Det är lätt att starta företag. Men hur gör man för att få det att växa?

Give me six hours to chop down a tree and I will spend the first four sharpening the axe.
– Abraham Lincoln

Hur ska man hinna med allt som behöver göras varje dag?

Jag är förmodligen inte ensam i att tycka att detta är ett ständigt problem. Akuta problem slåss om uppmärksamheten med mer långsiktiga problem. Vilka problem ska hanteras först?

I sådana stunder försöker jag tänka på Lincolns liknelse. Det akuta är att få ner trädet. Men istället för att börja hugga med en slö yxa så är det klokare att vässa den först. Varför? För när första trädet är nerhugget så finns det fler träd som ska huggas ner.

De akuta problemen som måste has hand om upphör aldrig att komma. Och då är det bäst att vara rätt rustad.

Att bygga företag i rätt ordning

Sedan 18 månader tillbaka bygger vi företaget Skandinaviska Shakerkök från grunden. För att få det att växa måste vi, bland annat, göra följande:
1. Vi måste marknadsföra våra produkter, för att nå nya kunder.
2. Vi måste ha processer för produktionen, för att kunna ta hand om de nya kunderna.

Men vi gör punkt 2 före punkt 1. Vilket jag tror att man bör. Men jag tror att många företag gör det i fel, omvänd, ordning.

För det är frestande att börja med marknadsföringen. Det känns mest intuitivt. Och marknadsföring är roligt att jobba med.

Så, först marknadsför de sina produkter, och sedan när det kommer efterfrågan så försöker de lösa produktionsproblematiken. Följden blir att drömmen – att ha massor av kunder – vänds till en mardröm när de inte hinner leverera.

De har en slö yxa och massor av träd som måste huggas ner innan lunch.

Det är så de många företag dör. Att starta ett företag är lätt, men att få det att växa är en konst.

Automatisera mera!

Vi har medvetet vänt på ordningen. Vi marknadsför ganska blygsamt – mycket långsammare än vad vi borde ha gjort om målet är att få många kunder. Men målet för oss är inte att maximera antalet kunder nu. Målet är att ha många nöjda kunder om ett år. Och om tio år.

Därför har vi senaste tiden lagt mycket tid på våra processer. Sexigt va?

Jag bloggade tidigare i år om hur vi samlar in leads (potentiella kunder) via webannonsering. Att ha leads är bra, men att ta hand om leads tar tid.

Vi har fram till nyligen hanterat alla leads manuellt: Vi har mailat uppföljningar och antecknat i ett enkelt CRM-system (läs: Google Spreadsheet…).

Men när vi insåg att denna manuella leadhantering tog tid och fokus från de heta kunderna, de som verkligen behöver handhållning för att slutföra sin köksbeställning, så började vi automatisera leadprocessen.

Jag har en vän, Martin, som är begåvad kodare, och han gillar att bygga robotar. Han gör det bättre än jag kunde föreställa mig.

Roboten gör nu lead-hanterings-jobbet åt oss. Den håller koll på alla nya leads som kommer in, och beroende på kundens väg in till oss så anpassas uppföljningsmailet som roboten skickar.

Och plötsligt har vi frigjort massor av tid.

Jobba utan att få betalt

I min andra bransch, fotobranschen, är uppdragen ofta rätt straight forward: Man får ett uppdrag, man utför uppdraget, och sedan får man betalt. Jobb på spekulation är relativt ovanligt.

I köksbranschen är det tvärt om. Spekjobb är snarare regel än undantag, eftersom processen ser ut så här:
1. En intresserad kund hör av sig.
2. Köksleverantören ritar flera olika förslag åt kunden.
3. Det skickas hundratals mail fram och tillbaka, och det blir fler möten och telefonsamtal.
4. Endast i sällsynta fall lägger kunden en beställning. I de flesta fall blir det ingen affär, och säljaren jobbat utan att få betalt.

Det är en lurig rävsax, för säljarens fokus hamnar fel. Istället för att ta hand om kunderna som faktiskt vill köpa, så läggs det mesta av tiden på kunder som aldrig kommer till skott. Följden kan bli att de som verkligen är intresserade inte får den uppmärksamhet som de förtjänar. Vilket kan leda till att de hoppar av affären.

En ond cirkel.

Vår lösning i Skandinaviska Shakerkök har varit att implementera ett ritverktyg som finns på vår hemsida. Det låter som en rätt självklar grej, men faktum är att de flesta köksleverantörer inte har ett digitalt ritverktyg online. Och de som har det, till exempel Ikea, har ett ritprogram som känns som en relik från 1998.

Så, de flesta av våra leads börjar nu själva rita sin kök med vårt program. Vi hör inte av dem förrän de börjar närma sig avslut. Och eftersom vi frigjort tid så har vi nu gott om tid att ta hand om dem.

Automatiserad orderhantering

Nästa steg för oss är att automatisera orderhanteringen. Hittills har vi haft en rätt blygsam orderingång – när vi summerar året har vi landat på två-tre kök per månad, vilket resulterar i en omsättning på runt 3 miljoner kronor.

Med så få ordrar har vi haft tid att lägga mycket manuellt arbete på varje order.

Men det kommer inte vara hållbart i längden. Förr eller senare måste vi hantera en order om dagen, och varje order innehåller hundratals små detaljer. Att hantera allt manuellt kommer garanterat leda till massor av (dyra) misstag.

Alltså, för att undvika fel och för att spara tid i framtiden, så håller vi nu på att automatisera också denna process. Rent konkret innebär det att vi dels vidareutvecklar ritprogrammet så att detta kan ta hand om alla detaljer i varje order. Dels bygger robot-Martin en process för att exportera ut all data från ritprogrammet för att kunna skapa orderbekräftelser och underlag till snickerierna.

Automation är så vackert!

När den här delen av automationen är klar så kommer varje order bara kräva några minuter, istället för timmar. , men inte förr, är det läge att öppna marknadsföringskranarna. Då är vi reda att ta hand om större volymer av kunder.

Hur den marknadsföringen kommer se ut kommer jag skriva om framöver här i bloggen.

___

Tips på fortsatt läsning

Om du liksom jag gillar böcker, så kommer här tre tips som ger fördjupade insikter kring hur man bygger företag på ett långsiktigt sätt:

The E-Myth Revisited: Why Most Small Businesses Don’t Work and What to Do About It beskriver vägen från ensamföretagare till entreprenör.

Min stora takeaway är distinktionen mellan ”working in the business” och ”working on the business”. Det förstnämnda är det vardagliga arbetet (att hugga ner träd) som gör att man aldrig kan växa, för att man helt enkelt inte har tid. Därför måste man ta sig tid att jobba on the business (att vässa yxan).

Perennial Seller: The Art of Making and Marketing Work that Lasts är skriven av Ryan Holiday, som är nån slags übermänniska – han har skrivit åtta böcker på sex år, och han är bara 31 år gammal. Och alla hans böcker är, utan undantag, väldigt bra också. Knäckande.

Hursomhelst, den här boken handlar om vikten av att vara långsiktig. I boken berättas till exempel om Google, som tog det lugnt med marknadsföringen under de första åren. Anledningen var att de hela tiden byggde och förbättrade sin produkt. Och följaktligen brydde de sig inte om om det dröjde innan användarna anslöt, eftersom produkten skulle vara bättre imorgon än vad den var idag.

Efter att ha läst den boken blev jag mer övertygad om att det rätta sättet att bygga företag är att ha blicken fäst vid horisonten, istället för att drunkna i alla akuta vardagsproblem. (Lättare sagt än gjort dock).

Shoe Dog: A Memoir by the Creator of Nike

Jag sparade det bästa till sist, för om det är någon bok du ska läsa så är det denna. Det är en fantastisk historia om, och av, Nike’s grundare Phil Knight.

Historien tar sin början under en joggingtur i början av 60-talet när Phil bestämmer sig för att testa en idé han haft ett tag: Att importera japanska löparskor.

Därifrån är det sedan en fascinerande resa från skoförsäljning ur bakluckan av en bil till ett miljardimperium. En otroligt välskriven bok. Den är underhållande och inspirerande, särskilt om man gillar entreprenörskap (eller löpning, eller skor, eller bara gillar en bra berättelse).

Det enda jag inte gillar med boken är att den tog slut.

7 tekniker att hantera en jobbig kund

Som företagare måste man oundvikligen handskas med kunder. Ofta är det kul och stimulerande, men ibland när något går fel kan en kundrelation bli en mardröm. Häromveckan berättade jag en historia om en kund som höll på att bli mitt nya företags fall.

Kort sammanfattning:
Kunden hade köpt kök av oss.
Efter några månader hade delar av köket slagit sig, på grund av extrem luftfuktighet.
Kunden var missnöjd.
Jag svarade med att säga att det var kundens eget fel.
Kunden blev ännu mer missnöjd.
Vi tog på oss ansvaret och lyckades lösa problemet med hjälp av händiga snickare.
Slutet gott, typ. Läs hela historien här.

Sedan dess har jag funderat mycket på hur jag bör hantera ”jobbiga” kunder. Vad är viktigt att tänka på, så att jag inte riskerar att förvandla en smått missnöjd kund till en katastrof?

Jag har kommit fram till sju olika sätt.

1. Sätt dig in i kundens situation

Har du någon gång själv varit en missnöjd kund, och klagat till den du köpt varan/tjänsten av, bara för att mötas av oförståelse? Du kanske rent av blev misstänkliggjord själv? ”Det är ditt eget fel att det inte fungerar som det är tänkt!”

Det har hänt mig flera gånger, och varje gång det händer svär jag på att aldrig hantera mina egna kunder så. Dock, när den missnöjda kunden hörde av sig så var det ändå det jag gjorde: Jag skyllde på kunden, sa att det var deras eget fel och deras ansvar att lösa det.

Rätt eller inte, så tror jag nu mer på att istället möta kunden, och ta ansvar för den uppkomna situationen. Även om det är ”kundens fel” så finns det alltid saker jag kunde ha gjort bättre för att förebygga felet.

Man kommer rätt långt genom att visa empati.

2. Prata med en partner!

I början av 2000-talet var jag ensamföretagare i sju år, men vill aldrig vara det igen. För när kniviga problem inträffar blir det för tungt att hålla i själv. Bara genom att ha en kollega att prata med så blir det lättare.

Orosmolnen ter sig plötsligt inte lika mörka, och man kan börja se problemet ur fler synvinklar, och hitta nya lösningar.

3. Analysera vad du känner!

Ett enkelt trick är att försöka backa ett steg bort från sig själv, och reflektera över sina känslor. Ofta räcker det att lägga märke till känslorna för att få distans till dem – man upplever inte stressen lika starkt om man samtidigt reflekterar över hur stressen känns.

Viktor Frankl, som överlevde tre koncentrationsläger, berättar i sin berömda bok om hur denna teknik hjälpte honom att hantera lägertillvarons vedermödor. Han berättade om hur smärtan gjorde mindre ont om han reflekterade över den, istället för att bara uppleva den.

4. Förändra det du kan, strunta i det andra

Jag gillar AA:s sinnesrobön, som går:
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden. 

I fallet med den missnöjda kökskunden så kunde jag påverka de faktiska åtgärderna vi vidtog, men jag kunde inte riktigt påverka hur slutresultatet skulle bli. Kundens reaktion är upp till kunden. Jag kunde bara göra mitt bästa, och sedan hoppas att det skulle räcka. Vilket det gjorde, den här gången.

5. Skilj på vad som hänt, och din känslomässiga reaktion

Den här missnöjda kunden framkallade en hel del stress, ångest och hög puls hos mig. Kroppens naturliga svar på dessa känslor är fight-or-flight. Men behöver inte vara Einstein för att inse att varken att fajtas eller fly är ett bra alternativ om man ska handskas med en missnöjd kund.

Om man reagerar utifrån sina känslor så löser man inte problemet.. Istället riskerar man att göra kunden ännu argare.

Så, försök bortse från känslorna, och se vad som egentligen måste fixas. I mitt fall var det några träskivor som behövde bytas ut. När det är gjort kommer det kännas bättre igen.

6. Bli en robot!

Detta är mitt favoritknep: Jag föreställer mig att jag är en robot.

För när jag väl insett vad som måste göras, så handlar det om att faktiskt göra det. Det är mekanik. Rörelser som ska utföras. Telefonsamtal som ska ringas, mail som ska skrivas, och så vidare.

I robot-mode kan jag göra det som behöver göras, utan att spendera för mycket emotionell energi på att älta. Efter att handlingarna är utförda så är problemet närmare sin lösning.

7. Vad kunde du gjort bättre?

Jag har två standardfrågor som jag ställer till själv, och till kollegor, efter ett avslutat uppdrag:
Vad gjorde vi bra?
och
Vad kunde vi göra bättre?

Jag är noga med att inte fråga ”Vad gjorde vi dåligt?”, som riskerar att skapa negativa och destruktiva tankebanor. Hellre hålla det positivt och se möjligheterna framåt. Det som har hänt har hänt. Det är klyschigt men sant.

I den här historien kunde jag gjort en hel del bättre. Vilket är en insikt som gjort att jag växt en smula.

—-

Det här inlägget heter visserligen ”7 tekniker att hantera en jobbig kund” som som du ser handlar det inte om kunden. Det handlar om dig. Det är dig du måste lära dig att hantera. Det tror jag är bästa förutsättningen för att få nöjda kunder.

Hur brukar du göra när du måste ta hand en missnöjd kund?

Det deformerade köket, och företaget som nästan gick under

Det var ett kort mail. ”Det går inte att stänga lådan”, stod det, inte så mycket mer än så. Jag kliade mig i huvudet och försökte förstå. Mailet kom från vår första kökskund, ett par månader efter att köket levererats och monterats.

Jag svarade med några frågor: Var de säkra på att lådan klickat i sina beslag på undersidan? Isåfall skulle det inte vara några problem att stänga lådan.

Det kändes som en lättfixad grej.

I kundens nästa svar hade de bifogat bilder, och nu kunde jag se att det var allvarliga problem. Lådfronten var uppsvälld, flera millimeter större än den borde vara. Och problemet fanns på flera ställen i köket: Vissa delar hade förvanskats till oigenkännliga former. Ett skåps gavelsida hade böjt sig till ett gigantiskt U.

Vid den här tiden, hösten 2017, hade vi bara sålt två kök. Detta förvanskade kök var det ena. Kort sagt: 50% av våra kunder var nu missnöjda, och min start i köksbranschen kunde börjat bättre.

Vad var det som hade hänt? Hur kunde delarna i köket ha kunnat förändrats så mycket?

Vi pratade med snickeriet som tillverkat det. När köket hade levererats därifrån några månader tidigare var allt i perfekt skick. Och samtidigt hade vårt eget showroom-kök levererats från samma snickeri. Utan några problem.

Alla insatta personer vi pratade med, och visade bilderna för, svarade samma sak: Problemet kan bara bero på en sak: Fukt.

Våra kök byggs i massivt trä, och trä som kommer i kontakt med fukt – till exempel i en miljö med väldigt hög luftfuktighet – reagerar. Spänningar uppstår i träet, som då börjar röra på sig.

Men varifrån hade fukten kommit? Hur vi än vände och vred på frågan så kände vi att det inte var vårt fel. Fukten fanns inte där från början, eftersom vårt showroom-kök, byggt med samma material i samma snickeri, var opåverkat. Fuktproblematiken måste ha uppstått hos kunden. Hade skåpen kanske förvarats utomhus…?

Jag skrev till kunden igen och förklarade läget, att vi inte kunde ta ansvar för den uppkomna situationen.

Svaret lät inte vänta på sig. ”Vi accepterar inte detta. Vi kräver att ni fixar problemen.”

Vår skara med 50% missnöjda kunder blev alltmer missnöjda. Och jag kunde förstå dem: De hade betalat mycket pengar för ett kök som nu var i praktiken oanvändbart.

Så vi hamnade i ett dilemma: Antingen kunde vi låta kunden vara missnöjd – vi hade trots allt inte gjort något fel – och riskera att kunden berättar för alla om vilket dåligt företag vi var. Eller skulle vi bita i det sura äpplet och försöka kompensera kunden.

Skulle vi behöva bygga ett helt nytt kök? Det skulle kunna kosta oss runt 100 000 kronor, pengar som vi inte hade. Alla sparpengar var förbrukade.

En kväll hemma berättade jag för min fru Catrin att den här grejen kanske skulle försätta företaget i konkurs. Ett nytt företag är ömtåligt. En missnöjd kund kan räcka för att stjälpa det.

Några dagar senare, i ett försök att rädda relationen med kunden och hitta en lösning på problemet, åkte min kollega ut till kunden tillsammans med en snickare. Direkt på plats kunde de se anledningen till problemet: Kunden hade gjutit en ny betongplatta precis innan de installerade köket. En betongplatta som, innan den hade härdat, avgett massor av fukt. Fukt som hade gått rakt in i träskåpen.

Kunden ville dock fortfarande inte kännas vid felkällan. Och vi var inte heller fria från skuld, för visst borde vi på förhand informerat kunden om att träet är fuktkänsligt?

Snickaren som följde med på besöket kunde dock se att skadorna inte var så farliga som befarat. Några dagar senare åkte de dit igen och kunde justera delarna som blivit deformerade. Och istället för mitt skräckscenario på 100 000 kr i utgifter så stannade våra kostnader på en tiondel av det.

Nu ett år senare, tänker jag ofta tillbaka på den missnöjda kunden. De blev nöjda till slut, Och företaget överlevde. Vi har fått ordning på verksamheten och kommer omsätta omkring tre miljoner under 2018.

Men problemen har inte upphört. Första året med vårt nya köksföretag har varit kantade av alla tänkbara problem. Vilket har varit bitvis smärtsamt, men alltid lärorikt. I mitt nästa blogginlägg tänkte jag berätta jag om de sju insikter jag fått kring hur man bör tänka när saker går fel. Vilket de tenderar att göra ofta, särskilt när man är ny i en bransch.


Förtydligande: Våra träkök, som byggs i massivt trä, har inga problem att hantera normala variationer i luftfuktighet. Det är när det blir extremt som allt trä reagerar.

Hur jag hittade en ny företagspartner

Strax innan jul berättade jag här i bloggen att jag sökte efter en ny partner till Skandinaviska Shakerkök. Rikard, som jag startade företaget med i april 2017, ville lämna.

Jag hade egentligen inget emot att köra vidare ensam. Men det fanns några två problem som jag behövde hjälp med:

1. Pengarna höll på att ta slut. Företaget hade ätit upp min sista sparpengar, och ännu låg kommande intäkter en bit fram i tiden. Jag räknade med att pengarna skulle vara helt slut i februari (och nu var det december…). Efter det skulle jag inte kunna betala hyran för vår butikslokal. Konkurs nästa?

2. Jag kände mig ensam. Att bygga företag, och samtidigt sälja företagets produkter, är rätt tungt. Som att bygga ett flygplan när man redan är uppe i luften. Och att göra det helt på egen hand är desto tyngre.

Den här kombon – att sakna pengar, och samtidigt ständigt jobba (för att skapa bättre förutsättningar längre fram) – är rätt påfrestande. Och ensamt.

Få i omgivningen förstår en. Ni som själva startat företag känner kanske igen er.

Två tänkbara partners

Hursomhelst. Jag sökte en partner, och hittade snabbt två olika alternativ: En vän till mig, med lång erfarenhet av att starta och bygga företag, var intresserad av att gå in som delägare tillsammans med sin affärspartner. Vi hade ett par möten, gjorde lite Excel-kalkyleringar, och rätt snart låg ett bud på bordet.

Ett annat alternativ var ett par affärskonsulter som hade investerat i andra småbolag och som såg möjlighet att investera i mitt bolag. En av dem hade dessutom erfarenhet från köksbranschen.

Båda dessa alternativ skulle lösa problem 1, som jag beskrev ovan. De skulle sätta in x hundratusen kronor på bankkontot, och jag kunde andas ut. Hotet om konkurs skulle vara avvärjt.

Men problem 2 – att jag ensam skulle driva bolaget operativt – fanns kvar i båda fallen.

Under jul- och nyårshelgerna pågick diskussioner med båda konstellationerna. Jag kunde se för- och nackdelar med båda. Kunde jag rent av ta in båda som investerare? Nja, det kändes inte helt rätt. Lite ”för många kockar”.

Från läkemedelsbranschen till köksbranschen

Mitt i allt detta kom det sedan ett mail från Johan. Jag kände Johan lite sedan tidigare – jag har jobbat med hans sambo, som var frilansjournalist när jag var frilansfotograf. Johan berättade att han läst mitt blogginlägg om att jag sökte ny partner. Han hade just lämnat ett jobb som marknadschef på ett läkemedelsbolag och han sökte nya utmaningar.

Vi träffades några gånger, och mailade fram och tillbaka. Jag försäkrade honom om att min köksstartup var något helt annat än ett välavlönat jobb i läkemedelsbranschen. Jag berättade om alla hinder, hot och utmaningar som företaget stod inför. Och att det förmodligen skulle dröja minst ett år innan vi skulle kunna ta ut någon lön. Dessförinnan skulle vägen kantas av hårt jobb utan belöning.

Johan lät sig dock inte avskräckas. Han gav mig ett bud jag inte kunde säga nej till: en lösning på båda mina problem – pengaproblemet och ensamhetsproblemet – och några dagar senare började vi jobba ihop.

Hela processen – från blogginlägget om att jag sökte partner, tills att min nya partner började jobba i företaget, pågick mindre än en månad. Snabba puckar. Precis så som jag gillar det.

Att hitta våra roller

Johan och jag har nu jobbat ihop i drygt tre månader. Under tiden har vi tillsammans fortsatt att bygga upp företaget.

Vi har varit på flera resor till Litauen där vi har våra snickerier, och haft åtskilliga kundmöten. Vi har börjat hitta våra inbördes roller – Johan blir alltmer den som tar hand om alla kundförfrågningar (ett par stycken per dag i genomsnitt), medan jag lägger min tid på att bygga strukturerna i bakgrunden.

Till exempel jobbat jag nu med att utveckla ett köksplaneringsverktyg för hemsidan, samt att uppvakta press, skapa samarbeten med influencers. Och allt jag berättade om i förra inlägget om vår marknadsföringsteknik.

Mer om detta berättar jag framöver i bloggen så småningom. För om det är något jag har lärt mig av den här historien är att det kan vara rätt lyckosamt att blogga. Om jag inte hade skrivit det där inlägget i december, så hade mitt företag sett helt annorlunda ut. Den här bloggen blev min räddning.
____

Prenumerera gärna på bloggen om du vill hålla dig uppdaterad om hur arbetet med vår startup går.

3 steg till min lyckade (och billiga) marknadsföring

Det har gått ungefär 9 månader sedan Rikard och jag drog igång Skandinaviska Shakerkök. I det här inlägget tänkte jag berätta hur jag under denna tiden jobbat med digital marknadsföring för att få snurr på detta unga företag.

Vi började på noll – vi hade inget att visa upp, och ingen visste att vi fanns. Och jag var novis vad gällde digital marknadsföring. Men idag, knappt ett år senare, har vi hög trafik på vår hemsida och får vi flera förfrågningar varje dag. Hur gick det till? Jo, jag fokuserade på tre huvudområden: Hemsidan, webannonsering och lead-generering. Så här:

1. Hemsidan

Min erfarenhet är att hemsideprojekt alltid tar längre tid än vad man tror. Det som bara borde ta några veckor, sväller ut och tar månader, eller år. Så länge kunde inte vi vänta. Därför bestämde jag mig tidigt att direkt göra två hemsidor istället för en.

Låter det ologiskt? Här är förklaringen:

Idén var att först göra en enkel hemsida – en Minimal Viable Product – med minsta möjliga information och bildmaterial. En sida som kort berättade att företaget fanns. Hellre en enkel sida, än ingen sida alls.

Jag skrev ihop texterna till sidan på några timmar, lät en 3D-illustratör (i Rumänien) göra ett par bilder på kök, och hittade en webkodare (i Montenegro) som byggde sajten.

(Nästan alla mina frilansare hittar jag via Upwork.com, där jag betalar jag ungefär 15 USD/h.)

Under tiden körde jag annonser på AdWords där jag testade olika formuleringar och sökord. Efter en tid kunde jag se vissa mönster i vad folk sökte på, och hur jag kunde optimera texterna på hemsidan.

Samtidigt som den enkla första hemsidan byggdes började jag skissa på den riktiga hemsidan. Min vän Jonas gjorde en tjusig design, jag skrev fler och längre texter, och vi hann få klart ett första kundkök som vi kunde plåta. Dessa bilder utgör i nuläget en stor del av vår hemsida.

Sajten kodades sedan av en frilansare i östraste Ryssland, nio tidszoner bort. Perfekt tidsskillnad: varje morgon när jag vaknade hade jag en statusrapport i mailkorgen från honom.

Resultat: Den första enkla hemsidan lanserades i mitten av sommaren, och ersattes tre månader senare av den riktiga hemsidan.

Kostnad för kodning av de två hemsidorna, samt annonser och 3D-bilder: Cirka 10 000 kronor.

2. Annonsering med AdWords och Facebook Ads

Under en bilresa till mina svärföräldrars sommarhus i Bohuslän lyssnade jag på denna podcast, som öppnade mina ögon för hur man kan använda AdWords och Facebook Ads i kombination för att nå sin målgrupp. Lyssna på den om du är det minsta intresserad av digital marknadsföring.

Som en direkt följd av vad som berättades i podcasten satte jag igång följande marknadsföringstrategi:

1 Jag skapade sidan VadÄrEttShakerkök.se där jag samlade all info jag kunde hitta om shakerstil, shakerestetik, shakerhistoria och så klart: shakerkök. Syftet var att vara den bästa svenska sidan om shakerkök. Helt osäljigt, bara ren information. (Häromveckan citerades sidan i långa stycken när Trendenser, Skandinaviens största inredningsbloggare, skrev en artikel om vad shaker är.)

2 En frilansare i Bulgarien hjälpte mig att skapa en serie AdWords-kampanjer, som visades för googlare som sökte på olika köksrelaterade ord och fraser. Samtidigt fick jag hjälp av min vän Antonio, som driver Prylster, att förstå hur jag tänka kring sökorden.

3 Min bulgariska frilansare installerade en Facebook-pixel på VadÄrEttShakerkök.se, vilket gör att Facebook samlar upp information om alla besökare.

4 Med hjälp av pixeln kunde jag sedan rikta reklam, från Skandinaviska Shakerkök, till dessa VadÄrEttShakerkök.se-besökare. Alltså, den bakomliggande hypotesen var att den som googlar på ”shakerkök” och hamnar på min sida, förmodligen tillhör vår målgrupp.

En snillrik plan, om jag får säga det själv. Men resultatet?

Nja, det funkade sådär… Det blev rätt dyrt – eftersom målgruppen var så liten, ville Facebook ha mycket betalt per klick, uppemot 20 kr/klick. Det kändes lite misslyckat.

Så jag bestämde mig för att tweaka upplägget:

5 Istället för att skicka Facebook-reklam direkt till webbesökarna, så lät jag (med hjälp av frilansare igen) Facebook skapa en lookalike-grupp baserat på webbesökarnas egenskaper: ålder, intressen, geografi, yrke, med mera.

Nu gick det bättre. Lookalike-gruppen visade sig vara mer benägen att klicka på mina annonser, och eftersom de dessutom tycktes gilla vad de såg, så belönade Facebook mig med lägre klick-kostnader.

Jag testade lite olika typer av annonser, med olika bilder och texter. Efter ett tag såg jag vad som funkade, och sedan dess har jag kört exakt samma annons dagligen, i ett par månaders tid, och det går lika bra varje dag.

3. Call to action och lead-generering

Problemet dock med dessa ”pixlade” besökare, är att de är hemliga för mig. Facebook vet vilka de är, och jag kan rikta reklam mot dem, men jag vet inte vilka de är. Jag kan inte kontakta dem.

Men min vän Erik, som jobbar med framgångsrika Allakando, gjorde mig uppmärksam på detta.

Så hur kunde jag få reda på vilka dessa potentiella kunder faktiskt var? Jo, jag behövde hitta ett sätt för dem att ge mig sina mailadresser. Om jag har en mailadress till en potentiell kund så kan jag kontakta kunden, och få veta mer om deras köksresa.

Men varför skulle webbesökarna vilja det?

En av förra årets viktigaste böcker för mig var Building a StoryBrand, och en av de stora idéerna som jag fick med mig från den boken var denna: Det måste finnas en tydlig Call to action på hemsidan, och det måste finnas ett sätt att samla in leads, potentiella kunder.

Författaren berättar en historia om en entreprenör vars hela affärsidé är att köpa upp företag som har halvtaskiga hemsidor, för att sedan snygga till sidan och lägga till en tydlig Call to Action. En enkel köp-knapp kan vara hela skillnaden mellan ett lyckat och misslyckat företag.

Inspirerad av detta började experimentera på vår hemsida.

Första försöket: Jag skapade ett formulär med rubriken: ”Håll dig uppdaterad – prenumerera på vårt nyhetsmail!”

Resultat: Noll personer gav mig sina mailadresser.

Andra försöket: Jag lade till ett kontaktformulär som besökarna kunde använda (istället för att maila/ringa) – när de använde det skulle vi samtidigt få in deras mailadresser.

Resultat: En handfull personer har använt formuläret under de cirka tre månader det har funnits på plats. Inte tillräckligt många.

Tredje försöket: Jag lade ut en pdf-fil med ritningar på våra köksskåp, för dem som ville klippa och klistra själva. För att få ladda ner filen så behövde personen uppge sin mailadress.

Resultat: Omkring 20 personer har laddat ner filen, och gett oss sina mailadresser, under ett par månader. Fortfarande alldeles för få.

Fjärde försöket: Jag la in en ”Beställ en broschyr”-formulär. Texten lyder: ”Vill du veta mer? Beställ en broschyr!”

Resultat: Nu började hända grejer. Det kom in flera beställningar varje dag. Jag insåg att detta var den Call To Action som vi behövde. Och för att boosta det ännu mer gjorde vi ”flytande knapp” på hemsidan som säger ”Beställ en broschyr”.

Där satt den! Genom att använda AdWords och Facebook Ads för att dra folk till hemsidan, och sedan ha en supertydlig knapp, ”Beställ broschyr”, så samlar vi nu in omkring tio leads per dag.

Vår totala kostnad per lead är omkring 50 kr, inklusive tryckkostnad, porto och annonseringskostnad. Om 1% av alla leads blir en kund – vilket känns lågt räknat – så har vi betalat 5 000 kr per kund. I den här branschen, där  en affär som kan vara värt ett par hundra tusen kronor, är det lätt värt det.


Vill du veta mer? Jag svarar gärna på frågor i kommentarsfältet nedan.

 

Vem vill bli min nya partner?

Ni som följt den här bloggen vet att jag drog igång ett köksföretag, Skandinaviska Shakerkök, för drygt ett halvår sedan. Det var tillsammans med Rikard som byggt kök i 20 år.

Snart kommer Rikard lämna företaget. Jag blir kvar ensam.

Eftersom jag egentligen bara jobbar halvtid med denna startup – den andra halvtiden är jag på Apelöga – så blir det förmodligen för tungt för mig att driva företaget själv. Således: Jag behöver en ny partner.

Är du min nya partner?

Vem jag söker? Jag vet inte riktigt. Men det måste vara någon som brinner för förvandla en startup till ett riktigt företag. Grunden i företaget är lagd – produkten är 99% färdig, produktionskedjan är på plats, hemsidan är skapad, etc – men det finns massor kvar att bygga. Samarbetsdealar att göra, kunder att bearbeta, content att skapa, strategiplaner att rita upp, och så vidare.

Men hittills ser det ljust ut. Prognoserna pekar uppåt. Efterfrågan finns.

Kanske är det en marknadsförare jag söker. Eller en säljare. Eller en kundservice-person. Eller affärsutvecklare. Eller en super-instagrammare. Eller en inredningsdesigner.

Eller allra helst en person som är mycket av det där, och lite till.

Så, vem där ute är sugen på att gå in i en startup?

Investerare?

Alternativt tar jag in lite kapital, via lån eller investerare. Med de pengarna skulle jag kunna skala upp verksamheten och på sikt börja anställa. Ja, kanske till och med ta ut lön själv en vacker dag.

Jag har påbörjat samtal med några olika investerare. Inget klart än.

Alternativ 3 är att jag kör på ensam, lite på halvfart, och låter företaget växa långsamt och organiskt.

Men som sagt, det vore kul att få en riktig partner. En ny delägare som jobbar aktivt i företaget. Den som är intresserad och vill veta mer kan maila mig, så får vi se om det är läge att börja dejta. Vi hörs!

Mina fyra företag

Sedan jag sist skrev här har det gått nästan tre månader. Förutom några veckors semester har jag jobbat med fyra olika företag under tiden, vilket förklarar det uteblivna bloggskrivandet. Här kommer en sammanfattning:

Skandinaviska Shakerkök

Ja, mitt nya köksföretag, som jag startade tillsammans med Rikard i våras, tuffar på. Under sommaren har jag snickrat ihop en tillfällig sajt, i väntan på den ”riktiga” sajten som kommer senare i höst. Denna 1.0-version finns här. Var tycks?

Att bygga en enkel sajt kan ofta bli krångligt, trots intentionerna. Jag valde att outsourca snickrandet via Upwork – en wordpress-kunnig kille i Montenegro byggde sajten, utifrån mina enkla skisser, för 200 USD.

Och häromveckan byggde jag en annan enkel sajt, som är tänkt som ett komplement till företagshemsidan. Den heter Vad är ett shakerkök? och handlar om just det: Varför ett shakerkök ser ut som det gör. Denna sajt har varit ett scratch my own itch-projekt: När vi startade Skandinaviska Shakerkök hade jag väldigt dålig koll på shakerhistorien, men nu, några månader senare, kan jag en hel del mer. Och om det vill jag berätta.

Under tiden håller vi också på att renovera vårt blivande showroom på Fersens väg. Det har blivit ett utdraget ångestprojekt, som fått konkurrera med den renovering som min fru och jag gör i vårt eget hus (följ här). Och samtidigt har vi i nuläget för lite pengar i företaget för att kunna lägga ut allt arbete på hantverkare. Så, det tar sin tid.

Men snart så. Om några veckor ska vi kunna öppna. Kom gärna och besök mig! Jag bjuder på kaffe och en lektion i shakerhistoria. (Maila mig gärna.)

(Och om du är lite extra intresserad av kök och sånt så kan det vara en bra idé att prenumerera på vårt nya nyhetsbrev. Det kommer dyka upp finfina erbjudanden och sånt där. Sajna upp på hemsidan.)

Apelöga

Fotobyrån som jag grundade 2010 och som det var tänkt att jag skulle lämna i höstas när jag gick på föräldraledighet. Men när det kom till kritan kunde jag inte slita mig ifrån min bebis. Så nu är jag tillbaka på halvtid på byrån.

Häromveckan var vi på kickoff-resa i Hamburg, där vi la upp planerna för hösten, och samtidigt blickade framemot vad Apelöga ska vara om fem år.

Hösten på Apelöga ser ut ungefär som den brukar: Efter några månaders sommardvala så vaknar nu alla kunder på samma gång, och alla vill ha fina bilder och filmer innan löven faller från träden. En utmaning. Men det brukar alltid lösa sig.

Astrakan Images

Apelöga har sysslat med bildbyråfotograferande sedan länge. Men för något år sedan bestämde vi oss för att knoppa av denna verksamhet till ett nytt bolag. Egentligen påverkar det inte livet på Apelöga, utan det är mest en bokföringsteknisk lösning. Nu blir det två pärmar istället för en.

Denna nya bildbyrå har fått en egen sajt, astrakanimages.se. Eftersom den främst riktar sig mot en utländsk publik – våra bilder säljer som bäst i USA – så är den på engelska.

Sajten är typ klar, men inte helt. Faktum är att vi söker efter personer som vill ”beta-testa” sajten, och som isåfall får fet rabatt på bildköp. Maila mig om du är intresserad.

FCM1

Ni som hängt med ett tag minns kanske att vi redan 2013 lanserade idén på ett Fotografiskt Centrum i magasin 1 i Frihamnen. Sedan dess har vi fajtats mot byråkratins väderkvarnar, och har ärligt talat inte åstadkommit särskilt mycket.

Men idén lever vidare, och den bubblar ständigt i bakhuvudet.

Senaste tanken är att omvärdera om M1, magasin 1, verkligen är rätt plats. Det kommer vara byggarbetsplats i området runt huset fram till 2040-2050 ungefär (eftersom en hela Nyhamnen byggs om från hamnområde till stadsmiljö).

Kanske ska vi istället sikta på Varvsstaden? Ett möte är bokat om några veckor. Sedan får vi se.

Och allt annat

Det som är bra med att jobba med flera företag samtidigt är att jag kan testa samma idé flera gånger, med olika inriktningar. Till exempel, jag har börjat sätta mig in i digital marknadsföring och lär mig om Google Adwords och Facebook Ads, med mera. Bästa sättet att lära sig är att testa, så det gör jag. Varje dag körs olika tester, i mina olika företag. Om hur detta faller ut kommer jag berätta här i bloggen framöver.

Men det som är dåligt med att för många järn i elden är att jag hela tiden har känslan av att inget blir ordentligt gjort.

Ibland tar jag tveksamma genvägar för att hinna det jag vill.
Ibland funkar det, ibland inte.
Ibland känns det som att jag kandiderar till utmärkelsen ”Årets sämsta pappa” (mina döttrar är 2 och 5 år).

Hursomhelst. Jag vill gärna hålla den här bloggen i liv, men risken är att det bara blir sporadiska inlägg under hösten. Men om du läst hela vägen hit, så vet du varför.

Nämnde jag att du gärna får maila mig om du tycker eller tänker något om detta? Vi hörs!

Den perfekta loggan

Att crowdsourca en logotyp

Mitt nya köksföretag börjar så smått ta form. Vi renoverar den lokal på Fersens Väg i Malmö som blir showroom i höst. Och som ett första steg i vår grafiska profil så spikade vi vår nya logo häromveckan.

Den konventionella vägen att skapa en logo är att anlita en designer, eller kanske att skapa en logo på egen hand. Personligen är jag en stor fan av crowdsourcing och valde därför att skapa en logodesigntävling på 99designs.com.

För 499 dollar fick vi en mängd olika förslag på logotyper, från designers runt om i världen. Alla förslag var inte bra, särskilt inte under de första dagarna. Men genom att ge löpande feedback till designerna, så vässades loggorna allt mer.

Efter några dagar kom bidrag nummer 43. Den ser ut så här:

SkandinaviskaShakerkök logo black

Jag blev förälskad.

Jag gillar den strikta typografin – den går i sann sparsmakad shaker-anda – och jag gillar den handritade furan som anspelar på de handbyggda kök, av massiv furu, som vi snart börjar bygga.

Men innan vi bestämde oss så la jag ut en förfrågan på Facebook där jag bad om feedback.

Oväntat många engagerade sig i frågan. Alla gillade inte samma, men tillräckligt många gillade min favorit för att jag skulle känna mig trygg med beslutet.

Den oviktiga loggan

Att fixa en logo till sitt nya företag är kul, och i viss mån viktigt. Men jag tror att många entreprenörer överskattar loggans betydelse. När det kommer till kritan är den inte så viktig.

Loggan i sig betyder ingenting, om du inte laddar den med positiva värden (i form av dina superba produkter och tjänster).

Det är också lätt hänt att man efter några år vill göra om sin logga. Kanske går inte företaget så bra som man hade hoppats, och man vill ha en omstart. Att lägga tid på att designa om sin logga känns som produktivt arbete, men det är mest en illusion. Ingen logga i världen kan rädda ett dåligt företaget. Förstås.

Den älskade loggan

Men ändå. Det är lätt att förälska sig i sin logga.

När jag var frilansfotograf fick jag ofta uppleva detta. Jag hamnade då och då i olika företagssammanhang och när det var dags för fotografering så ville nästan alltid ägaren/VD:n/chefen porträtteras med sin logga i bakgrunden.

Bara ibland lyckades jag förklara för dem att logobilder nästan alltid väljs bort i slutändan, eftersom tidningsredaktör ogärna vill göra reklam i sina tidningar för företag.

Så, nu när jag är som mest förälskad i vår nya logga så måste jag påminna mig: Ingen annan bryr sig särskilt mycket, och loggan spelar väldigt liten roll. Mitt köksföretags framtid hänger inte på logotypen, utan på produkten.

Det är nu det riktiga arbetet börjar.


CVR_MILL4200_01_SE_CVR.indd En bok som förklarar mer om varför du inte ska lägga tid på att designa om din logotyp är Don’t Mess With The Logo. Den handlar om allt annat du bör göra istället när du ska starta ditt företag.

 

 

Vem bryr sig om kvalitet?

I boken om Steve Jobs berättar författaren Walter Isaacson en historia från Jobs ungdom. Steve skulle hjälpa sin far att måla ett staket, och fick stränga order om att måla både fram- och baksidor, trots att baksidorna inte skulle synas.

”Ingen kommer ju någonsin veta om de är målade eller inte”, invände Steve. Hans far svarade:

”Men du kommer veta. En sann hantverkare använder bra trä även till skåpens baksidor, och vi ska göra samma sak med staketet.”

Historien tycks ha gjort intryck på Steve Jobs, som förde vidare filosofin när Apple II-datorn konstuerades. Jobs instruerade ingenjörerna om att kretskorten på insidan måste placeras snyggt. Ingenjörerna var förbryllade. Varför lägga tid på hur kretskorten arrangeras, det viktiga är väl att allt fungerar? ”Ingen kommer någonsin öppna datorn och se kretskorten ändå”, invände de.

Men Steve Jobs insisterade, och fick sin vilja igenom. Kretskorten radades upp snyggt på insidan av datorn.

Å andra sidan har vi Ingvar Kamprad, som instruerat sina möbeltillverkare att bara måla de sidor av möblerna som syns. Undersidor och baksidor lämnas omålade.

Ikeas strategi är att optimera för lågt pris, och det är lätt att se fördelarna med det. Folk gillar att göra fynd. Man känner sig smart om man köper något billigt.

Jobs å andra sidan ville optimera för kvalitet och perfektion. Det är en svårare väg att gå.

Finns efterfrågan på kök med riktig kvalitet?

När jag nu ger mig in i köksbranschen – jag berättade bakgrunden till det nya företaget häromveckan – så går filosofin bakom vårt företag i Steve Jobs anda: Kvalitet går före allt. Vi kommer använda riktigt massivt trä överallt, även i delar som inte syns och i delar som målas över.

Allt kommer byggas för hand, och strykas med pensel. Hela produktionen ska andas kvalitet.

Men, vem bryr sig egentligen om kvalitet?

I min roll som affärsutvecklare i detta nya företag är mitt mål att relativt snart expandera och skala upp. Inom några år vill jag att vi ska sälja ett kök om dagen, vilket skulle betyda en omsättning om 30-40 miljoner kronor.

Knäckfrågan är då: Finns det tillräckligt stor efterfrågan för att vi ska kunna bygga ett stort köksföretag på idén om riktigt trä och rejäl kvalitet?

Om inte, kan vi få istället skapa efterfrågan?

Möbler som tål ögats slitage

För bara ett år sedan var jag ganska ointresserad av kök, och inte insatt i hur möbelproduktion går till. Men steg för steg har jag börjat förstå skillnaden mellan spånskivor och riktigt trä. Alltmer har jag lärt mig se och upptäcka de hantverksmässiga detaljer som kännetecknar ett riktigt möbelbygge jämfört med ett Ikea-skåp.

Det handlar om såväl estetiska detaljer – träets ådring jämfört med livlösa spånskivor – och det handlar om hållbarhet. Massiva trämöbler håller i en livstid, och om de är fint designade tål de även ögats slitage.

Och nu, när jag väl lärt mig se och uppskatta dessa kvaliteter, vill jag aldrig gå tillbaka.

Kanske blir mitt jobb framöver att vägleda köksspekulanter på samma väg som jag har gått, vägen från ”Det är väl inget fel på spånskivor och melanin” till ”Jag vill ha riktigt trä”.


Den här bloggen kommer även framöver handla om det goda arbetet i allmänhet, samt att jag kommer berätta om mina stapplande första steg i köksbranschen. Nästa veckas inlägg kommer handla om en viktig princip för att lyckas, vad man än vill ta sig för. Prenumera om du vill få texten via mail.

 

Jordens undergång är nära. Låt oss göra lite fint under tiden.

Senaste tiden har jag kommit att intressera mig för shakerrörelsen. Så pass mycket att shakers nu kommer att vara en väsentlig del av mitt nya yrkesliv. 

Shakers var en religiös sekt i England i mitten av 1700-talet. Men en rätt sympatisk sekt. Till exempel rådde full jämlikhet mellan både kön och raser i deras samhällen.

Liksom många andra sekter genom tiderna trodde Shakers att slutet var nära. Kristus skulle återuppstå, yada yada yada. Men istället för att göra något galet som följd till sin övertygelse så fokuserade de på att göra fina saker. Ja bokstavligen tillverka fina saker.

De började snickra möbler och bygga hus. De byggde hela samhällen, och blev med tiden skickliga hantverkare. De vidareutvecklade också snickerikonsten: När verktygen som fanns till hands inte var bra nog, så uppfann de nya. Cirkelsågen till exempel är till stor del en Shakers-uppfinning.

Men det viktigaste arvet efter Shakers är deras estetik. Den var ett resultat av deras ihärdiga byggande – övning ger färdighet – dels en konsekvens av deras asketiska livsfilosofi. Deras mål var att göra möbler som var så enkla och fina i sig själva, att det inte behövdes några snirkliga utsmyckningar. En dekorativ list kunde leda till högmod, en dödssynd, och var därför inte välkommen.

De predikade ärlighet och enkelhet, vilket präglade såväl deras liv som deras estetik.

300 år senare

Nästan 300 år har gått sedan Shakers förutspådde jordens undergång. Under tiden har de själva nästan dött ut – de två sista shakers lever idag i Sabbathday Lake Shaker Village i Maine, USA. (Shakers har alltid levt i celibat, vilket har haft en hämmande effekt på tillgången på nya shakers…)

Den här bloggen har sedan den startades för ett halvår sedan handlat om jakten på mitt nya jobb. Nu vet jag att mitt nya jobb handlar om Shakers. Närmare bestämt: mitt nystartade företag kommer att tillverka och sälja shakerkök.

Shakerkök

I England och USA är shaker ett välkänt begrepp och en eftertraktat designstil. Autentiska shakermöbler säljs på auktioner för stora summor.

Det estiska och hantverksmässiga arvet efter Shakers lever kvar även här i Skandinavien. Shakerestetiken har legat till grund för bland annat funkionalismen på 30-talet. Och nutida Norrgavel har hämtat inspiration från Shakers.

Men trots detta hade jag aldrig hört talas om Shakers innan min vän Rikard, som byggt kök i 17 år, berättade om dem. Och när jag pratat med mina vänner om Shakers har jag upptäckt att jag inte var ensam om min okunskap. Väldig få verkar känna till shakerestetiken.

Nu ska det bli ändring på det. Tillsammans med Rikard, som driver Möllans Verkstäder och Funkiskök, och Camilla som driver bordbord, startar jag nu ett nytt företag som ska bygga kök i shakerstil.

Långt ifrån alla detaljer är klara än, men det vi vet är att:

1. Köken byggs för hand i massivt trä, på ett snickeri i Malmö
2. Köken baseras på ett modulsystem med standardmått
3. Det kommer finnas ett showroom i centrala Malmö (hyreskontraktet på lokalen skrivs på nu i dagarna)

Kök till självkostnadspris

Ett av de första stegen för oss är att hitta några provkunder, som vi kan tillverka kök åt. Dessa kunder får kraftig rabatt – typ självkostnadspris – mot att de blir försökskaniner och att vi får använda deras kök i marknadsföringssyfte. Till exempel behöver vi dessa provkunders input för att landa rätt i materialval (ek? björk?), färger, modulmått, med mera.

En första indikation om hur våra kök kan komma att se ut finns i detta moodboard nedan, med bilder från Pinterest (men tänk bort det brittiskt lantliga, och tänk till en mer skandinavisk touch). Maila mig om du är intresserad eller vet veta mer.

mood_shakerkok2

Så kul är det att vara arbetslös

Jag startade den här bloggen med ett inlägg med titeln ”Funemployed”. Att vara självvalt arbetslös ska ju vara lite kul liksom, tänkte jag. Nu några månader senare vet jag bättre.

Det är drygt ett år sedan jag tog beslutet att lämna Apelöga. Jag berättade i mitt sista inlägg på Apelöga-bloggen att jag hade delegerat ut alla mina arbetsuppgifter och att jag nu lugnt kunde gå därifrån, i visshet om att allt skulle fortsätta gå bra.

Det kunde jag inte.

Separationsångest

Jag har haft svårt att frigöra mig från Apelöga. Dels för att det funnits tillfällen då jag har varit behövd på byrån, men framför allt för att jag inte riktigt ha velat släppa taget. Jag följer med i internkommunikationen på Slack, håller koll på företagets siffror, och jag har inte stängt av min apeloga.se-adress.

Varje dag tänker jag på Apelöga, min baby.

Detta är förstås problematiskt av minst två anledningar:
1. Ju mer jag lägger mig i vad som händer på Apelöga, desto längre tid tar det för de andra apelögonen att helt ta över mina gamla arbetsuppgifter.
2. Ju mer jag jobbar med Apelöga, desto mindre tid och energi har jag för nya projekt. Och det var ju det som var poängen med att lämna företaget. Och det är vad denna blogg skulle handla om.

Apelöga-spekulanter

Anyway. Vad som också hänt under vintern är att vi hade ett par spekulanter som varit intresserade av att köpa Apelöga. Utan att gå in på några detaljer så kan vi konstatera att det inte blev någon affär – vi hittade ingen köpare som kändes rätt. Jag fortsätter att vara majoritetsägare av Apelöga, med 80%.

Vilken roll jag egentligen ska ha framöver måste, har jag insett, redas ut och formaliseras.

Arbetslös = värdelös

En annan insikt från min Funemployed-tid:
Jag gick snabbt från att ha varit full av självförtroende, till att känna mig rätt värdelös. När jag jobbade brukade mina dagar innehålla en hel del positiv feedback – från kunder och medarbetare – men vardagen som hemmapappa gav inte lika många snabba kickar.

Att vara arbetslös är inte kul, även om den är självvald, har jag insett.

Dessutom, ett erkännande:
Mitt ego hade en önskan om att jag skulle bli uppvaktad när jag berättade om mitt uppbrott från Apelöga. Kanske ville jag bli headhuntad, eller åtminstone smickrad med några intressanta förfrågningar.

Av detta blev det intet. Jag ser det som en läxa i ödmjukhet. Jag har mycket arbete kvar framför mig innan jag kan skörda frukten.

Det nya företaget

För ett par veckor sedan började jag skola in lilltjejen på dagis. Så sakteliga har jag börjat få tillbaka en arbetstillvaro.

Inom kort startar jag mitt nya företag, i en helt ny bransch. I förra veckan var jag i London och gjorde research inför starten. Till skillnad från när jag startade Apelöga för sju år sedan gör jag det inte ensam den här gången, vilket också är anledningen till att jag måste vara lite hemlighetsfull ett tag till. Jag ser framemot att berätta mer snart.

Prenumerera på bloggen genom att skriva in din mailadressen i boxen nedan, eller i toppen av högerspalten. Varje tisdag kommer ett nytt inlägg, med tankar om det goda arbetet.

Affärsidé #3: En hantverkarbyrå med kundfokus

De senaste tio åren har jag renoverat två lägenheter, ett kontor och ett hus. Till viss del på egen hand och med hjälp av familj och vänner, men framför allt med hjälp av proffsbyggare. Jag har således haft mycket kontakt med hantverkare, och hittat några generella svagheter i deras affärsmodeller:

  • De tar betalt per timme, vilket gör det omöjligt för mig som lekman att uppskatta vad det kommer att kosta. Vissa erbjuder förvisso fastpris-upplägg, men påpekar då samtidigt att ”det kommer bli mycket dyrare för dig”.
  • De gör påslag på fakturan när de gjort inköp av material. Och när jag ibland köper material själv blir det sura miner. VVS-killen påpekade att han kommer fakturera extra för att jag själv fixat en del av materialet. ”Annars kör ju alla till Baushaus och köper prylar, och då tjänar inte vi några pengar.”
  • De kan bara en sak. Antingen är de snickare, elektriker eller VVS:are. Ibland står därför bygget stilla, för att den ena måste vänta in den andra.

Notera att inget av ovanstående är problem för hantverkaren själv. Det är kundens problem. Vilket dock i längden förstås påverkar hantverkarens business.

En ny sorts byggföretag

Så, varför inte starta ett hantverkarföretag som löser dessa kundproblem? Det skulle kunna se ut så här:

  • Istället för att specialisera företaget utifrån hantverkstyp, så ska företaget vara specialiserat på ett kundproblem, tex ”renovering av 20-talshus”. De kompetenser som behövs för att lösa detta kundproblem bör därför finnas inhouse, eller via frilansnätverk.
  • Fast pris istället för timpriser. Tydlig prissättning. En förvirrad kund köper mindre. En kund som förstår helheten betalar gärna mer för att kunna känna sig bekväm med processen.

Dessutom, visst vore det intressant med en hantverkarbyrå som drivs utan hierarkier? Ett team med olika kompetenser men med lika bestämmanderätt.

Jag tror stenhårt på att människor växer med ansvar, och att låta alla bli ”chef” har just den effekten. Vi gjorde så på Apelöga, och jag tror att man skulle kunna skapa ett unikt byggföretag med denna metod. God lönsamhet skulle bli en av bieffekterna.


Ovanstående är en av flera affärsidéer jag funderar på att förverkliga. Två andra idéer jag skrivit om är Coffice i Malmö och företagscoach. Jag tar gärna emot dina tankar om dessa, maila mig!


Vill du se hur det går för mig i jakten på min nya sysselsättning? Prenumerera på bloggen (boxen uppe i högerspalten) så håller jag dig uppdaterad.

Affärsidé #2: Företagscoach

Jag hade ett möte med en företagskonsult häromdagen. Upprinnelsen till mötet var att jag sett en annons på LinkedIn där företaget som konsulten jobbar för sökte nya medarbetare. De letade efter personer med erfarenhet av att driva och utveckla företag. Jag nappade och bokade möte med konsulten.

Företaget som konsulten jobbar för hjälper företag att utvecklas och växa genom rådgivning, coaching och workshops. Utan att riktigt veta vad det innebär blev jag nyfiken. I bakhuvudet fanns frågan: Är detta ett företag jag vill jobba för?

Men innan jag hann besvara frågan för mig själv fick jag svaret av konsulten:

– Du är säkert jätteduktig och så, men… här bör man vara 55 år gammal, minst. Trovärdigheten sitter i de grå håren, förstår du.

Skillnaden på coachning och rådgivning

Det finns få saker som triggar mig lika mycket som när någon säger att jag inte kan. Så, varför inte visa att konsulten har fel, och att jag som 35-åring visst kan coacha andra företagare till bättre business? Det vore kul att testa!

Jag har gått hos en företagscoach vid två tillfällen i min karriär. Fem träffar vardera, en timme per gång. Det intressanta med coachning är att det inte alls är rådgivning: Under dessa tio timmar fick jag inte ett enda råd. Men jag fick hundratals frågor att ta ställning till, och tack vare frågorna hittade jag nya svar inom mig själv.

Som coach är utmaningen att trots sina goda intentioner avstå från att ge råd. Bita sig i tungan, och ha tilltro till att klienten hittar sina egna svar. För egna insikter är mer värda – de skapar högre motivation – än råd från en utomstående.

Det går knappt en dag utan att jag tänker på någon av de insikter jag gjorde under dessa coachningtimmar. Och jag har länge tänkt att jag skulle vilja sitta på andra sidan bordet.

Och kanske att denna idé dessutom kan kombineras med den andra affärsidé som jag berättat om här i bloggen, den om ett coffice i Malmö. Vi får se.

Affärsidé #1: Starta ett Coffice i Malmö

Vissa dagar lutar jag åt att söka jobb. Andra dagar är jag mer sugen på att starta ett nytt företag. Idag är det en vill-starta-företag-dag, och jag vill berätta för er om en företagsidé jag har.

Bakgrund: Allt fler jobbar utanför kontoret

Allt oftare under de senaste fem åren har jag arbetat från caféer. Det händer något med mitt arbetsfokus när jag kommer bort från kontoret. Kanske är det miljöombytet som är grejen, eller kanske cafésorlet som är så där lagom distraherande. Hursomhelst: På ett café får jag nästan alltid  mycket gjort.

Och jag har sett att fler upptäckt samma sak. Under de senaste åren har det dykt upp alltfler laptops på caféerna.

Problem: bokföring, wifi och ergonomi

Men det har sina nackdelar att jobba på café. Ett problem är bokföringsaspekten. Att betala för en kaffe blir ungefär som att betala hyra för någon timmes arbete, och det är väl okej. Men efter ett tag blir det en himla massa kvitton, som inte är pärmvänliga. Cafékvitton är helt enkelt inte så populära hos revisorn…

Andra vanliga problem är att wifi-uppkopplingen är svajjig (eller rent av begränsad), och att sittergonomin för arbete inte är optimal. Stora fåtöljer är bekväma för tillbakalutat kaffedrickande, men sämre för laptoparbete.

Allt detta är ju helt naturligt, eftersom caféerna inte är designade för arbete. Ja, i många fall vill de inte ens ha dig och din dator där.

Lösning: Coffice!

Ett fenomen som börjar poppa upp lite varstans i världen är är co-working spaces. De finns i olika utföranden, ofta som en mix mellan café och kontorshotell. Ett namn som används ibland är Coffice (coffee + office).

Dessa platser attraherar inte bara frilansare, digitala nomader som jobbar i the gig economy, utan även större företag som vill erbjuda sina anställda alternativa arbetsplatser.

Det finns potential. I denna artikel görs uppskattningen att co-working-arbetsplatser idag utgör cirka 1% av totala antalet arbetsplatser i USA. Men om trenden håller i sig kommer andelen öka till 15% inom ett par decennier.

Detta är vad jag vill göra:
Starta ett riktigt vasst coffice i Malmö. Till en början i all enkelhet, för att sedan testa och utveckla konceptet längs vägen. Och sedan när det funkar kan det multipliceras runt om i Sverige, Norden, Europa, Världen.

Invändningar: Det finns väl redan?

Men är detta något nytt egentligen? Nej, konceptet finns redan runt om i världen. Och i Malmö finns några ställen som angränsar till det jag vill skapa: House of AdaDjäkneMincMedia Evolution CityThe Ground.

Och så finns förstås alla caféer. De nya stora Espresso House-caféerna som byggts senaste åren (i Malmö: Stortorget och Värnhemstorget) är i mitt tycke rätt bra att jobba på.

Vad är problemet med dessa ställen?

Inget av dem är ultimat. De är generellt för små, eller så är de inte öppna för andra än medlemmar. Ingen av dem är egentligen i närheten av vad jag tror att man kan skapa: Ett stort, inbjudande coffice, för olika yrkesgrupper, och med plats för flera olika arbetsmiljöer för både ensamarbete och gruppmöten.

En naturlig följdfråga är då:
Om det nu är en bra affärsidé att skapa ett stort och bra coffice, varför finns det inte redan ett exakt sådant?
Pessimisten menar att det är ett tecken på att idén är dömd att misslyckas.
Optimisten ser möjligheten att vara först in i en lukrativ bransch.

Stor risk, stor potential

Att skapa ett coffice vore en relativt stor risk – det krävs en hel del investeringar, och det kan dröja innan tillräckligt många insett fördelarna med konceptet, så att det börjar gå runt.

Men jag tror att det finns en stor potentiell uppsida i idén. Den som knäcker koden till hur ett ultimat coffice ska vara har mycket att vinna. Tänk Starbucks, men för arbetsplatser…

Mycket i vår värld förändras snabbt, flera av dagens yrkesroller kommer vara borta om tjugo år, samtidigt som nya yrken uppstår. Men trots att allt digitaliseras så behöver man fortfarande en fysisk plats att jobba ifrån.

Vad tycker du?

Jag vore väldigt glad och tacksam för att få input från dig som läser detta. Gillar du idén? Hur bör den tweakas? Har du idéer på på koncept och innehåll? Lämna gärna en kommentar nedan, eller maila mig.

(Och för att följa utvecklingen med denna affärsidé, prenumerera på bloggen genom att fylla i din mailadress i boxen högst upp i högerspalten.)

Svar på ansökan

Första spontanansökan resulterade i följande standardsvar:


Hej Adam,

Tack för din ansökan.

Vi har tyvärr i ett första steg valt att diskutera vidare med andra personer som vi bedömer har ännu mer matchad erfarenhet mot vår kravprofil. Jag återkommer direkt till dig om läget skulle ändras.


Jag fick flashbacks tillbaka till början av 00-talet när jag sökte jobb som pressfotograf på dagstidningarna. (Och sedan gick det som det gick för dagspressen…)

Måste jag ha ett CV?

Jag började skriva mitt CV idag. Jag har aldrig haft något. Eftersom jag varit egenföretagare i hela mitt yrkesliv har det inte behövts. Jag har inte sökt jobb på 15 år.

Jag vill inte skriva ett CV.

Kanske för att jag har ett inneboende motstånd mot formalia. Och för att jag inte riktigt tror på dess effekt.

När jag jobbade med Apelöga och fick in jobbansökningar, så skummade jag ofta bara igenom dem. Personliga brev och CV gav mig sällan någon värdefull information. Det som spelade roll var hur personen var på intervjun, och hur arbetsproven såg ut.

Kanske är mitt CV-motstånd rotat i själva texten. Jag har insett att jag har svårt att ta till mig text. Jag är en lyssnare snarare än en läsare. Jag förstår vad jag hör, snarare än det jag läser. Jag insåg detta efter att ha läst Peter F. Druckers klassiker Managing Oneself, där ett av kapitlen handlar om skillnaderna mellan läsare och lyssnare.

Eller rättare sagt: Jag köpte den som ljudbok och lyssnade på den, eftersom jag hade svårt att ta mig igenom textversionen. För den som är läsare så finns en gratis pdf-version av boken här. Den är väl värd att läsas, och till skillnad från annan managementlitteratur är den extremt kort.

Hursomhelst.

Jag försökte spontansöka ett jobb häromdagen, men körde fast. De krävde att jag skulle bifoga ett CV. Min inre rebell blev arg och ville strunta i att ansöka. Den mer förnuftiga sidan av mig insåg dock att det faktiskt är dags nu. Det är tid att sätta ihop mitt CV.

 

Funemployed

Det har gått ungefär en månad sedan jag lämnade Apelöga, företaget som startade för sju år sedan. Det var min baby, men jag kände att det var dags för oss att gå skilda vägar.

Först häromdagen insåg jag att jag är arbetslös. Självvalt förvisso. Funemployed är viss termen för det. Men ändå. Jag behöver ha ett nytt jobb, förr eller senare.

Ska jag försöka bli anställd någonstans? Men vem vill ha någon utan formell utbildning och utan erfarenhet av att vara anställd?

Eller ska jag starta ett nytt företag? Vilken av alla idéer som ligger i skrivbordslådan är det isåfall dags att realisera?

Den som följer den här bloggen får se hur det går. (Dessutom kommer bloggen handla om detta.)