Att bygga ett företag som växer: Insikter från en stressig vår och ett gäng böcker

Jerry Colonna, författare och coach, brukar fråga: “På vilket sätt har du bidragit till att skapa de omständigheter som du säger att du inte vill ha?”

Jag har tänkt på denna mycket i sommar. Det var en fin och bra sommar, mycket tid med familjen i sommarstugan, men samtidigt en hel del ”omständigheter” som jag inte ville ha.

Det handlar om omständigheter i mitt arbetsliv, som egenföretagare, som gör att det är svårt att vara helt ledig på semestern. Ständigt en känsla, och vetskap, om att saker skulle gå fel om jag kopplade bort mig alltför länge.

Men istället för att tänka ”stackars mig”, har jag nu försökt ta till mig Jerry Colonnas fråga: Hur har jag skapat den här situationen?
På flera sätt, förstås. Först och främst, genom att välja att driva företag istället för att vara anställd. Sedan genom att inte ha prioriterat delegering (därför sitter jag fast med arbetsuppgifter som ingen kan ta över), och att inte tidigt nog anställt tillräckligt med medarbetare för att täcka upp.
Och så vidare.

Kort sagt: Det finns förbättringspotential.

Våren på Kulladal Kitchens var extremt hektisk. Massor med kunder och det blev försäljningsrekord både Q1 och Q2, vilket förstås är kul, men samtidigt hög stress och press. Vi tog ett beslut i höstas – innan ruschen kommit igång – att bootstrappa under våren, att inte anställa för att täcka upp för Josefine som gick på föräldrarledighet i januari. Med facit i hand fel beslut, för nu blev det för mycket jobb för oss som var kvar.

För att komma tillrätta med feltänk har jag i sommar läst businessböcker igen. För att fylla på med inspiration, tips och tricks för hur Kulladal ska drivas vidare. Vilka böcker? Jo dessa:

Jag läste Great CEOs Are Lacy där huvudidén är att man ska identifiera flaskhalsarna, och beta av dem en efter en. “Find the kink in the hose!”

Jag läste Buy Back Your Time som systematiskt förklarade hur man kan systematisera alla arbetsprocesser i sitt företag för att sedan kunna delegera på rätt sätt.

Sedan läste jag Built to Sell som handlar om hur man bygger sitt företag så att det klarar sig utan ens dagliga inblandning, Output Thinking om hur man anställer och onboardar på rätt sätt, och How To Make a Few Billion Dollars om hur man skalar upp företag. Och The Diary of a CEO: The 33 Laws of Business and Life.
Alla böcker är på mer eller mindre samma tema – “Hur får man ett företag att växa på ett hälsosamt sätt?” – från olika perspektiv.

Och jag läste Michael Dells självbiografi ”Play Nice But Win”, vilket gav prestationsångest och känslan av att vara en väldigt “late bloomer” – Michael Dell hade skapat ett mångmiljonföretag (Dell) redan i tidiga 20-årsåldern.


Nu är höstterminen äntligen igång, barnen är tillbaka i skolan, vardagsrutinerna är tillbaka. Och sommarens läsning, och reflekterande kring företaget, har gett massor av inspiration.

En effekt av allt är att Kulladal har börjat växa senaste månaderna. Vi har blivit fler.
Vi anställde Anna, som tidigare praktiserat hos oss – hon hjälper nu till med lite av varje i showroomet, och med diverse designarbeten.
Sedan började Linn jobba hos oss, för att ta hand om bokföring, fakturering och sånt som jag hittills skött på egen hand (vilket inte är så smart eftersom jag inte är ekonom).
Och Emma, som är på plats i vårt nya showroom i Stockholm, har gått upp på heltid.

Mitt i sommaren anställde vi också Johan, som är bland annat finsnickare. Johan har redan monterat en del Kulladalkök och fler kommer det bli. Samtidigt kommer han hjälpa till med till exempel produktutvecklingen.

Plötsligt har vi blivit ett större team, och i nästa vecka åker vi på kickoff till andra sidan Östersjön, för att snacka ihop oss och också besöka en av våra leverantörer.

Det har gått fem år sedan vi levererade det första Kulladal-köket, i september 2019. Fem år… en milstolpe! Jag brukar tänka att det tar fem år för ett företag att komma upp ur startblocken. De åren behövs för att etablera namnet, sätta processer, definiera produkten, och skapa kulturen.

Där är vi nu. Vårt företag är hyfsat etablerat på alla fronter, men samtidigt bara i början av resan.
De följande fem åren, de som nu väntar, det är då det tar fart på riktigt.

(Foto av Erika Weiland/Apelöga)

Kulladal öppnar showroom i Stockholm

Ungefär hälften av våra kunder finns i Stockholm-Mälarregionen, vilket inte är så konstigt: En stor del av Sveriges befolkning finns där, köpkraften är relativt stor, och fastighetspriserna höga. Men kanske att vi varit lite förvånade ändå, eftersom vi har vårt showroom i Malmö. För en Stockholmskund innebär det en lång resa för att se köken live, eller köpa på distans. Båda varianterna förekommer.

Sedan några år tillbaka har vi haft en mindre visningsdel – två serveringsskåp, som inte direkt är ett ”kök” – i inredningsbutiken Tambur på Folkungagatan i Stockholm. Det har till viss del överbryggat motståndet mot att köpa kök på distans – kunderna har kunnat gå till Tambur och se några skåp, känna och klämma.

Kulladals nuvarande utställningsdel hos Tambur

På Tambur jobbar Emma, och sedan några månader tillbaka jobbar hon också deltid för oss på Kulladal, på ett föräldravik för Josefine. Som en del i Emmas onboarding åkte jag till Stockholm i mars, för att gå igenom vårt ritprogram och ”Mill”, vårt egenutvecklade program som blivit till hjärtat i Kulladal.

Sagt och gjort. På vägen upp surfade jag in på en lokalsajt och sökte på butikslokaler i Stockholm. Högst upp fanns en nyupplagd lokal, 60 kvadratmeter, på Hornsgatan, Södermalm. Jag slogs av att den är rätt lik vårt ursprungliga showroom i Malmö: Liknande planlösning, liknande fastighet, liknande läge. Det var inte svårt att föreställa sig att Kulladal skulle kunna ha ett showroom i den lokalen.

Sedan gick det rätt fort. Vi gick till Hornsgatan dagen och kikade in genom skyltfönstret. Fick bra vibbar. Mäklaren visade sig vara granne med Emmas arbetsgivare Tambur, så vi gick dit och bokade en visning några dagar senare. Emma gick på visningen, vi andra var med på video.

Ett par dagar senare, med några turer på en känslomässig berg-och-dal-bana – mäklaren hävdade att det fanns en annan spekulant som var före oss i kön (ja den har man hört förr), och vi velade fram och tillbaka om en stockholmsatsning verkligen var rätt steg för oss, och tänk om det är några dolda fel! osv osv osv. Men det gick rätt snabbt. Vi signerade först överlåtelsen, sedan hyreskontraktet.

Hornsgatan 29C blir Kulladals nya adress i Stockholm. Vi tar över lokalen om några veckor, 1 maj 2024.

Vi har ritat upp första utställningsköket och skickat ritningar till snickeriet. Vi hoppas kunna få det klart runt månadsskiftet maj/juni. Men lokalen behöver fixas med lite av varje, så det är osäkert när vi kan öppna på riktigt.

Ibland måste man chansa och följa magkänslan. Att öppna showroom i Stockholm är en stor investering och ett stort strategiskt steg för vårt lilla företag. Vi har hittills förlitat oss på ”samarbets-showroom” – på Tambur i Stockholm, på caféet Waernet i Göteborg, hos Katrin Bååth i Jönköping – och dessa har sina fördelar. Men, nu blir det mer ”på riktigt”. Istället för att vara inneboende får Kulladal ett eget place i storstan.

——

Boktips

Som alltid får jag inspiration, energi och idéer från böcker jag läser. På sistone har jag läst den omvälvande romanen Atlas Shrugged, och parallellt läst en biografi om dess författare Ayn Rand. Fantastisk bok, fantastisk författare. Båda är långt ifrån felfria vilket internet påminner en om när man googlar dem, men man kan inte beskylla Rand för att tänka smått. Atlas Shrugged är en stor bok, både till omfång (1200 sidor) och tema.

Jag blev ursprungligen tipsad om den via en podcast. En entreprenör berättade att hans första arbetsgivare, på första arbetsdagen, gav honom ett exemplar av Atlas Shrugged och bett honom att inte komma tillbaka till jobbet förrän han läst ut den. “Oh, it is so good!”, konstaterade entreprenören i podcasten, 40 år senare.

Häromveckan – när jag var i Stockholm igen, för att mäta upp lokalen, började jag läsa The 38 Letters from J.D. Rockefeller to his son, vilket är precis vad det låter som: En samling brev, där den äldre John Rockefeller – världens då rikaste man – delar med sig av sin ackumulerade livsvisdom till John Jr. För några år sedan läste jag en biografi om Rockefeller (Titan, av Ron Chernow), och dessa relativt korta brev är ett bra komplement; de ger en intressant inblick i tänkandet hos en av de största i industrihistorien.

Nedan några citat som jag markerat i min Kindle. Bitvis cheesy, men ändå: So good! (Och jag har inte ens läst en tredjedel hittills).


“Anything can happen in this world, but nothing can happen without doing anything.”

“No matter how great a person’s ambitions are, he must at least begin before he can reach the peak. Once started, it is not difficult to progress.”

“the highest reward for our hard work is not what we get, but what we will become.”

“Action solves everything. Without action, nothing will happen.”

“There is never a shortage of people with ideas in our world, but there are very few people who know how to successfully implement a good idea, which is more valuable than thinking about a thousand of good ideas at home.”

“Evading risk is almost a guarantee of bankruptcy.”

“So, I want to say that failure is a good thing as long as it does not become a habit.”

“Failure is a learning experience. You can either turn it into a tombstone or a steppingstone.”

“Every no’ brings us closer and closer to a ‘yes’.”

“great ideas and big plans usually come easier than small ones, at least it will not be more difficult.”

—–

Power Hour – en timme av fokus, fri från distraktioner

Vi på Kulladal har introducerat en ny arbetsmetod i vårt team. Vi kallar det Power Hour. Cheesy, ja! Och därför lätt att komma ihåg. Men vad handlar det om?

Idén bakom Power Hour
Jo, jag fick en uppenbarelse för tre veckor sedan när jag såg att min kollega Johanna jobbade med vår kommande broschyr – ett arbete som jag vet är både viktigt och kräver fokus – men ändå störde jag henne med en fråga om något helt annat. För att jag kände mig otålig. Så dumt.

Ur detta, och efter ett samtal med min terapeut, fick jag idén om skapa en frizon från distraktioner. En gemensam timme med fokuserat arbete, utan störningsmoment. Helt enkelt: En Power Hour.

Jag presenterade idén för mina kollegor, i form av en Keynote-presentation. Kände mig nervös. Min ledarfilosofi är att inte lägga mig i hur mina kollegor strukturerar sitt arbete. Men nu gjorde jag just det: Lade en struktur ovanpå allas arbetsdag.

Men, mina kollegor visade sig vara öppna för att testa konceptet, och redan nästa dag körde vi första PowerHour-passet. Sedan dess har vi kört det varje dag.

Reglerna för Power Hour är enkla:

  • En timme varje dag
  • Samma tid för alla medarbetare (just nu kör vi kl 11-12 varje dag)
  • PowerHour-tiden är helig! Den ska blockas i kalendern, och man ska ställa in ”Fokus”-läge i mobilen/datorn som stänger av alla notiser
  • Det ska vara tyst. Inga samtal. Inga telefoner
  • Man får inte maila, vara på sociala medier, chatappar etc. Det ska vara en timme fri från input
  • Man ska jobba med sådant som inte blir gjort annars. Uppgifter man annars prokrastinerar

En poäng med Power Hour handlar om produktivitet och fokus. Och att undvika multitasking, att springa på flera bollar samtidigt. Det är ingen hemlighet att multitasking ger dålig kvalité.

Men att undvika multitasking är lättare sagt än gjort!

Kanske känner du igen dig: Under en arbetsdag blir du ständigt störd. Det buzzar och plingar i mobilen och datorn, kollegor pratar, kunder frågar, leverantörer tjatar, och så vidare, i evighet.

Hur ska du få någonting viktigt gjort när du hela tiden blir avbruten?


Fungerar det alltid med Power Hour?

Nja, ibland funkar det inte. Man kan bli störd av olika anledningar, eller att man råkat boka in ett möte just den tiden. Eller att det uppkommer en familjesituation. C’est la vie, och det är OK. Redan nästa dag får man en ny chans till Power Hour.

Detta är en annan poäng med Power Hour: Att det ger small wins. Istället för att försöka göra något grandiost – åka på ett treveckors-retreat i Himalaya för att hitta sitt fokus – så kan man göra lite varje dag. Många bäckar små.

Man kan förstås köra Power Hour för sig själv, men jag tror på fördelarna med att göra det tillsammans i sitt team. Det blir ett positivt grupptryck att avsätta den där timmen. Samtidigt riskerar man inte att störa sina kollegor när har sitt flow.

Vi är fyra i vårt team. En timme om dagen, multiplicerat med fyra medarbetare blir 20 timmars fokuserat arbete i veckan. Inte illa!


Vilken typ av arbetsuppgifter ska man göra under Power Hour?

Stephen Covey har en idé i sin bok, som illustreras i en graf över arbetsuppgifter. Ena axeln är graderad med ”Oviktigt” till ”Viktigt”. På den andra är det ”Inte brådskande” till ”Akut”.

Det blir då fyra rutor där arbetsuppgifter placeras in:

  1. Uppgifter som är oviktiga + inte akuta
  2. Uppgifter som är viktiga + inte akuta
  3. Uppgifter som är oviktiga + akuta
  4. Uppgifter som är viktiga + akuta

Kategori 1 går förstås bort – dessa uppgifter ska inte göras.
Och kategori 4 är också självklart – dessa uppgifter tar man tag i direkt.

Men det luriga är uppgifterna i kategori 2. Dessa är viktiga, men glöms lätt bort eller skjuts på framtiden. Medan uppgifter i kategori 3 blir gjorda fast de kanske inte borde. Det är så vi fungerar. Den som skriker högst får vår uppmärksamhet.

Under Power Hour vill vi därför jobba med kategori 2: Viktiga saker, som annars lätt blir undanträngda. (Jag skriver denna bloggtext under PowerHour, eftersom jag har svårt att få tummen ur annars.)

De akuta grejerna kommer att bli gjorda ändå, under arbetsdagens övriga sju timmar.
Och inget mail eller telefonsamtal är så viktigt att det inte kan vänta en timme.


En daglig paus från busybusy

Att PowerHour bara är en timme är ytterligare en poäng: Det varar inte länge. Det låter banalt, men för oss workaholics som är beroende av mailappens plingande, så kan abstinensen kännas svår när man måste stänga av allt. Men en timmes avhållsamhet, det klarar man.

Och om man hamnar i gött flow så är det förstås fritt fram att hålla på längre! Det är en av anledningarna att vi lagt PowerHour kl 11-12: Det gör inget om det spiller över in på lunchtimmen.


Hur är resultatet med Power Hour?
Hittills har resultaten varit riktigt lovande, om jag får säga det själv. Min kollega Natalie uttryckte det så här efter en PowerHour: ”Det känns som att man varit på ett yogapass!”
Och Josefine konstaterade att ”Jag får helt klart saker gjorda som jag inte skulle ha gjort annars.”


För vem passar Power Hour?
Kanske inte alla, men många. Det är ett koncept – en arbetsmetod – som passar till alla som har känslan av att de släcker bränder och springer andras ärenden, snarare än att hinna med sitt eget arbete.


Vill du testa?
Det vore kul om fler vill testa Power Hour! Konceptet behöver tweakas för att bli bättre, så det vore kul att få er input. Jag mailar gärna över min rudimentära Keynote-presentation till den som är intresserad!

Om att jobba ensam utan att bli martyr

Jag jobbar ensam för det mesta. Jag har arbetskollegor – vi är fyra i teamet, och nu har vi dessutom två praktikanter. Och så har vi samarbetspartners, frilansare och leverantörer och kunder; jag saknar inte kontakt med andra människor. Men, mitt viktigaste arbete sker oftast när jag sitter ensam.

Ibland känner jag att ingen fattar vad jag gör. Det låter drastiskt, men du känner igen känslan?

Vissa arbetsuppgifter i vårt företag, Kulladal, är jag ensam om att göra. Häromdagen satt jag en halvdag och gjorde en ”ritning” över hur en ny funktion i vårt IT-stöd skulle fungera. Poängen med funktionen är att automatisera ett arbetsmoment som jag hittills gjort manuellt: Att räkna ut belysningsmateriel som behövs i respektive kök (vilket kan bli rätt komplicerat eftersom vi har hundratals olika sorters skåp, och alla har olika valmöjligheter, osv.)

Jag fick in ett bra flow, jobbade i några timmar och “ritningen” växte ut till en stor Excel-fil. Kände mig oerhört nöjd efteråt, men insåg: Vem ska jag dela det här med? Ingen (förutom vår nördige IT-utvecklare) kommer förstå vad det handlar om, än mindre arbetet som ligger bakom och varför det ens behövs.

Nej, det är inte meningen att vara martyr! Men jag har känslan rätt ofta: Att ingen förstår vad jag håller på med.

Det är förmodligen fler än jag som känner så. Är alla är mer eller mindre ensamma i sitt arbete?

Det var då det slog mig! Det är därför vårt arbete är värdefullt! För att ingen fattar! Om mitt arbete kunde göras av vem som helst, så vore jag utbytbar.

Istället för att beklaga sig över att ingen inser hur briljant man är, ska man vara glad över att man gör något som ingen annan kan. Att man gör det där som behövde göras, även om ingen hade en aning om det.

Seth Godin har en idé, och en bok, på detta tema. Linchpin – Are You Indispensable? heter boken, det var flera år sedan jag läste den, men jag minns huvudtesen: Se till att gör dig till företagets omistliga beståndsdel, en ”linchpin”, grundbulten, utan vilken hela maskineriet faller ihop. Istället för att göra det jobb som vem som helst kan göra, välj ut det som du är särskilt lämpad för.

Det är så du skapar mest värde.

En annan aspekt av ensamarbete, och om att vara självlärd i sitt arbete:
Det är svårt att veta hur bra man egentligen är på sitt jobb. Eftersom jag hittat på mitt eget jobb, och mest sitter i min egna bubbla så ser jag inte hur andra jobbar med samma sak. Jag tror att jag är bra på mitt jobb, men andra är kanske bättre?

Jag tror också att jag är en bra padelspelare. Åtminstone i teorin, under vardagarna, när jag inte spelar. Då kan jag allt om hur man slår den perfekta slicen och hur jag ska lura motståndarna med mina servar. När jag sedan spelar på söndag kväll så blir det tydligt att jag hade fel. Resultatet talar sitt tydliga språk, allt går åt helvete, men jag kan inte se vad jag gör fel.

Blindspots, alltså. Jag har skrivit om det tidigare och behöver inte skriva mer än: Hur ska man kunna upptäcka det man inte kan se?

En tredje aspekt av ensamarbete, om struktur:
I mina företag – tidigare Apelöga och nu i Kulladal – har jag strävat efter att bygga en kultur där alla medarbetare är självorganiserande och självmotiverade. Icke-hierarkiska kulturer, där alla jobbar när de vill, hur de vill, varifrån de vill.

Jag tror stenhårt på den filosofin (främst inspirerad av den här boken) men jag har ibland har drivit det för långt. I min strävan att inte lägga mig i, har jag inte heller delat med mig av mina egna insikter och kunskaper kring arbete. Jag har inte velat pracka på mina idéer på någon annan.

Men kunskapsdelning är ju bra! Och ibland behövs faktiskt struktur och rätt arbetsprocesser för att jobbet ska bli rätt. Ja, det är självklart, särskilt för er där ute som har riktiga jobb på riktiga arbetsplatser.

Hursomhelst. Jag insåg att vi på Kulladal kan behöva lite struktur i arbetsvardagen. Häromdagen startade vi därför ett experiment. Om det funkar kommer det att bli en daglig vana för alla medarbetare. Men eftersom det är helt nytt väntar jag till nästa blogginlägg innan jag berättar mer!

Oärliga människor och dyra erfarenheter

Vi har precis skickat en kund till inkasso. Det är första gången vi behöver göra det. Jag är förbluffad: Hur kan man beställa ett kök utan att betala för det? Trots att jag vet att sånt förekommer ute i verkliga världen så kunde jag inte föreställa mig att det skulle hända oss.

Ja, här ovan ser ni definitionen av ”naivitet”.

Denna upplevelse har fått min världsbild att vidgas. Inkassobolag och kronofogdar finns förstås av en anledning. Folk beter sig inte alltid som folk. Jag har varit naiv, förmodligen under större delen av mitt yrkesliv.

Och det är inte bara inkassokunden som stört på sistone. Senaste året har jag gått på flera minor, som exploderat på grund av kombinationen av min naivitet och andra människors oärlighet. (Eller om jag ska tolka det snällt: Deras inkompetens.) Det har varit underleverantörer som underpresterat, och andra som saltat sina fakturor. Det har lindats in i förvillande kommunikation, bortförklaringar och rena lögner.

I ett fall upptäckte jag en explosiv mina innan jag trampade på den: En potentiell IT-leverantör utnyttjade min okunskap om kod, för att skriva ett anbud med grova överdrifter om vad som ”absolut måste fixas”. Således räknade de fram ett pris som var flera gånger högre än vad det borde vara. Det hela blev uppenbart när jag gjorde en reality check mot några andra leverantörer och fick helt andra svar.

Jag får erkänna att jag inte varit förberedd på den här typen av utmaningar i företagandet.

Jag hade väntat mig svårigheter i produktionen.
Utmaningar att nå ut med marknadsföringen.
Allmän växtvärk och vanliga startupsvårigheter.
Och jag var inställd på att fightas mot dålig konjunktur och mot otur och olyckor av olika slag.
Allt det där är fine.
Men jag hade inte förväntat mig att behöva mota bort illvilliga och oärliga personer, som skor sig på andras bekostnad.

Jag läser just nu en bok som jag inte gillar. Det är ”The 48 Laws of Power” av Robert Green. Jag ogillar den för det som predikas i boken är djupt omoraliskt.

Boken lär ut hur man luras utan att bli upptäckt. Hur man lägger ut dimridåer och manipulerar människor. Hur man slår sig fram i världen utan att ens fiender kan kan stoppa en – de upptäcker inte ens motiv förrän det är för sent. Boken är som en handbok i hur man blir psykopat, och den är förbjuden på fängelser i USA, och det av en bra anledning.

Men det är liksom en iskall morgondusch som är obehaglig och får dig att att vakna till! Den här boken jagat bort min naivitet. Jag har börjat förstå maktspel, som jag aldrig brytt mig om att delta i. Men maktspel, inser jag nu, drabbar alla, även de som inte önskar vara med i spelet.

Nike-grundaren Phil Knight beskriver i sin självbiografi “Shoe Dog” hur han som framgångsrik entreprenör gick omkring med en metaforisk måltavla på ryggen. Ju mer framgångsrik han blev, desto större blev måltavlan, och desto fler metaforiska pilar träffade honom i ryggen.

Jag ser nu erfarenheterna av oärliga människor i ett nytt ljus, tack vare ”The 48 Laws of Power”. Jag har inga avsikter att själv använda mig av de power laws som beskrivs. Men det är nyttigt att förstå att det finns andra människor som faktiskt gör det.

Ju mer blåögd du är, desto större risk att du blir offer för någon annans maktspel.

I Kulladal har vi nu kommit vidare. I nuläget har vi bara sunda leverantör- och kundrelationer (med undantag för inkassokunden). Vi är på banan igen. Men det har förstås kostat en hel del att städa upp efter det som exploderat.

Som en cykelreparatör sa till mig en gång när jag kom in med en havererad cykel: ”Erfarenheten är dyr”.

Om hur vardagens motstånd (buggar, silverfiskar, maskrosor) påverkar på ont och gott

Häromveckan gav mig Jakob rådet att läsa Obstacle Is The Way, av Ryan Holiday. Jag har redan läst den, påpekade jag. Läs den igen, sa Jakob. Så jag gjorde det.

Jakon hade säkert bra anledningar att rekommendera mig boken. Obstacle Is The Way är knappt tio år gammal men redan en klassiker. Bokens huvudtes, som upprepas gång på gång är: Missöden som händer i ditt liv är inte bara av ondo; de öppnar också upp nya vägar.

Senaste året har det onekligen varit en del motgångar i vårt företagande (Jakob är delägare i Kulladal sedan starten). Och förmodligen har jag klagat lite väl högljutt ibland när världen inte betett sig som jag önskat. Kan vi se det som en möjlighet?, har Jakob frågat mig. Kan vi vända på det här?

Ryan Holidays tes i boken: Du blir inte bättre trots motgångarna, utan tack vare dem.

Därför är det viktigt att jobba med sitt förhållande till motgångar.

Låt oss säga att du ställs inför ett stort problem – kanske en jobbkatastrof eller en familjekonflikt – och du reagerar kraftigt på problemet. Hur kunde det här hända?! Ja, oavsett hur, så har du nu två problem istället för ett. Dels det ursprungliga problemet, dels det nya problem som din reaktion skapat.

Alla som haft småbarn, och tappat humöret när treåringen inte vill gå till förskolan, vet vad jag menar.

Kanske handlar det om acceptans. Att förstå att ingenting är någonsin perfekt. Det kommer alltid finnas silverfiskar i golvspringarna, maskrosor i gräsmattan och buggar i mjukvaran.

De två första exemplen – silverfiskar och maskrosor – är verklighet i huset där jag bor. Min fru har därför senaste året med terapeutiskt lugn rensat golvspringor där silverfiskarna bor. Centimeter för centimeter, med tandpetare. Vi har brädgolv i nästan alla rum i huset, det finns hundratals metrar med golvspringor. Räcker för att hålla händerna sysselsatta under många telefonmöten från hemmakontoret.

Själv har jag gått all-in på maskrosorna och insett att det också är en slags terapi. En anledning att komma ut, få lågintensiv motion, få jord på händerna. Solljus, frisk luft. Man man ha det sämre.

Och så var det det här med mjukvara. Jag måste få berätta om mjukvaran.

Senaste åren har vi, långsamt och bit för bit, byggt vårt egna datorprogram. Ett system för allt i Kulladal. Som håller koll på ordrar, lager, logistik. Som ger påminnelser och varningar. Ett slags mastermind som hjälper oss att inte tappa några bollar.

Denna mjukvara, som vi valt att kalla Mill, är lite mer än halvklar. Mill kan göra mycket, men inte allt som vi vill.

Jag har agerat som projektledare och produktägare, och har insett längs resan att mjukvara, liksom livet, aldrig blir precis som man tänkt sig.

Å ena sidan: Allt är möjligt! Som en av utvecklarna som vi jobbar med sa: ”Det är som fairy dust”.

Å andra sidan är jag inte Gud den allsmäktige, så jag får räkna med att inget funkar perfekt på första försöket. Buggar och skavanker är en del av verkligheten.


Jag hade ingen avslutning på den här texten. Så jag gick till gymmet istället. Där insåg jag plötsligt, halvvägs igenom mitt pass, att jag var på ett ställe fullt av bokstavliga hinder och motstånd. Poängen med gym är att använda motstånden som ett medel för att uppnå andra mål: Styrka, rörlighet, balans.

Där hittade jag sensmoralen för den här texten:
Jag ska se vardagens hinder som ett sätt att träna upp min mentala styrka. Genom att studera hindret och inta rätt position. Fokusera. Andas. Och sedan ge allt jag har.

Om att bryta ett 25-årigt mailberoende

Jag skickade mitt första email hösten 1997, ettan i gymnasiet, och jag gillade det omedelbart. Eftersom jag led av telefonskräck, på grund av min stamning och allmänna sociala obekvämhet, älskade jag den omedelbara textkommunikationen som mail innebar.

Detta var före SMS, chattjänster och sociala media – telefon (som satt fast i väggen) var i stort sett det enda kommunikationsverktyget som fanns förutom handskrivna brev.

När jag började jobba som frilansfotograf 2003 blev email ett primärt verktyg. Det fanns dock en hel del motstånd i branschen, kanske i arbetslivet överlag; Mail ansågs inte seriöst. Man borde ringa om det var något viktigt.

Låter kanske märkligt idag, tiderna har förändrats. Som ordvitsen säger: Idag mail, igår morse.

Under min frilanstid som fotograf, 2003-2010, var min mailbox en källa till dopaminkickar. Oftast var det goda nyheter som landade i mailen. En redaktör som svarade att bilderna var bra, och gärna ville ge mig nya uppdrag. Eller någon som jag fotograferat som var nöjd med sina porträttbilder.

Med åren kom wifi och en mailapp direkt i mobilen, och pushnotiser! Jag hade snart vanan att kolla mailen hela tiden. Hundratals gånger varje dag, det gick per autoamatik. För att det var kul, och jag såg inget problem med det.

Men jag läste Tim Ferriss ”4 hour workweek” i början av 10-talet och blev inspirerad att försöka att minska mailberoendet. Som alla beroenden behöver det tyglas. Nu var målet att bara kolla mailen en gång om dagen. Jag testade ett kort tag men var inte i närheten av att lyckas. Förmodligen för att jag egentligen inte ville, för som sagt: Mailen var ju kul.

Men när jag bytte bransch och började jobba med kök, runt 2016-2017, började innehållet i mailen ändras. Nu var det inte längre bara goda nyheter, med efterföljande dopamindusch, utan det kom dåliga nyheter. Det var strul i produktionen. Transportbolagets lastbil hade blivit stulen. Oändliga mail med komplicerade frågor från kunder. Besked om att snickeriet brunnit ner. Och så vidare.

Ibland kom dessa mail på helger, eller kvällar, och jag började inse att de kunde vara giftiga. Om jag läste ett mail en fredagkväll, med information om ett problem som jag inte kunde göra något åt förrän måndag morgon, blev jag stressad. Hela helgen kunde jag gå omkring och tänka på problemet, med spinnande tankar.

Eller när jag kollade mailen direkt på morgonen och kunde läsa om nya problem med ditt eller datt – då var det detta som var i mitt huvud under hela morgonrutinen med att få iväg barnen till skolan. Förmodligen inte en bra upplevelse för mina barn.

Jag läste någonstans att det finns ett namn för detta: Kontaminerad tid.

Senaste månaderna har jag skurit ner ordentligt på min tid i mailboxen. Jag kan inte slå mig för bröstet och hävda att det är tack vare självdisciplin. Det är snarare självbevarelse. Jag började bli rädd för att öppna mailappen, vilket automatiskt satte igång processen:

Jag slutade kolla mailen på kvällar. Sedan slutade jag med mailen på morgnarna innan barnen vaknar, och till slut stängde jag av mailen också på helgerna. Bara mail under arbetstid, vilket för mig betyder från ca 8.30 till 15.00.

(Arbetsdagens längd, och dess implikationer, kanske får bli ett annat blogginlägg framöver.)

I början var det mycket ängslan och rädsla kopplat till frånvaron av mailen. På helgerna våndades jag över att inte öppna mailboxen – å ena sidan ville jag inte riskera att behöva läsa om någon nytt dåligt som hänt, som skulle kontaminera resten av helgen. Å andra sidan kändes det jobbigt att inte veta vad som låg och väntade i mailboxen.

Måndagsmorgnar är fortfarande jobbiga. Det är då jag öppnar mailboxen efter en hel helg där allt möjligt kan ha hänt. Då får jag ta ett djupt andetag, och sedan ta ett mail i taget.

Bieffekten är – såklart! – att jag blir mer effektiv. En hel helgs mailskörd består av ett hundratal mail, men de flesta är spam eller nyhetsbrev eller notifikationer av olika slag. Ett fåtal av dem kräver arbete, och oftast är jag klar med mailen på en timme.


Den här rutinen har nu satt sig. Jag skriver detta på ett café, klockan är strax innan nio, och mailboxen har varit stängd sedan igår eftermiddag. Jag prioriterar skrivandet före mailkollen – även om mailen förmodligen går snabbt att hantera, finns risken att något i mailen drar iväg mig och att jag aldrig kommer tillbaka till skrivandet. Mailboxen har en tendens att ta över min agenda. Därför försöker jag göra viktiga saker innan mailen öppnas.

På dagens agenda står, förutom att skriva detta blogginlägg, att pitcha Kulladal framför en panel av ”drakar” på eventet Maxa Malmö. Ett slags ”Draknästet” anordnat av Tillväxt Malmö, men det är mindre fokus på kapital och mer på rådgivning. Jakob och jag ska stå där, beväpnade med en Keynote-presentation som Johanna designat, för att se om någon drake blir intresserad av att få veta mer om Kulladal och våra kök. Hur det går, det får bli ett framtida blogginlägg!

Small Giants

Sedan några år tillbaka är jag tränare för mina döttrars fotbollslag, i FC Rosengård. En av tjejerna där frågade mig en gång vad jag jobbar med.
– Jag har ett köksföretag, svarade jag.
– Aha. Som Ikea?, frågade 11-åringen.
– Njae, det är faktiskt nästan motsatsen. Ikea är ett jätteföretag men vi är bara fyra anställda, förklarade jag.
– Wow!, utbrast hon förundrat. Är ni så dåliga!?

Episoden fick mig att tänka på en bok som jag läste för några år sedan, och som jag nu senaste månaden läst om. Jag hintade i ett inlägg för ett tag sedan att jag gjort en lista med de 12 böcker som påverkat mig mest i mitt företagande, och har kommer nu den första av dem.

Small Giants – Companies That Choose to Be Great Instead of Big av Bo Burlingham.

11-åringen i mitt fotbollslag gav uttryck för en rätt vanlig föreställning om företag: Ju större, desto bättre. Det är väl rätt självklart? Om ett företag är bra så växer det ju. Och om det är dåligt så vissnar det bort.

Men i Small Giants utmanas den synen. Redan i dess underrubrik sätts tonen: Den handlar om företag som vill vara fantastiska istället för stora. Det finns alltså en motsättning mellan “stor” och “bra”.

Boken handlar om en typ av företag som oftast flyger under medias radar; Det är nästan alltid privatägda företag (de har aktivt valt att inte bli publika eller ta in externa ägare). Det är företag som valt att satsa på kvalitet i allt de gör, och i många fall valt bort snabb tillväxt. Följden är att de alla är relativt okända utanför sin community.

Frågan som ställs på sin spets är: Vad är egentligen ett bra företag? Och om det inte hänger ihop med storlek – omsättning, antal anställda osv – vad avgör om ett företag är bra eller inte?

Det kryptiska svaret som ges i boken är att bra företag har ”mojo”. Man måste kanske läsa boken för att helt förstå innebörden av begreppet, men man kan kanske sammanfatta det med att ”mojo” är det som gör att företaget som organism trivs och utvecklas. Och att ”mojo” sitter i väggarna. Det genomsyrar kulturen.

Begreppet ”Small Giants” har vi tagit till oss på Kulladal. Vi läste alla boken i början – sommaren 2020 – och ofta när vi pratar om vårt företags framtid kommer begreppet fram.

Till exempel, när vi hade en strategi-workshop för ett par veckor sedan enades vi om en visionspunkt som handlar om att ”kvalitet alltid går före expansion”. Det är vår definition av vad ett ”bra” företag är.

”Kvalitet före tillväxt” betyder förstås inte att expansion i sig är något dåligt, utan bara att den ska vara underordnad kvalitet. Expansion på bekostnad av kvalitet (på produktens kvalitet, servicens kvalitet, och varumärkets anseende) är inte OK, har vi bestämt.

Entreprenörer som gjort tillväxtresor med sina företag vet att detta är lättare sagt än gjort. Därför är det aldrig fel att påminnas om att det finns alternativ till snabb tillväxt.

Boken ger flera casestudies om företag som är ”small giants” och som har ”mojo”. Det mesta handlar om företagets insida, dess kultur, snarare än vad företaget producerar och säljer. Poängen är att en bra kultur skapar engagerade medarbetare. Vilket, per automatik, gör kunderna glada. Vilket förstås driver tillväxt ändå, som en bieffekt. Där någonstans finns poängen.

Om att “inte hinna”, och vad gratislunchen faktiskt kostar

Jag har förbjudit mig att säga är: ”Jag hann inte.”

Det är en frestande fras att använda när någon frågar mig om jag gjort x y z, det där som jag borde ha gjort, och jag vill ha en lämplig bortförklaring. ”Jag hann inte” är ett bekvämt svar. Och därför är också förrädiskt.

Vad ska man säga istället?
Vi återkommer till det, men låt mig först skriva lite om tid och pengar.

Vi värderar pengar högt, men glömmer ofta att tiden är en ännu dyrbarare resurs. Pengar går det att tjäna mer av, medan tiden ständigt rinner iväg i samma takt. Det går inte att tjäna mer tid, så det enda vi kan göra är att inte slösa med den.


Ju längre man kommer i sin karriär, desto fler möjligheter dyker upp. Åtminstone har det varit så för mig. Fler kontakter, fler inbjudningar till event, fler mail, fler gratisluncher och förfrågningar om att ”pick your brain” eller ”låna din tid”. Det sista uttrycket är ju lite lustigt: Som om det sedan går att få tillbaka tiden som man en gång “lånat ut”.

Varför hinner vi inte allt vi vill? Jo, av samma anledning som att garderoben är full, för att vi fortsätter att fylla på med nya kläder utan att rensa bort det gamla.

Vi på Kulladal hade en strategidag tidigare i veckan, för att lägga upp planer och mål för de kommande åren. Det blev en mycket inspirerande dag! En av övningarna vi gjorde var att systematisera alla ”actions” in i någon av följande tre kategorier:

  • Saker vi ska börja att göra
  • Saker vi ska fortsätta att göra
  • Saker vi ska sluta att göra

De två första kategorierna var relativt lätta att fylla på. Vi gör många bra saker som vi ska fortsätta med, och vi kunde se många nya saker vi borde börja med. Men när det kom till ”Saker att sluta med” så tog det stopp. Allt behöver väl göras?

Allt är förstås inte viktigt, men vi har våra blindspots som gör det svårt att upptäcka de gamla kläderna som tar upp plats längst in i garderoben.

Konsekvensen av att försöka göra allt är att vi stressar ihjäl oss och ändå inte hinner det vi borde. Fast just det, jag ska ju inte använda verbet “hinna”. Vilket ord ska vi använda istället?


Vad vi måste förstå – om vi vill få rätt saker gjorda – är att det finns en kostnad för allt vi tackar jag till. Tid är pengar, och när vi väljer att gå på en gratislunch så har det en ”opportunity cost”. Dvs, vi säger samtidigt nej till något annat, även om vi inte riktigt vill erkänna det för oss själva. Det är därför det inte finns någon ”free lunch”.

När jag just nu, en fredagsförmiddag, skriver detta så väljer jag samtidigt bort flera andra saker: Jag jobbar inte med fakturering, eller ritningskorrektur, eller mailar kunder eller diskuterar med leverantörer. Just nu prioriterar jag skrivandet.

Där är ordet vi letar efter! Prioritera.
När någon frågar oss om varför vi inte gjort X Y Z och vi vill svara ”Jag hann inte” så kan vi istället svara: ”Jag har inte prioriterat det.”

”Jag hann inte” signalerar att du är offer för omständigheterna.
”Jag prioriterade inte” signalerar att du tar ansvar för din tid.
Det är skillnaden mellan omedveten respektive medveten time management.

Det betyder förstås inte att vi ska göra allt som finns på to do-listan – tvärtom! Det finns massor av grejer som förmodligen borde tas bort därifrån – prioriteras bort – för att vi istället ska hinna annat.

Jag jobbade med en webdesigner för många år sedan, som när jag gav honom flera olika uppgifter samtidigt svarade: ”OK, jag hör att du vill att jag ska göra A, B och C. Min tid kommer räcka till en av dem – vilka av uppgifterna ska jag stryka?”

Väldigt insiktsfullt! Jag tror att det är en sund hållning att ha mot sig själv också, när man ser den ständiga växande todo-listan: Vad måste strykas? Vad ska prioriteras? Om man gör rätt så hamnar man inte i läget då man behöver säga ”Jag hann inte”, utan kan istället rakryggat svara: ”Nej, jag har valt att istället göra annat.”


En av de viktigaste färdigheterna vi behöver kultivera i vår stressade tillvaro, är konsten att säga nej. Hur gör man det? Det finns en läsvärd bok om det (om man vill prioritera läsning), men annars kommer mitt favoritsvar här:

Därför har du mer otur än de flesta

I början av min fotografkarriär, på sommaren 2003, fick jag tillfälle att fotografera popmusikern Tomas Andersson Wij. Det blev en fotosession, på spekulation, i hans lokal på Åsögatan på Södermalm.

Jag tog hundratals bilder, som man gör. När jag efteråt gick igenom materialet så visade det sig att den bästa bilden var den allra första som tagits. En testbild, som bara togs för att kolla skärpan och ljuset. En skräpbild.

Tomas skivbolag köpte bilden, använde den som pressbild och på skivomslag, och jag hade den ett tag inramad affisch på väggen i min lilla etta. Jag gillade att berätta historien om hur bilden kom till (och uppenbarligen gör jag det fortfarande), och en gång fick jag responsen:

– Wow, vilken tur du hade!

Tur?
Jag kände mig lite förolämpad. Vadå tur?! Jag hade ju riggat alla förutsättningar för att bilderna skulle bli bra, och sedan råkade det blir just testbilden som blev rätt. Allt var en del av min masterplan för fotograferingen.

Ungefär som Ingemar Stenmark svarade en reporter efter en tävling, när han vunnit med en enda hundradel, och reportern påpekat hur tur han hade haft:

– Ja, det är konstigt! Ju mer jag tränar desto mer tur har jag!

Bortsett från att Stenmark aldrig sagt detta (det är en faktoid, citatet lär ha sitt ursprung i golfvärlden) så stämmer det ändå med hur vi generellt ser på tur. När vi själva lyckas med något, då är det ett resultat av vårt hårda arbete.

Men hur tolkar vi det när vi ser andra människor lyckas? Jag fick detta illustrerat för mig när jag för ett tag sedan hörde en flicka i lågstadieåldern fråga sin pappa: Hur kom det sig att alla deras vänner bodde i större hus än vad de själva gjorde?

– För att de har mer pengar, svarade pappan.
– Varför har de mer pengar?, frågade dottern.
Jag väntade mig att pappan skulle svara något om universitetsutbildningar, klättringar på karriärstegar, jobb på framgångsrika företag och så vidare, men istället svarade han kort och självsäkert:

– De har haft tur, helt enkelt!

När vi ser andra lyckas har vi en tendens att tillskriva detta till “tur”. Kanske inte så konstigt: Vi har väldigt lite inblick i hur andra människor jobbat och slitit genom livet – när vi ser de lyckosamma ligger ”tur” nära tillhands.

Hur är det med otur?
Som Morgan Housel påpekar i The Psychology of Money tänker vi då tvärtom.
Det vill säga: När vi själva misslyckas med något så tycker vi att vi har otur.
Men när andra människor misslyckas med något, då är det för att de är inkompetenta eller slarviga.

Generellt tycker vi att vi har mindre tur än genomsnittet, och dessutom har mer otur än de flesta andra. Vilket skulle kunna stämma i enstaka fall, men förmodligen har det med vår perception att göra.

Det är ungefär som när man cyklar och har lätt medvind men inte reflekterar över det. Men så vänder man hemåt och får plötsligt motvind och tänker att vilken jäkla otur att det skulle börja blåsa precis nu!

Jag säger inte att tur eller otur inte finns. Båda faktorerna spelar en stor roll i våra liv, och vi vet aldrig när vi kommer bli träffad av den ena eller andra. Hur många avgörande händelser i ditt liv har inte berott på att du halkade in på ett bananskal, på ont eller gott?

Men om vi ska lära oss något av dessa erfarenheter bör vi sluta att skylla på otur när vi drabbas av motgångar. På samma sätt som jag tyckte mig ha riggat förutsättningarna för ”tur” under min fotosession med Tomas Andersson Wij, så gör vi ibland det motsatta: Vi tar risker och felsteg som gör att vi skapar förutsättningar för att vi snart ska få rejäl otur.


Och nu något helt annat: En nyhet från Kulladal, köksföretaget som jag driver tillsammans med mina glimrande kollegor: Vi smyglanserade en ny köksserie igår. Vilket är en rätt stor grej med tanke på att vi bara haft en enda köksserie fram tills nu, från starten 2019. Första serien är 20-talskök, och följaktligen är nya serien i 30-talsstil. Funkis! Spana in inlägget på vår Insta och lämna gärna en kommentar!

Jobba hos oss! Samt om varför kvalitet vinner i längden

Vi har öppnat upp igen efter vår tvåmånaderspaus, då vi inte tog in några nya kunder. För min del märktes inte pausen – det jag i huvudsak gör i säljarbetet är att ta hand om avsluten på alla ordrar och kolla igenom detaljerna, för att sedan “översätta” all info till snickerispråk. Eftersom vi jobbade med våra pågående kunder under pausen så fortsatte avslutsordrarna att landa på mitt skrivbord. Ungefär två avslut i veckan, åtta kök i månaden, ligger vi på nu.

Känslan är att marknaden är långt ifrån mättad – vi får fortfarande fler förfrågningar än vi kan ta hand om, trots att vår marknadsföringsbudget är 0 kronor. Vi vill därför fortsätta växa, för att vi vill och för att vi kan.

Till exempel söker vi en ny medarbetare. Sista ansökningsdag är sista maj, så om du läser detta inlägg samma dag som det publiceras har du helgen på dig att skriva ihop en ansökan. Läs om förutsättningarna här.

Jag är inte delaktig i rekryteringsprocessen hittills, utan det är Josefine som håller i den. Från att jag tidigare har gjort alla delar i företaget själv – eftersom jag startade ensam – har jag sedan successivt delegerat ut arbetsuppgifter. Mitt mål är att helt jobba on the business istället för in the business, en distinktion som görs i boken E-myth Revisited. Josefine, som känner att gravitationen drar henne mot HR-frågor, har naturligt tagit hand om denna rekryteringsprocess. Win-win för alla inblandade.

Vi växer på några andra sätt också, som jag får berätta mer om när allt är klart, men för att hinta lite: Nya lokaler, ny fabrik, ny köksserie. Hösten blir intressant!

Liksom mitt förra blogginlägg skriver jag utkastet till detta blogginlägg på skrivmaskin, en Halda P från 1957. Varför jag gör så, och varför den processen funkar, skrev jag om .

Skrivmaskinerna har senaste månaderna växt sig till ett stort intresse och fascination hos mig (eller kanske guilty pleasure). Jag har också sett hur det finns beröringspunkter mellan dessa maskiner, och industrin som tillverkade dem, och köksbranschen och hur vi tillverkar våra Kulladalskök.

Från att den moderna skrivmaskinen uppfanns i slutet av 1800-talet utvecklades den och förfinades gradvis fram till mitten av 60-talet. Fram till den punkten hade man målet att göra så bra maskiner som möjligt, med så bra material som möjligt. Men från 70-talet och framåt började det gå utför. Metall byttes mot plast. Mekaniken förenklades. Designen blev tråkigare. Poängen hade blivit att göra billiga skrivmaskiner – hur ska man annars kunna sälja dem? Dessutom var det ett problem att de gamla skrivmaskinerna höll så bra – varför skulle någon vilja köpa en ny så länge den gamla fungerade?

Idag är därför 60-talsmodellerna de mest eftertraktade bland skrivmaskinssamlare. Jag tycker det är slående: Kvalitet och kompromisslöshet vinner i längden. De billiga alternativen kommer alltid förlora på lång sikt, även om de lyckas sälja mycket på kort sikt.

Det stämmer därför väldigt väl överens med hur vi ser på våra kök i Kulladal. Att de ska tillverkas kompromisslöst. Att designen ska vara perfekt. Våra kök är långt ifrån billiga, men de håller en livstid och man kommer uppskatta köken också när de är gamla.

Till sist: Johanna, Natalie och jag gjorde en rundresa till våra tre snickerier i Litauen i förra veckan. Det finns några bilder i våra stories om man vill se.

Om skrivandets två fiender, och skrivmaskinsmani

Nu måste jag skriva om skrivmaskiner. Jag har blivit besatt av dessa under de senaste veckorna.

Det började med att jag läste Draft no 4, en bok om hur man skriver non-fiction (och som Tim Ferriss ofta rekommenderar i sin podcast). I boken nämndes att det finns författare som fortfarande skriver på skrivmaskin. “Ha!”, tänkte jag i en halv sekund, “vilka teknikfientliga bakåtsträvare!”. Men i nästa ögonblick förstod jag plötsligt. Jag förstod.

Låt mig förklara, genom att berätta om de två fienderna, som förstör allt skrivande (och annat kreativt skapande):
Den ena fienden är distraktioner. I en dator och mobiltelefon finns de överallt. De buzzar och plingar och gör allt för att dra till sig min uppmärksamhet. De lockar med instant gratification. (Odysseus hade koll på denna fiende: Därför lät han sig bli fastsurrad vid masten när de seglade förbi sirenerna.)

Den andra fienden är den lilla rösten i huvudet som avbryter mitt i ett flow för att säga att jag nu borde redigera texten. Det är ett lömskt trick, för det verkar ju logiskt – varför inte redigera texten? Problemet är att när man hoppar mellan skriv-läge och redigerar-läge, så aktiveras olika delar av hjärnan. Det går att hoppa från skriv-läge till redigerar-läge relativt enkelt, men det är svårt att hoppa tillbaka. När anden är ur flaskan…

Dessutom kommer redigerar-delen av hjärnan tycka att texten hittills är skit och att det inte finns någon anledning att fortsätta jobba med den.

Båda dessa fiender är kanske egentligen samma fiende, den som Steven Pressfield kallar för The Resistance. The Resistance vill att du ska misslyckas.

Vad är botemedlet? Jo, en maskin som underlättar skrivande. En skrivmaskin, det hörs ju på namnet.

En skrivmaskin har inga blinkande appar och det kommer inga notifikationer. Och det är näst intill omöjligt att redigera texten under tiden man skriver, eftersom bläcket redan är instämplat på pappret. Per automatik lyckas man med det som Anne Lamott kallar för A shitty first draft. Poängen är att man måste stänga av självcensuren för att kunna producera någonting alls. (Lamotts bok Bird by Bird är förresten DEN BÄSTA boken om skrivande jag vet, läs den!)

Tillbaka till läsningen av Draft No 4: Sekunden efter att jag läst och skrattat åt skrivmaskinsförfattarna, lade jag ifrån mig boken och påbörjade det som skulle växa till en besatthet: Jag gick in på Tradera, sedan Facebook Marketplace, sedan Blocket, och sökte på: “Skrivmaskin”. En värld öppnade sig.

Några av mina första intryck var:
1. Det finns många begagnade skrivmaskiner! (Inte så konstigt eftersom alla hade en för 30 år sedan, och nu har ingen någon)
2. Många av maskinerna är estetiskt tilltalande (i mitt tycke särskilt 60-talsmodellerna)
3. De är billiga, vilket förstås hänger ihop med punkt 1.
4. Det är omöjligt att inte köpa en, eller två eller flera.

Min förra Blocket-besatthet, i våras, var att söka efter racercyklar, vilka är väldigt dyra, så nu blev jag positivt överraskad av hur många skrivmaskiner man kan få för nästan inga pengar. Jag började buda hem några stycken, och köpte några på chans från Blocket. De två första som kom hem var ett par italienska Olivetti-maskiner. Särskilt den ena, en Olivetti Lettera 32, i ett tealgrönt metallchassi, var kärlek vid första ögonkastet.

Varför inte bara en skrivmaskin, det räcker väl? Svar: På grund av punkt 2 och 3.

Mina döttrar, 6 och 9 år gamla, drogs genast till maskinerna. De knappade på tangenterna, lärde sig hur pappersmatningen och returspaken fungerar, skrev små brev till varandra.

Jag kom att tänkta på hur jag själv i deras ålder hade en enda önskan en julafton runt 1990: Att få en egen skrivmaskin. Vilket jag fick – en elektrisk maskin som jag sedan skrev oräkneliga sidor på under flera år tills den till sist blev ersatt av familjens PC.

Oj ja, det här blev ett off-topic-inlägg i bloggen, och tanken är inte att den ska handla om skrivmaskiner framöver (även om jag just nu inte kan komma på något annat i hela världen som kan vara viktigare). Istället har jag startat ett instakonto, där jag tänkte posta bilder och texter där om mina skrivmaskinseskapader. Följ gärna!

Nästa inlägg kommer att handla om Kulladal igen. Det händer så mycket där, vet inte var jag ska börja. Men jag kommer dit, snart.

Och nu kanske någon undrar lite skeptiskt: “Om nu skrivmaskiner är så bra, har du skrivit det här blogginlägget på skrivmaskin kanske?” Ja tänk för att jag har det. Eller nästan i alla fall: Jag skrev ett shitty first draft på min ena Olivetti-skrivmaskin för ett par dagar sedan, och lät sedan pappret med texten ligga och marinera (bildligt), tills jag nu skrev rent inlägget rakt in i WordPress. Processen funkar!

Till sist: Om ni råkar ha någon tjusig skrivmaskin som samlar damm, eller om ni springer på en på en loppis, eller hittar en maskin på secondhand, och att ni känner att ni inte vill ha den: Tipsa mig gärna! Jag vill ha fler…

Ukraina

Det är svårt att tänka på något annat än Ukraina just nu. När detta skrivs är den ryska invasionen av Ukraina inne på sitt sjätte dygn.

Det är många tankar som snurrar men jag har svårt att formulera dem. Delvis blir jag hjälpt av böcker jag läst, då historien som bekant ofta upprepar sig. I höstas läste jag biografier om bland andra Churchill och Hitler, och jag kan se stora likheter med dagens situation. Då var det Polen, idag är Ukraina.

Av Hitler-biografin fick jag några insikter om hur svårt det är att göra sig av med en diktator. Det räcker inte att alla är emot diktatorn, någon måste också våga göra motstånd. I Hitler-Tyskland hände det nästan inte alls, bortsett från ett misslyckat attentatförsök i slutet av kriget. Varför? För att nazisterna monterat ner alla institutioner, så att det inte fanns något sätt för motståndet att samlas och kommunicera. Det var för svårt och för riskfyllt, så ingen vågade ta sig an Führern.

Här sitter man ju och hoppas på en rysk statskupp – de flesta ryssar måste väl ändå vara emot Putin? Och det skulle väl lösa allt? – men det är betydligt lättare sagt än gjort.

***

Sedan jag började jobba med frilansare utomlands för knappt tio år sedan har jag lärt känna en hel del ukrainare. Bland annat är det ritverktyg, som vi använder på Kulladals hemsida, utvecklat i Ukraina. Vi var mitt uppe i en större uppdatering av programvaran, med diverse buggfixar och nya tillägg, när ryska invasionen kom. Det ukrainska IT-företaget skrev ett kort textmeddelande till oss och förklarade att de inte kommer att jobba på ett tag. Understatement.

Och arkitekten A., som hjälpt mig genom åren med diverse Sketchup-relaterade projekt, håller mig uppdaterad från sitt hus i utkanten av Kiev. Vi pratade några dagar innan invasionen, då trodde han liksom de flesta andra ukrainare att mobiliseringen vid gränsen bara var skrämselpropaganda från Putin. Sedan dess har vi stämt av dagligen. Han berättar att moralen är hög och att de flesta tror att Ukraina kan stå emot, och lägger till: “… unless the dickhead drop a nuclear bomb on us“.

A. nyanserar också bilden av president Zelenskyy, som jag hittills bara hört gott om. “He was a typical pro-Russian till last week. And now he’s acting like a proper leader which is extremely confusing… I guess there’s a hidden good side in everyone.

***

Våra snickerier finns i Litauen och Turkiet (båda är medlemmar i NATO, har jag lärt mig senaste veckan). Vi har bestämt att undvika allt ryskt trä framöver, även om det hittills bara används marginellt. Nästan allt vårt trä kommer från EU eller Turkiet, men Ryssland är/var världsledande på plywood. Men det finns plywood på andra håll också, därifrån handlar vi från och med nu.

Innan vi hittade vårt snickeri i Istanbul för två år sedan letade jag runt i östra Europa. Ukraina, Belarus, Ryssland… men inget av alternativen där kändes bra, så vi letade vidare. Tur i oturen, kan man kanske säga.

***

Det är fortsatt väldigt högt tryck här i vårt lilla köksföretag. Vi har dragit ner marknadsföringen till noll för att bromsa efterfrågan, och vi tackar nej till en del kunder om vi känner att tidsplanen är för tight. “Lyxigt att kunna tacka nej”, kommenterade en av dessa kunder i ett mail till mig. Nja, det känns aldrig bra att tacka nej till kunder, men hellre det än att lova något man inte kan hålla.

Det är en konstig känsla. Affärerna går bra, vi ligger på max vad vi och snickerierna klarar av. Men det är krig i Europa är. Och med tanke på allt som hänt de senaste dagarna, hur ser världen ut om en vecka?

 

 

 

Mittemellan tristess och hybris

I dagarna når vi ett par milstolpar. Det 100:e Kulladalsköket har just beställts, och följarskaran på Instagram når 10 000 vilken dag som helst. En kund per hundra följare, typ.

Det har gått precis två år sedan våra första riktiga kunder hittade till oss (höstan 2019 hade vi några testkunder), och det har varit två hundår då vi har byggt upp ett företaget där nu det mesta fungerar precis som det ska. Vi har processer och rutiner, sådant som behövs för att kunna hantera ett par köksordrar per vecka.

Jag gillar den där uppbyggnadsfasen, trots hundårskänslan. Men nu, när mycket av det initiala arbetet är gjort, infinner sig nu en känsla av… tristess?

Jag vaknar inte längre mitt i natten som jag gjorde i början av Kulladalsresan. Det är förstås en bra grej, men det är dubbelt. Det är ett symptom på att det inte är riktigt samma nerv som det var för två år sedan.

***

Kring jul- och nyårshelgerna byggde jag lego med mina barn. Som det lätt blir när jag är med mina barn började jag tänka tillbaka på min egen barndom. Jag såg framför mig hur mina kompisar och jag byggde upp stora legovärldar, som tog över all golvyta i mitt lilla rum. Och sedan när allt var klart, och vi skulle börja leka med legovärlden, så var det liksom aldrig riktigt så roligt som vi hade tänkt oss. Det vi trodde var målet var ett antiklimax. Det var skapandet som var det roliga.

Att bygga företag är likadant, har jag insett. En entreprenör kanske lurar sig att tro att målet är att bygga upp företaget för att sedan göra exit och checka ut och njuta frukterna av sitt arbete. Men att smutta drinkar på en sandstrand är mycket tråkigare i verkligheten än vad man tror. Det är byggandet som är det roliga. Så, det är väl bara att fortsätta bygga?

Detta är min senaste tidens insikt: Det finns inget kul i att slå sig till ro (även om det innebär mindre ångest och bättre nattsömn). Därför är det nu läge för nya projekt att sätta tänderna i. Det är där nerven finns.

***

Jag tillbringade några juldagar med familjen i Stockholm. Min fru och jag gick kvällspromenader genom Södermalm och jag kunde inte låta bli att spana efter tomma butikslokaler. Ett Kulladal-showroom i huvudstaden vore onekligen ett rätt naturligt steg, då ungefär hälften av våra kunder ändå finns där. Är det läge nu att sätta igång med en showroom-lansering i Stockholm?

Under drygt två år har vi byggt upp vårt showroom i Malmö. Det har gått medvetet i långsamt tempo. Steg för steg, del för del. Vi har känt oss fram längs vägen och utvecklat och designat nya köksdelar efter hand. När vi bygger nästa showroom  så kommer det gå snabbare. Nu har vi satt stilen och känslan, nästa gång blir det mer av ett copy/paste.

Ja, inredning går att kopiera och klistra, men hur duplicerar man sin företagskultur? Hur hittar vi rätt personer att anställa till den nya filialen? Och hur kan vi samtidigt fortsätta att utvidga produktionskapaciteten i snickerierna, i takt med att orderantalet ökar?

Det är svåra frågor! Men nu jävlar, nu känns nerven igen! Det är när jag funderar på expansion (och kanske lansering av ny köksserie?) som det börjar kännas spännande på riktigt. 

I tanken spinner jag iväg några år framåt i tiden. Jag tänker mig, att när vi etablerar första nya showroomet, skapar vi samtidigt en mall för hur detta ska göras; alltifrån den fysiska miljön, till företagskulturen, till känslan en kund får när den kommer in genom dörrarna. Denna mall kan vi sedan återanvända när vi öppnar nästa showroom, och nästa, och nästa. Göteborg? Oslo? Helsingfors? Köpenhamn? Amsterdam? Hamburg? Berlin? New York…?

Ja det är lätt att få hybris och vilja göra allt på en gång! Men bara för att det går bra just nu så är det ingen garanti för att det fortsätter på samma sätt.

En långsökt association går till några av biografierna som jag läst under året som gått: om Napoleon, Hitler och Karl XII. De fick alla några enkla vinster i början av krigarkarriären, vilket ledde dem till samma övermodiga försök att försöka vinna över Ryssland. Inte för att jag identifierar mig med någon av dessa herrar men det har ändå fungerat som en påminnelse om att inte gapa efter för mycket. 

Den som försöker fånga två kaniner fångar ingen, som ett ryskt ordspråk säger.

Konsten är att hålla sig mitt på stigen utan att trilla ner i något av dikena på vardera sida: Tristess å ena sidan, hybris å andra.
Det är lite som att cykla: Om man cyklar för fort kraschar man. Om man cyklar för långsamt tappar man balansen.

***

Bloggtips! Min kollega Johanna renoverar sitt hus och ska snart få en leverans av ett nytt kök (gissa vilken leverantör…). In och följ!

Precis så lätt som det borde vara, är det inte alls

Precis när jag startat Kulladal, sa jag vid ett tillfälle till en bekant:
– Det här företaget är mitt lättaste projekt hittills. Jag vet att det kommer att fungera, eftersom jag byggt ett exakt likadant företag tidigare. Jag vet var alla fallgropar finns. Inget kan gå fel.

När jag tänker tillbaka på detta blir jag generad av min naivitet. Som karaktären Lippe säger i Shtisel: Om du vill få Gud att skratta, berätta om dina planer.

Nu, två år senare kan jag konstatera att resan med Kulladal varit allt annat än lätt. Dels underskattade jag de kända svårigheterna – sådant som jag egentligen visste skulle krångla (som att sätta igång nya snickerier), dels underskattade jag risken för olyckor. Vi hade en snickeribrand för ett år sedan, och ännu en brand i ett annat snickeri häromveckan. Två leveransfärdiga kök brann upp, och mycket annat.

Så mycket jobb, och så många problem, i och med den olyckan.

Och så var det Corona. Den har varit bra för oss vad gäller efterfrågan – kunderna har kommit till oss utan att vi behövt jaga – men nu efter 16 månader av stängda gränser och hackande produktion world wide, strular det mesta som har med lager, produktion och logistik att göra. Långa leveranstider, brist på material, etc etc.

Om jag kunde prata med mig själv för två år sedan skulle jag sagt: Du har fel! Att starta och bygga företag är alltid svårt, oavsett hur många gånger man gjort det tidigare.

De bästa kunderna. Och några andra.

De flesta av våra kunder är inget mindre än underbara. De har visat stort tålamod och förståelse för strul som uppkommit under våren. Men det finns undantag: Det är de som utan ont uppsåt men genom sitt sätt att kommunicera suger musten ur en. De som jag jobbar ihjäl mig för, men aldrig får ett tack från.

Men de är väldigt få, som tur väl är.

Fyra generella svårigheter

En av svårigheterna med vår produkt – premiumkök som handbyggs av massivt trä – är att få kunderna att förstå vad de kan förvänta sig. Massivt trä är aldrig perfekt, utan det rör på sig och sväller/krymper mer årstiderna. Om en kund är perfektionist på fel sätt så blir det mycket friktion längs vägen.

Samma sak med att våra kök målas för hand. Penselstreck blir oundvikligen synliga, och är aldrig 100% perfekta. De är ju gjorda för hand! Till det kommer att linoljefärgen inte heller är 100% perfekt, utan det kan bli vissa avvikelser.

Att kommunicera den paradoxen, att det är premium samtidigt som det inte är perfekt, är utmanande.

En annan svårighet (eller rättare sagt källa till fel) är att vi tagit oss an lite för många specialprojekt. Våra standardskåp kan varieras i oändlighet vad gäller mått, men har ändå vissa standardelement. Dessa delar är framdestillerade efter ett antal rundor av trial-and-error. Men när en kund vill ha något som är utöver detta är att snickeriet hamnar på okänt vatten. Även den enklaste sak, som avviker från standard, kan vara nog så svår att få 100% rätt. Det finns helt enkelt för stor risk för missförstånd längs vägen.

En tredje svårighet är att vi trots standardskåp erbjuder många olika kombinationer: Olika sorters gångjärn, olika sorters luckor, olika sorters inredning och tillval, olika sorters vitvaror, etc. Det gör att det finns oändliga kombinationer, vilket i sin tur gör att det är svårt att ha koll på oväntade effekter av vissa kombinationer. Ibland trampar vi på minor.

En fjärde svårighet, så här i början, har varit just att vi är nystartade. De av våra kunder som kollat in våra siffror såg att vi 2019 bara omsatte några hundra tusen kronor. Vem vågar köpa ett kök av ett sådant företag? (Nu har dock 2020-siffrorna kommit ut, där vi visar en omsättning på drygt 4 mnkr. Och för första halvåret 2021 har vi mer än dubblat omsättningen jämfört med första halvåret 2020.)

Vi lär oss hela tiden och blir hela tiden bättre. Vi har lärt oss att tacka nej till vissa kunder i ett tidigt skede, när vi känner att personkemin är fel. Och vi tackar nej till de flesta speciallösningar, om riskerna är för stora.

Att tacka nej är generellt är rätt underskattad grej.

Önska att du var bättre!

Jag ett tips en gång: “Önska inte att det var lättare, önska att du var bättre!“. Det är vad jag försöker göra nu, mitt i all ångest över saker som inte går som jag hade tänkt: Jag läser böcker, lär mig och inspireras av andra.

Senaste halvåret har jag mest läst biografier. Jag har läst om George Washington, Leonardo da Vinci, Napoleon och Winston Churchill. Förutom att det är fascinerande och lärorikt att läsa om stora personligheter, så har det gett mig perspektiv. När en kund klagat över en millimeteravvikelse (som vi förstås tar på största allvar) så har jag kunnat se det i perspektiv med större problem i världen. Jag har inte förlorat 400 000 man på en march till Moskva. Eller blivit bombad av Messerschmidt-piloter. 

Och om Washington kunde hantera ett gäng koloniala britter så ska jag nog kunna hantera några kök.

Vad som också slagit mig när jag läst om dessa stora män är att hur framgångsrika de än blev, så kom de ändå aldrig i mål. Det fanns alltid saker kvar som störde.

Washington hade hela sitt liv en problematisk relation med sin mamma, och han kämpade hela tiden mot dåliga finanser (objudna gäster dök upp oavbrutet och etiketten krävde att värden bjöd alla på kost och logi) och usla tänder (när han blev president hade han bara en tand kvar).

Leonardo da Vinci bråkade ständigt med sina mecenater, och fick bland annat fly från ett krig.

Napoleon lyckades med det mesta, men slutade ändå som fånge på en ö långt ut i havet. Och så vidare.

För många problem?

Till sist, om det är några befintliga eller potentiella kunder som läser detta: Blir du orolig? Jag inser förstås att det är okonventionellt att öppet skriva om sina problem på det här sättet, men det betyder inte att vårt företag har fler problem än andra. Bara att de flesta andra företag döljer sina. Vi har problem, men löser dem, och fokuserar på att ge kunderna bästa möjliga upplevelse.

Vi klarar oss, Kulladal rullar på. Vi har ett bra team, bra processer och tre snickerier som producerar kök åt oss. Och en alltjämt växande bank av värdefulla erfarenheter.

Josefine är Kulladals tredje medarbetare

Vi fick in runt 35 ansökningar till vår tjänst som vi annonserade ut innan jul. Fyra av dem – drygt 10% – råkade heta Josefine, och en av dessa, Josefine Hjertström, har vi nu anställt.

Det var inte helt oproblematiskt att ha en rekryteringsprocess pandemitider. Det var inte aktuellt att ha för många fysiska möten, så istället blev det främst intervjuer över Google Meet. Vilket är svårt, får båda parter.

Jag tänkte: “Om det hade varit jag på andra sidan skärmen och försökt övertyga arbetsgivaren om att anställa mig, hade jag förmodligen misslyckats”.

Hur förmedlar man vem man är och vad man kan genom ett Google Meet-möte? Inte helt lätt.

Och, hur utvärderar vi som arbetsgivare en jobbkandidat? Ja, vi försökte göra så mycket research vi kunde. Läste CV och LinkedIn-profiler, och kollade referenser. Men i bakhuvudet fanns hela tiden känslan att vi kanske misstolkade, eller övertolkade, data om kandidaterna. Kanske drog vi för stora växlar över vissa saker som sades, och missade annat?

Hur skulle vi veta vem som passade bäst till jobbet? Till slut hittade vi ett avgörande kriterium.

Bland det sista Josefine sa under avslutande intervjun var: “Jag kan absolut ingenting om kök.”

Låter kanske inte så bra för en som ska jobba i ett köksföretag? Jo, vi hade faktiskt inte något emot det uttalandet (snarare tvärtom, eftersom det utstrålade ärlighet). Både Johanna och jag var noviser när vi hamnade i branschen, så vi vet att kunskaperna inte är så värst svåra att införskaffa. Det finns ett gäng “regler” att plugga in, men det är ingen raketforskning.

Det finns tvärtom fördelar att vara novis på ett område: Man är inte färgad av tidigare erfarenheter och därför mer öppen för att ta in nytt. Man är mindre hemmablind, och kan upptäcka sådant som kan förbättras. Dessutom kan man använda erfarenheter från sina tidigare branscher i sitt nya arbete.

Om detta handlar boken Range, som jag läste runt årsskiftet. Den beskriver hur expertkunskap faktiskt kan vara till ens nackdel. Och omvänt: Hur bred kunskap och skilda erfarenheter kan skapa synergier.

I boken berättas till exempel om hur NASA, med alla sina experter, hade kört fast med några olika problem, men att de till slut fick hjälp med lösningen. Inte från sina raketforskare, utan från allmänheten. Människor med helt andra erfarenheter som kunde se nya lösningar.

Den som sett Steve Jobs tal till Standford-studenter från 2005 minns kanske hans berättelse om hur hans planlösa kurs i kalligrafi flera år senare ledde till att persondatorer utrustades med vackra typsnitt.

Det är genom att koppla ihop olika typer av erfarenheter, från olika områden, som det nya uppstår. Inte genom att gräva ner sig djupare inom samma område.

Josefine beskrev sig i ansökningsbrevet som en “Gott&Blandat-påse”. Check! Precis vad Kulladal behövde i det här skedet.

De flesta som sökte jobbet hos oss hade ingen direkt erfarenhet från köksbranschen, så det var inte där det avgjordes. Istället var det vad som hände i mellanrummen: Mellan ansökningsbrevet och intervjuerna.

Josefine var hela tiden bra på att följa upp: Hon skickade ett mail efter varje kontakt vi haft, och ställde uppföljningsfrågor eller kompletterade med information. Hon var hela tiden snabb med att återkomma om vi mailade frågor till henne. Kort sagt: Hon såg till att vi förstod att hon var intresserad på riktigt.

För oss som arbetsgivare är det väldigt viktigt att känna att den framtida medarbetaren verkligen vill ha jobbet. Dessutom, vi vet hur viktigt våra kunder tycker det är med snabb återkoppling, så denna egenskap hos Josefine – snabb och tydlig kommunikation – vägde tungt.

Josefine kommer in i Kulladal i ett skede då det växer så att det knakar. Efterfrågan är på all time high, och snickerierna jobbar för fullt. Vi körde en annonskampanj runt mellandagarna, men var tvungna att stänga av den efter ett par dagar (planen var att köra den i en månad) för att det kom in för många förfrågningar.

Det är ett lyxproblem, förstås, men ändå ett problem. Det gäller att inte tappa någon av alla de bollar som är i luften.

Vad vi hört från våra konkurrenter så är det högtryck hos alla, så det finns ingen anledning att bli kaxig och tro att det är för att vi är så bra. Den höga efterfrågan är förmodligen en Corona-effekt: Många är hemma mer än vanligt, och spenderar mindre tid och pengar på resor och nöjen. Då passar många på att ta tag i den där köksrenoveringen.

Varför jag inte vill vara en gasell

1998, när jag var 17 år, skrev jag ett brev till mig själv i framtiden. Jag la brevet i ett kuvert, som jag plastade in, och skrev instruktioner på utsidan. Detta kuvert “får inte öppnas före den 11 juni 2021, dvs min 40-årsdag”, skrev jag högtravande.

Jag minns inte vad som finns i kuvertet, men jag kommer ihåg hur avlägsen min 40-årsdag kändes då. Nu när jag ser tillbaka känns det mycket närmare. Som om tiden liksom tryckts ihop.

Det är lika långt till början av 80-talet – när jag föddes – som det är från 80-talet bak till Andra världskriget. Och från Andra Världskriget är det ungefär lika långt till idag, som det är bakåt till tiden för Amerikanska inbördeskriget.

Under hösten, parallellt med den amerikanska presidentvalskampanjen, har jag bland annat läst två böcker, som ytterligare förstärkt denna känsla av tidens snabba gång. En bok om Abraham Lincoln och en mastodontbiografi om George Washington. Den senare tog mig större delen av hösten att läsa, och det var först en timme efter nyårsaftons tolvslag som jag kunde avsluta den.

Det var otroligt givande läsning, på fler sätt än jag får plats att skriva om här. Det var två driftiga och ambitiösa personer, som tog sin personliga utveckling på högsta allvar. Och även om ingen av dem var entreprenörer som jag, så kunde jag hitta flera beröringspunkter. Vad är förresten mer entreprenöriellt än att starta en nation?

Det var spännande att läsa om arbetet med att formulera konstitutionen för den nya nationen. Samma konstitution som nu, 250 år senare, stresstestas av den där Donald.

Och det var tankeväckande att läsa om hur nära det var att George Washington aldrig blev den store statsmannen. I sina yngre år undkom han döden oräkneliga gånger. När han var i 20-årsåldern och var på fälttåg i det fransk-indianska kriget dödades fyra av hans hästar under honom. Själv klarade han sig varje gång, en gång med ett skotthål genom rocken. Indianer som såg honom rida genom krutröken och undkomma de vinande kulorna var övertygade om att han var ett övernaturligt väsen.

Det går liksom inte skaka av sig känslan av att den delen av USA:s historia beror på en väldig massa tur. Washington borde ha omkommit i någon av alla fältslag, eller någon av de allvarliga sjukdomar han gick igenom. Historien hade lika gärna kunnat ta en annan vändning.

“Survival is the new success”, svarade Jerry Seinfeld i Tim Ferriss podcast. Frågan handlade om vad framgång är och Seinfeld reducerar det till överlevnad. Han berättar om komikerkollegor från förr som inte är kvar på scenen längre: “One after the other was broken … . They’re either worn out or their brains cracked or their psychology cracked. It just took them apart. It’s a very, very difficult profession to sustain in. So just to survive, to me, is the game.”

Det klickade för mig när jag hörde detta, för det tangerar mina tankar kring entprenörskap. Klyschan är ju att driva företag är som ett maraton, inte en sprint. Det är en klyscha för att den är sann.  Därför skruvar jag lite på när jag läser om entreprenörer som sprintar mot snabb tillväxt. De som vill vara gaseller. Jag kan se tjusningen i snabbheten, men jag föredrar långsamheten. Sköldpaddan vann ju mot haren, eller hur?

I Kulladal är vi nu inne i en rekryteringsprocess, och längs vägen har vi hos några av de sökande sett höjda ögonbryn, och fått välmenande råd, apropå vårt sätt att hålla igen vår tillväxt. En person som hörde av sig verkade anta att vi inte förstått principen för företagande, och erbjöd sig att ta hand om business-delen åt oss. “Så kan ni hålla på med designgrejer och sånt.”

När jag ser snabb tillväxt ser jag samtidigt stupet som närmar sig. I Jim Collins klassiker “Good to great” var Fannie Mae ett case, ett typexempel på ett riktigt lyckat företag. Men några år efter att boken kommit ut fick Jim omvärdera resultaten. Han skrev “How the mighty fall” där teorierna fick omvärderas.

Alltså: Fannie Mae tjänade gott om pengar. Tills de inte gjorde det längre. Under tredje kvartalet 2008 förlorade de 29 miljarder dollar, vilket är mer än de sammanlagda vinsterna för åren 2002-2006.

Nassim Nicholas Talebs böcker – mest känd är The Black Swan – lärde mig att oväntade händelser är betydligt vanligare än vad vi tror. Och att dessa oväntade händelser är per definition omöjliga att förutsäga (för om de kunde förutsägas så vore de inte oväntade).

Enda sättet för Fannie Mae att undvika vad som hände vore att ta det lite lugnare på vägen till stupet. Då hade fallet inte blivit lika hårt.

Lärdomen är:
Eftersom oväntade händelser kommer att hända, så behöver vi vara förberedda. Som företagare gäller det att ha marginaler, så att man inte går under när det blir finanskris eller pandemirestiktioner slår till.

Hur skapar man marginaler? Genom att skjuta upp sina belöningar. Delayed gratification istället för instant gratification. Att inte ta ut maximalt i lön och utdelning, eller att för den delen investera till max. Spara pengar på banken, låta saker få ta sin tid att växa, för att kunna skörda frukterna senare. Långt senare. Likt en sköldpadda, inte en hare/gasell.

För vår del, i Kulladal, kom vi lindrigt undan coronakrisen. Våra kunder har ändå renoverat sina hem, så efterfrågan på kök har varit fortsatt hög. Men vi hade en annan kris under våren då vårt snickeri drabbades av en olycka. Om vi i det läget hade saknat marginaler så hade vi förmodligen gått under.

Nu när ännu ett år är till ända, och tidens gång tycks öka alltmer i hastighet, kommer jag ofta tillbaka till tankar på långsiktighet. När George Washington och de andra Founding Fathers skrev konstitutionen så gjorde de inte det på en halvdags workshop. De hade ett konvent som höll på i fyra månader. De slipade på formuleringar och debatterade. För de visste att de lade grunden för något som förhoppningsvis skulle överleva dem alla.

I Kulladal är vi i alltså slutskedet av vår andra rekryteringsprocess. Det är ganska precis ett år sedan Johanna kom in som medarbetare nummer två, och nu söker vi nummer tre. Återigen tänker jag mycket på det långsiktiga. Att nästa person vi anställer ska vilja vara med in the long run. Och att det ska vara ömsesidigt. Alltså är personkemi och delade värderingar är superviktigt för oss i det här skedet.

Jag vet inte riktigt hur jag ska knyta ihop det här inlägget. Men jag märker att det handlar om tid. Dessa tankar om tid har blivit vanligare hos mig de senaste åren, i takt med att tiden trycks ihop bakom mig. Jag tror inte jag tänkte så när jag var 17. Eller gjorde jag? Om ett halvår fyller jag 40 och då ska jag läsa brevet från mitt 17-åriga jag. Fortsättning följer.

Två ledord, ett boktips och en havererad förhandling

Två teman i Kulladal just nu: Försiktighet. Och nyfikenhet.

Vi är fortsatt försiktiga, som jag skrev om i förra inlägget. Vi växer medvetet väldigt långsamt. Vi har till och mer bromsat aktivt på sistone: För ett par månader sedan drog vi ner all betald annonsering via Google Ads till noll, och har i nuläget bara Instagram som aktiv kanal.

Det verkar vara tillräckligt: Det kommer in nya köksspekulanter dagligen. Inte fler än att vi kan ta hand om dem alla, och inte färre än att det räcker för att företaget ska gå runt.

Vi tre i företaget – Johanna och jag som jobbar heltid, och Jakob som håller i styrelsearbetet – har alla läst boken Small Giants nu i sommar. Boken ifrågasätter normen att ett företag måste växa för att vara hälsosamt. Tvärtom, menar författaren, finns det stora fördelar med att vara liten och istället fokusera på kvalitet. Man kan vara liten och ändå leverera stordåd. Därav namnet, Small Giants.

Boken består av ett tiotal case studies om företag som av olika anledningar valt att förbli små. Läsvärd bok! Inspirerande för alla entreprenörer som jobbar mot andra mål än börsnotering och exit. Om du inte orkar läsa hela bokan så kan du läsa första kapitlet där författaren sammanfattar konceptet på ett bra och tydligt sätt.

Det andra temat just nu är nyfikenhet. Mina barn frågar mig ibland vad jag jobbar med, och jag svarar “kök, och lite fotografi”. Och sedan lägger jag till: “För mig känns jobbet som lek”. Då verkar det som att de förstår att “jobba” kan vara rätt kul.

Sedan Johanna kom in i Kulladal, med sitt skarpa designsinne, så har hon öppnat några nya dörrar. I början av sommaren letade vi efter pallar till köksön i vårt showroom, men hittade inget vi gillade helt. Det ena ledde till det andra – vi blev nyfikna! – och plötsligt hade vi lagt en order på ett gäng egendesignade pallar, som just nu tillverkas i Turkiet.

Tanken är att vi ska sälja pallarna som komplement till våra kök, men vi har väldigt liten koll på om det kommer löna sig eller inte. Kanske säljer vi slut på första upplagan på en månad. Eller så tar det tio år?

Sedan spånade vi vidare kring hur vi ska kunna bjuda våra kökskunder på något litet extra. Vi funderade på att ta fram en skärbräda, med brännmärkt logo, som vi skulle kunna skicka med till kökskunderna. Trä känns ju naturligt liksom. Men en skärbräda är kanske lite… fantasilöst?

Vi skippade skärbrädan och landade till slut i att försöka ta fram egna kaffekoppar. Johannas vän Annika fick uppdraget att tolka våra önskemål, och i skrivande stund håller prototyper på att tas fram.

Varken pallarna eller kopparna kommer bidra till någon ökning av the bottom line – mer troligt är att det blir tvärt om. Men de bidrar till att vårt arbete känns som en lek! Och kanske att de någonstans bidrar till att stärka vårt varumärke. Så, ja, då kanske de faktiskt påverkar the bottom line på lång sikt, även om det aldrig var det som var meningen.

Och så var det det här med produktionen. Om du läst den här bloggen tidigare känner du till olyckan och att vi har haft utmaningar att kunna producera tillräckligt många kök. Senaste månaden har vi därför haft förhandlingar med ett snickeri om ett uppköp. Eller en sammanslagning. Eller något annat. Men trots att både vi och de delade samma vision (åtminstone trodde vi det) så havererade förhandlingarna efter ett par veckor. Det började skrivas i versaler, och vi insåg att det var läge att dra sig ur.

Tills vidare fortsätter vi med de tre snickerier som vi tidigare samarbetat med. De är alla duktiga, och enda nackdelen är att de är små och förmodligen inte har möjlighet att växa med oss.

Kommande veckor väntar nya diskussioner, med nya snickerier. Vi får se.

Vecka 49-50: Om den kommande lanseringen

Min deadline närmar sig.

Målet med det här företaget, Kulladal, har varit att lansera vid årsskiftet. Dels för att ha en tidsplan att förhålla sig till, dels för att jag gillar idén att lansera ett tjugotalskök samtidigt som vi går in i ett nytt tjugotal. Ett hundraårsjubileum liksom.

Jag har en idé om en kampanj i sociala medier:
Det ska vara en kort videosnutt, 30 sekunder, som visar ett Kulladalskök. Luckor och lådor som öppnas och stängs. Stämningsbilder.
Och sedan loggan med en punchline: “Välkommen till 20-talet!”.

Om kampanjen börjar köras 1 januari så kanske det kan bli rätt effektfullt?

Vem vet.

Under de här 7-8 månader som gått sedan jag bestämde mig för att starta Kulladal, har jag hela tiden haft mitt tidigare köksföretag som jämförelseobjekt. Tidslinjen var liknande då – företaget startades våren 2017, och Kulladal startade våren 2019. Resorna har gått parallellt, med två års mellanrum.

Till skillnad från då har jag gjort jobbet ensam den här gången. Förra gången var vi två som delade på arbetet. Följaktligen har jag inte riktigt hunnit med allt. Ja, det är tveksamt om jag ens hinner lansera till årsskiftet.

Men det beror kanske på vad man menar med “lansering”. Jag fick ett tips från en bloggläsare om att satsa på Instagram först, innan den riktiga lanseringen. Att bygga upp en följarskara först, och sedan göra en klassisk launch.

Jag har funderat på det men lutar åt att smyglansera på alla fronter ungefär samtidigt.
Så här: Nya bilder kommer att publiceras på Instagram närmsta veckorna, och runt årsskiftet bör första versionen av hemsidan vara klar. Och sedan öppnar showroomet.

Showroomet ja. Renoveringen har halkat efter. Utställningsköken har blivit försenade i snickeriet några veckor. I skrivande stund – den 11 december 2019 – är köken äntligen på en lastbil som beräknas komma till Malmö ikväll eller imorgon. Sedan ska de monteras, och till sist slutmålas. Och sedan behöver en hel del eljobb göras i lokalen.

Först därefter är showroomet tillräckligt färdigt för att kunna släppa in kunder.

Trots att min deadline är artificiell, och satt av mig själv, så fyller den sin funktion: Deadlinen driver den upp mitt tempo. Men jag är som sagt ensam i bolaget hittills, vilket gör att jag istället tar hjälp av frilansare via Upwork:
– En rysk utvecklare, som jag jobbat med i flera år, kodar sajten.
– En ukrainsk designer gör webdesignskisserna.
– Och nyligen adderade jag en SEM/SMM-expert, från Bulgarien, som håller på att sätta ihop en strategi för den digitala delen av launchen.

Sist men inte mist så har jag stor hjälp av Apelögas foto/video-praktikant Åsa, som tagit både bilder och video under hösten. Bland annat denna bild som finns här ovan, och mer material dyker upp framöver.

Boktips

Jo, jag måste också passa på att tipsa om ett par böcker som jag läst sedan sist:

Malcolm Gladwells nya Talking to Strangers är magnifik. Inte minst är ljudboksproduktionen lysande: Till skillnad från alla andra ljudböcker jag lyssnat på, där uppläsaren bara läser ord för ord, så är denna bok riktigt bra producerad. Som en bra podcast (som Serial, Startup, Revisionist History och liknande). Lyssna!

Howard Schultz skrev 1997 en bok om Starbucks, som han drev upp från en liten kaffebutik till en världsomspännande cafékedja. Jag älskar den här typen av berättelser om entreprenörer! Det är inspirerande att få följa med i deras med- och motgångar, och det är omöjligt för mig att inte identifiera mig med vissa delar.

Jag läser sådana historier och känner mig lite mindre ensam i mitt företagande. Denna bok, som heter Pour your heart into it, är väldigt bra, nästan i klass med Phil Knights bok om Nike, Shoedog.

Vill ni hjälpa mig i lanseringen av Kulladal? Gå in och följ @kulldal20tal på Instagram. Det hjälper! Och om ni känner någon som behöver ett nytt kök, tipsa gärna. 🙂

Vecka 47-48: Om att en bok är ett kap. Och om långsiktigt tänkande och små, små detaljer.

“A book is a bargain”, hörde jag Seth Godin säga i ett avsnitt av The Tim Ferriss Podcast. Jag håller med.

Under veckan som gått har jag krupit runt på golvet i mitt showroom. Rensat smuts från springorna mellan brädorna, finslipat och sedan vaxat golvet. Ett antal timmars jobb, med diverse skavsår på händerna. Men fördelen är att jag haft tid att lyssna på ljudböcker.

Den här veckan har Simon Sineks nya bok The Infinitive Game spelats upp i lurarna. Sinek, som kanske är mest känd för sin första bok Start With Why, argumenterar för att företagsledare bör driva sina företag med ett infinitivt tankesätt.

Till skillnad från ett finit tankesätt, som handlar om att “vinna” i ett kortsiktigt perspektiv, så behövs det inifinitiva tankesättet i business. Eftersom business är ett spel som inte går att vinna, och som inte har någon bortre tidsgräns. Till skillnad från till exempel tennis finns inte bestämda regler för hur spelet ska spelas och när det är slut.

Boken handlar om att tänka långsiktigt med sitt företag. Inte tänka som en aktiemäklare som vill göra snabba klipp, utan se sitt företag i ett längre perspektiv. 5 år. 10 år. 100 år, och längre.

Boken påminner på så sätt om Perennial Seller, av Ryan Holiday, som jag läste förra året, och som påverkade mig i samma riktning.

När jag nu är i uppstarten av mitt åttonde företag så är det därför inte med ett kortsiktigt mål – att driva upp och sälja företaget om några år. Det handlar istället om att utveckla och sälja en bra produkt – ett vackert och hållbart kök – som ska kunna leva i hundra år. På så sätt ska även företaget kunna leva i hundra år eller mer.

I köksbranschen är det annars ganska lätt att “fuska”. Kunderna är oftast engångskunder – de byter kök så sällan, att chansen att de ska komma tillbaka är rätt liten. Så vad gör det då om en låda eller lucka gör sönder efter tio år för att tillverkaren valt ett billigare material? Det viktiga för säljaren är att avsluta affären. Att sälja så mycket som möjligt.

Det vill säga, om säljaren tänker kortsiktigt, med ett finit tankesätt.

Jag jobbar nu aktivt med att göra min produkt – det vackra hållbara köket – så bra det någonsin går. Jag har levt med ett liknande kök i mitt hus i några år och har sett vilka svagheter det har. Och när jag drev Skandinaviska Shakerkök i två år såg jag också vilka delar av kvaliteten som kunde förbättras.

Följden är att jag nu är besatt av detaljer som kan göra köken bättre. Sådant som kanske ingen kund kommer märka, men som höjer kvaliteten och hållbarheten på sikt. Som i förlängningen gör att en nöjd kund 20 år senare rekommenderar mitt köksföretag till en vän.

Att utveckla en riktigt bra produkt är en dålig affär på kort sikt. Men det lönar sig i längden, det är jag övertygad om.

Jag jobbar till exempel med en liten detalj: Den som håller en lucka stängd. Hittills har vi (i Skandinaviska Shakerkök) använt en gammaldags skåpssnäppare. Den är fin och genuin, men ärligt talat rätt jobbig att använda. Jag har själv denna lösning i mitt kök. I början gillade jag den känslan, som är väldigt gammaldags, men efterhand har jag börjat irritera mig. De gnisslar, och känslan är inte så bra.

Istället har jag lagt ändlösa timmar på att söka runt efter snygga och bra magnetlösningar. Bara för att upptäcka att det inte finns några. Det låter otroligt, men det är sant. De som finns är fula eller klumpiga eller både-och.

Så nu gör jag en egen version av magnetstängare, tillsammans med en turkisk produktutvecklare som jag lärt känna. Det blir en enkel och elegant lösning. Tillverkningen sätter snart igång, och jag hoppas kunna sätta in de första magneterna i köken som levereras i början av nästa år. Bildbevis kommer här i bloggen så småningom.

Hursomhelst. Jag hade aldrig tänkt dessa tankar, om långsiktigt företagande, och lagt tid på dessa detaljer, om det inte vore för att jag fått de serverade i bokform. A book is a bargain. Det jag investerat i böcker – ett par tusen kronor per år för ett abonnemang på Audible – har betalat sig flera gånger om.

Och det nyvaxade golvet! Det var så fint igår eftermiddag när jag var klar. Idag när jag kom dit på morgonen hade inte bara en, utan två, hantverkare från hyresvärden, dykt upp utan förvarning, och klampat in med smutsiga skor.

Nu blir det några timmar till, krypande på golvet för att slipa och rengöra för att få bort smutsen, och sedan vaxa igen. Mer tid att lyssna på bra böcker. Ibland har man tur!

Vecka 39: Om riktiga risker och förfärliga faror

There are bold pilots, and there are old pilots.
But there are no bold old pilots.

Jag läser Getting There – A Book of Mentors där jag bland annat hittade detta citat apropå risk. Det säger ju sig självt: Man får inte ta för stora risker, under för lång tid, om man ska klara sig. Det gäller såväl för piloter som för entreprenörer.

I en annan passage i samma bok beskriver en bergsguide om de två olika typer av risker en bergsbestigare ställs inför:

Subjektiv risk, vilket är sådant som känns farligt, men de facto inte är det. Som att backa ner för ett stup, med säkerhetslina och sele. Det känns läskigt, men linorna håller alltid.

Sedan finns objektiv risk, vilket är motsatsen. Till exempel att gå på en svagt sluttande stigning en vacker vårdag i strålande solsken. Allt är lugnt och harmoniskt – tills man faller ner i en spricka isen som skapats av värmen. Eller att det går en lavin.

Mitt nya företag, Kulladal, ser jag som en subjektiv risk. Utifrån kanske det verkar riskfyllt, men så länge jag har mina säkerhetslinor så är riskerna mindre än man tror.

Säkerhetslinorna är min färdplan, baserat på erfarenheterna med Skandinaviska Shakerkök. Mycket av processen nu är copy/paste. En annan säkerhetslina är att jag har koll på marknaden och efterfrågan, efter att ha varit i kontakt med hundratals köksköpare senaste åren.

Det är som turbulens på ett flygplan: Det är just nu hoppigt och skakigt, men man kan lika gärna njuta av åkturen istället för att få panik och tänka sig det värsta (flygplan störtar typ aldrig på grund av turbulens).

Lägesrapport Kulladal

Senaste veckan har jag närmat mig en “overwhelm” (vad heter det på svenska?) och har inte hunnit allt jag velat. Därför blev detta blogginlägg några dagar försenat.

Det är en handfull kundkök på gång just nu, i olika skeden av processen: Några kök är i produktion, andra befinner sig på ritbordet.

I takt med att köken ritas bygger jag samtidigt systemet för att hantera ordrarna. I praktiken är det en Excel-fil med 400 rader och 50 kolumner, med all data om alla skåp: Dimensioner, priser, tillägg etc. 20 000 celler ska fyllas i med data.

Jag tar det bit för för bit, cell för cell. Som tur väl är gillar jag Excel.

På de andra fronterna görs små små framsteg:
Showroomet blir lite mer färdigt för varje dag som går, även om mycket fortfarande återstår.
Och hemsidan likaså – tack vare input som jag fick av några av er bloggläsare, så har den nu delvis designats om och texterna har slipats.

Nästa steg är att första kundköket ska bli helt klart. Då kan vi fotografera och filma det. Utan det materialet kan inte hemsidan färdigställas.

I det här skedet, med tusen tänkbara saker att göra, försöker jag prioritera:

– Uppgifter som Moves the needle, det vill säga uppgifter som gör att Kulladal faktiskt kommer närmare sin lansering.

– Uppgifter som när de är klara underlättar för kommande uppgifter, det vill säga bygga bort hinder direkt, istället för att behöva klättra över samma hinder gång på gång. Det är en approach som tar längre tid i förstaskedet, men som sparar tid i längden.

—-

I väntan på hemsidan publiceras ibland material på vår Instagram-kanal. Bland annat ett par videos från första kundköket. Kolla in!

Någon här som undrar något över den här resan mot lansering? Något som ni vill att jag ska skriva mer om? Maila mig gärna och berätta.

Vecka 38: Vackra detaljer och nödvändigt helikopterperspektiv

Andra halvan av denna vecka var vi på konferens med Apelöga. På schemat stod bland annat att prata igenom Apelögas vision, och att göra planer inför företagets 10-årsjubileum nästa år. Vi var inkvarterade på en gammal herrgård utanför Kristianstad, perfekt miljö för att bli avskärmad från vardagen där utanför.

Ur Kulladalsperspektiv blev det därför inte så mycket jobbat under de dagarna. Men en sak hände som fick mitt hjärta att klappa snabbare:
På herrgården fanns två platsbyggda serveringsskåp, gissningsvis från början av 1900-talet. Det vill säga: Originalet till Kulladalsköken.

Jag kunde inte sluta titta på skåpen.

Jag tog fram måttbandet och tog alla mått – luckornas ramar, avståndet mellan luckorna, tjockleken på hyllplanen och många andra detaljer. De flesta mått låg i linje med den design jag valt för Kulladalsköken. Kändes bra! Som att jag trots allt förhåller mig på ett respektfullt sätt till originalet, trots att jag mest famlat i mörkret när jag ritat upp designen. Men här fanns kvittot på att jag är rätt på det.

Den detalj som fick mig att gå igång allra mest var konstruktionen för hyllplanen inne i skåpen. Det var en vacker och smart detalj gjorde att hyllplanen var flyttbara, på ett enkelt sätt. Estetik och funktion i ett. Jag tog massor av bilder, och skickade genast till mitt snickeri och frågade: Kan vi kopiera det här? De svarade ja.

Jag skickade samtidigt bilderna till min Sketchup-frilansare, som snabbt gjorde en ritning. Och sedan vidare till en kille i Turkiet som jag jobbat med tidigare. Han är nån slags ingenjör och designer, och har massor av kontakter inom snickeri- och metallindustrin. Kanske är den här hylldetaljen något som är smartast att massproducera, så att det räcker för ett par års produktion. Och då kan leverantören i Turkiet vara rätt, tänker jag.

I vanliga fall delar jag allt här på bloggen, men just den här hyllkonstruktionen var så fin och speciell att jag blir alldeles nojjig. Tänk om någon snor idén! Därför vågar jag inte visa upp den än. Lite löjligt, jag vet, men…

Besatt av detaljer

Det här med att nörda ner sig i detaljer, och sedan hoppa upp till helikopterperspektiv för att se företagets utveckling ur ett större perspektiv, är det roligaste – och svåraste – med att entreprenörskapet. I nuläget är jag dessutom ensam i företaget, ingen att bolla frågorna med, vilket ökar känslan av osäkerhet.

Jag läste om Shoe Dog (på svenska: Driv) av Phil Knight häromveckan. Phil Knight var löpare på 60-talet, och intresserade sig för skor. Han åkte till Japan och hittade en tillverkare, och började sedan åka runt till löptävlingar och sälja skor ur bakluckan på sin bil.

Hela boken präglas av Phils besatthet av skor, av hur människors fötter ser ut och fungerar. Detaljer, detaljer, detaljer.

Och samtidigt släppte Phil aldrig helikoptersperspektivet. Företaget växte, han anställde medarbetare en efter en, och när hans företag – Nike Inc. – till slut börsnoterades 18 år senare så blev han mångmiljardär.

Jag vet inte om den här besattheten av produktens detaljer är nödvändigt för att kunna driva upp ett företag. Men det gör det helt klart lättare. Och roligare.

Om några veckor hoppas jag kunna visa er bilder på prototyperna på detta nya (gamla) hyllsystem. Även om ni kanske inte blir lika exalterade över det som jag blev…

Vecka 35: Botmedlet mot internetberoende

Den 30 juli i somras körde jag tur och retur från sommarhuset i Bohuslän till Malmö. Familjen stannade kvar i sommarhuset, så jag fick nio timmars egentid i bilen. Vilket visade sig vara precis vad som behövdes för att hinna lyssna på Cal Newports nya bok Digital Minimalism.

(Jag har tidigare bloggat om Cal Newports föregående bok, Deep Work, inte mindre än fyra gånger: här, här, här och här. Hans böcker ger alltid bra input.)

Jag har länge haft en känsla av att min relation till sociala medier liknar ett beroende. Det som Digital Minimalism fick mig att inse var det uppenbara: Det är inte mitt fel att jag är beroende. Det är de sociala mediernas fel, eftersom de vill att jag ska vara beroende. Ju mer tid jag tillbringar på deras plattformar, desto mer annonser kan de sälja.

Social media is the new smoking.

Instagram- och Facebook-apparna är designade för att vara beroendeframkallande. Den lilla röda notifikationsflaggan, som kommer upp när man fått en kommentar eller en “like”, var från början blå. Men Facebook upptäckte att den var effektivare som röd, då den signalerade fara, vilket gör den oemotståndlig.

Botemedel: En månads digital fasta

Cal Newport föreslår i sin bok en radikal första åtgärd om man vill komma till rätta med sitt beroende: Ta en månads digital fasta, genom att ta bort socialamedia-apparna från mobilen.

När jag körde längs E6:an kändes idén rätt, om än läskig. Tänk om jag missar något viktigt på Facebook när jag är borta?

Jag beslutade mig för att testa en månads avhållsamhet från de mobila apparna. (Min första impuls var att vilja skriva om det i en statusuppdatering på Facebook, men jag lyckades hejda mig.)

Jag beslutade mig för att sätta mina egna regler för den digitala fastan:
Jag fick fortfarande kolla sociala medier via datorn, men inte mobilen. Samtidigt rensade jag kraftigt i mitt flöde på Facebook, avföljde och avprenumerade. Resultatet blev ett rätt ointressant flöde, som jag numera kan scrolla igenom på någon minut per dag. Istället för drygt en timme per dag, som det varit tidigare.

Nej! Nu får jag det att låta lättare än det var. I början var det jobbigt, särskilt de första dagarna. Abstinensen! Lajkberoendet!

Imorgon är det den sista augusti och min månadslånga digitala fasta är därmed slut. Cal Newport föreslår nu att man rannsakar sina digitala vanor, jämför med hur det var tidigare med hur det var under fastan, för att sedan sätta upp nya hållbara regler.

För min del har jag svårast att förhålla mig till Instagram. Å ena sidan är det en tidstjuv, å andra sidan gillar jag att dela med mig av bilder, och ta del av andras.

Och inte minst fyller Instagram en viktig funktion i mitt jobb, för att till exempel hålla kontakt med influencers. Att helt avstå från Instagram är inte ett alternativ.

Lägesrapport Kulladal

Kort lägesrapport om vad som hänt med Kulladal den här veckan:

  1. Snickeriet i Litauen jobbar för fullt med det första kundköket. Preliminärt leveransdatum är runt 10 september, om mindre än två veckor. Men, i veckan upptäckte kunden att det satt en stor balk i kökstaket. Vi visste att det skulle vara en balk där, men denna var större än vi räknat med. Efter att ha mätt och skissat insåg vi att balken skulle krocka med en av luckorna.

Väldigt störigt, men också väldigt normalt. Det händer ofta sådana här saker när ett kök byggs. Things want to be bad. 

Bygga nya skåp? Nya luckor?

Snickeriet meddelade att stommarna redan är ihopsatta. Däremot är fronten och luckorna inte gjorda än.

Lösningen, som vi precis nu spikat, är att helt enkelt göra alla väggskåpsluckor ca 80 mm lägre. Inte lika snyggt som de höga luckorna som var planerade, men ändå bästa lösningen. Varje kök är fullt av kompromisser, och den här lucksänkningen är en sådan.

2. Jag skrev förra veckan att hemsidan skulle vara mitt fokus. Det har den inte varit. Den står och stampar. Jag känner mig stressad och otålig, men har bara mig själv att skylla för att inget händer.

3. Showroom-renoveringen går framåt. En vägg har kommit upp, och golvet börjar bli fint. Snart dags för målarna att ta vid.

4. Jag har börjat fundera framåt – 6-12 månader – på framtida medarbetare. Jag kommer vilja ha minst en person heltidsanställd, som får jobba med kundförfrågningar. Men vem är detta? Jag har kastat ut några krokar, men inget napp än. Kanske måste avvakta.

5. För ett par veckor sedan efterlyste jag provkunder. Sedan dess har en handfull kandidater hört av sig. Inget bestämt än, men det lutar åt att det blir ett par-tre kök till rätt snart. Och jag tar gärna emot fler prov-kunder, åtminstone under september-oktober. Efter det blir det ordinarie pris som gäller för alla nya kunder. Tipsa gärna om ni känner någon som går i kökstankar!

”We have a very difficult problem to solve tomorrow.”

Ibland får jag anledning att använda Google Translate. Som till exempel när jag sent en tisdagskväll fick ett mail där det stod att en ”bearing” har gått sönder och att detta är ett stort problem.

Detta är historien om detta problem.

Först: ”Bearing”? Björnring?

Nej, Google Translate upplyste mig om att det betyder kullager. Alltså, mailet jag fick den där tisdagskvällen handlade om att ett kullager i ett lastbilshjul hade gått sönder. Lastbilen tillhörde snickeriet som producerar våra kök, och den var på väg att leverera tre kök till våra kunder följande morgon.

Men nu gick inte lastbilen att köra, och den litauiska chauffören – som egentligen är snickare – kunde inte någon engelska. Lastbilen stod strandad nånstans längs vägen mellan Nynäshamn och Stockholm, i den mörka decembernatten. Vad göra nu?

Mailet med den dåliga nyheten skickades från vår kontakt i Litauen, snickeriägaren. Han berättade om den ”bearing” som hade kollapsat. Han avslutade mailet med ett torrt konstaterande: ”We have a very difficult problem to solve tomorrow.”

Förväntade utmaningar och oväntade problem

När vi startade Skandinaviska Shakerkök för två år sedan anade jag att vi skulle stöta på problem längs vägen. Detta eftersom problem har en tendens att dyka upp. Det ligger i dess natur.

När vi dessutom valt att placera tillverkningen i Litauen ökade vi sannolikheten för fler problem. Trots über-skickliga snickare så ökar risken för fel med avståndet, samt med och språk- och kulturbarriärerna.

Dock: Att förstå att problem kommer att uppstå, är inte samma sak som att kunna förutse vilka problemen kommer att vara. Så egentligen går det inte förbereda sig.

Lastbil logisk lösning på logistisk utmaning

Logistiken var ett område som vi från början misstänkte skulle bli klurig att lösa. Hur fraktar man köksskåp – som är tämligen ömtåliga och känsliga för stötar och slag – från andra sidan Östersjön till kunder i Sverige? Kravspecen var dessutom: ”Till ett rimligt pris och utan risk att köken skadas.”

Vi letade efter transportbolag, och insåg snabbt att vi ville ha en firma som körde med halvstora vans, inte fullstora lastbilar. Vi ville undvika lastbilar som kör via terminaler, eftersom varje omlastning utgör en risk för våra känsliga skåp.

Till sist hittade vi en speditionsfirma som tog sig an våra kök. Men snickerierna vittnade om hur de lastade köken ganska slarvigt. Och, som ofta med leveranser, så var det svårt att få chaufförerna att leverera inom det tidspann som vi satt upp. Ibland fick kunderna vänta flera timmar länge.

Så när ett av våra snickerier själva köpte en lastbil som de kunde frakta våra kök med så var problemet löst. Nu kunde vi känna oss trygga att köken lastades på rätt sätt, och att chauffören körde omsorgsfullt (eftersom han själv hade varit med och tillverkat det som nu stod i lasten).

Allt var löst.

Tills lastbilen havererade på grund av ett kullager.

Läropengar och ”things just wanna be bad”

Min kollega Johan har många bra egenskaper, och en av dem är att han är cool i motgångar. ”Läropengar”, kallar han det när något går fel.

Underförstått: ”Något har gått fel, som lett oss till nya insikter och kunskaper, och för detta får vi betala en slant. Nu är vi bättre rustade inför framtiden.”

När Johan gick in som partner i bolaget så tog vi direkt höjd för dessa missöden. Ingen av oss tog ut lön första tiden, för att istället ha pengar på banken utifall-att. En buffert för kommande läropengar.

För saker kan gå fel på många olika sätt, men bara vara rätt på ett sätt.

Eller som radioproducenten Ira Glass säger: ”Things just wanna be bad.”

Den här gången, när lastbilen havererade, spenderade vi läropengarna på att anlita en vän-till-en-vän som fick köra från Stockholm och möta upp den strandade chauffören, och sedan hjälpa denne att hyra en annan lastbil, som de kunde använda för att leverera köken till kunderna. Allt blev försenat med ett halvt dygn, men köken kom fram oskadda.

Det går bra nu!

Okej, nu känner jag att jag måste balansera alla problem jag skriver om. För i grunden går det bra för vårt företag. Produktionen rullar på, leads kommer in, och kök kommer på plats hos våra kunder. Visst, ibland händer ett missöde som innebär ett steg tillbaka, men sedan blir det oftast två steg framåt.

Vi sålde omkring 30 kök under 2018, omsatte nära 4 miljoner. Inte så illa för ett nytt företag. Förmodligen dubblar vi de siffrorna under 2019.

När detta skrivs är Johan och jag i Litauen för att hälsa på hos våra snickerier igen. Och vi ska träffa ett par nya snickerier också, eftersom efterfrågan på våra kök just nu är högre än vad våra nuvarande snickerier hinner med.

Vi har ett par nya showroom på gång i andra delar av Sverige, och vi har en begynnande satsning i Norge. Därefter kommer Nederländerna, sedan Tyskland.

Kort sagt: Vi står inför nya utmaningar, och nya problem som vi inte kan föreställa oss än. Läropengar kommer att spenderas.

Jag återkommer här i bloggen om hur det går!

Nytt nyhetsmail!

Jag läser mycket böcker, som handlar om entreprenörskap, personlig utveckling, och liknande. Och om du läst hela vägen hit så betyder det att du kanske också gillar att läsa?

Nu startar jag ett nyhetsbrev för dig som gillar den här typen av böcker. Jag kommer att med ojämna mellanrum tipsa om böcker jag läst, och berätta vilka insikter de innehåller.

Detta kommer endast ske genom nyhetsbrevet, det vill säga inte via denna blogg eller på andra ställen online. Så, om du vill få tips på bra och läsvärda böcker, sajna upp nedan!

    Ja tack, maila mig boktips!






    [utm_campaign_i][/utm_campaign_i]
    [utm_source_i][/utm_source_i]
    [utm_medium_i][/utm_medium_i]
    [utm_term_i][/utm_term_i]
    [utm_content_i][/utm_content_i]
    [gclid_i][/gclid_i]

    _________________

    Detta är inte en text om tennis

    Det här inlägget handlar inte om tennis, men vi börjar där:

    En tennisspelare möter en övermäktig motspelare. När det är sidbyte och spelarna passerar varandra vid nät, säger hon till sin motståndare:

    –  Din forehand är fantastisk! Hur gör du den egentligen?

    Tennisspelaren vet att frågan genast får den andra att börja fundera. Och hon vet att om man börjar tänka på hur man slår ett visst slag i tennis, då är det kört.

    När man spelar bra tennis så gör man det för att man slår sina slag på ett omedvetet sätt. Det medvetna har inte en chans att kunna slå bra tennisslag.

    Tänk dig bara:
    När en tennisboll kommer emot dig i hög hastighet är det en serie av rörelser som ska koordineras:
    Med hjälp av dina ögon ska du beräkna var bollen kommer att landa, och dina fötter ska sedan ta dig dit. På vägen ska du bestämma dig vart du vill slå ditt slag, för att kunna förbereda slaget. Och när din racket väl möter bollen, så ska kraften och riktningen vara exakt rätt för att bollen ska gå dit du tänkt dig.

    Allt detta sker på en sekund. Och upprepas sedan gång på gång genom en match.

    Att räkna ut allt detta – alla krafter och rörelser som ska samspela inför ett tennisslag – är näst intill omöjligt, när man tänker på det. Ekvationen för att beräkna bollens bana skulle täcka en stor whiteboard. Och ändå lyckas duktiga tennisspelare med detta gång på gång, hundratals gånger i varje match. Hur är det möjligt?

    Ja, det är omöjligt när man tänker på det.
    Men det blir möjligt när man inte tänker på det.

    Det omedvetna vs det medvetna

    Lösningen finns i vårt omedvetna jag, som är mycket mer kapabelt till avancerade uträkningar än vad vårt medvetna jag är. Det omedvetna kan göra alla dessa kalkyler och lyckas för det mesta, under ett villkor: Att det medvetna håller sig borta.

    Men det medvetna jaget är en lik en osäker micro-manager som vill lägga sig allt, och som tror att den kan allt. Så när någon frågar: “Hur slår du din fantastiska forehand?”, så tar det medvetna jaget genast åt sig äran för slaget. Men när det sedan ska instruera ögon, armar och fötter att slå samma slag igen, ja, då går det förstås inte.

    Det är därför smarta tennisspelare vet att de måste sysselsätta det medvetna jaget med något annat. De vet att det medvetna inte kan slå forehands. Men det medvetna är bra på enkla uppgifter, som att “håll ögonen på bollen”, och “ta minst 20 små steg mellan varje slag”. Det medvetna jaget blir lycklig över sådana enkla uppgifter, och hänger sig åt det. Och tack vare det så kan det omedvetna vara ostört och göra sitt jobb.

    Hur får man affären i mål?

    Jag lärde mig detta av boken The Inner Game of Tennis, som liksom det här inlägget inte handlar om tennis egentligen. Boken handlar om att kunna skilja på vad som är omedvetet och medvetet, och om hur man ska få sitt medvetna att låta det omedvetna vara i fred.

    I mitt entreprenörsliv gör jag en liknande distinktion. Trots att målet är att avluta den där affären (att slå den perfekta forehanden), så kan fokus aldrig ligga där. En affär, med alla dess beståndsdelar, blir lätt för komplicerad för att försöka tänka ut.

    Istället lägger jag fokus på processen. Jag ser till att förutsättningarna för affären är de bästa, genom att ta hand om mig själv – sova bra, motionera, äta rätt, jobba smart, läsa, och så vidare. För jag tror på att om jag litar på processen så kommer jobbet ta hand om sig självt.

    Nå resultat genom att inte fokusera på resultatet

    Häromdagen lyssnade jag på podcasten Without Fail i vilken en basketspelare intervjuades. Spelaren berättade att hans lag hade insett att antalet passningar under en match kunde förutsäga resultatet. Om de gjorde fler än 300 passningar så vann de oftast. Om de gjorde färre så förlorade de.

    Detta var en fantastisk insikt! För nu kunde de, istället för att fokusera på att vinna, göra något mycket enklare: Att fokusera på att passa mycket. Resten tog hand om sig självt.

    Jag tror det var detta fotbollstränaren Erik Hamrén menade när han i en intervju sa att “fotbollen är alltför resultatinriktad”. Han blev hånad i media för detta – vad skulle räknas, om inte resultatet?! – men poängen är att om man krampaktigt siktar på målet, så är risken överhängande att man missar.

    Istället:
    Håll ögonen på bollen.
    Lita på processen.
    Och resultatet kommer av sig självt.

    Oavsett om det handlar om tennis, fotboll eller entreprenörskap.

    Det är lätt att starta företag. Men hur gör man för att få det att växa?

    Give me six hours to chop down a tree and I will spend the first four sharpening the axe.
    – Abraham Lincoln

    Hur ska man hinna med allt som behöver göras varje dag?

    Jag är förmodligen inte ensam i att tycka att detta är ett ständigt problem. Akuta problem slåss om uppmärksamheten med mer långsiktiga problem. Vilka problem ska hanteras först?

    I sådana stunder försöker jag tänka på Lincolns liknelse. Det akuta är att få ner trädet. Men istället för att börja hugga med en slö yxa så är det klokare att vässa den först. Varför? För när första trädet är nerhugget så finns det fler träd som ska huggas ner.

    De akuta problemen som måste has hand om upphör aldrig att komma. Och då är det bäst att vara rätt rustad.

    Att bygga företag i rätt ordning

    Sedan 18 månader tillbaka bygger vi företaget Skandinaviska Shakerkök från grunden. För att få det att växa måste vi, bland annat, göra följande:
    1. Vi måste marknadsföra våra produkter, för att nå nya kunder.
    2. Vi måste ha processer för produktionen, för att kunna ta hand om de nya kunderna.

    Men vi gör punkt 2 före punkt 1. Vilket jag tror att man bör. Men jag tror att många företag gör det i fel, omvänd, ordning.

    För det är frestande att börja med marknadsföringen. Det känns mest intuitivt. Och marknadsföring är roligt att jobba med.

    Så, först marknadsför de sina produkter, och sedan när det kommer efterfrågan så försöker de lösa produktionsproblematiken. Följden blir att drömmen – att ha massor av kunder – vänds till en mardröm när de inte hinner leverera.

    De har en slö yxa och massor av träd som måste huggas ner innan lunch.

    Det är så de många företag dör. Att starta ett företag är lätt, men att få det att växa är en konst.

    Automatisera mera!

    Vi har medvetet vänt på ordningen. Vi marknadsför ganska blygsamt – mycket långsammare än vad vi borde ha gjort om målet är att få många kunder. Men målet för oss är inte att maximera antalet kunder nu. Målet är att ha många nöjda kunder om ett år. Och om tio år.

    Därför har vi senaste tiden lagt mycket tid på våra processer. Sexigt va?

    Jag bloggade tidigare i år om hur vi samlar in leads (potentiella kunder) via webannonsering. Att ha leads är bra, men att ta hand om leads tar tid.

    Vi har fram till nyligen hanterat alla leads manuellt: Vi har mailat uppföljningar och antecknat i ett enkelt CRM-system (läs: Google Spreadsheet…).

    Men när vi insåg att denna manuella leadhantering tog tid och fokus från de heta kunderna, de som verkligen behöver handhållning för att slutföra sin köksbeställning, så började vi automatisera leadprocessen.

    Jag har en vän, Martin, som är begåvad kodare, och han gillar att bygga robotar. Han gör det bättre än jag kunde föreställa mig.

    Roboten gör nu lead-hanterings-jobbet åt oss. Den håller koll på alla nya leads som kommer in, och beroende på kundens väg in till oss så anpassas uppföljningsmailet som roboten skickar.

    Och plötsligt har vi frigjort massor av tid.

    Jobba utan att få betalt

    I min andra bransch, fotobranschen, är uppdragen ofta rätt straight forward: Man får ett uppdrag, man utför uppdraget, och sedan får man betalt. Jobb på spekulation är relativt ovanligt.

    I köksbranschen är det tvärt om. Spekjobb är snarare regel än undantag, eftersom processen ser ut så här:
    1. En intresserad kund hör av sig.
    2. Köksleverantören ritar flera olika förslag åt kunden.
    3. Det skickas hundratals mail fram och tillbaka, och det blir fler möten och telefonsamtal.
    4. Endast i sällsynta fall lägger kunden en beställning. I de flesta fall blir det ingen affär, och säljaren jobbat utan att få betalt.

    Det är en lurig rävsax, för säljarens fokus hamnar fel. Istället för att ta hand om kunderna som faktiskt vill köpa, så läggs det mesta av tiden på kunder som aldrig kommer till skott. Följden kan bli att de som verkligen är intresserade inte får den uppmärksamhet som de förtjänar. Vilket kan leda till att de hoppar av affären.

    En ond cirkel.

    Vår lösning i Skandinaviska Shakerkök har varit att implementera ett ritverktyg som finns på vår hemsida. Det låter som en rätt självklar grej, men faktum är att de flesta köksleverantörer inte har ett digitalt ritverktyg online. Och de som har det, till exempel Ikea, har ett ritprogram som känns som en relik från 1998.

    Så, de flesta av våra leads börjar nu själva rita sin kök med vårt program. Vi hör inte av dem förrän de börjar närma sig avslut. Och eftersom vi frigjort tid så har vi nu gott om tid att ta hand om dem.

    Automatiserad orderhantering

    Nästa steg för oss är att automatisera orderhanteringen. Hittills har vi haft en rätt blygsam orderingång – när vi summerar året har vi landat på två-tre kök per månad, vilket resulterar i en omsättning på runt 3 miljoner kronor.

    Med så få ordrar har vi haft tid att lägga mycket manuellt arbete på varje order.

    Men det kommer inte vara hållbart i längden. Förr eller senare måste vi hantera en order om dagen, och varje order innehåller hundratals små detaljer. Att hantera allt manuellt kommer garanterat leda till massor av (dyra) misstag.

    Alltså, för att undvika fel och för att spara tid i framtiden, så håller vi nu på att automatisera också denna process. Rent konkret innebär det att vi dels vidareutvecklar ritprogrammet så att detta kan ta hand om alla detaljer i varje order. Dels bygger robot-Martin en process för att exportera ut all data från ritprogrammet för att kunna skapa orderbekräftelser och underlag till snickerierna.

    Automation är så vackert!

    När den här delen av automationen är klar så kommer varje order bara kräva några minuter, istället för timmar. , men inte förr, är det läge att öppna marknadsföringskranarna. Då är vi reda att ta hand om större volymer av kunder.

    Hur den marknadsföringen kommer se ut kommer jag skriva om framöver här i bloggen.

    ___

    Tips på fortsatt läsning

    Om du liksom jag gillar böcker, så kommer här tre tips som ger fördjupade insikter kring hur man bygger företag på ett långsiktigt sätt:

    The E-Myth Revisited: Why Most Small Businesses Don’t Work and What to Do About It beskriver vägen från ensamföretagare till entreprenör.

    Min stora takeaway är distinktionen mellan “working in the business” och “working on the business”. Det förstnämnda är det vardagliga arbetet (att hugga ner träd) som gör att man aldrig kan växa, för att man helt enkelt inte har tid. Därför måste man ta sig tid att jobba on the business (att vässa yxan).

    Perennial Seller: The Art of Making and Marketing Work that Lasts är skriven av Ryan Holiday, som är nån slags übermänniska – han har skrivit åtta böcker på sex år, och han är bara 31 år gammal. Och alla hans böcker är, utan undantag, väldigt bra också. Knäckande.

    Hursomhelst, den här boken handlar om vikten av att vara långsiktig. I boken berättas till exempel om Google, som tog det lugnt med marknadsföringen under de första åren. Anledningen var att de hela tiden byggde och förbättrade sin produkt. Och följaktligen brydde de sig inte om om det dröjde innan användarna anslöt, eftersom produkten skulle vara bättre imorgon än vad den var idag.

    Efter att ha läst den boken blev jag mer övertygad om att det rätta sättet att bygga företag är att ha blicken fäst vid horisonten, istället för att drunkna i alla akuta vardagsproblem. (Lättare sagt än gjort dock).

    Shoe Dog: A Memoir by the Creator of Nike

    Jag sparade det bästa till sist, för om det är någon bok du ska läsa så är det denna. Det är en fantastisk historia om, och av, Nike’s grundare Phil Knight.

    Historien tar sin början under en joggingtur i början av 60-talet när Phil bestämmer sig för att testa en idé han haft ett tag: Att importera japanska löparskor.

    Därifrån är det sedan en fascinerande resa från skoförsäljning ur bakluckan av en bil till ett miljardimperium. En otroligt välskriven bok. Den är underhållande och inspirerande, särskilt om man gillar entreprenörskap (eller löpning, eller skor, eller bara gillar en bra berättelse).

    Det enda jag inte gillar med boken är att den tog slut.

    Den perfekta loggan

    Att crowdsourca en logotyp

    Mitt nya köksföretag börjar så smått ta form. Vi renoverar den lokal på Fersens Väg i Malmö som blir showroom i höst. Och som ett första steg i vår grafiska profil så spikade vi vår nya logo häromveckan.

    Den konventionella vägen att skapa en logo är att anlita en designer, eller kanske att skapa en logo på egen hand. Personligen är jag en stor fan av crowdsourcing och valde därför att skapa en logodesigntävling på 99designs.com.

    För 499 dollar fick vi en mängd olika förslag på logotyper, från designers runt om i världen. Alla förslag var inte bra, särskilt inte under de första dagarna. Men genom att ge löpande feedback till designerna, så vässades loggorna allt mer.

    Efter några dagar kom bidrag nummer 43. Den ser ut så här:

    SkandinaviskaShakerkök logo black

    Jag blev förälskad.

    Jag gillar den strikta typografin – den går i sann sparsmakad shaker-anda – och jag gillar den handritade furan som anspelar på de handbyggda kök, av massiv furu, som vi snart börjar bygga.

    Men innan vi bestämde oss så la jag ut en förfrågan på Facebook där jag bad om feedback.

    Oväntat många engagerade sig i frågan. Alla gillade inte samma, men tillräckligt många gillade min favorit för att jag skulle känna mig trygg med beslutet.

    Den oviktiga loggan

    Att fixa en logo till sitt nya företag är kul, och i viss mån viktigt. Men jag tror att många entreprenörer överskattar loggans betydelse. När det kommer till kritan är den inte så viktig.

    Loggan i sig betyder ingenting, om du inte laddar den med positiva värden (i form av dina superba produkter och tjänster).

    Det är också lätt hänt att man efter några år vill göra om sin logga. Kanske går inte företaget så bra som man hade hoppats, och man vill ha en omstart. Att lägga tid på att designa om sin logga känns som produktivt arbete, men det är mest en illusion. Ingen logga i världen kan rädda ett dåligt företaget. Förstås.

    Den älskade loggan

    Men ändå. Det är lätt att förälska sig i sin logga.

    När jag var frilansfotograf fick jag ofta uppleva detta. Jag hamnade då och då i olika företagssammanhang och när det var dags för fotografering så ville nästan alltid ägaren/VD:n/chefen porträtteras med sin logga i bakgrunden.

    Bara ibland lyckades jag förklara för dem att logobilder nästan alltid väljs bort i slutändan, eftersom tidningsredaktör ogärna vill göra reklam i sina tidningar för företag.

    Så, nu när jag är som mest förälskad i vår nya logga så måste jag påminna mig: Ingen annan bryr sig särskilt mycket, och loggan spelar väldigt liten roll. Mitt köksföretags framtid hänger inte på logotypen, utan på produkten.

    Det är nu det riktiga arbetet börjar.


    CVR_MILL4200_01_SE_CVR.indd En bok som förklarar mer om varför du inte ska lägga tid på att designa om din logotyp är Don’t Mess With The Logo. Den handlar om allt annat du bör göra istället när du ska starta ditt företag.

     

     

    Därför bör du skjuta upp din belöning

    Jag hörde en amerikansk entreprenör berätta i en podcastintervju om hur hans företag växte från en liten rörelse till att omsätta många miljoner dollar. Hur hade han gått till väga? Han sammanfattade sitt framgångskoncept i två punkter:
    1. “Mitt företag har växt för att det har haft tid att växa. Tiden är väsentlig.”
    2. “Jag har tillämpat delayed gratification.”

    Delayed gratification, eller kanske uppskjuten belöning på svenska. Entreprenören förklarade:

    – Till exempel, vid ett tillfälle i början av min karriär hade jag möjlighet att ta ut en vinst ur mitt bolag för att köpa ett hus. Men istället valde jag att investera vinsten i företaget. Några år senare hade pengarna på det sättet genererat ännu mer vinst, och jag kunde köpa ett större hus. Om jag däremot hade köpt huset vid första tillfället hade mitt kapital varit nere på noll, och jag hade fått börja om från början igen.

    – För varje gång jag sköt upp min belöning, fick jag  en större belöning längre fram.

    Du ska lära din hjärna att ha tråkigt

    Principen om uppskjuten belöning skymtar i ordspråket “Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge”. Och vi kan intuitivt förstå varför det är en bra princip. Vi bör inte skörda frukterna förrän de är mogna. Enkelt.

    Men det är lättare sagt än gjort. Som Oscar Wilde konstaterade: “Jag kan motstå allt utom frestelser.”

    För en knowledge worker finns det gott om frestelser under jobbdagen. Att höra ett pling från mailboxen, eller att se att man fått några likes på Facebook, kan ge en tillfällig kick och en paus från dagens hårda jobb. Men när det blir för mycket klickande på sociala medier blir jobbet lidande.

    Cal Newport argumenterar i sin bok Deep Work att just den här situationen utgör ett perfekt tillfälle att öva på uppskjuten belöning. Newport menar att det inte alls är fel att kolla mailen ibland, men det är fel att kolla mailen direkt varje gång du känner för det.

    Istället, när du känner impulsen att du vill kolla om det fått nya likes har du chans att öva din motståndskraft. Sätt en tidpunkt, till exempel tio minuter senare, när du ger dig själv tillåtelse att pausa. När tiden är inne får du sedan din belöning.

    Det som händer är att du tränar hjärnans förmåga att fokusera utan att bli störd av sociala mediers ytlighet. Hjärnan lär sig att ha lite tråkigt, vilket är en förutsättning för att kunna skapa värdefullt arbete.

    Resultatet i vardagen

    Som en bieffekt leder denna övning till att du blir bättre på att leva enligt principen om uppskjuten belöning. Vilket är tillämpbart i alla möjliga sammanhang:

    Den som startat företag vet hur mycket arbete som krävs innan man kan ta ut sin första lön.
    Den som byggt eller renoverat ett hus vet att mödan är stor innan rummen är beboeliga.
    För att inte tala om barnuppfostran.

    Ibland är vardagen en ständig uppförsbacke, och då är det skönt att veta att belöningen kommer tids nog om du lägger ner det arbete, och den tid, som krävs.

    Konsten att undvika frestelser

    Men Oscar Wilde hade helt rätt: Vi har verkligen svårt att motstå frestelser, hur mycket självdisciplin vi än besitter. Tricket är därför att undvika frestelser. (Denna artikel, som beskriver ett experiment med barn och kakor, förklarar mer.)

    Om du liksom jag har svårt att undvika mail och sociala medier när du istället borde jobba, så kan du till exempel använda Freedom. Det är en app som blockerar valda sajter som du annars har svårt att låta bli.

    Eller kanske är ditt problem att du spenderar dina pengar direkt när du tjänat dem? Lösningen kan vara att sätta upp ett automatiskt sparande som dras direkt från din lön varje månad.

    Hursomhelst, poängen sammanfattas så här:
    1. Du kan träna din hjärna att ha tråkigt. Bieffekten blir bättre arbete.
    2. Men, du har ändå inte så mycket självdisciplin som du tror.
    3. Därför bör du använda olika verktyg för att undvika frestelser och distraktioner.
    4. Om du lyckas med ovanstående så blir ditt arbete mer värt, och du får en större utdelning längre fram.

    Framtidens version av dig själv kommer tacka dig för det här beslutet.

    Varför är det så svårt att fokusera?

    För drygt tre år sedan, när jag hade min första föräldraledighet, avsinstallerade jag två appar från mobilen: Mail och Facebook. Min idé var att om jag kunde undvika dessa distraktionerna så kunde jag vara mer närvarande med min dotter.

    Det gick så där.

    Ganska snart, när abstinensen efter social bekräftelse blev för stor, använde jag istället webläsaren för att surfa in på Facebook och webmailen. Vilket knappast gjorde mig mer närvarande.

    Vad gör du med all tid?

    Mitt förhållande till mail och sociala medier är ambivalent. Å ena sidan är de fantastiska verktyg, som möjliggör mycket bra både i mitt arbetsliv och på det privata planet. Jag får kontakt med människor som jag aldrig skulle ha träffat annars, och får tips om saker jag annars skulle ha missat.

    Å andra sidan: De äter detta tid.

    Varje vecka har 168 timmar. När sömnen är borträknad återstår 116 timmar. Om man sedan räknar bort 8 timmars arbete varje vardag, och en timmes pendling, så återstår ändå 67 timmar per vecka. Det är, när man tänker på det, väldigt mycket tid.

    Men varför känns det inte så? Varför upplever jag, och kanske du, att tiden aldrig räcker till?

    En förklaring är att vi tenderar att fylla upp hålrummen av tid med sociala media. Mobilen är alltid tillhands så fort vi blir lite uttråkade. Och så dödar vi ännu en halvtimme.

    Ständiga avbrott förstör ditt fokus

    Så vad är problemet? Det är väl bra att vi inte har tråkigt, eller?
    Nja, enkelt uttryckt är det att jag, på grund av mitt Facebook-beroende, får mindre tid till min familj och mitt arbete.

    Du kanske inte håller med, och tänker: Om det nu vore skadligt med mail och sociala medier, så skulle väl inte alla hålla på med det?

    Och tänk om vi inte kollade mailen varje kvart? Tänk om vi skulle missa något viktigt mail?

    Nja.
    För det första: Att missa ett mail är inte så farligt.
    För det andra: Jag menar inte att vi ska sluta med mail och sociala medier helt. Men att det vore bra med begränsningar.

    Jag inser detta tydligt nu när jag läser Cal Newports bok Deep Work: Rules for Focused Success in a Distracted WorldBoken handlar om hur man skapar bra arbete (genom “deep work”) och hur distraktioner är den primära fienden.

    Distraktionerna är de som gör att vi avbryts i vårt arbete, och aldrig når det fokus som behövs för att kunna prestera på topp.

    Man kan jämföra arbete med sömn. Hur bra sover du om någon väcker dig var femte minut? På samma sätt blir ditt arbete lidande när din mailbox plingar.

    När självdiciplinen inte räcker till

    Lösning? Eftersom jag insett mitt beroende, och att självdiciplinen inte är stark nog för att bryta det, så behöver jag hjälp. Just nu, när jag skriver detta, har jag alla sociala medier-sidor blockerade med hjälp av appen Freedom. Trots att verkligen vill logga in på Facebook just nu, så kan jag inte.

    Det känns frustrerande, men samtidigt vet jag att denna text aldrig hade blivit skriven om jag inte blivit hindrad från dessa distraktioner.

    ___

    Vill du läsa mer sådant här? Prenumerera på bloggen (boxen högst upp i högerspalten) så får du texterna direkt till din mailbox.

    (Ja, jag inser ironin i att jag uppmanar dig att få fler mail.)

    Jag ska bara…

    Nu när årets slut närmar sig dyker det upp listor med “Årets bästa böcker” lite varstans (till exempel denna årsbästalista av Dan Pink). Jag läser alltid dessa listor. Ja, jag älskar att läsa om böcker. Problemet är att jag mer tid på att strukturera min “att läsa”-lista, än att faktiskt läsa böckerna på listan.

    Och vad som är än värre: Jag lägger mer tid på att läsa böcker, än på att implementera idéerna jag lär mig av böckerna.

    Trots att jag vet att en idé utan handling är ingenting värd.

    Detta är en form av prokrastinering, som jag förmodligen inte är ensam om. Istället för att lägga tid på meningsfullt arbete, tenderar vi att tro att vi måste ha mer information innan vi kan påbörja arbetet. Jag ska bara läsa lite till, få lite mer inspiration, samla mer kraft, sedan sätter jag igång.

    Risken är dock att det vi vill göra aldrig blir av.
    Vi skjuter upp det viktiga arbetet.
    Boken blir aldrig skriven.
    Ansökan till drömjobbet blir inte ivägskickad.
    Det nya företaget blir inte förverkligat.

    När är det dags att börja? Innerst inne vet vi att svaret är: Idag.

    Det är dags nu.

    Vad är poängen med allt?

    Julen är här och det sista du vill tänka på är jobbet. Fast det är kanske just det du borde, nu när du har ledig tid.

    Nej, jag menar inte att du ska inte tänka på hur du jobbar, och vad du ska göra när du kommer tillbaka. Utan varför du jobbar. Vad är det egentligen du vill uppnå?

    Mer pengar, så att du kan köpa mer saker?
    Mer fritid?
    Hur mycket är tillräckligt?

    Ryan Holiday konstaterar i sin bok Ego is the Enemy: “If you don’t know how much you need, the default easily becomes ‘more’.”

    ***

    Produktivitet och time management har varit ett kärt ämne för mig. Jag har läst klassikerna – Four Hour Work-Week och Getting Stuff Done för att nämna några. Mitt mål i min arbetsvardag har alltid varit detta: Att få saker gjorda.

    Men det är just det som är problemet med time management: Att fokus läggs på vad du gör, istället för varför du gör det.

    Alla mail behöver inte besvaras.
    Alla todo:s behöver inte utföras.

    ***

    Mitt mål för 2017 är att bli mer medveten om vad jag vill åstadkomma med mitt arbete. För mig är en bra början alltid böcker, och dessa tre lästips fick jag via ovan nämnda Ryan Holiday:

    Deep Work: Rules for Focused Success in a Distracted World av Cal Newport
    The Road To Character av David Brooks
    Resilience: Hard-Won Wisdom for Living a Better Life av Eric Greitens

    2017 blir året då jag kultiverar min karaktär. Åtminstone är det min förhoppning.

    ***

    Mer lästips:
    Denna artikel sätter fingret på en stor del av problematiken med time managment, och ger dessutom en intressant historisk bakgrund till fenomenet, som sägs ha uppfunnits i slutet av 1800-talet.

    ***

    Till sist, mitt råd till dig som alltid vill göra mer, för att kunna få mer:
    Om du inte är nöjd med vad du har, kommer du aldrig bli nöjd med vad du får.

    Måste jag ha ett CV?

    Jag började skriva mitt CV idag. Jag har aldrig haft något. Eftersom jag varit egenföretagare i hela mitt yrkesliv har det inte behövts. Jag har inte sökt jobb på 15 år.

    Jag vill inte skriva ett CV.

    Kanske för att jag har ett inneboende motstånd mot formalia. Och för att jag inte riktigt tror på dess effekt.

    När jag jobbade med Apelöga och fick in jobbansökningar, så skummade jag ofta bara igenom dem. Personliga brev och CV gav mig sällan någon värdefull information. Det som spelade roll var hur personen var på intervjun, och hur arbetsproven såg ut.

    Kanske är mitt CV-motstånd rotat i själva texten. Jag har insett att jag har svårt att ta till mig text. Jag är en lyssnare snarare än en läsare. Jag förstår vad jag hör, snarare än det jag läser. Jag insåg detta efter att ha läst Peter F. Druckers klassiker Managing Oneself, där ett av kapitlen handlar om skillnaderna mellan läsare och lyssnare.

    Eller rättare sagt: Jag köpte den som ljudbok och lyssnade på den, eftersom jag hade svårt att ta mig igenom textversionen. För den som är läsare så finns en gratis pdf-version av boken här. Den är väl värd att läsas, och till skillnad från annan managementlitteratur är den extremt kort.

    Hursomhelst.

    Jag försökte spontansöka ett jobb häromdagen, men körde fast. De krävde att jag skulle bifoga ett CV. Min inre rebell blev arg och ville strunta i att ansöka. Den mer förnuftiga sidan av mig insåg dock att det faktiskt är dags nu. Det är tid att sätta ihop mitt CV.