan nog känna igen sig i den liknelsen. Så kändes det med Skandinaviska Shakerkök för två år sedan, när vi famlade oss fram och testade olika marknadsföringsidéer, tills vi hittade något som funkade.

När kunderna sedan började komma, uppstod nästa utmaning: Hur tar man egentligen hand om kunderna och dess ordrar, på ett bra, säkert och tryggt sätt? Resultatet blev rätt många ad hoc-lösningar, som utvecklades efter hand men som det aldrig riktigt fanns tid att finslipa. Flygplanet höll sig i luften, men det var bitvis en rätt guppig resa.

Med mitt nya köksföretag Kulladal ser resan annorlunda ut. Jag bygger system för orderhantering, trots att det knappt finns några ordrar att ta hand om.  Och jag studerar detaljer i produktionen, och gör finjusteringar, innan det finns kök att producera.

Kort sagt: Flygplanet står kvar på plattan under konstruktionen.

Snåla eller slösa

Egentligen är jag en förespråkare av metoden vi använde för Skandinaviska Shakerkök. Att testa sig fram, inte bygga något i onödan, och hålla kostnaderna nere innan inkomsterna börjar komma. På grund av att vi hade väldigt litet startkapital – om jag minns rätt så började vi med 200 000 kr – så tvingades vi snåla.

Med Kulladal spenderar jag betydligt mer. Jag lägger inte tid på att hitta billigaste lösningarna, och jag försöker att inte kompromissa med kvaliteten.

Riskerna med denna approach är uppenbar: Om jag spenderar för mycket kan pengarna ta slut. Förr eller senare måste flygplanet upp i luften.

Men ännu har jag is i magen, för att jag ”vet” att Kulladals affärsidé fungerar. Den är testad och beprövad.

Vet eller ”vet”?

Men, ”vet” jag verkligen? Allt kan ju hända. Det kan bli börskrasch imorgon med påföljande lågkonjunktur och depression. Hur skulle det påverka köksköpen? Antagligen en hel del.

Men ändå. Jag känner jag mig väldigt lugn över utvecklingen av Kulladal. Produkten känns solid, och backend-systemen, som snart är klara, likaså.

Här i lugnet finns egentligen min enda oro. Det faktum att jag känner mig lugn är en varningssignal. Självsäkerhet är ofta ett recept för katastrof (kolla bara på Donald Trump). Högmod går före fall, och så vidare.

Så jag försöker att oroa mig lite ändå. Försöker hitta sådant som kan gå fel, innan felen inträffar.

Phil Collins har skrivit i boken Great by Choice om konceptet Produktiv Paranoia. Han menar att det är en framgångsfaktor att ständigt fråga sig ”Hur går det om x inträffar?”, att nojja och oroa sig. Det handlar om att vara förberedd.

Som Collins skriver: ”De enda misstag du kan lära dig av, är de du överlever”.

—-

Kommande veckor i Kulladal:
Nu börjar nästa fas: Marknadsföringen. Bilder och filmer ska tas i veckan som kommer, och sedan blir det fullt fokus på att få hemsidan klar. Och därpå är planen att sätta igång kampanjer på Google Ads.
Mer om detta i kommande inlägg här på bloggen!

Vecka 44: Roadtrip genom Baltikum

Någon mil söder om Ventspils springer en räv ut på vägen.
Jag bromsar hårt. Hör hur färgburkarna flyger runt bak i bilen.
Åkte locken av…?

***

Drygt två dygn tidigare kör jag på samma väg, men åt andra hållet. Jag har just kört av färjan från Sverige och åker genom ett sovande Lettland.

Solen är på väg upp. Det är helt lugnt på vägarna, det går fler minuter mellan de mötande bilarna. Det ligger en lätt dimma över fälten. Allt är stilla.

Resans första affärsmöte är strax söder om gränsen, i norra Litauen. Det är med ett av snickerierna som byggt kök åt Skandinaviska Shakerkök senaste åren. En snickare möter mig med handen i ett stort bandage. Han berättar att sågen tagit några centimeter av hans högra pekfinger.

– Sånt som händer, säger hans mor, som tillsammans med maken driver snickeriet.

Vi dricker kaffe och pratar om vad som hänt sedan sist. Pratar om detaljer i produktionen, om shakerköken och mina nya Kulladalskök. Kanske ska vi fortsätta samarbetet trots att jag nu lämnar det gamla företaget?

Innan jag kör vidare fyller vi min bil med metallådor, som ska användas i framtida vaskskåp. Vi bär ut stora kartonger till bilen. Sonen med det kapade fingret bär några lätta lådor med vänsterhanden.

Jag åker söderut. Landskapet i Litauen är rätt likt Skåne. Mestadels platt. Vägstandarden är liknande den svenska, om man undviker Google Maps ”närmsta vägen”-alternativ.

Bilparken likaså – inget där avslöjar att jag är i ett fattigare land. Men när jag kör igenom byarna så blir skillnaderna mot hemma påtagliga. Mer eller mindre sneda, illa underhållna hus, ofta med karakteristisk liggande träpanel på fasaderna.

Några mil från gränsen till ryska Kaliningrad, vid floden Njemen, är landskapet plötsligt kuperat. Upp för en backe, nära ett 1600-talsslott, har jag nästa möte. Jag är hos Shakerköks andra snickeri, det som byggt de flesta köken hittills.

Ägaren, som själv är snickare, är rätt egen. Han är helt briljant, både vad gäller hans tänkande och hantverkande, och hans engelska är felfri. Men det sociala känns ofta krystat. Han flackar med blicken, ser obekväm ut, och det smittar av sig.

Vi diskuterar några färgprover som de gjort sedan sist. Tittar på olika alternativ, väger för- och nackdelar med att eventuellt testa nya metoder.

Jag tar med mig ett par färgburkar, för att kunna göra fler tester hemma. Ställer dem löst i bilen.

Övernattar i Marijampole, nära gränsen till Polen. Det är Litauens fjärde största stad. Allt är relativt, för jag upplever det som en väldigt liten stad. En hundra meter lång gågata med några caféer, i övrigt mest bostadshus från sovjeteran.

På morgonen därpå springer jag några kilometer längs med floden Šešupė som flyter genom staden. Känns bra att äntligen röra på mig, efter att ha suttit stilla hela föregående dag.

Sedan är det dags för resans huvudsakliga mål: Mötet med med D och I, ett äkta par som driver sitt snickeri tillsammans. Sedan vi sågs sist har jag lagt några köksordrar, och dessa står nu halvfärdiga i snickeriet.

Jag låter fingrarna löpa över skåpen. Ytorna är fint slipade. Känns som sammet. Finishen är utsökt. Jag påpekar det för dem, och de ser lite förlägna ut.

– Well… thank you, svarar D efter en stunds tystnad.

Vi tittar på några detaljer som vi håller på att utreda. Ett nytt material till skåpens baksidor, som ger ett vackrare intryck. De har, efter mycket detektivarbete, lyckats hitta panelbrädor av bra kvalitet som ger precis det uttryck jag varit ute efter.

I lokalerna står kök åt andra kunder också, från Storbritannien.

– Men vi vet inte vad som kommer hända med UK-ordrar efter Brexit. Förmodligen får vi mer tid över för dina kök då, säger de.

Jag sätter mig i bilen igen, och påbörjar resan norrut. Stannar i Palanga, som visar sig vara en riktig pärla. En liten kurort vid Östersjökusten, med en gigantisk sandstrand och en imponerande pir – 500 meter ut i havet – som är ett välbesökt promenadstråk på somrarna.

Nu är det höst och snålblåst så jag är nästan ensam på piren.

Jag snörar på mig springskorna, löper en halvtimme längs med stranden. Solen tar sig igenom molnen, och reflekteras i vågskummet. Blir nästan religiös, det är sällsamt vackert.

 

I bilen längs vägarna har jag lyssnat på Ryan Holidays nya bok, Stillness is the Key. En bok som handlar om att söka det enkla, skala bort och skala ner, för att hitta en lugnare plats inombords. Jag tänker på bokens budskap när jag springer längs havet. Försöker att till fullo uppskatta stunden.

Efter en natt i Palanga caféluffar jag några timmar – jobbar med scripts och sketchupritningar, och gör massor av anteckningar i min dagbok.

Och jag läser igenom tidigare dagboksanteckningar, från i våras då tankarna på nya företaget Kulladal började ta form. Det mesta har jag hunnit glömma. Blir förvånad när jag läser vad jag skrivit för mindre än ett halvår sedan.

 

Påbörjar färden mot slutdestinationen, Ventspils i norra Lettland, varifrån färjan ska ta mig över Östersjön under den kommande natten.

Det är då räven springer ut på vägen. Den vänder blicken mot mig en kort stund, springer sedan vidare in i skogen.

Jag hinner undvika den, och färgburkarna som flugit runt i bagageutrymmet har hållit tätt. Känner mig lättad. Men gladast är nog räven.

 

Vecka 43: Om script och vitmålade showroomväggar

Det svåraste med att sälja kök är att hålla reda på alla detaljer. Alla köksskåp har sina specifikationer – vissa luckor är högerhängda, andra vänsterhängda, och de har olika bredd, och ibland olika djup och höjd. Samt att det kan vara olika typer av luckor, olika sorters gångjärn, och så vidare.

Därtill tillkommer ofta någon specialgrej – nästan alla kök kräver en lösning som ligger utanför normalmallen.

Eftersom mitt snickeri finns på andra sidan Östersjön, måste all information förpackas tydligt, för att undvika missförstånd. Jag har lärt mig den hårda vägen att små fel i produktionen, som oftast orsakas av missar i kommunikationen, blir dyra att fixa till i efterhand.

Därför jobbar jag i nuläget med att hitta lösningar på detta. Mitt mål är att bygga ett system för att hantera köksordrar som:

  • Ger tydlig information till snickeriet
  • Återkopplar till kunden vad ordern innehåller
  • Säkerställer att kunden och snickeriet får samma information, men filtrerat utifrån deras olika behov (och språk)
  • Är användarvänligt och flexibelt, så att det till exempel är enkelt att göra ändringar i efterhand

Jag bygger detta system med hjälp av Google Spreadsheets (typ samma som Excel). Jag berättade i bloggen häromveckan att jag håller på att fylla på databasen med all info om alla skåp. ”Databasen” är ett Google Spreadsheet med massor av information: Alla variabler till varje skåpmodell.

Senaste veckan har jag börjat jobba med att på olika sätt tydliggöra, och exportera, datan. Det vill säga, när en order läggs ska viss data samlas upp från databasen, för att sedan skickas till snickeriet, samt till kunden i form av en orderbekräftelse.

Om scripts och conditional formatting

Jag hade egentligen inte tänkt börja jobba med detta nu, men av en tillfällighet hittade jag funktionen ”Conditional formatting”, och då kunde jag inte hejda mig.

Med ”Conditional formatting” kan man göra enkla formler, som påverkar hur cellen beter sig. Till exempel kan man få en cell att ändra färg om dess innehåll ändras.

Just detta är en användbar funktion i ett stort ark med tusentals celler: De ”upplysta” cellerna gör att det är lättare att se vad som ändrats.

Jag insåg dock snart att mina begränsade kunskaper i hur man skriver formler inte skulle räcka för att bygga ett helt orderhanteringssystem.

Jag anlitade därför en frilansare via Upwork – en kille i Egypten – som visade sig vara ett ess på att göra scripts i Google Spreadsheets.

Dessa scripts, som just nu håller på att utvecklas och tweakas, kan till exempel exportera en kundorder och göra om den till ett format som snickeriet vill ha.

Ett annat script autokollar varje dag om någon data ändrats, och stämmer av så att kundordern och snickeriunderlaget är synkade.

Kort och gott: Allt som jag hittills behövt hålla i huvudet, eller manuellt anteckna, kommer detta system snart att göra åt mig.

Showroommålning och resa till litauiska snickerier

Bilden i headern ovan är från Kulladals blivande showroom på Östra Rönneholmsvägen i Malmö. I förra veckan började målarna jobba där, och nu är lokalen skinande vit.

Kanske ett fegt färgval, att bara ha vitt? Kanske… men samtidigt finns en poäng i att låta kökens kulörer stå ut och tala för sig själva – det blir lättare i ett vitt rum.

Jag började skriva detta inlägg i måndags kväll, sittandes på en färja i Nynäshamn. Imorse vaknade jag i Ventspils i Lettland, och under dagen har jag kört 50 mil söderut och gjort två stopp för att hälsa på hos några snickerier. Nu sitter jag på ett hotellrum på sjunde våningen i Marijampole i södra Litauen. Imorgon blir det ett nytt snickeribesök, bland annat för att diskutera hur kundorderunderlagen ska se ut.

________

Förresten! Första Kulladalsköket är i princip klart. Bilder kommer, men till dess: Kolla gärna igenom de korta videosnuttarna på vårt instakonto! Och som vanligt: Jag svarar gärna på mail om du har några frågor eller synpunkter.

 

Vecka 41-42: Nörderi kring färg och kulörer

När min fru och jag renoverade vårt kök för några år sedan – det som i förlängningen ledde till mina köksföretag – så var kulören det sista vi bestämde. När köket var monterat och klart visste vi fortfarande inte vilken kulör vi skulle ha.

Jag köpte några burkar linoljefärg, blandade ihop lite färg, och gjorde första strykningen. Mörk grön. För mörk.

Till andra strykningen blandade vi i mer vitt i färgen. Det blev en mellan-grå-grön nyans. Men fortfarande för mörkt.

Sista strykningen fick sex delar vitt, och en del grågrön. Resultatet blev en ljus, dov, grågrön nyans. Då blev vi nöjda till slut.

Någon som känner igen sig i att det är svårt att välja färg? Hur ofta har inte väggfärgen, som man sett på en provbit i butiken, blivit helt annorlunda än vad man tänkt sig?

Senaste veckorna har jag nördat ner mig i det här ämnet. Det börjar närma sig en besatthet, och detta är vad som hänt hittills.

Linoljefärg med egen palett

Att Kulladalsköken ska målas med linoljefärg har jag aldrig tvekat på. Däremot finns det flera olika tillverkare, varav jag testat de flesta. Till sist föll valet på att använda färg från Allbäcks, som har sin fabrik på en gård utanför Ystad.

Allbäcks använder bara naturliga färgpigment i sina färger. Vilket gör att det är lite komplicerat att blanda till standardkulörer enligt NCS-färgskalan.

Eller rättare sagt: Det är inte svårare att blanda en egen kulör än en standardkulör.

När jag insåg det bestämde jag mig för att ta fram en egen färgpalett, med Kulladals egna kulörer. Dels för att det är kul, dels för att det kanske skänker en viss exklusivitet till varumärket? Det gör att kulörerna inte kan kopieras lätt av en färghandlare (eftersom de bara kan hantera standardkulörer).

Att blanda färg

Så, hur blandar man färg? Ja, man bara blandar liksom… Oftast börjar jag med vitt som bas, och sedan droppar jag i de andra kulörerna.

Efter 15 år som fotograf har jag en viss grundförståelse för hur färger fungerar, vilket har varit en fördel i den här processen. Men samtidigt har jag upptäckt att ”analoga” färger, med naturliga pigment, inte är lika förutsägbara som färger i den digitala miljön.

Exempel:
I datorn, om jag bland vitt och svart så blir det grått. Lika delar vitt och svart ger en helt neutral mellangrå färg. Enkelt.

Men när jag blandar vit linoljefärg med svart linoljefärg så blir det askgrått, med en lätt blå ton. Och det behövs mycket mer vitt (cirka 10-20x) för att det ska bli mellangrått. Och för att upphäva det blåa så behöver jag droppa i lite gult. Och sedan kanske neutralisera med en gnutta grönt. Och så vidare.

För att kunna återskapa samma kulörer gång på gång så behöver jag skapa recept för alla kulörer jag blandar. Det vill säga, jag måste väga färgen noggrant.

Till exempel, en kulör (mörkt grågrön) som jag tagit fram har detta recept:
Vitt: 150.5 g
Ockragult: 22.4 g
Kromoxidgrönt: 16.0 g
Svart: 11.6 g

Att väga färg med precision

När jag förstod att små färgmängder ger stort utfall, insåg jag att det behövs en bra våg. Vanliga konsumentvågar har ofta en feltolerans på +/-3 gram, vilket absolut inte funkar i det här fallet. Det handlar om tiondels gram här.

Så jag googlade och hittade Vågexperten, där det finns proffsvågar. Jag köpte två stycken – en till mitt färglabb, och en likadan som ska stå hos snickeriet i Litauen.

Och längre ner i kaninhålet fortsatte jag…

När jag blandade färgerna, med dessa små färgmängder, så är blandningstekniken är viktig. Färgen måste blandas noga för att bli helt homogen. Annars kan utslaget bli helt fel.

Ärligt talat så är det rätt tråkigt att blanda färg manuellt. Så i helgen ska jag, med hjälp av en teknikkunnig kompis, bygga en magnetomrörare (plastlåda + datorfläkt + vridpotentiometer + magneter, m.m.).

Färglabb i showroomet?

Imorgon börjar målarna jobba i den blivande butiken. Spackla, slipa, måla.

Det har kommit upp en ny vägg i det inre utställningsrummet, vilket gjorde att det skapades ett litet avlångt rum, som jag inte vetat vad jag ska ha det till, där det dessutom finns ett malplacerat handfat.

Men nu vet jag: Där ska det bli ett färglabb! Där kan jag sitta och laborera fram nya kulörer. Och det kanske kan bli en kul kundupplevelse: När man beställt sitt kök så går man in i färglabbet och labbar fram sin egna kulör? Värt att testa, tänker jag.


Har du frågor eller funderingar kring färg och kulörer? Maila mig eller lämna en kommentar på bloggen, eller i detta inlägg på Instagram!

Vecka 40: Så håller jag koll på siffrorna i mina företag

Jag har drivit företag i snart 20 år, men har aldrig lärt mig tyda en balansrapport. Istället har jag andra rutiner för att hålla koll på företagets ekonomi.

En av de första sakerna jag lärde mig som egenföretagare, när jag började frilansa som fotograf i början av 00-talet, var att saldot på bankkontot var en dålig indikator på företagets ekonomiska läge.

Saldot fluktuerar mycket, beroende på när inbetalningar kommer in och när utbetalningar görs. I början av månaden är saldot lägre, på grund av alla räkningar vi månadsskiftet, men det betyder inte att företaget faktiskt mår sämre den 4 oktober än den 28 september.

Revisorer och redovisningskonsulter verkar tycka att resultatrapporter och en balansrapporter är lösningen på problemet. Jag har lyssnat på dem när de passionerat redogjort för varje aspekt av rapporterna och varför de är så förnämliga.

Och visst, resultatrapporten kan jag se poängen med, och jag kan typ förstå den. Men balansrapporten swischar alltid förbi högt över mitt huvud.

Och framför allt: Det stora problemet med revisorns rapporter är att de visar vad som hände för flera månader sedan. Men hur kommer ekonomin se ut om några månader? Hur ska jag veta om pengarna räcker till löner och hyra om ett halvår?

”Höftad uppskattning om pengar”

Apelöga har vi ett system för det här:

Så fort ett nytt uppdrag kommer in skrivs det upp i ett delat Google Spreadsheet. Där befinner det sig sedan hela vägen fram genom processen – det finns en kolumn rad vardera för planering, fotografering, leverans, och så vidare – tills att fakturan är skickad, då tar vi bort raden.

I en av spalterna har vi rubriken ”Höftad uppskattning om pengar”. (Inte lika fackmannamässigt som ”balansrapport”, jag vet.) I denna kolumn fyller vi i vad uppdraget kommer att generera. Ibland vet vi på förhand exakt vad fakturan kommer att landa på, men ibland är det rätt osäkert. Då får vi höfta.

Kolumnen med ”Höftad uppskattning om pengar” summeras i en cell. Och där har vi främsta indikationen på Apelögas ekonomiska status just nu. En hög siffra visar att goda tider är på väg, och vice versa. Summan brukar ange ungefär vad de två kommande månadernas omsättning kommer att landa på sammanlagt.

Det är aldrig en exakt siffra men ändå en tydlig indikation.

Att manuellt notera varje faktura

För att sedan få exakt koll på hur siffrorna blev till slut, och för att kunna jämföra med föregående år, gör jag så här:

  1. Jag skriver manuellt in alla fakturor, för respektive månad. I olika kolumner noterar jag vilken typ av uppdrag det var – foto, film, bildbyrå, övrigt – för att på så sätt kunna hålla koll på verksamhetens olika delar.
  2. Från revisorns resultatrapport plockar jag tre poster: Summa råvaror och förnödenheter, Summa övriga externa kostnader och ”Summa personalkostnader”. Tillsammans blir dessa tre den totala summan utgifter för den månaden.
  3. I en tabell noterar jag månadens totala omsättning, och totala utgifter. Tabellen räknar ut year-to-date och lite sånt som kan vara bra att veta.

Jag har haft samma process i snart tio år, vilket gör att vi enkelt kan jämföra tex omsättning för filmuppdrag för september 2014 med september 2019.

Och jag veeeeet, detta är väldigt low tech, och dessutom helt onödiga saker att göra. Revisorn har ju redan bokfört allt. Mitt jobb påverkar inte siffrorna.

Som jag ser det handlar det om att ta temperaturen på företaget. Ungefär som när jag tar tempen på mina barn – mätningen påverkar inte huruvida de har feber eller inte, men det ger mig insikt om läget.

Att manuellt skriva in varje faktura vi skickar – uppdragsgivare, summa, uppdragstyp – gör att jag hela tiden har en rätt bra känsla för företaget befinner sig.

Automatiserad bokföring

Med Skandinaviska Shakerkök och Kulladal har vi dock valt en annan väg: Vi använder tjänsten Wint, som är en slags automatiserad bokföring. Bland fördelarna är att man via dess webbgränssnitt kan få koll i realtid på hur siffrorna ser ut just nu.

En annan fördel är kvittohanteringen: Man tar helt enkelt en bild på sitt kvitto med Wints app, och så bokförs den direkt och man får sitt utlägg utbetalat inom några dagar. Automagiskt.

Och nu blir det reklam:
Om du vill testa Wint för ditt företag så får du 1 000 kr rabatt – och jag får en kickback – om du berättar att du blev tipsad av Wint via mig. (Här, under ”Frågor eller övrig information?” anger du hur du blev tipsad.)

Frågor/synpunkter/idéer? Som vanligt: maila mig gärna!

(Nästa vecka kommer ny uppdatering om hur det går med mitt nystartade företag Kulladal, som ska lanseras runt årsskiftet. Närmsta tiden kommer det handla mycket om färger och kulörer, och hur jag kommer att laborera fram Kulladals helt egna färgsättning.)

Vecka 39: Om riktiga risker och förfärliga faror

There are bold pilots, and there are old pilots.
But there are no bold old pilots.

Jag läser Getting There – A Book of Mentors där jag bland annat hittade detta citat apropå risk. Det säger ju sig självt: Man får inte ta för stora risker, under för lång tid, om man ska klara sig. Det gäller såväl för piloter som för entreprenörer.

I en annan passage i samma bok beskriver en bergsguide om de två olika typer av risker en bergsbestigare ställs inför:

Subjektiv risk, vilket är sådant som känns farligt, men de facto inte är det. Som att backa ner för ett stup, med säkerhetslina och sele. Det känns läskigt, men linorna håller alltid.

Sedan finns objektiv risk, vilket är motsatsen. Till exempel att gå på en svagt sluttande stigning en vacker vårdag i strålande solsken. Allt är lugnt och harmoniskt – tills man faller ner i en spricka isen som skapats av värmen. Eller att det går en lavin.

Mitt nya företag, Kulladal, ser jag som en subjektiv risk. Utifrån kanske det verkar riskfyllt, men så länge jag har mina säkerhetslinor så är riskerna mindre än man tror.

Säkerhetslinorna är min färdplan, baserat på erfarenheterna med Skandinaviska Shakerkök. Mycket av processen nu är copy/paste. En annan säkerhetslina är att jag har koll på marknaden och efterfrågan, efter att ha varit i kontakt med hundratals köksköpare senaste åren.

Det är som turbulens på ett flygplan: Det är just nu hoppigt och skakigt, men man kan lika gärna njuta av åkturen istället för att få panik och tänka sig det värsta (flygplan störtar typ aldrig på grund av turbulens).

Lägesrapport Kulladal

Senaste veckan har jag närmat mig en ”overwhelm” (vad heter det på svenska?) och har inte hunnit allt jag velat. Därför blev detta blogginlägg några dagar försenat.

Det är en handfull kundkök på gång just nu, i olika skeden av processen: Några kök är i produktion, andra befinner sig på ritbordet.

I takt med att köken ritas bygger jag samtidigt systemet för att hantera ordrarna. I praktiken är det en Excel-fil med 400 rader och 50 kolumner, med all data om alla skåp: Dimensioner, priser, tillägg etc. 20 000 celler ska fyllas i med data.

Jag tar det bit för för bit, cell för cell. Som tur väl är gillar jag Excel.

På de andra fronterna görs små små framsteg:
Showroomet blir lite mer färdigt för varje dag som går, även om mycket fortfarande återstår.
Och hemsidan likaså – tack vare input som jag fick av några av er bloggläsare, så har den nu delvis designats om och texterna har slipats.

Nästa steg är att första kundköket ska bli helt klart. Då kan vi fotografera och filma det. Utan det materialet kan inte hemsidan färdigställas.

I det här skedet, med tusen tänkbara saker att göra, försöker jag prioritera:

– Uppgifter som Moves the needle, det vill säga uppgifter som gör att Kulladal faktiskt kommer närmare sin lansering.

– Uppgifter som när de är klara underlättar för kommande uppgifter, det vill säga bygga bort hinder direkt, istället för att behöva klättra över samma hinder gång på gång. Det är en approach som tar längre tid i förstaskedet, men som sparar tid i längden.

—-

I väntan på hemsidan publiceras ibland material på vår Instagram-kanal. Bland annat ett par videos från första kundköket. Kolla in!

Någon här som undrar något över den här resan mot lansering? Något som ni vill att jag ska skriva mer om? Maila mig gärna och berätta.

Vecka 38: Vackra detaljer och nödvändigt helikopterperspektiv

Andra halvan av denna vecka var vi på konferens med Apelöga. På schemat stod bland annat att prata igenom Apelögas vision, och att göra planer inför företagets 10-årsjubileum nästa år. Vi var inkvarterade på en gammal herrgård utanför Kristianstad, perfekt miljö för att bli avskärmad från vardagen där utanför.

Ur Kulladalsperspektiv blev det därför inte så mycket jobbat under de dagarna. Men en sak hände som fick mitt hjärta att klappa snabbare:
På herrgården fanns två platsbyggda serveringsskåp, gissningsvis från början av 1900-talet. Det vill säga: Originalet till Kulladalsköken.

Jag kunde inte sluta titta på skåpen.

Jag tog fram måttbandet och tog alla mått – luckornas ramar, avståndet mellan luckorna, tjockleken på hyllplanen och många andra detaljer. De flesta mått låg i linje med den design jag valt för Kulladalsköken. Kändes bra! Som att jag trots allt förhåller mig på ett respektfullt sätt till originalet, trots att jag mest famlat i mörkret när jag ritat upp designen. Men här fanns kvittot på att jag är rätt på det.

Den detalj som fick mig att gå igång allra mest var konstruktionen för hyllplanen inne i skåpen. Det var en vacker och smart detalj gjorde att hyllplanen var flyttbara, på ett enkelt sätt. Estetik och funktion i ett. Jag tog massor av bilder, och skickade genast till mitt snickeri och frågade: Kan vi kopiera det här? De svarade ja.

Jag skickade samtidigt bilderna till min Sketchup-frilansare, som snabbt gjorde en ritning. Och sedan vidare till en kille i Turkiet som jag jobbat med tidigare. Han är nån slags ingenjör och designer, och har massor av kontakter inom snickeri- och metallindustrin. Kanske är den här hylldetaljen något som är smartast att massproducera, så att det räcker för ett par års produktion. Och då kan leverantören i Turkiet vara rätt, tänker jag.

I vanliga fall delar jag allt här på bloggen, men just den här hyllkonstruktionen var så fin och speciell att jag blir alldeles nojjig. Tänk om någon snor idén! Därför vågar jag inte visa upp den än. Lite löjligt, jag vet, men…

Besatt av detaljer

Det här med att nörda ner sig i detaljer, och sedan hoppa upp till helikopterperspektiv för att se företagets utveckling ur ett större perspektiv, är det roligaste – och svåraste – med att entreprenörskapet. I nuläget är jag dessutom ensam i företaget, ingen att bolla frågorna med, vilket ökar känslan av osäkerhet.

Jag läste om Shoe Dog (på svenska: Driv) av Phil Knight häromveckan. Phil Knight var löpare på 60-talet, och intresserade sig för skor. Han åkte till Japan och hittade en tillverkare, och började sedan åka runt till löptävlingar och sälja skor ur bakluckan på sin bil.

Hela boken präglas av Phils besatthet av skor, av hur människors fötter ser ut och fungerar. Detaljer, detaljer, detaljer.

Och samtidigt släppte Phil aldrig helikoptersperspektivet. Företaget växte, han anställde medarbetare en efter en, och när hans företag – Nike Inc. – till slut börsnoterades 18 år senare så blev han mångmiljardär.

Jag vet inte om den här besattheten av produktens detaljer är nödvändigt för att kunna driva upp ett företag. Men det gör det helt klart lättare. Och roligare.

Om några veckor hoppas jag kunna visa er bilder på prototyperna på detta nya (gamla) hyllsystem. Även om ni kanske inte blir lika exalterade över det som jag blev…

Vecka 37: Första köksleveransen och fredagskänsla

I torsdags kväll anlände världens första Kulladalskök till sin nya ägare i Malmö. Ni som läst bloggen tidigare känner till strulet som varit längs vägen. Att det nu löst sig känns riktigt bra.

Jag har varit på plats och kollat några skåp: Finishen är bra. Materialvalen som vi gjort känns rätt. Profilen på luckorna blev klockren. Ja, allt som tidigare bara funnits digitalt eller på papper, finns nu i verkligheten. En väldigt tillfredsställande känsla.

Samtidigt har vi påbörjat produktionen av två andra kök – ett till mitt showroom, och ett till en annan provkund – och ytterligare ett provkundskök är på gång.

Sedan börjar det bli dags att stänga möjligheten för provkunder. När dessa kök som är i pipeline är klara räknar jag med att provperioden är över och att allt har satt sig i hela processen.

Bygga lager

Jag har börjat köpa in lagervaror, vilket också känns oväntat bra.  Det handlar om gångjärn, kärl för återvinning (till vaskskåp) och belysningslösningar, med mera.

Kanske är det inte det smartaste man kan göra – tidens melodi är väl att ha så lite i lager som möjligt? Men eftersom vi har rätt stora kostnader per frakttillfälle (till Litauen) så gillar jag att batchbeställa de här grejerna.

Och jag gillar den här känslan av delayed gratification: Ja, det innebär utgifter i nuläget, som ger röda siffror i bokföringen. Men det betyder att vinsterna framöver blir desto större.

Apelöga <3 Kulladal

Och så händer saker på Apelöga-fronten. För nytillkomna läsare: Apelöga är foto/filmbyrån som jag startade för tio år sedan, och som trots att jag försökt aldrig riktigt kunnat lämna. Apelöga är min tioåriga bebis.

Nu kommer Apelöga och Kulladal att inleda ett formellt samarbete: Dels kommer Apelöga bli delägare i Kulladal, och kommer därmed vara foto/film-leverantör till Kulladal. Och dels är Apelöga på väg att flytta till nya lokaler i centrala Malmö, vägg i vägg med Kulladals blivande showroom.

Fler samarbeten av den typen är planerade, och jag kommer skriva om dem framöver här på bloggen.

Jag vill ha era tips och råd

Jag tänkte passa på att fråga er, mina läsare, om råd.

  1. Hemsidan börjar ta form, men är ännu för ofärdig för att läggas ut officiellt. Men jag skulle gärna vilja få lite input, både vad gäller design och content. Om du vill göra mig en tjänst genom att låna mig dina ögon några minuter, maila mig och så får du en länk till den ofärdiga hemsidan (samt god karma).
  2. I princip gillar jag inte rabatter och kampanjer och sånt. Men jag är ändå lite sugen på att prova! Typ: De första fem kunderna får 20% rabatt. Är det en bra eller dålig idé? Vad tycker du? Maila…

 

Vecka 36: Inget Fotografiskt Center

I början av 2013 gick vi i Apelöga ut med nyheten om att vi tänkte starta ett Fotografiskt Center i Malmö. ”Fotografiska” i Stockholm var en förebild, och vi hade ambitioner att starta något liknande. Huset ”M1” i Frihamnen, en övergiven, hundra år gammal, magasinsbyggnad på 12 000 kvadratmeter var platsen där det skulle ske.

Första året gick rätt bra. Vi fick stöd för idén, från många håll inklusive Malmö stad. Och vi gjorde en crowdfundingkampanj som visade att det fanns intresse även bland gräsrötterna.

Men så började det gå segare. Magasinet, som vi ville flytta in i låg inom CMP:s avspärrade område, och skulle göra så flera år till. Det fanns planer från Malmö stad att Nyhamnen/Frihamnen – där M1 ligger – skulle omvandlas från industriområde till stad, men tidsplanerna sköts hela tiden fram.

Vid ett tillfälle, när vi sökte finansiering för projektet, pitchade jag idén om ett Fotografiskt Center till en investerare. Det var en man i 70-årsåldern, som när han hörde statusen om M1 sa kort:

– Det där lär inte jag få uppleva i min livstid.

Halvvägs in i min pitch kryssade han över mitt namn, på listan med personer som skulle pitcha för honom den dagen. Han insåg det som vi själva inte riktigt ville inse i det skedet: Att det skulle bli rejält svårt.

Vad vi borde gjort annorlunda

Det har gått snart sju år sedan vi sattes igång. Känslorna som förknippats med projektet har gått från entusiasm, glädje, förhoppning, till att så småningom glida över till frustration, sorgsenhet, skam (”vilka tror ni att ni är!”). Nu till slut har det för mig landat i en slags likgiltighet.

Jaja, vi försökte, vi misslyckades, nu går vi vidare.

Vad gick fel? Jag tror inte det var något fel på idén eller ambitionerna. Men vi saknade erfarenhet av att driva sådana här långa processer, i en ofta väldigt byråkratisk miljö.

Och om jag skulle gjort något annorlunda från start så hade det nog varit att hitta en person som kunde jobba med projektet minst på halvtid. Men eftersom vi bara jobbade med projektet på strötimmar, lite då och då, tappade vi tempo. Projektet blev ett stort dåligt samvete, som vi aldrig riktigt fick ordning på. Det fanns så mycket vi skulle kunnat göra, men vi mäktade inte med det.

Sista hoppet

Som en sista dödsryckning hittade vi i somras en person som ville jobba med vårt projektet på halvtid. Vi skrapade ihop en budget för att täcka lönen.

Planerna på M1 var övergivna, men vi hade hittat andra potentiella lokaler i Varvsstaden. Personen vi anställde fick i uppdrag att göra allt vi inte hade orkat och hunnit med: Möta fastighetsägare, pitcha till investerare, nätverka, prata med rätt personer inom Malmö stad.

Men efter ett par månader hoppade hen av.

Och så var det med det.

Nu är energin slut. Hoppet om att vi ska kunna lyckas med det här projektet är dött. Det är inte projektet i sig det är fel på – rätt personer kan säkert lyckas! – men vi ger upp nu.

Ångrar jag något? Kanske att vi inte gav upp tidigare. Det blev onödigt utdraget. Ungefär som den här texten.

Vecka 35: Botmedlet mot internetberoende

Den 30 juli i somras körde jag tur och retur från sommarhuset i Bohuslän till Malmö. Familjen stannade kvar i sommarhuset, så jag fick nio timmars egentid i bilen. Vilket visade sig vara precis vad som behövdes för att hinna lyssna på Cal Newports nya bok Digital Minimalism.

(Jag har tidigare bloggat om Cal Newports föregående bok, Deep Work, inte mindre än fyra gånger: här, här, här och här. Hans böcker ger alltid bra input.)

Jag har länge haft en känsla av att min relation till sociala medier liknar ett beroende. Det som Digital Minimalism fick mig att inse var det uppenbara: Det är inte mitt fel att jag är beroende. Det är de sociala mediernas fel, eftersom de vill att jag ska vara beroende. Ju mer tid jag tillbringar på deras plattformar, desto mer annonser kan de sälja.

Social media is the new smoking.

Instagram- och Facebook-apparna är designade för att vara beroendeframkallande. Den lilla röda notifikationsflaggan, som kommer upp när man fått en kommentar eller en ”like”, var från början blå. Men Facebook upptäckte att den var effektivare som röd, då den signalerade fara, vilket gör den oemotståndlig.

Botemedel: En månads digital fasta

Cal Newport föreslår i sin bok en radikal första åtgärd om man vill komma till rätta med sitt beroende: Ta en månads digital fasta, genom att ta bort socialamedia-apparna från mobilen.

När jag körde längs E6:an kändes idén rätt, om än läskig. Tänk om jag missar något viktigt på Facebook när jag är borta?

Jag beslutade mig för att testa en månads avhållsamhet från de mobila apparna. (Min första impuls var att vilja skriva om det i en statusuppdatering på Facebook, men jag lyckades hejda mig.)

Jag beslutade mig för att sätta mina egna regler för den digitala fastan:
Jag fick fortfarande kolla sociala medier via datorn, men inte mobilen. Samtidigt rensade jag kraftigt i mitt flöde på Facebook, avföljde och avprenumerade. Resultatet blev ett rätt ointressant flöde, som jag numera kan scrolla igenom på någon minut per dag. Istället för drygt en timme per dag, som det varit tidigare.

Nej! Nu får jag det att låta lättare än det var. I början var det jobbigt, särskilt de första dagarna. Abstinensen! Lajkberoendet!

Imorgon är det den sista augusti och min månadslånga digitala fasta är därmed slut. Cal Newport föreslår nu att man rannsakar sina digitala vanor, jämför med hur det var tidigare med hur det var under fastan, för att sedan sätta upp nya hållbara regler.

För min del har jag svårast att förhålla mig till Instagram. Å ena sidan är det en tidstjuv, å andra sidan gillar jag att dela med mig av bilder, och ta del av andras.

Och inte minst fyller Instagram en viktig funktion i mitt jobb, för att till exempel hålla kontakt med influencers. Att helt avstå från Instagram är inte ett alternativ.

Lägesrapport Kulladal

Kort lägesrapport om vad som hänt med Kulladal den här veckan:

  1. Snickeriet i Litauen jobbar för fullt med det första kundköket. Preliminärt leveransdatum är runt 10 september, om mindre än två veckor. Men, i veckan upptäckte kunden att det satt en stor balk i kökstaket. Vi visste att det skulle vara en balk där, men denna var större än vi räknat med. Efter att ha mätt och skissat insåg vi att balken skulle krocka med en av luckorna.

Väldigt störigt, men också väldigt normalt. Det händer ofta sådana här saker när ett kök byggs. Things want to be bad. 

Bygga nya skåp? Nya luckor?

Snickeriet meddelade att stommarna redan är ihopsatta. Däremot är fronten och luckorna inte gjorda än.

Lösningen, som vi precis nu spikat, är att helt enkelt göra alla väggskåpsluckor ca 80 mm lägre. Inte lika snyggt som de höga luckorna som var planerade, men ändå bästa lösningen. Varje kök är fullt av kompromisser, och den här lucksänkningen är en sådan.

2. Jag skrev förra veckan att hemsidan skulle vara mitt fokus. Det har den inte varit. Den står och stampar. Jag känner mig stressad och otålig, men har bara mig själv att skylla för att inget händer.

3. Showroom-renoveringen går framåt. En vägg har kommit upp, och golvet börjar bli fint. Snart dags för målarna att ta vid.

4. Jag har börjat fundera framåt – 6-12 månader – på framtida medarbetare. Jag kommer vilja ha minst en person heltidsanställd, som får jobba med kundförfrågningar. Men vem är detta? Jag har kastat ut några krokar, men inget napp än. Kanske måste avvakta.

5. För ett par veckor sedan efterlyste jag provkunder. Sedan dess har en handfull kandidater hört av sig. Inget bestämt än, men det lutar åt att det blir ett par-tre kök till rätt snart. Och jag tar gärna emot fler prov-kunder, åtminstone under september-oktober. Efter det blir det ordinarie pris som gäller för alla nya kunder. Tipsa gärna om ni känner någon som går i kökstankar!

Vecka 34: Tankar om ägande, pengar och motivation

Jag fick en fråga per mail:

Vad driver dig som redan har sju företag att starta ännu ett, som dessutom är ditt andra företag i köksbranschen? Vad betyder pengar, vad betyder framgångsrik, vad betyder viljan ”att göra sig ett namn” i sammanhanget?
OK, så här är läget:
Det mesta har gått bra med Skandinaviska Shakerkök. Efter första halvårets uppstartsfas har det tuffat på stadigt uppåt. 2018 landade på drygt 3 miljoner i omsättning, och 2019 ser ut att bli ungefär det dubbla. Varför lämna ett så framgångsrikt företag?

 

Trots att vi lyckats med mycket i Skandinaviska Shakerkök, har jag ändå haft en gnagande känsla av att vissa saker hade kunnat göras annorlunda, och bättre. Alltifrån små saker – till exempel att inte ha en för lång URL (min nya URL blir kulladal.com) – till större saker.

 

Och så är det ju i livet: Saker och ting blir som de blir. Och så var det med det.

 

Men! Den här gången insåg jag att det faktiskt fanns ett läge för omstart. En möjlighet att börja om och testa igen. Det finns ett startkapital (i form av försäljningssumman från Shakerkök), det finns en idé, ett koncept, en marknad.

 

Nu finns läget att tweaka. Välja en lite annorlunda väg. Och samtidigt göra copy-paste på allt som fungerat.
Det är svaret på frågan om ”varför ett andra köksföretag”.

 

Resan med Skandinaviska Shakerkök har också gett mig självinsikt om vad jag gillar och inte gillar. Det har visat sig att jag inte gillar fifty-fifty-ägande, som vi har i nuläget. Jag vill äga en majoritet, eller en minoritet.

 

Jag kan inte riktigt förklara varför. Kanske mitt ego som är underutvecklat, eller något annat.

 

Hursomhelst så var detta en av de tyngsta anledningarna till att jag valt att lämna Shakerkök. Med Kulladal kommer jag vara majoritetsägare.

 

Kanske är detta svaret på delfrågan som handlade om pengar? Fast nej, ägandet för mig handlar inte så mycket om pengar ändå. Det handlar snarare om engagemang och motivation.

 

Jag jobbar bättre när jag känner att företaget är mitt. Och istället för att försöka kämpa emot den känslan, för att det vore mer PK att vilja äga fifty-fifty, så bejakar jag den.

 

Till sist:
Handlar det om att skapa mig ett namn? Nej.
Hur mycket tänker jag på ”att vara framgångsrik”? Ingenting.

 

***

 

Kort lägesrapport om vad som hänt med Kulladal den här veckan:

 

1. Hantverkarna är igång i lokalen (på Östra Rönneholmsvägen 5 i Malmö). Golven, gamla undergolv av gran, har tagits fram och håller på att slipas. Sedan blir det förmodligen linoljevax från Allbäcks på golven.

 

2. Jag kämpar med hemsidan, som kommer att finnas på kulladal.com (den är inte online än dock). Det finns en designskiss, och min webkodare är igång att bygga utifrån skissen.
Men det händer något när en sajt går från designfil till faktiskt hemsida. Det ser fulare ut än jag tänkt mig, det är nästan alltid så. När dummy-texterna/bilderna blivit utbytta mot riktiga, så ser det inte alls ut som jag tänkt mig. Nästa veckas fokus får bli att få fason på hemsidan.

Vecka 33: Snickeribesöket

Planen är att lansera mitt nya företag, Kulladal, vid årsskiftet. Nu är det vecka 33, och alltså 19 veckor kvar till lansering.

The law

Jag åkte till Litauen i söndags, för att träffa snickeriet som ska tillverka det första Kulladalsköket. Jag berättade om detta kök i förra inlägget: Ett polskt snickeri hade fått ordern, och allt var frid och fröjd. Tills det inte var det längre: Två veckor före beräknat leveransdatum hoppade de plötsligt av.

Inte den bästa starten för mitt nya företag, men samtidigt inte så oväntat. Mycket går fel i början. Missförstånd och misstag är mer regel än undantag. Det ligger i uppstartsföretagets natur, det har jag lärt mig av erfarenheten. Things want to be bad.

En timme sydväst om Kaunas finns mitt nya snickeri. Det drivs av ett par i 35-årsåldern. Mannen, D, gör det mesta snickrandet själv (men de har även några anställda snickare), och frun, I, gör ritningarna i CAD.

– Och ibland står jag vid slipmaskinen, eller vid sågen, beroende på vad som behövs, berättade hon.

I tre timmar diskuterade vi det nya köket. Det är visserligen rätt enkla skåp men det är viktigt i början att hitta rätt metod och rätt material. Ibland gick vi ner på detaljnivå för att bestämma längden på skruvarna.

– What is the law?, frågade D då.

Han tillade:

– We need to have the law, the rules, for the kitchens.

Just det. Det handlar om att att bestämma ”regler” för produktionen. Hur långt ska det vara mellan luckorna? Hur mycket ovanför? Vilka dimensioner ska lådorna ha? Hur ska lådorna byggas?

Den sista frågan var en till synes enkel sak som visade sig vara mer komplicerad än väntat.

Jag berättade för D och I att jag ville ha laxsinkade lådor, och att de ska byggas av 15 mm furu. Det visade sig dock furu kan vara elakt mot verktygen, på grund av kådan som finns i träet, och vissa moment vill man därför undvika. Så, om det ska laxsinkas så funkar inte furu. Istället får det bli ett annat material, eller en annan ihopfogningsmetod.

Jag ska inte tråka ut er med detaljerna, det här är bara ett exempel på hundratals frågor som vi avverkade på mötet. Till slut hade vi satt de flesta reglerna. ”Now we know the law!”

Vem vill ha ett platsbyggt kök?

Till sist, en förfrågan till mina läsare:
Nu när snickerifrågan är löst, så är Kulladal redo för att ta in en ny provkund. En sådan kund får kraftig rabatt på ett handbyggt 20-talskök i massivt trä – typ halva priset – mot att ställa upp som referenskund. Samt att provkunden får vara inställd på en något bumpigare resa än vad framtida kunder kommer att få. (Men med minst lika fint slutresultat, med garanti osv.)

Vet du någon som är intresserad? För tips eller frågor, maila mig!

 


För dig som är ny här: 
Under hösten 2019 bloggar jag här om uppstarten av mitt nya företag, köksföretaget Kulladal. Om du vill få alla uppdateringar – ett inlägg i veckan – så prenumerera gärna!

***

Headerbilden: Mitt tjusiga (nåja) hotellrum i Kaunas. Läs mer i nästa inlägg.

Lifehack om hotellrum

Detta var min åttonde, eller kanske tionde, resa till Kaunas sedan jag började jobba med snickerier i Litauen. Den här gången upptäckte jag ett life hack:

Istället för att boka det billigaste hotellrummet valde jag ett något dyrare alternativ. För några hundralappar mer per natt fick jag ett stort rum, med bra möbler och fin utsikt.

Lätt värt det! Jag nu fick några kvalitetsarbetstimmar på rummet, istället för att sitta i ett sunkigt, trångt rum.

Aldrig mer ska jag boka det billigaste hotellrummet med motiveringen ”att man ska ju ändå bara sova där”. Jag är snart 40 och börjar uppskatta att inte behöva leva som en student.

Vecka 32: Den gången jag valde helt fel leverantör

För länge sedan hörde jag en historia, en slags gåta, eller tankenöt. Så här går den:

I en liten by finns två frisörer.
Den ena frisören har en fin salong, där allt är i ordning. Det är snyggt och prydligt, och han har själv en välklippt frisyr. Han är snygg och välklädd.
Den andra frisörens salong är smutsig, dåligt belyst och det luktar lite konstigt. Dessutom är hans egen frisyr dåligt klippt, och hans kläder är slitna.
Om du skulle behöva en klippning, vem av frisörerna bör du gå till?

Rätt svar är: Den andra frisören.
Varför?

Två olika snickerier

Den här historien kommer tillbaka till mig då och då. Särskilt när funderat på vilka snickerier vi ska anlita för att bygga våra kök.

Med Skandinaviska Shakerkök har vi hela tiden jobbat med två olika snickerier. Egentligen var det inte meningen, det bara blev så för att vi hade svårt att välja.

Med tiden visade det sig vara bra att ha två snickerier. Vi är mindre sårbara om det ena snickeriet plötsligt skulle tacka nej till jobb (vilket har hänt), eller om någon av dem plötsligt skulle vilja höja priset (vilket inte har hänt, än).

Hursomhelst.
Tidigare i år började vi leta efter ytterligare snickerier att jobba med. Jag googlade, letade rekommendationer och till sist åkte över Östersjön för att träffa två snickerier, ett i Polen och ett i Litauen.

Det litauiska snickeriet var rätt litet. Det var dammigt, dåligt belyst och luktade lite konstigt. Det var trevliga människor dock, och de verkade kunna sin grej. Men måste inte ett snickeri liksom se lite bättre ut…?

Det polska snickeriet var en imponerande anläggning. Här fanns CNC-maskiner i stora lokaler, och ägarna till snickeriet var otroligt vältaliga och trevliga. På felfri engelska dessutom – de hade bott flera år i USA.

Vi hade inte behov av två snickerier, utan bara ett (eftersom vi fortfarande hade de två första snickerierna). Så vilket skulle vi välja? Det polska, eller hur?

Ett snickeri till första Kulladalköket

Tillbaka till frisörerna i den lilla staden. En av dem, han med den fina salongen, hade fin frisyr. Och eftersom det bara fanns en annan frisör i staden så hade den ovårdade frisören klippt honom. Och vice versa. Det är alltså den ovårdade frisören du bör gå till om du själv vill få en fin frisyr.

När man går på magkänsla tenderar man att ibland gå fel. För magkänslan, åtminstone min magkänsla, är rätt känslig för ytliga saker. Som att ett ställe är välstädat, och att personerna man pratar med har bra engelskt uttal.

Vad som hände sedan, med de båda snickerierna – det litauiska och det polska – är en lång historia, och detaljerna sparar jag till en annan gång. Men kort sagt hände detta:

Skandinaviska Shakerkök anlitade båda till varsitt provprojekt, men lade dem sedan på is. Till mitt nya köksföretag, Kulladal, behövde jag ett snickeri för den första kundordern, ett kök som ska levereras till Malmö, och mitt val stod mellan just dessa två snickerier.

Jag gick på magkänslan och anlitade det polska snickeriet. De med den tjusiga anläggningen.

Allt kändes bra, i hela processen, tills två veckor före leveransdatum då de berättar att de faktiskt inte börjat tillverka köket än, och sedan en massa ursäkter och bortförklaringar.

Ja, det här sista hände igår. Jag fick ett mail där snickaren sa att han inte ville ha ordern. Att han inte kunde leverera.

Först panik. Sedan:

Lösningen på problemet, som låg nära till hands:
Det litauiska snickeriet tar hand om ordern istället. De flyttar fram sin semester som skulle börjat på måndag, för att istället bygga kök till min kund.

I efterhand är det lätt att se vilket snickeri jag borde ha valt från början.

Döm trädet efter frukten

En bra tankeregel är, som Jesus sa, att döma trädet efter dess frukt. Det vill säga, det spelar ingen roll hur trädet ser ut, om det är ungt eller gammalt, stort eller litet, vackert eller fult. Det som spelar roll är: Blir frukten bra? Isåfall är det ett bra träd.

Samma sak med frisörer. Kan de klippa bra?
Och snickerier: Kan de snickra?

Allt annat, nästan, är oväsentligt.
Det ska jag försöka komma ihåg till nästa gång.

Vecka 31: Lokalen, från oslipad diamant till showroom för kök

För ett par veckor sedan skrev jag på hyreskontraktet. Efter några veckor av förhandlingar fick jag nycklarna till det blivande showroomet för mitt nya köksföretag, Kulladal.

Det är väldigt tidigt än, men nu börjar det här företaget kännas på riktigt.

Lokalen är 63 kvm stor och ligger på Östra Rönneholmsvägen 5 i Malmö. Tidigare fanns där en nagelsalong, och lokalen är vad som på mäklarspråk brukar heta ”en oslipad diamant”: Huset som lokalen ligger i är byggt i slutet av 1800-talet, den har 340 cm i takhöjd, takstuckaturer och originallister. Men mycket av det är i ett rätt taskigt skick.

Mycket att slipa på innan den glänser.

Renoveringsvånda och pengaångest

Ett renoveringsobjekt, alltså. Vilket jag är hyfsat bekväm med. Jag har renoverat en hel del genom åren (två lägenheter, ett hus och två lokaler) så jag vet vad som väntar: Månader av långsamt arbete, medan pengarna rinner iväg snabbt. I det här fallet blir budgeten något bättre av att hyresvärden ger hyresrabatt, mot att jag står för renoveringen.

Den här gången kommer jag främst projektleda och anlita proffshantverkare. Vilket blir bättre, och jag får tid över till annat.

Men ändå, svårt att undvika pengaångest i det här skedet. Bara utgifter just nu, inga inkomster.

Ritningar på showroomet

Hursomhelst. Nu under semestern har jag filat på hur showroomet ska se ut. Hur de olika köken i utställningen ska disponeras. Planen är att det på sikt kommer att bli sex-sju olika små utställningskök i lokalen. Tre av dem ska byggas omgående, resten får byggas efterhand.

Det är många avvägningar att göra: Å ena sidan vill jag visa upp allt – alla tänkbara skåpskombinationer – men å andra sidan är ytan och budgeten begränsad. Samtidigt måste varje utställningskök vara tillräckligt komplett för att se trovärdigt ut.

Nedan är en skärmbild från Sketchup, som jag ritar upp köken i, där man ser lokalen lite från ovan, och skymtar ett av utställningsköken.

Det viktigaste först

En sak som jag tänker mycket på är: I det här tidiga skedet av företagets liv, är det viktigt att göra saker och ting i rätt ordning. För det finns tusen saker som måste göras, massor som pockar på uppmärksamheten, men vissa saker är viktigare än annat.

Utställningsköken är en sådan grej: Ritningarna på dem måste bli klara omgående, så att produktionen kan komma igång. Jag räknar med att snickeriet behöver 2-3 månader för att få dem färdiga, under tiden behöver lokalen komma i ordning.

Utställningsköken fyller inte bara funktionen av att finnas i showroomet, utan framför allt: De behövs för att vi ska ha något att fotografera. Utan bilder på köken på hemsidan, så säljer vi inga kök. Alltså: De närmsta dagarna ska jag rita klart utställningsköken. Allt annat får vänta.

”Jag” och ”vi”

När jag nu läste vad jag skrivit här ovan så märkte jag att jag både använt ”jag” och ”vi”. Formellt är det bara mitt företag än så länge, men det är fler än jag som är inblandade. Snart finns fler delägare i det här företaget.

Mer om vilka dessa personer är kommer jag skriva om framöver här i bloggen. Min tanke att skriva här en gång i veckan, varje fredag, fram tills att vi vid årsskiftet lanserar våra Kulladalskök på marknaden. Maila mig gärna om ni har tips/önskemål på sådant ni vill läsa om!

/Adam

 

Jag startade nyss mitt åttonde företag

Jag startade nyss mitt åttonde företag: Kulladal Kitchens AB.

Mitt första företag startade jag när jag fortfarande gick på fotoskolan, år 2001. Det var en enskild firma med det föga fantasifulla namnet Adam Haglund – Text & Foto. Detta företag drev jag i nästan tio år innan jag lade ner det.

Nästa företag var ett musikproduktionsbolag tillsammans med två vänner, Liv Produktion HB, som startades runt mitten av 00-talet. Vi drev det i några år tillsammans, sedan hoppade jag av, medan mina två vänner drev det vidare (vilket de fortfarande gör).

Och ungefär samtidigt kom Apelöga AB till, år 2010. Senare blev det ett par avknoppningar från Apelöga (FCM1 AB som hanterar projektet med ett fotocenter i Malmö, och Astrakan Images AB som hanterar Apelögas bildbyråverksamhet).

För ganska precis två år sedan startade vi Skandinaviska Shakerkök AB, som varit mitt huvudsakliga jobb senaste tiden. Det var det sjätte bolaget.

Det sjunde företaget startade jag häromåret, Adam Haglund Holding AB, för att lättare kunna hantera de olika bolagen.

Och nu blev Kulladal Kitchens AB mitt åttonde.

Hur man startar företag

Att starta företag är inte så svårt. Man börjar med att registrera bolaget via verksamt.se, och får då uppge vad man vill att företaget ska heta. I samband med det får man ta kontakt med sin bank, som sätter upp ett tillfälligt konto dit man för över företagets aktiekapital (minst 50 000 kr).

Efter någon vecka återkommer Bolagsverket med besked om huruvida namnförslaget är godkänt eller ej. I mitt fall godkändes ”Kulladal Kitchens AB” direkt.

Verksamt.se är en smidig sajt – flera myndigheter är under samma tak – men samtidigt är det lite av ett lapptäcke med funktioner som inte alltid lirar tillsammans. Och det är  rätt lätt att göra fel om man inte är uppmärksam.

Till exempel, när jag registrerade Skandinaviska Shakerkök för två år sedan så missade jag att ansöka om F-skattesedel. Jag antog att det skedde automatiskt vid bolagsbildningen, men det gjorde det inte. Det var inte förrän en kund påpekade för mig att F-skattesedel saknades – hon hade kollat upp bolaget via allabolag.se – som jag insåg misstaget. En smula pinsamt…

Så, om man inte är superhaj på att läsa sig till all nödvändig kunskap om bolagsregistrering så är det en bra idé att rådfråga till exempel sin revisor eller liknande.

Nästa steg: Logo

Sedan börjar en av de roligaste delarna med företagsstarten: Att designa en logo. Egentligen är logon inte superviktig – vad man än väljer så vänjer man sig med tiden. Men samtidigt så sätter logon tonen för hela den grafiska profilen, som i sin tur kan sätta sin tydliga prägel på företaget. Så för min del blir det lätt så att jag blir nördigt besatt av att få logon precis rätt.

Den här gången lade jag först ut uppdraget på en designer via Upwork. Men hon fick inte riktigt till den, utan att jag riktigt kunde säga vad som var fel.

Så nästa steg blev att utlysa en ”design contest” via 99designs.com (vi gjorde på samma sätt när loggorna för Apelöga respektive Skandinaviska Shakerkök skulle göras).

Efter ungefär två veckor, och över 600 logodesignförslag senare, så utsåg jag en vinnare. Så här såg den ut:

Enkel och fin, tycker jag.
Men… sedan kunde jag ändå inte hålla mig ifrån att ändra den lite, till designerns stora förtret. Jag upptäckte ett snyggare typsnitt (när jag tittade på Babylon Berlin på SVT Play), som kändes väldigt 20-tal. Typsnittet är rätt likt det ursprungliga, och få skulle se någon skillnad, men ibland känns det viktigt med att detaljerna blir rätt. Så jag gjorde om loggan, med nya typsnittet. Slutversionen blev så här:

Mer om nya företaget

Som namnet antyder så kommer även nya företaget vara i köksbranschen. Mer detaljer om hur och varför kommer i bloggen framöver, och resten sparar jag till mina memoarer…

Jag tänkte jag skulle skriva lite mer frekvent nu närmsta tiden, och beskriva uppstarten av nya företaget. Men innan jag börjar: Vad vill ni läsa om? Vad är intressant att veta om detta nya företag, och processen runt omkring? Maila mig gärna!

Och: Följ Kulladal på Instagram!

____

Nytt nyhetsmail!

Jag läser mycket böcker, som handlar om entreprenörskap, personlig utveckling, och liknande. Och om du läst hela vägen hit så betyder det att du kanske också gillar att läsa?

Nu startar jag ett nyhetsbrev för dig som gillar den här typen av böcker. Jag kommer att med ojämna mellanrum tipsa om böcker jag läst, och berätta vilka insikter de innehåller.

Detta kommer endast ske genom nyhetsbrevet, det vill säga inte via denna blogg eller på andra ställen online. Så, om du vill få tips på bra och läsvärda böcker, sajna upp nedan!

Ja tack, maila mig boktips!


[recaptcha]

[utm_campaign_i][/utm_campaign_i]
[utm_source_i][/utm_source_i]
[utm_medium_i][/utm_medium_i]
[utm_term_i][/utm_term_i]
[utm_content_i][/utm_content_i]
[gclid_i][/gclid_i]

_________________

Vilse i Warszawa

Hamnade plötsligt på en mörk skogsstig i Warszawa igår kväll.

Så här gick det till:
Jag kör runt i Polen, besöker snickerier. Efter några timmar i bil är jag tillbaka på flygplatsen. Lämnar hyrbilen, och börjar gå mot hotellet som ligger ”very close to the airport”, enligt deras egen beskrivning.

Visar sig vara 2 kilometer.

Jag sätter igång Google Maps och börjar gå. Det är högsommarvarmt, 25 grader, trots att solen gått ner och det nu är mörkt.
Google Maps leder mig längs stora bilvägar, och visar mig sedan en gångbro över motorvägen.

Jag går över bron. På andra sidan tycks civilisationen ta slut. På höger sida: En gammal grind, hängandes på trekvart, framför vad tycks vara en övergiven trädgård. Som hämtat ur en amerikansk skräckfilm.

Till vänster: en smal grusväg. Google Maps pekar åt vänster.

Jag börjar gå, och hör samtidigt en bil köra fram till där jag just var, till den gamla grinden. Bilen stannar, släcker lyset. Bildörren öppnas, någon går ut och öppnar grinden. Grinden ger ifrån sig ett högt gnällande ljud.

Jag vänder bort blicken, går vidare åt andra hållet, längs grusvägen. Men efter hundra meter tar vägen slut. Framför mig finns ett gallerstängsel med anonyma byggnader bakom. Google Maps visar att det ska finnas en väg till höger om stängslet. Men där finns bara ett tätt buskage. Jag går närmre och ser en liten, smal stig.

Google Maps tycker att jag ska gå in där. Jag är inte lika övertygad.

Här finns ingen gatubelysning, det är nästan helt mörkt. Det enda som lyser är fullmånen.

Jag vill inte vända tillbaka, vill inte möta personen i bilen vid den läskiga grinden.

Tänker att den lilla stigen förmodligen är en kort passage genom buskagen ut till en riktig väg.

Men det är det inte. Stigen fortsätter längre in i buskaget. 100 meter? 200 meter? Det är mörkt och smalt. I månljuset anar jag högar med skräp längs stigen. Kanske tillhåll för hemlösa? Missbrukare? Kriminella? Fantasin börjar skena iväg, jag försöker hejda den.

Är detta verkligen vägen till hotellet? Ja, enligt Google Maps är det.

Då hör jag en hund skälla.
Den kommer närmare, den springer åt mitt håll skäller allt argare. Hur hanterar man en attackerande hund? Stå stilla eller springa?

Hunden kommer från samma håll som jag själv kommit ifrån. Kanske från bilen vid läskiga grinden? Jag skymtar hunden i ögonvrån, ser att den stannar. Den verkar vända tillbaka, men jag vill inte chansa: Jag ökar takten, börjar småspringa och hoppas att den mörka stigen snart ska leda ut till en större väg. Stigen svänger några gånger till, jag tycker mig se och höra rörelser i buskagen runt mig, jag springer allt snabbare.

Och så plötsligt: Gatlampor, vanliga gator, vanliga hus, i en vanlig stad. Som om ingenting har hänt.

”We have a very difficult problem to solve tomorrow.”

Ibland får jag anledning att använda Google Translate. Som till exempel när jag sent en tisdagskväll fick ett mail där det stod att en ”bearing” har gått sönder och att detta är ett stort problem.

Detta är historien om detta problem.

Först: ”Bearing”? Björnring?

Nej, Google Translate upplyste mig om att det betyder kullager. Alltså, mailet jag fick den där tisdagskvällen handlade om att ett kullager i ett lastbilshjul hade gått sönder. Lastbilen tillhörde snickeriet som producerar våra kök, och den var på väg att leverera tre kök till våra kunder följande morgon.

Men nu gick inte lastbilen att köra, och den litauiska chauffören – som egentligen är snickare – kunde inte någon engelska. Lastbilen stod strandad nånstans längs vägen mellan Nynäshamn och Stockholm, i den mörka decembernatten. Vad göra nu?

Mailet med den dåliga nyheten skickades från vår kontakt i Litauen, snickeriägaren. Han berättade om den ”bearing” som hade kollapsat. Han avslutade mailet med ett torrt konstaterande: ”We have a very difficult problem to solve tomorrow.”

Förväntade utmaningar och oväntade problem

När vi startade Skandinaviska Shakerkök för två år sedan anade jag att vi skulle stöta på problem längs vägen. Detta eftersom problem har en tendens att dyka upp. Det ligger i dess natur.

När vi dessutom valt att placera tillverkningen i Litauen ökade vi sannolikheten för fler problem. Trots über-skickliga snickare så ökar risken för fel med avståndet, samt med och språk- och kulturbarriärerna.

Dock: Att förstå att problem kommer att uppstå, är inte samma sak som att kunna förutse vilka problemen kommer att vara. Så egentligen går det inte förbereda sig.

Lastbil logisk lösning på logistisk utmaning

Logistiken var ett område som vi från början misstänkte skulle bli klurig att lösa. Hur fraktar man köksskåp – som är tämligen ömtåliga och känsliga för stötar och slag – från andra sidan Östersjön till kunder i Sverige? Kravspecen var dessutom: ”Till ett rimligt pris och utan risk att köken skadas.”

Vi letade efter transportbolag, och insåg snabbt att vi ville ha en firma som körde med halvstora vans, inte fullstora lastbilar. Vi ville undvika lastbilar som kör via terminaler, eftersom varje omlastning utgör en risk för våra känsliga skåp.

Till sist hittade vi en speditionsfirma som tog sig an våra kök. Men snickerierna vittnade om hur de lastade köken ganska slarvigt. Och, som ofta med leveranser, så var det svårt att få chaufförerna att leverera inom det tidspann som vi satt upp. Ibland fick kunderna vänta flera timmar länge.

Så när ett av våra snickerier själva köpte en lastbil som de kunde frakta våra kök med så var problemet löst. Nu kunde vi känna oss trygga att köken lastades på rätt sätt, och att chauffören körde omsorgsfullt (eftersom han själv hade varit med och tillverkat det som nu stod i lasten).

Allt var löst.

Tills lastbilen havererade på grund av ett kullager.

Läropengar och ”things just wanna be bad”

Min kollega Johan har många bra egenskaper, och en av dem är att han är cool i motgångar. ”Läropengar”, kallar han det när något går fel.

Underförstått: ”Något har gått fel, som lett oss till nya insikter och kunskaper, och för detta får vi betala en slant. Nu är vi bättre rustade inför framtiden.”

När Johan gick in som partner i bolaget så tog vi direkt höjd för dessa missöden. Ingen av oss tog ut lön första tiden, för att istället ha pengar på banken utifall-att. En buffert för kommande läropengar.

För saker kan gå fel på många olika sätt, men bara vara rätt på ett sätt.

Eller som radioproducenten Ira Glass säger: ”Things just wanna be bad.”

Den här gången, när lastbilen havererade, spenderade vi läropengarna på att anlita en vän-till-en-vän som fick köra från Stockholm och möta upp den strandade chauffören, och sedan hjälpa denne att hyra en annan lastbil, som de kunde använda för att leverera köken till kunderna. Allt blev försenat med ett halvt dygn, men köken kom fram oskadda.

Det går bra nu!

Okej, nu känner jag att jag måste balansera alla problem jag skriver om. För i grunden går det bra för vårt företag. Produktionen rullar på, leads kommer in, och kök kommer på plats hos våra kunder. Visst, ibland händer ett missöde som innebär ett steg tillbaka, men sedan blir det oftast två steg framåt.

Vi sålde omkring 30 kök under 2018, omsatte nära 4 miljoner. Inte så illa för ett nytt företag. Förmodligen dubblar vi de siffrorna under 2019.

När detta skrivs är Johan och jag i Litauen för att hälsa på hos våra snickerier igen. Och vi ska träffa ett par nya snickerier också, eftersom efterfrågan på våra kök just nu är högre än vad våra nuvarande snickerier hinner med.

Vi har ett par nya showroom på gång i andra delar av Sverige, och vi har en begynnande satsning i Norge. Därefter kommer Nederländerna, sedan Tyskland.

Kort sagt: Vi står inför nya utmaningar, och nya problem som vi inte kan föreställa oss än. Läropengar kommer att spenderas.

Jag återkommer här i bloggen om hur det går!

Nytt nyhetsmail!

Jag läser mycket böcker, som handlar om entreprenörskap, personlig utveckling, och liknande. Och om du läst hela vägen hit så betyder det att du kanske också gillar att läsa?

Nu startar jag ett nyhetsbrev för dig som gillar den här typen av böcker. Jag kommer att med ojämna mellanrum tipsa om böcker jag läst, och berätta vilka insikter de innehåller.

Detta kommer endast ske genom nyhetsbrevet, det vill säga inte via denna blogg eller på andra ställen online. Så, om du vill få tips på bra och läsvärda böcker, sajna upp nedan!

Ja tack, maila mig boktips!


[recaptcha]

[utm_campaign_i][/utm_campaign_i]
[utm_source_i][/utm_source_i]
[utm_medium_i][/utm_medium_i]
[utm_term_i][/utm_term_i]
[utm_content_i][/utm_content_i]
[gclid_i][/gclid_i]

_________________

Detta är inte en text om tennis

Det här inlägget handlar inte om tennis, men vi börjar där:

En tennisspelare möter en övermäktig motspelare. När det är sidbyte och spelarna passerar varandra vid nät, säger hon till sin motståndare:

–  Din forehand är fantastisk! Hur gör du den egentligen?

Tennisspelaren vet att frågan genast får den andra att börja fundera. Och hon vet att om man börjar tänka på hur man slår ett visst slag i tennis, då är det kört.

När man spelar bra tennis så gör man det för att man slår sina slag på ett omedvetet sätt. Det medvetna har inte en chans att kunna slå bra tennisslag.

Tänk dig bara:
När en tennisboll kommer emot dig i hög hastighet är det en serie av rörelser som ska koordineras:
Med hjälp av dina ögon ska du beräkna var bollen kommer att landa, och dina fötter ska sedan ta dig dit. På vägen ska du bestämma dig vart du vill slå ditt slag, för att kunna förbereda slaget. Och när din racket väl möter bollen, så ska kraften och riktningen vara exakt rätt för att bollen ska gå dit du tänkt dig.

Allt detta sker på en sekund. Och upprepas sedan gång på gång genom en match.

Att räkna ut allt detta – alla krafter och rörelser som ska samspela inför ett tennisslag – är näst intill omöjligt, när man tänker på det. Ekvationen för att beräkna bollens bana skulle täcka en stor whiteboard. Och ändå lyckas duktiga tennisspelare med detta gång på gång, hundratals gånger i varje match. Hur är det möjligt?

Ja, det är omöjligt när man tänker på det.
Men det blir möjligt när man inte tänker på det.

Det omedvetna vs det medvetna

Lösningen finns i vårt omedvetna jag, som är mycket mer kapabelt till avancerade uträkningar än vad vårt medvetna jag är. Det omedvetna kan göra alla dessa kalkyler och lyckas för det mesta, under ett villkor: Att det medvetna håller sig borta.

Men det medvetna jaget är en lik en osäker micro-manager som vill lägga sig allt, och som tror att den kan allt. Så när någon frågar: ”Hur slår du din fantastiska forehand?”, så tar det medvetna jaget genast åt sig äran för slaget. Men när det sedan ska instruera ögon, armar och fötter att slå samma slag igen, ja, då går det förstås inte.

Det är därför smarta tennisspelare vet att de måste sysselsätta det medvetna jaget med något annat. De vet att det medvetna inte kan slå forehands. Men det medvetna är bra på enkla uppgifter, som att ”håll ögonen på bollen”, och ”ta minst 20 små steg mellan varje slag”. Det medvetna jaget blir lycklig över sådana enkla uppgifter, och hänger sig åt det. Och tack vare det så kan det omedvetna vara ostört och göra sitt jobb.

Hur får man affären i mål?

Jag lärde mig detta av boken The Inner Game of Tennis, som liksom det här inlägget inte handlar om tennis egentligen. Boken handlar om att kunna skilja på vad som är omedvetet och medvetet, och om hur man ska få sitt medvetna att låta det omedvetna vara i fred.

I mitt entreprenörsliv gör jag en liknande distinktion. Trots att målet är att avluta den där affären (att slå den perfekta forehanden), så kan fokus aldrig ligga där. En affär, med alla dess beståndsdelar, blir lätt för komplicerad för att försöka tänka ut.

Istället lägger jag fokus på processen. Jag ser till att förutsättningarna för affären är de bästa, genom att ta hand om mig själv – sova bra, motionera, äta rätt, jobba smart, läsa, och så vidare. För jag tror på att om jag litar på processen så kommer jobbet ta hand om sig självt.

Nå resultat genom att inte fokusera på resultatet

Häromdagen lyssnade jag på podcasten Without Fail i vilken en basketspelare intervjuades. Spelaren berättade att hans lag hade insett att antalet passningar under en match kunde förutsäga resultatet. Om de gjorde fler än 300 passningar så vann de oftast. Om de gjorde färre så förlorade de.

Detta var en fantastisk insikt! För nu kunde de, istället för att fokusera på att vinna, göra något mycket enklare: Att fokusera på att passa mycket. Resten tog hand om sig självt.

Jag tror det var detta fotbollstränaren Erik Hamrén menade när han i en intervju sa att ”fotbollen är alltför resultatinriktad”. Han blev hånad i media för detta – vad skulle räknas, om inte resultatet?! – men poängen är att om man krampaktigt siktar på målet, så är risken överhängande att man missar.

Istället:
Håll ögonen på bollen.
Lita på processen.
Och resultatet kommer av sig självt.

Oavsett om det handlar om tennis, fotboll eller entreprenörskap.

Det är lätt att starta företag. Men hur gör man för att få det att växa?

Give me six hours to chop down a tree and I will spend the first four sharpening the axe.
– Abraham Lincoln

Hur ska man hinna med allt som behöver göras varje dag?

Jag är förmodligen inte ensam i att tycka att detta är ett ständigt problem. Akuta problem slåss om uppmärksamheten med mer långsiktiga problem. Vilka problem ska hanteras först?

I sådana stunder försöker jag tänka på Lincolns liknelse. Det akuta är att få ner trädet. Men istället för att börja hugga med en slö yxa så är det klokare att vässa den först. Varför? För när första trädet är nerhugget så finns det fler träd som ska huggas ner.

De akuta problemen som måste has hand om upphör aldrig att komma. Och då är det bäst att vara rätt rustad.

Att bygga företag i rätt ordning

Sedan 18 månader tillbaka bygger vi företaget Skandinaviska Shakerkök från grunden. För att få det att växa måste vi, bland annat, göra följande:
1. Vi måste marknadsföra våra produkter, för att nå nya kunder.
2. Vi måste ha processer för produktionen, för att kunna ta hand om de nya kunderna.

Men vi gör punkt 2 före punkt 1. Vilket jag tror att man bör. Men jag tror att många företag gör det i fel, omvänd, ordning.

För det är frestande att börja med marknadsföringen. Det känns mest intuitivt. Och marknadsföring är roligt att jobba med.

Så, först marknadsför de sina produkter, och sedan när det kommer efterfrågan så försöker de lösa produktionsproblematiken. Följden blir att drömmen – att ha massor av kunder – vänds till en mardröm när de inte hinner leverera.

De har en slö yxa och massor av träd som måste huggas ner innan lunch.

Det är så de många företag dör. Att starta ett företag är lätt, men att få det att växa är en konst.

Automatisera mera!

Vi har medvetet vänt på ordningen. Vi marknadsför ganska blygsamt – mycket långsammare än vad vi borde ha gjort om målet är att få många kunder. Men målet för oss är inte att maximera antalet kunder nu. Målet är att ha många nöjda kunder om ett år. Och om tio år.

Därför har vi senaste tiden lagt mycket tid på våra processer. Sexigt va?

Jag bloggade tidigare i år om hur vi samlar in leads (potentiella kunder) via webannonsering. Att ha leads är bra, men att ta hand om leads tar tid.

Vi har fram till nyligen hanterat alla leads manuellt: Vi har mailat uppföljningar och antecknat i ett enkelt CRM-system (läs: Google Spreadsheet…).

Men när vi insåg att denna manuella leadhantering tog tid och fokus från de heta kunderna, de som verkligen behöver handhållning för att slutföra sin köksbeställning, så började vi automatisera leadprocessen.

Jag har en vän, Martin, som är begåvad kodare, och han gillar att bygga robotar. Han gör det bättre än jag kunde föreställa mig.

Roboten gör nu lead-hanterings-jobbet åt oss. Den håller koll på alla nya leads som kommer in, och beroende på kundens väg in till oss så anpassas uppföljningsmailet som roboten skickar.

Och plötsligt har vi frigjort massor av tid.

Jobba utan att få betalt

I min andra bransch, fotobranschen, är uppdragen ofta rätt straight forward: Man får ett uppdrag, man utför uppdraget, och sedan får man betalt. Jobb på spekulation är relativt ovanligt.

I köksbranschen är det tvärt om. Spekjobb är snarare regel än undantag, eftersom processen ser ut så här:
1. En intresserad kund hör av sig.
2. Köksleverantören ritar flera olika förslag åt kunden.
3. Det skickas hundratals mail fram och tillbaka, och det blir fler möten och telefonsamtal.
4. Endast i sällsynta fall lägger kunden en beställning. I de flesta fall blir det ingen affär, och säljaren jobbat utan att få betalt.

Det är en lurig rävsax, för säljarens fokus hamnar fel. Istället för att ta hand om kunderna som faktiskt vill köpa, så läggs det mesta av tiden på kunder som aldrig kommer till skott. Följden kan bli att de som verkligen är intresserade inte får den uppmärksamhet som de förtjänar. Vilket kan leda till att de hoppar av affären.

En ond cirkel.

Vår lösning i Skandinaviska Shakerkök har varit att implementera ett ritverktyg som finns på vår hemsida. Det låter som en rätt självklar grej, men faktum är att de flesta köksleverantörer inte har ett digitalt ritverktyg online. Och de som har det, till exempel Ikea, har ett ritprogram som känns som en relik från 1998.

Så, de flesta av våra leads börjar nu själva rita sin kök med vårt program. Vi hör inte av dem förrän de börjar närma sig avslut. Och eftersom vi frigjort tid så har vi nu gott om tid att ta hand om dem.

Automatiserad orderhantering

Nästa steg för oss är att automatisera orderhanteringen. Hittills har vi haft en rätt blygsam orderingång – när vi summerar året har vi landat på två-tre kök per månad, vilket resulterar i en omsättning på runt 3 miljoner kronor.

Med så få ordrar har vi haft tid att lägga mycket manuellt arbete på varje order.

Men det kommer inte vara hållbart i längden. Förr eller senare måste vi hantera en order om dagen, och varje order innehåller hundratals små detaljer. Att hantera allt manuellt kommer garanterat leda till massor av (dyra) misstag.

Alltså, för att undvika fel och för att spara tid i framtiden, så håller vi nu på att automatisera också denna process. Rent konkret innebär det att vi dels vidareutvecklar ritprogrammet så att detta kan ta hand om alla detaljer i varje order. Dels bygger robot-Martin en process för att exportera ut all data från ritprogrammet för att kunna skapa orderbekräftelser och underlag till snickerierna.

Automation är så vackert!

När den här delen av automationen är klar så kommer varje order bara kräva några minuter, istället för timmar. , men inte förr, är det läge att öppna marknadsföringskranarna. Då är vi reda att ta hand om större volymer av kunder.

Hur den marknadsföringen kommer se ut kommer jag skriva om framöver här i bloggen.

___

Tips på fortsatt läsning

Om du liksom jag gillar böcker, så kommer här tre tips som ger fördjupade insikter kring hur man bygger företag på ett långsiktigt sätt:

The E-Myth Revisited: Why Most Small Businesses Don’t Work and What to Do About It beskriver vägen från ensamföretagare till entreprenör.

Min stora takeaway är distinktionen mellan ”working in the business” och ”working on the business”. Det förstnämnda är det vardagliga arbetet (att hugga ner träd) som gör att man aldrig kan växa, för att man helt enkelt inte har tid. Därför måste man ta sig tid att jobba on the business (att vässa yxan).

Perennial Seller: The Art of Making and Marketing Work that Lasts är skriven av Ryan Holiday, som är nån slags übermänniska – han har skrivit åtta böcker på sex år, och han är bara 31 år gammal. Och alla hans böcker är, utan undantag, väldigt bra också. Knäckande.

Hursomhelst, den här boken handlar om vikten av att vara långsiktig. I boken berättas till exempel om Google, som tog det lugnt med marknadsföringen under de första åren. Anledningen var att de hela tiden byggde och förbättrade sin produkt. Och följaktligen brydde de sig inte om om det dröjde innan användarna anslöt, eftersom produkten skulle vara bättre imorgon än vad den var idag.

Efter att ha läst den boken blev jag mer övertygad om att det rätta sättet att bygga företag är att ha blicken fäst vid horisonten, istället för att drunkna i alla akuta vardagsproblem. (Lättare sagt än gjort dock).

Shoe Dog: A Memoir by the Creator of Nike

Jag sparade det bästa till sist, för om det är någon bok du ska läsa så är det denna. Det är en fantastisk historia om, och av, Nike’s grundare Phil Knight.

Historien tar sin början under en joggingtur i början av 60-talet när Phil bestämmer sig för att testa en idé han haft ett tag: Att importera japanska löparskor.

Därifrån är det sedan en fascinerande resa från skoförsäljning ur bakluckan av en bil till ett miljardimperium. En otroligt välskriven bok. Den är underhållande och inspirerande, särskilt om man gillar entreprenörskap (eller löpning, eller skor, eller bara gillar en bra berättelse).

Det enda jag inte gillar med boken är att den tog slut.

Platsannons: Hjälp oss att starta ett fotocenter i Malmö!

OK, det här är kanske inte så kul som rubriken låter, för det handlar egentligen om ett omöjligt uppdrag. Eller iallafall väldigt svårt. Gillar du svåra utmaningar? Läs vidare.

Sedan 2013 har vi jobbat med idén att starta ett fotocenter i Malmö. Tanken var/är att skapa något som liknar Fotografiska, placerat i ett övergivet hamnmagasin i Malmö. Idén fick snabbt spridning och vi fick många ivriga påhejare.

Sedan började det gå trögt.

Under de fem år som gått har det varit både upp- och nedgångar. Främst det senare, om man ska vara ärlig, för annars hade ju fotocentret funnits nu.

Vi behöver få in nytt blod i projektet.

Och det är där du kommer in i bilden. Eller kanske någon du känner. Någon som känner för att ta sig an ett ”omöjligt” uppdrag.

Som Shackleton skrev i sin berömda platsannons inför en Antarktis-expedition: ”Long months of complete darkness … honor and recognition in case of success.”

Tycker du att Malmö borde ha ett fotografiskt center, och skulle du vilja jobba för det? Isåfall börjar det brännas.

Förutsättningarna

Planerna på fotocentret i Malmö är alltjämt levande, om än i dvala.

Vi har övergivit planerna på M1, fastigheten som vi först tittade på, och istället har vi tagit sikte på Varvsstaden. Där finns en fantastisk gammal fastighet som skulle vara perfekt för fotocentret.

Men, för att få till ett hyreskontrakt där krävs att vi kan visa upp att projektet är uppbackat av tillräckligt med kapital. Det är just nu den svåra nöten att knäcka.

Under åren som gått har vi fått in del stöd i form av stipendier, vilket gör att vi har en slant på banken. Den slanten räcker ungefär ett halvår om vi anställer någon. Till exempel dig.

Ditt uppdrag

Under det halvår som du är anställd så blir ditt uppdrag att få liv i fotocenter-projektet. Skapa entusiasm! Få investerare att vilja investera! Få folk att tro på projektet igen! För att sedan också få till finansieringen.

Du kommer att arbeta mot en budget och ett mål. Arbetet består främst i att ta kontakt, träffa, förhandla och skriva avtal med investerare. Mina kollegor och jag kommer finnas tillhands för stöd och råd längs vägen.

Det är bra om du har dokumenterad erfarenhet av att skaffa finansiering av projekt och/eller verksamheter, gärna inom kultur/nöjes/eventsektorn.

Kontakta mig om du gillar utmaningar, så snackar vi vidare: adam.haglund@apeloga.se

7 steg från missnöjd kund till nöjd kund

Som företagare måste man oundvikligen handskas med kunder. Ofta är det kul och stimulerande, men ibland när något går fel kan en kundrelation bli en mardröm. Häromveckan berättade jag en historia om en kund som höll på att bli mitt nya företags fall.

[Detta var när jag jobbade med Skandinaviska Shakerkök, ett par år innan jag startade Kulladal]

Kort sammanfattning:
Kunden hade köpt kök av oss.
Efter några månader hade delar av köket slagit sig, på grund av extrem luftfuktighet.
Kunden var missnöjd.
Jag svarade med att säga att det var kundens eget fel.
Kunden blev ännu mer missnöjd.
Vi tog på oss ansvaret och lyckades lösa problemet med hjälp av händiga snickare.
Slutet gott, typ. Läs hela historien här.

Sedan dess har jag funderat mycket på hur jag bör hantera ”jobbiga” kunder. Vad är viktigt att tänka på, så att jag inte riskerar att förvandla en smått missnöjd kund till en katastrof?

Jag har kommit fram till sju olika sätt.

1. Sätt dig in i kundens situation

Har du någon gång själv varit en missnöjd kund, och klagat till den du köpt varan/tjänsten av, bara för att mötas av oförståelse? Du kanske rent av blev misstänkliggjord själv? ”Det är ditt eget fel att det inte fungerar som det är tänkt!”

Det har hänt mig flera gånger, och varje gång det händer svär jag på att aldrig hantera mina egna kunder så. Dock, när den missnöjda kunden hörde av sig så var det ändå det jag gjorde: Jag skyllde på kunden, sa att det var deras eget fel och deras ansvar att lösa det.

Rätt eller inte, så tror jag nu mer på att istället möta kunden, och ta ansvar för den uppkomna situationen. Även om det är ”kundens fel” så finns det alltid saker jag kunde ha gjort bättre för att förebygga felet.

Man kommer rätt långt genom att visa empati.

2. Prata med en partner!

I början av 2000-talet var jag ensamföretagare i sju år, men vill aldrig vara det igen. För när kniviga problem inträffar blir det för tungt att hålla i själv. Bara genom att ha en kollega att prata med så blir det lättare.

Orosmolnen ter sig plötsligt inte lika mörka, och man kan börja se problemet ur fler synvinklar, och hitta nya lösningar.

3. Analysera vad du känner!

Ett enkelt trick är att försöka backa ett steg bort från sig själv, och reflektera över sina känslor. Ofta räcker det att lägga märke till känslorna för att få distans till dem – man upplever inte stressen lika starkt om man samtidigt reflekterar över hur stressen känns.

Viktor Frankl, som överlevde tre koncentrationsläger, berättar i sin berömda bok om hur denna teknik hjälpte honom att hantera lägertillvarons vedermödor. Han berättade om hur smärtan gjorde mindre ont om han reflekterade över den, istället för att bara uppleva den.

4. Förändra det du kan, strunta i det andra

Jag gillar AA:s sinnesrobön, som går:
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden. 

I fallet med den missnöjda kökskunden så kunde jag påverka de faktiska åtgärderna vi vidtog, men jag kunde inte riktigt påverka hur slutresultatet skulle bli. Kundens reaktion är upp till kunden. Jag kunde bara göra mitt bästa, och sedan hoppas att det skulle räcka. Vilket det gjorde, den här gången.

5. Skilj på vad som hänt, och din känslomässiga reaktion

Den här missnöjda kunden framkallade en hel del stress, ångest och hög puls hos mig. Kroppens naturliga svar på dessa känslor är fight-or-flight. Men behöver inte vara Einstein för att inse att varken att fajtas eller fly är ett bra alternativ om man ska handskas med en missnöjd kund.

Om man reagerar utifrån sina känslor så löser man inte problemet.. Istället riskerar man att göra kunden ännu argare.

Så, försök bortse från känslorna, och se vad som egentligen måste fixas. I mitt fall var det några träskivor som behövde bytas ut. När det är gjort kommer det kännas bättre igen.

6. Bli en robot!

Detta är mitt favoritknep: Jag föreställer mig att jag är en robot.

För när jag väl insett vad som måste göras, så handlar det om att faktiskt göra det. Det är mekanik. Rörelser som ska utföras. Telefonsamtal som ska ringas, mail som ska skrivas, och så vidare.

I robot-mode kan jag göra det som behöver göras, utan att spendera för mycket emotionell energi på att älta. Efter att handlingarna är utförda så är problemet närmare sin lösning.

7. Vad kunde du gjort bättre?

Jag har två standardfrågor som jag ställer till själv, och till kollegor, efter ett avslutat uppdrag:
Vad gjorde vi bra?
och
Vad kunde vi göra bättre?

Jag är noga med att inte fråga ”Vad gjorde vi dåligt?”, som riskerar att skapa negativa och destruktiva tankebanor. Hellre hålla det positivt och se möjligheterna framåt. Det som har hänt har hänt. Det är klyschigt men sant.

I den här historien kunde jag gjort en hel del bättre. Vilket är en insikt som gjort att jag växt en smula.

—-

Det här inlägget heter visserligen ”7 tekniker att hantera en jobbig kund” som som du ser handlar det inte om kunden. Det handlar om dig. Det är dig du måste lära dig att hantera. Det tror jag är bästa förutsättningen för att få nöjda kunder.

Hur brukar du göra när du måste ta hand en missnöjd kund?

Det deformerade köket, och företaget som nästan gick under

Det var ett kort mail. ”Det går inte att stänga lådan”, stod det, inte så mycket mer än så. Jag kliade mig i huvudet och försökte förstå. Mailet kom från vår första kökskund, ett par månader efter att köket levererats och monterats.

Jag svarade med några frågor: Var de säkra på att lådan klickat i sina beslag på undersidan? Isåfall skulle det inte vara några problem att stänga lådan.

Det kändes som en lättfixad grej.

I kundens nästa svar hade de bifogat bilder, och nu kunde jag se att det var allvarliga problem. Lådfronten var uppsvälld, flera millimeter större än den borde vara. Och problemet fanns på flera ställen i köket: Vissa delar hade förvanskats till oigenkännliga former. Ett skåps gavelsida hade böjt sig till ett gigantiskt U.

Vid den här tiden, hösten 2017, hade vi [vid denna tidpunkt jobbade jag med Skandinaviska Shakerkök, det var ett par år innan jag startade Kulladal] bara sålt två kök. Detta förvanskade kök var det ena. Kort sagt: 50% av våra kunder var nu missnöjda, och min start i köksbranschen kunde börjat bättre.

Vad var det som hade hänt? Hur kunde delarna i köket ha kunnat förändrats så mycket?

Vi pratade med snickeriet som tillverkat det. När köket hade levererats därifrån några månader tidigare var allt i perfekt skick. Och samtidigt hade vårt eget showroom-kök levererats från samma snickeri. Utan några problem.

Alla insatta personer vi pratade med, och visade bilderna för, svarade samma sak: Problemet kan bara bero på en sak: Fukt.

Våra kök byggs i massivt trä, och trä som kommer i kontakt med fukt – till exempel i en miljö med väldigt hög luftfuktighet – reagerar. Spänningar uppstår i träet, som då börjar röra på sig.

Men varifrån hade fukten kommit? Hur vi än vände och vred på frågan så kände vi att det inte var vårt fel. Fukten fanns inte där från början, eftersom vårt showroom-kök, byggt med samma material i samma snickeri, var opåverkat. Fuktproblematiken måste ha uppstått hos kunden. Hade skåpen kanske förvarats utomhus…?

Jag skrev till kunden igen och förklarade läget, att vi inte kunde ta ansvar för den uppkomna situationen.

Svaret lät inte vänta på sig. ”Vi accepterar inte detta. Vi kräver att ni fixar problemen.”

Vår skara med 50% missnöjda kunder blev alltmer missnöjda. Och jag kunde förstå dem: De hade betalat mycket pengar för ett kök som nu var i praktiken oanvändbart.

Så vi hamnade i ett dilemma: Antingen kunde vi låta kunden vara missnöjd – vi hade trots allt inte gjort något fel – och riskera att kunden berättar för alla om vilket dåligt företag vi var. Eller skulle vi bita i det sura äpplet och försöka kompensera kunden.

Skulle vi behöva bygga ett helt nytt kök? Det skulle kunna kosta oss runt 100 000 kronor, pengar som vi inte hade. Alla sparpengar var förbrukade.

En kväll hemma berättade jag för min fru Catrin att den här grejen kanske skulle försätta företaget i konkurs. Ett nytt företag är ömtåligt. En missnöjd kund kan räcka för att stjälpa det.

Några dagar senare, i ett försök att rädda relationen med kunden och hitta en lösning på problemet, åkte min kollega ut till kunden tillsammans med en snickare. Direkt på plats kunde de se anledningen till problemet: Kunden hade gjutit en ny betongplatta precis innan de installerade köket. En betongplatta som, innan den hade härdat, avgett massor av fukt. Fukt som hade gått rakt in i träskåpen.

Kunden ville dock fortfarande inte kännas vid felkällan. Och vi var inte heller fria från skuld, för visst borde vi på förhand informerat kunden om att träet är fuktkänsligt?

Snickaren som följde med på besöket kunde dock se att skadorna inte var så farliga som befarat. Några dagar senare åkte de dit igen och kunde justera delarna som blivit deformerade. Och istället för mitt skräckscenario på 100 000 kr i utgifter så stannade våra kostnader på en tiondel av det.

Nu ett år senare, tänker jag ofta tillbaka på den missnöjda kunden. De blev nöjda till slut, Och företaget överlevde. Vi har fått ordning på verksamheten och kommer omsätta omkring tre miljoner under 2018.

Men problemen har inte upphört. Första året med vårt nya köksföretag har varit kantade av alla tänkbara problem. Vilket har varit bitvis smärtsamt, men alltid lärorikt. I mitt nästa blogginlägg tänkte jag berätta jag om de sju insikter jag fått kring hur man bör tänka när saker går fel. Vilket de tenderar att göra ofta, särskilt när man är ny i en bransch.


Förtydligande: Våra träkök, som byggs i massivt trä, har inga problem att hantera normala variationer i luftfuktighet. Det är när det blir extremt som allt trä reagerar.

Hur hanterar man en missnöjd kund? Här är sju tekniker.

Från kaffedöd till smørrebrød

Jag träffade Björn Almér första gången 2006. Då hade han precis startat cafékedjan Barista, och jag var där för att porträttera honom för ett magasin.

Jag minns mötet väl, trots att det gått 12 år. Vi träffades på Baristas nyöppnade café på Södra Förstadsgatan i Malmö, och jag minns att Björn tog sig tid att svara på alla mina nyfikna frågor: Hur är det att starta företag? Hur får man startkapital? Vilket material är det i bordsskivorna i caféet?

Som Tomas Ledin sjöng på 90-talet: Jag bubblade av frågor. Björn log.

Den ofrivillige entreprenören

Anyway.
Att starta cafékedja är ju en rätt grandios uppgift och kräver en riktigt erfaren entreprenör för att lyckas. Trodde jag.

Björn berättade att han var förstagångsföretagare. Men att han däremot var erfaren i cafébranschen – han hade tidigare varit VD på Espresso House.

Han hoppade av när ägarna för Espresso Houses inte ville lyssna på Björns snack om rättvisemärkt och ekologiskt och så startade han Barista istället, bara så där.

Det nya företaget

Snabbspolning fram till i våras: Barista ansökte om rekonstruktion, och senare om konkurs. Björn hade lämnat företaget redan ett år tidigare. Och när nu Barista låg på dödsbädden var Björn redan i färd med att starta nästa företag: The Smørrebrød Company.

Då hörde Björn av sig till oss på Apelöga. Han hade läst vårt blogginlägg om att vi ville investera i startups och frågade om vi ville jobba med honom. Det ville vi förstås.

Så vi plåtade smarriga smörrebröd i vår studio. Och där någonstans föddes en idé om att berätta Björns story, från Barista till The Smørrebrød Company, på något sätt.

YouTube-serien ”Svenska Startups”

Vi landade i idén att göra en YouTube-serie med korta avsnitt om entreprenörer. Vi gav serien namnet ”Svenska Startups” och Björn Almér var given till pilotavsnittet.

Så, hur går det egentligen till att starta företag? I videon nedan delar Björn med sig av sina tips och erfarenheter.

Denna text publicerades urspringligen på apeloga.se. Om du vill veta mer om hur Apelöga samarbetar med startups, klicka här. Och har du synpunkter och/eller idéer kring startups, entreprenörskap, fotografi eller något helt annat, maila mig gärna!

Hur jag hittade en ny företagspartner

Strax innan jul berättade jag här i bloggen att jag sökte efter en ny partner till Skandinaviska Shakerkök. Rikard, som jag startade företaget med i april 2017, ville lämna.

Jag hade egentligen inget emot att köra vidare ensam. Men det fanns några två problem som jag behövde hjälp med:

1. Pengarna höll på att ta slut. Företaget hade ätit upp min sista sparpengar, och ännu låg kommande intäkter en bit fram i tiden. Jag räknade med att pengarna skulle vara helt slut i februari (och nu var det december…). Efter det skulle jag inte kunna betala hyran för vår butikslokal. Konkurs nästa?

2. Jag kände mig ensam. Att bygga företag, och samtidigt sälja företagets produkter, är rätt tungt. Som att bygga ett flygplan när man redan är uppe i luften. Och att göra det helt på egen hand är desto tyngre.

Den här kombon – att sakna pengar, och samtidigt ständigt jobba (för att skapa bättre förutsättningar längre fram) – är rätt påfrestande. Och ensamt.

Få i omgivningen förstår en. Ni som själva startat företag känner kanske igen er.

Två tänkbara partners

Hursomhelst. Jag sökte en partner, och hittade snabbt två olika alternativ: En vän till mig, med lång erfarenhet av att starta och bygga företag, var intresserad av att gå in som delägare tillsammans med sin affärspartner. Vi hade ett par möten, gjorde lite Excel-kalkyleringar, och rätt snart låg ett bud på bordet.

Ett annat alternativ var ett par affärskonsulter som hade investerat i andra småbolag och som såg möjlighet att investera i mitt bolag. En av dem hade dessutom erfarenhet från köksbranschen.

Båda dessa alternativ skulle lösa problem 1, som jag beskrev ovan. De skulle sätta in x hundratusen kronor på bankkontot, och jag kunde andas ut. Hotet om konkurs skulle vara avvärjt.

Men problem 2 – att jag ensam skulle driva bolaget operativt – fanns kvar i båda fallen.

Under jul- och nyårshelgerna pågick diskussioner med båda konstellationerna. Jag kunde se för- och nackdelar med båda. Kunde jag rent av ta in båda som investerare? Nja, det kändes inte helt rätt. Lite ”för många kockar”.

Från läkemedelsbranschen till köksbranschen

Mitt i allt detta kom det sedan ett mail från Johan. Jag kände Johan lite sedan tidigare – jag har jobbat med hans sambo, som var frilansjournalist när jag var frilansfotograf. Johan berättade att han läst mitt blogginlägg om att jag sökte ny partner. Han hade just lämnat ett jobb som marknadschef på ett läkemedelsbolag och han sökte nya utmaningar.

Vi träffades några gånger, och mailade fram och tillbaka. Jag försäkrade honom om att min köksstartup var något helt annat än ett välavlönat jobb i läkemedelsbranschen. Jag berättade om alla hinder, hot och utmaningar som företaget stod inför. Och att det förmodligen skulle dröja minst ett år innan vi skulle kunna ta ut någon lön. Dessförinnan skulle vägen kantas av hårt jobb utan belöning.

Johan lät sig dock inte avskräckas. Han gav mig ett bud jag inte kunde säga nej till: en lösning på båda mina problem – pengaproblemet och ensamhetsproblemet – och några dagar senare började vi jobba ihop.

Hela processen – från blogginlägget om att jag sökte partner, tills att min nya partner började jobba i företaget, pågick mindre än en månad. Snabba puckar. Precis så som jag gillar det.

Att hitta våra roller

Johan och jag har nu jobbat ihop i drygt tre månader. Under tiden har vi tillsammans fortsatt att bygga upp företaget.

Vi har varit på flera resor till Litauen där vi har våra snickerier, och haft åtskilliga kundmöten. Vi har börjat hitta våra inbördes roller – Johan blir alltmer den som tar hand om alla kundförfrågningar (ett par stycken per dag i genomsnitt), medan jag lägger min tid på att bygga strukturerna i bakgrunden.

Till exempel jobbat jag nu med att utveckla ett köksplaneringsverktyg för hemsidan, samt att uppvakta press, skapa samarbeten med influencers. Och allt jag berättade om i förra inlägget om vår marknadsföringsteknik.

Mer om detta berättar jag framöver i bloggen så småningom. För om det är något jag har lärt mig av den här historien är att det kan vara rätt lyckosamt att blogga. Om jag inte hade skrivit det där inlägget i december, så hade mitt företag sett helt annorlunda ut. Den här bloggen blev min räddning.
____

Prenumerera gärna på bloggen om du vill hålla dig uppdaterad om hur arbetet med vår startup går.

3 steg till min lyckade (och billiga) marknadsföring

Det har gått ungefär 9 månader sedan Rikard och jag drog igång Skandinaviska Shakerkök. I det här inlägget tänkte jag berätta hur jag under denna tiden jobbat med digital marknadsföring för att få snurr på detta unga företag.

Vi började på noll – vi hade inget att visa upp, och ingen visste att vi fanns. Och jag var novis vad gällde digital marknadsföring. Men idag, knappt ett år senare, har vi hög trafik på vår hemsida och får vi flera förfrågningar varje dag. Hur gick det till? Jo, jag fokuserade på tre huvudområden: Hemsidan, webannonsering och lead-generering. Så här:

1. Hemsidan

Min erfarenhet är att hemsideprojekt alltid tar längre tid än vad man tror. Det som bara borde ta några veckor, sväller ut och tar månader, eller år. Så länge kunde inte vi vänta. Därför bestämde jag mig tidigt att direkt göra två hemsidor istället för en.

Låter det ologiskt? Här är förklaringen:

Idén var att först göra en enkel hemsida – en Minimal Viable Product – med minsta möjliga information och bildmaterial. En sida som kort berättade att företaget fanns. Hellre en enkel sida, än ingen sida alls.

Jag skrev ihop texterna till sidan på några timmar, lät en 3D-illustratör (i Rumänien) göra ett par bilder på kök, och hittade en webkodare (i Montenegro) som byggde sajten.

(Nästan alla mina frilansare hittar jag via Upwork.com, där jag betalar jag ungefär 15 USD/h.)

Under tiden körde jag annonser på AdWords där jag testade olika formuleringar och sökord. Efter en tid kunde jag se vissa mönster i vad folk sökte på, och hur jag kunde optimera texterna på hemsidan.

Samtidigt som den enkla första hemsidan byggdes började jag skissa på den riktiga hemsidan. Min vän Jonas gjorde en tjusig design, jag skrev fler och längre texter, och vi hann få klart ett första kundkök som vi kunde plåta. Dessa bilder utgör i nuläget en stor del av vår hemsida.

Sajten kodades sedan av en frilansare i östraste Ryssland, nio tidszoner bort. Perfekt tidsskillnad: varje morgon när jag vaknade hade jag en statusrapport i mailkorgen från honom.

Resultat: Den första enkla hemsidan lanserades i mitten av sommaren, och ersattes tre månader senare av den riktiga hemsidan.

Kostnad för kodning av de två hemsidorna, samt annonser och 3D-bilder: Cirka 10 000 kronor.

2. Annonsering med AdWords och Facebook Ads

Under en bilresa till mina svärföräldrars sommarhus i Bohuslän lyssnade jag på denna podcast, som öppnade mina ögon för hur man kan använda AdWords och Facebook Ads i kombination för att nå sin målgrupp. Lyssna på den om du är det minsta intresserad av digital marknadsföring.

Som en direkt följd av vad som berättades i podcasten satte jag igång följande marknadsföringstrategi:

1 Jag skapade sidan VadÄrEttShakerkök.se där jag samlade all info jag kunde hitta om shakerstil, shakerestetik, shakerhistoria och så klart: shakerkök. Syftet var att vara den bästa svenska sidan om shakerkök. Helt osäljigt, bara ren information. (Häromveckan citerades sidan i långa stycken när Trendenser, Skandinaviens största inredningsbloggare, skrev en artikel om vad shaker är.)

2 En frilansare i Bulgarien hjälpte mig att skapa en serie AdWords-kampanjer, som visades för googlare som sökte på olika köksrelaterade ord och fraser. Samtidigt fick jag hjälp av min vän Antonio, som driver Prylster, att förstå hur jag tänka kring sökorden.

3 Min bulgariska frilansare installerade en Facebook-pixel på VadÄrEttShakerkök.se, vilket gör att Facebook samlar upp information om alla besökare.

4 Med hjälp av pixeln kunde jag sedan rikta reklam, från Skandinaviska Shakerkök, till dessa VadÄrEttShakerkök.se-besökare. Alltså, den bakomliggande hypotesen var att den som googlar på ”shakerkök” och hamnar på min sida, förmodligen tillhör vår målgrupp.

En snillrik plan, om jag får säga det själv. Men resultatet?

Nja, det funkade sådär… Det blev rätt dyrt – eftersom målgruppen var så liten, ville Facebook ha mycket betalt per klick, uppemot 20 kr/klick. Det kändes lite misslyckat.

Så jag bestämde mig för att tweaka upplägget:

5 Istället för att skicka Facebook-reklam direkt till webbesökarna, så lät jag (med hjälp av frilansare igen) Facebook skapa en lookalike-grupp baserat på webbesökarnas egenskaper: ålder, intressen, geografi, yrke, med mera.

Nu gick det bättre. Lookalike-gruppen visade sig vara mer benägen att klicka på mina annonser, och eftersom de dessutom tycktes gilla vad de såg, så belönade Facebook mig med lägre klick-kostnader.

Jag testade lite olika typer av annonser, med olika bilder och texter. Efter ett tag såg jag vad som funkade, och sedan dess har jag kört exakt samma annons dagligen, i ett par månaders tid, och det går lika bra varje dag.

3. Call to action och lead-generering

Problemet dock med dessa ”pixlade” besökare, är att de är hemliga för mig. Facebook vet vilka de är, och jag kan rikta reklam mot dem, men jag vet inte vilka de är. Jag kan inte kontakta dem.

Men min vän Erik, som jobbar med framgångsrika Allakando, gjorde mig uppmärksam på detta.

Så hur kunde jag få reda på vilka dessa potentiella kunder faktiskt var? Jo, jag behövde hitta ett sätt för dem att ge mig sina mailadresser. Om jag har en mailadress till en potentiell kund så kan jag kontakta kunden, och få veta mer om deras köksresa.

Men varför skulle webbesökarna vilja det?

En av förra årets viktigaste böcker för mig var Building a StoryBrand, och en av de stora idéerna som jag fick med mig från den boken var denna: Det måste finnas en tydlig Call to action på hemsidan, och det måste finnas ett sätt att samla in leads, potentiella kunder.

Författaren berättar en historia om en entreprenör vars hela affärsidé är att köpa upp företag som har halvtaskiga hemsidor, för att sedan snygga till sidan och lägga till en tydlig Call to Action. En enkel köp-knapp kan vara hela skillnaden mellan ett lyckat och misslyckat företag.

Inspirerad av detta började experimentera på vår hemsida.

Första försöket: Jag skapade ett formulär med rubriken: ”Håll dig uppdaterad – prenumerera på vårt nyhetsmail!”

Resultat: Noll personer gav mig sina mailadresser.

Andra försöket: Jag lade till ett kontaktformulär som besökarna kunde använda (istället för att maila/ringa) – när de använde det skulle vi samtidigt få in deras mailadresser.

Resultat: En handfull personer har använt formuläret under de cirka tre månader det har funnits på plats. Inte tillräckligt många.

Tredje försöket: Jag lade ut en pdf-fil med ritningar på våra köksskåp, för dem som ville klippa och klistra själva. För att få ladda ner filen så behövde personen uppge sin mailadress.

Resultat: Omkring 20 personer har laddat ner filen, och gett oss sina mailadresser, under ett par månader. Fortfarande alldeles för få.

Fjärde försöket: Jag la in en ”Beställ en broschyr”-formulär. Texten lyder: ”Vill du veta mer? Beställ en broschyr!”

Resultat: Nu började hända grejer. Det kom in flera beställningar varje dag. Jag insåg att detta var den Call To Action som vi behövde. Och för att boosta det ännu mer gjorde vi ”flytande knapp” på hemsidan som säger ”Beställ en broschyr”.

Där satt den! Genom att använda AdWords och Facebook Ads för att dra folk till hemsidan, och sedan ha en supertydlig knapp, ”Beställ broschyr”, så samlar vi nu in omkring tio leads per dag.

Vår totala kostnad per lead är omkring 50 kr, inklusive tryckkostnad, porto och annonseringskostnad. Om 1% av alla leads blir en kund – vilket känns lågt räknat – så har vi betalat 5 000 kr per kund. I den här branschen, där  en affär som kan vara värt ett par hundra tusen kronor, är det lätt värt det.


Vill du veta mer? Jag svarar gärna på frågor i kommentarsfältet nedan.