Anställd nr 1 i Kulladal

Kulladals första rekryteringsprocess är avslutad! Inom kort börjar min nya medarbetare, vilket jag ser väldigt mycket framemot. Så här gick det till:

I ett inlägg här på bloggen för ett par veckor sedan skrev jag att jag sökte två kompetenser: En säljare och en contentproducent. Jag insåg dock rätt snabbt att jag egentligen bara ville anställa en person, med båda kompetenserna. Dels av budgetskäl, dels för att ingen av uppgifterna skulle kunna täcka en heltidstjänst.

En av de första som hörde av sig var en tjej, som jag nu kallar W. Hon sökte egentligen inte något av jobben, men var lite nyfiken på contenttjänsten. Mellan raderna lyste en passion och entusiasm igenom.

Vi tog ett möte och bondade. Jag insåg att vi delade mycket: Där fanns ett genuint intresse för allt som Kulladal står för: Klassisk design, hållbarhet och gedigna material. Under mötet tittade vi på olika heminredningsbilder, pratade om bildstilar och var rörande överens om vad som var fint och inte.

Jag frågade om hon kanske skulle söka jobbet ändå, trots allt?

Njae, hon var ingen “säljare”, sa hon, och dessutom fanns ett stort hinder: W hade ett bra jobb på ett stort företag, med allt vad det innebär för tryggheten och ekonomin. Skulle hon säga upp sig för att jobba i en köksstartup? Knappast troligt.

Under tiden kom det in ganska många ansökningar, särskilt efter att Trendenser-Frida skrivit på sin blogg att vi sökte folk. Generellt var det mycket kompetenta personer som sökte, och med flera av dem kände jag att de skulle passa bra i Kulladal.

Det var egentligen bara en grupp av sökande som hamnade under ribban. Varning för att jag nu generaliserar jag grovt och säkert trampar någon på tårna, men ändå: Medelålders män! (Ja, jag är medveten om att jag själv tillhör den demografin.)

Generellt var de medelålders männen sämre pålästa (en person sökte ”tjänsten som korrekturläsare”) och mindre kvalificerade. Vilket dock inte hindrade dem från att vara mer självsäkra än de många av de kvinnliga sökanden. Ett par av männen blev mycket förvånade, nästan förnärmade, när jag tackade nej till deras ansökningar.
(Det fanns dock lysande undantag även i den här gruppen. Men det fanns tveklöst ett mönster.)

Jag kom att tänka på den här:

(Bildkälla här.)

Hursomhelst.

Det blev en hel del möten/intervjuer. En handfull av kandidaterna kändes riktigt bra. Vem som helst av dessa hade kunnat lyckas med jobbet på Kulladal, det är jag säker på. Men W var den jag trodde mest på.

Därför blev jag besviken när hon till sist tackade nej. Vi hade mailat en hel del fram och tillbaka och hon hade kommit fram till att hon inte kunde lämna sitt nuvarande jobb, av olika anledningar.

Fair enogh. Jag fortsatte att utvärdera de andra sökande. Det fanns tre-fyra personer jag gillade.

En stor del av jobbet i Kulladal – som de facto är en webshop för kök – är att ha mailkontakt med kunder. Därför fäste jag stor vikt vid textkommunikationen. Mötena med de sökande var viktiga, men jag uppmuntrade också till mailkonversationer – vissa nappade, andra inte.

W och jag fortsatte maila också.

Och efter några dagar ändrade hon sig: Hon ville lämna sitt befintliga jobb.

Vi började genast diskutera de formella delarna: Lön, semester, pension och så vidare. Vi kom överens.

Nu gör vi båda ett hopp ut på ”sjutti tusen famnars djup” som Kirkegaard uttryckte det. Vi kan inte veta om det kommer att fungera, men vi tror på det.

Vi tar båda stora risker: W lämnar ett bra, stabilt jobb, för att ta ett mer osäkert jobb med lägre lön. Och jag stretchar budgeten till det yttersta för att kunna betala en skälig ersättning till henne.

Vem är W? Ni som följer mig och Kulladal kommer lära känna henne under våren. Stay tuned, som det heter. Jag tror det kommer bli spännande.