Vecka 44: Roadtrip genom Baltikum

Någon mil söder om Ventspils springer en räv ut på vägen.
Jag bromsar hårt. Hör hur färgburkarna flyger runt bak i bilen.
Åkte locken av…?

***

Drygt två dygn tidigare kör jag på samma väg, men åt andra hållet. Jag har just kört av färjan från Sverige och åker genom ett sovande Lettland.

Solen är på väg upp. Det är helt lugnt på vägarna, det går fler minuter mellan de mötande bilarna. Det ligger en lätt dimma över fälten. Allt är stilla.

Resans första affärsmöte är strax söder om gränsen, i norra Litauen. Det är med ett av snickerierna som byggt kök åt Skandinaviska Shakerkök senaste åren. En snickare möter mig med handen i ett stort bandage. Han berättar att sågen tagit några centimeter av hans högra pekfinger.

– Sånt som händer, säger hans mor, som tillsammans med maken driver snickeriet.

Vi dricker kaffe och pratar om vad som hänt sedan sist. Pratar om detaljer i produktionen, om shakerköken och mina nya Kulladalskök. Kanske ska vi fortsätta samarbetet trots att jag nu lämnar det gamla företaget?

Innan jag kör vidare fyller vi min bil med metallådor, som ska användas i framtida vaskskåp. Vi bär ut stora kartonger till bilen. Sonen med det kapade fingret bär några lätta lådor med vänsterhanden.

Jag åker söderut. Landskapet i Litauen är rätt likt Skåne. Mestadels platt. Vägstandarden är liknande den svenska, om man undviker Google Maps ”närmsta vägen”-alternativ.

Bilparken likaså – inget där avslöjar att jag är i ett fattigare land. Men när jag kör igenom byarna så blir skillnaderna mot hemma påtagliga. Mer eller mindre sneda, illa underhållna hus, ofta med karakteristisk liggande träpanel på fasaderna.

Några mil från gränsen till ryska Kaliningrad, vid floden Njemen, är landskapet plötsligt kuperat. Upp för en backe, nära ett 1600-talsslott, har jag nästa möte. Jag är hos Shakerköks andra snickeri, det som byggt de flesta köken hittills.

Ägaren, som själv är snickare, är rätt egen. Han är helt briljant, både vad gäller hans tänkande och hantverkande, och hans engelska är felfri. Men det sociala känns ofta krystat. Han flackar med blicken, ser obekväm ut, och det smittar av sig.

Vi diskuterar några färgprover som de gjort sedan sist. Tittar på olika alternativ, väger för- och nackdelar med att eventuellt testa nya metoder.

Jag tar med mig ett par färgburkar, för att kunna göra fler tester hemma. Ställer dem löst i bilen.

Övernattar i Marijampole, nära gränsen till Polen. Det är Litauens fjärde största stad. Allt är relativt, för jag upplever det som en väldigt liten stad. En hundra meter lång gågata med några caféer, i övrigt mest bostadshus från sovjeteran.

På morgonen därpå springer jag några kilometer längs med floden Šešupė som flyter genom staden. Känns bra att äntligen röra på mig, efter att ha suttit stilla hela föregående dag.

Sedan är det dags för resans huvudsakliga mål: Mötet med med D och I, ett äkta par som driver sitt snickeri tillsammans. Sedan vi sågs sist har jag lagt några köksordrar, och dessa står nu halvfärdiga i snickeriet.

Jag låter fingrarna löpa över skåpen. Ytorna är fint slipade. Känns som sammet. Finishen är utsökt. Jag påpekar det för dem, och de ser lite förlägna ut.

– Well… thank you, svarar D efter en stunds tystnad.

Vi tittar på några detaljer som vi håller på att utreda. Ett nytt material till skåpens baksidor, som ger ett vackrare intryck. De har, efter mycket detektivarbete, lyckats hitta panelbrädor av bra kvalitet som ger precis det uttryck jag varit ute efter.

I lokalerna står kök åt andra kunder också, från Storbritannien.

– Men vi vet inte vad som kommer hända med UK-ordrar efter Brexit. Förmodligen får vi mer tid över för dina kök då, säger de.

Jag sätter mig i bilen igen, och påbörjar resan norrut. Stannar i Palanga, som visar sig vara en riktig pärla. En liten kurort vid Östersjökusten, med en gigantisk sandstrand och en imponerande pir – 500 meter ut i havet – som är ett välbesökt promenadstråk på somrarna.

Nu är det höst och snålblåst så jag är nästan ensam på piren.

Jag snörar på mig springskorna, löper en halvtimme längs med stranden. Solen tar sig igenom molnen, och reflekteras i vågskummet. Blir nästan religiös, det är sällsamt vackert.

 

I bilen längs vägarna har jag lyssnat på Ryan Holidays nya bok, Stillness is the Key. En bok som handlar om att söka det enkla, skala bort och skala ner, för att hitta en lugnare plats inombords. Jag tänker på bokens budskap när jag springer längs havet. Försöker att till fullo uppskatta stunden.

Efter en natt i Palanga caféluffar jag några timmar – jobbar med scripts och sketchupritningar, och gör massor av anteckningar i min dagbok.

Och jag läser igenom tidigare dagboksanteckningar, från i våras då tankarna på nya företaget Kulladal började ta form. Det mesta har jag hunnit glömma. Blir förvånad när jag läser vad jag skrivit för mindre än ett halvår sedan.

 

Påbörjar färden mot slutdestinationen, Ventspils i norra Lettland, varifrån färjan ska ta mig över Östersjön under den kommande natten.

Det är då räven springer ut på vägen. Den vänder blicken mot mig en kort stund, springer sedan vidare in i skogen.

Jag hinner undvika den, och färgburkarna som flugit runt i bagageutrymmet har hållit tätt. Känner mig lättad. Men gladast är nog räven.

 

You may also like

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *