Vecka 47-48: Om att en bok är ett kap. Och om långsiktigt tänkande och små, små detaljer.

”A book is a bargain”, hörde jag Seth Godin säga i ett avsnitt av The Tim Ferriss Podcast. Jag håller med.

Under veckan som gått har jag krupit runt på golvet i mitt showroom. Rensat smuts från springorna mellan brädorna, finslipat och sedan vaxat golvet. Ett antal timmars jobb, med diverse skavsår på händerna. Men fördelen är att jag haft tid att lyssna på ljudböcker.

Den här veckan har Simon Sineks nya bok The Infinitive Game spelats upp i lurarna. Sinek, som kanske är mest känd för sin första bok Start With Why, argumenterar för att företagsledare bör driva sina företag med ett infinitivt tankesätt.

Till skillnad från ett finit tankesätt, som handlar om att ”vinna” i ett kortsiktigt perspektiv, så behövs det inifinitiva tankesättet i business. Eftersom business är ett spel som inte går att vinna, och som inte har någon bortre tidsgräns. Till skillnad från till exempel tennis finns inte bestämda regler för hur spelet ska spelas och när det är slut.

Boken handlar om att tänka långsiktigt med sitt företag. Inte tänka som en aktiemäklare som vill göra snabba klipp, utan se sitt företag i ett längre perspektiv. 5 år. 10 år. 100 år, och längre.

Boken påminner på så sätt om Perennial Seller, av Ryan Holiday, som jag läste förra året, och som påverkade mig i samma riktning.

När jag nu är i uppstarten av mitt åttonde företag så är det därför inte med ett kortsiktigt mål – att driva upp och sälja företaget om några år. Det handlar istället om att utveckla och sälja en bra produkt – ett vackert och hållbart kök – som ska kunna leva i hundra år. På så sätt ska även företaget kunna leva i hundra år eller mer.

I köksbranschen är det annars ganska lätt att ”fuska”. Kunderna är oftast engångskunder – de byter kök så sällan, att chansen att de ska komma tillbaka är rätt liten. Så vad gör det då om en låda eller lucka gör sönder efter tio år för att tillverkaren valt ett billigare material? Det viktiga för säljaren är att avsluta affären. Att sälja så mycket som möjligt.

Det vill säga, om säljaren tänker kortsiktigt, med ett finit tankesätt.

Jag jobbar nu aktivt med att göra min produkt – det vackra hållbara köket – så bra det någonsin går. Jag har levt med ett liknande kök i mitt hus i några år och har sett vilka svagheter det har. Och när jag drev Skandinaviska Shakerkök i två år såg jag också vilka delar av kvaliteten som kunde förbättras.

Följden är att jag nu är besatt av detaljer som kan göra köken bättre. Sådant som kanske ingen kund kommer märka, men som höjer kvaliteten och hållbarheten på sikt. Som i förlängningen gör att en nöjd kund 20 år senare rekommenderar mitt köksföretag till en vän.

Att utveckla en riktigt bra produkt är en dålig affär på kort sikt. Men det lönar sig i längden, det är jag övertygad om.

Jag jobbar till exempel med en liten detalj: Den som håller en lucka stängd. Hittills har vi (i Skandinaviska Shakerkök) använt en gammaldags skåpssnäppare. Den är fin och genuin, men ärligt talat rätt jobbig att använda. Jag har själv denna lösning i mitt kök. I början gillade jag den känslan, som är väldigt gammaldags, men efterhand har jag börjat irritera mig. De gnisslar, och känslan är inte så bra.

Istället har jag lagt ändlösa timmar på att söka runt efter snygga och bra magnetlösningar. Bara för att upptäcka att det inte finns några. Det låter otroligt, men det är sant. De som finns är fula eller klumpiga eller både-och.

Så nu gör jag en egen version av magnetstängare, tillsammans med en turkisk produktutvecklare som jag lärt känna. Det blir en enkel och elegant lösning. Tillverkningen sätter snart igång, och jag hoppas kunna sätta in de första magneterna i köken som levereras i början av nästa år. Bildbevis kommer här i bloggen så småningom.

Hursomhelst. Jag hade aldrig tänkt dessa tankar, om långsiktigt företagande, och lagt tid på dessa detaljer, om det inte vore för att jag fått de serverade i bokform. A book is a bargain. Det jag investerat i böcker – ett par tusen kronor per år för ett abonnemang på Audible – har betalat sig flera gånger om.

Och det nyvaxade golvet! Det var så fint igår eftermiddag när jag var klar. Idag när jag kom dit på morgonen hade inte bara en, utan två, hantverkare från hyresvärden, dykt upp utan förvarning, och klampat in med smutsiga skor.

Nu blir det några timmar till, krypande på golvet för att slipa och rengöra för att få bort smutsen, och sedan vaxa igen. Mer tid att lyssna på bra böcker. Ibland har man tur!

Vecka 46: Vad har jag missat?

Tiden flyger iväg men senaste veckan har det stått stilla i min Kulladalsvärld senaste tiden.
Fotograferingen av första köket blev framflyttad.
Jobbet med hemsidan är på paus, i väntan på bilderna från fotograferingen.
Och renoveringen av showroomet ligger på is i väntan på leveransen av de första utställningsköken.

Jag går och småpillar med lite av varje under tiden. Snyggar till målningen av listerna i showroomet (målarens bild av ”top notch” var tydligen inte samma som min). Och sysslar med lite av varje.

Under tiden funderar jag på om det är något jag missat. Gör jag något uppenbart fel nu i uppstarten av Kulladal?

Varför tänker jag så?
Jo, för det har slagit mig ibland när jag pratat med andra entreprenörer, som berättat om sina företag, att de ofta har ”blindspots”. Att de missar uppenbara saker.
”Du borde göra så här istället!”, vill jag skrika till dem, men istället är jag tyst och anpassar mig till sociala konventioner.

Till exempel:
En entreprenör som jag träffade är i uppstartsfasen av ett IT-företag, med målet att hjälpa sina kunder med _allt_ inom sin bransch.
FEL!, vill jag säga. Du borde vara smal! The riches are in the niches!

En annan entreprenör, som har en innovativ ”pryl”, satsar på att komma igång genom att gå från dörr till dörr till olika nyckelpersoner, för att på så sätt komma ut på marknaden.
Kanske inte helt fel, men det vore mycket mer effektivt att ha en digital approach, att hitta influencers och jobba med dem. Tänker jag, men jag säger inget.

Om du bara hade frågat mig vad jag tycker, så hade du fått värdefull information, tänker jag för mig själv. Men de frågar aldrig. Varför?

Förmodligen är jag inte ett dugg bättre själv. Jag har förmodligen missat något i min strategi för Kulladal. Glömt att tänka på något. Försummat att göra något som jag borde göra.

Så varför ber inte jag om input på detta, så att jag får hjälp att se det jag är blind för?

Sagt och gjort: Nu frågar jag dig som läser min blogg!
Ni är uppemot ett tusental varje vecka, och ni har kanske sett någon av mina blinda fläckar?

Jag tar väldigt gärna emot info om det isåfall! Maila mig gärna och berätta vad ni tänkt på!

Det behöver inte vara välgrundade argument, det räcker med lösa aningar och gissningar, typ:
Kan det vara så att du kanske borde göra mer av X och mindre av Y?
Har du tänkt på vad som händer om Z inträffar?

Kanske blir det läge att publicera delar av dessa mail i kommande blogginlägg.

Hit me!

Vecka 45: Produktiv paranoia

Första fasen av att starta företag kan beskrivas så här: Du försöker flyga ett flygplan samtidigt som flygplanet konstrueras. Alla som försökt bygga ett företag från scratch kan nog känna igen sig i den liknelsen. Så kändes det med Skandinaviska Shakerkök för två år sedan, när vi famlade oss fram och testade olika marknadsföringsidéer, tills vi hittade något som funkade.

När kunderna sedan började komma, uppstod nästa utmaning: Hur tar man egentligen hand om kunderna och dess ordrar, på ett bra, säkert och tryggt sätt? Resultatet blev rätt många ad hoc-lösningar, som utvecklades efter hand men som det aldrig riktigt fanns tid att finslipa. Flygplanet höll sig i luften, men det var bitvis en rätt guppig resa.

Med mitt nya köksföretag Kulladal ser resan annorlunda ut. Jag bygger system för orderhantering, trots att det knappt finns några ordrar att ta hand om.  Och jag studerar detaljer i produktionen, och gör finjusteringar, innan det finns kök att producera.

Kort sagt: Flygplanet står kvar på plattan under konstruktionen.

Snåla eller slösa

Egentligen är jag en förespråkare av metoden vi använde för Skandinaviska Shakerkök. Att testa sig fram, inte bygga något i onödan, och hålla kostnaderna nere innan inkomsterna börjar komma. På grund av att vi hade väldigt litet startkapital – om jag minns rätt så började vi med 200 000 kr – så tvingades vi snåla.

Med Kulladal spenderar jag betydligt mer. Jag lägger inte tid på att hitta billigaste lösningarna, och jag försöker att inte kompromissa med kvaliteten.

Riskerna med denna approach är uppenbar: Om jag spenderar för mycket kan pengarna ta slut. Förr eller senare måste flygplanet upp i luften.

Men ännu har jag is i magen, för att jag ”vet” att Kulladals affärsidé fungerar. Den är testad och beprövad.

Vet eller ”vet”?

Men, ”vet” jag verkligen? Allt kan ju hända. Det kan bli börskrasch imorgon med påföljande lågkonjunktur och depression. Hur skulle det påverka köksköpen? Antagligen en hel del.

Men ändå. Jag känner jag mig väldigt lugn över utvecklingen av Kulladal. Produkten känns solid, och backend-systemen, som snart är klara, likaså.

Här i lugnet finns egentligen min enda oro. Det faktum att jag känner mig lugn är en varningssignal. Självsäkerhet är ofta ett recept för katastrof (kolla bara på Donald Trump). Högmod går före fall, och så vidare.

Så jag försöker att oroa mig lite ändå. Försöker hitta sådant som kan gå fel, innan felen inträffar.

Phil Collins har skrivit i boken Great by Choice om konceptet Produktiv Paranoia. Han menar att det är en framgångsfaktor att ständigt fråga sig ”Hur går det om x inträffar?”, att nojja och oroa sig. Det handlar om att vara förberedd.

Som Collins skriver: ”De enda misstag du kan lära dig av, är de du överlever”.

—-

Kommande veckor i Kulladal:
Nu börjar nästa fas: Marknadsföringen. Bilder och filmer ska tas i veckan som kommer, och sedan blir det fullt fokus på att få hemsidan klar. Och därpå är planen att sätta igång kampanjer på Google Ads.
Mer om detta i kommande inlägg här på bloggen!

Vecka 44: Roadtrip genom Baltikum

Någon mil söder om Ventspils springer en räv ut på vägen.
Jag bromsar hårt. Hör hur färgburkarna flyger runt bak i bilen.
Åkte locken av…?

***

Drygt två dygn tidigare kör jag på samma väg, men åt andra hållet. Jag har just kört av färjan från Sverige och åker genom ett sovande Lettland.

Solen är på väg upp. Det är helt lugnt på vägarna, det går fler minuter mellan de mötande bilarna. Det ligger en lätt dimma över fälten. Allt är stilla.

Resans första affärsmöte är strax söder om gränsen, i norra Litauen. Det är med ett av snickerierna som byggt kök åt Skandinaviska Shakerkök senaste åren. En snickare möter mig med handen i ett stort bandage. Han berättar att sågen tagit några centimeter av hans högra pekfinger.

– Sånt som händer, säger hans mor, som tillsammans med maken driver snickeriet.

Vi dricker kaffe och pratar om vad som hänt sedan sist. Pratar om detaljer i produktionen, om shakerköken och mina nya Kulladalskök. Kanske ska vi fortsätta samarbetet trots att jag nu lämnar det gamla företaget?

Innan jag kör vidare fyller vi min bil med metallådor, som ska användas i framtida vaskskåp. Vi bär ut stora kartonger till bilen. Sonen med det kapade fingret bär några lätta lådor med vänsterhanden.

Jag åker söderut. Landskapet i Litauen är rätt likt Skåne. Mestadels platt. Vägstandarden är liknande den svenska, om man undviker Google Maps ”närmsta vägen”-alternativ.

Bilparken likaså – inget där avslöjar att jag är i ett fattigare land. Men när jag kör igenom byarna så blir skillnaderna mot hemma påtagliga. Mer eller mindre sneda, illa underhållna hus, ofta med karakteristisk liggande träpanel på fasaderna.

Några mil från gränsen till ryska Kaliningrad, vid floden Njemen, är landskapet plötsligt kuperat. Upp för en backe, nära ett 1600-talsslott, har jag nästa möte. Jag är hos Shakerköks andra snickeri, det som byggt de flesta köken hittills.

Ägaren, som själv är snickare, är rätt egen. Han är helt briljant, både vad gäller hans tänkande och hantverkande, och hans engelska är felfri. Men det sociala känns ofta krystat. Han flackar med blicken, ser obekväm ut, och det smittar av sig.

Vi diskuterar några färgprover som de gjort sedan sist. Tittar på olika alternativ, väger för- och nackdelar med att eventuellt testa nya metoder.

Jag tar med mig ett par färgburkar, för att kunna göra fler tester hemma. Ställer dem löst i bilen.

Övernattar i Marijampole, nära gränsen till Polen. Det är Litauens fjärde största stad. Allt är relativt, för jag upplever det som en väldigt liten stad. En hundra meter lång gågata med några caféer, i övrigt mest bostadshus från sovjeteran.

På morgonen därpå springer jag några kilometer längs med floden Šešupė som flyter genom staden. Känns bra att äntligen röra på mig, efter att ha suttit stilla hela föregående dag.

Sedan är det dags för resans huvudsakliga mål: Mötet med med D och I, ett äkta par som driver sitt snickeri tillsammans. Sedan vi sågs sist har jag lagt några köksordrar, och dessa står nu halvfärdiga i snickeriet.

Jag låter fingrarna löpa över skåpen. Ytorna är fint slipade. Känns som sammet. Finishen är utsökt. Jag påpekar det för dem, och de ser lite förlägna ut.

– Well… thank you, svarar D efter en stunds tystnad.

Vi tittar på några detaljer som vi håller på att utreda. Ett nytt material till skåpens baksidor, som ger ett vackrare intryck. De har, efter mycket detektivarbete, lyckats hitta panelbrädor av bra kvalitet som ger precis det uttryck jag varit ute efter.

I lokalerna står kök åt andra kunder också, från Storbritannien.

– Men vi vet inte vad som kommer hända med UK-ordrar efter Brexit. Förmodligen får vi mer tid över för dina kök då, säger de.

Jag sätter mig i bilen igen, och påbörjar resan norrut. Stannar i Palanga, som visar sig vara en riktig pärla. En liten kurort vid Östersjökusten, med en gigantisk sandstrand och en imponerande pir – 500 meter ut i havet – som är ett välbesökt promenadstråk på somrarna.

Nu är det höst och snålblåst så jag är nästan ensam på piren.

Jag snörar på mig springskorna, löper en halvtimme längs med stranden. Solen tar sig igenom molnen, och reflekteras i vågskummet. Blir nästan religiös, det är sällsamt vackert.

 

I bilen längs vägarna har jag lyssnat på Ryan Holidays nya bok, Stillness is the Key. En bok som handlar om att söka det enkla, skala bort och skala ner, för att hitta en lugnare plats inombords. Jag tänker på bokens budskap när jag springer längs havet. Försöker att till fullo uppskatta stunden.

Efter en natt i Palanga caféluffar jag några timmar – jobbar med scripts och sketchupritningar, och gör massor av anteckningar i min dagbok.

Och jag läser igenom tidigare dagboksanteckningar, från i våras då tankarna på nya företaget Kulladal började ta form. Det mesta har jag hunnit glömma. Blir förvånad när jag läser vad jag skrivit för mindre än ett halvår sedan.

 

Påbörjar färden mot slutdestinationen, Ventspils i norra Lettland, varifrån färjan ska ta mig över Östersjön under den kommande natten.

Det är då räven springer ut på vägen. Den vänder blicken mot mig en kort stund, springer sedan vidare in i skogen.

Jag hinner undvika den, och färgburkarna som flugit runt i bagageutrymmet har hållit tätt. Känner mig lättad. Men gladast är nog räven.

 

Vecka 43: Om script och vitmålade showroomväggar

Det svåraste med att sälja kök är att hålla reda på alla detaljer. Alla köksskåp har sina specifikationer – vissa luckor är högerhängda, andra vänsterhängda, och de har olika bredd, och ibland olika djup och höjd. Samt att det kan vara olika typer av luckor, olika sorters gångjärn, och så vidare.

Därtill tillkommer ofta någon specialgrej – nästan alla kök kräver en lösning som ligger utanför normalmallen.

Eftersom mitt snickeri finns på andra sidan Östersjön, måste all information förpackas tydligt, för att undvika missförstånd. Jag har lärt mig den hårda vägen att små fel i produktionen, som oftast orsakas av missar i kommunikationen, blir dyra att fixa till i efterhand.

Därför jobbar jag i nuläget med att hitta lösningar på detta. Mitt mål är att bygga ett system för att hantera köksordrar som:

  • Ger tydlig information till snickeriet
  • Återkopplar till kunden vad ordern innehåller
  • Säkerställer att kunden och snickeriet får samma information, men filtrerat utifrån deras olika behov (och språk)
  • Är användarvänligt och flexibelt, så att det till exempel är enkelt att göra ändringar i efterhand

Jag bygger detta system med hjälp av Google Spreadsheets (typ samma som Excel). Jag berättade i bloggen häromveckan att jag håller på att fylla på databasen med all info om alla skåp. ”Databasen” är ett Google Spreadsheet med massor av information: Alla variabler till varje skåpmodell.

Senaste veckan har jag börjat jobba med att på olika sätt tydliggöra, och exportera, datan. Det vill säga, när en order läggs ska viss data samlas upp från databasen, för att sedan skickas till snickeriet, samt till kunden i form av en orderbekräftelse.

Om scripts och conditional formatting

Jag hade egentligen inte tänkt börja jobba med detta nu, men av en tillfällighet hittade jag funktionen ”Conditional formatting”, och då kunde jag inte hejda mig.

Med ”Conditional formatting” kan man göra enkla formler, som påverkar hur cellen beter sig. Till exempel kan man få en cell att ändra färg om dess innehåll ändras.

Just detta är en användbar funktion i ett stort ark med tusentals celler: De ”upplysta” cellerna gör att det är lättare att se vad som ändrats.

Jag insåg dock snart att mina begränsade kunskaper i hur man skriver formler inte skulle räcka för att bygga ett helt orderhanteringssystem.

Jag anlitade därför en frilansare via Upwork – en kille i Egypten – som visade sig vara ett ess på att göra scripts i Google Spreadsheets.

Dessa scripts, som just nu håller på att utvecklas och tweakas, kan till exempel exportera en kundorder och göra om den till ett format som snickeriet vill ha.

Ett annat script autokollar varje dag om någon data ändrats, och stämmer av så att kundordern och snickeriunderlaget är synkade.

Kort och gott: Allt som jag hittills behövt hålla i huvudet, eller manuellt anteckna, kommer detta system snart att göra åt mig.

Showroommålning och resa till litauiska snickerier

Bilden i headern ovan är från Kulladals blivande showroom på Östra Rönneholmsvägen i Malmö. I förra veckan började målarna jobba där, och nu är lokalen skinande vit.

Kanske ett fegt färgval, att bara ha vitt? Kanske… men samtidigt finns en poäng i att låta kökens kulörer stå ut och tala för sig själva – det blir lättare i ett vitt rum.

Jag började skriva detta inlägg i måndags kväll, sittandes på en färja i Nynäshamn. Imorse vaknade jag i Ventspils i Lettland, och under dagen har jag kört 50 mil söderut och gjort två stopp för att hälsa på hos några snickerier. Nu sitter jag på ett hotellrum på sjunde våningen i Marijampole i södra Litauen. Imorgon blir det ett nytt snickeribesök, bland annat för att diskutera hur kundorderunderlagen ska se ut.

________

Förresten! Första Kulladalsköket är i princip klart. Bilder kommer, men till dess: Kolla gärna igenom de korta videosnuttarna på vårt instakonto! Och som vanligt: Jag svarar gärna på mail om du har några frågor eller synpunkter.

 

Vecka 41-42: Nörderi kring färg och kulörer

När min fru och jag renoverade vårt kök för några år sedan – det som i förlängningen ledde till mina köksföretag – så var kulören det sista vi bestämde. När köket var monterat och klart visste vi fortfarande inte vilken kulör vi skulle ha.

Jag köpte några burkar linoljefärg, blandade ihop lite färg, och gjorde första strykningen. Mörk grön. För mörk.

Till andra strykningen blandade vi i mer vitt i färgen. Det blev en mellan-grå-grön nyans. Men fortfarande för mörkt.

Sista strykningen fick sex delar vitt, och en del grågrön. Resultatet blev en ljus, dov, grågrön nyans. Då blev vi nöjda till slut.

Någon som känner igen sig i att det är svårt att välja färg? Hur ofta har inte väggfärgen, som man sett på en provbit i butiken, blivit helt annorlunda än vad man tänkt sig?

Senaste veckorna har jag nördat ner mig i det här ämnet. Det börjar närma sig en besatthet, och detta är vad som hänt hittills.

Linoljefärg med egen palett

Att Kulladalsköken ska målas med linoljefärg har jag aldrig tvekat på. Däremot finns det flera olika tillverkare, varav jag testat de flesta. Till sist föll valet på att använda färg från Allbäcks, som har sin fabrik på en gård utanför Ystad.

Allbäcks använder bara naturliga färgpigment i sina färger. Vilket gör att det är lite komplicerat att blanda till standardkulörer enligt NCS-färgskalan.

Eller rättare sagt: Det är inte svårare att blanda en egen kulör än en standardkulör.

När jag insåg det bestämde jag mig för att ta fram en egen färgpalett, med Kulladals egna kulörer. Dels för att det är kul, dels för att det kanske skänker en viss exklusivitet till varumärket? Det gör att kulörerna inte kan kopieras lätt av en färghandlare (eftersom de bara kan hantera standardkulörer).

Att blanda färg

Så, hur blandar man färg? Ja, man bara blandar liksom… Oftast börjar jag med vitt som bas, och sedan droppar jag i de andra kulörerna.

Efter 15 år som fotograf har jag en viss grundförståelse för hur färger fungerar, vilket har varit en fördel i den här processen. Men samtidigt har jag upptäckt att ”analoga” färger, med naturliga pigment, inte är lika förutsägbara som färger i den digitala miljön.

Exempel:
I datorn, om jag bland vitt och svart så blir det grått. Lika delar vitt och svart ger en helt neutral mellangrå färg. Enkelt.

Men när jag blandar vit linoljefärg med svart linoljefärg så blir det askgrått, med en lätt blå ton. Och det behövs mycket mer vitt (cirka 10-20x) för att det ska bli mellangrått. Och för att upphäva det blåa så behöver jag droppa i lite gult. Och sedan kanske neutralisera med en gnutta grönt. Och så vidare.

För att kunna återskapa samma kulörer gång på gång så behöver jag skapa recept för alla kulörer jag blandar. Det vill säga, jag måste väga färgen noggrant.

Till exempel, en kulör (mörkt grågrön) som jag tagit fram har detta recept:
Vitt: 150.5 g
Ockragult: 22.4 g
Kromoxidgrönt: 16.0 g
Svart: 11.6 g

Att väga färg med precision

När jag förstod att små färgmängder ger stort utfall, insåg jag att det behövs en bra våg. Vanliga konsumentvågar har ofta en feltolerans på +/-3 gram, vilket absolut inte funkar i det här fallet. Det handlar om tiondels gram här.

Så jag googlade och hittade Vågexperten, där det finns proffsvågar. Jag köpte två stycken – en till mitt färglabb, och en likadan som ska stå hos snickeriet i Litauen.

Och längre ner i kaninhålet fortsatte jag…

När jag blandade färgerna, med dessa små färgmängder, så är blandningstekniken är viktig. Färgen måste blandas noga för att bli helt homogen. Annars kan utslaget bli helt fel.

Ärligt talat så är det rätt tråkigt att blanda färg manuellt. Så i helgen ska jag, med hjälp av en teknikkunnig kompis, bygga en magnetomrörare (plastlåda + datorfläkt + vridpotentiometer + magneter, m.m.).

Färglabb i showroomet?

Imorgon börjar målarna jobba i den blivande butiken. Spackla, slipa, måla.

Det har kommit upp en ny vägg i det inre utställningsrummet, vilket gjorde att det skapades ett litet avlångt rum, som jag inte vetat vad jag ska ha det till, där det dessutom finns ett malplacerat handfat.

Men nu vet jag: Där ska det bli ett färglabb! Där kan jag sitta och laborera fram nya kulörer. Och det kanske kan bli en kul kundupplevelse: När man beställt sitt kök så går man in i färglabbet och labbar fram sin egna kulör? Värt att testa, tänker jag.


Har du frågor eller funderingar kring färg och kulörer? Maila mig eller lämna en kommentar på bloggen, eller i detta inlägg på Instagram!

Vecka 40: Så håller jag koll på siffrorna i mina företag

Jag har drivit företag i snart 20 år, men har aldrig lärt mig tyda en balansrapport. Istället har jag andra rutiner för att hålla koll på företagets ekonomi.

En av de första sakerna jag lärde mig som egenföretagare, när jag började frilansa som fotograf i början av 00-talet, var att saldot på bankkontot var en dålig indikator på företagets ekonomiska läge.

Saldot fluktuerar mycket, beroende på när inbetalningar kommer in och när utbetalningar görs. I början av månaden är saldot lägre, på grund av alla räkningar vi månadsskiftet, men det betyder inte att företaget faktiskt mår sämre den 4 oktober än den 28 september.

Revisorer och redovisningskonsulter verkar tycka att resultatrapporter och en balansrapporter är lösningen på problemet. Jag har lyssnat på dem när de passionerat redogjort för varje aspekt av rapporterna och varför de är så förnämliga.

Och visst, resultatrapporten kan jag se poängen med, och jag kan typ förstå den. Men balansrapporten swischar alltid förbi högt över mitt huvud.

Och framför allt: Det stora problemet med revisorns rapporter är att de visar vad som hände för flera månader sedan. Men hur kommer ekonomin se ut om några månader? Hur ska jag veta om pengarna räcker till löner och hyra om ett halvår?

”Höftad uppskattning om pengar”

Apelöga har vi ett system för det här:

Så fort ett nytt uppdrag kommer in skrivs det upp i ett delat Google Spreadsheet. Där befinner det sig sedan hela vägen fram genom processen – det finns en kolumn rad vardera för planering, fotografering, leverans, och så vidare – tills att fakturan är skickad, då tar vi bort raden.

I en av spalterna har vi rubriken ”Höftad uppskattning om pengar”. (Inte lika fackmannamässigt som ”balansrapport”, jag vet.) I denna kolumn fyller vi i vad uppdraget kommer att generera. Ibland vet vi på förhand exakt vad fakturan kommer att landa på, men ibland är det rätt osäkert. Då får vi höfta.

Kolumnen med ”Höftad uppskattning om pengar” summeras i en cell. Och där har vi främsta indikationen på Apelögas ekonomiska status just nu. En hög siffra visar att goda tider är på väg, och vice versa. Summan brukar ange ungefär vad de två kommande månadernas omsättning kommer att landa på sammanlagt.

Det är aldrig en exakt siffra men ändå en tydlig indikation.

Att manuellt notera varje faktura

För att sedan få exakt koll på hur siffrorna blev till slut, och för att kunna jämföra med föregående år, gör jag så här:

  1. Jag skriver manuellt in alla fakturor, för respektive månad. I olika kolumner noterar jag vilken typ av uppdrag det var – foto, film, bildbyrå, övrigt – för att på så sätt kunna hålla koll på verksamhetens olika delar.
  2. Från revisorns resultatrapport plockar jag tre poster: Summa råvaror och förnödenheter, Summa övriga externa kostnader och ”Summa personalkostnader”. Tillsammans blir dessa tre den totala summan utgifter för den månaden.
  3. I en tabell noterar jag månadens totala omsättning, och totala utgifter. Tabellen räknar ut year-to-date och lite sånt som kan vara bra att veta.

Jag har haft samma process i snart tio år, vilket gör att vi enkelt kan jämföra tex omsättning för filmuppdrag för september 2014 med september 2019.

Och jag veeeeet, detta är väldigt low tech, och dessutom helt onödiga saker att göra. Revisorn har ju redan bokfört allt. Mitt jobb påverkar inte siffrorna.

Som jag ser det handlar det om att ta temperaturen på företaget. Ungefär som när jag tar tempen på mina barn – mätningen påverkar inte huruvida de har feber eller inte, men det ger mig insikt om läget.

Att manuellt skriva in varje faktura vi skickar – uppdragsgivare, summa, uppdragstyp – gör att jag hela tiden har en rätt bra känsla för företaget befinner sig.

Automatiserad bokföring

Med Skandinaviska Shakerkök och Kulladal har vi dock valt en annan väg: Vi använder tjänsten Wint, som är en slags automatiserad bokföring. Bland fördelarna är att man via dess webbgränssnitt kan få koll i realtid på hur siffrorna ser ut just nu.

En annan fördel är kvittohanteringen: Man tar helt enkelt en bild på sitt kvitto med Wints app, och så bokförs den direkt och man får sitt utlägg utbetalat inom några dagar. Automagiskt.

Och nu blir det reklam:
Om du vill testa Wint för ditt företag så får du 1 000 kr rabatt – och jag får en kickback – om du berättar att du blev tipsad av Wint via mig. (Här, under ”Frågor eller övrig information?” anger du hur du blev tipsad.)

Frågor/synpunkter/idéer? Som vanligt: maila mig gärna!

(Nästa vecka kommer ny uppdatering om hur det går med mitt nystartade företag Kulladal, som ska lanseras runt årsskiftet. Närmsta tiden kommer det handla mycket om färger och kulörer, och hur jag kommer att laborera fram Kulladals helt egna färgsättning.)

Vecka 39: Om riktiga risker och förfärliga faror

There are bold pilots, and there are old pilots.
But there are no bold old pilots.

Jag läser Getting There – A Book of Mentors där jag bland annat hittade detta citat apropå risk. Det säger ju sig självt: Man får inte ta för stora risker, under för lång tid, om man ska klara sig. Det gäller såväl för piloter som för entreprenörer.

I en annan passage i samma bok beskriver en bergsguide om de två olika typer av risker en bergsbestigare ställs inför:

Subjektiv risk, vilket är sådant som känns farligt, men de facto inte är det. Som att backa ner för ett stup, med säkerhetslina och sele. Det känns läskigt, men linorna håller alltid.

Sedan finns objektiv risk, vilket är motsatsen. Till exempel att gå på en svagt sluttande stigning en vacker vårdag i strålande solsken. Allt är lugnt och harmoniskt – tills man faller ner i en spricka isen som skapats av värmen. Eller att det går en lavin.

Mitt nya företag, Kulladal, ser jag som en subjektiv risk. Utifrån kanske det verkar riskfyllt, men så länge jag har mina säkerhetslinor så är riskerna mindre än man tror.

Säkerhetslinorna är min färdplan, baserat på erfarenheterna med Skandinaviska Shakerkök. Mycket av processen nu är copy/paste. En annan säkerhetslina är att jag har koll på marknaden och efterfrågan, efter att ha varit i kontakt med hundratals köksköpare senaste åren.

Det är som turbulens på ett flygplan: Det är just nu hoppigt och skakigt, men man kan lika gärna njuta av åkturen istället för att få panik och tänka sig det värsta (flygplan störtar typ aldrig på grund av turbulens).

Lägesrapport Kulladal

Senaste veckan har jag närmat mig en ”overwhelm” (vad heter det på svenska?) och har inte hunnit allt jag velat. Därför blev detta blogginlägg några dagar försenat.

Det är en handfull kundkök på gång just nu, i olika skeden av processen: Några kök är i produktion, andra befinner sig på ritbordet.

I takt med att köken ritas bygger jag samtidigt systemet för att hantera ordrarna. I praktiken är det en Excel-fil med 400 rader och 50 kolumner, med all data om alla skåp: Dimensioner, priser, tillägg etc. 20 000 celler ska fyllas i med data.

Jag tar det bit för för bit, cell för cell. Som tur väl är gillar jag Excel.

På de andra fronterna görs små små framsteg:
Showroomet blir lite mer färdigt för varje dag som går, även om mycket fortfarande återstår.
Och hemsidan likaså – tack vare input som jag fick av några av er bloggläsare, så har den nu delvis designats om och texterna har slipats.

Nästa steg är att första kundköket ska bli helt klart. Då kan vi fotografera och filma det. Utan det materialet kan inte hemsidan färdigställas.

I det här skedet, med tusen tänkbara saker att göra, försöker jag prioritera:

– Uppgifter som Moves the needle, det vill säga uppgifter som gör att Kulladal faktiskt kommer närmare sin lansering.

– Uppgifter som när de är klara underlättar för kommande uppgifter, det vill säga bygga bort hinder direkt, istället för att behöva klättra över samma hinder gång på gång. Det är en approach som tar längre tid i förstaskedet, men som sparar tid i längden.

—-

I väntan på hemsidan publiceras ibland material på vår Instagram-kanal. Bland annat ett par videos från första kundköket. Kolla in!

Någon här som undrar något över den här resan mot lansering? Något som ni vill att jag ska skriva mer om? Maila mig gärna och berätta.

Vecka 38: Vackra detaljer och nödvändigt helikopterperspektiv

Andra halvan av denna vecka var vi på konferens med Apelöga. På schemat stod bland annat att prata igenom Apelögas vision, och att göra planer inför företagets 10-årsjubileum nästa år. Vi var inkvarterade på en gammal herrgård utanför Kristianstad, perfekt miljö för att bli avskärmad från vardagen där utanför.

Ur Kulladalsperspektiv blev det därför inte så mycket jobbat under de dagarna. Men en sak hände som fick mitt hjärta att klappa snabbare:
På herrgården fanns två platsbyggda serveringsskåp, gissningsvis från början av 1900-talet. Det vill säga: Originalet till Kulladalsköken.

Jag kunde inte sluta titta på skåpen.

Jag tog fram måttbandet och tog alla mått – luckornas ramar, avståndet mellan luckorna, tjockleken på hyllplanen och många andra detaljer. De flesta mått låg i linje med den design jag valt för Kulladalsköken. Kändes bra! Som att jag trots allt förhåller mig på ett respektfullt sätt till originalet, trots att jag mest famlat i mörkret när jag ritat upp designen. Men här fanns kvittot på att jag är rätt på det.

Den detalj som fick mig att gå igång allra mest var konstruktionen för hyllplanen inne i skåpen. Det var en vacker och smart detalj gjorde att hyllplanen var flyttbara, på ett enkelt sätt. Estetik och funktion i ett. Jag tog massor av bilder, och skickade genast till mitt snickeri och frågade: Kan vi kopiera det här? De svarade ja.

Jag skickade samtidigt bilderna till min Sketchup-frilansare, som snabbt gjorde en ritning. Och sedan vidare till en kille i Turkiet som jag jobbat med tidigare. Han är nån slags ingenjör och designer, och har massor av kontakter inom snickeri- och metallindustrin. Kanske är den här hylldetaljen något som är smartast att massproducera, så att det räcker för ett par års produktion. Och då kan leverantören i Turkiet vara rätt, tänker jag.

I vanliga fall delar jag allt här på bloggen, men just den här hyllkonstruktionen var så fin och speciell att jag blir alldeles nojjig. Tänk om någon snor idén! Därför vågar jag inte visa upp den än. Lite löjligt, jag vet, men…

Besatt av detaljer

Det här med att nörda ner sig i detaljer, och sedan hoppa upp till helikopterperspektiv för att se företagets utveckling ur ett större perspektiv, är det roligaste – och svåraste – med att entreprenörskapet. I nuläget är jag dessutom ensam i företaget, ingen att bolla frågorna med, vilket ökar känslan av osäkerhet.

Jag läste om Shoe Dog (på svenska: Driv) av Phil Knight häromveckan. Phil Knight var löpare på 60-talet, och intresserade sig för skor. Han åkte till Japan och hittade en tillverkare, och började sedan åka runt till löptävlingar och sälja skor ur bakluckan på sin bil.

Hela boken präglas av Phils besatthet av skor, av hur människors fötter ser ut och fungerar. Detaljer, detaljer, detaljer.

Och samtidigt släppte Phil aldrig helikoptersperspektivet. Företaget växte, han anställde medarbetare en efter en, och när hans företag – Nike Inc. – till slut börsnoterades 18 år senare så blev han mångmiljardär.

Jag vet inte om den här besattheten av produktens detaljer är nödvändigt för att kunna driva upp ett företag. Men det gör det helt klart lättare. Och roligare.

Om några veckor hoppas jag kunna visa er bilder på prototyperna på detta nya (gamla) hyllsystem. Även om ni kanske inte blir lika exalterade över det som jag blev…

Vecka 37: Första köksleveransen och fredagskänsla

I torsdags kväll anlände världens första Kulladalskök till sin nya ägare i Malmö. Ni som läst bloggen tidigare känner till strulet som varit längs vägen. Att det nu löst sig känns riktigt bra.

Jag har varit på plats och kollat några skåp: Finishen är bra. Materialvalen som vi gjort känns rätt. Profilen på luckorna blev klockren. Ja, allt som tidigare bara funnits digitalt eller på papper, finns nu i verkligheten. En väldigt tillfredsställande känsla.

Samtidigt har vi påbörjat produktionen av två andra kök – ett till mitt showroom, och ett till en annan provkund – och ytterligare ett provkundskök är på gång.

Sedan börjar det bli dags att stänga möjligheten för provkunder. När dessa kök som är i pipeline är klara räknar jag med att provperioden är över och att allt har satt sig i hela processen.

Bygga lager

Jag har börjat köpa in lagervaror, vilket också känns oväntat bra.  Det handlar om gångjärn, kärl för återvinning (till vaskskåp) och belysningslösningar, med mera.

Kanske är det inte det smartaste man kan göra – tidens melodi är väl att ha så lite i lager som möjligt? Men eftersom vi har rätt stora kostnader per frakttillfälle (till Litauen) så gillar jag att batchbeställa de här grejerna.

Och jag gillar den här känslan av delayed gratification: Ja, det innebär utgifter i nuläget, som ger röda siffror i bokföringen. Men det betyder att vinsterna framöver blir desto större.

Apelöga <3 Kulladal

Och så händer saker på Apelöga-fronten. För nytillkomna läsare: Apelöga är foto/filmbyrån som jag startade för tio år sedan, och som trots att jag försökt aldrig riktigt kunnat lämna. Apelöga är min tioåriga bebis.

Nu kommer Apelöga och Kulladal att inleda ett formellt samarbete: Dels kommer Apelöga bli delägare i Kulladal, och kommer därmed vara foto/film-leverantör till Kulladal. Och dels är Apelöga på väg att flytta till nya lokaler i centrala Malmö, vägg i vägg med Kulladals blivande showroom.

Fler samarbeten av den typen är planerade, och jag kommer skriva om dem framöver här på bloggen.

Jag vill ha era tips och råd

Jag tänkte passa på att fråga er, mina läsare, om råd.

  1. Hemsidan börjar ta form, men är ännu för ofärdig för att läggas ut officiellt. Men jag skulle gärna vilja få lite input, både vad gäller design och content. Om du vill göra mig en tjänst genom att låna mig dina ögon några minuter, maila mig och så får du en länk till den ofärdiga hemsidan (samt god karma).
  2. I princip gillar jag inte rabatter och kampanjer och sånt. Men jag är ändå lite sugen på att prova! Typ: De första fem kunderna får 20% rabatt. Är det en bra eller dålig idé? Vad tycker du? Maila…

 

Vecka 35: Botmedlet mot internetberoende

Den 30 juli i somras körde jag tur och retur från sommarhuset i Bohuslän till Malmö. Familjen stannade kvar i sommarhuset, så jag fick nio timmars egentid i bilen. Vilket visade sig vara precis vad som behövdes för att hinna lyssna på Cal Newports nya bok Digital Minimalism.

(Jag har tidigare bloggat om Cal Newports föregående bok, Deep Work, inte mindre än fyra gånger: här, här, här och här. Hans böcker ger alltid bra input.)

Jag har länge haft en känsla av att min relation till sociala medier liknar ett beroende. Det som Digital Minimalism fick mig att inse var det uppenbara: Det är inte mitt fel att jag är beroende. Det är de sociala mediernas fel, eftersom de vill att jag ska vara beroende. Ju mer tid jag tillbringar på deras plattformar, desto mer annonser kan de sälja.

Social media is the new smoking.

Instagram- och Facebook-apparna är designade för att vara beroendeframkallande. Den lilla röda notifikationsflaggan, som kommer upp när man fått en kommentar eller en ”like”, var från början blå. Men Facebook upptäckte att den var effektivare som röd, då den signalerade fara, vilket gör den oemotståndlig.

Botemedel: En månads digital fasta

Cal Newport föreslår i sin bok en radikal första åtgärd om man vill komma till rätta med sitt beroende: Ta en månads digital fasta, genom att ta bort socialamedia-apparna från mobilen.

När jag körde längs E6:an kändes idén rätt, om än läskig. Tänk om jag missar något viktigt på Facebook när jag är borta?

Jag beslutade mig för att testa en månads avhållsamhet från de mobila apparna. (Min första impuls var att vilja skriva om det i en statusuppdatering på Facebook, men jag lyckades hejda mig.)

Jag beslutade mig för att sätta mina egna regler för den digitala fastan:
Jag fick fortfarande kolla sociala medier via datorn, men inte mobilen. Samtidigt rensade jag kraftigt i mitt flöde på Facebook, avföljde och avprenumerade. Resultatet blev ett rätt ointressant flöde, som jag numera kan scrolla igenom på någon minut per dag. Istället för drygt en timme per dag, som det varit tidigare.

Nej! Nu får jag det att låta lättare än det var. I början var det jobbigt, särskilt de första dagarna. Abstinensen! Lajkberoendet!

Imorgon är det den sista augusti och min månadslånga digitala fasta är därmed slut. Cal Newport föreslår nu att man rannsakar sina digitala vanor, jämför med hur det var tidigare med hur det var under fastan, för att sedan sätta upp nya hållbara regler.

För min del har jag svårast att förhålla mig till Instagram. Å ena sidan är det en tidstjuv, å andra sidan gillar jag att dela med mig av bilder, och ta del av andras.

Och inte minst fyller Instagram en viktig funktion i mitt jobb, för att till exempel hålla kontakt med influencers. Att helt avstå från Instagram är inte ett alternativ.

Lägesrapport Kulladal

Kort lägesrapport om vad som hänt med Kulladal den här veckan:

  1. Snickeriet i Litauen jobbar för fullt med det första kundköket. Preliminärt leveransdatum är runt 10 september, om mindre än två veckor. Men, i veckan upptäckte kunden att det satt en stor balk i kökstaket. Vi visste att det skulle vara en balk där, men denna var större än vi räknat med. Efter att ha mätt och skissat insåg vi att balken skulle krocka med en av luckorna.

Väldigt störigt, men också väldigt normalt. Det händer ofta sådana här saker när ett kök byggs. Things want to be bad. 

Bygga nya skåp? Nya luckor?

Snickeriet meddelade att stommarna redan är ihopsatta. Däremot är fronten och luckorna inte gjorda än.

Lösningen, som vi precis nu spikat, är att helt enkelt göra alla väggskåpsluckor ca 80 mm lägre. Inte lika snyggt som de höga luckorna som var planerade, men ändå bästa lösningen. Varje kök är fullt av kompromisser, och den här lucksänkningen är en sådan.

2. Jag skrev förra veckan att hemsidan skulle vara mitt fokus. Det har den inte varit. Den står och stampar. Jag känner mig stressad och otålig, men har bara mig själv att skylla för att inget händer.

3. Showroom-renoveringen går framåt. En vägg har kommit upp, och golvet börjar bli fint. Snart dags för målarna att ta vid.

4. Jag har börjat fundera framåt – 6-12 månader – på framtida medarbetare. Jag kommer vilja ha minst en person heltidsanställd, som får jobba med kundförfrågningar. Men vem är detta? Jag har kastat ut några krokar, men inget napp än. Kanske måste avvakta.

5. För ett par veckor sedan efterlyste jag provkunder. Sedan dess har en handfull kandidater hört av sig. Inget bestämt än, men det lutar åt att det blir ett par-tre kök till rätt snart. Och jag tar gärna emot fler prov-kunder, åtminstone under september-oktober. Efter det blir det ordinarie pris som gäller för alla nya kunder. Tipsa gärna om ni känner någon som går i kökstankar!

Vecka 34: Tankar om ägande, pengar och motivation

Jag fick en fråga per mail:

Vad driver dig som redan har sju företag att starta ännu ett, som dessutom är ditt andra företag i köksbranschen? Vad betyder pengar, vad betyder framgångsrik, vad betyder viljan ”att göra sig ett namn” i sammanhanget?
OK, så här är läget:
Det mesta har gått bra med Skandinaviska Shakerkök. Efter första halvårets uppstartsfas har det tuffat på stadigt uppåt. 2018 landade på drygt 3 miljoner i omsättning, och 2019 ser ut att bli ungefär det dubbla. Varför lämna ett så framgångsrikt företag?

 

Trots att vi lyckats med mycket i Skandinaviska Shakerkök, har jag ändå haft en gnagande känsla av att vissa saker hade kunnat göras annorlunda, och bättre. Alltifrån små saker – till exempel att inte ha en för lång URL (min nya URL blir kulladal.com) – till större saker.

 

Och så är det ju i livet: Saker och ting blir som de blir. Och så var det med det.

 

Men! Den här gången insåg jag att det faktiskt fanns ett läge för omstart. En möjlighet att börja om och testa igen. Det finns ett startkapital (i form av försäljningssumman från Shakerkök), det finns en idé, ett koncept, en marknad.

 

Nu finns läget att tweaka. Välja en lite annorlunda väg. Och samtidigt göra copy-paste på allt som fungerat.
Det är svaret på frågan om ”varför ett andra köksföretag”.

 

Resan med Skandinaviska Shakerkök har också gett mig självinsikt om vad jag gillar och inte gillar. Det har visat sig att jag inte gillar fifty-fifty-ägande, som vi har i nuläget. Jag vill äga en majoritet, eller en minoritet.

 

Jag kan inte riktigt förklara varför. Kanske mitt ego som är underutvecklat, eller något annat.

 

Hursomhelst så var detta en av de tyngsta anledningarna till att jag valt att lämna Shakerkök. Med Kulladal kommer jag vara majoritetsägare.

 

Kanske är detta svaret på delfrågan som handlade om pengar? Fast nej, ägandet för mig handlar inte så mycket om pengar ändå. Det handlar snarare om engagemang och motivation.

 

Jag jobbar bättre när jag känner att företaget är mitt. Och istället för att försöka kämpa emot den känslan, för att det vore mer PK att vilja äga fifty-fifty, så bejakar jag den.

 

Till sist:
Handlar det om att skapa mig ett namn? Nej.
Hur mycket tänker jag på ”att vara framgångsrik”? Ingenting.

 

***

 

Kort lägesrapport om vad som hänt med Kulladal den här veckan:

 

1. Hantverkarna är igång i lokalen (på Östra Rönneholmsvägen 5 i Malmö). Golven, gamla undergolv av gran, har tagits fram och håller på att slipas. Sedan blir det förmodligen linoljevax från Allbäcks på golven.

 

2. Jag kämpar med hemsidan, som kommer att finnas på kulladal.com (den är inte online än dock). Det finns en designskiss, och min webkodare är igång att bygga utifrån skissen.
Men det händer något när en sajt går från designfil till faktiskt hemsida. Det ser fulare ut än jag tänkt mig, det är nästan alltid så. När dummy-texterna/bilderna blivit utbytta mot riktiga, så ser det inte alls ut som jag tänkt mig. Nästa veckas fokus får bli att få fason på hemsidan.

Vecka 33: Snickeribesöket

Planen är att lansera mitt nya företag, Kulladal, vid årsskiftet. Nu är det vecka 33, och alltså 19 veckor kvar till lansering.

The law

Jag åkte till Litauen i söndags, för att träffa snickeriet som ska tillverka det första Kulladalsköket. Jag berättade om detta kök i förra inlägget: Ett polskt snickeri hade fått ordern, och allt var frid och fröjd. Tills det inte var det längre: Två veckor före beräknat leveransdatum hoppade de plötsligt av.

Inte den bästa starten för mitt nya företag, men samtidigt inte så oväntat. Mycket går fel i början. Missförstånd och misstag är mer regel än undantag. Det ligger i uppstartsföretagets natur, det har jag lärt mig av erfarenheten. Things want to be bad.

En timme sydväst om Kaunas finns mitt nya snickeri. Det drivs av ett par i 35-årsåldern. Mannen, D, gör det mesta snickrandet själv (men de har även några anställda snickare), och frun, I, gör ritningarna i CAD.

– Och ibland står jag vid slipmaskinen, eller vid sågen, beroende på vad som behövs, berättade hon.

I tre timmar diskuterade vi det nya köket. Det är visserligen rätt enkla skåp men det är viktigt i början att hitta rätt metod och rätt material. Ibland gick vi ner på detaljnivå för att bestämma längden på skruvarna.

– What is the law?, frågade D då.

Han tillade:

– We need to have the law, the rules, for the kitchens.

Just det. Det handlar om att att bestämma ”regler” för produktionen. Hur långt ska det vara mellan luckorna? Hur mycket ovanför? Vilka dimensioner ska lådorna ha? Hur ska lådorna byggas?

Den sista frågan var en till synes enkel sak som visade sig vara mer komplicerad än väntat.

Jag berättade för D och I att jag ville ha laxsinkade lådor, och att de ska byggas av 15 mm furu. Det visade sig dock furu kan vara elakt mot verktygen, på grund av kådan som finns i träet, och vissa moment vill man därför undvika. Så, om det ska laxsinkas så funkar inte furu. Istället får det bli ett annat material, eller en annan ihopfogningsmetod.

Jag ska inte tråka ut er med detaljerna, det här är bara ett exempel på hundratals frågor som vi avverkade på mötet. Till slut hade vi satt de flesta reglerna. ”Now we know the law!”

Vem vill ha ett platsbyggt kök?

Till sist, en förfrågan till mina läsare:
Nu när snickerifrågan är löst, så är Kulladal redo för att ta in en ny provkund. En sådan kund får kraftig rabatt på ett handbyggt 20-talskök i massivt trä – typ halva priset – mot att ställa upp som referenskund. Samt att provkunden får vara inställd på en något bumpigare resa än vad framtida kunder kommer att få. (Men med minst lika fint slutresultat, med garanti osv.)

Vet du någon som är intresserad? För tips eller frågor, maila mig!

 


För dig som är ny här: 
Under hösten 2019 bloggar jag här om uppstarten av mitt nya företag, köksföretaget Kulladal. Om du vill få alla uppdateringar – ett inlägg i veckan – så prenumerera gärna!

***

Headerbilden: Mitt tjusiga (nåja) hotellrum i Kaunas. Läs mer i nästa inlägg.

Vecka 32: Den gången jag valde helt fel leverantör

För länge sedan hörde jag en historia, en slags gåta, eller tankenöt. Så här går den:

I en liten by finns två frisörer.
Den ena frisören har en fin salong, där allt är i ordning. Det är snyggt och prydligt, och han har själv en välklippt frisyr. Han är snygg och välklädd.
Den andra frisörens salong är smutsig, dåligt belyst och det luktar lite konstigt. Dessutom är hans egen frisyr dåligt klippt, och hans kläder är slitna.
Om du skulle behöva en klippning, vem av frisörerna bör du gå till?

Rätt svar är: Den andra frisören.
Varför?

Två olika snickerier

Den här historien kommer tillbaka till mig då och då. Särskilt när funderat på vilka snickerier vi ska anlita för att bygga våra kök.

Med Skandinaviska Shakerkök har vi hela tiden jobbat med två olika snickerier. Egentligen var det inte meningen, det bara blev så för att vi hade svårt att välja.

Med tiden visade det sig vara bra att ha två snickerier. Vi är mindre sårbara om det ena snickeriet plötsligt skulle tacka nej till jobb (vilket har hänt), eller om någon av dem plötsligt skulle vilja höja priset (vilket inte har hänt, än).

Hursomhelst.
Tidigare i år började vi leta efter ytterligare snickerier att jobba med. Jag googlade, letade rekommendationer och till sist åkte över Östersjön för att träffa två snickerier, ett i Polen och ett i Litauen.

Det litauiska snickeriet var rätt litet. Det var dammigt, dåligt belyst och luktade lite konstigt. Det var trevliga människor dock, och de verkade kunna sin grej. Men måste inte ett snickeri liksom se lite bättre ut…?

Det polska snickeriet var en imponerande anläggning. Här fanns CNC-maskiner i stora lokaler, och ägarna till snickeriet var otroligt vältaliga och trevliga. På felfri engelska dessutom – de hade bott flera år i USA.

Vi hade inte behov av två snickerier, utan bara ett (eftersom vi fortfarande hade de två första snickerierna). Så vilket skulle vi välja? Det polska, eller hur?

Ett snickeri till första Kulladalköket

Tillbaka till frisörerna i den lilla staden. En av dem, han med den fina salongen, hade fin frisyr. Och eftersom det bara fanns en annan frisör i staden så hade den ovårdade frisören klippt honom. Och vice versa. Det är alltså den ovårdade frisören du bör gå till om du själv vill få en fin frisyr.

När man går på magkänsla tenderar man att ibland gå fel. För magkänslan, åtminstone min magkänsla, är rätt känslig för ytliga saker. Som att ett ställe är välstädat, och att personerna man pratar med har bra engelskt uttal.

Vad som hände sedan, med de båda snickerierna – det litauiska och det polska – är en lång historia, och detaljerna sparar jag till en annan gång. Men kort sagt hände detta:

Skandinaviska Shakerkök anlitade båda till varsitt provprojekt, men lade dem sedan på is. Till mitt nya köksföretag, Kulladal, behövde jag ett snickeri för den första kundordern, ett kök som ska levereras till Malmö, och mitt val stod mellan just dessa två snickerier.

Jag gick på magkänslan och anlitade det polska snickeriet. De med den tjusiga anläggningen.

Allt kändes bra, i hela processen, tills två veckor före leveransdatum då de berättar att de faktiskt inte börjat tillverka köket än, och sedan en massa ursäkter och bortförklaringar.

Ja, det här sista hände igår. Jag fick ett mail där snickaren sa att han inte ville ha ordern. Att han inte kunde leverera.

Först panik. Sedan:

Lösningen på problemet, som låg nära till hands:
Det litauiska snickeriet tar hand om ordern istället. De flyttar fram sin semester som skulle börjat på måndag, för att istället bygga kök till min kund.

I efterhand är det lätt att se vilket snickeri jag borde ha valt från början.

Döm trädet efter frukten

En bra tankeregel är, som Jesus sa, att döma trädet efter dess frukt. Det vill säga, det spelar ingen roll hur trädet ser ut, om det är ungt eller gammalt, stort eller litet, vackert eller fult. Det som spelar roll är: Blir frukten bra? Isåfall är det ett bra träd.

Samma sak med frisörer. Kan de klippa bra?
Och snickerier: Kan de snickra?

Allt annat, nästan, är oväsentligt.
Det ska jag försöka komma ihåg till nästa gång.

Vecka 31: Lokalen, från oslipad diamant till showroom för kök

För ett par veckor sedan skrev jag på hyreskontraktet. Efter några veckor av förhandlingar fick jag nycklarna till det blivande showroomet för mitt nya köksföretag, Kulladal.

Det är väldigt tidigt än, men nu börjar det här företaget kännas på riktigt.

Lokalen är 63 kvm stor och ligger på Östra Rönneholmsvägen 5 i Malmö. Tidigare fanns där en nagelsalong, och lokalen är vad som på mäklarspråk brukar heta ”en oslipad diamant”: Huset som lokalen ligger i är byggt i slutet av 1800-talet, den har 340 cm i takhöjd, takstuckaturer och originallister. Men mycket av det är i ett rätt taskigt skick.

Mycket att slipa på innan den glänser.

Renoveringsvånda och pengaångest

Ett renoveringsobjekt, alltså. Vilket jag är hyfsat bekväm med. Jag har renoverat en hel del genom åren (två lägenheter, ett hus och två lokaler) så jag vet vad som väntar: Månader av långsamt arbete, medan pengarna rinner iväg snabbt. I det här fallet blir budgeten något bättre av att hyresvärden ger hyresrabatt, mot att jag står för renoveringen.

Den här gången kommer jag främst projektleda och anlita proffshantverkare. Vilket blir bättre, och jag får tid över till annat.

Men ändå, svårt att undvika pengaångest i det här skedet. Bara utgifter just nu, inga inkomster.

Ritningar på showroomet

Hursomhelst. Nu under semestern har jag filat på hur showroomet ska se ut. Hur de olika köken i utställningen ska disponeras. Planen är att det på sikt kommer att bli sex-sju olika små utställningskök i lokalen. Tre av dem ska byggas omgående, resten får byggas efterhand.

Det är många avvägningar att göra: Å ena sidan vill jag visa upp allt – alla tänkbara skåpskombinationer – men å andra sidan är ytan och budgeten begränsad. Samtidigt måste varje utställningskök vara tillräckligt komplett för att se trovärdigt ut.

Nedan är en skärmbild från Sketchup, som jag ritar upp köken i, där man ser lokalen lite från ovan, och skymtar ett av utställningsköken.

Det viktigaste först

En sak som jag tänker mycket på är: I det här tidiga skedet av företagets liv, är det viktigt att göra saker och ting i rätt ordning. För det finns tusen saker som måste göras, massor som pockar på uppmärksamheten, men vissa saker är viktigare än annat.

Utställningsköken är en sådan grej: Ritningarna på dem måste bli klara omgående, så att produktionen kan komma igång. Jag räknar med att snickeriet behöver 2-3 månader för att få dem färdiga, under tiden behöver lokalen komma i ordning.

Utställningsköken fyller inte bara funktionen av att finnas i showroomet, utan framför allt: De behövs för att vi ska ha något att fotografera. Utan bilder på köken på hemsidan, så säljer vi inga kök. Alltså: De närmsta dagarna ska jag rita klart utställningsköken. Allt annat får vänta.

”Jag” och ”vi”

När jag nu läste vad jag skrivit här ovan så märkte jag att jag både använt ”jag” och ”vi”. Formellt är det bara mitt företag än så länge, men det är fler än jag som är inblandade. Snart finns fler delägare i det här företaget.

Mer om vilka dessa personer är kommer jag skriva om framöver här i bloggen. Min tanke att skriva här en gång i veckan, varje fredag, fram tills att vi vid årsskiftet lanserar våra Kulladalskök på marknaden. Maila mig gärna om ni har tips/önskemål på sådant ni vill läsa om!

/Adam

 

Jag startade nyss mitt åttonde företag

Jag startade nyss mitt åttonde företag: Kulladal Kitchens AB.

Mitt första företag startade jag när jag fortfarande gick på fotoskolan, år 2001. Det var en enskild firma med det föga fantasifulla namnet Adam Haglund – Text & Foto. Detta företag drev jag i nästan tio år innan jag lade ner det.

Nästa företag var ett musikproduktionsbolag tillsammans med två vänner, Liv Produktion HB, som startades runt mitten av 00-talet. Vi drev det i några år tillsammans, sedan hoppade jag av, medan mina två vänner drev det vidare (vilket de fortfarande gör).

Och ungefär samtidigt kom Apelöga AB till, år 2010. Senare blev det ett par avknoppningar från Apelöga (FCM1 AB som hanterar projektet med ett fotocenter i Malmö, och Astrakan Images AB som hanterar Apelögas bildbyråverksamhet).

För ganska precis två år sedan startade vi Skandinaviska Shakerkök AB, som varit mitt huvudsakliga jobb senaste tiden. Det var det sjätte bolaget.

Det sjunde företaget startade jag häromåret, Adam Haglund Holding AB, för att lättare kunna hantera de olika bolagen.

Och nu blev Kulladal Kitchens AB mitt åttonde.

Hur man startar företag

Att starta företag är inte så svårt. Man börjar med att registrera bolaget via verksamt.se, och får då uppge vad man vill att företaget ska heta. I samband med det får man ta kontakt med sin bank, som sätter upp ett tillfälligt konto dit man för över företagets aktiekapital (minst 50 000 kr).

Efter någon vecka återkommer Bolagsverket med besked om huruvida namnförslaget är godkänt eller ej. I mitt fall godkändes ”Kulladal Kitchens AB” direkt.

Verksamt.se är en smidig sajt – flera myndigheter är under samma tak – men samtidigt är det lite av ett lapptäcke med funktioner som inte alltid lirar tillsammans. Och det är  rätt lätt att göra fel om man inte är uppmärksam.

Till exempel, när jag registrerade Skandinaviska Shakerkök för två år sedan så missade jag att ansöka om F-skattesedel. Jag antog att det skedde automatiskt vid bolagsbildningen, men det gjorde det inte. Det var inte förrän en kund påpekade för mig att F-skattesedel saknades – hon hade kollat upp bolaget via allabolag.se – som jag insåg misstaget. En smula pinsamt…

Så, om man inte är superhaj på att läsa sig till all nödvändig kunskap om bolagsregistrering så är det en bra idé att rådfråga till exempel sin revisor eller liknande.

Nästa steg: Logo

Sedan börjar en av de roligaste delarna med företagsstarten: Att designa en logo. Egentligen är logon inte superviktig – vad man än väljer så vänjer man sig med tiden. Men samtidigt så sätter logon tonen för hela den grafiska profilen, som i sin tur kan sätta sin tydliga prägel på företaget. Så för min del blir det lätt så att jag blir nördigt besatt av att få logon precis rätt.

Den här gången lade jag först ut uppdraget på en designer via Upwork. Men hon fick inte riktigt till den, utan att jag riktigt kunde säga vad som var fel.

Så nästa steg blev att utlysa en ”design contest” via 99designs.com (vi gjorde på samma sätt när loggorna för Apelöga respektive Skandinaviska Shakerkök skulle göras).

Efter ungefär två veckor, och över 600 logodesignförslag senare, så utsåg jag en vinnare. Så här såg den ut:

Enkel och fin, tycker jag.
Men… sedan kunde jag ändå inte hålla mig ifrån att ändra den lite, till designerns stora förtret. Jag upptäckte ett snyggare typsnitt (när jag tittade på Babylon Berlin på SVT Play), som kändes väldigt 20-tal. Typsnittet är rätt likt det ursprungliga, och få skulle se någon skillnad, men ibland känns det viktigt med att detaljerna blir rätt. Så jag gjorde om loggan, med nya typsnittet. Slutversionen blev så här:

Mer om nya företaget

Som namnet antyder så kommer även nya företaget vara i köksbranschen. Mer detaljer om hur och varför kommer i bloggen framöver, och resten sparar jag till mina memoarer…

Jag tänkte jag skulle skriva lite mer frekvent nu närmsta tiden, och beskriva uppstarten av nya företaget. Men innan jag börjar: Vad vill ni läsa om? Vad är intressant att veta om detta nya företag, och processen runt omkring? Maila mig gärna!

Och: Följ Kulladal på Instagram!

____

Nytt nyhetsmail!

Jag läser mycket böcker, som handlar om entreprenörskap, personlig utveckling, och liknande. Och om du läst hela vägen hit så betyder det att du kanske också gillar att läsa?

Nu startar jag ett nyhetsbrev för dig som gillar den här typen av böcker. Jag kommer att med ojämna mellanrum tipsa om böcker jag läst, och berätta vilka insikter de innehåller.

Detta kommer endast ske genom nyhetsbrevet, det vill säga inte via denna blogg eller på andra ställen online. Så, om du vill få tips på bra och läsvärda böcker, sajna upp nedan!



_________________