1998, när jag var 17 år, skrev jag ett brev till mig själv i framtiden. Jag la brevet i ett kuvert, som jag plastade in, och skrev instruktioner på utsidan. Detta kuvert “får inte öppnas före den 11 juni 2021, dvs min 40-årsdag”, skrev jag högtravande.
Jag minns inte vad som finns i kuvertet, men jag kommer ihåg hur avlägsen min 40-årsdag kändes då. Nu när jag ser tillbaka känns det mycket närmare. Som om tiden liksom tryckts ihop.
Det är lika långt till början av 80-talet – när jag föddes – som det är från 80-talet bak till Andra världskriget. Och från Andra Världskriget är det ungefär lika långt till idag, som det är bakåt till tiden för Amerikanska inbördeskriget.
Under hösten, parallellt med den amerikanska presidentvalskampanjen, har jag bland annat läst två böcker, som ytterligare förstärkt denna känsla av tidens snabba gång. En bok om Abraham Lincoln och en mastodontbiografi om George Washington. Den senare tog mig större delen av hösten att läsa, och det var först en timme efter nyårsaftons tolvslag som jag kunde avsluta den.
Det var otroligt givande läsning, på fler sätt än jag får plats att skriva om här. Det var två driftiga och ambitiösa personer, som tog sin personliga utveckling på högsta allvar. Och även om ingen av dem var entreprenörer som jag, så kunde jag hitta flera beröringspunkter. Vad är förresten mer entreprenöriellt än att starta en nation?
Det var spännande att läsa om arbetet med att formulera konstitutionen för den nya nationen. Samma konstitution som nu, 250 år senare, stresstestas av den där Donald.
Och det var tankeväckande att läsa om hur nära det var att George Washington aldrig blev den store statsmannen. I sina yngre år undkom han döden oräkneliga gånger. När han var i 20-årsåldern och var på fälttåg i det fransk-indianska kriget dödades fyra av hans hästar under honom. Själv klarade han sig varje gång, en gång med ett skotthål genom rocken. Indianer som såg honom rida genom krutröken och undkomma de vinande kulorna var övertygade om att han var ett övernaturligt väsen.
Det går liksom inte skaka av sig känslan av att den delen av USA:s historia beror på en väldig massa tur. Washington borde ha omkommit i någon av alla fältslag, eller någon av de allvarliga sjukdomar han gick igenom. Historien hade lika gärna kunnat ta en annan vändning.
“Survival is the new success”, svarade Jerry Seinfeld i Tim Ferriss podcast. Frågan handlade om vad framgång är och Seinfeld reducerar det till överlevnad. Han berättar om komikerkollegor från förr som inte är kvar på scenen längre: “One after the other was broken … . They’re either worn out or their brains cracked or their psychology cracked. It just took them apart. It’s a very, very difficult profession to sustain in. So just to survive, to me, is the game.”
Det klickade för mig när jag hörde detta, för det tangerar mina tankar kring entprenörskap. Klyschan är ju att driva företag är som ett maraton, inte en sprint. Det är en klyscha för att den är sann. Därför skruvar jag lite på när jag läser om entreprenörer som sprintar mot snabb tillväxt. De som vill vara gaseller. Jag kan se tjusningen i snabbheten, men jag föredrar långsamheten. Sköldpaddan vann ju mot haren, eller hur?
I Kulladal är vi nu inne i en rekryteringsprocess, och längs vägen har vi hos några av de sökande sett höjda ögonbryn, och fått välmenande råd, apropå vårt sätt att hålla igen vår tillväxt. En person som hörde av sig verkade anta att vi inte förstått principen för företagande, och erbjöd sig att ta hand om business-delen åt oss. “Så kan ni hålla på med designgrejer och sånt.”
När jag ser snabb tillväxt ser jag samtidigt stupet som närmar sig. I Jim Collins klassiker “Good to great” var Fannie Mae ett case, ett typexempel på ett riktigt lyckat företag. Men några år efter att boken kommit ut fick Jim omvärdera resultaten. Han skrev “How the mighty fall” där teorierna fick omvärderas.
Alltså: Fannie Mae tjänade gott om pengar. Tills de inte gjorde det längre. Under tredje kvartalet 2008 förlorade de 29 miljarder dollar, vilket är mer än de sammanlagda vinsterna för åren 2002-2006.
Nassim Nicholas Talebs böcker – mest känd är The Black Swan – lärde mig att oväntade händelser är betydligt vanligare än vad vi tror. Och att dessa oväntade händelser är per definition omöjliga att förutsäga (för om de kunde förutsägas så vore de inte oväntade).
Enda sättet för Fannie Mae att undvika vad som hände vore att ta det lite lugnare på vägen till stupet. Då hade fallet inte blivit lika hårt.
Lärdomen är:
Eftersom oväntade händelser kommer att hända, så behöver vi vara förberedda. Som företagare gäller det att ha marginaler, så att man inte går under när det blir finanskris eller pandemirestiktioner slår till.
Hur skapar man marginaler? Genom att skjuta upp sina belöningar. Delayed gratification istället för instant gratification. Att inte ta ut maximalt i lön och utdelning, eller att för den delen investera till max. Spara pengar på banken, låta saker få ta sin tid att växa, för att kunna skörda frukterna senare. Långt senare. Likt en sköldpadda, inte en hare/gasell.
För vår del, i Kulladal, kom vi lindrigt undan coronakrisen. Våra kunder har ändå renoverat sina hem, så efterfrågan på kök har varit fortsatt hög. Men vi hade en annan kris under våren då vårt snickeri drabbades av en olycka. Om vi i det läget hade saknat marginaler så hade vi förmodligen gått under.
Nu när ännu ett år är till ända, och tidens gång tycks öka alltmer i hastighet, kommer jag ofta tillbaka till tankar på långsiktighet. När George Washington och de andra Founding Fathers skrev konstitutionen så gjorde de inte det på en halvdags workshop. De hade ett konvent som höll på i fyra månader. De slipade på formuleringar och debatterade. För de visste att de lade grunden för något som förhoppningsvis skulle överleva dem alla.
I Kulladal är vi i alltså slutskedet av vår andra rekryteringsprocess. Det är ganska precis ett år sedan Johanna kom in som medarbetare nummer två, och nu söker vi nummer tre. Återigen tänker jag mycket på det långsiktiga. Att nästa person vi anställer ska vilja vara med in the long run. Och att det ska vara ömsesidigt. Alltså är personkemi och delade värderingar är superviktigt för oss i det här skedet.
Jag vet inte riktigt hur jag ska knyta ihop det här inlägget. Men jag märker att det handlar om tid. Dessa tankar om tid har blivit vanligare hos mig de senaste åren, i takt med att tiden trycks ihop bakom mig. Jag tror inte jag tänkte så när jag var 17. Eller gjorde jag? Om ett halvår fyller jag 40 och då ska jag läsa brevet från mitt 17-åriga jag. Fortsättning följer.
1 comment
https://www.postmuseum.se/brev-till-mig-sjalv-en-podd/
Hoppas ditt brev gav dig många fina tankar och ihågkomster.
Vill du veta vad andra tonåringar skrev till sig själva ungefär samtidigt som du gjorde det och lyssna på deras vuxna jags reflektioner över breven så tipsar jag om Postmuseums inlästa brev ovan.