Två ledord, ett boktips och en havererad förhandling

Två teman i Kulladal just nu: Försiktighet. Och nyfikenhet.

Vi är fortsatt försiktiga, som jag skrev om i förra inlägget. Vi växer medvetet väldigt långsamt. Vi har till och mer bromsat aktivt på sistone: För ett par månader sedan drog vi ner all betald annonsering via Google Ads till noll, och har i nuläget bara Instagram som aktiv kanal.

Det verkar vara tillräckligt: Det kommer in nya köksspekulanter dagligen. Inte fler än att vi kan ta hand om dem alla, och inte färre än att det räcker för att företaget ska gå runt.

Vi tre i företaget – Johanna och jag som jobbar heltid, och Jakob som håller i styrelsearbetet – har alla läst boken Small Giants nu i sommar. Boken ifrågasätter normen att ett företag måste växa för att vara hälsosamt. Tvärtom, menar författaren, finns det stora fördelar med att vara liten och istället fokusera på kvalitet. Man kan vara liten och ändå leverera stordåd. Därav namnet, Small Giants.

Boken består av ett tiotal case studies om företag som av olika anledningar valt att förbli små. Läsvärd bok! Inspirerande för alla entreprenörer som jobbar mot andra mål än börsnotering och exit. Om du inte orkar läsa hela bokan så kan du läsa första kapitlet där författaren sammanfattar konceptet på ett bra och tydligt sätt.

Det andra temat just nu är nyfikenhet. Mina barn frågar mig ibland vad jag jobbar med, och jag svarar ”kök, och lite fotografi”. Och sedan lägger jag till: ”För mig känns jobbet som lek”. Då verkar det som att de förstår att ”jobba” kan vara rätt kul.

Sedan Johanna kom in i Kulladal, med sitt skarpa designsinne, så har hon öppnat några nya dörrar. I början av sommaren letade vi efter pallar till köksön i vårt showroom, men hittade inget vi gillade helt. Det ena ledde till det andra – vi blev nyfikna! – och plötsligt hade vi lagt en order på ett gäng egendesignade pallar, som just nu tillverkas i Turkiet.

Tanken är att vi ska sälja pallarna som komplement till våra kök, men vi har väldigt liten koll på om det kommer löna sig eller inte. Kanske säljer vi slut på första upplagan på en månad. Eller så tar det tio år?

Sedan spånade vi vidare kring hur vi ska kunna bjuda våra kökskunder på något litet extra. Vi funderade på att ta fram en skärbräda, med brännmärkt logo, som vi skulle kunna skicka med till kökskunderna. Trä känns ju naturligt liksom. Men en skärbräda är kanske lite… fantasilöst?

Vi skippade skärbrädan och landade till slut i att försöka ta fram egna kaffekoppar. Johannas vän Annika fick uppdraget att tolka våra önskemål, och i skrivande stund håller prototyper på att tas fram.

Varken pallarna eller kopparna kommer bidra till någon ökning av the bottom line – mer troligt är att det blir tvärt om. Men de bidrar till att vårt arbete känns som en lek! Och kanske att de någonstans bidrar till att stärka vårt varumärke. Så, ja, då kanske de faktiskt påverkar the bottom line på lång sikt, även om det aldrig var det som var meningen.

Och så var det det här med produktionen. Om du läst den här bloggen tidigare känner du till olyckan och att vi har haft utmaningar att kunna producera tillräckligt många kök. Senaste månaden har vi därför haft förhandlingar med ett snickeri om ett uppköp. Eller en sammanslagning. Eller något annat. Men trots att både vi och de delade samma vision (åtminstone trodde vi det) så havererade förhandlingarna efter ett par veckor. Det började skrivas i versaler, och vi insåg att det var läge att dra sig ur.

Tills vidare fortsätter vi med de tre snickerier som vi tidigare samarbetat med. De är alla duktiga, och enda nackdelen är att de är små och förmodligen inte har möjlighet att växa med oss.

Kommande veckor väntar nya diskussioner, med nya snickerier. Vi får se.

Vecka 49-50: Om den kommande lanseringen

Min deadline närmar sig.

Målet med det här företaget, Kulladal, har varit att lansera vid årsskiftet. Dels för att ha en tidsplan att förhålla sig till, dels för att jag gillar idén att lansera ett tjugotalskök samtidigt som vi går in i ett nytt tjugotal. Ett hundraårsjubileum liksom.

Jag har en idé om en kampanj i sociala medier:
Det ska vara en kort videosnutt, 30 sekunder, som visar ett Kulladalskök. Luckor och lådor som öppnas och stängs. Stämningsbilder.
Och sedan loggan med en punchline: ”Välkommen till 20-talet!”.

Om kampanjen börjar köras 1 januari så kanske det kan bli rätt effektfullt?

Vem vet.

Under de här 7-8 månader som gått sedan jag bestämde mig för att starta Kulladal, har jag hela tiden haft mitt tidigare köksföretag som jämförelseobjekt. Tidslinjen var liknande då – företaget startades våren 2017, och Kulladal startade våren 2019. Resorna har gått parallellt, med två års mellanrum.

Till skillnad från då har jag gjort jobbet ensam den här gången. Förra gången var vi två som delade på arbetet. Följaktligen har jag inte riktigt hunnit med allt. Ja, det är tveksamt om jag ens hinner lansera till årsskiftet.

Men det beror kanske på vad man menar med ”lansering”. Jag fick ett tips från en bloggläsare om att satsa på Instagram först, innan den riktiga lanseringen. Att bygga upp en följarskara först, och sedan göra en klassisk launch.

Jag har funderat på det men lutar åt att smyglansera på alla fronter ungefär samtidigt.
Så här: Nya bilder kommer att publiceras på Instagram närmsta veckorna, och runt årsskiftet bör första versionen av hemsidan vara klar. Och sedan öppnar showroomet.

Showroomet ja. Renoveringen har halkat efter. Utställningsköken har blivit försenade i snickeriet några veckor. I skrivande stund – den 11 december 2019 – är köken äntligen på en lastbil som beräknas komma till Malmö ikväll eller imorgon. Sedan ska de monteras, och till sist slutmålas. Och sedan behöver en hel del eljobb göras i lokalen.

Först därefter är showroomet tillräckligt färdigt för att kunna släppa in kunder.

Trots att min deadline är artificiell, och satt av mig själv, så fyller den sin funktion: Deadlinen driver den upp mitt tempo. Men jag är som sagt ensam i bolaget hittills, vilket gör att jag istället tar hjälp av frilansare via Upwork:
– En rysk utvecklare, som jag jobbat med i flera år, kodar sajten.
– En ukrainsk designer gör webdesignskisserna.
– Och nyligen adderade jag en SEM/SMM-expert, från Bulgarien, som håller på att sätta ihop en strategi för den digitala delen av launchen.

Sist men inte mist så har jag stor hjälp av Apelögas foto/video-praktikant Åsa, som tagit både bilder och video under hösten. Bland annat denna bild som finns här ovan, och mer material dyker upp framöver.

Boktips

Jo, jag måste också passa på att tipsa om ett par böcker som jag läst sedan sist:

Malcolm Gladwells nya Talking to Strangers är magnifik. Inte minst är ljudboksproduktionen lysande: Till skillnad från alla andra ljudböcker jag lyssnat på, där uppläsaren bara läser ord för ord, så är denna bok riktigt bra producerad. Som en bra podcast (som Serial, Startup, Revisionist History och liknande). Lyssna!

Howard Schultz skrev 1997 en bok om Starbucks, som han drev upp från en liten kaffebutik till en världsomspännande cafékedja. Jag älskar den här typen av berättelser om entreprenörer! Det är inspirerande att få följa med i deras med- och motgångar, och det är omöjligt för mig att inte identifiera mig med vissa delar.

Jag läser sådana historier och känner mig lite mindre ensam i mitt företagande. Denna bok, som heter Pour your heart into it, är väldigt bra, nästan i klass med Phil Knights bok om Nike, Shoedog.

Vill ni hjälpa mig i lanseringen av Kulladal? Gå in och följ @kulldal20tal på Instagram. Det hjälper! Och om ni känner någon som behöver ett nytt kök, tipsa gärna. 🙂

Vecka 47-48: Om att en bok är ett kap. Och om långsiktigt tänkande och små, små detaljer.

”A book is a bargain”, hörde jag Seth Godin säga i ett avsnitt av The Tim Ferriss Podcast. Jag håller med.

Under veckan som gått har jag krupit runt på golvet i mitt showroom. Rensat smuts från springorna mellan brädorna, finslipat och sedan vaxat golvet. Ett antal timmars jobb, med diverse skavsår på händerna. Men fördelen är att jag haft tid att lyssna på ljudböcker.

Den här veckan har Simon Sineks nya bok The Infinitive Game spelats upp i lurarna. Sinek, som kanske är mest känd för sin första bok Start With Why, argumenterar för att företagsledare bör driva sina företag med ett infinitivt tankesätt.

Till skillnad från ett finit tankesätt, som handlar om att ”vinna” i ett kortsiktigt perspektiv, så behövs det inifinitiva tankesättet i business. Eftersom business är ett spel som inte går att vinna, och som inte har någon bortre tidsgräns. Till skillnad från till exempel tennis finns inte bestämda regler för hur spelet ska spelas och när det är slut.

Boken handlar om att tänka långsiktigt med sitt företag. Inte tänka som en aktiemäklare som vill göra snabba klipp, utan se sitt företag i ett längre perspektiv. 5 år. 10 år. 100 år, och längre.

Boken påminner på så sätt om Perennial Seller, av Ryan Holiday, som jag läste förra året, och som påverkade mig i samma riktning.

När jag nu är i uppstarten av mitt åttonde företag så är det därför inte med ett kortsiktigt mål – att driva upp och sälja företaget om några år. Det handlar istället om att utveckla och sälja en bra produkt – ett vackert och hållbart kök – som ska kunna leva i hundra år. På så sätt ska även företaget kunna leva i hundra år eller mer.

I köksbranschen är det annars ganska lätt att ”fuska”. Kunderna är oftast engångskunder – de byter kök så sällan, att chansen att de ska komma tillbaka är rätt liten. Så vad gör det då om en låda eller lucka gör sönder efter tio år för att tillverkaren valt ett billigare material? Det viktiga för säljaren är att avsluta affären. Att sälja så mycket som möjligt.

Det vill säga, om säljaren tänker kortsiktigt, med ett finit tankesätt.

Jag jobbar nu aktivt med att göra min produkt – det vackra hållbara köket – så bra det någonsin går. Jag har levt med ett liknande kök i mitt hus i några år och har sett vilka svagheter det har. Och när jag drev Skandinaviska Shakerkök i två år såg jag också vilka delar av kvaliteten som kunde förbättras.

Följden är att jag nu är besatt av detaljer som kan göra köken bättre. Sådant som kanske ingen kund kommer märka, men som höjer kvaliteten och hållbarheten på sikt. Som i förlängningen gör att en nöjd kund 20 år senare rekommenderar mitt köksföretag till en vän.

Att utveckla en riktigt bra produkt är en dålig affär på kort sikt. Men det lönar sig i längden, det är jag övertygad om.

Jag jobbar till exempel med en liten detalj: Den som håller en lucka stängd. Hittills har vi (i Skandinaviska Shakerkök) använt en gammaldags skåpssnäppare. Den är fin och genuin, men ärligt talat rätt jobbig att använda. Jag har själv denna lösning i mitt kök. I början gillade jag den känslan, som är väldigt gammaldags, men efterhand har jag börjat irritera mig. De gnisslar, och känslan är inte så bra.

Istället har jag lagt ändlösa timmar på att söka runt efter snygga och bra magnetlösningar. Bara för att upptäcka att det inte finns några. Det låter otroligt, men det är sant. De som finns är fula eller klumpiga eller både-och.

Så nu gör jag en egen version av magnetstängare, tillsammans med en turkisk produktutvecklare som jag lärt känna. Det blir en enkel och elegant lösning. Tillverkningen sätter snart igång, och jag hoppas kunna sätta in de första magneterna i köken som levereras i början av nästa år. Bildbevis kommer här i bloggen så småningom.

Hursomhelst. Jag hade aldrig tänkt dessa tankar, om långsiktigt företagande, och lagt tid på dessa detaljer, om det inte vore för att jag fått de serverade i bokform. A book is a bargain. Det jag investerat i böcker – ett par tusen kronor per år för ett abonnemang på Audible – har betalat sig flera gånger om.

Och det nyvaxade golvet! Det var så fint igår eftermiddag när jag var klar. Idag när jag kom dit på morgonen hade inte bara en, utan två, hantverkare från hyresvärden, dykt upp utan förvarning, och klampat in med smutsiga skor.

Nu blir det några timmar till, krypande på golvet för att slipa och rengöra för att få bort smutsen, och sedan vaxa igen. Mer tid att lyssna på bra böcker. Ibland har man tur!

Vecka 39: Om riktiga risker och förfärliga faror

There are bold pilots, and there are old pilots.
But there are no bold old pilots.

Jag läser Getting There – A Book of Mentors där jag bland annat hittade detta citat apropå risk. Det säger ju sig självt: Man får inte ta för stora risker, under för lång tid, om man ska klara sig. Det gäller såväl för piloter som för entreprenörer.

I en annan passage i samma bok beskriver en bergsguide om de två olika typer av risker en bergsbestigare ställs inför:

Subjektiv risk, vilket är sådant som känns farligt, men de facto inte är det. Som att backa ner för ett stup, med säkerhetslina och sele. Det känns läskigt, men linorna håller alltid.

Sedan finns objektiv risk, vilket är motsatsen. Till exempel att gå på en svagt sluttande stigning en vacker vårdag i strålande solsken. Allt är lugnt och harmoniskt – tills man faller ner i en spricka isen som skapats av värmen. Eller att det går en lavin.

Mitt nya företag, Kulladal, ser jag som en subjektiv risk. Utifrån kanske det verkar riskfyllt, men så länge jag har mina säkerhetslinor så är riskerna mindre än man tror.

Säkerhetslinorna är min färdplan, baserat på erfarenheterna med Skandinaviska Shakerkök. Mycket av processen nu är copy/paste. En annan säkerhetslina är att jag har koll på marknaden och efterfrågan, efter att ha varit i kontakt med hundratals köksköpare senaste åren.

Det är som turbulens på ett flygplan: Det är just nu hoppigt och skakigt, men man kan lika gärna njuta av åkturen istället för att få panik och tänka sig det värsta (flygplan störtar typ aldrig på grund av turbulens).

Lägesrapport Kulladal

Senaste veckan har jag närmat mig en ”overwhelm” (vad heter det på svenska?) och har inte hunnit allt jag velat. Därför blev detta blogginlägg några dagar försenat.

Det är en handfull kundkök på gång just nu, i olika skeden av processen: Några kök är i produktion, andra befinner sig på ritbordet.

I takt med att köken ritas bygger jag samtidigt systemet för att hantera ordrarna. I praktiken är det en Excel-fil med 400 rader och 50 kolumner, med all data om alla skåp: Dimensioner, priser, tillägg etc. 20 000 celler ska fyllas i med data.

Jag tar det bit för för bit, cell för cell. Som tur väl är gillar jag Excel.

På de andra fronterna görs små små framsteg:
Showroomet blir lite mer färdigt för varje dag som går, även om mycket fortfarande återstår.
Och hemsidan likaså – tack vare input som jag fick av några av er bloggläsare, så har den nu delvis designats om och texterna har slipats.

Nästa steg är att första kundköket ska bli helt klart. Då kan vi fotografera och filma det. Utan det materialet kan inte hemsidan färdigställas.

I det här skedet, med tusen tänkbara saker att göra, försöker jag prioritera:

– Uppgifter som Moves the needle, det vill säga uppgifter som gör att Kulladal faktiskt kommer närmare sin lansering.

– Uppgifter som när de är klara underlättar för kommande uppgifter, det vill säga bygga bort hinder direkt, istället för att behöva klättra över samma hinder gång på gång. Det är en approach som tar längre tid i förstaskedet, men som sparar tid i längden.

—-

I väntan på hemsidan publiceras ibland material på vår Instagram-kanal. Bland annat ett par videos från första kundköket. Kolla in!

Någon här som undrar något över den här resan mot lansering? Något som ni vill att jag ska skriva mer om? Maila mig gärna och berätta.

Vecka 38: Vackra detaljer och nödvändigt helikopterperspektiv

Andra halvan av denna vecka var vi på konferens med Apelöga. På schemat stod bland annat att prata igenom Apelögas vision, och att göra planer inför företagets 10-årsjubileum nästa år. Vi var inkvarterade på en gammal herrgård utanför Kristianstad, perfekt miljö för att bli avskärmad från vardagen där utanför.

Ur Kulladalsperspektiv blev det därför inte så mycket jobbat under de dagarna. Men en sak hände som fick mitt hjärta att klappa snabbare:
På herrgården fanns två platsbyggda serveringsskåp, gissningsvis från början av 1900-talet. Det vill säga: Originalet till Kulladalsköken.

Jag kunde inte sluta titta på skåpen.

Jag tog fram måttbandet och tog alla mått – luckornas ramar, avståndet mellan luckorna, tjockleken på hyllplanen och många andra detaljer. De flesta mått låg i linje med den design jag valt för Kulladalsköken. Kändes bra! Som att jag trots allt förhåller mig på ett respektfullt sätt till originalet, trots att jag mest famlat i mörkret när jag ritat upp designen. Men här fanns kvittot på att jag är rätt på det.

Den detalj som fick mig att gå igång allra mest var konstruktionen för hyllplanen inne i skåpen. Det var en vacker och smart detalj gjorde att hyllplanen var flyttbara, på ett enkelt sätt. Estetik och funktion i ett. Jag tog massor av bilder, och skickade genast till mitt snickeri och frågade: Kan vi kopiera det här? De svarade ja.

Jag skickade samtidigt bilderna till min Sketchup-frilansare, som snabbt gjorde en ritning. Och sedan vidare till en kille i Turkiet som jag jobbat med tidigare. Han är nån slags ingenjör och designer, och har massor av kontakter inom snickeri- och metallindustrin. Kanske är den här hylldetaljen något som är smartast att massproducera, så att det räcker för ett par års produktion. Och då kan leverantören i Turkiet vara rätt, tänker jag.

I vanliga fall delar jag allt här på bloggen, men just den här hyllkonstruktionen var så fin och speciell att jag blir alldeles nojjig. Tänk om någon snor idén! Därför vågar jag inte visa upp den än. Lite löjligt, jag vet, men…

Besatt av detaljer

Det här med att nörda ner sig i detaljer, och sedan hoppa upp till helikopterperspektiv för att se företagets utveckling ur ett större perspektiv, är det roligaste – och svåraste – med att entreprenörskapet. I nuläget är jag dessutom ensam i företaget, ingen att bolla frågorna med, vilket ökar känslan av osäkerhet.

Jag läste om Shoe Dog (på svenska: Driv) av Phil Knight häromveckan. Phil Knight var löpare på 60-talet, och intresserade sig för skor. Han åkte till Japan och hittade en tillverkare, och började sedan åka runt till löptävlingar och sälja skor ur bakluckan på sin bil.

Hela boken präglas av Phils besatthet av skor, av hur människors fötter ser ut och fungerar. Detaljer, detaljer, detaljer.

Och samtidigt släppte Phil aldrig helikoptersperspektivet. Företaget växte, han anställde medarbetare en efter en, och när hans företag – Nike Inc. – till slut börsnoterades 18 år senare så blev han mångmiljardär.

Jag vet inte om den här besattheten av produktens detaljer är nödvändigt för att kunna driva upp ett företag. Men det gör det helt klart lättare. Och roligare.

Om några veckor hoppas jag kunna visa er bilder på prototyperna på detta nya (gamla) hyllsystem. Även om ni kanske inte blir lika exalterade över det som jag blev…

Vecka 35: Botmedlet mot internetberoende

Den 30 juli i somras körde jag tur och retur från sommarhuset i Bohuslän till Malmö. Familjen stannade kvar i sommarhuset, så jag fick nio timmars egentid i bilen. Vilket visade sig vara precis vad som behövdes för att hinna lyssna på Cal Newports nya bok Digital Minimalism.

(Jag har tidigare bloggat om Cal Newports föregående bok, Deep Work, inte mindre än fyra gånger: här, här, här och här. Hans böcker ger alltid bra input.)

Jag har länge haft en känsla av att min relation till sociala medier liknar ett beroende. Det som Digital Minimalism fick mig att inse var det uppenbara: Det är inte mitt fel att jag är beroende. Det är de sociala mediernas fel, eftersom de vill att jag ska vara beroende. Ju mer tid jag tillbringar på deras plattformar, desto mer annonser kan de sälja.

Social media is the new smoking.

Instagram- och Facebook-apparna är designade för att vara beroendeframkallande. Den lilla röda notifikationsflaggan, som kommer upp när man fått en kommentar eller en ”like”, var från början blå. Men Facebook upptäckte att den var effektivare som röd, då den signalerade fara, vilket gör den oemotståndlig.

Botemedel: En månads digital fasta

Cal Newport föreslår i sin bok en radikal första åtgärd om man vill komma till rätta med sitt beroende: Ta en månads digital fasta, genom att ta bort socialamedia-apparna från mobilen.

När jag körde längs E6:an kändes idén rätt, om än läskig. Tänk om jag missar något viktigt på Facebook när jag är borta?

Jag beslutade mig för att testa en månads avhållsamhet från de mobila apparna. (Min första impuls var att vilja skriva om det i en statusuppdatering på Facebook, men jag lyckades hejda mig.)

Jag beslutade mig för att sätta mina egna regler för den digitala fastan:
Jag fick fortfarande kolla sociala medier via datorn, men inte mobilen. Samtidigt rensade jag kraftigt i mitt flöde på Facebook, avföljde och avprenumerade. Resultatet blev ett rätt ointressant flöde, som jag numera kan scrolla igenom på någon minut per dag. Istället för drygt en timme per dag, som det varit tidigare.

Nej! Nu får jag det att låta lättare än det var. I början var det jobbigt, särskilt de första dagarna. Abstinensen! Lajkberoendet!

Imorgon är det den sista augusti och min månadslånga digitala fasta är därmed slut. Cal Newport föreslår nu att man rannsakar sina digitala vanor, jämför med hur det var tidigare med hur det var under fastan, för att sedan sätta upp nya hållbara regler.

För min del har jag svårast att förhålla mig till Instagram. Å ena sidan är det en tidstjuv, å andra sidan gillar jag att dela med mig av bilder, och ta del av andras.

Och inte minst fyller Instagram en viktig funktion i mitt jobb, för att till exempel hålla kontakt med influencers. Att helt avstå från Instagram är inte ett alternativ.

Lägesrapport Kulladal

Kort lägesrapport om vad som hänt med Kulladal den här veckan:

  1. Snickeriet i Litauen jobbar för fullt med det första kundköket. Preliminärt leveransdatum är runt 10 september, om mindre än två veckor. Men, i veckan upptäckte kunden att det satt en stor balk i kökstaket. Vi visste att det skulle vara en balk där, men denna var större än vi räknat med. Efter att ha mätt och skissat insåg vi att balken skulle krocka med en av luckorna.

Väldigt störigt, men också väldigt normalt. Det händer ofta sådana här saker när ett kök byggs. Things want to be bad. 

Bygga nya skåp? Nya luckor?

Snickeriet meddelade att stommarna redan är ihopsatta. Däremot är fronten och luckorna inte gjorda än.

Lösningen, som vi precis nu spikat, är att helt enkelt göra alla väggskåpsluckor ca 80 mm lägre. Inte lika snyggt som de höga luckorna som var planerade, men ändå bästa lösningen. Varje kök är fullt av kompromisser, och den här lucksänkningen är en sådan.

2. Jag skrev förra veckan att hemsidan skulle vara mitt fokus. Det har den inte varit. Den står och stampar. Jag känner mig stressad och otålig, men har bara mig själv att skylla för att inget händer.

3. Showroom-renoveringen går framåt. En vägg har kommit upp, och golvet börjar bli fint. Snart dags för målarna att ta vid.

4. Jag har börjat fundera framåt – 6-12 månader – på framtida medarbetare. Jag kommer vilja ha minst en person heltidsanställd, som får jobba med kundförfrågningar. Men vem är detta? Jag har kastat ut några krokar, men inget napp än. Kanske måste avvakta.

5. För ett par veckor sedan efterlyste jag provkunder. Sedan dess har en handfull kandidater hört av sig. Inget bestämt än, men det lutar åt att det blir ett par-tre kök till rätt snart. Och jag tar gärna emot fler prov-kunder, åtminstone under september-oktober. Efter det blir det ordinarie pris som gäller för alla nya kunder. Tipsa gärna om ni känner någon som går i kökstankar!

”We have a very difficult problem to solve tomorrow.”

Ibland får jag anledning att använda Google Translate. Som till exempel när jag sent en tisdagskväll fick ett mail där det stod att en ”bearing” har gått sönder och att detta är ett stort problem.

Detta är historien om detta problem.

Först: ”Bearing”? Björnring?

Nej, Google Translate upplyste mig om att det betyder kullager. Alltså, mailet jag fick den där tisdagskvällen handlade om att ett kullager i ett lastbilshjul hade gått sönder. Lastbilen tillhörde snickeriet som producerar våra kök, och den var på väg att leverera tre kök till våra kunder följande morgon.

Men nu gick inte lastbilen att köra, och den litauiska chauffören – som egentligen är snickare – kunde inte någon engelska. Lastbilen stod strandad nånstans längs vägen mellan Nynäshamn och Stockholm, i den mörka decembernatten. Vad göra nu?

Mailet med den dåliga nyheten skickades från vår kontakt i Litauen, snickeriägaren. Han berättade om den ”bearing” som hade kollapsat. Han avslutade mailet med ett torrt konstaterande: ”We have a very difficult problem to solve tomorrow.”

Förväntade utmaningar och oväntade problem

När vi startade Skandinaviska Shakerkök för två år sedan anade jag att vi skulle stöta på problem längs vägen. Detta eftersom problem har en tendens att dyka upp. Det ligger i dess natur.

När vi dessutom valt att placera tillverkningen i Litauen ökade vi sannolikheten för fler problem. Trots über-skickliga snickare så ökar risken för fel med avståndet, samt med och språk- och kulturbarriärerna.

Dock: Att förstå att problem kommer att uppstå, är inte samma sak som att kunna förutse vilka problemen kommer att vara. Så egentligen går det inte förbereda sig.

Lastbil logisk lösning på logistisk utmaning

Logistiken var ett område som vi från början misstänkte skulle bli klurig att lösa. Hur fraktar man köksskåp – som är tämligen ömtåliga och känsliga för stötar och slag – från andra sidan Östersjön till kunder i Sverige? Kravspecen var dessutom: ”Till ett rimligt pris och utan risk att köken skadas.”

Vi letade efter transportbolag, och insåg snabbt att vi ville ha en firma som körde med halvstora vans, inte fullstora lastbilar. Vi ville undvika lastbilar som kör via terminaler, eftersom varje omlastning utgör en risk för våra känsliga skåp.

Till sist hittade vi en speditionsfirma som tog sig an våra kök. Men snickerierna vittnade om hur de lastade köken ganska slarvigt. Och, som ofta med leveranser, så var det svårt att få chaufförerna att leverera inom det tidspann som vi satt upp. Ibland fick kunderna vänta flera timmar länge.

Så när ett av våra snickerier själva köpte en lastbil som de kunde frakta våra kök med så var problemet löst. Nu kunde vi känna oss trygga att köken lastades på rätt sätt, och att chauffören körde omsorgsfullt (eftersom han själv hade varit med och tillverkat det som nu stod i lasten).

Allt var löst.

Tills lastbilen havererade på grund av ett kullager.

Läropengar och ”things just wanna be bad”

Min kollega Johan har många bra egenskaper, och en av dem är att han är cool i motgångar. ”Läropengar”, kallar han det när något går fel.

Underförstått: ”Något har gått fel, som lett oss till nya insikter och kunskaper, och för detta får vi betala en slant. Nu är vi bättre rustade inför framtiden.”

När Johan gick in som partner i bolaget så tog vi direkt höjd för dessa missöden. Ingen av oss tog ut lön första tiden, för att istället ha pengar på banken utifall-att. En buffert för kommande läropengar.

För saker kan gå fel på många olika sätt, men bara vara rätt på ett sätt.

Eller som radioproducenten Ira Glass säger: ”Things just wanna be bad.”

Den här gången, när lastbilen havererade, spenderade vi läropengarna på att anlita en vän-till-en-vän som fick köra från Stockholm och möta upp den strandade chauffören, och sedan hjälpa denne att hyra en annan lastbil, som de kunde använda för att leverera köken till kunderna. Allt blev försenat med ett halvt dygn, men köken kom fram oskadda.

Det går bra nu!

Okej, nu känner jag att jag måste balansera alla problem jag skriver om. För i grunden går det bra för vårt företag. Produktionen rullar på, leads kommer in, och kök kommer på plats hos våra kunder. Visst, ibland händer ett missöde som innebär ett steg tillbaka, men sedan blir det oftast två steg framåt.

Vi sålde omkring 30 kök under 2018, omsatte nära 4 miljoner. Inte så illa för ett nytt företag. Förmodligen dubblar vi de siffrorna under 2019.

När detta skrivs är Johan och jag i Litauen för att hälsa på hos våra snickerier igen. Och vi ska träffa ett par nya snickerier också, eftersom efterfrågan på våra kök just nu är högre än vad våra nuvarande snickerier hinner med.

Vi har ett par nya showroom på gång i andra delar av Sverige, och vi har en begynnande satsning i Norge. Därefter kommer Nederländerna, sedan Tyskland.

Kort sagt: Vi står inför nya utmaningar, och nya problem som vi inte kan föreställa oss än. Läropengar kommer att spenderas.

Jag återkommer här i bloggen om hur det går!

Nytt nyhetsmail!

Jag läser mycket böcker, som handlar om entreprenörskap, personlig utveckling, och liknande. Och om du läst hela vägen hit så betyder det att du kanske också gillar att läsa?

Nu startar jag ett nyhetsbrev för dig som gillar den här typen av böcker. Jag kommer att med ojämna mellanrum tipsa om böcker jag läst, och berätta vilka insikter de innehåller.

Detta kommer endast ske genom nyhetsbrevet, det vill säga inte via denna blogg eller på andra ställen online. Så, om du vill få tips på bra och läsvärda böcker, sajna upp nedan!

Ja tack, maila mig boktips!


[recaptcha]

[utm_campaign_i][/utm_campaign_i]
[utm_source_i][/utm_source_i]
[utm_medium_i][/utm_medium_i]
[utm_term_i][/utm_term_i]
[utm_content_i][/utm_content_i]
[gclid_i][/gclid_i]

_________________

Detta är inte en text om tennis

Det här inlägget handlar inte om tennis, men vi börjar där:

En tennisspelare möter en övermäktig motspelare. När det är sidbyte och spelarna passerar varandra vid nät, säger hon till sin motståndare:

–  Din forehand är fantastisk! Hur gör du den egentligen?

Tennisspelaren vet att frågan genast får den andra att börja fundera. Och hon vet att om man börjar tänka på hur man slår ett visst slag i tennis, då är det kört.

När man spelar bra tennis så gör man det för att man slår sina slag på ett omedvetet sätt. Det medvetna har inte en chans att kunna slå bra tennisslag.

Tänk dig bara:
När en tennisboll kommer emot dig i hög hastighet är det en serie av rörelser som ska koordineras:
Med hjälp av dina ögon ska du beräkna var bollen kommer att landa, och dina fötter ska sedan ta dig dit. På vägen ska du bestämma dig vart du vill slå ditt slag, för att kunna förbereda slaget. Och när din racket väl möter bollen, så ska kraften och riktningen vara exakt rätt för att bollen ska gå dit du tänkt dig.

Allt detta sker på en sekund. Och upprepas sedan gång på gång genom en match.

Att räkna ut allt detta – alla krafter och rörelser som ska samspela inför ett tennisslag – är näst intill omöjligt, när man tänker på det. Ekvationen för att beräkna bollens bana skulle täcka en stor whiteboard. Och ändå lyckas duktiga tennisspelare med detta gång på gång, hundratals gånger i varje match. Hur är det möjligt?

Ja, det är omöjligt när man tänker på det.
Men det blir möjligt när man inte tänker på det.

Det omedvetna vs det medvetna

Lösningen finns i vårt omedvetna jag, som är mycket mer kapabelt till avancerade uträkningar än vad vårt medvetna jag är. Det omedvetna kan göra alla dessa kalkyler och lyckas för det mesta, under ett villkor: Att det medvetna håller sig borta.

Men det medvetna jaget är en lik en osäker micro-manager som vill lägga sig allt, och som tror att den kan allt. Så när någon frågar: ”Hur slår du din fantastiska forehand?”, så tar det medvetna jaget genast åt sig äran för slaget. Men när det sedan ska instruera ögon, armar och fötter att slå samma slag igen, ja, då går det förstås inte.

Det är därför smarta tennisspelare vet att de måste sysselsätta det medvetna jaget med något annat. De vet att det medvetna inte kan slå forehands. Men det medvetna är bra på enkla uppgifter, som att ”håll ögonen på bollen”, och ”ta minst 20 små steg mellan varje slag”. Det medvetna jaget blir lycklig över sådana enkla uppgifter, och hänger sig åt det. Och tack vare det så kan det omedvetna vara ostört och göra sitt jobb.

Hur får man affären i mål?

Jag lärde mig detta av boken The Inner Game of Tennis, som liksom det här inlägget inte handlar om tennis egentligen. Boken handlar om att kunna skilja på vad som är omedvetet och medvetet, och om hur man ska få sitt medvetna att låta det omedvetna vara i fred.

I mitt entreprenörsliv gör jag en liknande distinktion. Trots att målet är att avluta den där affären (att slå den perfekta forehanden), så kan fokus aldrig ligga där. En affär, med alla dess beståndsdelar, blir lätt för komplicerad för att försöka tänka ut.

Istället lägger jag fokus på processen. Jag ser till att förutsättningarna för affären är de bästa, genom att ta hand om mig själv – sova bra, motionera, äta rätt, jobba smart, läsa, och så vidare. För jag tror på att om jag litar på processen så kommer jobbet ta hand om sig självt.

Nå resultat genom att inte fokusera på resultatet

Häromdagen lyssnade jag på podcasten Without Fail i vilken en basketspelare intervjuades. Spelaren berättade att hans lag hade insett att antalet passningar under en match kunde förutsäga resultatet. Om de gjorde fler än 300 passningar så vann de oftast. Om de gjorde färre så förlorade de.

Detta var en fantastisk insikt! För nu kunde de, istället för att fokusera på att vinna, göra något mycket enklare: Att fokusera på att passa mycket. Resten tog hand om sig självt.

Jag tror det var detta fotbollstränaren Erik Hamrén menade när han i en intervju sa att ”fotbollen är alltför resultatinriktad”. Han blev hånad i media för detta – vad skulle räknas, om inte resultatet?! – men poängen är att om man krampaktigt siktar på målet, så är risken överhängande att man missar.

Istället:
Håll ögonen på bollen.
Lita på processen.
Och resultatet kommer av sig självt.

Oavsett om det handlar om tennis, fotboll eller entreprenörskap.

Det är lätt att starta företag. Men hur gör man för att få det att växa?

Give me six hours to chop down a tree and I will spend the first four sharpening the axe.
– Abraham Lincoln

Hur ska man hinna med allt som behöver göras varje dag?

Jag är förmodligen inte ensam i att tycka att detta är ett ständigt problem. Akuta problem slåss om uppmärksamheten med mer långsiktiga problem. Vilka problem ska hanteras först?

I sådana stunder försöker jag tänka på Lincolns liknelse. Det akuta är att få ner trädet. Men istället för att börja hugga med en slö yxa så är det klokare att vässa den först. Varför? För när första trädet är nerhugget så finns det fler träd som ska huggas ner.

De akuta problemen som måste has hand om upphör aldrig att komma. Och då är det bäst att vara rätt rustad.

Att bygga företag i rätt ordning

Sedan 18 månader tillbaka bygger vi företaget Skandinaviska Shakerkök från grunden. För att få det att växa måste vi, bland annat, göra följande:
1. Vi måste marknadsföra våra produkter, för att nå nya kunder.
2. Vi måste ha processer för produktionen, för att kunna ta hand om de nya kunderna.

Men vi gör punkt 2 före punkt 1. Vilket jag tror att man bör. Men jag tror att många företag gör det i fel, omvänd, ordning.

För det är frestande att börja med marknadsföringen. Det känns mest intuitivt. Och marknadsföring är roligt att jobba med.

Så, först marknadsför de sina produkter, och sedan när det kommer efterfrågan så försöker de lösa produktionsproblematiken. Följden blir att drömmen – att ha massor av kunder – vänds till en mardröm när de inte hinner leverera.

De har en slö yxa och massor av träd som måste huggas ner innan lunch.

Det är så de många företag dör. Att starta ett företag är lätt, men att få det att växa är en konst.

Automatisera mera!

Vi har medvetet vänt på ordningen. Vi marknadsför ganska blygsamt – mycket långsammare än vad vi borde ha gjort om målet är att få många kunder. Men målet för oss är inte att maximera antalet kunder nu. Målet är att ha många nöjda kunder om ett år. Och om tio år.

Därför har vi senaste tiden lagt mycket tid på våra processer. Sexigt va?

Jag bloggade tidigare i år om hur vi samlar in leads (potentiella kunder) via webannonsering. Att ha leads är bra, men att ta hand om leads tar tid.

Vi har fram till nyligen hanterat alla leads manuellt: Vi har mailat uppföljningar och antecknat i ett enkelt CRM-system (läs: Google Spreadsheet…).

Men när vi insåg att denna manuella leadhantering tog tid och fokus från de heta kunderna, de som verkligen behöver handhållning för att slutföra sin köksbeställning, så började vi automatisera leadprocessen.

Jag har en vän, Martin, som är begåvad kodare, och han gillar att bygga robotar. Han gör det bättre än jag kunde föreställa mig.

Roboten gör nu lead-hanterings-jobbet åt oss. Den håller koll på alla nya leads som kommer in, och beroende på kundens väg in till oss så anpassas uppföljningsmailet som roboten skickar.

Och plötsligt har vi frigjort massor av tid.

Jobba utan att få betalt

I min andra bransch, fotobranschen, är uppdragen ofta rätt straight forward: Man får ett uppdrag, man utför uppdraget, och sedan får man betalt. Jobb på spekulation är relativt ovanligt.

I köksbranschen är det tvärt om. Spekjobb är snarare regel än undantag, eftersom processen ser ut så här:
1. En intresserad kund hör av sig.
2. Köksleverantören ritar flera olika förslag åt kunden.
3. Det skickas hundratals mail fram och tillbaka, och det blir fler möten och telefonsamtal.
4. Endast i sällsynta fall lägger kunden en beställning. I de flesta fall blir det ingen affär, och säljaren jobbat utan att få betalt.

Det är en lurig rävsax, för säljarens fokus hamnar fel. Istället för att ta hand om kunderna som faktiskt vill köpa, så läggs det mesta av tiden på kunder som aldrig kommer till skott. Följden kan bli att de som verkligen är intresserade inte får den uppmärksamhet som de förtjänar. Vilket kan leda till att de hoppar av affären.

En ond cirkel.

Vår lösning i Skandinaviska Shakerkök har varit att implementera ett ritverktyg som finns på vår hemsida. Det låter som en rätt självklar grej, men faktum är att de flesta köksleverantörer inte har ett digitalt ritverktyg online. Och de som har det, till exempel Ikea, har ett ritprogram som känns som en relik från 1998.

Så, de flesta av våra leads börjar nu själva rita sin kök med vårt program. Vi hör inte av dem förrän de börjar närma sig avslut. Och eftersom vi frigjort tid så har vi nu gott om tid att ta hand om dem.

Automatiserad orderhantering

Nästa steg för oss är att automatisera orderhanteringen. Hittills har vi haft en rätt blygsam orderingång – när vi summerar året har vi landat på två-tre kök per månad, vilket resulterar i en omsättning på runt 3 miljoner kronor.

Med så få ordrar har vi haft tid att lägga mycket manuellt arbete på varje order.

Men det kommer inte vara hållbart i längden. Förr eller senare måste vi hantera en order om dagen, och varje order innehåller hundratals små detaljer. Att hantera allt manuellt kommer garanterat leda till massor av (dyra) misstag.

Alltså, för att undvika fel och för att spara tid i framtiden, så håller vi nu på att automatisera också denna process. Rent konkret innebär det att vi dels vidareutvecklar ritprogrammet så att detta kan ta hand om alla detaljer i varje order. Dels bygger robot-Martin en process för att exportera ut all data från ritprogrammet för att kunna skapa orderbekräftelser och underlag till snickerierna.

Automation är så vackert!

När den här delen av automationen är klar så kommer varje order bara kräva några minuter, istället för timmar. , men inte förr, är det läge att öppna marknadsföringskranarna. Då är vi reda att ta hand om större volymer av kunder.

Hur den marknadsföringen kommer se ut kommer jag skriva om framöver här i bloggen.

___

Tips på fortsatt läsning

Om du liksom jag gillar böcker, så kommer här tre tips som ger fördjupade insikter kring hur man bygger företag på ett långsiktigt sätt:

The E-Myth Revisited: Why Most Small Businesses Don’t Work and What to Do About It beskriver vägen från ensamföretagare till entreprenör.

Min stora takeaway är distinktionen mellan ”working in the business” och ”working on the business”. Det förstnämnda är det vardagliga arbetet (att hugga ner träd) som gör att man aldrig kan växa, för att man helt enkelt inte har tid. Därför måste man ta sig tid att jobba on the business (att vässa yxan).

Perennial Seller: The Art of Making and Marketing Work that Lasts är skriven av Ryan Holiday, som är nån slags übermänniska – han har skrivit åtta böcker på sex år, och han är bara 31 år gammal. Och alla hans böcker är, utan undantag, väldigt bra också. Knäckande.

Hursomhelst, den här boken handlar om vikten av att vara långsiktig. I boken berättas till exempel om Google, som tog det lugnt med marknadsföringen under de första åren. Anledningen var att de hela tiden byggde och förbättrade sin produkt. Och följaktligen brydde de sig inte om om det dröjde innan användarna anslöt, eftersom produkten skulle vara bättre imorgon än vad den var idag.

Efter att ha läst den boken blev jag mer övertygad om att det rätta sättet att bygga företag är att ha blicken fäst vid horisonten, istället för att drunkna i alla akuta vardagsproblem. (Lättare sagt än gjort dock).

Shoe Dog: A Memoir by the Creator of Nike

Jag sparade det bästa till sist, för om det är någon bok du ska läsa så är det denna. Det är en fantastisk historia om, och av, Nike’s grundare Phil Knight.

Historien tar sin början under en joggingtur i början av 60-talet när Phil bestämmer sig för att testa en idé han haft ett tag: Att importera japanska löparskor.

Därifrån är det sedan en fascinerande resa från skoförsäljning ur bakluckan av en bil till ett miljardimperium. En otroligt välskriven bok. Den är underhållande och inspirerande, särskilt om man gillar entreprenörskap (eller löpning, eller skor, eller bara gillar en bra berättelse).

Det enda jag inte gillar med boken är att den tog slut.

Den perfekta loggan

Att crowdsourca en logotyp

Mitt nya köksföretag börjar så smått ta form. Vi renoverar den lokal på Fersens Väg i Malmö som blir showroom i höst. Och som ett första steg i vår grafiska profil så spikade vi vår nya logo häromveckan.

Den konventionella vägen att skapa en logo är att anlita en designer, eller kanske att skapa en logo på egen hand. Personligen är jag en stor fan av crowdsourcing och valde därför att skapa en logodesigntävling på 99designs.com.

För 499 dollar fick vi en mängd olika förslag på logotyper, från designers runt om i världen. Alla förslag var inte bra, särskilt inte under de första dagarna. Men genom att ge löpande feedback till designerna, så vässades loggorna allt mer.

Efter några dagar kom bidrag nummer 43. Den ser ut så här:

SkandinaviskaShakerkök logo black

Jag blev förälskad.

Jag gillar den strikta typografin – den går i sann sparsmakad shaker-anda – och jag gillar den handritade furan som anspelar på de handbyggda kök, av massiv furu, som vi snart börjar bygga.

Men innan vi bestämde oss så la jag ut en förfrågan på Facebook där jag bad om feedback.

Oväntat många engagerade sig i frågan. Alla gillade inte samma, men tillräckligt många gillade min favorit för att jag skulle känna mig trygg med beslutet.

Den oviktiga loggan

Att fixa en logo till sitt nya företag är kul, och i viss mån viktigt. Men jag tror att många entreprenörer överskattar loggans betydelse. När det kommer till kritan är den inte så viktig.

Loggan i sig betyder ingenting, om du inte laddar den med positiva värden (i form av dina superba produkter och tjänster).

Det är också lätt hänt att man efter några år vill göra om sin logga. Kanske går inte företaget så bra som man hade hoppats, och man vill ha en omstart. Att lägga tid på att designa om sin logga känns som produktivt arbete, men det är mest en illusion. Ingen logga i världen kan rädda ett dåligt företaget. Förstås.

Den älskade loggan

Men ändå. Det är lätt att förälska sig i sin logga.

När jag var frilansfotograf fick jag ofta uppleva detta. Jag hamnade då och då i olika företagssammanhang och när det var dags för fotografering så ville nästan alltid ägaren/VD:n/chefen porträtteras med sin logga i bakgrunden.

Bara ibland lyckades jag förklara för dem att logobilder nästan alltid väljs bort i slutändan, eftersom tidningsredaktör ogärna vill göra reklam i sina tidningar för företag.

Så, nu när jag är som mest förälskad i vår nya logga så måste jag påminna mig: Ingen annan bryr sig särskilt mycket, och loggan spelar väldigt liten roll. Mitt köksföretags framtid hänger inte på logotypen, utan på produkten.

Det är nu det riktiga arbetet börjar.


CVR_MILL4200_01_SE_CVR.indd En bok som förklarar mer om varför du inte ska lägga tid på att designa om din logotyp är Don’t Mess With The Logo. Den handlar om allt annat du bör göra istället när du ska starta ditt företag.

 

 

Därför bör du skjuta upp din belöning

Jag hörde en amerikansk entreprenör berätta i en podcastintervju om hur hans företag växte från en liten rörelse till att omsätta många miljoner dollar. Hur hade han gått till väga? Han sammanfattade sitt framgångskoncept i två punkter:
1. ”Mitt företag har växt för att det har haft tid att växa. Tiden är väsentlig.”
2. ”Jag har tillämpat delayed gratification.”

Delayed gratification, eller kanske uppskjuten belöning på svenska. Entreprenören förklarade:

– Till exempel, vid ett tillfälle i början av min karriär hade jag möjlighet att ta ut en vinst ur mitt bolag för att köpa ett hus. Men istället valde jag att investera vinsten i företaget. Några år senare hade pengarna på det sättet genererat ännu mer vinst, och jag kunde köpa ett större hus. Om jag däremot hade köpt huset vid första tillfället hade mitt kapital varit nere på noll, och jag hade fått börja om från början igen.

– För varje gång jag sköt upp min belöning, fick jag  en större belöning längre fram.

Du ska lära din hjärna att ha tråkigt

Principen om uppskjuten belöning skymtar i ordspråket ”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge”. Och vi kan intuitivt förstå varför det är en bra princip. Vi bör inte skörda frukterna förrän de är mogna. Enkelt.

Men det är lättare sagt än gjort. Som Oscar Wilde konstaterade: ”Jag kan motstå allt utom frestelser.”

För en knowledge worker finns det gott om frestelser under jobbdagen. Att höra ett pling från mailboxen, eller att se att man fått några likes på Facebook, kan ge en tillfällig kick och en paus från dagens hårda jobb. Men när det blir för mycket klickande på sociala medier blir jobbet lidande.

Cal Newport argumenterar i sin bok Deep Work att just den här situationen utgör ett perfekt tillfälle att öva på uppskjuten belöning. Newport menar att det inte alls är fel att kolla mailen ibland, men det är fel att kolla mailen direkt varje gång du känner för det.

Istället, när du känner impulsen att du vill kolla om det fått nya likes har du chans att öva din motståndskraft. Sätt en tidpunkt, till exempel tio minuter senare, när du ger dig själv tillåtelse att pausa. När tiden är inne får du sedan din belöning.

Det som händer är att du tränar hjärnans förmåga att fokusera utan att bli störd av sociala mediers ytlighet. Hjärnan lär sig att ha lite tråkigt, vilket är en förutsättning för att kunna skapa värdefullt arbete.

Resultatet i vardagen

Som en bieffekt leder denna övning till att du blir bättre på att leva enligt principen om uppskjuten belöning. Vilket är tillämpbart i alla möjliga sammanhang:

Den som startat företag vet hur mycket arbete som krävs innan man kan ta ut sin första lön.
Den som byggt eller renoverat ett hus vet att mödan är stor innan rummen är beboeliga.
För att inte tala om barnuppfostran.

Ibland är vardagen en ständig uppförsbacke, och då är det skönt att veta att belöningen kommer tids nog om du lägger ner det arbete, och den tid, som krävs.

Konsten att undvika frestelser

Men Oscar Wilde hade helt rätt: Vi har verkligen svårt att motstå frestelser, hur mycket självdisciplin vi än besitter. Tricket är därför att undvika frestelser. (Denna artikel, som beskriver ett experiment med barn och kakor, förklarar mer.)

Om du liksom jag har svårt att undvika mail och sociala medier när du istället borde jobba, så kan du till exempel använda Freedom. Det är en app som blockerar valda sajter som du annars har svårt att låta bli.

Eller kanske är ditt problem att du spenderar dina pengar direkt när du tjänat dem? Lösningen kan vara att sätta upp ett automatiskt sparande som dras direkt från din lön varje månad.

Hursomhelst, poängen sammanfattas så här:
1. Du kan träna din hjärna att ha tråkigt. Bieffekten blir bättre arbete.
2. Men, du har ändå inte så mycket självdisciplin som du tror.
3. Därför bör du använda olika verktyg för att undvika frestelser och distraktioner.
4. Om du lyckas med ovanstående så blir ditt arbete mer värt, och du får en större utdelning längre fram.

Framtidens version av dig själv kommer tacka dig för det här beslutet.

Varför är det så svårt att fokusera?

För drygt tre år sedan, när jag hade min första föräldraledighet, avsinstallerade jag två appar från mobilen: Mail och Facebook. Min idé var att om jag kunde undvika dessa distraktionerna så kunde jag vara mer närvarande med min dotter.

Det gick så där.

Ganska snart, när abstinensen efter social bekräftelse blev för stor, använde jag istället webläsaren för att surfa in på Facebook och webmailen. Vilket knappast gjorde mig mer närvarande.

Vad gör du med all tid?

Mitt förhållande till mail och sociala medier är ambivalent. Å ena sidan är de fantastiska verktyg, som möjliggör mycket bra både i mitt arbetsliv och på det privata planet. Jag får kontakt med människor som jag aldrig skulle ha träffat annars, och får tips om saker jag annars skulle ha missat.

Å andra sidan: De äter detta tid.

Varje vecka har 168 timmar. När sömnen är borträknad återstår 116 timmar. Om man sedan räknar bort 8 timmars arbete varje vardag, och en timmes pendling, så återstår ändå 67 timmar per vecka. Det är, när man tänker på det, väldigt mycket tid.

Men varför känns det inte så? Varför upplever jag, och kanske du, att tiden aldrig räcker till?

En förklaring är att vi tenderar att fylla upp hålrummen av tid med sociala media. Mobilen är alltid tillhands så fort vi blir lite uttråkade. Och så dödar vi ännu en halvtimme.

Ständiga avbrott förstör ditt fokus

Så vad är problemet? Det är väl bra att vi inte har tråkigt, eller?
Nja, enkelt uttryckt är det att jag, på grund av mitt Facebook-beroende, får mindre tid till min familj och mitt arbete.

Du kanske inte håller med, och tänker: Om det nu vore skadligt med mail och sociala medier, så skulle väl inte alla hålla på med det?

Och tänk om vi inte kollade mailen varje kvart? Tänk om vi skulle missa något viktigt mail?

Nja.
För det första: Att missa ett mail är inte så farligt.
För det andra: Jag menar inte att vi ska sluta med mail och sociala medier helt. Men att det vore bra med begränsningar.

Jag inser detta tydligt nu när jag läser Cal Newports bok Deep Work: Rules for Focused Success in a Distracted WorldBoken handlar om hur man skapar bra arbete (genom ”deep work”) och hur distraktioner är den primära fienden.

Distraktionerna är de som gör att vi avbryts i vårt arbete, och aldrig når det fokus som behövs för att kunna prestera på topp.

Man kan jämföra arbete med sömn. Hur bra sover du om någon väcker dig var femte minut? På samma sätt blir ditt arbete lidande när din mailbox plingar.

När självdiciplinen inte räcker till

Lösning? Eftersom jag insett mitt beroende, och att självdiciplinen inte är stark nog för att bryta det, så behöver jag hjälp. Just nu, när jag skriver detta, har jag alla sociala medier-sidor blockerade med hjälp av appen Freedom. Trots att verkligen vill logga in på Facebook just nu, så kan jag inte.

Det känns frustrerande, men samtidigt vet jag att denna text aldrig hade blivit skriven om jag inte blivit hindrad från dessa distraktioner.

___

Vill du läsa mer sådant här? Prenumerera på bloggen (boxen högst upp i högerspalten) så får du texterna direkt till din mailbox.

(Ja, jag inser ironin i att jag uppmanar dig att få fler mail.)

Jag ska bara…

Nu när årets slut närmar sig dyker det upp listor med ”Årets bästa böcker” lite varstans (till exempel denna årsbästalista av Dan Pink). Jag läser alltid dessa listor. Ja, jag älskar att läsa om böcker. Problemet är att jag mer tid på att strukturera min ”att läsa”-lista, än att faktiskt läsa böckerna på listan.

Och vad som är än värre: Jag lägger mer tid på att läsa böcker, än på att implementera idéerna jag lär mig av böckerna.

Trots att jag vet att en idé utan handling är ingenting värd.

Detta är en form av prokrastinering, som jag förmodligen inte är ensam om. Istället för att lägga tid på meningsfullt arbete, tenderar vi att tro att vi måste ha mer information innan vi kan påbörja arbetet. Jag ska bara läsa lite till, få lite mer inspiration, samla mer kraft, sedan sätter jag igång.

Risken är dock att det vi vill göra aldrig blir av.
Vi skjuter upp det viktiga arbetet.
Boken blir aldrig skriven.
Ansökan till drömjobbet blir inte ivägskickad.
Det nya företaget blir inte förverkligat.

När är det dags att börja? Innerst inne vet vi att svaret är: Idag.

Det är dags nu.

Vad är poängen med allt?

Julen är här och det sista du vill tänka på är jobbet. Fast det är kanske just det du borde, nu när du har ledig tid.

Nej, jag menar inte att du ska inte tänka på hur du jobbar, och vad du ska göra när du kommer tillbaka. Utan varför du jobbar. Vad är det egentligen du vill uppnå?

Mer pengar, så att du kan köpa mer saker?
Mer fritid?
Hur mycket är tillräckligt?

Ryan Holiday konstaterar i sin bok Ego is the Enemy: “If you don’t know how much you need, the default easily becomes ’more’.”

***

Produktivitet och time management har varit ett kärt ämne för mig. Jag har läst klassikerna – Four Hour Work-Week och Getting Stuff Done för att nämna några. Mitt mål i min arbetsvardag har alltid varit detta: Att få saker gjorda.

Men det är just det som är problemet med time management: Att fokus läggs på vad du gör, istället för varför du gör det.

Alla mail behöver inte besvaras.
Alla todo:s behöver inte utföras.

***

Mitt mål för 2017 är att bli mer medveten om vad jag vill åstadkomma med mitt arbete. För mig är en bra början alltid böcker, och dessa tre lästips fick jag via ovan nämnda Ryan Holiday:

Deep Work: Rules for Focused Success in a Distracted World av Cal Newport
The Road To Character av David Brooks
Resilience: Hard-Won Wisdom for Living a Better Life av Eric Greitens

2017 blir året då jag kultiverar min karaktär. Åtminstone är det min förhoppning.

***

Mer lästips:
Denna artikel sätter fingret på en stor del av problematiken med time managment, och ger dessutom en intressant historisk bakgrund till fenomenet, som sägs ha uppfunnits i slutet av 1800-talet.

***

Till sist, mitt råd till dig som alltid vill göra mer, för att kunna få mer:
Om du inte är nöjd med vad du har, kommer du aldrig bli nöjd med vad du får.

Måste jag ha ett CV?

Jag började skriva mitt CV idag. Jag har aldrig haft något. Eftersom jag varit egenföretagare i hela mitt yrkesliv har det inte behövts. Jag har inte sökt jobb på 15 år.

Jag vill inte skriva ett CV.

Kanske för att jag har ett inneboende motstånd mot formalia. Och för att jag inte riktigt tror på dess effekt.

När jag jobbade med Apelöga och fick in jobbansökningar, så skummade jag ofta bara igenom dem. Personliga brev och CV gav mig sällan någon värdefull information. Det som spelade roll var hur personen var på intervjun, och hur arbetsproven såg ut.

Kanske är mitt CV-motstånd rotat i själva texten. Jag har insett att jag har svårt att ta till mig text. Jag är en lyssnare snarare än en läsare. Jag förstår vad jag hör, snarare än det jag läser. Jag insåg detta efter att ha läst Peter F. Druckers klassiker Managing Oneself, där ett av kapitlen handlar om skillnaderna mellan läsare och lyssnare.

Eller rättare sagt: Jag köpte den som ljudbok och lyssnade på den, eftersom jag hade svårt att ta mig igenom textversionen. För den som är läsare så finns en gratis pdf-version av boken här. Den är väl värd att läsas, och till skillnad från annan managementlitteratur är den extremt kort.

Hursomhelst.

Jag försökte spontansöka ett jobb häromdagen, men körde fast. De krävde att jag skulle bifoga ett CV. Min inre rebell blev arg och ville strunta i att ansöka. Den mer förnuftiga sidan av mig insåg dock att det faktiskt är dags nu. Det är tid att sätta ihop mitt CV.