Det viskas i köksbranschen. Det tisslas och tasslas. Tecken på oro syns varstans. Allt fler annonser för kök dyker upp i sociala medier och på Google – företagen försöker möta minskad efterfrågan med hårdare marknadsföring.
Recessionen är på ingång. Alla undrar hur det ska gå.
Från snickerier och branschkollegor hör jag att efterfrågan går ner. Kunderna håller i pengarna nu när räntorna går upp och inflationen fått levnadskostnader att skena. Lätt att bli pessimistisk då.
Men jag är – helt ärligt – inte särskilt orolig. På Kulladal märker vi också en viss avmattning i efterfrågan, men leads och ordrar kommer fortfarande in i en strid ström. Tidigare i år hade vi problem med för låg kapacitet i snickerierna, och vi tvingades pausa försäljningen. Nu är det problemet borta och vi har bra balans mellan efterfrågan och produktionskapacitet.
Man kan inte bromsa sig upp för en backe, sägs det. (Eller kan man det?) Hursomhelst, vi på Kulladal trycker på gasen. Om ett par veckor slår vi hål i väggen i showroomet och öppnar upp till 125 nya kvadratmeter. Det blir ett större showroom, med fler arbetsplatser, som kommer skapa bättre upplevelser för både våra kunder och för oss.
Vi lanserar en ny produkt – en ny köksserie – någon gång i början av nästa år. Andra rundan av prototypskåp är snart klara i snickeriet, det första riktiga köket börjar monteras om en månad eller två.
En ny upplaga av vår broschyr anlände från tryckeriet häromdagen. 2000 ex, varav knappt hälften skickades ut direkt. (Om du vill beställa ett eget ex så går det bra via denna länk.)
Jag har allt mindre direktkontakt med kunderna, och jobbar istället med vår infrastruktur. Vi har ett par IT-projekt i rullning som jag ”designar” och projektleder, med syftet att skapa ett effektivare arbetsflöde i vår backend. Syftet är, klyschigt nog, att öka kvaliteten. Det vill säga, minska risk för fel och därmed göra kundupplevelsen ännu bättre. Samtidigt som Kulladalmedarbetarna får mer tid över när IT-systemen tar över en del av jobbet.
Jag ser det så här:
En av mina primära uppgifter i Kulladal är att vara vägbyggare. Inte bokstavligt förstås, utan metaforiskt.
1. Ta ut riktningen för vägen, och bestämma vart företaget ska åka (detta gör vi dock till stor del gemensamt i företaget).
2. Trampa upp en stig för att lära mig var det finns hinder och fallgropar (Kulladals första 40 kök sålde och hanterade jag själv, innan jag började delegera delar av processen).
3. Räta ut vägen och göra underlaget bra. Så att mina medarbetare kan köra på i full fart.
Det kan vara frestande att hoppa över det andra steget, dvs att börja delegera och/eller bygga system direkt efter att riktningen är utstakad. I vårt fall skulle det sparat oss ett och ett halvt år. Men personligen tror jag ändå att det vore ett stort misstag. Det är viktigt att först känna till alla mekanismer i ett företag innan man ger sig på att försöka rätta till dem.
Steg 3 handlar till stor del om IT-stöd med olika automationsprocesser. Dessa är Mödosamma att bygga upp, men desto mer tillfredsställande när de fungerar.
Vi har fått digitaliseringsstöd för dessa satsningar – tack för det, Tillväxtverket! – därav loggan här.
Allt är guld och gröna skogar? Nej, så klart inte. Jag kan också känna oro för framtiden, för kriget i Ukraina, för inflationen, för räntorna, för vikande efterfrågan. Men vad ska man göra? Jag kan bara jobba med det jag kan påverka. Om allt går åt helvete, om det blir en depression likt den 1929 eller ett tredje världskrig bryter ut, då spelar inget ändå någon roll.
Vad göra?
Man kan göra som Candide: Att odla sin trädgård. En recession är en utmärkt period för att så nya frön. Never waste a good crisis.
