I dagarna når vi ett par milstolpar. Det 100:e Kulladalsköket har just beställts, och följarskaran på Instagram når 10 000 vilken dag som helst. En kund per hundra följare, typ.
Det har gått precis två år sedan våra första riktiga kunder hittade till oss (höstan 2019 hade vi några testkunder), och det har varit två hundår då vi har byggt upp ett företaget där nu det mesta fungerar precis som det ska. Vi har processer och rutiner, sådant som behövs för att kunna hantera ett par köksordrar per vecka.
Jag gillar den där uppbyggnadsfasen, trots hundårskänslan. Men nu, när mycket av det initiala arbetet är gjort, infinner sig nu en känsla av… tristess?
Jag vaknar inte längre mitt i natten som jag gjorde i början av Kulladalsresan. Det är förstås en bra grej, men det är dubbelt. Det är ett symptom på att det inte är riktigt samma nerv som det var för två år sedan.
***
Kring jul- och nyårshelgerna byggde jag lego med mina barn. Som det lätt blir när jag är med mina barn började jag tänka tillbaka på min egen barndom. Jag såg framför mig hur mina kompisar och jag byggde upp stora legovärldar, som tog över all golvyta i mitt lilla rum. Och sedan när allt var klart, och vi skulle börja leka med legovärlden, så var det liksom aldrig riktigt så roligt som vi hade tänkt oss. Det vi trodde var målet var ett antiklimax. Det var skapandet som var det roliga.
Att bygga företag är likadant, har jag insett. En entreprenör kanske lurar sig att tro att målet är att bygga upp företaget för att sedan göra exit och checka ut och njuta frukterna av sitt arbete. Men att smutta drinkar på en sandstrand är mycket tråkigare i verkligheten än vad man tror. Det är byggandet som är det roliga. Så, det är väl bara att fortsätta bygga?
Detta är min senaste tidens insikt: Det finns inget kul i att slå sig till ro (även om det innebär mindre ångest och bättre nattsömn). Därför är det nu läge för nya projekt att sätta tänderna i. Det är där nerven finns.
***
Jag tillbringade några juldagar med familjen i Stockholm. Min fru och jag gick kvällspromenader genom Södermalm och jag kunde inte låta bli att spana efter tomma butikslokaler. Ett Kulladal-showroom i huvudstaden vore onekligen ett rätt naturligt steg, då ungefär hälften av våra kunder ändå finns där. Är det läge nu att sätta igång med en showroom-lansering i Stockholm?
Under drygt två år har vi byggt upp vårt showroom i Malmö. Det har gått medvetet i långsamt tempo. Steg för steg, del för del. Vi har känt oss fram längs vägen och utvecklat och designat nya köksdelar efter hand. När vi bygger nästa showroom så kommer det gå snabbare. Nu har vi satt stilen och känslan, nästa gång blir det mer av ett copy/paste.
Ja, inredning går att kopiera och klistra, men hur duplicerar man sin företagskultur? Hur hittar vi rätt personer att anställa till den nya filialen? Och hur kan vi samtidigt fortsätta att utvidga produktionskapaciteten i snickerierna, i takt med att orderantalet ökar?
Det är svåra frågor! Men nu jävlar, nu känns nerven igen! Det är när jag funderar på expansion (och kanske lansering av ny köksserie?) som det börjar kännas spännande på riktigt.
I tanken spinner jag iväg några år framåt i tiden. Jag tänker mig, att när vi etablerar första nya showroomet, skapar vi samtidigt en mall för hur detta ska göras; alltifrån den fysiska miljön, till företagskulturen, till känslan en kund får när den kommer in genom dörrarna. Denna mall kan vi sedan återanvända när vi öppnar nästa showroom, och nästa, och nästa. Göteborg? Oslo? Helsingfors? Köpenhamn? Amsterdam? Hamburg? Berlin? New York…?
Ja det är lätt att få hybris och vilja göra allt på en gång! Men bara för att det går bra just nu så är det ingen garanti för att det fortsätter på samma sätt.
En långsökt association går till några av biografierna som jag läst under året som gått: om Napoleon, Hitler och Karl XII. De fick alla några enkla vinster i början av krigarkarriären, vilket ledde dem till samma övermodiga försök att försöka vinna över Ryssland. Inte för att jag identifierar mig med någon av dessa herrar men det har ändå fungerat som en påminnelse om att inte gapa efter för mycket.
Den som försöker fånga två kaniner fångar ingen, som ett ryskt ordspråk säger.
Konsten är att hålla sig mitt på stigen utan att trilla ner i något av dikena på vardera sida: Tristess å ena sidan, hybris å andra.
Det är lite som att cykla: Om man cyklar för fort kraschar man. Om man cyklar för långsamt tappar man balansen.
***
Bloggtips! Min kollega Johanna renoverar sitt hus och ska snart få en leverans av ett nytt kök (gissa vilken leverantör…). In och följ!