Winston Churchill hade två hobbies. När han jobbade med en bok varvade han skrivandet med att mura tegelväggar. Hans uttalade dagsmål var ”2000 ord och 200 tegelstenar”. Varför? Det var inte för att han behövde mura något, eller för att någon bad honom göra det. Utan bara för att han ville. För att ha något att göra med händerna, och för att kuna låta tankarna vandra fritt.
Den andra av hans hobbies var att måla. Under krigsåren tog han pauser då han gick ut med sina penslar och staffli. Han målade med glada färger, som en kontrast till den mörka verkligheten, och det sägs att målandet hjälpte honom genom depressiva perioder. Han skrev också en bok om denna hobby, Painting as a pastime.
Min hobby startade för knappt ett år sedan och jag har skrivit om det tidigare här i bloggen: Skrivmaskiner. ”Räcker det inte med en?”, brukar folk undra när de hör att jag köpt ännu en skrivmaskin, och det har de ju rätt i. Men skrivmaskinerna har ackumulerats hos mig, och min fascination för dem har inte minskat.
Ibland försöker rättfärdiga det för mig själv med att skrivprocessen blir bättre på maskin. När jag sitter hemma på vinden i vårt hus och skriver – oftast innan barnen har vaknat – är det totalt distraktionsfritt (mobilen lämnar jag i ett annat rum). Men nej, det förklarar inte varför jag har så många.
Följdaktligen blir jag en smula generad över det här konstiga intresset och frågar mig om finns det någon vettig logik i det. I de stunderna tänker jag på Winston Churchill och hans tegelstenar. Vad var poängen med dem egentligen?
Kanske är poängen att en hobby balanserar arbetet. För min del har skrivmaskinshobbyn hjälpt till att jag helt kopplar bort jobbet efter arbetstid. Jag kollar inte mailen på kvällar och helger längre. Det är en 20-årig vana, att ständigt ständigt kolla mailen, som nu brutits. Betyder det att jag numera jobbar mindre, och får mindre gjort? Nej, snarare att jag nästa arbetsdag är mer laddad, och kan jobba mer effektivt, när jag är tillbaka vid jobbdatorn.
Det finns också något välgörande att jobba med händerna, till skillnad från den digitala, abstrakta miljön som är min och mångas arbetsvardag.
Churchills båda hobbies – måla och mura – var något han gjorde med händerna, och på samma är det för mig. Skrivandet i sig är en taktil upplevelse, och också att serva och reparera dem. Efter att ha meckat med omkring 50 skrivmaskiner senaste året har jag blivit hyfsad på att fixa fel i dem.
Ett fel i en skrivmaskin är alltid mekaniskt, och mer eller mindre synlig, till skillnad från en bugg i en mjukvara som är osynlig (åtminstone för mig som inte kan läsa kod). Tillfredsställelsen i att ha lyckats hitta och fixa ett sådant mekaniskt fel – genom att sätta dit en fjäder eller böja till en metallbit – är oväntat stor.
Det är konstigt det där. Egentligen är det väl helt meningslöst? Vad spelar det för roll om en metallbit är böjd på rätt sätt, eller om en fjäder kommit på plats?
Men ändå. Ju djupare ner jag kommer i skrivmaskins-kaninhålet, desto mer tror jag på hobbyns läkande kraft.
