Om Bobby Fischers ”long con”, och den stora betalningen

Den amerikanska schackspelaren Bobby Fischer öppnade alltid på samma sätt: Bonde till e4. Det började när han var 12 år, och sedan fortsatte det. Alltid samma öppning, i alla partier, alltid. Hans motståndare visste hur öppningen skulle se ut.

Fischer avancerade uppåt i schackvärlden tills han 1972, 29 år gammal, skulle göra upp om världsmästartiteln. Motståndaren var den regerande världsmästaren Spasskij från Sovjetunionen. USA mot Sovjet, mitt under kalla kriget. Schackmästerskapen blev nyhetsstoff och populärkultur. Det var ”the Match of the Century”.

Världsmästarmatchen avgjordes över 21 parter. Spasskij började som vit och vann första partiet, och sedan andra partiet på WO. Fischer vann tredje, och inför sjätte partiet var det oavgjort, 2,5-2,5.

Då kom den stora överraskningen.

Efter att i 17 år alltid öppnat med bonde till e4 gjorde han plötsligt inte det längre. Istället bonde till c4. Man får förmoda att ryssen inte kunde tro sina ögon. Hela Sovjets schackelit hade studerat Fischer’s tidigare partier, och vem hade ens tänkt tanken att han skulle öppna med något annat än e4? *

Det var förstås det som var poängen: Att använda sitt vassaste vapen – överraskningsmomentet – när det skulle vara till störst nytta. Efter att i 17 år motstått frestelsen att använda detta vapen, och därmed förstöra dess effekt för all framtid, tog Bobby Fischer chansen.
(Vilket förresten är ännu ett exempel på delayed gratification, som jag skrivit om flera gånger tidigare.)

Fischer vann detta avgörande sjätte parti, och vann till slut hela matchen med 12,5-8,5. Hans long con hade lyckats.

Jag hörde om denna episod i Tim Ferriss podcast för några år sedan, och kom att tänka på den igen när min fru och jag såg The Queen’s Gambit i höstas.

Och jag tänkte på den igen här jag för ett tag sedan gick till banken för att göra en stor utlandsbetalning. Det var ett högt femsiffrigt eurobelopp: En förskottsbetalning till ett snickeri, för ordrar som vi inte har fått in än.

Tänk om jag likt Spasskij skulle bli lurad?

Mottagaren, G, lärde jag känna via Upwork för några år sedan. Han har via sina snickarkontakter hjälpt mig och mina köksföretag upprepade gånger med diverse uppdrag. Alltid med bra service och kvalitet.

Så när vi började få problem med produktionskapaciteten i våras, på grund av olyckan, och letade efter alternativ för att skala upp produktionen, så kontaktade vi G igen.

Han och hans kontakter började producera kök åt oss, men insåg snart att de behövde växa för att kunna ta fler ordrar. Det behövdes nya lokaler, nya maskiner, fler snickare. Därav: En stor förskottsbetalning från oss.

Så där stod jag på bankkontoret i höstas, och fyllde i blanketter för hand, som vore det 1985, för att kunna göra den stora betalningen. Och jag tänkte: Om det är någon gång G ska blåsa mig så är det nu. 

Hade G, liksom Bobby Fischer, spelat en long con?

”Thanks for the payment”, svarade G dagen därpå. ”I’m going to the BMW store now!”

(Nej, det var bara lite nojja. Nya fabriken är nu i full gång och tillverkar kök i rasande takt. Varje dag skickar G bilder och videos från produktionen. Väldigt spännande!)

*) ”Kolla aldrig en bra historia”, är ett stående skämt bland journalister.  Om det låter för bra för att vara sant så är det kanske inte sant. Typ så visade det sig vara med denna historia om Fischer, när jag läste på lite mer: Fischer hade faktiskt använt c4-öppningen minst tre gånger tidigare, och Spasskijs rådgivare hade varnat för att Fischer kanske tänkte använda denna öppning, men Spasskij avfärdade det med: ”Låt oss inte bry oss om sådant nonsens.”

Prenumerera på bloggen


[recaptcha]

[utm_campaign_i][/utm_campaign_i]
[utm_source_i][/utm_source_i]
[utm_medium_i][/utm_medium_i]
[utm_term_i][/utm_term_i]
[utm_content_i][/utm_content_i]
[gclid_i][/gclid_i]

You may also like

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *