Säljer du vitaminer eller mediciner?

Förra inlägget handlade om hur man tar betalt baserat på värde. Det är dock lättare sagt än gjort. Vad är egentligen värde, och hur förhåller det sig till priset du sätter? Här följer tre exempel som jag hoppas klargör poängen.

1. Fotografen och den dyra utrustningen

I fotobranschen hör jag ibland folk som beklagade sig över ”snåla kunder”.
– De förstår inte att jag har utrustning för 300 000 kr och att jag måste få pengar till mat och hyra! De bara prutar!

Detta är ett klockrent exempel på skillnaden mellan pris och värde. Fotografen tycker att bildernas värde står i proportion till den dyra utrustning. Men för kunden är det slutresultatet som räknas. Ur kundens perspektiv spelar det ingen roll om bilderna är tagna med en mobilkamera eller Hasselbladskamera, utan värdet ligger i hur användbara bilderna är.

Alltså, om du som fotograf vill argumentera för högre priser så börja inte tjata om dina utrustningskostnader. Visa istället kunden hur hen kan öka användningsområdet för bilderna du säljer. Då har du höjt värdet, och kan ta mer betalt. Enkelt!

2. Medicin eller vitamin?

Ni känner förmodligen igen snacket: Din kompis hittar en dyr grej i en affär – kanske en Apple-laddare, ett allergipiller eller en coolt designad penna – och utbrister: ”Hur kan de ta så mycket betalt för det här?! Den är ju superbillig att tillverka, deras marginal måste vara flera tusen procent! De borde skämmas!”

Ja, det är en vanlig villfarelse att slutpriset ska stå i proportion till tillverkningspriset (eller till arbetstimmarna). Men det är fel. För återigen handlar det om vad prylen är värd för kunden. Ett allergipiller, som gör att de kliande ögonen plötsligt känns bra igen, är ovärderligt.

Skapar dina varor och tjänster riktigt värde för dina kunder?

Ett annat sätt att ställa frågan: Säljer du mediciner eller vitaminer?
En medicin är något man måste ha för att bli av med det onda.
En vitamin är mest något som kan vara bra att ha, men som inte botar det onda.

Måste ha, eller bara bra att ha? Det är skillnaden. Gissa varför mediciner är dyrare än vitaminer.

3. Onödigt arbete

Häromveckan lade jag ut ett uppdrag på Upwork. Uppdraget bestod i att göra en dataanalys av metadatan till Apelögas bildbyråbilder. Det handlar om cirka 12 000 bilder, med vardera ett 30-tal sökord kopplade till dem. Vi ville se korrelationen mellan denna data och försäljningsstatistiken.

Jag hittade en lettisk dataanalysfirma som ville göra jobbet. Och inte nog med det, de ville också göra en större analys av datan, helt på spekulation.

De fick uppdraget – jag gillar idén om spek-jobb, eftersom det gör att kunden inte tar någon risk, samtidigt som leverantören får rätt incitament.

Några dagar senare kom de tillbaka med resultatet. De berättade:
– Vi har lagt fem hela arbetsdagar på detta, så du inser säkert det stora värdet av arbetet.

Jag tittade på resultatet. De hade verkligen jobbat ambitiöst och noggrant. Problemet var bara att de tagit fram analyser som var totalt irrelevanta för mig. Deras slutsatser var sådant jag redan visste, alternativt inte har någon nytta av.

Så vad var det egentliga värdet på deras arbete? Letterna räknade med att värdet var 5 dagar gånger 8 timmar gånger 35 dollar i timmen, vilket skulle motsvara cirka 13 000 kronor. Men det faktiska värdet för mig som kund var i det närmaste noll.

Nästa vecka i bloggen berättar jag nog mer om vad jag ska jobba med framöver. Det nya bolaget är snart registrerat, och ett hyreskontrakt på en lokal signeras i dagarna. Häng med på resan genom att prenumerera på bloggen!

Undvik dessa tre fällor när du tar betalt

Den kanske vanligaste funderingen en företagare har är: Hur ska jag ta betalt?

I detta inlägg listar jag tre konventionella strategier, som dock är helt fel enligt mig, samt vad jag rekommenderar att du gör istället. Men först berättelsen om vad det kostar att bli av med sitt hustak.

Avfallsföretaget

Häromåret lät vi lägga om taket på vår villa i Malmö. De gamla takpannorna var i dåligt skick och behövde kasseras. Jag ringde ett avfallsföretag och frågade vad det skulle kosta att få en container till vår tomt, där vi kunde slänga de gamla pannorna.
– Det beror på, fick jag till svar.
– Beror på vadå?, frågade jag.
– Ja, vad väger takpannorna?
– Jag vet inte… men ni som är i branschen kanske vet ungefär vad det brukar bli?
– Nej.
– Ok…
– Alltså, vi tar betalt per ton avfall. Och per kubikmeter. Och sedan kostar varje hämtning.
– Hur många hämtningar behövs?
– Det beror på hur många takpannor det blir.
– Jag vet inte… Kan ni göra en uppskattning?
– Nej.
– Jag kan inte få ett ungefärligt pris?
– Nej. Och det beror också på om vi kan använda en liten lastbil, eller måste komma ut med en större kranbil. Och hur lång tid det tar för chauffören att hämta containern. Vår timtaxa är…

Och så fortsatte det några minuter till. Jag var mer förvirrad när samtalet var över än vad jag varit före, och hela upplevelsen av avfallsföretaget kändes sådär. Jag visste fortfarande inte vad det skulle kosta. 1 000 kronor? 100 000 kronor?

Vad gjorde avfallsföretaget för fel, och hur skulle de kunna justera sin prissättningsstrategi? Jag föreslår följande tre steg:

1. Sluta ta betalt utifrån era kostnader!

Många tar betalt så här: De räknar sina timmar, multiplicerar med en timtaxa (”jag måste ju få en lön!”), räknar ihop sina kostnader och låter kunden betala dessa med ett påslag. Så resonerade avfallsföretaget. ”Dessa moment utför vi, och precis detta ska vi ha betalt för”.

Men de tänker fel. För om man tar betalt för sina kostnader, så glömmer man bort att det faktiskt handlar om värdet man levererar. Priset bör stå i proportion till värdet (som kunden uppfattar det), oavsett hur få eller många timmar du lagt ner på det.

Värdet för mig var att någon tog hand om de gamla takpannorna, och jag slapp tänka på det. Men de tog betalt för ton och timmar, kubikmeter och kranbilar, vilket är irrelevanta faktorer för mig. Jag ville bara bli av med taket!

2. Sluta utgå ifrån din tänkta lön

Okej, jag vet inte om avfallsföretaget resonerar så här, men ett vanligt råd nya företagare får lyder enligt följande:
”Bestäm dig för en lön som du vill kunna ta ut, kanske 30 000 kr i månaden. Räkna sedan på hur många timmar i veckan du kan fakturera, och räkna ihop dina utgifter. Summera och dividera, och voilà, nu har du räknat ut ditt timpris!”

De tänker fel. Varför ska jag som kund betala mer bara för företagare som bestämt sig för att ta ut en hög lön jämfört med en sparsam företagare? Jag vill betala för resultatet av arbetet (det vill säga värdet), inget annat. Att räkna baklänges utifrån en tänkt lön riskerar att hamna helt fel.

3. Sluta låta kunden ta all ekonomisk risk!

Avfallsföretagets affärsmodell är helt baserad på deras verklighet. Deras perspektiv handlar om kubikmeter och kranbilar, och de vet att det är svårt att gissa siffrorna på förhand. Därför tar de det säkra för det osäkra och låter kunden betala vad det kostar dem.

Alltså, kunden får ta all ekonomisk risk. Avfallsföretaget däremot vet att de får exakt rätt betalt, varken mer eller mindre än vad de förtjänar.

Tänker de fel? Ja.
Genom att låta kunden ta hela risken, så har de sänkt värdet på sin produkt. Kunden (jag) blir förvirrad, och min vilja att betala sänks. Priset kommer att pressas neråt. Och det som verkar som en sund affärsmodell är i själva verket skadlig för verksamheten.

Om avfallsföretaget istället sagt: ”Att ta hand om dina takpannor kommer kosta dig 15 000 kr oavsett om vi behöver göra en eller tio tömningar”, så hade de visat att de var villiga att ta en del av risken. Ett fast pris hade gjort mig tryggare.

Så höjer du ditt pris

Att sätta rätt pris handlar om att hitta nivån för vad kunden tycker det är värt. Det fina med det är att man faktiskt kan höja sitt pris, och därmed sin marginal, om man höjer värdet för kunden.

Höja värdet gör man till exempel genom bra och tydlig kundservice, och genom att göra en proffsig leverans. Ett annat sätt kan vara att ge ett fastpris när alla ens konkurrenter har snåriga prismodeller.

Ju fler sätt du kan hitta på för att hjälpa din kund, desto större värde kan du leverera. Och ju högre värde, desto mer kan du ta betalt.

Så kul är det att vara arbetslös

Jag startade den här bloggen med ett inlägg med titeln ”Funemployed”. Att vara självvalt arbetslös ska ju vara lite kul liksom, tänkte jag. Nu några månader senare vet jag bättre.

Det är drygt ett år sedan jag tog beslutet att lämna Apelöga. Jag berättade i mitt sista inlägg på Apelöga-bloggen att jag hade delegerat ut alla mina arbetsuppgifter och att jag nu lugnt kunde gå därifrån, i visshet om att allt skulle fortsätta gå bra.

Det kunde jag inte.

Separationsångest

Jag har haft svårt att frigöra mig från Apelöga. Dels för att det funnits tillfällen då jag har varit behövd på byrån, men framför allt för att jag inte riktigt ha velat släppa taget. Jag följer med i internkommunikationen på Slack, håller koll på företagets siffror, och jag har inte stängt av min apeloga.se-adress.

Varje dag tänker jag på Apelöga, min baby.

Detta är förstås problematiskt av minst två anledningar:
1. Ju mer jag lägger mig i vad som händer på Apelöga, desto längre tid tar det för de andra apelögonen att helt ta över mina gamla arbetsuppgifter.
2. Ju mer jag jobbar med Apelöga, desto mindre tid och energi har jag för nya projekt. Och det var ju det som var poängen med att lämna företaget. Och det är vad denna blogg skulle handla om.

Apelöga-spekulanter

Anyway. Vad som också hänt under vintern är att vi hade ett par spekulanter som varit intresserade av att köpa Apelöga. Utan att gå in på några detaljer så kan vi konstatera att det inte blev någon affär – vi hittade ingen köpare som kändes rätt. Jag fortsätter att vara majoritetsägare av Apelöga, med 80%.

Vilken roll jag egentligen ska ha framöver måste, har jag insett, redas ut och formaliseras.

Arbetslös = värdelös

En annan insikt från min Funemployed-tid:
Jag gick snabbt från att ha varit full av självförtroende, till att känna mig rätt värdelös. När jag jobbade brukade mina dagar innehålla en hel del positiv feedback – från kunder och medarbetare – men vardagen som hemmapappa gav inte lika många snabba kickar.

Att vara arbetslös är inte kul, även om den är självvald, har jag insett.

Dessutom, ett erkännande:
Mitt ego hade en önskan om att jag skulle bli uppvaktad när jag berättade om mitt uppbrott från Apelöga. Kanske ville jag bli headhuntad, eller åtminstone smickrad med några intressanta förfrågningar.

Av detta blev det intet. Jag ser det som en läxa i ödmjukhet. Jag har mycket arbete kvar framför mig innan jag kan skörda frukten.

Det nya företaget

För ett par veckor sedan började jag skola in lilltjejen på dagis. Så sakteliga har jag börjat få tillbaka en arbetstillvaro.

Inom kort startar jag mitt nya företag, i en helt ny bransch. I förra veckan var jag i London och gjorde research inför starten. Till skillnad från när jag startade Apelöga för sju år sedan gör jag det inte ensam den här gången, vilket också är anledningen till att jag måste vara lite hemlighetsfull ett tag till. Jag ser framemot att berätta mer snart.

Prenumerera på bloggen genom att skriva in din mailadressen i boxen nedan, eller i toppen av högerspalten. Varje tisdag kommer ett nytt inlägg, med tankar om det goda arbetet.

Om likheterna mellan en Saab V4 och din mobiltelefon

1. Saaben

För några år sedan köpte jag en Saab V4, från slutet av 60-talet. Den var rolig att köra med, men men svår att bromsa. Inte nog med att den saknade bromsservo – jag fick bokstavligen talat ställa mig på bromsen om jag ville få stopp på bilen. Dessutom fallerade ibland trycket av bromsvätska i ledningarna.

Konsekvensen blev att jag körde extremt försiktigt. Jag undvek vägar med mycket trafik. Och om jag ändå hamnade i närheten av andra bilar såg jag till att hålla extra gott säkerhetsavstånd till dem.

På samma sätt som jag förändrade min körstil med den gamla Saaben, gör vi också när vi kör en ny, säkrare bil. Ju säkrare bilen upplevs, desto mer vårdslöst kör vi, enligt Malcolm Gladwell.

Vi tenderar att kompensera för den förbättring, eller försämring, som våra verktyg ger oss.

2. Dammsugaren

Under förra seklet fick våra hem en rad nya apparater som skulle förändra våra liv: dammsugaren, tvättmaskinen, diskmaskinen med flera. Det förutspåddes att vi i framtiden skulle få mycket mer fritid, nu när maskinerna gjorde städjobbet åt oss.

Men hur blev det? Det visade sig att vi inte alls fick mer fritid. Istället sänktes toleransnivån för smuts. Kort sagt, Det som ansågs vara rent för 100 år sedan, är inte längre rent nog.

Vår nerlagda städ- och tvättid har förblivit ungefär densamma.

3. Mobilen

Jag har en känsla av att ju smartare våra telefoner blir, desto dummare blir vi. För på samma sätt som med bilar och städutrustning så anpassar vi oss till tekniken.

Nej, jag har inget emot att smarta mobiler ger oss tekniska hjälpmedel – det finns åtskilliga appar i min iPhone som jag använder varje dag och verkligen har nytta av.

Problemet är snarare att mobilen också är full av distraktioner. Så fort vi har tråkigt – i kön, på bussen, på toaletten – tar vi upp mobilen och scrollar igenom Facebookflödet.

Därför blir ditt arbete lidande

Vad är problemet med det? Jo, dels att vi blir beroende av mobilen, på samma sätt som en alkoholist är beroende av alkohol. (Om du inte tror mig: Testa att vara helt utan mobilen i en vecka, och känn sedan vilken enorm rush av dopamin du får när du sedan får använda mobilen igen.)

Det andra problemet är att mobilens distraktioner gör att vi blir sämre på att hantera hårt jobb. Att utföra riktigt krävande tankejobb, kostar hjärnenergi. Och på samma sätt som vi drar oss för att gå till gymmet (för att det känns jobbigt) så vill vår hjärna helst undvika att bli påfrestad. Om valet står mellan hårt jobb, eller en stund slösurfande på mobilen, så vinner oftast mobilen.

Konsekvensen blir att vårt arbete blir lidande. Det du skulle kunnat åstadkomma blir aldrig gjort. Först på lång sikt kan vi se konsekvenserna.

Höj dig över mängden!

I takt med att riktigt krävande jobb blir alltmer ovanligt, desto mer värdefullt är det de gånger det utförs. Alltså, om du vill sticka ut och höja dig över mängden så är det just fokuserat, hårt arbete som krävs.

Zadie Smith, brittisk författarinna, har fattat detta. Hon slutade med sin smartphone och ersatte den med en ”flip phone”. Den är mycket svårare att surfa med, och det tar så lång tid att skriva SMS att hon har slutat skriva dem.

Frestelsen bort från det arbete som betyder något för henne – att skriva böcker – har blivit mindre.

Lästips: Deep work

För mig gick insikten fram när jag läste Cal Newports nyutkomna bok ”Deep Work”. Om denna problematik, distraktion vs betydelsefullt jobb, intresserar dig så kommer du gilla Cals bok. En bra introduktion till boken är detta podcastavsnitt där författaren intervjuas av Pat Flynn.


Jag avslutar nu min föräldraledighet och börjar jobba igen. Därmed kommer också bloggen att återgå till den tidigare frekvensen och komma ut varje tisdagsmorgon.

Bloggen kommer också fortsättningsvis handla om hur man uppnår bättre och mer betydelsefullt arbete, varvat med inslag från jakten på mitt framtida jobb. (Faktum är att jag kanske redan har hittat det. Jag berättar mer senare.)

Prenumerera på bloggen genom att skriva in din mailadressen i boxen här nedan.

Affärsidé #5: Snickerier (billigare, bättre)

För tre år sedan köpte vi en villa i Kulladal, Malmö. Sedan dess har en stor del av vår fritid präglats av renoveringar. Detta blogginlägg kommer handla om hur just renoveringen, via slingriga vägar, ledde till Bosnien. Och där hittade jag en ny affärsidé.

Det började med att min fru och jag insåg att vårt hus behövde två nya trappor: en upp till vinden, och en ner till källaren. Vi tog in offerter och fick veta att trapporna skulle kosta omkring 100 000-150 000 kronor vardera. Men eftersom jag gillar att snickra, och ogillar att bli av med pengar, så bestämde jag mig för att bygga en av trapporna själv.

Trappdesign i Moldavien

Via Upwork hittade jag en arkitekt i Moldavien som hjälpte mig med ritningarna på trappan (att få alla vinklar rätt i en svängd trappa är inget för en lekman). För dessa ritningar betalade jag omkring 150 dollar.

Sedan köpte jag material på byggvaruhuset för ungefär 15 000 kr. Många timmar senare stod trappan klar. (Den intresserade kan se bilder från bygget här.)

När det sedan var dags för nästa trappa så insåg jag att min tid inte skulle räcka till. Återigen outsourcade jag ritningsarbetet till den moldaviske arkitekten, och sökte samtidigt efter snickerier som kunde bygga trappan.

Snickeriet i Bosnien

Efter några efterlysningar på Facebook hittade jag via mina bosniska kontakter ett snickeri i norra Bosnien. ”De utför magi”, berättade min kontakt, som hade anlitat snickeriet för att tillverka trämöbler för barn.

Sagt och gjort: Ritningarna från den moldaviske arkitekten skickades till det bosniska snickeriet.

För en totalsumma som var mindre än vad jag betalat för materialet till mitt eget trappbygge fick vi nu en färdigsnickrad trappa. Bosnisk arbetskraft är billig, visade det sig, och dessutom finns det gott om skog där, vilket håller nere materialpriserna.

Köket från Malmö

Ungefär samtidigt – detta var under hösten 2016 – lärde jag känna en köksdesigner. Hans kök är fantastiska: Genuint hantverk enligt gamla traditioner. Massivt trä istället för spånskivor. Dessutom har han en bakgrund som fotograf, vilket gör att han har grym känsla för komposition, vilket gör att hans kök alltid känns harmoniska.

Men att köpa ett kök från denne köksdesigner skulle vi ärligt talat inte ha råd med. Men det fanns en tänkbar öppning: Skulle vi kunna låta tillverka ett Malmö-kök i Bosnien?

Designern var öppen för idén att testa. Så samtidigt som vår källartrappa sågades till på det bosniska snickeriet, gjorde de samtidigt ett provskåp till köket.

Snickerislarv

Några veckor senare anlände en bosnisk skåpbil, innehållande trappan och ett köksskåp, till vår villa i Kulladal. Trappan såg ut enligt plan, men köksskåpet var en sorglig syn. Mycket hade blivit fel, och hantverket var amatörmässigt.

Jag var förbryllad: Varför hade snickeriet slarvat med detta provskåp? Förstod de inte att hela uppdraget stod på spel? Om man får chansen att göra ett provskåp så gör man väl sitt bästa?

Njae, det visade sig att för det bosniska snickeriet så var en ”sample” ungefär som ett utkast. Något att ha att referera till, något att lära sig ifrån. Ett ”sample” i deras ögon skulle absolut inte vara perfekt, utan bara en utgångspunkt.

När misskommunikationen var utredd gav vi grönt ljus för att sätta igång med produktionen av ett komplett kök. Och häromveckan anlände köket. Hög finish, fint trä, bra hantverk. Några småmissar, men inget som inte kan fixas lätt.

Början till en affärsidé

Att outsourca snickeriarbete till Bosnien har varit en lång och lärorik, resa. Jag har fått lära mig hur det fungerar med import av varor från ett land utanför EU och jag har lärt mig mer om hur man kommunicerar med snickare i ett annat land, på ett annat språk.

Här någonstans finns ett embryo till en affärsidé: Jag skulle kunna hjälpa svenska kunder, som vill ha kvalitetsmöbler, kök eller inredningssnickerier, till bra priser och av god kvalitet. Samt att hjälpa till med importen och se till att de vanligaste fallgroparna undviks.

Vill du vara försökskanin?

Har du kanske något snickeriprojekt du vill förverkliga? Jag skulle gärna köra några pilotprojekt med snickeriet i Bosnien för att utvärdera denna affärsidén. Maila mig om du har idéer eller funderingar!

Coffice-idén, del 2

Jag berättade för några veckor sedan om min affärsidé att starta ett coffice i Malmö. Här kommer en kort uppdatering

1. Jag har börjat kolla på lokaler
Vad är egentligen ett bra läge för ett coffice? Bör lokalen vara i närheten av kommunikationer, vilket skulle betyda Malmö C, Triangeln eller Hyllie? Ja, kanske det.

Men jag funderar även på Möllan (dit Massive snart flyttar). Och häromdagen tittade jag på en lokal vid Mobilia. Vad tror ni?

Ganska snart är det läge att skissa på hur cofficet kan se ut. Tipsa mig gärna om du känner (eller är) en arkitekt som skulle vilja vara inblandad i detta.

2. Jag har börjat kolla på finansiering
Det kommer onekligen krävas en del kapital för att få till ett coffice.

Byrån som jag är på väg att lämna, men fortfarande är majoritetsägare till, går rätt bra. Jag har därför lekt med tanken att låta byrån vara med som finansiär i det första cofficet.

Jag är inte heller främmande för att få in fler partners i projektet, som kan dela ägandet av företaget och bidra med kompetens. Jag är bra på vissa delar inom affärsutveckling, men sämre på mycket annat, så jag samarbetar gärna med de som kompletterar mina svaga sidor.

3. Jag har börjat researcha marknaden
Hur ser underlaget för ett coffice i Malmö ut egentligen? Är tillräckligt många intresserade?

Jag tar gärna emot tips – hur researchar man sånt här på bästa sätt? Vilka frågor bör man ställa för att få relevanta svar?

Och var i världen finns liknande coffice-konceptet som jag kan inspireras och lära av? Jag är glad för alla tips som hamnar i min mailkorg eller i en kommentar på detta inlägg.


Vill du veta om det blir något coffice i Malmö? Prenumerera på bloggen (uppe i högerspalten) så håller jag dig uppdaterad.

Affärsidé #3: En hantverkarbyrå med kundfokus

De senaste tio åren har jag renoverat två lägenheter, ett kontor och ett hus. Till viss del på egen hand och med hjälp av familj och vänner, men framför allt med hjälp av proffsbyggare. Jag har således haft mycket kontakt med hantverkare, och hittat några generella svagheter i deras affärsmodeller:

  • De tar betalt per timme, vilket gör det omöjligt för mig som lekman att uppskatta vad det kommer att kosta. Vissa erbjuder förvisso fastpris-upplägg, men påpekar då samtidigt att ”det kommer bli mycket dyrare för dig”.
  • De gör påslag på fakturan när de gjort inköp av material. Och när jag ibland köper material själv blir det sura miner. VVS-killen påpekade att han kommer fakturera extra för att jag själv fixat en del av materialet. ”Annars kör ju alla till Baushaus och köper prylar, och då tjänar inte vi några pengar.”
  • De kan bara en sak. Antingen är de snickare, elektriker eller VVS:are. Ibland står därför bygget stilla, för att den ena måste vänta in den andra.

Notera att inget av ovanstående är problem för hantverkaren själv. Det är kundens problem. Vilket dock i längden förstås påverkar hantverkarens business.

En ny sorts byggföretag

Så, varför inte starta ett hantverkarföretag som löser dessa kundproblem? Det skulle kunna se ut så här:

  • Istället för att specialisera företaget utifrån hantverkstyp, så ska företaget vara specialiserat på ett kundproblem, tex ”renovering av 20-talshus”. De kompetenser som behövs för att lösa detta kundproblem bör därför finnas inhouse, eller via frilansnätverk.
  • Fast pris istället för timpriser. Tydlig prissättning. En förvirrad kund köper mindre. En kund som förstår helheten betalar gärna mer för att kunna känna sig bekväm med processen.

Dessutom, visst vore det intressant med en hantverkarbyrå som drivs utan hierarkier? Ett team med olika kompetenser men med lika bestämmanderätt.

Jag tror stenhårt på att människor växer med ansvar, och att låta alla bli ”chef” har just den effekten. Vi gjorde så på Apelöga, och jag tror att man skulle kunna skapa ett unikt byggföretag med denna metod. God lönsamhet skulle bli en av bieffekterna.


Ovanstående är en av flera affärsidéer jag funderar på att förverkliga. Två andra idéer jag skrivit om är Coffice i Malmö och företagscoach. Jag tar gärna emot dina tankar om dessa, maila mig!


Vill du se hur det går för mig i jakten på min nya sysselsättning? Prenumerera på bloggen (boxen uppe i högerspalten) så håller jag dig uppdaterad.

Affärsidé #2: Företagscoach

Jag hade ett möte med en företagskonsult häromdagen. Upprinnelsen till mötet var att jag sett en annons på LinkedIn där företaget som konsulten jobbar för sökte nya medarbetare. De letade efter personer med erfarenhet av att driva och utveckla företag. Jag nappade och bokade möte med konsulten.

Företaget som konsulten jobbar för hjälper företag att utvecklas och växa genom rådgivning, coaching och workshops. Utan att riktigt veta vad det innebär blev jag nyfiken. I bakhuvudet fanns frågan: Är detta ett företag jag vill jobba för?

Men innan jag hann besvara frågan för mig själv fick jag svaret av konsulten:

– Du är säkert jätteduktig och så, men… här bör man vara 55 år gammal, minst. Trovärdigheten sitter i de grå håren, förstår du.

Skillnaden på coachning och rådgivning

Det finns få saker som triggar mig lika mycket som när någon säger att jag inte kan. Så, varför inte visa att konsulten har fel, och att jag som 35-åring visst kan coacha andra företagare till bättre business? Det vore kul att testa!

Jag har gått hos en företagscoach vid två tillfällen i min karriär. Fem träffar vardera, en timme per gång. Det intressanta med coachning är att det inte alls är rådgivning: Under dessa tio timmar fick jag inte ett enda råd. Men jag fick hundratals frågor att ta ställning till, och tack vare frågorna hittade jag nya svar inom mig själv.

Som coach är utmaningen att trots sina goda intentioner avstå från att ge råd. Bita sig i tungan, och ha tilltro till att klienten hittar sina egna svar. För egna insikter är mer värda – de skapar högre motivation – än råd från en utomstående.

Det går knappt en dag utan att jag tänker på någon av de insikter jag gjorde under dessa coachningtimmar. Och jag har länge tänkt att jag skulle vilja sitta på andra sidan bordet.

Och kanske att denna idé dessutom kan kombineras med den andra affärsidé som jag berättat om här i bloggen, den om ett coffice i Malmö. Vi får se.

Varför är det så svårt att fokusera?

För drygt tre år sedan, när jag hade min första föräldraledighet, avsinstallerade jag två appar från mobilen: Mail och Facebook. Min idé var att om jag kunde undvika dessa distraktionerna så kunde jag vara mer närvarande med min dotter.

Det gick så där.

Ganska snart, när abstinensen efter social bekräftelse blev för stor, använde jag istället webläsaren för att surfa in på Facebook och webmailen. Vilket knappast gjorde mig mer närvarande.

Vad gör du med all tid?

Mitt förhållande till mail och sociala medier är ambivalent. Å ena sidan är de fantastiska verktyg, som möjliggör mycket bra både i mitt arbetsliv och på det privata planet. Jag får kontakt med människor som jag aldrig skulle ha träffat annars, och får tips om saker jag annars skulle ha missat.

Å andra sidan: De äter detta tid.

Varje vecka har 168 timmar. När sömnen är borträknad återstår 116 timmar. Om man sedan räknar bort 8 timmars arbete varje vardag, och en timmes pendling, så återstår ändå 67 timmar per vecka. Det är, när man tänker på det, väldigt mycket tid.

Men varför känns det inte så? Varför upplever jag, och kanske du, att tiden aldrig räcker till?

En förklaring är att vi tenderar att fylla upp hålrummen av tid med sociala media. Mobilen är alltid tillhands så fort vi blir lite uttråkade. Och så dödar vi ännu en halvtimme.

Ständiga avbrott förstör ditt fokus

Så vad är problemet? Det är väl bra att vi inte har tråkigt, eller?
Nja, enkelt uttryckt är det att jag, på grund av mitt Facebook-beroende, får mindre tid till min familj och mitt arbete.

Du kanske inte håller med, och tänker: Om det nu vore skadligt med mail och sociala medier, så skulle väl inte alla hålla på med det?

Och tänk om vi inte kollade mailen varje kvart? Tänk om vi skulle missa något viktigt mail?

Nja.
För det första: Att missa ett mail är inte så farligt.
För det andra: Jag menar inte att vi ska sluta med mail och sociala medier helt. Men att det vore bra med begränsningar.

Jag inser detta tydligt nu när jag läser Cal Newports bok Deep Work: Rules for Focused Success in a Distracted WorldBoken handlar om hur man skapar bra arbete (genom ”deep work”) och hur distraktioner är den primära fienden.

Distraktionerna är de som gör att vi avbryts i vårt arbete, och aldrig når det fokus som behövs för att kunna prestera på topp.

Man kan jämföra arbete med sömn. Hur bra sover du om någon väcker dig var femte minut? På samma sätt blir ditt arbete lidande när din mailbox plingar.

När självdiciplinen inte räcker till

Lösning? Eftersom jag insett mitt beroende, och att självdiciplinen inte är stark nog för att bryta det, så behöver jag hjälp. Just nu, när jag skriver detta, har jag alla sociala medier-sidor blockerade med hjälp av appen Freedom. Trots att verkligen vill logga in på Facebook just nu, så kan jag inte.

Det känns frustrerande, men samtidigt vet jag att denna text aldrig hade blivit skriven om jag inte blivit hindrad från dessa distraktioner.

___

Vill du läsa mer sådant här? Prenumerera på bloggen (boxen högst upp i högerspalten) så får du texterna direkt till din mailbox.

(Ja, jag inser ironin i att jag uppmanar dig att få fler mail.)

Affärsidé #1: Starta ett Coffice i Malmö

Vissa dagar lutar jag åt att söka jobb. Andra dagar är jag mer sugen på att starta ett nytt företag. Idag är det en vill-starta-företag-dag, och jag vill berätta för er om en företagsidé jag har.

Bakgrund: Allt fler jobbar utanför kontoret

Allt oftare under de senaste fem åren har jag arbetat från caféer. Det händer något med mitt arbetsfokus när jag kommer bort från kontoret. Kanske är det miljöombytet som är grejen, eller kanske cafésorlet som är så där lagom distraherande. Hursomhelst: På ett café får jag nästan alltid  mycket gjort.

Och jag har sett att fler upptäckt samma sak. Under de senaste åren har det dykt upp alltfler laptops på caféerna.

Problem: bokföring, wifi och ergonomi

Men det har sina nackdelar att jobba på café. Ett problem är bokföringsaspekten. Att betala för en kaffe blir ungefär som att betala hyra för någon timmes arbete, och det är väl okej. Men efter ett tag blir det en himla massa kvitton, som inte är pärmvänliga. Cafékvitton är helt enkelt inte så populära hos revisorn…

Andra vanliga problem är att wifi-uppkopplingen är svajjig (eller rent av begränsad), och att sittergonomin för arbete inte är optimal. Stora fåtöljer är bekväma för tillbakalutat kaffedrickande, men sämre för laptoparbete.

Allt detta är ju helt naturligt, eftersom caféerna inte är designade för arbete. Ja, i många fall vill de inte ens ha dig och din dator där.

Lösning: Coffice!

Ett fenomen som börjar poppa upp lite varstans i världen är är co-working spaces. De finns i olika utföranden, ofta som en mix mellan café och kontorshotell. Ett namn som används ibland är Coffice (coffee + office).

Dessa platser attraherar inte bara frilansare, digitala nomader som jobbar i the gig economy, utan även större företag som vill erbjuda sina anställda alternativa arbetsplatser.

Det finns potential. I denna artikel görs uppskattningen att co-working-arbetsplatser idag utgör cirka 1% av totala antalet arbetsplatser i USA. Men om trenden håller i sig kommer andelen öka till 15% inom ett par decennier.

Detta är vad jag vill göra:
Starta ett riktigt vasst coffice i Malmö. Till en början i all enkelhet, för att sedan testa och utveckla konceptet längs vägen. Och sedan när det funkar kan det multipliceras runt om i Sverige, Norden, Europa, Världen.

Invändningar: Det finns väl redan?

Men är detta något nytt egentligen? Nej, konceptet finns redan runt om i världen. Och i Malmö finns några ställen som angränsar till det jag vill skapa: House of AdaDjäkneMincMedia Evolution CityThe Ground.

Och så finns förstås alla caféer. De nya stora Espresso House-caféerna som byggts senaste åren (i Malmö: Stortorget och Värnhemstorget) är i mitt tycke rätt bra att jobba på.

Vad är problemet med dessa ställen?

Inget av dem är ultimat. De är generellt för små, eller så är de inte öppna för andra än medlemmar. Ingen av dem är egentligen i närheten av vad jag tror att man kan skapa: Ett stort, inbjudande coffice, för olika yrkesgrupper, och med plats för flera olika arbetsmiljöer för både ensamarbete och gruppmöten.

En naturlig följdfråga är då:
Om det nu är en bra affärsidé att skapa ett stort och bra coffice, varför finns det inte redan ett exakt sådant?
Pessimisten menar att det är ett tecken på att idén är dömd att misslyckas.
Optimisten ser möjligheten att vara först in i en lukrativ bransch.

Stor risk, stor potential

Att skapa ett coffice vore en relativt stor risk – det krävs en hel del investeringar, och det kan dröja innan tillräckligt många insett fördelarna med konceptet, så att det börjar gå runt.

Men jag tror att det finns en stor potentiell uppsida i idén. Den som knäcker koden till hur ett ultimat coffice ska vara har mycket att vinna. Tänk Starbucks, men för arbetsplatser…

Mycket i vår värld förändras snabbt, flera av dagens yrkesroller kommer vara borta om tjugo år, samtidigt som nya yrken uppstår. Men trots att allt digitaliseras så behöver man fortfarande en fysisk plats att jobba ifrån.

Vad tycker du?

Jag vore väldigt glad och tacksam för att få input från dig som läser detta. Gillar du idén? Hur bör den tweakas? Har du idéer på på koncept och innehåll? Lämna gärna en kommentar nedan, eller maila mig.

(Och för att följa utvecklingen med denna affärsidé, prenumerera på bloggen genom att fylla i din mailadress i boxen högst upp i högerspalten.)

Jag ska bara…

Nu när årets slut närmar sig dyker det upp listor med ”Årets bästa böcker” lite varstans (till exempel denna årsbästalista av Dan Pink). Jag läser alltid dessa listor. Ja, jag älskar att läsa om böcker. Problemet är att jag mer tid på att strukturera min ”att läsa”-lista, än att faktiskt läsa böckerna på listan.

Och vad som är än värre: Jag lägger mer tid på att läsa böcker, än på att implementera idéerna jag lär mig av böckerna.

Trots att jag vet att en idé utan handling är ingenting värd.

Detta är en form av prokrastinering, som jag förmodligen inte är ensam om. Istället för att lägga tid på meningsfullt arbete, tenderar vi att tro att vi måste ha mer information innan vi kan påbörja arbetet. Jag ska bara läsa lite till, få lite mer inspiration, samla mer kraft, sedan sätter jag igång.

Risken är dock att det vi vill göra aldrig blir av.
Vi skjuter upp det viktiga arbetet.
Boken blir aldrig skriven.
Ansökan till drömjobbet blir inte ivägskickad.
Det nya företaget blir inte förverkligat.

När är det dags att börja? Innerst inne vet vi att svaret är: Idag.

Det är dags nu.

Vad är poängen med allt?

Julen är här och det sista du vill tänka på är jobbet. Fast det är kanske just det du borde, nu när du har ledig tid.

Nej, jag menar inte att du ska inte tänka på hur du jobbar, och vad du ska göra när du kommer tillbaka. Utan varför du jobbar. Vad är det egentligen du vill uppnå?

Mer pengar, så att du kan köpa mer saker?
Mer fritid?
Hur mycket är tillräckligt?

Ryan Holiday konstaterar i sin bok Ego is the Enemy: “If you don’t know how much you need, the default easily becomes ’more’.”

***

Produktivitet och time management har varit ett kärt ämne för mig. Jag har läst klassikerna – Four Hour Work-Week och Getting Stuff Done för att nämna några. Mitt mål i min arbetsvardag har alltid varit detta: Att få saker gjorda.

Men det är just det som är problemet med time management: Att fokus läggs på vad du gör, istället för varför du gör det.

Alla mail behöver inte besvaras.
Alla todo:s behöver inte utföras.

***

Mitt mål för 2017 är att bli mer medveten om vad jag vill åstadkomma med mitt arbete. För mig är en bra början alltid böcker, och dessa tre lästips fick jag via ovan nämnda Ryan Holiday:

Deep Work: Rules for Focused Success in a Distracted World av Cal Newport
The Road To Character av David Brooks
Resilience: Hard-Won Wisdom for Living a Better Life av Eric Greitens

2017 blir året då jag kultiverar min karaktär. Åtminstone är det min förhoppning.

***

Mer lästips:
Denna artikel sätter fingret på en stor del av problematiken med time managment, och ger dessutom en intressant historisk bakgrund till fenomenet, som sägs ha uppfunnits i slutet av 1800-talet.

***

Till sist, mitt råd till dig som alltid vill göra mer, för att kunna få mer:
Om du inte är nöjd med vad du har, kommer du aldrig bli nöjd med vad du får.

Att vara en titel

En vanlig dag på Apelöga för något år sedan. Jag ser på min mobil att jag har ett missat samtal. Kollar upp numret och ser att det är en reklambyrå som ringt, men att det var några timmar sedan. När jag ringer upp vet jag inte att min kollega Anders, som är VD för Apelöga, hunnit före mig:

– Adam på Apelöga här. Är det något jag kan hjälpa till med?
Kvinnan på andra sidan tråden svarar nej och påpekar lite överlägset:
– Jag har faktiskt redan pratat med er VD, så att…
(Under resten av det korta samtalet gjorde hon klart att hon inte ville prata med mig, eftersom jag i hennes ögon bara var fotograf.)

Jag log för mig själv. Insåg att hon inte visste på att jag var grundare och ägare av företaget som hon ville komma i kontakt med.

Jag tänker:
1. Att göra research är alltid bra.
2. Den som bara ser titlar kan ibland missa att upptäcka människorna bakom.

Svar på ansökan

Första spontanansökan resulterade i följande standardsvar:


Hej Adam,

Tack för din ansökan.

Vi har tyvärr i ett första steg valt att diskutera vidare med andra personer som vi bedömer har ännu mer matchad erfarenhet mot vår kravprofil. Jag återkommer direkt till dig om läget skulle ändras.


Jag fick flashbacks tillbaka till början av 00-talet när jag sökte jobb som pressfotograf på dagstidningarna. (Och sedan gick det som det gick för dagspressen…)

Måste jag ha ett CV?

Jag började skriva mitt CV idag. Jag har aldrig haft något. Eftersom jag varit egenföretagare i hela mitt yrkesliv har det inte behövts. Jag har inte sökt jobb på 15 år.

Jag vill inte skriva ett CV.

Kanske för att jag har ett inneboende motstånd mot formalia. Och för att jag inte riktigt tror på dess effekt.

När jag jobbade med Apelöga och fick in jobbansökningar, så skummade jag ofta bara igenom dem. Personliga brev och CV gav mig sällan någon värdefull information. Det som spelade roll var hur personen var på intervjun, och hur arbetsproven såg ut.

Kanske är mitt CV-motstånd rotat i själva texten. Jag har insett att jag har svårt att ta till mig text. Jag är en lyssnare snarare än en läsare. Jag förstår vad jag hör, snarare än det jag läser. Jag insåg detta efter att ha läst Peter F. Druckers klassiker Managing Oneself, där ett av kapitlen handlar om skillnaderna mellan läsare och lyssnare.

Eller rättare sagt: Jag köpte den som ljudbok och lyssnade på den, eftersom jag hade svårt att ta mig igenom textversionen. För den som är läsare så finns en gratis pdf-version av boken här. Den är väl värd att läsas, och till skillnad från annan managementlitteratur är den extremt kort.

Hursomhelst.

Jag försökte spontansöka ett jobb häromdagen, men körde fast. De krävde att jag skulle bifoga ett CV. Min inre rebell blev arg och ville strunta i att ansöka. Den mer förnuftiga sidan av mig insåg dock att det faktiskt är dags nu. Det är tid att sätta ihop mitt CV.

 

Funemployed

Det har gått ungefär en månad sedan jag lämnade Apelöga, företaget som startade för sju år sedan. Det var min baby, men jag kände att det var dags för oss att gå skilda vägar.

Först häromdagen insåg jag att jag är arbetslös. Självvalt förvisso. Funemployed är viss termen för det. Men ändå. Jag behöver ha ett nytt jobb, förr eller senare.

Ska jag försöka bli anställd någonstans? Men vem vill ha någon utan formell utbildning och utan erfarenhet av att vara anställd?

Eller ska jag starta ett nytt företag? Vilken av alla idéer som ligger i skrivbordslådan är det isåfall dags att realisera?

Den som följer den här bloggen får se hur det går. (Dessutom kommer bloggen handla om detta.)