Dags att prata med investerare?

Vi har börjat fundera på att ta in kapital till Kulladal, genom nya delägare.

Det vore något nytt för mig, för hittills har mina företag alltid varit självfinansierade. När jag startade Apelöga 2010 finansierade jag uppstarten med mina egna frilansuppdrag. När vi startade Skandinaviska Shakerkök finansierade jag min del med en vinstutdelning från Apelöga. Och Kulladal startades med kapitalet som jag fick loss när jag lämnade Skandinaviska Shakerkök.

För två år sedan tog vi ett tillfälligt Almi-lån, och en checkkredit som vi aldrig använde, för att brygga över en tillfällig likviditetsutmaning. Anledningen var att vår kraftiga tillväxt gjorde att utgifterna stack iväg innan inkomsterna hunnit komma ikapp. Vilket de gjorde inom ett år och då betalade vi tillbaka lånet.

Nu är läget annorlunda. Vi är i en recession med minskad köpkraft, och en försvagad euro och hög inflation som gör att våra produkter blir dyrare. Det finns således utmaningar för oss och våra branschkollegor.

Samtidigt är Kulladal i ett läge där det uppstått flera nya möjligheter. Expansion in på nya marknader, nya produkter.

Jag har börjat inse att vi står inför ett vägskäl.

Det ena alternativet är att gå ner på sparlåga och göra vad som krävs för att övervintra recessionen: Dra ner på allt utom det nödvändigaste, skjuta upp investeringar, lägga expansionsplaner på is, tills det vänder.
Det andra alternativet är att ge långfingret åt lågkonjunkturen. Gasa på för fullt trots recession.

Alternativ 2 känns helt klart roligare, och det har sina uppenbara fördelar. När konjunkturen vänder – om två, tre år – vill vi vara redo. Vi skulle få en flygande start genom att göra våra tänkta expansioner redan nu under lågkonjunkturen.


Det är där vi står nu, med massor av planer, men utan tillräckligt kapital för att finansiera allt. Därav tanken på att prata med investerare.

Sådant har jag bara läst om. Jag är långt utanför min comfort zone. Som tur är har jag Jakob, min delägarkollega, som varit med från början med Kulladal, och som har både erfarenhet och kontaktnät. Han har haft några inledande möten med olika investerare redan.

Det finns förstås risker med att ta in nya ägare. Det är åtminstone vad jag har läst. Vi som driver Kulladal skulle kanske tappa en del självbestämmande? Därtill skulle det bli mer pappersarbete, mer formalia, sådant som jag inte är förtjust i.

Personkemin är viktig om det blir en eller ett fåtal nya ägare. Kommer den nya delägaren förstå vår värdegrund, vad vi vill med företaget, konceptet med “Small Giants”?

Det kanske blir för komplicerat… Varför inte ta ett banklån istället? Så slipper vi att släppa kontrollen?

Nja. Jag tror starkt på att om vi får in rätt investerare kommer det uppstå synergieffekter. Det handlar inte bara om kapital, utan minst lika viktigt är den erfarenhet och kunskap som vi skulle få del av.


Ett alternativ till ett fåtal ”stora” investerare, är att ta in många små. Jag har lekt med tanken på crowdfunding. Att vem som helst kan köpa en mindre del av företaget och på så sätt vara med på vår resa med Kulladal. Det kanske till och med hade kunnat vara intressant för vissa av våra kunder?
“Köp ett kök, få aktier på köpet!”.
Eller inte…

En annan variant är att hålla det inom den närmsta kretsen – medarbetare, vänner, bekanta – och erbjuda delägarskap till dem, istället för att dra in folk utifrån.

Vad tycker ni? Jag tar gärna emot tankar, frågor, idéer och förslag på mail.


Till sist, något helt annat:
Min hobby – skrivmaskinerna – har eskalerat och blivit en webshop. Inte för att jag tänkt göra en business av det, utan mest som ett sätt att hålla antalet skrivmaskiner i schack. Jag måste sälja av en del av beståndet. Kolla in SwedishTypewriter och kontakta mig om du vill köpa (eller sälja!) en skrivmaskin!

Om hur vardagens motstånd (buggar, silverfiskar, maskrosor) påverkar på ont och gott

Häromveckan gav mig Jakob rådet att läsa Obstacle Is The Way, av Ryan Holiday. Jag har redan läst den, påpekade jag. Läs den igen, sa Jakob. Så jag gjorde det.

Jakon hade säkert bra anledningar att rekommendera mig boken. Obstacle Is The Way är knappt tio år gammal men redan en klassiker. Bokens huvudtes, som upprepas gång på gång är: Missöden som händer i ditt liv är inte bara av ondo; de öppnar också upp nya vägar.

Senaste året har det onekligen varit en del motgångar i vårt företagande (Jakob är delägare i Kulladal sedan starten). Och förmodligen har jag klagat lite väl högljutt ibland när världen inte betett sig som jag önskat. Kan vi se det som en möjlighet?, har Jakob frågat mig. Kan vi vända på det här?

Ryan Holidays tes i boken: Du blir inte bättre trots motgångarna, utan tack vare dem.

Därför är det viktigt att jobba med sitt förhållande till motgångar.

Låt oss säga att du ställs inför ett stort problem – kanske en jobbkatastrof eller en familjekonflikt – och du reagerar kraftigt på problemet. Hur kunde det här hända?! Ja, oavsett hur, så har du nu två problem istället för ett. Dels det ursprungliga problemet, dels det nya problem som din reaktion skapat.

Alla som haft småbarn, och tappat humöret när treåringen inte vill gå till förskolan, vet vad jag menar.

Kanske handlar det om acceptans. Att förstå att ingenting är någonsin perfekt. Det kommer alltid finnas silverfiskar i golvspringarna, maskrosor i gräsmattan och buggar i mjukvaran.

De två första exemplen – silverfiskar och maskrosor – är verklighet i huset där jag bor. Min fru har därför senaste året med terapeutiskt lugn rensat golvspringor där silverfiskarna bor. Centimeter för centimeter, med tandpetare. Vi har brädgolv i nästan alla rum i huset, det finns hundratals metrar med golvspringor. Räcker för att hålla händerna sysselsatta under många telefonmöten från hemmakontoret.

Själv har jag gått all-in på maskrosorna och insett att det också är en slags terapi. En anledning att komma ut, få lågintensiv motion, få jord på händerna. Solljus, frisk luft. Man man ha det sämre.

Och så var det det här med mjukvara. Jag måste få berätta om mjukvaran.

Senaste åren har vi, långsamt och bit för bit, byggt vårt egna datorprogram. Ett system för allt i Kulladal. Som håller koll på ordrar, lager, logistik. Som ger påminnelser och varningar. Ett slags mastermind som hjälper oss att inte tappa några bollar.

Denna mjukvara, som vi valt att kalla Mill, är lite mer än halvklar. Mill kan göra mycket, men inte allt som vi vill.

Jag har agerat som projektledare och produktägare, och har insett längs resan att mjukvara, liksom livet, aldrig blir precis som man tänkt sig.

Å ena sidan: Allt är möjligt! Som en av utvecklarna som vi jobbar med sa: ”Det är som fairy dust”.

Å andra sidan är jag inte Gud den allsmäktige, så jag får räkna med att inget funkar perfekt på första försöket. Buggar och skavanker är en del av verkligheten.


Jag hade ingen avslutning på den här texten. Så jag gick till gymmet istället. Där insåg jag plötsligt, halvvägs igenom mitt pass, att jag var på ett ställe fullt av bokstavliga hinder och motstånd. Poängen med gym är att använda motstånden som ett medel för att uppnå andra mål: Styrka, rörlighet, balans.

Där hittade jag sensmoralen för den här texten:
Jag ska se vardagens hinder som ett sätt att träna upp min mentala styrka. Genom att studera hindret och inta rätt position. Fokusera. Andas. Och sedan ge allt jag har.

The basic stuff. (Eller: Hur man gör ett sälj på månadens sista arbetsdag)

Det är fredag och månadens sista arbetsdag. Sista chansen att snygga till månadssiffrorna. Dra in det där sista säljet. Men hur säljer man egentligen?

Beslutet ligger alltid hos köparen. I min erfarenhet kan det vara kontraproduktivt att försöka pusha köparen mot ett beslut. Visst, det finns säljstrategier av olika slag, och de funkar säkert ibland, men för mig tycks så här: Att tvinga fram ett sälj är som att försöka dra i ett frö för att det ska växa.

Jag planterade broccoli- och blomkålsfrön för ett par veckor sedan. Det har nu vuxit små plantor, de står i ett fönster i matrummet i vårt hus, jag kan se dem från där jag sitter och skriver detta.

Trädgårdsarbete har en hel del gemensamt med entreprenörskap, har jag insett. Det går inte tvinga en planta att växa, men man kan skapa rätt förutsättningar. Rätt sorts jord, rätt näring. Vatten, solljus. The basic stuff.

Ja, det är aprils sista arbetsdag men istället för att fokusera på idag kanske vi ska sikta mot oktober. Eller mot nästa år. Eller kommande decennier? Det är fröna som blir sådda idag som växer upp och ger frukt i framtiden. Förnumstigt, men sant.

All framgång laggar. Det som går bra beror på att förutsättningarna var rätt. Och på samma sätt är misslyckanden oftast resultat av dåliga förberedelser. Att jag känner lite panik över att skriva den här texten – som jag lovat mig själv och internet att publicera inom några timmar från nu – är ett resultat av att jag inte förberedde mig tidigare i veckan.

Det fanns en basketcoach någonstans i USA i mitten av förra seklet, som var legendarisk för att hans lag alltid vann. En gång blev han överköpt till ett nytt lag, och stjärnorna i nya laget var spända på vad coachen skulle lära dem. Hur ska vi ta vårt lag till nästa nivå?, frågade de. Vad är första steget?

I omklädningsrummet inför första träningen gav coachen sitt svar:
– Idag ska vi lära oss ta på strumporna. Och sedan ska vi knyta skorna. På rätt sätt. Inte med några veck på strumporna, och snörena i skorna ska vara ordentligt åtdragna.
Kanske några ögon himlade. Coachen fick förklara:

– En strumpa som sitter fel kan ge en blåsa på foten. Blåsan gör att du kommer fel i upphoppet till ditt nästa skott. Det gör att skottet träffar kanten istället för att gå i. Det gör att ditt lag inte får poäng, inte vinner matchen, inte vinner serien. Det är här och nu det börjar, i omklädningsrummet, med strumporna och skorna. The basic stuff.



Alltsedan jag läste om basketcoachen, i någon av Ryan Holidays böcker, har jag funderat vilka applikationer det har i mitt liv som entreprenör. Vad är motsvarigheten till strumpor och skor för en kontorsarbetare?

Jo, det finns en del basic stuff för oss också: Ett städat skrivbord. Välorganiserad mappstruktur i datorn, så att vårt arbete hamnar på rätt plats. Rätt mjukvaror för att hantera arbetet, för att inte ödsla tid och energi på sådant som inte funkar.

För det är lätt att se vad motsatsen kan leda till: En fil hamnar i fel mapp, som görs att innehållet glöms bort, som gör att den potentiella kunden inte får rätt information, som gör att försäljningen, som kunde ha skett idag på månadens sista dag, aldrig blir av.



Läget i Kulladal Kitchens just nu:
Vår Funkisserie – eller retrokök eller 30-talskök, vi har inte riktigt bestämt vad vi ska kalla det – håller på att rullas ut. Serien har fått en egen landningssida, hittills med ett enda kök som bildcase, men fler är på gång.

Vi klurar på en webshop för försäljning av våra färger. Vi får nästan dagligen förfrågningar om dessa, men hittills har vi bara sålt färgerna till våra kökskunder.
I webshoppen tänker vi oss också en uppsättning standardskåp och möbler. Kanske en badrumskommod, kanske ett högskåp med vitrinluckor, en pall, en köksömodul, och lite annat.

Och vi drar upp planer för framtiden, med lågkonjunkturen som en stor ”black box” som ligger framför oss. Vem vet vad som händer. Vi har två huvudspår som vi är i valet och kvalet mellan: Gasa på för fullt, trots lågkonjunktur, eller tvärtom gå ner på sparlåga och vänta ut konjunkturen. Båda spåren har sina tydliga för- och nackdelar, och kräver rätt förberedelser.

Om att bryta ett 25-årigt mailberoende

Jag skickade mitt första email hösten 1997, ettan i gymnasiet, och jag gillade det omedelbart. Eftersom jag led av telefonskräck, på grund av min stamning och allmänna sociala obekvämhet, älskade jag den omedelbara textkommunikationen som mail innebar.

Detta var före SMS, chattjänster och sociala media – telefon (som satt fast i väggen) var i stort sett det enda kommunikationsverktyget som fanns förutom handskrivna brev.

När jag började jobba som frilansfotograf 2003 blev email ett primärt verktyg. Det fanns dock en hel del motstånd i branschen, kanske i arbetslivet överlag; Mail ansågs inte seriöst. Man borde ringa om det var något viktigt.

Låter kanske märkligt idag, tiderna har förändrats. Som ordvitsen säger: Idag mail, igår morse.

Under min frilanstid som fotograf, 2003-2010, var min mailbox en källa till dopaminkickar. Oftast var det goda nyheter som landade i mailen. En redaktör som svarade att bilderna var bra, och gärna ville ge mig nya uppdrag. Eller någon som jag fotograferat som var nöjd med sina porträttbilder.

Med åren kom wifi och en mailapp direkt i mobilen, och pushnotiser! Jag hade snart vanan att kolla mailen hela tiden. Hundratals gånger varje dag, det gick per autoamatik. För att det var kul, och jag såg inget problem med det.

Men jag läste Tim Ferriss ”4 hour workweek” i början av 10-talet och blev inspirerad att försöka att minska mailberoendet. Som alla beroenden behöver det tyglas. Nu var målet att bara kolla mailen en gång om dagen. Jag testade ett kort tag men var inte i närheten av att lyckas. Förmodligen för att jag egentligen inte ville, för som sagt: Mailen var ju kul.

Men när jag bytte bransch och började jobba med kök, runt 2016-2017, började innehållet i mailen ändras. Nu var det inte längre bara goda nyheter, med efterföljande dopamindusch, utan det kom dåliga nyheter. Det var strul i produktionen. Transportbolagets lastbil hade blivit stulen. Oändliga mail med komplicerade frågor från kunder. Besked om att snickeriet brunnit ner. Och så vidare.

Ibland kom dessa mail på helger, eller kvällar, och jag började inse att de kunde vara giftiga. Om jag läste ett mail en fredagkväll, med information om ett problem som jag inte kunde göra något åt förrän måndag morgon, blev jag stressad. Hela helgen kunde jag gå omkring och tänka på problemet, med spinnande tankar.

Eller när jag kollade mailen direkt på morgonen och kunde läsa om nya problem med ditt eller datt – då var det detta som var i mitt huvud under hela morgonrutinen med att få iväg barnen till skolan. Förmodligen inte en bra upplevelse för mina barn.

Jag läste någonstans att det finns ett namn för detta: Kontaminerad tid.

Senaste månaderna har jag skurit ner ordentligt på min tid i mailboxen. Jag kan inte slå mig för bröstet och hävda att det är tack vare självdisciplin. Det är snarare självbevarelse. Jag började bli rädd för att öppna mailappen, vilket automatiskt satte igång processen:

Jag slutade kolla mailen på kvällar. Sedan slutade jag med mailen på morgnarna innan barnen vaknar, och till slut stängde jag av mailen också på helgerna. Bara mail under arbetstid, vilket för mig betyder från ca 8.30 till 15.00.

(Arbetsdagens längd, och dess implikationer, kanske får bli ett annat blogginlägg framöver.)

I början var det mycket ängslan och rädsla kopplat till frånvaron av mailen. På helgerna våndades jag över att inte öppna mailboxen – å ena sidan ville jag inte riskera att behöva läsa om någon nytt dåligt som hänt, som skulle kontaminera resten av helgen. Å andra sidan kändes det jobbigt att inte veta vad som låg och väntade i mailboxen.

Måndagsmorgnar är fortfarande jobbiga. Det är då jag öppnar mailboxen efter en hel helg där allt möjligt kan ha hänt. Då får jag ta ett djupt andetag, och sedan ta ett mail i taget.

Bieffekten är – såklart! – att jag blir mer effektiv. En hel helgs mailskörd består av ett hundratal mail, men de flesta är spam eller nyhetsbrev eller notifikationer av olika slag. Ett fåtal av dem kräver arbete, och oftast är jag klar med mailen på en timme.


Den här rutinen har nu satt sig. Jag skriver detta på ett café, klockan är strax innan nio, och mailboxen har varit stängd sedan igår eftermiddag. Jag prioriterar skrivandet före mailkollen – även om mailen förmodligen går snabbt att hantera, finns risken att något i mailen drar iväg mig och att jag aldrig kommer tillbaka till skrivandet. Mailboxen har en tendens att ta över min agenda. Därför försöker jag göra viktiga saker innan mailen öppnas.

På dagens agenda står, förutom att skriva detta blogginlägg, att pitcha Kulladal framför en panel av ”drakar” på eventet Maxa Malmö. Ett slags ”Draknästet” anordnat av Tillväxt Malmö, men det är mindre fokus på kapital och mer på rådgivning. Jakob och jag ska stå där, beväpnade med en Keynote-presentation som Johanna designat, för att se om någon drake blir intresserad av att få veta mer om Kulladal och våra kök. Hur det går, det får bli ett framtida blogginlägg!

Small Giants

Sedan några år tillbaka är jag tränare för mina döttrars fotbollslag, i FC Rosengård. En av tjejerna där frågade mig en gång vad jag jobbar med.
– Jag har ett köksföretag, svarade jag.
– Aha. Som Ikea?, frågade 11-åringen.
– Njae, det är faktiskt nästan motsatsen. Ikea är ett jätteföretag men vi är bara fyra anställda, förklarade jag.
– Wow!, utbrast hon förundrat. Är ni så dåliga!?

Episoden fick mig att tänka på en bok som jag läste för några år sedan, och som jag nu senaste månaden läst om. Jag hintade i ett inlägg för ett tag sedan att jag gjort en lista med de 12 böcker som påverkat mig mest i mitt företagande, och har kommer nu den första av dem.

Small Giants – Companies That Choose to Be Great Instead of Big av Bo Burlingham.

11-åringen i mitt fotbollslag gav uttryck för en rätt vanlig föreställning om företag: Ju större, desto bättre. Det är väl rätt självklart? Om ett företag är bra så växer det ju. Och om det är dåligt så vissnar det bort.

Men i Small Giants utmanas den synen. Redan i dess underrubrik sätts tonen: Den handlar om företag som vill vara fantastiska istället för stora. Det finns alltså en motsättning mellan “stor” och “bra”.

Boken handlar om en typ av företag som oftast flyger under medias radar; Det är nästan alltid privatägda företag (de har aktivt valt att inte bli publika eller ta in externa ägare). Det är företag som valt att satsa på kvalitet i allt de gör, och i många fall valt bort snabb tillväxt. Följden är att de alla är relativt okända utanför sin community.

Frågan som ställs på sin spets är: Vad är egentligen ett bra företag? Och om det inte hänger ihop med storlek – omsättning, antal anställda osv – vad avgör om ett företag är bra eller inte?

Det kryptiska svaret som ges i boken är att bra företag har ”mojo”. Man måste kanske läsa boken för att helt förstå innebörden av begreppet, men man kan kanske sammanfatta det med att ”mojo” är det som gör att företaget som organism trivs och utvecklas. Och att ”mojo” sitter i väggarna. Det genomsyrar kulturen.

Begreppet ”Small Giants” har vi tagit till oss på Kulladal. Vi läste alla boken i början – sommaren 2020 – och ofta när vi pratar om vårt företags framtid kommer begreppet fram.

Till exempel, när vi hade en strategi-workshop för ett par veckor sedan enades vi om en visionspunkt som handlar om att ”kvalitet alltid går före expansion”. Det är vår definition av vad ett ”bra” företag är.

”Kvalitet före tillväxt” betyder förstås inte att expansion i sig är något dåligt, utan bara att den ska vara underordnad kvalitet. Expansion på bekostnad av kvalitet (på produktens kvalitet, servicens kvalitet, och varumärkets anseende) är inte OK, har vi bestämt.

Entreprenörer som gjort tillväxtresor med sina företag vet att detta är lättare sagt än gjort. Därför är det aldrig fel att påminnas om att det finns alternativ till snabb tillväxt.

Boken ger flera casestudies om företag som är ”small giants” och som har ”mojo”. Det mesta handlar om företagets insida, dess kultur, snarare än vad företaget producerar och säljer. Poängen är att en bra kultur skapar engagerade medarbetare. Vilket, per automatik, gör kunderna glada. Vilket förstås driver tillväxt ändå, som en bieffekt. Där någonstans finns poängen.

Om att “inte hinna”, och vad gratislunchen faktiskt kostar

Jag har förbjudit mig att säga är: ”Jag hann inte.”

Det är en frestande fras att använda när någon frågar mig om jag gjort x y z, det där som jag borde ha gjort, och jag vill ha en lämplig bortförklaring. ”Jag hann inte” är ett bekvämt svar. Och därför är också förrädiskt.

Vad ska man säga istället?
Vi återkommer till det, men låt mig först skriva lite om tid och pengar.

Vi värderar pengar högt, men glömmer ofta att tiden är en ännu dyrbarare resurs. Pengar går det att tjäna mer av, medan tiden ständigt rinner iväg i samma takt. Det går inte att tjäna mer tid, så det enda vi kan göra är att inte slösa med den.


Ju längre man kommer i sin karriär, desto fler möjligheter dyker upp. Åtminstone har det varit så för mig. Fler kontakter, fler inbjudningar till event, fler mail, fler gratisluncher och förfrågningar om att ”pick your brain” eller ”låna din tid”. Det sista uttrycket är ju lite lustigt: Som om det sedan går att få tillbaka tiden som man en gång “lånat ut”.

Varför hinner vi inte allt vi vill? Jo, av samma anledning som att garderoben är full, för att vi fortsätter att fylla på med nya kläder utan att rensa bort det gamla.

Vi på Kulladal hade en strategidag tidigare i veckan, för att lägga upp planer och mål för de kommande åren. Det blev en mycket inspirerande dag! En av övningarna vi gjorde var att systematisera alla ”actions” in i någon av följande tre kategorier:

  • Saker vi ska börja att göra
  • Saker vi ska fortsätta att göra
  • Saker vi ska sluta att göra

De två första kategorierna var relativt lätta att fylla på. Vi gör många bra saker som vi ska fortsätta med, och vi kunde se många nya saker vi borde börja med. Men när det kom till ”Saker att sluta med” så tog det stopp. Allt behöver väl göras?

Allt är förstås inte viktigt, men vi har våra blindspots som gör det svårt att upptäcka de gamla kläderna som tar upp plats längst in i garderoben.

Konsekvensen av att försöka göra allt är att vi stressar ihjäl oss och ändå inte hinner det vi borde. Fast just det, jag ska ju inte använda verbet “hinna”. Vilket ord ska vi använda istället?


Vad vi måste förstå – om vi vill få rätt saker gjorda – är att det finns en kostnad för allt vi tackar jag till. Tid är pengar, och när vi väljer att gå på en gratislunch så har det en ”opportunity cost”. Dvs, vi säger samtidigt nej till något annat, även om vi inte riktigt vill erkänna det för oss själva. Det är därför det inte finns någon ”free lunch”.

När jag just nu, en fredagsförmiddag, skriver detta så väljer jag samtidigt bort flera andra saker: Jag jobbar inte med fakturering, eller ritningskorrektur, eller mailar kunder eller diskuterar med leverantörer. Just nu prioriterar jag skrivandet.

Där är ordet vi letar efter! Prioritera.
När någon frågar oss om varför vi inte gjort X Y Z och vi vill svara ”Jag hann inte” så kan vi istället svara: ”Jag har inte prioriterat det.”

”Jag hann inte” signalerar att du är offer för omständigheterna.
”Jag prioriterade inte” signalerar att du tar ansvar för din tid.
Det är skillnaden mellan omedveten respektive medveten time management.

Det betyder förstås inte att vi ska göra allt som finns på to do-listan – tvärtom! Det finns massor av grejer som förmodligen borde tas bort därifrån – prioriteras bort – för att vi istället ska hinna annat.

Jag jobbade med en webdesigner för många år sedan, som när jag gav honom flera olika uppgifter samtidigt svarade: ”OK, jag hör att du vill att jag ska göra A, B och C. Min tid kommer räcka till en av dem – vilka av uppgifterna ska jag stryka?”

Väldigt insiktsfullt! Jag tror att det är en sund hållning att ha mot sig själv också, när man ser den ständiga växande todo-listan: Vad måste strykas? Vad ska prioriteras? Om man gör rätt så hamnar man inte i läget då man behöver säga ”Jag hann inte”, utan kan istället rakryggat svara: ”Nej, jag har valt att istället göra annat.”


En av de viktigaste färdigheterna vi behöver kultivera i vår stressade tillvaro, är konsten att säga nej. Hur gör man det? Det finns en läsvärd bok om det (om man vill prioritera läsning), men annars kommer mitt favoritsvar här:

Därför har du mer otur än de flesta

I början av min fotografkarriär, på sommaren 2003, fick jag tillfälle att fotografera popmusikern Tomas Andersson Wij. Det blev en fotosession, på spekulation, i hans lokal på Åsögatan på Södermalm.

Jag tog hundratals bilder, som man gör. När jag efteråt gick igenom materialet så visade det sig att den bästa bilden var den allra första som tagits. En testbild, som bara togs för att kolla skärpan och ljuset. En skräpbild.

Tomas skivbolag köpte bilden, använde den som pressbild och på skivomslag, och jag hade den ett tag inramad affisch på väggen i min lilla etta. Jag gillade att berätta historien om hur bilden kom till (och uppenbarligen gör jag det fortfarande), och en gång fick jag responsen:

– Wow, vilken tur du hade!

Tur?
Jag kände mig lite förolämpad. Vadå tur?! Jag hade ju riggat alla förutsättningar för att bilderna skulle bli bra, och sedan råkade det blir just testbilden som blev rätt. Allt var en del av min masterplan för fotograferingen.

Ungefär som Ingemar Stenmark svarade en reporter efter en tävling, när han vunnit med en enda hundradel, och reportern påpekat hur tur han hade haft:

– Ja, det är konstigt! Ju mer jag tränar desto mer tur har jag!

Bortsett från att Stenmark aldrig sagt detta (det är en faktoid, citatet lär ha sitt ursprung i golfvärlden) så stämmer det ändå med hur vi generellt ser på tur. När vi själva lyckas med något, då är det ett resultat av vårt hårda arbete.

Men hur tolkar vi det när vi ser andra människor lyckas? Jag fick detta illustrerat för mig när jag för ett tag sedan hörde en flicka i lågstadieåldern fråga sin pappa: Hur kom det sig att alla deras vänner bodde i större hus än vad de själva gjorde?

– För att de har mer pengar, svarade pappan.
– Varför har de mer pengar?, frågade dottern.
Jag väntade mig att pappan skulle svara något om universitetsutbildningar, klättringar på karriärstegar, jobb på framgångsrika företag och så vidare, men istället svarade han kort och självsäkert:

– De har haft tur, helt enkelt!

När vi ser andra lyckas har vi en tendens att tillskriva detta till “tur”. Kanske inte så konstigt: Vi har väldigt lite inblick i hur andra människor jobbat och slitit genom livet – när vi ser de lyckosamma ligger ”tur” nära tillhands.

Hur är det med otur?
Som Morgan Housel påpekar i The Psychology of Money tänker vi då tvärtom.
Det vill säga: När vi själva misslyckas med något så tycker vi att vi har otur.
Men när andra människor misslyckas med något, då är det för att de är inkompetenta eller slarviga.

Generellt tycker vi att vi har mindre tur än genomsnittet, och dessutom har mer otur än de flesta andra. Vilket skulle kunna stämma i enstaka fall, men förmodligen har det med vår perception att göra.

Det är ungefär som när man cyklar och har lätt medvind men inte reflekterar över det. Men så vänder man hemåt och får plötsligt motvind och tänker att vilken jäkla otur att det skulle börja blåsa precis nu!

Jag säger inte att tur eller otur inte finns. Båda faktorerna spelar en stor roll i våra liv, och vi vet aldrig när vi kommer bli träffad av den ena eller andra. Hur många avgörande händelser i ditt liv har inte berott på att du halkade in på ett bananskal, på ont eller gott?

Men om vi ska lära oss något av dessa erfarenheter bör vi sluta att skylla på otur när vi drabbas av motgångar. På samma sätt som jag tyckte mig ha riggat förutsättningarna för ”tur” under min fotosession med Tomas Andersson Wij, så gör vi ibland det motsatta: Vi tar risker och felsteg som gör att vi skapar förutsättningar för att vi snart ska få rejäl otur.


Och nu något helt annat: En nyhet från Kulladal, köksföretaget som jag driver tillsammans med mina glimrande kollegor: Vi smyglanserade en ny köksserie igår. Vilket är en rätt stor grej med tanke på att vi bara haft en enda köksserie fram tills nu, från starten 2019. Första serien är 20-talskök, och följaktligen är nya serien i 30-talsstil. Funkis! Spana in inlägget på vår Insta och lämna gärna en kommentar!

Mellanhanden – pressad och klämd

En snickare ringde mig för ett tag sedan. Han sa sig vara intresserade av att samarbeta med oss, kanske behövde vi fler snickare? Fler montörer eller arbetare i snickeriet? Under samtalets gång förstod jag att det egentligen var mest ett spionagesamtal – han ville få veta hur vi jobbade, vilka kunder vi hade, hur vi hittade dem, och så vidare, för att dra nytta av det i sin egen business.

Den här typen av spionage händer ibland, förmodligen oftare än jag vet eftersom jag bara känner till de fall som vi upptäckt. Men generellt har jag inget emot att dela med mig av hur vi jobbar – det är ju därför jag skriver den här bloggen – så jag berättade hur det är.

”Kunderna kommer till oss med önskemål om ett nytt kök, och sedan guidar vi kunden, och tolkar deras önskningar. För att sedan förmedla allt till snickeriet”, berättade jag.

“Va?!”, sa snickaren på andra sidan tråden. “Ni snickrar inte själva? Ni är alltså bara en mellanhand?” Hörde jag kanske en ton av förakt i hans röst, när han uttalade sista ordet?

Kanske trodde han nu att skulle bli lätt att konkurrera ut oss, eftersom han själv var snickare och inte behövde någon mellanhand mellan sig och kunden? Att kapa mellanleden, det är ju så man tjänar pengar, eller hur?

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Ni vet hur det kan vara: Man blir ställd och kommer inte på något. Förrän långt senare, när man processat vad som sagt, och inser man vad man borde svarat, men då är det ju för sent.

Tja, man kan alltid blogga om det istället, ett år senare.


Ja det stämmer att vi “bara” en mellanhand mellan kunden och snickeriet. Det är mycket information som ska “översättas” från kunden till snickeriet. Dels från svenska till engelska (eftersom våra snickerier är utomlands), dels från “kundspråk” till “hantverkarspråk”.

“Gör skåpet lite större på höger sida” på kundspråk kan heta “Right frame 80, recess 60” på snickerispråk.

Mellanhand. Bokstavligt talat mellan två parter.
Den del som blir klämd när de två andra utövar press.


Mitt första decennium i arbetslivet, när jag var frilansfotograf, jobbade jag direkt mot min kund, som oftast var ett företag. B2B, som det heter. Jag behövde inte vara mellanled.

I backspegeln känns min gamla ”jag-gör-jobbet-själv”-tillvara som en dröm. Att inte behöva förlita sig på att någon annan ska göra det. Väldigt okomplicerat.

Fast nej, nu förenklar och förskönar jag min gamla tillvaro, The grass is always greener on the side that’s fertilized with bullshit.

Hursomhelst, det är en tydlig kontrast mellan min gamla frilanstillvaro jämfört med så som vi på Kulladal jobbar idag: Vi är emellan vår kund, en privatperson, och snickeriet.

Privatpersoner, det är ju sådana som du och jag, så det kan väl inte vara så farligt? Vanliga människor ju.

Du kanske känner några vanliga människor? Om inte, så kan jag berätta för dig hur de är: Vanliga människor vill ha så mycket som möjligt för minsta möjliga peng.

Och den andra sidan, leverantörerna, är egentligen inte så annorlunda. De vill, grovt förenklat, göra så lite så som möjligt för maximal summa.


Alla partner agerar förstås helt rationellt utifrån sina behov och perspektiv, men det är också därför det behövs en mellanhand, en medlare.

Till exempel:

En kund frågar om vi kan göra en tallrikshylla. Det är inget som ingår i vårt ”standardsortiment”, så vi behöver stämma av med snickereit. De svarar att de så klart kan göra en tallrikshylla. ”Hur ska den se ut och vad får vi betalt?”, frågar de. Vi går tillbaka till kunden, frågar om inspirationsbilder, som vi sedan översätter till ritningar. En enkel sak som en tallrikshylla visar sig innehålla många detaljer och val av dimensioner och proportioner. ”Är det så här ni tänkte er?”, frågar vi kunden när ritningarna till slut är klara, och vi sätter samtidigt en prislapp på projektet. ”Hur känns priset?”

Och så håller det på så, fram och tillbaka mellan kunden och oss och snickeriet, gång på gång, i projekt efter projekt. Ibland rullar det på bra, ibland blir det skav och friktion. Ständigt finns risk för missförstånd, att saker blir ”lost in translation”. Och hela tiden är vi beroende av att någon annan – snickeriet – utför vår kunds önskningar.


En köksaffär är förstås inte på liv och död, även om det ibland kan kännas så. Det är ju en hel del pengar inblandade. Och många känslor och mycket nerlagd tid och engagemang från alla håll.

I mitten av processen finns vi, mellanhanden, som ibland blir rejält klämd och ihoptryckt. Jag har upplevt det tydligare under det senaste halvåret, nu när det börjar bli sämre ekonomiska tider. Pressen. Kan leda till tryck över bröstet.


Jaja, vad hade du väntat dig?, frågar jag mig själv ibland när jag klagar som mest. Alla branscher, och alla jobbroller, har sina för- och nackdelar.

Hur gick det förresten med snickaren, han som ringde och spionerade? Jag hörde aldrig mer ifrån honom, och hittills har han inte startat någon konkurrerande köksverksamhet.

Hobbies: Meningslöst tidsfördriv, eller värdefull energiladdare?

Winston Churchill hade två hobbies. När han jobbade med en bok varvade han skrivandet med att mura tegelväggar. Hans uttalade dagsmål var ”2000 ord och 200 tegelstenar”. Varför? Det var inte för att han behövde mura något, eller för att någon bad honom göra det. Utan bara för att han ville. För att ha något att göra med händerna, och för att kuna låta tankarna vandra fritt.

Den andra av hans hobbies var att måla. Under krigsåren tog han pauser då han gick ut med sina penslar och staffli. Han målade med glada färger, som en kontrast till den mörka verkligheten, och det sägs att målandet hjälpte honom genom depressiva perioder. Han skrev också en bok om denna hobby, Painting as a pastime.

Min hobby startade för knappt ett år sedan och jag har skrivit om det tidigare här i bloggen: Skrivmaskiner. ”Räcker det inte med en?”, brukar folk undra när de hör att jag köpt ännu en skrivmaskin, och det har de ju rätt i. Men skrivmaskinerna har ackumulerats hos mig, och min fascination för dem har inte minskat.

Ibland försöker rättfärdiga det för mig själv med att skrivprocessen blir bättre på maskin. När jag sitter hemma på vinden i vårt hus och skriver – oftast innan barnen har vaknat – är det totalt distraktionsfritt (mobilen lämnar jag i ett annat rum). Men nej, det förklarar inte varför jag har så många.

Följdaktligen blir jag en smula generad över det här konstiga intresset och frågar mig om finns det någon vettig logik i det. I de stunderna tänker jag på Winston Churchill och hans tegelstenar. Vad var poängen med dem egentligen?

Kanske är poängen att en hobby balanserar arbetet. För min del har skrivmaskinshobbyn hjälpt till att jag helt kopplar bort jobbet efter arbetstid. Jag kollar inte mailen på kvällar och helger längre. Det är en 20-årig vana, att ständigt ständigt kolla mailen, som nu brutits. Betyder det att jag numera jobbar mindre, och får mindre gjort? Nej, snarare att jag nästa arbetsdag är mer laddad, och kan jobba mer effektivt, när jag är tillbaka vid jobbdatorn.

Det finns också något välgörande att jobba med händerna, till skillnad från den digitala, abstrakta miljön som är min och mångas arbetsvardag.

Churchills båda hobbies – måla och mura – var något han gjorde med händerna, och på samma är det för mig. Skrivandet i sig är en taktil upplevelse, och också att serva och reparera dem. Efter att ha meckat med omkring 50 skrivmaskiner senaste året har jag blivit hyfsad på att fixa fel i dem.

Ett fel i en skrivmaskin är alltid mekaniskt, och mer eller mindre synlig, till skillnad från en bugg i en mjukvara som är osynlig (åtminstone för mig som inte kan läsa kod). Tillfredsställelsen i att ha lyckats hitta och fixa ett sådant mekaniskt fel – genom att sätta dit en fjäder eller böja till en metallbit – är oväntat stor.

Det är konstigt det där. Egentligen är det väl helt meningslöst? Vad spelar det för roll om en metallbit är böjd på rätt sätt, eller om en fjäder kommit på plats?

Men ändå. Ju djupare ner jag kommer i skrivmaskins-kaninhålet, desto mer tror jag på hobbyns läkande kraft.

Kraftig expansion och tryck över bröstet

Det har gått tre månader sedan jag sist bloggade. Tre mörka vintermånader. När det var som mörkast – bokstavligt och bildligt – besökte jag sjukhuset och fick hjärtat kollat. Här kommer snabbreprisen:

Jag var i Litauen i februari och insåg några saker. Kors och tvärs genom landet körde jag, för att hälsa på hos våra snickerier och snacka om framtidsplanerna.

Litauen är på många sätt ett intressant land, och det är också intressant hur lite gemene man i Sverige känner till om landet. Trots att det bara ligger 1,5 timme bort med flyg.

Folk brukar blanda ihop de baltiska staterna, som om de vore ett och samma land. ”Ni tillverkar era kök i Estland, va?”. Nej, Litauen är unikt. Det är ett litet land med stort fokus på träindustri och möbeltillverkning. Cirka 50 000 litauer jobbar inom möbelindustrin.

Det är alltså ingen tillfällighet att jag är i Litauen titt som tätt.

Denna gång blev det ett tiotal timmar i bil och på flygplan. Jag reste ensam – vilket jag gillar – och det gav massor av tid för reflektion. Jag fick tillfälle för intag av ny inspiration, i form av Tim Ferriss podcast och ett par olika ljudböcker.

Helt ärligt:
Vintern hittills har känts rätt tung för mig. Det har varit mer än den vanliga stressen och pressen som hör ihop med att driva företag. Under vintern har det liksom blivit lite mörkare. Omvärldsläget med recession och höga räntor, och därtill kriget i Ukraina, och NATO-krisen i Turkiet, har inte hjälpt humöret. Vi har leverantörer i både Ukraina och Turkiet.

En fredag kväll för några veckor sedan blev det ett kort sjukhusbesök. Medelåldersklyschan ”tryck över bröstet” och jag blev rekommenderad att kolla upp det. Det visade sig vara falskt alarm, EKG:t visade inga problem, men det blev en väckarklocka, som man klyschigt säger.

Vi – Kulladal Kitchens – expanderar kraftigt just nu. Vi bygger ut vårt showroom och bygger samtidigt två nya showroom, i Göteborg och Jönköping. Och allt blir alltid dyrare och mer utdraget än vad man räknat med. Eftersom vårt företag är helt självfinansierat så påverkar varje krona. När det kostar mer än beräknat så känns det fysiskt i mig.

“Varje företag är en löst ihophållen katastrof”, sa en av intervjupersonerna i ett Tim Ferriss-podavsnitt, vilket varje entreprenör kan känna igen sig i. Det är bara på ytan företag ser välfungerande ut.

När jag körde runt på den litauiska landsbygden – överallt trähus med liggande panel, och storkbon på var och varannan telefonstolpe – slog det mig att jag slarvat med två vanor som jag haft tidigare: Dels att läsa böcker, dels att skriva och reflektera. På samma sätt som att ”man blir vad man äter”, är det med ens inre liv. Utan input av tankeföda, och tid att processa den, blir det näringsbrist för själen.

Därför tar jag nu ett omtag med bloggen. Ett inlägg i veckan, från och med nu. Jag behöver en fast process och rutin. Utkasten skriver jag på mina skrivmaskiner på morgnarna innan barnen vaknar.

“Bloggen är död”, förkunnade en annan av Tim Ferriss intervjupersoner, när jag körde runt i Litauen. Det är kanske sant (det var förresten samma insikt som fick mig att sluta blogga 2008…). Men, poängen med bloggandet är för mig inte att “nå ut”. Det är en process som jag vet skapar bra följdeffekter: Om jag har en skrivarrutin, så kommer automatiskt bokläsarrutinen att hållas igång, vilket leder till mindre slötid att scrolla på sociala medier, och därmed mindre risk att dras ner i de själsliga avgrunderna som omger oss.

Så ja, jag har kommit igång med bokläsandet igen. Jag har gjort en lista på de böcker som påverkat mitt företagande mest genom åren – listan består av 12 böcker – och har nu börjat läsa om dem. Mer om dessa böcker i kommande blogginlägg.


Helt kort om läget på Kulladal:
Recessionen har kommit av sig, åtminstone för nu. Vi säljer mer kök än någonsin, nyss sålde vi vårt 200:de kök. De första 100 köken tog 30 månader. Den andra hundringen gick på 13 månader. Det går bra nu! Och allt är en löst ihophållen katastrof. Fast det är bra, ändå!

Hur vi förbereder oss inför recessionen

Det viskas i köksbranschen. Det tisslas och tasslas. Tecken på oro syns varstans. Allt fler annonser för kök dyker upp i sociala medier och på Google – företagen försöker möta minskad efterfrågan med hårdare marknadsföring. 

Recessionen är på ingång. Alla undrar hur det ska gå.

Från snickerier och branschkollegor hör jag att efterfrågan går ner. Kunderna håller i pengarna nu när räntorna går upp och inflationen fått levnadskostnader att skena. Lätt att bli pessimistisk då.

Men jag är – helt ärligt – inte särskilt orolig. På Kulladal märker vi också en viss avmattning i efterfrågan, men leads och ordrar kommer fortfarande in i en strid ström. Tidigare i år hade vi problem med för låg kapacitet i snickerierna, och vi tvingades pausa försäljningen. Nu är det problemet borta och vi har bra balans mellan efterfrågan och produktionskapacitet.

Man kan inte bromsa sig upp för en backe, sägs det. (Eller kan man det?) Hursomhelst, vi på Kulladal trycker på gasen. Om ett par veckor slår vi hål i väggen i showroomet och öppnar upp till 125 nya kvadratmeter. Det blir ett större showroom, med fler arbetsplatser, som kommer skapa bättre upplevelser för både våra kunder och för oss.

Vi lanserar en ny produkt – en ny köksserie – någon gång i början av nästa år. Andra rundan av prototypskåp är snart klara i snickeriet, det första riktiga köket börjar monteras om en månad eller två.

En ny upplaga av vår broschyr anlände från tryckeriet häromdagen. 2000 ex, varav knappt hälften skickades ut direkt. (Om du vill beställa ett eget ex så går det bra via denna länk.)

Jag har allt mindre direktkontakt med kunderna, och jobbar istället med vår infrastruktur. Vi har ett par IT-projekt i rullning som jag ”designar” och projektleder, med syftet att skapa ett effektivare arbetsflöde i vår backend. Syftet är, klyschigt nog, att öka kvaliteten. Det vill säga, minska risk för fel och därmed göra kundupplevelsen ännu bättre. Samtidigt som Kulladalmedarbetarna får mer tid över när IT-systemen tar över en del av jobbet.

Jag ser det så här:

En av mina primära uppgifter i Kulladal är att vara vägbyggare. Inte bokstavligt förstås, utan metaforiskt.

1. Ta ut riktningen för vägen, och bestämma vart företaget ska åka (detta gör vi dock till stor del gemensamt i företaget). 

2. Trampa upp en stig för att lära mig var det finns hinder och fallgropar (Kulladals första 40 kök sålde och hanterade jag själv, innan jag började delegera delar av processen). 

3. Räta ut vägen och göra underlaget bra. Så att mina medarbetare kan köra på i full fart.

Det kan vara frestande att hoppa över det andra steget, dvs att börja delegera och/eller bygga system direkt efter att riktningen är utstakad. I vårt fall skulle det sparat oss ett och ett halvt år. Men personligen tror jag ändå att det vore ett stort misstag. Det är viktigt att först känna till alla mekanismer i ett företag innan man ger sig på att försöka rätta till dem.

Steg 3 handlar till stor del om IT-stöd med olika automationsprocesser. Dessa är Mödosamma att bygga upp, men desto mer tillfredsställande när de fungerar.

No alt text provided for this image

Vi har fått digitaliseringsstöd för dessa satsningar – tack för det, Tillväxtverket! – därav loggan här.

Allt är guld och gröna skogar? Nej, så klart inte. Jag kan också känna oro för framtiden, för kriget i Ukraina, för inflationen, för räntorna, för vikande efterfrågan. Men vad ska man göra? Jag kan bara jobba med det jag kan påverka. Om allt går åt helvete, om det blir en depression likt den 1929 eller ett tredje världskrig bryter ut, då spelar inget ändå någon roll.

Vad göra?

Man kan göra som Candide: Att odla sin trädgård. En recession är en utmärkt period för att så nya frön. Never waste a good crisis.

Hur hittar man producenter utomlands?

Kulladal har i nuläget snickeriproduktion hos tre olika snickerier – två av dem i Litauen och ett i Turkiet. Ibland får jag frågan: Hur hittar man snickerier utomlands? Det generella svaret har jag inte, men jag kan berätta hur vi gjorde. Här kommer ett par brokiga historier om hur det gick till.

Litauen

Det började hösten 2017, när vi var i uppstartsfas av Skandinaviska Shakerkök. Våra två första provkök till testkunder hade byggts av ett snickeri i Malmö, men processen var ärligt talat lite svajig. Kommunikationen med snickeriet kändes sådär, och dessutom ville de höja priserna rejält – 40% – något vi kände att det inte fanns utrymme för. Så vi började söka utomlands.

Vi hittade en ingång på Region Skåne, som berättade om ett europeiskt nätverk – EEN som hjälper företag inom EU med export/import. Själva förfarandet var rätt byråkratiskt: Vi skulle skriva en sammanfattning på vad vi letade efter, och handläggaren på Region Skåne skulle sedan distribuera informationen till sina utländska systerkontor runt om i Europa.

Jag hade inga större förhoppningar när vi inledde processen, men vi hade inget att förlora.

Det visade sig snart att EEN var en juvel! Vi fick väldigt bra hjälp av handläggaren och processen gick smidigt.

Vi lärde oss att det finns två huvudsakliga länder inom EU som har gott snickeriproduktion: Polen och Litauen. En handfull snickerier svarade på vår annons och skickade in ansökningar om att jobba med oss. Efter en första gallring hade vi kommit ner till två snickerier, båda i Litauen, som verkade kunna göra det vi var ute efter.

Båda snickerierna gick med på att tillverka varsitt provskåp, utifrån våra specar, som skickades till oss efter ett par veckor. Vår tanke var att välja ut ett av dem, men under processen mognade beslutet att jobba med båda.

Varför två snickerier istället för ett? Dels för att inte lägga alla ägg i samma korg, dels för att de båda snickerierna var (och är) rätt olika – deras styrkor och svagheter kompletterar varandra.

Snabbspolning fram till idag: Det ena av dessa båda snickerier jobbar vi med fortfarande och det andra bygger nästan alla kök åt min före detta kollega på Skandinaviska Shakerkök.

Idag jobbar vi med ytterligare ett litauiskt snickeri, som jag hittade på ett enklare sätt: Jag googlade. Så kan man också göra.

Turkiet

Vårt turkiska snickeri däremot, i Istanbul, är en väldigt annorlunda historia. Den började också under Skandinaviska Shakerkök-tiden, när vi ville utveckla en magnetlösning för våra skåpsluckor. Via Upwork fick jag kontakt med G, en driven entreprenör/ingenjör i Istanbul. Det blev många och långa diskussioner om hur magnetlösningen skulle utformas, men av olika anledningar blev den inte klar förrän en bit in i Kulladal-tiden (varför dessa magneter bara finns i våra Kulladalkök men inte i hos Skandinaviska Shakerkök).

När vårt ena litauiska snickeri brann ner en vårkväll 2021 så insåg vi att vi behövde fler korgar att lägga våra ägg i. Jag tog upp kontakten med G igen och frågade om han hade tips på snickerier. Under samma period sökte vi efter kontakter hos snickerier i Ryssland, Belarus och Ukraina – jag hade videomöten med flera av dem. Med facit i hand var det nog tur att det inte blev något av dessa.

Hursomhelst, G svarade att han inte kände till något snickeri, men att han kunde starta ett.

Nu två år senare inser jag vilken otroligt dålig idé det är att starta ett snickeri från scratch. Det finns så många fallgropar att falla i att det nästan är omöjligt, och att dessutom göra detta utanför EU – med all byråkrati det innebär – gör att jag verkligen inte kan rekommendera det till någon. Det är ett minfält.

Men det visste inte vi, så vi gick in i Istanbul-satsningen med full fart, och brände broarna bakom oss (läs: betalade en hel del i förskott).

Oj vilken resa det har varit. Vi har lärt oss massor. Otaliga saker har gått fel längs vägen, men alla problem har blivit lösta. Sedan en tid tillbaka är vi ute på andra sidan. Snickeriet i Istanbul levererar fantastisk kvalitet, och med hög produktivitet. De och vi har tillsammans satt upp en logistiklösning (egen lastbil) som funkar bra.

Kort sagt: Om vi inte hade tagit det ”dåliga” beslutet att satsa i Istanbul hade vi inte kunna växa och möta efterfrågan från våra kunder.

Ja, så gick det till! Maila mig gärna om ni har fler frågor eller funderingar kring hur vi jobbar!

Skrivmaskiner!

Till sist: Ni undrar ju: ”Vilken skrivmaskin har du skrivit utkastet till det här blogginlägget?” Glad att ni frågar! Jag skrev det på en Hermes Media 3 (denna!), och scannade sedan in texten med mobilen med hjälp av appen Prizmo Go. Och sedan redigerade jag texten i Simpletext i datorn.

Jag ska förresten starta en skrivmaskinsshop. Ja, det är smalt! Inget man bli rik på men kul ska det bli. Mer om det framöver!

Så gick det till när jag sålde mitt företag (Apelöga)

För 12 år sedan startade jag Apelöga AB, en fotobyrå. Nu i somras, till sist, sålde jag företaget.

Apelöga var mitt första riktiga företag. Innan dess hade jag frilansat som fotograf i 7 år, vilket jag började tröttna på. Idén bakom Apelöga var dels att rikta sig mot företag, dels att ha en prismodell som bygger på pris-per-bild istället för pris-per-timme.

Sagt och gjort. Vintern 2009/2010 spelade Anna Järvinens låt “Äppelöga” på radio, samtidigt som jag skulle bestämma namn till nya företaget. Adamsäpple + apple of my eye + Äppelöga. Och så blev det som det blev.

Sex år senare bestämde jag mig för att lämna Apelöga (som då hade 7-8 anställda). Vår andra dotter var ett knappt år gammal och jag ville vara pappaledig på heltid, och samtidigt fundera på vad jag ville göra med mitt liv. Det var ungefär då jag startade den här bloggen (första inlägget skrevs i december 2016).

Sedan gick det nästan sex år till innan jag helt kunde lämna företaget. Fram till i somras ägde jag 80% av aktierna, och därmed kunde jag aldrig riktigt slappna av, utan behövde hela tiden ha hyfsad koll på verksamheten och dess siffror.

Under de här sex sista åren hade vi två spekulanter som var intresserade av att ta över Apelöga. Det första sa vi nej till ganska tidigt i processen, för att kulturen inte kändes som en match. I det andra fallet – hösten 2021 – gick det väldigt långt. Letter of Intent skrevs, due diligence gjordes. Vi skrev på sekretessavtal och gjorde inventarielistor. Vi slet rätt hårt, främst min vän Jakob som kan sånt här och som hjälpte mig genom processen.

Men köparen backade ur i sista stund, strax innan julen förra året. Som argument framfördes sådant som de egentligen kände till från dag 1, så jag tror fortfarande att det låg något helt annat bakom beslutet. Det kändes rätt tungt, efter allt vi hade gått igenom. Men det är en lång historia som får berättas en annan gång.

Lösningen som vi istället hittade var att Apelögas fotograf Christian (som jag lärde känna på fotoskolan för 20 år sedan, och som varit på Apelöga sedan 2012) tar över ägandet över företaget, tillsammans med Erika som är fotograf/designer/illustratör och som varit på Apelöga sedan 2014. Ett stabilt team, som det känns tryggt att lämna över till.

Blev jag rik nu?! Nja. Jag ska inte förneka att det blev en slant över, om än mindre än om vi fått till affären hösten 2021. Men pengarna går rakt in i mitt holdingbolag, där de ligger och fungerar som buffert ifall det skulle behöva göras investeringar i Kulladal. Min privatekonomi förändras inte direkt.

Jag ser tillbaka på Apelöga som en viktig läroperiod. Det var genom Apelöga jag fick möjlighet att testa olika idéer inom entreprenörskap, ledarskap, marknadsföring med mera. Och jag fick erfarenheter om hur det kan gå till att sälja ett företag.

Nu när jag på riktigt lämnat Apelöga bakom mig är det fullt fokus på att utveckla Kulladal. Mer om detta i kommande inlägg i bloggen!

 

Jobba hos oss! Samt om varför kvalitet vinner i längden

Vi har öppnat upp igen efter vår tvåmånaderspaus, då vi inte tog in några nya kunder. För min del märktes inte pausen – det jag i huvudsak gör i säljarbetet är att ta hand om avsluten på alla ordrar och kolla igenom detaljerna, för att sedan “översätta” all info till snickerispråk. Eftersom vi jobbade med våra pågående kunder under pausen så fortsatte avslutsordrarna att landa på mitt skrivbord. Ungefär två avslut i veckan, åtta kök i månaden, ligger vi på nu.

Känslan är att marknaden är långt ifrån mättad – vi får fortfarande fler förfrågningar än vi kan ta hand om, trots att vår marknadsföringsbudget är 0 kronor. Vi vill därför fortsätta växa, för att vi vill och för att vi kan.

Till exempel söker vi en ny medarbetare. Sista ansökningsdag är sista maj, så om du läser detta inlägg samma dag som det publiceras har du helgen på dig att skriva ihop en ansökan. Läs om förutsättningarna här.

Jag är inte delaktig i rekryteringsprocessen hittills, utan det är Josefine som håller i den. Från att jag tidigare har gjort alla delar i företaget själv – eftersom jag startade ensam – har jag sedan successivt delegerat ut arbetsuppgifter. Mitt mål är att helt jobba on the business istället för in the business, en distinktion som görs i boken E-myth Revisited. Josefine, som känner att gravitationen drar henne mot HR-frågor, har naturligt tagit hand om denna rekryteringsprocess. Win-win för alla inblandade.

Vi växer på några andra sätt också, som jag får berätta mer om när allt är klart, men för att hinta lite: Nya lokaler, ny fabrik, ny köksserie. Hösten blir intressant!

Liksom mitt förra blogginlägg skriver jag utkastet till detta blogginlägg på skrivmaskin, en Halda P från 1957. Varför jag gör så, och varför den processen funkar, skrev jag om .

Skrivmaskinerna har senaste månaderna växt sig till ett stort intresse och fascination hos mig (eller kanske guilty pleasure). Jag har också sett hur det finns beröringspunkter mellan dessa maskiner, och industrin som tillverkade dem, och köksbranschen och hur vi tillverkar våra Kulladalskök.

Från att den moderna skrivmaskinen uppfanns i slutet av 1800-talet utvecklades den och förfinades gradvis fram till mitten av 60-talet. Fram till den punkten hade man målet att göra så bra maskiner som möjligt, med så bra material som möjligt. Men från 70-talet och framåt började det gå utför. Metall byttes mot plast. Mekaniken förenklades. Designen blev tråkigare. Poängen hade blivit att göra billiga skrivmaskiner – hur ska man annars kunna sälja dem? Dessutom var det ett problem att de gamla skrivmaskinerna höll så bra – varför skulle någon vilja köpa en ny så länge den gamla fungerade?

Idag är därför 60-talsmodellerna de mest eftertraktade bland skrivmaskinssamlare. Jag tycker det är slående: Kvalitet och kompromisslöshet vinner i längden. De billiga alternativen kommer alltid förlora på lång sikt, även om de lyckas sälja mycket på kort sikt.

Det stämmer därför väldigt väl överens med hur vi ser på våra kök i Kulladal. Att de ska tillverkas kompromisslöst. Att designen ska vara perfekt. Våra kök är långt ifrån billiga, men de håller en livstid och man kommer uppskatta köken också när de är gamla.

Till sist: Johanna, Natalie och jag gjorde en rundresa till våra tre snickerier i Litauen i förra veckan. Det finns några bilder i våra stories om man vill se.

Om skrivandets två fiender, och skrivmaskinsmani

Nu måste jag skriva om skrivmaskiner. Jag har blivit besatt av dessa under de senaste veckorna.

Det började med att jag läste Draft no 4, en bok om hur man skriver non-fiction (och som Tim Ferriss ofta rekommenderar i sin podcast). I boken nämndes att det finns författare som fortfarande skriver på skrivmaskin. “Ha!”, tänkte jag i en halv sekund, “vilka teknikfientliga bakåtsträvare!”. Men i nästa ögonblick förstod jag plötsligt. Jag förstod.

Låt mig förklara, genom att berätta om de två fienderna, som förstör allt skrivande (och annat kreativt skapande):
Den ena fienden är distraktioner. I en dator och mobiltelefon finns de överallt. De buzzar och plingar och gör allt för att dra till sig min uppmärksamhet. De lockar med instant gratification. (Odysseus hade koll på denna fiende: Därför lät han sig bli fastsurrad vid masten när de seglade förbi sirenerna.)

Den andra fienden är den lilla rösten i huvudet som avbryter mitt i ett flow för att säga att jag nu borde redigera texten. Det är ett lömskt trick, för det verkar ju logiskt – varför inte redigera texten? Problemet är att när man hoppar mellan skriv-läge och redigerar-läge, så aktiveras olika delar av hjärnan. Det går att hoppa från skriv-läge till redigerar-läge relativt enkelt, men det är svårt att hoppa tillbaka. När anden är ur flaskan…

Dessutom kommer redigerar-delen av hjärnan tycka att texten hittills är skit och att det inte finns någon anledning att fortsätta jobba med den.

Båda dessa fiender är kanske egentligen samma fiende, den som Steven Pressfield kallar för The Resistance. The Resistance vill att du ska misslyckas.

Vad är botemedlet? Jo, en maskin som underlättar skrivande. En skrivmaskin, det hörs ju på namnet.

En skrivmaskin har inga blinkande appar och det kommer inga notifikationer. Och det är näst intill omöjligt att redigera texten under tiden man skriver, eftersom bläcket redan är instämplat på pappret. Per automatik lyckas man med det som Anne Lamott kallar för A shitty first draft. Poängen är att man måste stänga av självcensuren för att kunna producera någonting alls. (Lamotts bok Bird by Bird är förresten DEN BÄSTA boken om skrivande jag vet, läs den!)

Tillbaka till läsningen av Draft No 4: Sekunden efter att jag läst och skrattat åt skrivmaskinsförfattarna, lade jag ifrån mig boken och påbörjade det som skulle växa till en besatthet: Jag gick in på Tradera, sedan Facebook Marketplace, sedan Blocket, och sökte på: “Skrivmaskin”. En värld öppnade sig.

Några av mina första intryck var:
1. Det finns många begagnade skrivmaskiner! (Inte så konstigt eftersom alla hade en för 30 år sedan, och nu har ingen någon)
2. Många av maskinerna är estetiskt tilltalande (i mitt tycke särskilt 60-talsmodellerna)
3. De är billiga, vilket förstås hänger ihop med punkt 1.
4. Det är omöjligt att inte köpa en, eller två eller flera.

Min förra Blocket-besatthet, i våras, var att söka efter racercyklar, vilka är väldigt dyra, så nu blev jag positivt överraskad av hur många skrivmaskiner man kan få för nästan inga pengar. Jag började buda hem några stycken, och köpte några på chans från Blocket. De två första som kom hem var ett par italienska Olivetti-maskiner. Särskilt den ena, en Olivetti Lettera 32, i ett tealgrönt metallchassi, var kärlek vid första ögonkastet.

Varför inte bara en skrivmaskin, det räcker väl? Svar: På grund av punkt 2 och 3.

Mina döttrar, 6 och 9 år gamla, drogs genast till maskinerna. De knappade på tangenterna, lärde sig hur pappersmatningen och returspaken fungerar, skrev små brev till varandra.

Jag kom att tänkta på hur jag själv i deras ålder hade en enda önskan en julafton runt 1990: Att få en egen skrivmaskin. Vilket jag fick – en elektrisk maskin som jag sedan skrev oräkneliga sidor på under flera år tills den till sist blev ersatt av familjens PC.

Oj ja, det här blev ett off-topic-inlägg i bloggen, och tanken är inte att den ska handla om skrivmaskiner framöver (även om jag just nu inte kan komma på något annat i hela världen som kan vara viktigare). Istället har jag startat ett instakonto, där jag tänkte posta bilder och texter där om mina skrivmaskinseskapader. Följ gärna!

Nästa inlägg kommer att handla om Kulladal igen. Det händer så mycket där, vet inte var jag ska börja. Men jag kommer dit, snart.

Och nu kanske någon undrar lite skeptiskt: “Om nu skrivmaskiner är så bra, har du skrivit det här blogginlägget på skrivmaskin kanske?” Ja tänk för att jag har det. Eller nästan i alla fall: Jag skrev ett shitty first draft på min ena Olivetti-skrivmaskin för ett par dagar sedan, och lät sedan pappret med texten ligga och marinera (bildligt), tills jag nu skrev rent inlägget rakt in i WordPress. Processen funkar!

Till sist: Om ni råkar ha någon tjusig skrivmaskin som samlar damm, eller om ni springer på en på en loppis, eller hittar en maskin på secondhand, och att ni känner att ni inte vill ha den: Tipsa mig gärna! Jag vill ha fler…

Paus (full fart)

Jag skrev i förra blogginlägget att vi dragit ner marknadsföringen till noll. Men det räckte inte: Ett par veckor senare tog vi ännu ett steg för att bromsa antalet nya kunder: Vi tryckte på paus.

Kort sagt: Det kan bli för mycket av det goda.

Det är förstås väldigt roligt att ha en produkt som är så eftertraktad! Mina första 15 år som entreprenör/fotograf tillbringade jag i en bransch där det alltid var svårt att sälja. Då marknadsförde vi som tokar och testade alla möjliga hack och trix, men det var hela tiden svårt.

I köksbranschen tycks det vara helt tvärt om. Kul! Men vi började inse för några veckor sedan att det höll på att bli ohållbart. Trots att vi skalat upp produktionskapaciteten så insåg vi att det inte skulle finnas möjlighet att ta emot alla.

Vi bestämde oss därför för att pausa alla nya kunder, och samtidigt köra vidare med de kunder som redan påbörjat sin process hos oss. För att få en helhetskoll på produktionen köpte vi in ett gäng magnettavlor, kylskåpsmagneter och postitlappar, och började skissa upp produktionskapaciteten för sommaren och hösten.
En magnet = en produktionsslot.
En postit = en kund.
Väldigt enkelt, men effektivt system. Vi kunde snabbt se att de flesta produktionsslottar för sommaren och hösten kommer att fyllas med befintliga kunder.

I takt med att efterfrågan ökat och produktionskapaciteten inte räckt till, har jag funderat mycket kring flaskhalsar. Jag insåg att det hela tiden finns minst en flaskhals. När Kulladal var i uppstartsfas var det efterfrågan som var första flaskhalsen (väldigt få visste att vi fanns). Sedan, när efterfrågan kom igång blev jag själv flaskhalsen – jag hann inte ta hand om kunderna snabbt nog. Den flaskhalsen kom vi över genom att växa i personalstyrka. Och då blev snickerierna den nya flaskhalsen.

Så fort man löser en flaskhals och flödet ökar, uppstår en ny flaskhals på ett annat ställe i processen. Det är rätt självklart när man tänker på det, men samtidigt frustrerande. Man kommer liksom aldrig i mål.

Snickerierna i sin tur har sina egna flaskhalsar. Vår partner i Litauen har gott om material och gott om plats i sina lokaler, men har svårt att hitta mer personal. Vår partner i Istanbul upplever det omvända.

Ett syfte med att ha paus nu ett par månader är för att vi ska få tid att göra sådant vi inte hunnit med. För Johannas del handlar det bland annat om att ta tag i en redesign av vår hemsida. För Josefine blir det att bygga ett intranät med all samlad info om vårt företag (bland annat för att underlätta framtida onboarding av nya medarbetare). För Natalie är det bland annat att sätta sig in i ritningsprocesserna, med allt vad det innebär.

För min del kommer det under våren och sommaren att handla mycket om att projektleda olika IT-projekt. Vi fick beviljat digitaliseringsstöd från Region Skåne, pengar som vi kan använda till att automatisera vår ritningsprocess och effektivisera vår orderhantering. Samtidigt bygger vi vidare på vårt ritprogram (våra utvecklare i Ukraina är tillbaka på jobbet, allt rullar på som vanligt igen).

Det känns ändå bitvis lite jobbigt, det här med att säga nej till kunder så här konkret. Vi tappar förstås kunder på det. Men när jag börjar tvivla på beslutet om att pausa, då tänker jag på den här bilden:
Ibland måste man bromsa för att kunna gasa igen senare. I sommar/höst kör vi vidare med nya satsningar: Nya produkter, nya showrooms.

Ännu en flaskhals förresten: Vi börjar växa ur våra lokaler. Men det verkar finnas en lösning på just den flaskhalsen. Nya lokaler på gång. Mer om detta om/när kontraktet är påskrivet.

 

 

Ukraina

Det är svårt att tänka på något annat än Ukraina just nu. När detta skrivs är den ryska invasionen av Ukraina inne på sitt sjätte dygn.

Det är många tankar som snurrar men jag har svårt att formulera dem. Delvis blir jag hjälpt av böcker jag läst, då historien som bekant ofta upprepar sig. I höstas läste jag biografier om bland andra Churchill och Hitler, och jag kan se stora likheter med dagens situation. Då var det Polen, idag är Ukraina.

Av Hitler-biografin fick jag några insikter om hur svårt det är att göra sig av med en diktator. Det räcker inte att alla är emot diktatorn, någon måste också våga göra motstånd. I Hitler-Tyskland hände det nästan inte alls, bortsett från ett misslyckat attentatförsök i slutet av kriget. Varför? För att nazisterna monterat ner alla institutioner, så att det inte fanns något sätt för motståndet att samlas och kommunicera. Det var för svårt och för riskfyllt, så ingen vågade ta sig an Führern.

Här sitter man ju och hoppas på en rysk statskupp – de flesta ryssar måste väl ändå vara emot Putin? Och det skulle väl lösa allt? – men det är betydligt lättare sagt än gjort.

***

Sedan jag började jobba med frilansare utomlands för knappt tio år sedan har jag lärt känna en hel del ukrainare. Bland annat är det ritverktyg, som vi använder på Kulladals hemsida, utvecklat i Ukraina. Vi var mitt uppe i en större uppdatering av programvaran, med diverse buggfixar och nya tillägg, när ryska invasionen kom. Det ukrainska IT-företaget skrev ett kort textmeddelande till oss och förklarade att de inte kommer att jobba på ett tag. Understatement.

Och arkitekten A., som hjälpt mig genom åren med diverse Sketchup-relaterade projekt, håller mig uppdaterad från sitt hus i utkanten av Kiev. Vi pratade några dagar innan invasionen, då trodde han liksom de flesta andra ukrainare att mobiliseringen vid gränsen bara var skrämselpropaganda från Putin. Sedan dess har vi stämt av dagligen. Han berättar att moralen är hög och att de flesta tror att Ukraina kan stå emot, och lägger till: “… unless the dickhead drop a nuclear bomb on us“.

A. nyanserar också bilden av president Zelenskyy, som jag hittills bara hört gott om. “He was a typical pro-Russian till last week. And now he’s acting like a proper leader which is extremely confusing… I guess there’s a hidden good side in everyone.

***

Våra snickerier finns i Litauen och Turkiet (båda är medlemmar i NATO, har jag lärt mig senaste veckan). Vi har bestämt att undvika allt ryskt trä framöver, även om det hittills bara används marginellt. Nästan allt vårt trä kommer från EU eller Turkiet, men Ryssland är/var världsledande på plywood. Men det finns plywood på andra håll också, därifrån handlar vi från och med nu.

Innan vi hittade vårt snickeri i Istanbul för två år sedan letade jag runt i östra Europa. Ukraina, Belarus, Ryssland… men inget av alternativen där kändes bra, så vi letade vidare. Tur i oturen, kan man kanske säga.

***

Det är fortsatt väldigt högt tryck här i vårt lilla köksföretag. Vi har dragit ner marknadsföringen till noll för att bromsa efterfrågan, och vi tackar nej till en del kunder om vi känner att tidsplanen är för tight. “Lyxigt att kunna tacka nej”, kommenterade en av dessa kunder i ett mail till mig. Nja, det känns aldrig bra att tacka nej till kunder, men hellre det än att lova något man inte kan hålla.

Det är en konstig känsla. Affärerna går bra, vi ligger på max vad vi och snickerierna klarar av. Men det är krig i Europa är. Och med tanke på allt som hänt de senaste dagarna, hur ser världen ut om en vecka?

 

 

 

Mittemellan tristess och hybris

I dagarna når vi ett par milstolpar. Det 100:e Kulladalsköket har just beställts, och följarskaran på Instagram når 10 000 vilken dag som helst. En kund per hundra följare, typ.

Det har gått precis två år sedan våra första riktiga kunder hittade till oss (höstan 2019 hade vi några testkunder), och det har varit två hundår då vi har byggt upp ett företaget där nu det mesta fungerar precis som det ska. Vi har processer och rutiner, sådant som behövs för att kunna hantera ett par köksordrar per vecka.

Jag gillar den där uppbyggnadsfasen, trots hundårskänslan. Men nu, när mycket av det initiala arbetet är gjort, infinner sig nu en känsla av… tristess?

Jag vaknar inte längre mitt i natten som jag gjorde i början av Kulladalsresan. Det är förstås en bra grej, men det är dubbelt. Det är ett symptom på att det inte är riktigt samma nerv som det var för två år sedan.

***

Kring jul- och nyårshelgerna byggde jag lego med mina barn. Som det lätt blir när jag är med mina barn började jag tänka tillbaka på min egen barndom. Jag såg framför mig hur mina kompisar och jag byggde upp stora legovärldar, som tog över all golvyta i mitt lilla rum. Och sedan när allt var klart, och vi skulle börja leka med legovärlden, så var det liksom aldrig riktigt så roligt som vi hade tänkt oss. Det vi trodde var målet var ett antiklimax. Det var skapandet som var det roliga.

Att bygga företag är likadant, har jag insett. En entreprenör kanske lurar sig att tro att målet är att bygga upp företaget för att sedan göra exit och checka ut och njuta frukterna av sitt arbete. Men att smutta drinkar på en sandstrand är mycket tråkigare i verkligheten än vad man tror. Det är byggandet som är det roliga. Så, det är väl bara att fortsätta bygga?

Detta är min senaste tidens insikt: Det finns inget kul i att slå sig till ro (även om det innebär mindre ångest och bättre nattsömn). Därför är det nu läge för nya projekt att sätta tänderna i. Det är där nerven finns.

***

Jag tillbringade några juldagar med familjen i Stockholm. Min fru och jag gick kvällspromenader genom Södermalm och jag kunde inte låta bli att spana efter tomma butikslokaler. Ett Kulladal-showroom i huvudstaden vore onekligen ett rätt naturligt steg, då ungefär hälften av våra kunder ändå finns där. Är det läge nu att sätta igång med en showroom-lansering i Stockholm?

Under drygt två år har vi byggt upp vårt showroom i Malmö. Det har gått medvetet i långsamt tempo. Steg för steg, del för del. Vi har känt oss fram längs vägen och utvecklat och designat nya köksdelar efter hand. När vi bygger nästa showroom  så kommer det gå snabbare. Nu har vi satt stilen och känslan, nästa gång blir det mer av ett copy/paste.

Ja, inredning går att kopiera och klistra, men hur duplicerar man sin företagskultur? Hur hittar vi rätt personer att anställa till den nya filialen? Och hur kan vi samtidigt fortsätta att utvidga produktionskapaciteten i snickerierna, i takt med att orderantalet ökar?

Det är svåra frågor! Men nu jävlar, nu känns nerven igen! Det är när jag funderar på expansion (och kanske lansering av ny köksserie?) som det börjar kännas spännande på riktigt. 

I tanken spinner jag iväg några år framåt i tiden. Jag tänker mig, att när vi etablerar första nya showroomet, skapar vi samtidigt en mall för hur detta ska göras; alltifrån den fysiska miljön, till företagskulturen, till känslan en kund får när den kommer in genom dörrarna. Denna mall kan vi sedan återanvända när vi öppnar nästa showroom, och nästa, och nästa. Göteborg? Oslo? Helsingfors? Köpenhamn? Amsterdam? Hamburg? Berlin? New York…?

Ja det är lätt att få hybris och vilja göra allt på en gång! Men bara för att det går bra just nu så är det ingen garanti för att det fortsätter på samma sätt.

En långsökt association går till några av biografierna som jag läst under året som gått: om Napoleon, Hitler och Karl XII. De fick alla några enkla vinster i början av krigarkarriären, vilket ledde dem till samma övermodiga försök att försöka vinna över Ryssland. Inte för att jag identifierar mig med någon av dessa herrar men det har ändå fungerat som en påminnelse om att inte gapa efter för mycket. 

Den som försöker fånga två kaniner fångar ingen, som ett ryskt ordspråk säger.

Konsten är att hålla sig mitt på stigen utan att trilla ner i något av dikena på vardera sida: Tristess å ena sidan, hybris å andra.
Det är lite som att cykla: Om man cyklar för fort kraschar man. Om man cyklar för långsamt tappar man balansen.

***

Bloggtips! Min kollega Johanna renoverar sitt hus och ska snart få en leverans av ett nytt kök (gissa vilken leverantör…). In och följ!

Det går bra nu!

Jag pratade med en av våra leverantörer för nån vecka sedan, för att beställa material till våra nya utställningskök. Hans reaktion var: “Va, växer ni? När man läser din blogg får man ju känslan av att allt är mayhem!”.

Det var då jag insåg att jag bör balansera bloggens inlägg om entreprenörskapets vedermödor med en text med (mest) positiva inslag. Här kommer den:

Vi har haft en positiv effekt av Coronakrisen, som jag skrivit om tidigare. Därför jag hade väntat mig en liten nergång i efterfrågan i takt med att samhället öppnat upp stegvis under året. Men det har varit tvärtom. Efterfrågan är nu högre än någonsin.

Vi gör inte så mycket marknadsföring, utan jobbar egentligen bara med en kanal: Instagram. Min kollega Johanna är ett geni på detta. Alltid perfekt anslag i texten (med bilder oftast tagna av Johnnas syster Lisa). Följare och likes rullar i ett högt tempo.

Effekten är att förfrågningar på kök strömmar in och att vi helt enkelt inte hinner med allt vi vill. När nya köksspekulanter hör av sig har vi ofta behövt säga att väntetiden på att få ett köksförslag kan vara längre än vanligt nu. Vilket säkerligen lett till att vi tappat en och annan kund.

I snickerierna – vi har två stycken, ett i Litauen och ett i Istanbul – hinner de än så länge med. Kapaciteten har ökat en hel del under året. So far so good.

Mätt i siffror i bokföringen så kommer 2021 landa på drygt dubbla omsättningen jämfört med 2020.

Det går alltså bra nu! Vilket är varje entreprenörsdröm: Att se sitt företag attrahera kunder och bli lönsamt. Samtidigt är min stress just nu på all-time-high. Vilket gör att lyxproblemet, att ha för många kunder, håller på att bli ett verkligt problem.

Men det här inlägget skulle ju inte handla om problem! Direkt över till lösningen:
Idag, 29 november, börjar en ny medarbetare hos oss. Nummer 4 i Kulladalsgänget. Det blev en snabb rekryteringsprocess, lite på uppstuds. Mer om nr 4 i  ett kommande inlägg!

 

Om lånade pengar, svagheter/styrkor, och ett pryltips

Det är en kliché, att entreprenörskapet är som en bergochdalbana. Men det är sant, för mig i alla fall. Det är höga toppar, då jag känner mig oövervinnlig, följt av dalar fyllda med ångest då jag knappt vågar öppna mailboxen. Topparna är fler än dalarna, men ändå.

Det har hänt en hel del i vår Kulladals-värld under sommaren. Som det så ofta blir när jag får lite distans och byter miljö – min familj har hängt mest i en liten sommarstuga på Bohuskusten – så ser jag min tillvaro ur nya perspektiv. Och emellanåt lär jag mig nya saker också.

Jag gjorde en för mig ny – och tämligen banal – insikt i mitten av sommaren. Den handlar om lånade pengar.

Någon annans pengar

Hittills i mitt entreprenörskap – snart 20 år och 8 startade företag – har jag aldrig lånat en krona från någon. Allt har varit självfinansierat, av mig och mina medgrundare. Jag har satt en ära i detta. Att sätta sig i skuld är att förlora sin frihet, har jag tänkt. Och jag har varit stolt över att inte ha behövt låna några pengar, som om det är ett tecken på att jag varit en Duktig Entreprenör.

Ungefär så tänkte jag fram till mitten av sommaren då jag insåg att det finns en annan sida av lånemyntet: Lånade pengar är ett verktyg som kan användas.

Eftersom vi är ett tillverkningsföretag har vi de flesta av våra kostnader tidigt i kundcykeln. Vi får betalat först flera månader senare. Det betyder att om vi samtidigt växer, vilket vi hela tiden gör, så blir saldot på bankkontot allt lägre även om affärerna går bra. Paradoxalt, och det tog mig några dagars räknande innan jag insåg hur det hängde ihop.

Vi insåg att nuvarande tillväxthastighet inte fungerade, och att vi hade ett val: Antingen dra i handbromsen och sälja färre kök (för att minska våra utgifter och sedan kanske öka på igen om något år när likviditeten kommit ikapp).
Eller låna pengar, som skulle hjälpa oss att fortsätta expansionen – till och med öka ytterligare.

Sagt och gjort: Jag hamnade framför datorn med ansökningsblanketter till lån hos Almi. Jag minns en av de sista frågorna i formuläret: “Vilka är företagets svagheter? Vilka är företagets styrkor?”. Jag insåg att svaret på båda frågorna var samma sak: Tid.

Vår största svaghet (och styrka)

Vår svaghet är att vi lägger väldigt mycket tid på varje kund, både i planeringsprocessen och när ordern är i produktion. Vi uppmanar kunderna att tänka efter, att vända på varje sten, att inte sprinta mot ett avslut. Och i efter-order-fasen gör vi en hel del “onödigt” jobb för att dubbelkolla ritningar etc, för att undvika saker som annars kan bli fel.

Tid är pengar, så det är onekligen dyrt för oss att jobba så här. Det försämrar också vår likviditet och det hämmar vår expansionstakt, eftersom avsluten ofta blir senare än vad de blivit om vi hade pushat kunderna.

Men detta tidsslöseri är ju uppenbart också en styrka, på lång sikt. Rätt självklart egentligen: Ju mer vi bryr oss om varje enskild kund med dess unika förutsättningar för ett kök, desto större chans att slutresultatet är ett kök som kommer leva länge.

(Vi har fått ett par recensioner nyligen som antyder att vi är på rätt spår.)

Jämförelse med mitt förra företag

Jag är nu ca 2 år in på resan med Kulladal, vilket är ungefär lika lång tid som jag jobbade med Skandinaviska Shakerkök. Jag är alltså på ungefär samma punkt idag som jag var när jag valde att hoppa av från SSK för att starta Kulladal. Det innebar i det läget flera steg tillbaka, men nu är jag tillbaka.

Oundvikligen gör jag en hel del jämförelser mellan de båda resorna. De blev mer olika än vad jag trodde, inte minst pga pandemin. Men också för att Kulladals team blev annorlunda (och bättre) än vad jag hade trott, och att vårt varumärke därför evolverat till något större. Sett till omsättning så är Kulladal större än SSK vid samma tidpunkt – och förmodligen ökar vi runt 150% under 2021 jämfört med föregående år.

Det är högtryck i vår Kulladals-värld. Delar av vårt showroom renoveras, nya broschyrer är på tryckeriet, vi har fler leads och kundmöten än aldrig tidigare. Och så har vi har fått en praktikant, Moa, vilket vi är väldigt glada för.

Häromveckan hade vi ett möte med Almi och vår bank. Igår fick vi klartecken från båda: Låneansökan är godkänd. Nu kan vi gasa på!

Off topic: Läsplattan

Förlåt, men nu vill jag ta ett skutt till något helt annat:
Jag måste berätta om den personliga revolution det inneburit för mig sedan jag började läsa böcker på läsplatta. Förra året köpte jag en Kindle Oasis, vilket har gjort mitt läsande mycket bättre. (Nej, jag är inte sponsrad av Amazon.)

Eftersom det mesta jag läser är på engelska, och min engelska är rätt halvtaskig, så händer det ofta att jag läser ord som jag inte förstår. Med läsplattan kan jag med ett klick få upp en översättning och förklaring på det okända ordet. Denna feature har väsentligt ökat min läsförståelse, och därmed värdet som jag får med mig från varje bok.

Dessutom funkar läsplattan bra såväl i solljus som i mörker – den har följt med till stranden, och det går ibland att kombinera läsande med nattning av femåring, har det visat sig. Och så är läsplattan kompatibel med Audible, så jag kan läsa/lyssna på samma bok i de olika kanalerna, och de synkar inbördes så att jag hamnar på rätt sida.

En bra grej, helt enkelt.

(Kom gärna med input – är denna typ av off topic-tips av intresse, eller bara en distraktion? Om ni gillar så kan återkomma med fler tips på prylar och verktyg som jag använder.)

 

 

Precis så lätt som det borde vara, är det inte alls

Precis när jag startat Kulladal, sa jag vid ett tillfälle till en bekant:
– Det här företaget är mitt lättaste projekt hittills. Jag vet att det kommer att fungera, eftersom jag byggt ett exakt likadant företag tidigare. Jag vet var alla fallgropar finns. Inget kan gå fel.

När jag tänker tillbaka på detta blir jag generad av min naivitet. Som karaktären Lippe säger i Shtisel: Om du vill få Gud att skratta, berätta om dina planer.

Nu, två år senare kan jag konstatera att resan med Kulladal varit allt annat än lätt. Dels underskattade jag de kända svårigheterna – sådant som jag egentligen visste skulle krångla (som att sätta igång nya snickerier), dels underskattade jag risken för olyckor. Vi hade en snickeribrand för ett år sedan, och ännu en brand i ett annat snickeri häromveckan. Två leveransfärdiga kök brann upp, och mycket annat.

Så mycket jobb, och så många problem, i och med den olyckan.

Och så var det Corona. Den har varit bra för oss vad gäller efterfrågan – kunderna har kommit till oss utan att vi behövt jaga – men nu efter 16 månader av stängda gränser och hackande produktion world wide, strular det mesta som har med lager, produktion och logistik att göra. Långa leveranstider, brist på material, etc etc.

Om jag kunde prata med mig själv för två år sedan skulle jag sagt: Du har fel! Att starta och bygga företag är alltid svårt, oavsett hur många gånger man gjort det tidigare.

De bästa kunderna. Och några andra.

De flesta av våra kunder är inget mindre än underbara. De har visat stort tålamod och förståelse för strul som uppkommit under våren. Men det finns undantag: Det är de som utan ont uppsåt men genom sitt sätt att kommunicera suger musten ur en. De som jag jobbar ihjäl mig för, men aldrig får ett tack från.

Men de är väldigt få, som tur väl är.

Fyra generella svårigheter

En av svårigheterna med vår produkt – premiumkök som handbyggs av massivt trä – är att få kunderna att förstå vad de kan förvänta sig. Massivt trä är aldrig perfekt, utan det rör på sig och sväller/krymper mer årstiderna. Om en kund är perfektionist på fel sätt så blir det mycket friktion längs vägen.

Samma sak med att våra kök målas för hand. Penselstreck blir oundvikligen synliga, och är aldrig 100% perfekta. De är ju gjorda för hand! Till det kommer att linoljefärgen inte heller är 100% perfekt, utan det kan bli vissa avvikelser.

Att kommunicera den paradoxen, att det är premium samtidigt som det inte är perfekt, är utmanande.

En annan svårighet (eller rättare sagt källa till fel) är att vi tagit oss an lite för många specialprojekt. Våra standardskåp kan varieras i oändlighet vad gäller mått, men har ändå vissa standardelement. Dessa delar är framdestillerade efter ett antal rundor av trial-and-error. Men när en kund vill ha något som är utöver detta är att snickeriet hamnar på okänt vatten. Även den enklaste sak, som avviker från standard, kan vara nog så svår att få 100% rätt. Det finns helt enkelt för stor risk för missförstånd längs vägen.

En tredje svårighet är att vi trots standardskåp erbjuder många olika kombinationer: Olika sorters gångjärn, olika sorters luckor, olika sorters inredning och tillval, olika sorters vitvaror, etc. Det gör att det finns oändliga kombinationer, vilket i sin tur gör att det är svårt att ha koll på oväntade effekter av vissa kombinationer. Ibland trampar vi på minor.

En fjärde svårighet, så här i början, har varit just att vi är nystartade. De av våra kunder som kollat in våra siffror såg att vi 2019 bara omsatte några hundra tusen kronor. Vem vågar köpa ett kök av ett sådant företag? (Nu har dock 2020-siffrorna kommit ut, där vi visar en omsättning på drygt 4 mnkr. Och för första halvåret 2021 har vi mer än dubblat omsättningen jämfört med första halvåret 2020.)

Vi lär oss hela tiden och blir hela tiden bättre. Vi har lärt oss att tacka nej till vissa kunder i ett tidigt skede, när vi känner att personkemin är fel. Och vi tackar nej till de flesta speciallösningar, om riskerna är för stora.

Att tacka nej är generellt är rätt underskattad grej.

Önska att du var bättre!

Jag ett tips en gång: “Önska inte att det var lättare, önska att du var bättre!“. Det är vad jag försöker göra nu, mitt i all ångest över saker som inte går som jag hade tänkt: Jag läser böcker, lär mig och inspireras av andra.

Senaste halvåret har jag mest läst biografier. Jag har läst om George Washington, Leonardo da Vinci, Napoleon och Winston Churchill. Förutom att det är fascinerande och lärorikt att läsa om stora personligheter, så har det gett mig perspektiv. När en kund klagat över en millimeteravvikelse (som vi förstås tar på största allvar) så har jag kunnat se det i perspektiv med större problem i världen. Jag har inte förlorat 400 000 man på en march till Moskva. Eller blivit bombad av Messerschmidt-piloter. 

Och om Washington kunde hantera ett gäng koloniala britter så ska jag nog kunna hantera några kök.

Vad som också slagit mig när jag läst om dessa stora män är att hur framgångsrika de än blev, så kom de ändå aldrig i mål. Det fanns alltid saker kvar som störde.

Washington hade hela sitt liv en problematisk relation med sin mamma, och han kämpade hela tiden mot dåliga finanser (objudna gäster dök upp oavbrutet och etiketten krävde att värden bjöd alla på kost och logi) och usla tänder (när han blev president hade han bara en tand kvar).

Leonardo da Vinci bråkade ständigt med sina mecenater, och fick bland annat fly från ett krig.

Napoleon lyckades med det mesta, men slutade ändå som fånge på en ö långt ut i havet. Och så vidare.

För många problem?

Till sist, om det är några befintliga eller potentiella kunder som läser detta: Blir du orolig? Jag inser förstås att det är okonventionellt att öppet skriva om sina problem på det här sättet, men det betyder inte att vårt företag har fler problem än andra. Bara att de flesta andra företag döljer sina. Vi har problem, men löser dem, och fokuserar på att ge kunderna bästa möjliga upplevelse.

Vi klarar oss, Kulladal rullar på. Vi har ett bra team, bra processer och tre snickerier som producerar kök åt oss. Och en alltjämt växande bank av värdefulla erfarenheter.

Kan du förutse och förebygga alla tänkbara fel?

Hur förebygger man framtida katastrofer? Hur vet man vad som är en risk och inte?

Ledningen för casinot Mirage hade sina aningar. Det största hotet mot deras verksamhet var helt klart fuskare, som på olika sätt försökte lura casinot på pengar. Som motåtgärd investerade Mirage därför i ett intelligent övervakningssystem som skulle avslöja fuskspelarna.

För varje år utökades övervakningssystemet. Alltfler dollar och arbetstimmar plöjdes ner. Men det var ju värt det, eller?

Ja kanske. Men så var det ju den här episoden med Montecore.

***

– Säg hej till publiken!, ropade Roy och räckte fram mikrofonen mot Montecore.

Montecore verkade inte gilla upplägget med spontanintervjun. Det här låg helt klart utanför manus. Istället tog han ett rejält bett om Roys arm.

Montecore var en sjuårig vit tiger, som var en av huvudattraktionerna i Siegfried & Roys show i Las Vegas.

– Släpp! Släpp!, skrek Roy, inför en tjoande publik som trodde att det hela var en del av showen.

Montecore släppte, men tog stället ett nytt tag i Roys nacke och släpade honom av scenen. De som var där vittnar om att blodet rann från en medvetslös Roy, som satt fast mellan tigerns käkar.

Roy överlevde men återhämtade sig aldrig helt. Deras show fick läggas ner.

Siegfried & Roy var Mirages stora dragplåster, vars syfte var att locka besökare till casinot. Så vad hände nu när showen fick läggas ner? Jo, Mirage led stora ekonomiska förluster. Besökssiffrorna gick ner, allt färre hittade in till spelhallarna.

Det visade sig alltså att det inte var någon slug fuskspelare som skulle dränera Mirages kassa. Vem hade kunnat ana att den verkliga faran var en vit tiger?

***

Jag tänker på på den vita tigern ibland när jag försöker förutse vilka risker vårt företag, Kulladal Kitchens, står inför. För jag har en tendens, liksom ledningen för Mirage, att anta att riskerna ligger inom ett visst område, för att sedan upptäcka att felen uppstår någon annanstans.

Missförstå mig rätt: Det är förstås jättebra att utveckla processer som effektiviserar arbetet och som gör att fel undviks. Men ibland kan det tippa över.

Ett exempel från oss i Kulladal:
När jag började för ungefär två år sedan bestod vårt orderunderlag till snickeriet av enkla skisser (gjorda i Sketchup) tillsammans med anteckningar i ett Google Spreadsheet.

Vi märkte snabbt att inte räckte, så vi lade till ett steg: Detaljerade ritningar (CAD) gjordes för att fånga upp sådant som var otydligt på Sketchup-skissen.

Men snart upptäckte vi att det ändå kunde bli fel. Vi lade då till rutinen att dubbelkolla och lusläsa CAD-ritningarna innan snickeriet startade sågen.

Ändå smet några småfel igenom, så det var dags för ännu ett steg: Att anlita en extern korrekturläsare som också kontrollerar ritningarna.

Men när jag sedan tänkte lägga till ett ytterligare ett steg – att ha ännu en korrekturläsare – insåg jag att det började gå för långt. Dels eftersom varje extrasteg tar tid och energi, och dels för att vissa fel ändå kommer att ta sig igenom maskorna i säkerhetsnätet.

(Som den gången snickeriet gjorde ett skåp 1190 mm brett istället för 1200 mm, som det stod på ritningarna. Det hade inte kunnat undvikas med hjälp av en extra korrekturläsare.)

Jag har landat i att vissa fel inte går att förutse, och att man lätt kan slå knut på sig själv om man försöker. Det blir alltför tidsödande och dyrt att försöka bygga bort varenda risk. Istället får man acceptera att shit happens, och att då ha en process på plats för hur man hanterar de saker som går fel.

***

Det är ju lite känsligt det här – jag vill egentligen inte skriva om fel och misstag, utan min instinkt är att låtsas om att allt är perfekt. Så som det känns när man scrollar runt på inredningskonton på Instagram.

Men jag känner tillräckligt många i branschen för att veta att detta är något alla kämpar med. Kunder som blir missnöjda, av olika anledningar.

Hur gör man då? Hur får man en kund, som blivit missnöjd på grund av något fel, att bli nöjd till slut? Jag skrev om denna process för ett par år sedan, och nu när jag läste igenom den insåg jag att den fortfarande håller. Om ni vill kan ni läsa den här: 7 steg från missnöjd kund till nöjd kund.

Josefine är Kulladals tredje medarbetare

Vi fick in runt 35 ansökningar till vår tjänst som vi annonserade ut innan jul. Fyra av dem – drygt 10% – råkade heta Josefine, och en av dessa, Josefine Hjertström, har vi nu anställt.

Det var inte helt oproblematiskt att ha en rekryteringsprocess pandemitider. Det var inte aktuellt att ha för många fysiska möten, så istället blev det främst intervjuer över Google Meet. Vilket är svårt, får båda parter.

Jag tänkte: “Om det hade varit jag på andra sidan skärmen och försökt övertyga arbetsgivaren om att anställa mig, hade jag förmodligen misslyckats”.

Hur förmedlar man vem man är och vad man kan genom ett Google Meet-möte? Inte helt lätt.

Och, hur utvärderar vi som arbetsgivare en jobbkandidat? Ja, vi försökte göra så mycket research vi kunde. Läste CV och LinkedIn-profiler, och kollade referenser. Men i bakhuvudet fanns hela tiden känslan att vi kanske misstolkade, eller övertolkade, data om kandidaterna. Kanske drog vi för stora växlar över vissa saker som sades, och missade annat?

Hur skulle vi veta vem som passade bäst till jobbet? Till slut hittade vi ett avgörande kriterium.

Bland det sista Josefine sa under avslutande intervjun var: “Jag kan absolut ingenting om kök.”

Låter kanske inte så bra för en som ska jobba i ett köksföretag? Jo, vi hade faktiskt inte något emot det uttalandet (snarare tvärtom, eftersom det utstrålade ärlighet). Både Johanna och jag var noviser när vi hamnade i branschen, så vi vet att kunskaperna inte är så värst svåra att införskaffa. Det finns ett gäng “regler” att plugga in, men det är ingen raketforskning.

Det finns tvärtom fördelar att vara novis på ett område: Man är inte färgad av tidigare erfarenheter och därför mer öppen för att ta in nytt. Man är mindre hemmablind, och kan upptäcka sådant som kan förbättras. Dessutom kan man använda erfarenheter från sina tidigare branscher i sitt nya arbete.

Om detta handlar boken Range, som jag läste runt årsskiftet. Den beskriver hur expertkunskap faktiskt kan vara till ens nackdel. Och omvänt: Hur bred kunskap och skilda erfarenheter kan skapa synergier.

I boken berättas till exempel om hur NASA, med alla sina experter, hade kört fast med några olika problem, men att de till slut fick hjälp med lösningen. Inte från sina raketforskare, utan från allmänheten. Människor med helt andra erfarenheter som kunde se nya lösningar.

Den som sett Steve Jobs tal till Standford-studenter från 2005 minns kanske hans berättelse om hur hans planlösa kurs i kalligrafi flera år senare ledde till att persondatorer utrustades med vackra typsnitt.

Det är genom att koppla ihop olika typer av erfarenheter, från olika områden, som det nya uppstår. Inte genom att gräva ner sig djupare inom samma område.

Josefine beskrev sig i ansökningsbrevet som en “Gott&Blandat-påse”. Check! Precis vad Kulladal behövde i det här skedet.

De flesta som sökte jobbet hos oss hade ingen direkt erfarenhet från köksbranschen, så det var inte där det avgjordes. Istället var det vad som hände i mellanrummen: Mellan ansökningsbrevet och intervjuerna.

Josefine var hela tiden bra på att följa upp: Hon skickade ett mail efter varje kontakt vi haft, och ställde uppföljningsfrågor eller kompletterade med information. Hon var hela tiden snabb med att återkomma om vi mailade frågor till henne. Kort sagt: Hon såg till att vi förstod att hon var intresserad på riktigt.

För oss som arbetsgivare är det väldigt viktigt att känna att den framtida medarbetaren verkligen vill ha jobbet. Dessutom, vi vet hur viktigt våra kunder tycker det är med snabb återkoppling, så denna egenskap hos Josefine – snabb och tydlig kommunikation – vägde tungt.

Josefine kommer in i Kulladal i ett skede då det växer så att det knakar. Efterfrågan är på all time high, och snickerierna jobbar för fullt. Vi körde en annonskampanj runt mellandagarna, men var tvungna att stänga av den efter ett par dagar (planen var att köra den i en månad) för att det kom in för många förfrågningar.

Det är ett lyxproblem, förstås, men ändå ett problem. Det gäller att inte tappa någon av alla de bollar som är i luften.

Vad vi hört från våra konkurrenter så är det högtryck hos alla, så det finns ingen anledning att bli kaxig och tro att det är för att vi är så bra. Den höga efterfrågan är förmodligen en Corona-effekt: Många är hemma mer än vanligt, och spenderar mindre tid och pengar på resor och nöjen. Då passar många på att ta tag i den där köksrenoveringen.

Om Bobby Fischers “long con”, och den stora betalningen

Den amerikanska schackspelaren Bobby Fischer öppnade alltid på samma sätt: Bonde till e4. Det började när han var 12 år, och sedan fortsatte det. Alltid samma öppning, i alla partier, alltid. Hans motståndare visste hur öppningen skulle se ut.

Fischer avancerade uppåt i schackvärlden tills han 1972, 29 år gammal, skulle göra upp om världsmästartiteln. Motståndaren var den regerande världsmästaren Spasskij från Sovjetunionen. USA mot Sovjet, mitt under kalla kriget. Schackmästerskapen blev nyhetsstoff och populärkultur. Det var “the Match of the Century“.

Världsmästarmatchen avgjordes över 21 parter. Spasskij började som vit och vann första partiet, och sedan andra partiet på WO. Fischer vann tredje, och inför sjätte partiet var det oavgjort, 2,5-2,5.

Då kom den stora överraskningen.

Efter att i 17 år alltid öppnat med bonde till e4 gjorde han plötsligt inte det längre. Istället bonde till c4. Man får förmoda att ryssen inte kunde tro sina ögon. Hela Sovjets schackelit hade studerat Fischer’s tidigare partier, och vem hade ens tänkt tanken att han skulle öppna med något annat än e4? *

Det var förstås det som var poängen: Att använda sitt vassaste vapen – överraskningsmomentet – när det skulle vara till störst nytta. Efter att i 17 år motstått frestelsen att använda detta vapen, och därmed förstöra dess effekt för all framtid, tog Bobby Fischer chansen.
(Vilket förresten är ännu ett exempel på delayed gratification, som jag skrivit om flera gånger tidigare.)

Fischer vann detta avgörande sjätte parti, och vann till slut hela matchen med 12,5-8,5. Hans long con hade lyckats.

Jag hörde om denna episod i Tim Ferriss podcast för några år sedan, och kom att tänka på den igen när min fru och jag såg The Queen’s Gambit i höstas.

Och jag tänkte på den igen här jag för ett tag sedan gick till banken för att göra en stor utlandsbetalning. Det var ett högt femsiffrigt eurobelopp: En förskottsbetalning till ett snickeri, för ordrar som vi inte har fått in än.

Tänk om jag likt Spasskij skulle bli lurad?

Mottagaren, G, lärde jag känna via Upwork för några år sedan. Han har via sina snickarkontakter hjälpt mig och mina köksföretag upprepade gånger med diverse uppdrag. Alltid med bra service och kvalitet.

Så när vi började få problem med produktionskapaciteten i våras, på grund av olyckan, och letade efter alternativ för att skala upp produktionen, så kontaktade vi G igen.

Han och hans kontakter började producera kök åt oss, men insåg snart att de behövde växa för att kunna ta fler ordrar. Det behövdes nya lokaler, nya maskiner, fler snickare. Därav: En stor förskottsbetalning från oss.

Så där stod jag på bankkontoret i höstas, och fyllde i blanketter för hand, som vore det 1985, för att kunna göra den stora betalningen. Och jag tänkte: Om det är någon gång G ska blåsa mig så är det nu. 

Hade G, liksom Bobby Fischer, spelat en long con?

“Thanks for the payment”, svarade G dagen därpå. “I’m going to the BMW store now!”

(Nej, det var bara lite nojja. Nya fabriken är nu i full gång och tillverkar kök i rasande takt. Varje dag skickar G bilder och videos från produktionen. Väldigt spännande!)

*) “Kolla aldrig en bra historia”, är ett stående skämt bland journalister.  Om det låter för bra för att vara sant så är det kanske inte sant. Typ så visade det sig vara med denna historia om Fischer, när jag läste på lite mer: Fischer hade faktiskt använt c4-öppningen minst tre gånger tidigare, och Spasskijs rådgivare hade varnat för att Fischer kanske tänkte använda denna öppning, men Spasskij avfärdade det med: “Låt oss inte bry oss om sådant nonsens.”

Varför jag inte vill vara en gasell

1998, när jag var 17 år, skrev jag ett brev till mig själv i framtiden. Jag la brevet i ett kuvert, som jag plastade in, och skrev instruktioner på utsidan. Detta kuvert “får inte öppnas före den 11 juni 2021, dvs min 40-årsdag”, skrev jag högtravande.

Jag minns inte vad som finns i kuvertet, men jag kommer ihåg hur avlägsen min 40-årsdag kändes då. Nu när jag ser tillbaka känns det mycket närmare. Som om tiden liksom tryckts ihop.

Det är lika långt till början av 80-talet – när jag föddes – som det är från 80-talet bak till Andra världskriget. Och från Andra Världskriget är det ungefär lika långt till idag, som det är bakåt till tiden för Amerikanska inbördeskriget.

Under hösten, parallellt med den amerikanska presidentvalskampanjen, har jag bland annat läst två böcker, som ytterligare förstärkt denna känsla av tidens snabba gång. En bok om Abraham Lincoln och en mastodontbiografi om George Washington. Den senare tog mig större delen av hösten att läsa, och det var först en timme efter nyårsaftons tolvslag som jag kunde avsluta den.

Det var otroligt givande läsning, på fler sätt än jag får plats att skriva om här. Det var två driftiga och ambitiösa personer, som tog sin personliga utveckling på högsta allvar. Och även om ingen av dem var entreprenörer som jag, så kunde jag hitta flera beröringspunkter. Vad är förresten mer entreprenöriellt än att starta en nation?

Det var spännande att läsa om arbetet med att formulera konstitutionen för den nya nationen. Samma konstitution som nu, 250 år senare, stresstestas av den där Donald.

Och det var tankeväckande att läsa om hur nära det var att George Washington aldrig blev den store statsmannen. I sina yngre år undkom han döden oräkneliga gånger. När han var i 20-årsåldern och var på fälttåg i det fransk-indianska kriget dödades fyra av hans hästar under honom. Själv klarade han sig varje gång, en gång med ett skotthål genom rocken. Indianer som såg honom rida genom krutröken och undkomma de vinande kulorna var övertygade om att han var ett övernaturligt väsen.

Det går liksom inte skaka av sig känslan av att den delen av USA:s historia beror på en väldig massa tur. Washington borde ha omkommit i någon av alla fältslag, eller någon av de allvarliga sjukdomar han gick igenom. Historien hade lika gärna kunnat ta en annan vändning.

“Survival is the new success”, svarade Jerry Seinfeld i Tim Ferriss podcast. Frågan handlade om vad framgång är och Seinfeld reducerar det till överlevnad. Han berättar om komikerkollegor från förr som inte är kvar på scenen längre: “One after the other was broken … . They’re either worn out or their brains cracked or their psychology cracked. It just took them apart. It’s a very, very difficult profession to sustain in. So just to survive, to me, is the game.”

Det klickade för mig när jag hörde detta, för det tangerar mina tankar kring entprenörskap. Klyschan är ju att driva företag är som ett maraton, inte en sprint. Det är en klyscha för att den är sann.  Därför skruvar jag lite på när jag läser om entreprenörer som sprintar mot snabb tillväxt. De som vill vara gaseller. Jag kan se tjusningen i snabbheten, men jag föredrar långsamheten. Sköldpaddan vann ju mot haren, eller hur?

I Kulladal är vi nu inne i en rekryteringsprocess, och längs vägen har vi hos några av de sökande sett höjda ögonbryn, och fått välmenande råd, apropå vårt sätt att hålla igen vår tillväxt. En person som hörde av sig verkade anta att vi inte förstått principen för företagande, och erbjöd sig att ta hand om business-delen åt oss. “Så kan ni hålla på med designgrejer och sånt.”

När jag ser snabb tillväxt ser jag samtidigt stupet som närmar sig. I Jim Collins klassiker “Good to great” var Fannie Mae ett case, ett typexempel på ett riktigt lyckat företag. Men några år efter att boken kommit ut fick Jim omvärdera resultaten. Han skrev “How the mighty fall” där teorierna fick omvärderas.

Alltså: Fannie Mae tjänade gott om pengar. Tills de inte gjorde det längre. Under tredje kvartalet 2008 förlorade de 29 miljarder dollar, vilket är mer än de sammanlagda vinsterna för åren 2002-2006.

Nassim Nicholas Talebs böcker – mest känd är The Black Swan – lärde mig att oväntade händelser är betydligt vanligare än vad vi tror. Och att dessa oväntade händelser är per definition omöjliga att förutsäga (för om de kunde förutsägas så vore de inte oväntade).

Enda sättet för Fannie Mae att undvika vad som hände vore att ta det lite lugnare på vägen till stupet. Då hade fallet inte blivit lika hårt.

Lärdomen är:
Eftersom oväntade händelser kommer att hända, så behöver vi vara förberedda. Som företagare gäller det att ha marginaler, så att man inte går under när det blir finanskris eller pandemirestiktioner slår till.

Hur skapar man marginaler? Genom att skjuta upp sina belöningar. Delayed gratification istället för instant gratification. Att inte ta ut maximalt i lön och utdelning, eller att för den delen investera till max. Spara pengar på banken, låta saker få ta sin tid att växa, för att kunna skörda frukterna senare. Långt senare. Likt en sköldpadda, inte en hare/gasell.

För vår del, i Kulladal, kom vi lindrigt undan coronakrisen. Våra kunder har ändå renoverat sina hem, så efterfrågan på kök har varit fortsatt hög. Men vi hade en annan kris under våren då vårt snickeri drabbades av en olycka. Om vi i det läget hade saknat marginaler så hade vi förmodligen gått under.

Nu när ännu ett år är till ända, och tidens gång tycks öka alltmer i hastighet, kommer jag ofta tillbaka till tankar på långsiktighet. När George Washington och de andra Founding Fathers skrev konstitutionen så gjorde de inte det på en halvdags workshop. De hade ett konvent som höll på i fyra månader. De slipade på formuleringar och debatterade. För de visste att de lade grunden för något som förhoppningsvis skulle överleva dem alla.

I Kulladal är vi i alltså slutskedet av vår andra rekryteringsprocess. Det är ganska precis ett år sedan Johanna kom in som medarbetare nummer två, och nu söker vi nummer tre. Återigen tänker jag mycket på det långsiktiga. Att nästa person vi anställer ska vilja vara med in the long run. Och att det ska vara ömsesidigt. Alltså är personkemi och delade värderingar är superviktigt för oss i det här skedet.

Jag vet inte riktigt hur jag ska knyta ihop det här inlägget. Men jag märker att det handlar om tid. Dessa tankar om tid har blivit vanligare hos mig de senaste åren, i takt med att tiden trycks ihop bakom mig. Jag tror inte jag tänkte så när jag var 17. Eller gjorde jag? Om ett halvår fyller jag 40 och då ska jag läsa brevet från mitt 17-åriga jag. Fortsättning följer.

Vem är Kulladals nästa medarbetare?

Jag nämnde i förra inlägget att vi börjat söka efter en ny medarbetare till Kulladal. Nu tänkte jag förtydliga vad vi egentligen söker efter. Och varför.

På Kulladal finns, om jag ska hårdra det, två typer av arbetsuppgifter:

Arbetsuppgift, typ 1:
Sådant som utvecklar företaget.
Det kan vara alltifrån att inreda showroomet till att projektleda IT-utveckling. Att designa nya köksskåp och beslag, och testa olika material. Listan kan göras lång.
Denna typ av arbete är nästan alltid roligt. Men vi kan inte bara jobba med sådant, för då skulle vi inte få in pengar till löner…

Vilket leder oss till:

Arbetsuppgift, typ 2:
Att sälja kök.
Njae, att “sälja” låter fel i sammanhanget, för det är inte vad vi gör. Vi pushar ingen till avslut. Det handlar snarare om att vara en guide för kunderna genom köksprocessen.
En köksciceron!
Köksprocesserna tar inte sällan ett halvår, ibland längre, och under tiden kan det bli hundratals mail med frågor, telefonsamtal och möten.

Att jobba med båda typerna av arbetsuppgifterna är berikande: Genom den frekventa kundkontakten får vi hela tiden återkoppling på vad som kan förbättras. Den återkopplingen hjälper oss att se vad vi ska prioritera i utvecklingsarbetet. Och genom bra utvecklingsarbete blir också köksprocesserna bättre på alla plan.

Det låter kanske flummigt och abstrakt, men vad jag försöker förklara är:

Eftersom Kulladal är ett mycket litet företag så måste vi jobba med båda arbetstyperna. Det går inte att välja bort kunddelen.

Både Johanna och jag sätter en ära i att ge bästa möjliga kundservice. Det är inte alltid vi lyckas, men ambitionsnivån ligger högt. Vi har för avsikt att snabbt svara på alla mail som kommer in, och försöker på alla sätt att walk the extra mile.

Därför söker vi dig som…

… har ett naturligt sätt mot kunder, och kan vägleda dessa både i text och i fysiska och digitala möten. Du brinner för att skapa bästa möjliga upplevelse för kunderna.

… gillar att jobba i ett litet nystartsföretag, med allt vad det innebär. Vi har inte alla processer och rutiner på plats än, sådant är storföretagen mycket bättre på. Men å andra sidan är vi lättrörliga och flexibla. Det mest är möjligt!
Vi jobbar när och var vi vill, för det mesta. Vi styr själva över våra arbetstider och bestämmer var vi vill jobba ifrån. Jobbet går bra att kombinera med småbarnslivet.
Å andra sidan kan det behövas kvälls- och helgarbete ibland (eftersom våra kunder i regel är privatpersoner som kanske inte kan mötas under dagtid).

… gillar vår produkt! Den som söker jobb hos oss är förmodligen intresserad av design och hantverk, och kanske vet en del om byggnadsvård, snickeri och kanske inredningsdesign och arkitektur.

… gillar att skriva, både på svenska och engelska. Oundvikligen innebär en stor del av jobbet att kommunicera med såväl kunder som leverantörer och samarbetspartners. Det mesta av denna kommunikation sker genom text.

Det kanske  fortfarande låter lite luddigt? Ja,  vi har inte en färdig rollbeskrivning som vi vill uppfylla med en person som perfekt passar mallen. Vi tänker tvärt om: Istället för att hitta en person som ska anpassa sig till vårt företag, vill vi hitta en bra person som vårt företag sedan kan anpassa sig efter, och växa tillsammans med.

Om det låter intressant, maila mig, och berätta varför! (Senast söndag den 13/12)

Om QWERTY och omstartens betydelse

Läs bokstäverna på ett tangentbord längst upp till vänster. Varför står det “QWERTY”? Det sägs bero på att de första skrivmaskinerna hade problemet att typarmarna, som lyftes upp mot pappret för att hamra in bokstäverna, kunde fastna i varandra. För att undvika detta placerades de bokstäver som ofta användes tillsammans (i engelskan), till exempel T och H, en bit ifrån varandra.

Och så blev det QWERTY.

Orsaken till besluten som ledde till våra QWERTY-tangentbord är sedan länge borta men tangenbordslayouten lever kvar. En del smarta människor har försökt att lansera effektivare tangentbord, där bokstäverna är mer logiskt placerade. Det hävdas till exempel att skrivhastigheten kan ökas med 300% om man använder ett Dvorak-tangentbord istället. 300%! Ändå konstateras det på Wikipedia: “[Dvorak-]layouten har inte fått någon större spridning.”

Varför blir det så? Varför byter inte alla i världen till något som är uppenbart bättre? Varför inte göra en omstart, och lära sig en ny tangentbordslayout, så att vi alla kan bli lite effektivare i framtiden?

För egen del: Kanske för att jag är för lat? Och trots att jag känner till ovanstående – att hastigheten kan öka med 300% – så intalar jag mig att uppsidan, att spara några sekunder varje gång jag skriver ett email, inte står i proportion till den massiva arbetsinsatsen det skulle krävas för att lära om tangenternas placering.

Om svårigheten att förändra

I mitt förra köksföretag fanns det en hel del QWERTY-mekanismer, som jag varit med om att konstruera. Sådant som skapades i all välmening, och utifrån dåvarande kunskaper och förutsättningar, men som sedan blev små bromsklossar i takt med att företaget utvecklades.

Ett exempel är namnet på företaget, som först kändes rätt men som egentligen är för långt och krångligt. Men när namnet var spikat så var det svårt att byta. Andra exempel var mer subtila, och som inte påverkade kunden direkt, men som påverkade hela backend-delen av företaget.

Varför tog jag inte tag i dessa små bromsklossar i det gamla företaget? Jag hade ju insikterna!

Ja, förmodligen av samma anledning som att bytet till Dvorak inte blir av. Det finns tydliga motstånd i allt som måste förändras. Därför förblir mycket oförändrat.

De viktiga första besluten

Men så kom möjligheten till omstart. Ljuva reboot! Jag har bloggat tidigare här om hur det gick till när Kulladal startades för snart ett och ett halvt år sedan. Plötsligt fick jag chans att börja om från ett tomt blad. Det var nu inte längre ett val att ta tag i alla små QWERTY-bromsklossar, utan det var en nödvändighet.

Nu var jag tvungen  att bygga om processerna, och då kunde jag ju passa på att göra rätt från början! Till exempel att konstruera mina Excel-ark på ett mer logiskt sätt, för att underlätta varje kundorderhantering. Och att ge företaget ett namn som går att uttala.

Mina resa i köksbranschen, med de olika företagen, har lärt mig hur viktiga de första besluten är. Ju tidigare ett beslut tas, desto viktigare är det. Följdverkningarna av ett beslut som tas dag 1 kan komma att leva kvar länge.

Inte minst är det sant när det handlar om medarbetare. Jag hade turen att få en riktig vinstlott i att hitta Johanna som blev min första medarbetare. Det har snart gått ett år sedan hon började. Nu har vi börjat fundera kring vem som blir nästa Kulladal-medarbetare.

Att anställa fel person i ett tidigt skede av ett företags utveckling kan vara ödesdigert. På pappret ser det enkelt ut: Om den anställde visar sig vara “fel” så är det väl bara att säga upp personen? Ja, om man har kommit överens om provanställning så kan det gå. Men så är det alla psykologiska aspekter. Det blir obekvämt. Och kostsamt. Innan man har lyckats komma ur situationen kan företaget ha hunnit gå under.

Kulladal-medarbetare nr 3 måste därför passa perfekt.

Det är inte på så sätt att vi har en fast rollbeskrivning som personen måste uppfylla. Faktiskt tvärtom: Jag tror stenhårt på First Who, Then What-idéerna i “Good to Great”: Get the right people on the bus, then decide on where to go.

Det vill säga: Vi vill hitta en bra person. Och sedan får Kulladal utvecklas i samklang med denna persons kompetenser.

Två ledord, ett boktips och en havererad förhandling

Två teman i Kulladal just nu: Försiktighet. Och nyfikenhet.

Vi är fortsatt försiktiga, som jag skrev om i förra inlägget. Vi växer medvetet väldigt långsamt. Vi har till och mer bromsat aktivt på sistone: För ett par månader sedan drog vi ner all betald annonsering via Google Ads till noll, och har i nuläget bara Instagram som aktiv kanal.

Det verkar vara tillräckligt: Det kommer in nya köksspekulanter dagligen. Inte fler än att vi kan ta hand om dem alla, och inte färre än att det räcker för att företaget ska gå runt.

Vi tre i företaget – Johanna och jag som jobbar heltid, och Jakob som håller i styrelsearbetet – har alla läst boken Small Giants nu i sommar. Boken ifrågasätter normen att ett företag måste växa för att vara hälsosamt. Tvärtom, menar författaren, finns det stora fördelar med att vara liten och istället fokusera på kvalitet. Man kan vara liten och ändå leverera stordåd. Därav namnet, Small Giants.

Boken består av ett tiotal case studies om företag som av olika anledningar valt att förbli små. Läsvärd bok! Inspirerande för alla entreprenörer som jobbar mot andra mål än börsnotering och exit. Om du inte orkar läsa hela bokan så kan du läsa första kapitlet där författaren sammanfattar konceptet på ett bra och tydligt sätt.

Det andra temat just nu är nyfikenhet. Mina barn frågar mig ibland vad jag jobbar med, och jag svarar “kök, och lite fotografi”. Och sedan lägger jag till: “För mig känns jobbet som lek”. Då verkar det som att de förstår att “jobba” kan vara rätt kul.

Sedan Johanna kom in i Kulladal, med sitt skarpa designsinne, så har hon öppnat några nya dörrar. I början av sommaren letade vi efter pallar till köksön i vårt showroom, men hittade inget vi gillade helt. Det ena ledde till det andra – vi blev nyfikna! – och plötsligt hade vi lagt en order på ett gäng egendesignade pallar, som just nu tillverkas i Turkiet.

Tanken är att vi ska sälja pallarna som komplement till våra kök, men vi har väldigt liten koll på om det kommer löna sig eller inte. Kanske säljer vi slut på första upplagan på en månad. Eller så tar det tio år?

Sedan spånade vi vidare kring hur vi ska kunna bjuda våra kökskunder på något litet extra. Vi funderade på att ta fram en skärbräda, med brännmärkt logo, som vi skulle kunna skicka med till kökskunderna. Trä känns ju naturligt liksom. Men en skärbräda är kanske lite… fantasilöst?

Vi skippade skärbrädan och landade till slut i att försöka ta fram egna kaffekoppar. Johannas vän Annika fick uppdraget att tolka våra önskemål, och i skrivande stund håller prototyper på att tas fram.

Varken pallarna eller kopparna kommer bidra till någon ökning av the bottom line – mer troligt är att det blir tvärt om. Men de bidrar till att vårt arbete känns som en lek! Och kanske att de någonstans bidrar till att stärka vårt varumärke. Så, ja, då kanske de faktiskt påverkar the bottom line på lång sikt, även om det aldrig var det som var meningen.

Och så var det det här med produktionen. Om du läst den här bloggen tidigare känner du till olyckan och att vi har haft utmaningar att kunna producera tillräckligt många kök. Senaste månaden har vi därför haft förhandlingar med ett snickeri om ett uppköp. Eller en sammanslagning. Eller något annat. Men trots att både vi och de delade samma vision (åtminstone trodde vi det) så havererade förhandlingarna efter ett par veckor. Det började skrivas i versaler, och vi insåg att det var läge att dra sig ur.

Tills vidare fortsätter vi med de tre snickerier som vi tidigare samarbetat med. De är alla duktiga, och enda nackdelen är att de är små och förmodligen inte har möjlighet att växa med oss.

Kommande veckor väntar nya diskussioner, med nya snickerier. Vi får se.

Vad Jan Troell lärde mig om arbetets natur (Eller: Varför Kulladal inte ska växa för snabbt)

Hur stort ska vårt köksföretag Kulladal bli?
Företaget är bara ett år gammalt, och det kan tyckas förmätet att ställa en sådan fråga redan nu. Men jag tror på att det är viktigt att veta vart man är på väg.

För ett par sedan skulle jag svarat att målet med mitt företagande är att växa så snabbt som möjligt, och sedan sälja bolaget och casha ut. Dra till Bahamas och dricka sugrörsdrinkar på en sandstrand, kanske. Men på sistone har jag känt att sugrörsdrinkar inte alls är ett mål att sträva efter. Förstås.

Jag kommer att tänka på en episod för tretton år sedan när jag träffade filmregissören Jan Troell. Han arbetade då med sin film Maria Larssons eviga ögonblick, och jag var frilansfotograf som porträtterade honom för en tidning.

I min frilansvärld var det snabba cykler: En redaktör kunde ringa på förmiddagen och ge mig ett uppdrag som jag åkte ut på samma dag. Och innan jag gick hem för dagen hade jag levererat bilderna och fakturerat.

Det var väldigt märkligt, tyckte jag, att se hur långsamt Jan Troell arbetade. Jag hängde med under en dags filminspelning, där massor av folk arbetade – skådespelare och statister och en gud-vet-vad alla andra människor gjorde där. När dagen var till ända hade de skapat material som skulle resultera i omkring 30 sekunder av den färdiga filmen.

Så mycket jobb för så få sekunder!

– Varför jobbar du så långsamt?, frågade jag Jan. Varför vill du inte avsluta filmen snabbare?

Han verkade lite förvånad över frågan, och svarade:

– För att det är roligast medan det håller på. Jag vill inte att arbetet med filmen ska ta slut.

Jag har insett att det är precis så med Kulladal. Arbetet är väldigt tillfredsställande. Vi är ett litet och grymt team – Johanna, Jakob och jag – och vi får nästan dagligen fantastisk feedback från våra kunder. Allt är förstås inte problemfritt, men den övergripande känslan är att jag inte vill att det ska ta slut. Varför skynda på och sträva efter något annat?

På de sista sidorna av Shoe Dog skriver Phil Knight, Nikes grundare, om hur han nu sitter i sin favoritfåtölj i sitt hem i Oregon och ser tillbaka på sitt liv. Han är nu över 80 år gammal och har sedan länge lämnat sin operativa roll i företaget. Han har uppnått alla mål som en entreprenör kan tänkas drömma om: Han har skapat ett världsomspännande företag. Han har en enorm förmögenhet. Och ändå: På sista sidan av sin biografi skriver han med stort vemod: Å, vad jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och göra om allt igen!

För Kulladals del finns det flera anledningar att växa långsamt så här i början. Produktionen är känslig – som jag berättade i ett tidigare inlägg råkade snickeriet ut för en olycka, och vi är nu i processen att sätta igång två nya snickerier som komplement. Alla de tre snickerier vi nu jobbar med är små, ett fåtal anställda vardera, och det är således inte inte helt enkelt för dem att växla upp. Duktiga snickare är svåra att få tag på.

Vi håller därför vårt tempo på två sålda kök per månad. Det kan tyckas lite, men det är ungefär vad snickerierna kommer mäkta med under hösten.

Det betyder att vi kan sälja ungefär 10 kök till under året, sedan får vi pausa orderingången. Vilket på ett sätt är otillfredsställande – vi vill ju helst inte tacka nej till kunder – men på ett annat sätt är det rätt skönt: Det ger oss tid att bygga vidare på våra interna processer (till exempel ritverktyget på vår hemsida), och förbereda långsikta marknadsföringsaktiviteter, så att vi är ännu bättre rustade framöver.

Vi siktar förstås på att producera betydligt mer än två kök per månad. I nuläget tittar vi på olika sätt att utöka kapaciteten – kanske ska vi jobba med fler snickerier i andra länder, eller kanske en mer automatiserad CNC-process? Eller kanske startar vi ett eget snickeri?

 

Om semesterbalansen, och om vad som egentligen hände i olyckan

Det är juli och semestertider. För mig som varit egenföretagare hela mitt yrkesliv har semestertiden alltid varit en utmaning. Å ena sidan vill jag ha semester och vara med min familj, å andra sidan kan jag inte lämna mina företag vind för våg.

Det är extra svårt nu med Kulladal, som är ett uppstartsföretag. Inget rullar av sig självt än. Och våra kunder är privatpersoner, som också har semestrar nu och därmed tid att ta tag i sina köksplaneringar. Resultatet är att min mailbox är minst lika full nu i juli som under våren och hösten.

Det har aldrig känts som ett alternativ att ta “riktig” semester och stänga verksamheten i några veckor. Vi skulle tappa kunder, och vi skulle riskera att missa saker i produktionen.

Jag har aldrig lyckats hitta en perfekt balans för jobb/semester.
Ur familjens perspektiv har det blivit för mycket jobb.
Ur företagets perspektiv har det blivit för lite jobb.

Nu är familjen och jag i sommarstugan, och i år testar jag ett nytt upplägg:
Idén är att gå upp tidigt, ett par timmar innan mina barn vaknar. Då hinner jag jobba mig igenom mailfloden lagom till frukost. Jag har satt ett alarm på mitt armbandsur på kl 06.00, alla dagar.

Hittills har det gått så där: Jag har snoozat lite väl mycket. Igår vaknade jag 08.30 istället. Men idag lyckades jag bättre: Detta blogginlägg skriver jag tidigt på morgonen medan barnen fortfarande sover. När barnen vaknar tar jag semester för resten av dagen.

Om olyckan, del 2

Jag berättade i förra inlägget om att snickeriet skickat ett kryptiskt meddelande till mig om en olycka. Senare fick vi klarhet i vad som hade hänt:

Vårt snickeri samarbetar med ett annat snickeri på samma ort – de hjälper varandra med varandras jobb. Det fungerar likt en ömsesidig buffert av arbetskraft. En dag i juni utbröt en brand i det andra snickeriet. Ett par av våra snickare var på plats. De försökte släcka elden, men misslyckades. En person fick lättare brännskador. De åkte till sjukhuset, våra snickare och den brännskadade personen. På vägen dit råkade de ut för en bilolycka. Revben bröts. Huvuden slogs i. Tre personer, varav våra två snickeriägare, fick läggas in på sjukhus.

Nu är vårt snickeri igång igen, men de har blivit av med sin kapacitetsbuffert – det andra snickeriet brann ner till grunden.

Sett ur Kulladals perspektiv betyder det att vårt huvudsnickeri nu har lägre kapacitet. Färre arbetare, färre lokaler. Samt att det tar längre tid att snickra med brutna revben… Istället för att kunna bygga ett kök i veckan så är produktionstakten nere på ett kök i månaden.

Vi har satt igång två nya snickerier, som håller på att sätta sig in i hur våra kök är konstruerade. Det tar tid att komma igång, men vi räknar med att dessa båda nya snickerier kommer vara klara med sina första kök i augusti respektive september.

Och vårt ursprungliga snickeri har börjat anställa nya snickare. Under tiden är de behjälpliga med all information som behövs för att de andra båda snickerierna ska kunna jobba effektivt. De till och med gör konstruktionsritningarna åt sina “konkurrenter”.

När nya kunder nu frågar om leveranstid så berättar vi att det kommer vara extra lång väntetid under resten av året. Ibland berättar jag hela historien – den som jag beskrivit ovan – ibland en kortare version. Hittills verkar vi inte ha tappat några kunder på detta, snarare tvärtom: De kunder som varit på gång har fått fart i sin planering och velat komma till avslut med köksbeställningarna. Det är nästan som att våra kök blir mer attraktiva nu när man måste vänta längre för att få ett.

 

Om dåliga drag, och om olyckan

När jag var i tioårsåldern gjorde jag en dag en stor upptäckt. Det hände när jag spelade luffarschack.

Jag spelade mycket luffarschack i mellanstadiet –  jag fick ofta tid över efter att ha avslutat alla skoluppgifter snabbt, och eftersom en klasskamrat med Aspergers hade en personlig assistent, Patrik, som också hade dötid när hans elev skötte sig själv, så spelade Patrik och jag luffarschack i pauserna.

Till en början handlade luffarschack för mig om en ständig växling mellan försvar och anfall. Om jag var under attack så var det fullt fokus på försvar, men så fort trycket släppte så gick jag till anfall: Jag letade upp ställen där jag har tre i rad, satte dit ett fjärde kryss, och hoppas att motståndaren ska missa det. Oftast upptäckte Patrik min attack och satte stopp för den.

Men en dag testade jag en annan strategi. Istället för att gå till attack så började jag sätta ut kryss på ställen som verkade ologiska. I utkanten av spelområdet, utan något uppenbart attackläge. Vid en första anblick såg det ut som dåliga drag.

Men, efter några rundor med “dåliga drag” så hände ofta samma sak: De utspridda kryssen hade liksom ackumulerat sig till att bli gyllene attacklägen, till exempel två stycken oskyddade tre-i-rad-formationer, som nästan alltid betydde en säker vinst. Min strategi med att göra dåliga drag ledde till att jag vann fler partier. Varför?

Det var först nyligen, tre decennier senare, som jag kom att tänka på den här upptäckte igen. Nu kan jag se den i ett annat ljus. Jag inser att jag hade tillämpat principen “delayed gratification”.

Delayed gratification

Det finns många exempel på vad “delayed gratification” innebär, inte minst om man som jag driver företag. Till exempel kan jag välja att ta ut företagets överskott som extra stora lön. Eller så kan jag välja att investera pengarna, och fortsätta att leva på en låg lön ett tag till. (Jag bloggade om detta för ett par år sedan här.)

Ett annat exempel var häromveckan när min medarbetare Johanna började skicka ut våra nytryckta broschyrer. Istället för att ha ett färdigtryckt följebrev – som vi gjorde i mitt tidigare köksföretag – så skriver Johanna alla följebrev för hand, med en personlig hälsning.

Detta eviga handskrivande tar förstås väldigt mycket tid. Istället för någon minut per utskick så tar det tio gånger längre tid. När man multiplicerar det med de ca 300 broschyrer som skickats ut, så känns det vid första anblick som ett “dåligt drag”.

Men det är förstås motsatsen till ett dåligt drag. Det är en “delayed gratification”. Ett handskrivet meddelande ligger helt i linje med vår företagsfilosofi om kvalitet och långsiktighet – det gäller båda vår produkt och våra kundrelationer. Vi jagar inte snabba avslut, quick wins, utan vi ser allt i ett hundraårsperspektiv.

När våra kunder får ett handskrivet meddelande istället för ett förtryckt blad så fångar de upp en signal om vad Kulladal står för.

Olyckan

Ovanstående tankar har gått runt i mitt huvudet några veckor. Jag visste att det nästa blogginlägg skulle handla om “delayed gratification”.

Men ibland svänger livet plötsligt, och då får jag göra plats för det i bloggen.

Detta hände:
Jag fick ett kort meddelande, skrivet i hast och på dålig engelska, från vårt snickeri. Vår enda leverantör. “Very bad news. Accident. Workshop closed.”

Detta var i förra veckan, sedan dess har det varit total radiotystnad. Jag vet inte vad det är för typ av olycka som inträffat. Jag vet inte om och när de kommer igång med produktionen igen. Är någon allvarligt skadad? Eller är det något ännu värre…?

Vad skulle vi göra?

Vi bestämde oss för att direkt maila ut till alla befintliga kunder, som har beställt kök, och berättade om det lilla vi visste: Snickeriet är för närvarande stängt och det kommer bli förseningar i produktionen. Hur mycket förseningar kan vi i nuläget inte veta.

Detta snickeri har hittills varit vår enda leverantör, vilket förstås gjort oss väldigt sårbara. Vi har varit på gång att sätta igång ett andra snickeri men det arbetet har släpat efter, delvis på grund av corona som gjort att vi inte kunnat resa till snickerierna på andra sidan Östersjön.

Men nu är det fullt fokus på att sätta igång det nya snickeriet: På två dagar skrev jag en tillverkningsmanual, med information om alla dimensioner, material och metoder.

Jag har jobbat med det här nya snickeriet tidigare, via mitt tidigare köksföretag, så jag känner de som jobbar där väl. Jag vet att de levererar riktigt bra kvalitet.

Men nu är det inte bara kvalitet som gäller, utan även kvantitet, eftersom vi har rätt många kök som ligger i pipeline.

Just nu, när jag skriver detta, har det gått fem dagar sedan jag fick meddelandet från snickeriet. Jag vet inte än hur det här kommer lösa sig. Nya snickeriet kommer kunna leverera, det vet jag, men kanske inte tillräckligt mycket?

Jag har alltid trott på total transparens. Att inte hitta på en historia som låter bättre än verkligheten, utan köra med öppna kort. Till en del potentiella kunder, som varit väldigt nära att lägga sina ordrar, har jag också mailat och berättat läget. Jag har gett dem möjligheten att hitta en ny leverantör, med kortade leveranstid.

Total transparens är trots allt enklare i längden. Situationen som uppkommit känns minst sagt jobbigt, på många plan, och det känns inte direkt roligt att skriva om det här i bloggen. Men jag tror att det är rätt sak att göra i det här läget.

Och jag kommer att skriva mer här i bloggen när jag vet mer om vad som händer näst.

 

Hur pandemin påverkar köksbranschen. Och vikten att skriva om problem.

Det känns som vanligt. Corona-undantagstillståndet har nu hållit på i två månader, och jag har börjat glömma hur det var innan. Detta är det nya normala: Att jobba hemifrån, ha digitala möten, och när det faktiskt är fysiska möten så känns det fullt normalt att inte ta i hand.

Och mina barn har också accepterat läget. De vet att det mesta är uppskjutet på grund av Corona, att de inte får träffa sina mor- och farföräldrar, att vi inte kan resa. När min yngsta dotter, 4 år, häromdagen frågade om jag kunde laga hennes klänning och jag svarade “Mmm, men inte just nu”, nickade hon förstående och la till: “Du kan fixa den efter Corona?”

Jag är lyckosam nog att jobba i en branch som trots allt inte påverkas så mycket av pandemin. Under april leverade vi två nya kök, och fick ordrar på två nya. Det ligger helt i linje med den prognos jag satte upp i december: 25 sålda kök är målet för 2020. (Den siffran ska sedan dubbleras 2021, och sedan dubbleras igen 2022.)

Visst har vi märkt att en del köksspekulanter har backat. De har skjutit upp sina renoveringsplaner, lagt dem på is i väntan på att viruset ska försvinna. Många i Sverige har ju blivit arbetslösa eller permitterade, det vore märkligt om det inte skulle märkas i antalet kökskunder.

Men samtidigt gynnas vår bransch av att folk i högre utsträckning är hemma, och att de spenderar mindre pengar på resor och nöjen. Följaktligen blir det mer tid och pengar över för renoveringar.

Så det verkar gå på ett ut. Kulladal rullar på. Ordrar kommer in och snickeriet jobbar som vanligt.

Men det finns förstås problem. Det har aldrig varit problemfritt att driva företag. Senaste månaden har vi haft ett par olika utmaningar att handskas med, men inget av dem är relaterade till Corona. De är av sådan karaktär att de går att lösa, men ändå tillräckligt problematiska för att öka på mina stresshormoner. I skrivande stund är det mesta löst. Och längre fram ska jag berätta i bloggen mer om detta.

Apropå att skriva om problem:
Jag skriver oregelbundet i dagbok – jag har använt appen DayOne sedan 2012. Där skriver jag om problem när de inträffar – som självterapi – och när jag läser dessa inlägg i efterhand slår det mig hur obetydliga problemen ter sig i backspegeln. När jag är mitt inne i ett problem däremot, och jag ännu inte kan se någon lösning, då konsumerar problemet hela min närvaro.

Men sedan löser sig alltid problemen, på ett eller annat sätt.

Därför har jag funnit att det är bra att skriva om problemen i dagboken, för att det ger perspektiv. Allt löser sig, så småningom. This too shall pass.

Tillbaka till Kulladal. Om ett par veckor så växlar vi upp: Då börjar Johanna jobba i Kulladal på heltid. Hittills har hon jobbat en dag i veckan medan hon avslutat sina förehavanden på sitt gamla jobb.

Planen är att Johanna kommer gå all in i att skapa content. Text och bild. Som blir till instagramposter och blogginlägg, pressutskick, med mera. Timingen är perfekt, för nu finns flera objekt att skapa content om: Våra första kök som levererades runt årsskiftet har precis blivit färdiga, eller håller på att färdigställas (ja, en köksprocess tar nästan alltid mycket längre tid än man tror…).

I juni ökar vi takten, och hoppas att pandemin kanske lättar en aning.

 

Coronakrisen, innan det peakar

Det har blivit april och det förutspås att under den här månaden kommer peaken. Kurvan som illustrerar antal döda är på väg att stiga brant, och experterna verkar tro att den ska vända neråt igen om några veckor. Men vem vet.

När jag skriver detta har omkring 282 svenskar avlidit av Covid-19. Det ropas “Vargen kommer!” från flera håll: Från de som säger att allt kommer bli mycket värre, att 50 000 svenskar kommer att dö innan det här är över. Och samma typ av domedagsvarningar kommer från de som menar att vi får en förlorad generation nu på grund av den ekonomiska depression vi går in i.

Den som lever får se.

Oavsett vad som händer så har det nu sjunkit in hos alla, att detta kommer hålla på länge. Och det kommer bli värre innan det blir bättre.

Jag har installerat en arbetsstation hemma på vinden i vårt hus, där jag sitter och jobbar numera. Liksom andra försöker jag hålla mig socialt distanserad. Men jag isolerar mig inte: Jag besöker Apelögas kontor då och då, jobbar från café ibland. Och lämnar och hämtar barnen på förskola och skola, och håller fotbollsträningar för min äldsta dotter och hennes fotbollskompisar i FC Rosengård.

Det skulle förvåna mig om inte viruset hittar mig snart. Halva befolkningen ska smittas i april, sägs det. Vem vet.

Jag känner att det har hänt något med motivationen. Jobbet känns annorlunda. Det är som att det blivit svårare att hålla fokus. Kanske för att rutinerna har ändrats, med arbete från distans. Och för att det allvarliga läget i världen överskuggar det mesta.

Igår var det första april och någon skrev att alla Första April-skämt var inställda på grund av Corona. Vilket i sig var både ett skämt, och delvis sant, samtidigt.

Tidigare, innan Corona kom, läste jag mycket böcker. En av de böcker som jag hann läsa halvvägs – Built to Last – kändes då superintressant och relevant. Den handlar om vad som skiljer de företag som lyckas, mot de medelmåttiga företagen som inte gör det. Men när jag försöker läsa nu tappar jag intresset direkt. Det är Corona jag tänker på, inte businesstrategier.

Jag skrev i förra inlägget för några veckor sedan att jag försöker hålla ner min konsumtion av nyheter. Jag får väl erkänna att jag kapitalt misslyckats med det. Jag knarkar nyheter som alla andra. Men bara nyheter om Corona. Allt annat känns irrelevant.

Och jag studerar Spanska Sjukan, och läser teorier om flockimmunitet, om rön om vaccin och läkemedel. Studerar kurvor. Det kommer nya siffror varje dag. Nya staplar, de flesta blir högre och högre.

April är månaden då det ska peaka. Vänder det sedan?

Läget i Kulladal

Trots allt rullar verksamheten på i Kulladal. Snickeriet är i gång, logistiken fungerar. Och vad jag sett hittills är det bara en liten nedgång i efterfrågan.

Känns hoppfullt, mitt i allt. Vi tar ändå höjd för att det kan bli mycket värre innan det vänder. Jag räknar med låga intäkter framöver och drar ner på alla icke-nödvändiga utgifter. För att vara på säkra sidan.

Under tiden förbereder vi kommande marknadsföringsaktiviteter. Häromveckan plåtade vi i showroomet, bilder därifrån blir klara inom kort. Och bakom kulisserna pågår diverse designarbeten och teknikutveckling – tids nog ska jag berätta mer om det.

 

 

Om Coronakrisen och mina företag

Det har gått tre veckor sedan mitt senaste blogginlägg, men sedan dess har världen förändrats radikalt. COVID-19-utbrottet höll visserligen redan då på i Kina, men vem kunde kunde föreställa sig att det skulle få sådana effekter när det kom till Sverige? Inte jag i alla fall.

Det har varit en omtumlande tid för oss alla. För mig som egenföretagare, med bolag i olika branscher, har det inneburit en hel del förändringar.

För Fotobyrån Apelöga, som jag är majoritetsägare till men inte jobbar operativt i, blev det snabbt botten ur. Det började för ett par veckor sedan när något enstaka fotouppdrag ställdes in. Men det eskalerade och senaste dagarna har nästan allt avbokats. För en byrå med sex fast anställda blir det förstås kännbart när det inte kommer in några intäkter. Det blöder.

Medarbetarna på Apelöga nappade därför direkt på regeringens erbjudande om ersättning vid korttidspermittering. Vilket betyder att alla går ner till 40% arbetsgrad, och staten täcker upp lönen upp till 90%. Bra initiativ av regeringen! Det kommer rädda många företag i Sverige, och förhoppningsvis även mitt Apelöga.

För mitt andra företag, det nya köksföretaget Kulladal, ser det i nuläget bättre ut. Coronakrisen har inte drabbat oss än, åtminstone inte så märkbart. Vi har inte så stora fasta kostnader – jag tar inte ut någon lön – och jag hade ändå inte räknat med några större inkomster nu under våren och sommaren.

Vi påverkas till viss del av att euron plötsligt har blivit 10% dyrare vilket sänker våra marginaler. Vi betalar främst i euro men får betalt i kronor – en dålig deal just nu.

Trots problemen så finns kunderna kvar, och snickeriet jobbar på som vanligt. Karantän och stängda gränser har hittills inte påverkat vår produktion och logistik (ta i trä!).

Men tempot har sänkts, helt klart. Alla håller andan. På sikt kommer Kulladals ekonomi att påverkas rejält av den här krisen.

Att kontrollera sin reaktion

I skrivande stund har det har gått ungefär en vecka sedan världen började inse allvaret i den här krisen. Börserna har fallit 30%, och ska förmodligen falla en bit till.

För egen del känner jag nu att chocken har lagt sig, men rädslorna finns kvar. Oro för närstående som tillhör riskgruppen för sjukdomen. Och ur företagarperspektiv ser jag stora utmaningar framöver. Förmodligen väntar en lågkonjunktur (massarbetslöshet i Coronas spår och bostadsbubblan spricker?).

Och vem vet hur länge nuvarande akutläge – där alla står på bromsen – håller i sig.

Viktigt då att skilja på vad jag kan påverka och vad jag inte kan påverka.
Krisen i sig är som den är.
Det jag kan påverka min egen reaktion. Inget blir bättre av panik.

“I tomrummet mellan stimuli och respons bor den fria viljan”, skrev någon.

Nu kan jag kan välja vad jag lägger min tid på. Till exempel försöker jag undvika överdriven nyhetskonsumtion för att hålla mina nojjor i schack (om det händer något viktigt lär jag ändå få veta det).

Istället tar jag tid till att bygga vidare på Kulladals strukturer och processer. Finslipar script som hjälper orderhanteringen framöver. Produktutvecklar. Odlar relationer med leverantörer och potentiella kunder.

Förr eller senare är världen fri från COVID-19. Då ska Kulladal vara ett bättre företag, med en ännu bättre produkt.

Tankar om att sälja kök, och om nästa fas för Kulladal

Vårt köksföretag Kulladal har gått in i en ny fas. Efter en uppbyggnadsfas under hösten, och lanseringen vid årsskiftet, så har februari präglats av säljarbete.

I min värld så innebär “säljarbete” inte pushig försäljning, utan tvärtom att vi guidar köksspekulanter genom processen. Oftast via mail. Kunderna har tusen frågor, och ber om tips och råd. Alla kök är unika, och alla har sina specialfall med udda mått och vinklar.

Det är inte ovanligt att det blir över hundra mail, fram och tillbaka, när ett kök ska planeras. Och eftersom jag under februari haft ett 50-tal spekulanter att guida – många av dem hör av sig flera gånger per dag – så har det blivit många mail.

Och hela tiden tillkommer nya spekulanter. Hittills erbjuder vi att gratis rita upp köksförslag åt spekulanterna, vilket också är ett rätt tidsödande arbete.

Säljarbetet innebär alltså inte att uppmana till avslut så fort som möjligt. Tvärtom. Vi uppmuntrar kunderna att ta tid på sig, att noga tänka igenom alla val. Det är, kortsiktigt sett, en dålig strategi för vårt företag, eftersom det innebär mindre pengar på kontot just nu. Men poängen med Kulladal, både dess kök och företaget i sig, är att tänka långsiktigt.

En kund som tar tid på sig i processen, och som blir varsamt vägledd igenom den, kommer i slutändan få ett bättre kök. Vilket i förlängningen ger ringar på vattnet, med rekommendationer och så vidare.

“Slow selling” kanske vi kan kalla det?

Johanna är anställd nr 1

I februari började min nya kollega Johanna, a k a W. Hittills jobbar hon bara en dag i veckan på Kulladal, övriga dagar är hon kvar på sitt gamla jobb. Från och med 1 juni blir hon heltidsanställd, och delägare, i Kulladal.

Trots bara en dag i veckan har hon redan hunnit med mycket. Förutom sin energi och nyfikenhet, som blivit en vitamininjektion i Kulldal, så har hon varit med på flera kundmöten.

Och sedan början av februari är det Johanna som helt styr vårt Instagram-konto. Kolla in hennes bilder och texter! Jag gillar verkligen hennes stil och ton, och viljan att visa upp det ofärdiga. Att visa “work in progress”, snarare än välputsade och stajlade inredningsstilleben. Som till exempel hennes bilder här i detta inlägg.

(Kolla också in Johannas egna instakonto!)

Fördelen med ett ofärdigt showroom

Showroomet är fortfarande inte färdigrenoverat, och det kommer förmodligen dröja ett år innan det är helt klart.

Ändå har det ofärdiga showroomet fyllt sin funktion. Vi har haft rätt många kundmöten där redan, och trots att delar av showroomet ser ut som en byggarbetsplats och inget av utställningsköket är helt klara, så gillar kunderna vad de ser.

Det kanske är en fördel att showroomet inte är klart? Att utställningsköken, som inte har några bänkskivor än, därmed blir lättare för kunderna att inspektera. Kunderna kan se alla delar av skåpen tydligt när inget är gömt av bänkskivor. Och eftersom vi inte har något att dölja – våra kök är verkligen gediget byggda – så verkar det fungera. Kunderna blir, utan undantag, alltid väldigt imponerade av köken.

En kund gjorde i veckan två besök hos oss – de körde ner från Göteborg – och konstaterade under sitt andra besök att “Vi är kära i det här köket”. Och i slutet av mötet bestämde de sig för att slå till.

Detta var i fredags förmiddag, och inom några timmar så hade ytterligare tre kunder, som vägletts under ett par månader, bestämt sig för att lägga sina ordrar. Nu blir det högtryck i snickeriet ett tag framöver.

Och jag vet att jag borde vara bättre på att fira framgångar, men för mig så varar lyckan av en försäljning bara några minuter. Sedan börjar jag fundera på nästa steg, och oroa mig för allt som kan gå fel.

Tempot, adrenalinkickarna och oron gör tillsammans att allt i företaget känns väldigt spännande just nu. Och intresset från kunderna känns lovande. Bara att köra på!

Tankar kring platsbyggda kök vs. moduler med fasta mått

En enda gång i mitt yrkesliv har jag hamnat i ett rejäl konflikt. Ni vet en sådan där vild diskussion, som manusförfattare gärna skriver in i TV-serier: Den ena parten säger något, den andra håller inte alls med, rösterna höjs, argumenten blir sämre och personangreppen fler, och det fortsätter i en spiral nedåt.

Det hände mig för tre år sedan när jag och min första partner just dragit igång Skandinaviska Shakerkök. Det började som en lugn diskussion som handlade om huruvida vi bara skulle ha fasta mått på våra skåpsmoduler, eller om kunden kunde få specialmått. Det låter ganska harmlöst, men det visade sig vara en öm punkt.

Vi hade precis börjat rita vårt första kundkök, och kunden ville ha ett par specialmått. Rummets storlek gjorde att det blev otympligt med fasta mått, med onödiga passbitar som följd.

Jag argumenterade för att vi skulle gå kunden till mötes, medan min kollega tyckte tvärtom.

“Det finns en skönhet i fasta mått, med färre val för kunden”, sa han. Och han fortsatte argumentera att om man ger kunden vad de vill ha hela tiden så slutar de aldrig. “Du förstår, de är omättliga!”

Jag höll inte med. Jag argumenterade för min sak, men blev överkörd. När våra röster blev för högljudda reste jag mig och gick, mitt i diskussionen. Sedan pratade vi inte med varandra på flera dagar.

Men allt lugnar sig med tiden. Indirekt ledde den här konflikten till att min kollega och jag bestämde att dela på oss. Samt att vi införde en kompromiss i modulsystemet: Skåpen hade förvisso sina fasta mått, men kunden kunde anpassa måtten mot en extrakostnad.

Ska man alltid anpassa sig till kundens önskemål?

Jag kom att tänka på den här konflikten häromdagen, när ännu en konkurrent till Kulladal såg dagens ljus. Det är ett företag som gör handbyggda kök, av massivt trä. I shakerstil. Och moduler med fasta mått. Känns konceptet igen?

Förutom det här med konkurrens – det har jag skrivit om i den här texten – så började jag återigen fundera på vad som är bäst egentligen: Att erbjuda kunden ett mindre urval med fasta modulmått? Eller ett helt platsbyggt kök, med unika mått?

“Skönheten” i det första alternativet är att det blir färre val för kunden. Att designa ett kök är svårt nog ändå. Jag har haft den här ståndpunkten tidigare – all copy på Skandinaviska Shakerkök är skriven av mig, och där finns argumenten för fasta mått.

Men, man kan också se det från andra hållet:
För ärligt talat, den största skönheten är bara synlig för producenten. Det är förstås smidigare – och billigare – att bara ha en handfull modeller att tillverka, istället för att alla skåp är unika. Men denna skönhet syns inte från kundens perspektiv.

Jag tror att man som entreprenör, oavsett bransch, hamnar i en liknande balansgång: Hur mycket ska man anpassa sig till kundens önskemål, och hur mycket ska man anpassa produkten efter sina egna förutsättningar?

Det finns fallgropar på vardera sida om balansgången:
Om man anpassar sig för mycket till kundens önskemål riskerar man sälja för mycket till för lågt pris. (“De är omättliga!”)
Å andra sidan, om man bara utgår från sina egna förutsättningar så finns risken att man erbjuder något som kunden faktiskt inte vill ha. Typ ett skåp som är 400 millimeter brett när kunden vill ha ett 385 millimetersskåp.

Därför gör vi bara platsbyggt

En av Kulladals USP:ar är därför att erbjuda platsbyggda kök, vilket innebär att varje mått är unikt. Ja, konsekvensen är att snickeriet ibland skickar upprörda mail till mig där de skriver att det är för jobbigt med alla specialmått. Då svarar jag att det är värt det. Och att vi får hitta nya processer och rutiner i produktionen som gör att alla avvikelser går att hantera.

På sikt tänker jag mig en semi-automatiserad tillverkningsprocess, där alla träbitar sågas ut av en CNC-maskin (en automatisk “såg”), som i sin tur får alla mått från ritprogrammet. Och då spelar det inte längre någon roll om måtten är unika eller inte, snickaren behöver inte hålla måtten i huvudet eftersom datorerna gör det istället.

Allt bottnar i denna ambition: Ett kök från Kulladal ska hålla i hundra år.

Då räcker det inte att materialet i sig håller, utan också estetiken måste hålla. Tidens tand, ögats slitage... Köket måste vara harmoniskt. Det får det inte vara några centimeter “fel”, på grund av fasta modulmått. För sådana fel kommer att skava i ögonen, varje dag. Till slut, när det skavt för länge, åker köket ut trots att det egentligen kunde fått leva länge till.

Anställd nr 1 i Kulladal

Kulladals första rekryteringsprocess är avslutad! Inom kort börjar min nya medarbetare, vilket jag ser väldigt mycket framemot. Så här gick det till:

I ett inlägg här på bloggen för ett par veckor sedan skrev jag att jag sökte två kompetenser: En säljare och en contentproducent. Jag insåg dock rätt snabbt att jag egentligen bara ville anställa en person, med båda kompetenserna. Dels av budgetskäl, dels för att ingen av uppgifterna skulle kunna täcka en heltidstjänst.

En av de första som hörde av sig var en tjej, som jag nu kallar W. Hon sökte egentligen inte något av jobben, men var lite nyfiken på contenttjänsten. Mellan raderna lyste en passion och entusiasm igenom.

Vi tog ett möte och bondade. Jag insåg att vi delade mycket: Där fanns ett genuint intresse för allt som Kulladal står för: Klassisk design, hållbarhet och gedigna material. Under mötet tittade vi på olika heminredningsbilder, pratade om bildstilar och var rörande överens om vad som var fint och inte.

Jag frågade om hon kanske skulle söka jobbet ändå, trots allt?

Njae, hon var ingen “säljare”, sa hon, och dessutom fanns ett stort hinder: W hade ett bra jobb på ett stort företag, med allt vad det innebär för tryggheten och ekonomin. Skulle hon säga upp sig för att jobba i en köksstartup? Knappast troligt.

Under tiden kom det in ganska många ansökningar, särskilt efter att Trendenser-Frida skrivit på sin blogg att vi sökte folk. Generellt var det mycket kompetenta personer som sökte, och med flera av dem kände jag att de skulle passa bra i Kulladal.

Det var egentligen bara en grupp av sökande som hamnade under ribban. Varning för att jag nu generaliserar jag grovt och säkert trampar någon på tårna, men ändå: Medelålders män! (Ja, jag är medveten om att jag själv tillhör den demografin.)

Generellt var de medelålders männen sämre pålästa (en person sökte ”tjänsten som korrekturläsare”) och mindre kvalificerade. Vilket dock inte hindrade dem från att vara mer självsäkra än de många av de kvinnliga sökanden. Ett par av männen blev mycket förvånade, nästan förnärmade, när jag tackade nej till deras ansökningar.
(Det fanns dock lysande undantag även i den här gruppen. Men det fanns tveklöst ett mönster.)

Jag kom att tänka på den här: 

(Bildkälla här.)

Hursomhelst.

Det blev en hel del möten/intervjuer. En handfull av kandidaterna kändes riktigt bra. Vem som helst av dessa hade kunnat lyckas med jobbet på Kulladal, det är jag säker på. Men W var den jag trodde mest på.

Därför blev jag besviken när hon till sist tackade nej. Vi hade mailat en hel del fram och tillbaka och hon hade kommit fram till att hon inte kunde lämna sitt nuvarande jobb, av olika anledningar.

Fair enogh. Jag fortsatte att utvärdera de andra sökande. Det fanns tre-fyra personer jag gillade.

En stor del av jobbet i Kulladal – som de facto är en webshop för kök – är att ha mailkontakt med kunder. Därför fäste jag stor vikt vid textkommunikationen. Mötena med de sökande var viktiga, men jag uppmuntrade också till mailkonversationer – vissa nappade, andra inte.

W och jag fortsatte maila också.

Och efter några dagar ändrade hon sig: Hon ville lämna sitt befintliga jobb.

Vi började genast diskutera de formella delarna: Lön, semester, pension och så vidare. Vi kom överens.

Nu gör vi båda ett hopp ut på ”sjutti tusen famnars djup” som Kirkegaard uttryckte det. Vi kan inte veta om det kommer att fungera, men vi tror på det.

Vi tar båda stora risker: W lämnar ett bra, stabilt jobb, för att ta ett mer osäkert jobb med lägre lön. Och jag stretchar budgeten till det yttersta för att kunna betala en skälig ersättning till henne.

Vem är W? Ni som följer mig och Kulladal kommer lära känna henne under våren. Stay tuned, som det heter. Jag tror det kommer bli spännande.

 

Ett brev från statsministern för 29 år sedan. Och om veckans lansering.

En vårdag 1991, när jag var 10 år, fick jag ett brev från Ingvar Carlsson, Sveriges dåvarande statsminister.

Det var ett personligt brev, direkt till mig (inget massutskick), där han berättade att han gillade att unga människor intresserade sig för politik. Och han förklarade tydligt att han och Carl Bildt inte alls var personliga ovänner, så det behövde jag inte oroa mig för.

Varför bemödade sig Sveriges mäktigaste person (eller dennes sekreterare, möjligtvis) att skriva brev till mig, en tioårig pojke i Karlshamn?

Det var inte så att han skrev brevet utan vidare. Han skrev för att jag hade skrivit till honom först. En något udda sysselsättning för en tioåring kan man tycka, att skriva brev till statsministrar. Men hursomhelst, jag hade skrivit till honom och frågat om politiken (jag minns inte exakt vad) och avslutat med ett PS: “Är du och Carl Bildt ovänner på riktigt?”.

Konsten att bli upptäckt

Jag tror att man ibland glömmer vad som krävs för att saker och ting ska inträffa. Hur får man en inflytelse person att lägga märke till en? Hur blir man upptäckt?

Jag funderade på det i samband med lanseringen av Kulladal förra veckan. Hur skulle vi till exempel få Frida Ramstedt på Trendenser, Sveriges mest inflytelserika inredningsbloggare/författare, att lägga märke till Kulladal?

Skulle jag gå in på hennes Instagram-konto och slumpmässigt gilla några av hennes bilder, och sedan hoppas på att hon skulle fatta vinken?

Nej, det krävs action – och en smula mod – för att helt enkelt ta kontakt med personer som man vill få kontakt med. De kommer förmodligen inte veta att man finns annars.

Två dagar efter lanseringen skrev faktiskt Frida på Trendenser ett par rader om Kulladla-launchen i en text om veckans nyheter. Eftersom Frida har väldigt många följare så rasslade det till ordentligt på vår sajt. Via Google Analytics kunde jag följa hur trafiken strömmade in. Den leadgenerator som jag skapat – en funktion där man kan beställa en fysisk broschyr – gick varm.

“Vilken tur du hade att Frida skrev om Kulladal”, har personer sagt till mig under veckan. Och jag håller med: Det var tur, för hon hade verkligen inte behövt göra det.

Men det hände inte av en slump. Varför skrev Trendenser om Kulladal? För att jag tagit kontakt med henne och berättat kort om företaget.

Jag tror att man ibland missar hur enkelt, och effektivt, det är att faktiskt kontakta personer. Att vara rakt på. Att inte vänta på sin tur. (Men förstås: Man måste vara respektfull och främst erbjuda något av värde istället för att be om något.)

Resultat av veckans lansering

Veckan som har gått har varit smått galen. Lanseringen har gått mycket bättre än vad jag väntade mig. Förutom att blivit nämnd av Trendenser så plockade också Residence upp lanseringen.

Eller ja, jag kontaktade Residence-redaktionen och berättade om Kulladal. Återigen, de hittade inte Kulladal på egen hand.

Som ett resultat av alla köksspekulanter som hittat Kulladal i veckan, har jag ritat av massor av kök, och skickat många offerter. Magkänslan just nu är att vårt snickeri snart kommer att ha fullt upp.

Under veckan har jag haft intervjuer med intressanta människor som sökt jobb hos Kulladal. Också på den fronten har jag blivit överväldigad: Mycket entusiasm och mycket kompetens har jag fått se, och nu återstår den delikata uppgiften att försöka välja rätt person till jobbet som Kulladals första anställda.


Boktips: En klassiker som aldrig blir omodern, och som är på samma tema som texten ovan: How to Win Friends & Influence People.

Lansering och tankar om konkurrens

If you’re not embarrassed by the first version of your product, you’ve launched too late, har entreprenören Reid Hoffman sagt, och det är min tröst just nu. Min nya bebis, kulladal.com, har släppts ut på internet. Sajten är lanserad.

Liknelsen med en bebis är rätt talande. Sajten är inte alls klar. En sajt blir aldrig klar. Det saknas massor av information, och bildmaterialet är magert (men fint). Jag måste tillverka många fler kök, som ska fotograferas och filmas, innan jag har en hemsida som gör Kulladal rättvisa.

Jag har stora planer för det här företaget men ännu syns väldigt lite av det.

Och samtidigt händer saker på andra fronter. Vänner till mig har senaste veckan kommit fram och frågat: Har du sett vad ditt tidigare företag har gjort…?

Ja, det har jag. Företaget, som var mitt under några år men som jag bestämde mig för att lämna för ett halvår sedan (och till slut sålde häromdagen) ska lansera en ny köksserie som “flörtar med 20-talet”. Samtidigt som jag lanserar Kulladal Tjugotalsköket. Hur känns det?, undrar mina vänner.

Jo, det känns lite konstigt får jag erkänna. Men på ett rationellt plan är det inte konstigt alls. När vi gjorde upp avtalet mellan oss var vi helt överens om att inte skriva in någon anti-konkurrensklausul.

Let the game begin.

Jag tänker på bröderna Adolf och Rudolf Dassler, som i början av 1900-talet började tillverka skor tillsammans. Efter ett tag blev de ovänner och startade varsitt skoföretag. Konkurrensen – hatkärleken? – triggade dem till att bygga varsitt storföretag. Adolf, a k a Adi, skapade Adidas, och Rudolf byggde upp Puma.

Konkurrens är i grunden något bra. Det skapar en drivkraft som skapar bättre produkter och tjänster än vad som skulle funnits annars. Och egentligen, är Adidas och Puma de facto konkurrenter? Eller är det snarare så att de hjälps åt att göra marknadsandelen för sina produkter större totalt sett?

Tillsammans med mitt före detta köksföretag skapar Kulladal, förhoppningsvis, en större marknad för kök byggda av massivt trä. En överväldigande majoritet – 99%? – av alla kök som säljs i Sverige byggs av spånskivor istället för massivt trä. Det är de företagen – Ikea, Marbodal, Ballingslöv, Kvänum, med flera – som är våra gemensamma konkurrenter.

Andelen köksspekulanter som upptäcker fördelarna med massivt trä ökar. Och ju fler spelare vi är som attraherar dessa kunder, desto fler marknadsandelar kan vi plocka från köksjättarna som massproducerar spånskivekök.

Ja, så funkar konkurrens tror jag, åtminstone när jag tänker rationellt snarare än emotionellt.

Hursomhelst. Kulladal.com är lanserad. Jag känner mig pirrig och en smula generad. Gå gärna in på sajten, och låt mig veta vad du tycker. (Tveka inte att påpeka alla buggar och korrfel som säkert finns där.)

Vecka 51-52: Inför lansering och expansion

Deadline för lanseringen är nära. Det är några dagar kvar till årsskiftet, och då är tanken att Kulladal.com ska lanseras. Det blir en kampanj i sociala medier, som kommer vara kopplad till ett öppningserbjudande: 20% rabatt på alla köksbeställningar.

In i det sista jobbar jag med copy till annonser, och design av banners och landningssida. (Scrolla ner för att se videon till kampanjen.)

Lanseringen borde vara det jag funderar mest på, men i mitt huvud är den redan gjord. Istället tänker jag på nästa steg: Expansionen. Och efter att räknat och prognostiserat har vi – min medgrundare/bollplank Jakob, och jag – kommit fram till att vi måste börja anställa redan i början av 2020. Här kommer därför en jobbannons:

Vill du jobba med Kulladal?

UPPDATERAT 20 januari 2020: Vi har nu hittat en person att anställa, så vi söker inte längre efter någon. /Adam
___

Säljare

Vi söker en person som kan hjälpa till att förvandla leads till kunder. En “manager of first impressions” som vissa kallar det. Eller kanske helt enkelt: En säljare.

Du är en person som förstår de våndor en köksspekulant går igenom, och som kan guida hen igenom dessa. Du förstår att processen tar tid, och att det sällan går att tvinga fram ett avslut (den genomsnittliga tiden från att en spekulant hör av sig, till att ordern läggs, är cirka ett halvår). Och du är noga med detaljer, och inte låter något falla mellan stolarna.

Eftersom Kulladal.com i första hand kommer vara ett digitalt företag krävs att du är:
– Excellent på att uttrycka dig i skrift (mycket kommunikation med kunder och snickeri sker via mail)
– Är van att jobba i en digital miljö, och har lätt att lära dig nya digitala verktyg (t.ex. Sketchup)

Du kommer också vara den som tar emot spekulanter i vårt showroom. Trots att vi är digitala så visar erfarenheten att cirka 70-80% av alla kunder vill “känna och klämma” på köken innan de bestämmer sig.

Om du har känsla för inredning så är det meriterande: Showroomet behöver hållas snyggt och vara tilltalande för besökare, samt se bra ut genom skyltfönstret.

Det krävs ingen tidigare vana av köksförsäljning – det är ett hantverk som du lär dig snabbt om du har rätt inställning.

Kulladal befinner sig i uppstartsfasen, så det krävs att du gillar nybyggarandan som hör därtill. Att jobba i en startup är väldigt annorlunda från att jobba i ett “riktigt” företag.

Om du gillar uppstartsfasen inser du också att allt är formbart! Du har stora möjlighet att jobba självständigt och därmed påverka inriktningen på företaget. Dina styrkor, som kanske inte alls har med kök att göra, kan komma till oväntad nytta.

Contentproducent

Vi söker också en person – en annan person, eller samma som ovan – som kan producera content. Främst textmaterial, men det är också meriterande om du kan skapa foto- och videomaterial (även om vi kommer ha hjälp från Apelöga med sådant). Det är en fördel om du har ett intresse för inredning, arkitektur, byggnadsvård, och andra närliggande ämnen.

Helst vill vi hitta personer som kan tänka sig jobba deltid, åtminstone under den första tiden. Men heltid kan också fungera.

Vill du jobba med oss? Eller vet du någon som passar in på ovanstående? Maila mig!

—-

Och till sist: Vill du hjälpa oss att korra hemsidan? Är du bra på att hitta stavfel och buggar, och kanske komma med förslag på förbättringar, så skickar jag gärna en länk till dig. All hjälp tas tacksamt emot!

 

 

Vecka 49-50: Om den kommande lanseringen

Min deadline närmar sig.

Målet med det här företaget, Kulladal, har varit att lansera vid årsskiftet. Dels för att ha en tidsplan att förhålla sig till, dels för att jag gillar idén att lansera ett tjugotalskök samtidigt som vi går in i ett nytt tjugotal. Ett hundraårsjubileum liksom.

Jag har en idé om en kampanj i sociala medier:
Det ska vara en kort videosnutt, 30 sekunder, som visar ett Kulladalskök. Luckor och lådor som öppnas och stängs. Stämningsbilder.
Och sedan loggan med en punchline: “Välkommen till 20-talet!”.

Om kampanjen börjar köras 1 januari så kanske det kan bli rätt effektfullt?

Vem vet.

Under de här 7-8 månader som gått sedan jag bestämde mig för att starta Kulladal, har jag hela tiden haft mitt tidigare köksföretag som jämförelseobjekt. Tidslinjen var liknande då – företaget startades våren 2017, och Kulladal startade våren 2019. Resorna har gått parallellt, med två års mellanrum.

Till skillnad från då har jag gjort jobbet ensam den här gången. Förra gången var vi två som delade på arbetet. Följaktligen har jag inte riktigt hunnit med allt. Ja, det är tveksamt om jag ens hinner lansera till årsskiftet.

Men det beror kanske på vad man menar med “lansering”. Jag fick ett tips från en bloggläsare om att satsa på Instagram först, innan den riktiga lanseringen. Att bygga upp en följarskara först, och sedan göra en klassisk launch.

Jag har funderat på det men lutar åt att smyglansera på alla fronter ungefär samtidigt.
Så här: Nya bilder kommer att publiceras på Instagram närmsta veckorna, och runt årsskiftet bör första versionen av hemsidan vara klar. Och sedan öppnar showroomet.

Showroomet ja. Renoveringen har halkat efter. Utställningsköken har blivit försenade i snickeriet några veckor. I skrivande stund – den 11 december 2019 – är köken äntligen på en lastbil som beräknas komma till Malmö ikväll eller imorgon. Sedan ska de monteras, och till sist slutmålas. Och sedan behöver en hel del eljobb göras i lokalen.

Först därefter är showroomet tillräckligt färdigt för att kunna släppa in kunder.

Trots att min deadline är artificiell, och satt av mig själv, så fyller den sin funktion: Deadlinen driver den upp mitt tempo. Men jag är som sagt ensam i bolaget hittills, vilket gör att jag istället tar hjälp av frilansare via Upwork:
– En rysk utvecklare, som jag jobbat med i flera år, kodar sajten.
– En ukrainsk designer gör webdesignskisserna.
– Och nyligen adderade jag en SEM/SMM-expert, från Bulgarien, som håller på att sätta ihop en strategi för den digitala delen av launchen.

Sist men inte mist så har jag stor hjälp av Apelögas foto/video-praktikant Åsa, som tagit både bilder och video under hösten. Bland annat denna bild som finns här ovan, och mer material dyker upp framöver.

Boktips

Jo, jag måste också passa på att tipsa om ett par böcker som jag läst sedan sist:

Malcolm Gladwells nya Talking to Strangers är magnifik. Inte minst är ljudboksproduktionen lysande: Till skillnad från alla andra ljudböcker jag lyssnat på, där uppläsaren bara läser ord för ord, så är denna bok riktigt bra producerad. Som en bra podcast (som Serial, Startup, Revisionist History och liknande). Lyssna!

Howard Schultz skrev 1997 en bok om Starbucks, som han drev upp från en liten kaffebutik till en världsomspännande cafékedja. Jag älskar den här typen av berättelser om entreprenörer! Det är inspirerande att få följa med i deras med- och motgångar, och det är omöjligt för mig att inte identifiera mig med vissa delar.

Jag läser sådana historier och känner mig lite mindre ensam i mitt företagande. Denna bok, som heter Pour your heart into it, är väldigt bra, nästan i klass med Phil Knights bok om Nike, Shoedog.

Vill ni hjälpa mig i lanseringen av Kulladal? Gå in och följ @kulldal20tal på Instagram. Det hjälper! Och om ni känner någon som behöver ett nytt kök, tipsa gärna. 🙂

Vecka 47-48: Om att en bok är ett kap. Och om långsiktigt tänkande och små, små detaljer.

“A book is a bargain”, hörde jag Seth Godin säga i ett avsnitt av The Tim Ferriss Podcast. Jag håller med.

Under veckan som gått har jag krupit runt på golvet i mitt showroom. Rensat smuts från springorna mellan brädorna, finslipat och sedan vaxat golvet. Ett antal timmars jobb, med diverse skavsår på händerna. Men fördelen är att jag haft tid att lyssna på ljudböcker.

Den här veckan har Simon Sineks nya bok The Infinitive Game spelats upp i lurarna. Sinek, som kanske är mest känd för sin första bok Start With Why, argumenterar för att företagsledare bör driva sina företag med ett infinitivt tankesätt.

Till skillnad från ett finit tankesätt, som handlar om att “vinna” i ett kortsiktigt perspektiv, så behövs det inifinitiva tankesättet i business. Eftersom business är ett spel som inte går att vinna, och som inte har någon bortre tidsgräns. Till skillnad från till exempel tennis finns inte bestämda regler för hur spelet ska spelas och när det är slut.

Boken handlar om att tänka långsiktigt med sitt företag. Inte tänka som en aktiemäklare som vill göra snabba klipp, utan se sitt företag i ett längre perspektiv. 5 år. 10 år. 100 år, och längre.

Boken påminner på så sätt om Perennial Seller, av Ryan Holiday, som jag läste förra året, och som påverkade mig i samma riktning.

När jag nu är i uppstarten av mitt åttonde företag så är det därför inte med ett kortsiktigt mål – att driva upp och sälja företaget om några år. Det handlar istället om att utveckla och sälja en bra produkt – ett vackert och hållbart kök – som ska kunna leva i hundra år. På så sätt ska även företaget kunna leva i hundra år eller mer.

I köksbranschen är det annars ganska lätt att “fuska”. Kunderna är oftast engångskunder – de byter kök så sällan, att chansen att de ska komma tillbaka är rätt liten. Så vad gör det då om en låda eller lucka gör sönder efter tio år för att tillverkaren valt ett billigare material? Det viktiga för säljaren är att avsluta affären. Att sälja så mycket som möjligt.

Det vill säga, om säljaren tänker kortsiktigt, med ett finit tankesätt.

Jag jobbar nu aktivt med att göra min produkt – det vackra hållbara köket – så bra det någonsin går. Jag har levt med ett liknande kök i mitt hus i några år och har sett vilka svagheter det har. Och när jag drev Skandinaviska Shakerkök i två år såg jag också vilka delar av kvaliteten som kunde förbättras.

Följden är att jag nu är besatt av detaljer som kan göra köken bättre. Sådant som kanske ingen kund kommer märka, men som höjer kvaliteten och hållbarheten på sikt. Som i förlängningen gör att en nöjd kund 20 år senare rekommenderar mitt köksföretag till en vän.

Att utveckla en riktigt bra produkt är en dålig affär på kort sikt. Men det lönar sig i längden, det är jag övertygad om.

Jag jobbar till exempel med en liten detalj: Den som håller en lucka stängd. Hittills har vi (i Skandinaviska Shakerkök) använt en gammaldags skåpssnäppare. Den är fin och genuin, men ärligt talat rätt jobbig att använda. Jag har själv denna lösning i mitt kök. I början gillade jag den känslan, som är väldigt gammaldags, men efterhand har jag börjat irritera mig. De gnisslar, och känslan är inte så bra.

Istället har jag lagt ändlösa timmar på att söka runt efter snygga och bra magnetlösningar. Bara för att upptäcka att det inte finns några. Det låter otroligt, men det är sant. De som finns är fula eller klumpiga eller både-och.

Så nu gör jag en egen version av magnetstängare, tillsammans med en turkisk produktutvecklare som jag lärt känna. Det blir en enkel och elegant lösning. Tillverkningen sätter snart igång, och jag hoppas kunna sätta in de första magneterna i köken som levereras i början av nästa år. Bildbevis kommer här i bloggen så småningom.

Hursomhelst. Jag hade aldrig tänkt dessa tankar, om långsiktigt företagande, och lagt tid på dessa detaljer, om det inte vore för att jag fått de serverade i bokform. A book is a bargain. Det jag investerat i böcker – ett par tusen kronor per år för ett abonnemang på Audible – har betalat sig flera gånger om.

Och det nyvaxade golvet! Det var så fint igår eftermiddag när jag var klar. Idag när jag kom dit på morgonen hade inte bara en, utan två, hantverkare från hyresvärden, dykt upp utan förvarning, och klampat in med smutsiga skor.

Nu blir det några timmar till, krypande på golvet för att slipa och rengöra för att få bort smutsen, och sedan vaxa igen. Mer tid att lyssna på bra böcker. Ibland har man tur!

Vecka 46: Vad har jag missat?

Tiden flyger iväg men senaste veckan har det stått stilla i min Kulladalsvärld senaste tiden.
Fotograferingen av första köket blev framflyttad.
Jobbet med hemsidan är på paus, i väntan på bilderna från fotograferingen.
Och renoveringen av showroomet ligger på is i väntan på leveransen av de första utställningsköken.

Jag går och småpillar med lite av varje under tiden. Snyggar till målningen av listerna i showroomet (målarens bild av “top notch” var tydligen inte samma som min). Och sysslar med lite av varje.

Under tiden funderar jag på om det är något jag missat. Gör jag något uppenbart fel nu i uppstarten av Kulladal?

Varför tänker jag så?
Jo, för det har slagit mig ibland när jag pratat med andra entreprenörer, som berättat om sina företag, att de ofta har “blindspots”. Att de missar uppenbara saker.
“Du borde göra så här istället!”, vill jag skrika till dem, men istället är jag tyst och anpassar mig till sociala konventioner.

Till exempel:
En entreprenör som jag träffade är i uppstartsfasen av ett IT-företag, med målet att hjälpa sina kunder med _allt_ inom sin bransch.
FEL!, vill jag säga. Du borde vara smal! The riches are in the niches!

En annan entreprenör, som har en innovativ “pryl”, satsar på att komma igång genom att gå från dörr till dörr till olika nyckelpersoner, för att på så sätt komma ut på marknaden.
Kanske inte helt fel, men det vore mycket mer effektivt att ha en digital approach, att hitta influencers och jobba med dem. Tänker jag, men jag säger inget.

Om du bara hade frågat mig vad jag tycker, så hade du fått värdefull information, tänker jag för mig själv. Men de frågar aldrig. Varför?

Förmodligen är jag inte ett dugg bättre själv. Jag har förmodligen missat något i min strategi för Kulladal. Glömt att tänka på något. Försummat att göra något som jag borde göra.

Så varför ber inte jag om input på detta, så att jag får hjälp att se det jag är blind för?

Sagt och gjort: Nu frågar jag dig som läser min blogg!
Ni är uppemot ett tusental varje vecka, och ni har kanske sett någon av mina blinda fläckar?

Jag tar väldigt gärna emot info om det isåfall! Maila mig gärna och berätta vad ni tänkt på!

Det behöver inte vara välgrundade argument, det räcker med lösa aningar och gissningar, typ:
Kan det vara så att du kanske borde göra mer av X och mindre av Y?
Har du tänkt på vad som händer om Z inträffar?

Kanske blir det läge att publicera delar av dessa mail i kommande blogginlägg.

Hit me!

Vecka 45: Produktiv paranoia

Första fasen av att starta företag kan beskrivas så här: Du försöker flyga ett flygplan samtidigt som flygplanet konstrueras. Alla som försökt bygga ett företag från scratch kan nog känna igen sig i den liknelsen. Så kändes det med Skandinaviska Shakerkök för två år sedan, när vi famlade oss fram och testade olika marknadsföringsidéer, tills vi hittade något som funkade.

När kunderna sedan började komma, uppstod nästa utmaning: Hur tar man egentligen hand om kunderna och dess ordrar, på ett bra, säkert och tryggt sätt? Resultatet blev rätt många ad hoc-lösningar, som utvecklades efter hand men som det aldrig riktigt fanns tid att finslipa. Flygplanet höll sig i luften, men det var bitvis en rätt guppig resa.

Med mitt nya köksföretag Kulladal ser resan annorlunda ut. Jag bygger system för orderhantering, trots att det knappt finns några ordrar att ta hand om.  Och jag studerar detaljer i produktionen, och gör finjusteringar, innan det finns kök att producera.

Kort sagt: Flygplanet står kvar på plattan under konstruktionen.

Snåla eller slösa

Egentligen är jag en förespråkare av metoden vi använde för Skandinaviska Shakerkök. Att testa sig fram, inte bygga något i onödan, och hålla kostnaderna nere innan inkomsterna börjar komma. På grund av att vi hade väldigt litet startkapital – om jag minns rätt så började vi med 200 000 kr – så tvingades vi snåla.

Med Kulladal spenderar jag betydligt mer. Jag lägger inte tid på att hitta billigaste lösningarna, och jag försöker att inte kompromissa med kvaliteten.

Riskerna med denna approach är uppenbar: Om jag spenderar för mycket kan pengarna ta slut. Förr eller senare måste flygplanet upp i luften.

Men ännu har jag is i magen, för att jag “vet” att Kulladals affärsidé fungerar. Den är testad och beprövad.

Vet eller “vet”?

Men, “vet” jag verkligen? Allt kan ju hända. Det kan bli börskrasch imorgon med påföljande lågkonjunktur och depression. Hur skulle det påverka köksköpen? Antagligen en hel del.

Men ändå. Jag känner jag mig väldigt lugn över utvecklingen av Kulladal. Produkten känns solid, och backend-systemen, som snart är klara, likaså.

Här i lugnet finns egentligen min enda oro. Det faktum att jag känner mig lugn är en varningssignal. Självsäkerhet är ofta ett recept för katastrof (kolla bara på Donald Trump). Högmod går före fall, och så vidare.

Så jag försöker att oroa mig lite ändå. Försöker hitta sådant som kan gå fel, innan felen inträffar.

Phil Collins har skrivit i boken Great by Choice om konceptet Produktiv Paranoia. Han menar att det är en framgångsfaktor att ständigt fråga sig “Hur går det om x inträffar?”, att nojja och oroa sig. Det handlar om att vara förberedd.

Som Collins skriver: “De enda misstag du kan lära dig av, är de du överlever”.

—-

Kommande veckor i Kulladal:
Nu börjar nästa fas: Marknadsföringen. Bilder och filmer ska tas i veckan som kommer, och sedan blir det fullt fokus på att få hemsidan klar. Och därpå är planen att sätta igång kampanjer på Google Ads.
Mer om detta i kommande inlägg här på bloggen!

Vecka 44: Roadtrip genom Baltikum

Någon mil söder om Ventspils springer en räv ut på vägen.
Jag bromsar hårt. Hör hur färgburkarna flyger runt bak i bilen.
Åkte locken av…?

***

Drygt två dygn tidigare kör jag på samma väg, men åt andra hållet. Jag har just kört av färjan från Sverige och åker genom ett sovande Lettland.

Solen är på väg upp. Det är helt lugnt på vägarna, det går fler minuter mellan de mötande bilarna. Det ligger en lätt dimma över fälten. Allt är stilla.

Resans första affärsmöte är strax söder om gränsen, i norra Litauen. Det är med ett av snickerierna som byggt kök åt Skandinaviska Shakerkök senaste åren. En snickare möter mig med handen i ett stort bandage. Han berättar att sågen tagit några centimeter av hans högra pekfinger.

– Sånt som händer, säger hans mor, som tillsammans med maken driver snickeriet.

Vi dricker kaffe och pratar om vad som hänt sedan sist. Pratar om detaljer i produktionen, om shakerköken och mina nya Kulladalskök. Kanske ska vi fortsätta samarbetet trots att jag nu lämnar det gamla företaget?

Innan jag kör vidare fyller vi min bil med metallådor, som ska användas i framtida vaskskåp. Vi bär ut stora kartonger till bilen. Sonen med det kapade fingret bär några lätta lådor med vänsterhanden.

Jag åker söderut. Landskapet i Litauen är rätt likt Skåne. Mestadels platt. Vägstandarden är liknande den svenska, om man undviker Google Maps “närmsta vägen”-alternativ.

Bilparken likaså – inget där avslöjar att jag är i ett fattigare land. Men när jag kör igenom byarna så blir skillnaderna mot hemma påtagliga. Mer eller mindre sneda, illa underhållna hus, ofta med karakteristisk liggande träpanel på fasaderna.

Några mil från gränsen till ryska Kaliningrad, vid floden Njemen, är landskapet plötsligt kuperat. Upp för en backe, nära ett 1600-talsslott, har jag nästa möte. Jag är hos Shakerköks andra snickeri, det som byggt de flesta köken hittills.

Ägaren, som själv är snickare, är rätt egen. Han är helt briljant, både vad gäller hans tänkande och hantverkande, och hans engelska är felfri. Men det sociala känns ofta krystat. Han flackar med blicken, ser obekväm ut, och det smittar av sig.

Vi diskuterar några färgprover som de gjort sedan sist. Tittar på olika alternativ, väger för- och nackdelar med att eventuellt testa nya metoder.

Jag tar med mig ett par färgburkar, för att kunna göra fler tester hemma. Ställer dem löst i bilen.

Övernattar i Marijampole, nära gränsen till Polen. Det är Litauens fjärde största stad. Allt är relativt, för jag upplever det som en väldigt liten stad. En hundra meter lång gågata med några caféer, i övrigt mest bostadshus från sovjeteran.

På morgonen därpå springer jag några kilometer längs med floden Šešupė som flyter genom staden. Känns bra att äntligen röra på mig, efter att ha suttit stilla hela föregående dag.

Sedan är det dags för resans huvudsakliga mål: Mötet med med D och I, ett äkta par som driver sitt snickeri tillsammans. Sedan vi sågs sist har jag lagt några köksordrar, och dessa står nu halvfärdiga i snickeriet.

Jag låter fingrarna löpa över skåpen. Ytorna är fint slipade. Känns som sammet. Finishen är utsökt. Jag påpekar det för dem, och de ser lite förlägna ut.

– Well… thank you, svarar D efter en stunds tystnad.

Vi tittar på några detaljer som vi håller på att utreda. Ett nytt material till skåpens baksidor, som ger ett vackrare intryck. De har, efter mycket detektivarbete, lyckats hitta panelbrädor av bra kvalitet som ger precis det uttryck jag varit ute efter.

I lokalerna står kök åt andra kunder också, från Storbritannien.

– Men vi vet inte vad som kommer hända med UK-ordrar efter Brexit. Förmodligen får vi mer tid över för dina kök då, säger de.

Jag sätter mig i bilen igen, och påbörjar resan norrut. Stannar i Palanga, som visar sig vara en riktig pärla. En liten kurort vid Östersjökusten, med en gigantisk sandstrand och en imponerande pir – 500 meter ut i havet – som är ett välbesökt promenadstråk på somrarna.

Nu är det höst och snålblåst så jag är nästan ensam på piren.

Jag snörar på mig springskorna, löper en halvtimme längs med stranden. Solen tar sig igenom molnen, och reflekteras i vågskummet. Blir nästan religiös, det är sällsamt vackert.

 

I bilen längs vägarna har jag lyssnat på Ryan Holidays nya bok, Stillness is the Key. En bok som handlar om att söka det enkla, skala bort och skala ner, för att hitta en lugnare plats inombords. Jag tänker på bokens budskap när jag springer längs havet. Försöker att till fullo uppskatta stunden.

Efter en natt i Palanga caféluffar jag några timmar – jobbar med scripts och sketchupritningar, och gör massor av anteckningar i min dagbok.

Och jag läser igenom tidigare dagboksanteckningar, från i våras då tankarna på nya företaget Kulladal började ta form. Det mesta har jag hunnit glömma. Blir förvånad när jag läser vad jag skrivit för mindre än ett halvår sedan.

 

Påbörjar färden mot slutdestinationen, Ventspils i norra Lettland, varifrån färjan ska ta mig över Östersjön under den kommande natten.

Det är då räven springer ut på vägen. Den vänder blicken mot mig en kort stund, springer sedan vidare in i skogen.

Jag hinner undvika den, och färgburkarna som flugit runt i bagageutrymmet har hållit tätt. Känner mig lättad. Men gladast är nog räven.

 

Vecka 43: Om script och vitmålade showroomväggar

Det svåraste med att sälja kök är att hålla reda på alla detaljer. Alla köksskåp har sina specifikationer – vissa luckor är högerhängda, andra vänsterhängda, och de har olika bredd, och ibland olika djup och höjd. Samt att det kan vara olika typer av luckor, olika sorters gångjärn, och så vidare.

Därtill tillkommer ofta någon specialgrej – nästan alla kök kräver en lösning som ligger utanför normalmallen.

Eftersom mitt snickeri finns på andra sidan Östersjön, måste all information förpackas tydligt, för att undvika missförstånd. Jag har lärt mig den hårda vägen att små fel i produktionen, som oftast orsakas av missar i kommunikationen, blir dyra att fixa till i efterhand.

Därför jobbar jag i nuläget med att hitta lösningar på detta. Mitt mål är att bygga ett system för att hantera köksordrar som:

  • Ger tydlig information till snickeriet
  • Återkopplar till kunden vad ordern innehåller
  • Säkerställer att kunden och snickeriet får samma information, men filtrerat utifrån deras olika behov (och språk)
  • Är användarvänligt och flexibelt, så att det till exempel är enkelt att göra ändringar i efterhand

Jag bygger detta system med hjälp av Google Spreadsheets (typ samma som Excel). Jag berättade i bloggen häromveckan att jag håller på att fylla på databasen med all info om alla skåp. “Databasen” är ett Google Spreadsheet med massor av information: Alla variabler till varje skåpmodell.

Senaste veckan har jag börjat jobba med att på olika sätt tydliggöra, och exportera, datan. Det vill säga, när en order läggs ska viss data samlas upp från databasen, för att sedan skickas till snickeriet, samt till kunden i form av en orderbekräftelse.

Om scripts och conditional formatting

Jag hade egentligen inte tänkt börja jobba med detta nu, men av en tillfällighet hittade jag funktionen “Conditional formatting”, och då kunde jag inte hejda mig.

Med “Conditional formatting” kan man göra enkla formler, som påverkar hur cellen beter sig. Till exempel kan man få en cell att ändra färg om dess innehåll ändras.

Just detta är en användbar funktion i ett stort ark med tusentals celler: De “upplysta” cellerna gör att det är lättare att se vad som ändrats.

Jag insåg dock snart att mina begränsade kunskaper i hur man skriver formler inte skulle räcka för att bygga ett helt orderhanteringssystem.

Jag anlitade därför en frilansare via Upwork – en kille i Egypten – som visade sig vara ett ess på att göra scripts i Google Spreadsheets.

Dessa scripts, som just nu håller på att utvecklas och tweakas, kan till exempel exportera en kundorder och göra om den till ett format som snickeriet vill ha.

Ett annat script autokollar varje dag om någon data ändrats, och stämmer av så att kundordern och snickeriunderlaget är synkade.

Kort och gott: Allt som jag hittills behövt hålla i huvudet, eller manuellt anteckna, kommer detta system snart att göra åt mig.

Showroommålning och resa till litauiska snickerier

Bilden i headern ovan är från Kulladals blivande showroom på Östra Rönneholmsvägen i Malmö. I förra veckan började målarna jobba där, och nu är lokalen skinande vit.

Kanske ett fegt färgval, att bara ha vitt? Kanske… men samtidigt finns en poäng i att låta kökens kulörer stå ut och tala för sig själva – det blir lättare i ett vitt rum.

Jag började skriva detta inlägg i måndags kväll, sittandes på en färja i Nynäshamn. Imorse vaknade jag i Ventspils i Lettland, och under dagen har jag kört 50 mil söderut och gjort två stopp för att hälsa på hos några snickerier. Nu sitter jag på ett hotellrum på sjunde våningen i Marijampole i södra Litauen. Imorgon blir det ett nytt snickeribesök, bland annat för att diskutera hur kundorderunderlagen ska se ut.

________

Förresten! Första Kulladalsköket är i princip klart. Bilder kommer, men till dess: Kolla gärna igenom de korta videosnuttarna på vårt instakonto! Och som vanligt: Jag svarar gärna på mail om du har några frågor eller synpunkter.

 

Vecka 41-42: Nörderi kring färg och kulörer

När min fru och jag renoverade vårt kök för några år sedan – det som i förlängningen ledde till mina köksföretag – så var kulören det sista vi bestämde. När köket var monterat och klart visste vi fortfarande inte vilken kulör vi skulle ha.

Jag köpte några burkar linoljefärg, blandade ihop lite färg, och gjorde första strykningen. Mörk grön. För mörk.

Till andra strykningen blandade vi i mer vitt i färgen. Det blev en mellan-grå-grön nyans. Men fortfarande för mörkt.

Sista strykningen fick sex delar vitt, och en del grågrön. Resultatet blev en ljus, dov, grågrön nyans. Då blev vi nöjda till slut.

Någon som känner igen sig i att det är svårt att välja färg? Hur ofta har inte väggfärgen, som man sett på en provbit i butiken, blivit helt annorlunda än vad man tänkt sig?

Senaste veckorna har jag nördat ner mig i det här ämnet. Det börjar närma sig en besatthet, och detta är vad som hänt hittills.

Linoljefärg med egen palett

Att Kulladalsköken ska målas med linoljefärg har jag aldrig tvekat på. Däremot finns det flera olika tillverkare, varav jag testat de flesta. Till sist föll valet på att använda färg från Allbäcks, som har sin fabrik på en gård utanför Ystad.

Allbäcks använder bara naturliga färgpigment i sina färger. Vilket gör att det är lite komplicerat att blanda till standardkulörer enligt NCS-färgskalan.

Eller rättare sagt: Det är inte svårare att blanda en egen kulör än en standardkulör.

När jag insåg det bestämde jag mig för att ta fram en egen färgpalett, med Kulladals egna kulörer. Dels för att det är kul, dels för att det kanske skänker en viss exklusivitet till varumärket? Det gör att kulörerna inte kan kopieras lätt av en färghandlare (eftersom de bara kan hantera standardkulörer).

Att blanda färg

Så, hur blandar man färg? Ja, man bara blandar liksom… Oftast börjar jag med vitt som bas, och sedan droppar jag i de andra kulörerna.

Efter 15 år som fotograf har jag en viss grundförståelse för hur färger fungerar, vilket har varit en fördel i den här processen. Men samtidigt har jag upptäckt att “analoga” färger, med naturliga pigment, inte är lika förutsägbara som färger i den digitala miljön.

Exempel:
I datorn, om jag bland vitt och svart så blir det grått. Lika delar vitt och svart ger en helt neutral mellangrå färg. Enkelt.

Men när jag blandar vit linoljefärg med svart linoljefärg så blir det askgrått, med en lätt blå ton. Och det behövs mycket mer vitt (cirka 10-20x) för att det ska bli mellangrått. Och för att upphäva det blåa så behöver jag droppa i lite gult. Och sedan kanske neutralisera med en gnutta grönt. Och så vidare.

För att kunna återskapa samma kulörer gång på gång så behöver jag skapa recept för alla kulörer jag blandar. Det vill säga, jag måste väga färgen noggrant.

Till exempel, en kulör (mörkt grågrön) som jag tagit fram har detta recept:
Vitt: 150.5 g
Ockragult: 22.4 g
Kromoxidgrönt: 16.0 g
Svart: 11.6 g

Att väga färg med precision

När jag förstod att små färgmängder ger stort utfall, insåg jag att det behövs en bra våg. Vanliga konsumentvågar har ofta en feltolerans på +/-3 gram, vilket absolut inte funkar i det här fallet. Det handlar om tiondels gram här.

Så jag googlade och hittade Vågexperten, där det finns proffsvågar. Jag köpte två stycken – en till mitt färglabb, och en likadan som ska stå hos snickeriet i Litauen.

Och längre ner i kaninhålet fortsatte jag…

När jag blandade färgerna, med dessa små färgmängder, så är blandningstekniken är viktig. Färgen måste blandas noga för att bli helt homogen. Annars kan utslaget bli helt fel.

Ärligt talat så är det rätt tråkigt att blanda färg manuellt. Så i helgen ska jag, med hjälp av en teknikkunnig kompis, bygga en magnetomrörare (plastlåda + datorfläkt + vridpotentiometer + magneter, m.m.).

Färglabb i showroomet?

Imorgon börjar målarna jobba i den blivande butiken. Spackla, slipa, måla.

Det har kommit upp en ny vägg i det inre utställningsrummet, vilket gjorde att det skapades ett litet avlångt rum, som jag inte vetat vad jag ska ha det till, där det dessutom finns ett malplacerat handfat.

Men nu vet jag: Där ska det bli ett färglabb! Där kan jag sitta och laborera fram nya kulörer. Och det kanske kan bli en kul kundupplevelse: När man beställt sitt kök så går man in i färglabbet och labbar fram sin egna kulör? Värt att testa, tänker jag.


Har du frågor eller funderingar kring färg och kulörer? Maila mig eller lämna en kommentar på bloggen, eller i detta inlägg på Instagram!

Vecka 40: Så håller jag koll på siffrorna i mina företag

Jag har drivit företag i snart 20 år, men har aldrig lärt mig tyda en balansrapport. Istället har jag andra rutiner för att hålla koll på företagets ekonomi.

En av de första sakerna jag lärde mig som egenföretagare, när jag började frilansa som fotograf i början av 00-talet, var att saldot på bankkontot var en dålig indikator på företagets ekonomiska läge.

Saldot fluktuerar mycket, beroende på när inbetalningar kommer in och när utbetalningar görs. I början av månaden är saldot lägre, på grund av alla räkningar vi månadsskiftet, men det betyder inte att företaget faktiskt mår sämre den 4 oktober än den 28 september.

Revisorer och redovisningskonsulter verkar tycka att resultatrapporter och en balansrapporter är lösningen på problemet. Jag har lyssnat på dem när de passionerat redogjort för varje aspekt av rapporterna och varför de är så förnämliga.

Och visst, resultatrapporten kan jag se poängen med, och jag kan typ förstå den. Men balansrapporten swischar alltid förbi högt över mitt huvud.

Och framför allt: Det stora problemet med revisorns rapporter är att de visar vad som hände för flera månader sedan. Men hur kommer ekonomin se ut om några månader? Hur ska jag veta om pengarna räcker till löner och hyra om ett halvår?

“Höftad uppskattning om pengar”

Apelöga har vi ett system för det här:

Så fort ett nytt uppdrag kommer in skrivs det upp i ett delat Google Spreadsheet. Där befinner det sig sedan hela vägen fram genom processen – det finns en kolumn rad vardera för planering, fotografering, leverans, och så vidare – tills att fakturan är skickad, då tar vi bort raden.

I en av spalterna har vi rubriken “Höftad uppskattning om pengar”. (Inte lika fackmannamässigt som “balansrapport”, jag vet.) I denna kolumn fyller vi i vad uppdraget kommer att generera. Ibland vet vi på förhand exakt vad fakturan kommer att landa på, men ibland är det rätt osäkert. Då får vi höfta.

Kolumnen med “Höftad uppskattning om pengar” summeras i en cell. Och där har vi främsta indikationen på Apelögas ekonomiska status just nu. En hög siffra visar att goda tider är på väg, och vice versa. Summan brukar ange ungefär vad de två kommande månadernas omsättning kommer att landa på sammanlagt.

Det är aldrig en exakt siffra men ändå en tydlig indikation.

Att manuellt notera varje faktura

För att sedan få exakt koll på hur siffrorna blev till slut, och för att kunna jämföra med föregående år, gör jag så här:

  1. Jag skriver manuellt in alla fakturor, för respektive månad. I olika kolumner noterar jag vilken typ av uppdrag det var – foto, film, bildbyrå, övrigt – för att på så sätt kunna hålla koll på verksamhetens olika delar.
  2. Från revisorns resultatrapport plockar jag tre poster: Summa råvaror och förnödenheter, Summa övriga externa kostnader och “Summa personalkostnader”. Tillsammans blir dessa tre den totala summan utgifter för den månaden.
  3. I en tabell noterar jag månadens totala omsättning, och totala utgifter. Tabellen räknar ut year-to-date och lite sånt som kan vara bra att veta.

Jag har haft samma process i snart tio år, vilket gör att vi enkelt kan jämföra tex omsättning för filmuppdrag för september 2014 med september 2019.

Och jag veeeeet, detta är väldigt low tech, och dessutom helt onödiga saker att göra. Revisorn har ju redan bokfört allt. Mitt jobb påverkar inte siffrorna.

Som jag ser det handlar det om att ta temperaturen på företaget. Ungefär som när jag tar tempen på mina barn – mätningen påverkar inte huruvida de har feber eller inte, men det ger mig insikt om läget.

Att manuellt skriva in varje faktura vi skickar – uppdragsgivare, summa, uppdragstyp – gör att jag hela tiden har en rätt bra känsla för företaget befinner sig.

Automatiserad bokföring

Med Skandinaviska Shakerkök och Kulladal har vi dock valt en annan väg: Vi använder tjänsten Wint, som är en slags automatiserad bokföring. Bland fördelarna är att man via dess webbgränssnitt kan få koll i realtid på hur siffrorna ser ut just nu.

En annan fördel är kvittohanteringen: Man tar helt enkelt en bild på sitt kvitto med Wints app, och så bokförs den direkt och man får sitt utlägg utbetalat inom några dagar. Automagiskt.

Och nu blir det reklam:
Om du vill testa Wint för ditt företag så får du 1 000 kr rabatt – och jag får en kickback – om du berättar att du blev tipsad av Wint via mig. (Här, under “Frågor eller övrig information?” anger du hur du blev tipsad.)

Frågor/synpunkter/idéer? Som vanligt: maila mig gärna!

(Nästa vecka kommer ny uppdatering om hur det går med mitt nystartade företag Kulladal, som ska lanseras runt årsskiftet. Närmsta tiden kommer det handla mycket om färger och kulörer, och hur jag kommer att laborera fram Kulladals helt egna färgsättning.)

Vecka 39: Om riktiga risker och förfärliga faror

There are bold pilots, and there are old pilots.
But there are no bold old pilots.

Jag läser Getting There – A Book of Mentors där jag bland annat hittade detta citat apropå risk. Det säger ju sig självt: Man får inte ta för stora risker, under för lång tid, om man ska klara sig. Det gäller såväl för piloter som för entreprenörer.

I en annan passage i samma bok beskriver en bergsguide om de två olika typer av risker en bergsbestigare ställs inför:

Subjektiv risk, vilket är sådant som känns farligt, men de facto inte är det. Som att backa ner för ett stup, med säkerhetslina och sele. Det känns läskigt, men linorna håller alltid.

Sedan finns objektiv risk, vilket är motsatsen. Till exempel att gå på en svagt sluttande stigning en vacker vårdag i strålande solsken. Allt är lugnt och harmoniskt – tills man faller ner i en spricka isen som skapats av värmen. Eller att det går en lavin.

Mitt nya företag, Kulladal, ser jag som en subjektiv risk. Utifrån kanske det verkar riskfyllt, men så länge jag har mina säkerhetslinor så är riskerna mindre än man tror.

Säkerhetslinorna är min färdplan, baserat på erfarenheterna med Skandinaviska Shakerkök. Mycket av processen nu är copy/paste. En annan säkerhetslina är att jag har koll på marknaden och efterfrågan, efter att ha varit i kontakt med hundratals köksköpare senaste åren.

Det är som turbulens på ett flygplan: Det är just nu hoppigt och skakigt, men man kan lika gärna njuta av åkturen istället för att få panik och tänka sig det värsta (flygplan störtar typ aldrig på grund av turbulens).

Lägesrapport Kulladal

Senaste veckan har jag närmat mig en “overwhelm” (vad heter det på svenska?) och har inte hunnit allt jag velat. Därför blev detta blogginlägg några dagar försenat.

Det är en handfull kundkök på gång just nu, i olika skeden av processen: Några kök är i produktion, andra befinner sig på ritbordet.

I takt med att köken ritas bygger jag samtidigt systemet för att hantera ordrarna. I praktiken är det en Excel-fil med 400 rader och 50 kolumner, med all data om alla skåp: Dimensioner, priser, tillägg etc. 20 000 celler ska fyllas i med data.

Jag tar det bit för för bit, cell för cell. Som tur väl är gillar jag Excel.

På de andra fronterna görs små små framsteg:
Showroomet blir lite mer färdigt för varje dag som går, även om mycket fortfarande återstår.
Och hemsidan likaså – tack vare input som jag fick av några av er bloggläsare, så har den nu delvis designats om och texterna har slipats.

Nästa steg är att första kundköket ska bli helt klart. Då kan vi fotografera och filma det. Utan det materialet kan inte hemsidan färdigställas.

I det här skedet, med tusen tänkbara saker att göra, försöker jag prioritera:

– Uppgifter som Moves the needle, det vill säga uppgifter som gör att Kulladal faktiskt kommer närmare sin lansering.

– Uppgifter som när de är klara underlättar för kommande uppgifter, det vill säga bygga bort hinder direkt, istället för att behöva klättra över samma hinder gång på gång. Det är en approach som tar längre tid i förstaskedet, men som sparar tid i längden.

—-

I väntan på hemsidan publiceras ibland material på vår Instagram-kanal. Bland annat ett par videos från första kundköket. Kolla in!

Någon här som undrar något över den här resan mot lansering? Något som ni vill att jag ska skriva mer om? Maila mig gärna och berätta.

Vecka 38: Vackra detaljer och nödvändigt helikopterperspektiv

Andra halvan av denna vecka var vi på konferens med Apelöga. På schemat stod bland annat att prata igenom Apelögas vision, och att göra planer inför företagets 10-årsjubileum nästa år. Vi var inkvarterade på en gammal herrgård utanför Kristianstad, perfekt miljö för att bli avskärmad från vardagen där utanför.

Ur Kulladalsperspektiv blev det därför inte så mycket jobbat under de dagarna. Men en sak hände som fick mitt hjärta att klappa snabbare:
På herrgården fanns två platsbyggda serveringsskåp, gissningsvis från början av 1900-talet. Det vill säga: Originalet till Kulladalsköken.

Jag kunde inte sluta titta på skåpen.

Jag tog fram måttbandet och tog alla mått – luckornas ramar, avståndet mellan luckorna, tjockleken på hyllplanen och många andra detaljer. De flesta mått låg i linje med den design jag valt för Kulladalsköken. Kändes bra! Som att jag trots allt förhåller mig på ett respektfullt sätt till originalet, trots att jag mest famlat i mörkret när jag ritat upp designen. Men här fanns kvittot på att jag är rätt på det.

Den detalj som fick mig att gå igång allra mest var konstruktionen för hyllplanen inne i skåpen. Det var en vacker och smart detalj gjorde att hyllplanen var flyttbara, på ett enkelt sätt. Estetik och funktion i ett. Jag tog massor av bilder, och skickade genast till mitt snickeri och frågade: Kan vi kopiera det här? De svarade ja.

Jag skickade samtidigt bilderna till min Sketchup-frilansare, som snabbt gjorde en ritning. Och sedan vidare till en kille i Turkiet som jag jobbat med tidigare. Han är nån slags ingenjör och designer, och har massor av kontakter inom snickeri- och metallindustrin. Kanske är den här hylldetaljen något som är smartast att massproducera, så att det räcker för ett par års produktion. Och då kan leverantören i Turkiet vara rätt, tänker jag.

I vanliga fall delar jag allt här på bloggen, men just den här hyllkonstruktionen var så fin och speciell att jag blir alldeles nojjig. Tänk om någon snor idén! Därför vågar jag inte visa upp den än. Lite löjligt, jag vet, men…

Besatt av detaljer

Det här med att nörda ner sig i detaljer, och sedan hoppa upp till helikopterperspektiv för att se företagets utveckling ur ett större perspektiv, är det roligaste – och svåraste – med att entreprenörskapet. I nuläget är jag dessutom ensam i företaget, ingen att bolla frågorna med, vilket ökar känslan av osäkerhet.

Jag läste om Shoe Dog (på svenska: Driv) av Phil Knight häromveckan. Phil Knight var löpare på 60-talet, och intresserade sig för skor. Han åkte till Japan och hittade en tillverkare, och började sedan åka runt till löptävlingar och sälja skor ur bakluckan på sin bil.

Hela boken präglas av Phils besatthet av skor, av hur människors fötter ser ut och fungerar. Detaljer, detaljer, detaljer.

Och samtidigt släppte Phil aldrig helikoptersperspektivet. Företaget växte, han anställde medarbetare en efter en, och när hans företag – Nike Inc. – till slut börsnoterades 18 år senare så blev han mångmiljardär.

Jag vet inte om den här besattheten av produktens detaljer är nödvändigt för att kunna driva upp ett företag. Men det gör det helt klart lättare. Och roligare.

Om några veckor hoppas jag kunna visa er bilder på prototyperna på detta nya (gamla) hyllsystem. Även om ni kanske inte blir lika exalterade över det som jag blev…