Hur jag hittade en ny företagspartner

Strax innan jul berättade jag här i bloggen att jag sökte efter en ny partner till Skandinaviska Shakerkök. Rikard, som jag startade företaget med i april 2017, ville lämna.

Jag hade egentligen inget emot att köra vidare ensam. Men det fanns några två problem som jag behövde hjälp med:

1. Pengarna höll på att ta slut. Företaget hade ätit upp min sista sparpengar, och ännu låg kommande intäkter en bit fram i tiden. Jag räknade med att pengarna skulle vara helt slut i februari (och nu var det december…). Efter det skulle jag inte kunna betala hyran för vår butikslokal. Konkurs nästa?

2. Jag kände mig ensam. Att bygga företag, och samtidigt sälja företagets produkter, är rätt tungt. Som att bygga ett flygplan när man redan är uppe i luften. Och att göra det helt på egen hand är desto tyngre.

Den här kombon – att sakna pengar, och samtidigt ständigt jobba (för att skapa bättre förutsättningar längre fram) – är rätt påfrestande. Och ensamt.

Få i omgivningen förstår en. Ni som själva startat företag känner kanske igen er.

Två tänkbara partners

Hursomhelst. Jag sökte en partner, och hittade snabbt två olika alternativ: En vän till mig, med lång erfarenhet av att starta och bygga företag, var intresserad av att gå in som delägare tillsammans med sin affärspartner. Vi hade ett par möten, gjorde lite Excel-kalkyleringar, och rätt snart låg ett bud på bordet.

Ett annat alternativ var ett par affärskonsulter som hade investerat i andra småbolag och som såg möjlighet att investera i mitt bolag. En av dem hade dessutom erfarenhet från köksbranschen.

Båda dessa alternativ skulle lösa problem 1, som jag beskrev ovan. De skulle sätta in x hundratusen kronor på bankkontot, och jag kunde andas ut. Hotet om konkurs skulle vara avvärjt.

Men problem 2 – att jag ensam skulle driva bolaget operativt – fanns kvar i båda fallen.

Under jul- och nyårshelgerna pågick diskussioner med båda konstellationerna. Jag kunde se för- och nackdelar med båda. Kunde jag rent av ta in båda som investerare? Nja, det kändes inte helt rätt. Lite ”för många kockar”.

Från läkemedelsbranschen till köksbranschen

Mitt i allt detta kom det sedan ett mail från Johan. Jag kände Johan lite sedan tidigare – jag har jobbat med hans sambo, som var frilansjournalist när jag var frilansfotograf. Johan berättade att han läst mitt blogginlägg om att jag sökte ny partner. Han hade just lämnat ett jobb som marknadschef på ett läkemedelsbolag och han sökte nya utmaningar.

Vi träffades några gånger, och mailade fram och tillbaka. Jag försäkrade honom om att min köksstartup var något helt annat än ett välavlönat jobb i läkemedelsbranschen. Jag berättade om alla hinder, hot och utmaningar som företaget stod inför. Och att det förmodligen skulle dröja minst ett år innan vi skulle kunna ta ut någon lön. Dessförinnan skulle vägen kantas av hårt jobb utan belöning.

Johan lät sig dock inte avskräckas. Han gav mig ett bud jag inte kunde säga nej till: en lösning på båda mina problem – pengaproblemet och ensamhetsproblemet – och några dagar senare började vi jobba ihop.

Hela processen – från blogginlägget om att jag sökte partner, tills att min nya partner började jobba i företaget, pågick mindre än en månad. Snabba puckar. Precis så som jag gillar det.

Att hitta våra roller

Johan och jag har nu jobbat ihop i drygt tre månader. Under tiden har vi tillsammans fortsatt att bygga upp företaget.

Vi har varit på flera resor till Litauen där vi har våra snickerier, och haft åtskilliga kundmöten. Vi har börjat hitta våra inbördes roller – Johan blir alltmer den som tar hand om alla kundförfrågningar (ett par stycken per dag i genomsnitt), medan jag lägger min tid på att bygga strukturerna i bakgrunden.

Till exempel jobbat jag nu med att utveckla ett köksplaneringsverktyg för hemsidan, samt att uppvakta press, skapa samarbeten med influencers. Och allt jag berättade om i förra inlägget om vår marknadsföringsteknik.

Mer om detta berättar jag framöver i bloggen så småningom. För om det är något jag har lärt mig av den här historien är att det kan vara rätt lyckosamt att blogga. Om jag inte hade skrivit det där inlägget i december, så hade mitt företag sett helt annorlunda ut. Den här bloggen blev min räddning.
____

Prenumerera gärna på bloggen om du vill hålla dig uppdaterad om hur arbetet med vår startup går.

Vet du om att du är blind?

När Steve Jobs fick en förhandstitt av vad som skulle bli Segway, ett tvåhjuligt självbalanserande elfordon, blev han entusiastisk. Han hade förvisso vissa invändningar mot designen, men själva idén tyckte han var ”lika revolutionerande som persondatorn!”.

Jobs blev en av de första investerarna i Segway. Och hans investering gav eko i riskkapitalistvärlden. Jobs var känd för att ha känsla för teknisk innovation och förstå vad som funkar på marknaden. Om han trodde på Segway så skulle det alldeles säkert bli en hit. Investerarna flockades runt Segway.

Men Jobs hade fel, visade det sig. Produkten fungerade visserligen, men folk ville inte köpa den. Segway blev inte alls den stora revolution som förutspåtts.

Hur kunde Jobs ha så fel?

”Warning! Blind spots!”

Jag såg en buss en gång med en sticker på baksidan: ”Warning! Blind spots!”. Bilister som tänkte köra om bussen varnades alltså för att chauffören inte kunde se dem, när de körde in i chaufförens döda vinkel.

Jag har tänkt en del på detta med blind spots som metafor. Vi har alla våra blind spots – det finns saker vi inte vet om oss själva, sådant vi är omedvetna om.

Och fundera på den här: Hur ska du kunna bli medveten om något du inte är medveten om?

Magkänslan som leder rätt… och fel

En förklaring till Steve Jobs missbedömning om Segway är idén om blind spots. Jobs var van att agera utifrån sin magkänsla när det handlade om persondatorer och senare om ipods och mobiler. Han hade levt hela sitt vuxna liv i den världen och hade samlat på sig massor av omedveten kunskap. Hans magkänsla ledde därför oftast rätt.

Men när det handlade om Segway – en annan bransch, en annan produkt – saknades den underliggande kunskapen. En magkänsla fanns där ändå, men den var mycket sämre grundad. Och här är poängen: För Steve Jobs kändes magkänslan likadant som när han hade en magkänsla om datorvärlden. Han var därför lika säker på magkänslan i båda fallen.

Han var omedveten om vad han inte visste. Han såg inte det han inte kunde se.

Hur kan du se det osynliga?

Det är relativt lätt att upptäcka blind spots hos personer i vår närhet, men det är mycket svårt att se dem hos sig själv. Vi väljer ofta att hålla ögonen stängda.

Handen på hjärtat: Hur reagerar du när någon i din närhet påpekar en brist hos dig? Om det är en brist du inte är medveten om är risken stor att du vänder taggarna utåt och avfärdar personen för att hen har fel, enligt dig.

Jag upptäckte en blind spot hos mig själv i höstas, då jag provjobbade i köksbranschen hos min vän Rikard som driver Funkiskök (och som nu är min partner i mitt nystartade köksföretag). Jag hade då en föreställning om att jag var rätt bra på att driva ett Instagram-konto – jag vet hur man plåtar, jag hur man berättar en story, jag vet hur bygger en följarskara – och satte därför igång detta för Funkiskök.

Jag hade fel. Jag körde kontot några veckor och det gick rätt knackigt.

Jag gick på föräldraledighet och lämnade över Instagram-kontot till en ny person. Som genom en ny strategi hade skaffat tusen följare till kontot inom ett par veckor. Nu, ett halvår senare, har kontot tickat upp till nästan 5 000 följare.

Mitt ego fick sig en törn. Hur kunde jag vara så jävla dålig?

Samtidigt, med lite distans, är jag glad för insikten. Nu har jag en blindspot mindre.

Nu går jag in i en hektisk period med anledningen av starten av mitt nya företag, Skandinaviska Shakerkök AB, och pausar bloggen ett tag. Jag kommer tillbaka. Till dess finns jag på Facebook, Instagram, LinkedIn och på mail. Och jag ses gärna IRL när det finns tid – om jag bjuds på kaffe avslöjar jag alla mina hemligheter…

Jordens undergång är nära. Låt oss göra lite fint under tiden.

Senaste tiden har jag kommit att intressera mig för shakerrörelsen. Så pass mycket att shakers nu kommer att vara en väsentlig del av mitt nya yrkesliv. 

Shakers var en religiös sekt i England i mitten av 1700-talet. Men en rätt sympatisk sekt. Till exempel rådde full jämlikhet mellan både kön och raser i deras samhällen.

Liksom många andra sekter genom tiderna trodde Shakers att slutet var nära. Kristus skulle återuppstå, yada yada yada. Men istället för att göra något galet som följd till sin övertygelse så fokuserade de på att göra fina saker. Ja bokstavligen tillverka fina saker.

De började snickra möbler och bygga hus. De byggde hela samhällen, och blev med tiden skickliga hantverkare. De vidareutvecklade också snickerikonsten: När verktygen som fanns till hands inte var bra nog, så uppfann de nya. Cirkelsågen till exempel är till stor del en Shakers-uppfinning.

Men det viktigaste arvet efter Shakers är deras estetik. Den var ett resultat av deras ihärdiga byggande – övning ger färdighet – dels en konsekvens av deras asketiska livsfilosofi. Deras mål var att göra möbler som var så enkla och fina i sig själva, att det inte behövdes några snirkliga utsmyckningar. En dekorativ list kunde leda till högmod, en dödssynd, och var därför inte välkommen.

De predikade ärlighet och enkelhet, vilket präglade såväl deras liv som deras estetik.

300 år senare

Nästan 300 år har gått sedan Shakers förutspådde jordens undergång. Under tiden har de själva nästan dött ut – de två sista shakers lever idag i Sabbathday Lake Shaker Village i Maine, USA. (Shakers har alltid levt i celibat, vilket har haft en hämmande effekt på tillgången på nya shakers…)

Den här bloggen har sedan den startades för ett halvår sedan handlat om jakten på mitt nya jobb. Nu vet jag att mitt nya jobb handlar om Shakers. Närmare bestämt: mitt nystartade företag kommer att tillverka och sälja shakerkök.

Shakerkök

I England och USA är shaker ett välkänt begrepp och en eftertraktat designstil. Autentiska shakermöbler säljs på auktioner för stora summor.

Det estiska och hantverksmässiga arvet efter Shakers lever kvar även här i Skandinavien. Shakerestetiken har legat till grund för bland annat funkionalismen på 30-talet. Och nutida Norrgavel har hämtat inspiration från Shakers.

Men trots detta hade jag aldrig hört talas om Shakers innan min vän Rikard, som byggt kök i 17 år, berättade om dem. Och när jag pratat med mina vänner om Shakers har jag upptäckt att jag inte var ensam om min okunskap. Väldig få verkar känna till shakerestetiken.

Nu ska det bli ändring på det. Tillsammans med Rikard, som driver Möllans Verkstäder och Funkiskök, och Camilla som driver bordbord, startar jag nu ett nytt företag som ska bygga kök i shakerstil.

Långt ifrån alla detaljer är klara än, men det vi vet är att:

1. Köken byggs för hand i massivt trä, på ett snickeri i Malmö
2. Köken baseras på ett modulsystem med standardmått
3. Det kommer finnas ett showroom i centrala Malmö (hyreskontraktet på lokalen skrivs på nu i dagarna)

Kök till självkostnadspris

Ett av de första stegen för oss är att hitta några provkunder, som vi kan tillverka kök åt. Dessa kunder får kraftig rabatt – typ självkostnadspris – mot att de blir försökskaniner och att vi får använda deras kök i marknadsföringssyfte. Till exempel behöver vi dessa provkunders input för att landa rätt i materialval (ek? björk?), färger, modulmått, med mera.

En första indikation om hur våra kök kan komma att se ut finns i detta moodboard nedan, med bilder från Pinterest (men tänk bort det brittiskt lantliga, och tänk till en mer skandinavisk touch). Maila mig om du är intresserad eller vet veta mer.

mood_shakerkok2

Om likheterna mellan en Saab V4 och din mobiltelefon

1. Saaben

För några år sedan köpte jag en Saab V4, från slutet av 60-talet. Den var rolig att köra med, men men svår att bromsa. Inte nog med att den saknade bromsservo – jag fick bokstavligen talat ställa mig på bromsen om jag ville få stopp på bilen. Dessutom fallerade ibland trycket av bromsvätska i ledningarna.

Konsekvensen blev att jag körde extremt försiktigt. Jag undvek vägar med mycket trafik. Och om jag ändå hamnade i närheten av andra bilar såg jag till att hålla extra gott säkerhetsavstånd till dem.

På samma sätt som jag förändrade min körstil med den gamla Saaben, gör vi också när vi kör en ny, säkrare bil. Ju säkrare bilen upplevs, desto mer vårdslöst kör vi, enligt Malcolm Gladwell.

Vi tenderar att kompensera för den förbättring, eller försämring, som våra verktyg ger oss.

2. Dammsugaren

Under förra seklet fick våra hem en rad nya apparater som skulle förändra våra liv: dammsugaren, tvättmaskinen, diskmaskinen med flera. Det förutspåddes att vi i framtiden skulle få mycket mer fritid, nu när maskinerna gjorde städjobbet åt oss.

Men hur blev det? Det visade sig att vi inte alls fick mer fritid. Istället sänktes toleransnivån för smuts. Kort sagt, Det som ansågs vara rent för 100 år sedan, är inte längre rent nog.

Vår nerlagda städ- och tvättid har förblivit ungefär densamma.

3. Mobilen

Jag har en känsla av att ju smartare våra telefoner blir, desto dummare blir vi. För på samma sätt som med bilar och städutrustning så anpassar vi oss till tekniken.

Nej, jag har inget emot att smarta mobiler ger oss tekniska hjälpmedel – det finns åtskilliga appar i min iPhone som jag använder varje dag och verkligen har nytta av.

Problemet är snarare att mobilen också är full av distraktioner. Så fort vi har tråkigt – i kön, på bussen, på toaletten – tar vi upp mobilen och scrollar igenom Facebookflödet.

Därför blir ditt arbete lidande

Vad är problemet med det? Jo, dels att vi blir beroende av mobilen, på samma sätt som en alkoholist är beroende av alkohol. (Om du inte tror mig: Testa att vara helt utan mobilen i en vecka, och känn sedan vilken enorm rush av dopamin du får när du sedan får använda mobilen igen.)

Det andra problemet är att mobilens distraktioner gör att vi blir sämre på att hantera hårt jobb. Att utföra riktigt krävande tankejobb, kostar hjärnenergi. Och på samma sätt som vi drar oss för att gå till gymmet (för att det känns jobbigt) så vill vår hjärna helst undvika att bli påfrestad. Om valet står mellan hårt jobb, eller en stund slösurfande på mobilen, så vinner oftast mobilen.

Konsekvensen blir att vårt arbete blir lidande. Det du skulle kunnat åstadkomma blir aldrig gjort. Först på lång sikt kan vi se konsekvenserna.

Höj dig över mängden!

I takt med att riktigt krävande jobb blir alltmer ovanligt, desto mer värdefullt är det de gånger det utförs. Alltså, om du vill sticka ut och höja dig över mängden så är det just fokuserat, hårt arbete som krävs.

Zadie Smith, brittisk författarinna, har fattat detta. Hon slutade med sin smartphone och ersatte den med en ”flip phone”. Den är mycket svårare att surfa med, och det tar så lång tid att skriva SMS att hon har slutat skriva dem.

Frestelsen bort från det arbete som betyder något för henne – att skriva böcker – har blivit mindre.

Lästips: Deep work

För mig gick insikten fram när jag läste Cal Newports nyutkomna bok ”Deep Work”. Om denna problematik, distraktion vs betydelsefullt jobb, intresserar dig så kommer du gilla Cals bok. En bra introduktion till boken är detta podcastavsnitt där författaren intervjuas av Pat Flynn.


Jag avslutar nu min föräldraledighet och börjar jobba igen. Därmed kommer också bloggen att återgå till den tidigare frekvensen och komma ut varje tisdagsmorgon.

Bloggen kommer också fortsättningsvis handla om hur man uppnår bättre och mer betydelsefullt arbete, varvat med inslag från jakten på mitt framtida jobb. (Faktum är att jag kanske redan har hittat det. Jag berättar mer senare.)

Prenumerera på bloggen genom att skriva in din mailadressen i boxen här nedan.