Om skrivandets två fiender, och skrivmaskinsmani

Nu måste jag skriva om skrivmaskiner. Jag har blivit besatt av dessa under de senaste veckorna.

Det började med att jag läste Draft no 4, en bok om hur man skriver non-fiction (och som Tim Ferriss ofta rekommenderar i sin podcast). I boken nämndes att det finns författare som fortfarande skriver på skrivmaskin. ”Ha!”, tänkte jag i en halv sekund, ”vilka teknikfientliga bakåtsträvare!”. Men i nästa ögonblick förstod jag plötsligt. Jag förstod.

Låt mig förklara, genom att berätta om de två fienderna, som förstör allt skrivande (och annat kreativt skapande):
Den ena fienden är distraktioner. I en dator och mobiltelefon finns de överallt. De buzzar och plingar och gör allt för att dra till sig min uppmärksamhet. De lockar med instant gratification. (Odysseus hade koll på denna fiende: Därför lät han sig bli fastsurrad vid masten när de seglade förbi sirenerna.)

Den andra fienden är den lilla rösten i huvudet som avbryter mitt i ett flow för att säga att jag nu borde redigera texten. Det är ett lömskt trick, för det verkar ju logiskt – varför inte redigera texten? Problemet är att när man hoppar mellan skriv-läge och redigerar-läge, så aktiveras olika delar av hjärnan. Det går att hoppa från skriv-läge till redigerar-läge relativt enkelt, men det är svårt att hoppa tillbaka. När anden är ur flaskan…

Dessutom kommer redigerar-delen av hjärnan tycka att texten hittills är skit och att det inte finns någon anledning att fortsätta jobba med den.

Båda dessa fiender är kanske egentligen samma fiende, den som Steven Pressfield kallar för The Resistance. The Resistance vill att du ska misslyckas.

Vad är botemedlet? Jo, en maskin som underlättar skrivande. En skrivmaskin, det hörs ju på namnet.

En skrivmaskin har inga blinkande appar och det kommer inga notifikationer. Och det är näst intill omöjligt att redigera texten under tiden man skriver, eftersom bläcket redan är instämplat på pappret. Per automatik lyckas man med det som Anne Lamott kallar för A shitty first draft. Poängen är att man måste stänga av självcensuren för att kunna producera någonting alls. (Lamotts bok Bird by Bird är förresten DEN BÄSTA boken om skrivande jag vet, läs den!)

Tillbaka till läsningen av Draft No 4: Sekunden efter att jag läst och skrattat åt skrivmaskinsförfattarna, lade jag ifrån mig boken och påbörjade det som skulle växa till en besatthet: Jag gick in på Tradera, sedan Facebook Marketplace, sedan Blocket, och sökte på: ”Skrivmaskin”. En värld öppnade sig.

Några av mina första intryck var:
1. Det finns många begagnade skrivmaskiner! (Inte så konstigt eftersom alla hade en för 30 år sedan, och nu har ingen någon)
2. Många av maskinerna är estetiskt tilltalande (i mitt tycke särskilt 60-talsmodellerna)
3. De är billiga, vilket förstås hänger ihop med punkt 1.
4. Det är omöjligt att inte köpa en, eller två eller flera.

Min förra Blocket-besatthet, i våras, var att söka efter racercyklar, vilka är väldigt dyra, så nu blev jag positivt överraskad av hur många skrivmaskiner man kan få för nästan inga pengar. Jag började buda hem några stycken, och köpte några på chans från Blocket. De två första som kom hem var ett par italienska Olivetti-maskiner. Särskilt den ena, en Olivetti Lettera 32, i ett tealgrönt metallchassi, var kärlek vid första ögonkastet.

Varför inte bara en skrivmaskin, det räcker väl? Svar: På grund av punkt 2 och 3.

Mina döttrar, 6 och 9 år gamla, drogs genast till maskinerna. De knappade på tangenterna, lärde sig hur pappersmatningen och returspaken fungerar, skrev små brev till varandra.

Jag kom att tänkta på hur jag själv i deras ålder hade en enda önskan en julafton runt 1990: Att få en egen skrivmaskin. Vilket jag fick – en elektrisk maskin som jag sedan skrev oräkneliga sidor på under flera år tills den till sist blev ersatt av familjens PC.

Oj ja, det här blev ett off-topic-inlägg i bloggen, och tanken är inte att den ska handla om skrivmaskiner framöver (även om jag just nu inte kan komma på något annat i hela världen som kan vara viktigare). Istället har jag startat ett instakonto, där jag tänkte posta bilder och texter där om mina skrivmaskinseskapader. Följ gärna!

Nästa inlägg kommer att handla om Kulladal igen. Det händer så mycket där, vet inte var jag ska börja. Men jag kommer dit, snart.

Och nu kanske någon undrar lite skeptiskt: ”Om nu skrivmaskiner är så bra, har du skrivit det här blogginlägget på skrivmaskin kanske?” Ja tänk för att jag har det. Eller nästan i alla fall: Jag skrev ett shitty first draft på min ena Olivetti-skrivmaskin för ett par dagar sedan, och lät sedan pappret med texten ligga och marinera (bildligt), tills jag nu skrev rent inlägget rakt in i WordPress. Processen funkar!

Till sist: Om ni råkar ha någon tjusig skrivmaskin som samlar damm, eller om ni springer på en på en loppis, eller hittar en maskin på secondhand, och att ni känner att ni inte vill ha den: Tipsa mig gärna! Jag vill ha fler…

Om lånade pengar, svagheter/styrkor, och ett pryltips

Det är en kliché, att entreprenörskapet är som en bergochdalbana. Men det är sant, för mig i alla fall. Det är höga toppar, då jag känner mig oövervinnlig, följt av dalar fyllda med ångest då jag knappt vågar öppna mailboxen. Topparna är fler än dalarna, men ändå.

Det har hänt en hel del i vår Kulladals-värld under sommaren. Som det så ofta blir när jag får lite distans och byter miljö – min familj har hängt mest i en liten sommarstuga på Bohuskusten – så ser jag min tillvaro ur nya perspektiv. Och emellanåt lär jag mig nya saker också.

Jag gjorde en för mig ny – och tämligen banal – insikt i mitten av sommaren. Den handlar om lånade pengar.

Någon annans pengar

Hittills i mitt entreprenörskap – snart 20 år och 8 startade företag – har jag aldrig lånat en krona från någon. Allt har varit självfinansierat, av mig och mina medgrundare. Jag har satt en ära i detta. Att sätta sig i skuld är att förlora sin frihet, har jag tänkt. Och jag har varit stolt över att inte ha behövt låna några pengar, som om det är ett tecken på att jag varit en Duktig Entreprenör.

Ungefär så tänkte jag fram till mitten av sommaren då jag insåg att det finns en annan sida av lånemyntet: Lånade pengar är ett verktyg som kan användas.

Eftersom vi är ett tillverkningsföretag har vi de flesta av våra kostnader tidigt i kundcykeln. Vi får betalat först flera månader senare. Det betyder att om vi samtidigt växer, vilket vi hela tiden gör, så blir saldot på bankkontot allt lägre även om affärerna går bra. Paradoxalt, och det tog mig några dagars räknande innan jag insåg hur det hängde ihop.

Vi insåg att nuvarande tillväxthastighet inte fungerade, och att vi hade ett val: Antingen dra i handbromsen och sälja färre kök (för att minska våra utgifter och sedan kanske öka på igen om något år när likviditeten kommit ikapp).
Eller låna pengar, som skulle hjälpa oss att fortsätta expansionen – till och med öka ytterligare.

Sagt och gjort: Jag hamnade framför datorn med ansökningsblanketter till lån hos Almi. Jag minns en av de sista frågorna i formuläret: ”Vilka är företagets svagheter? Vilka är företagets styrkor?”. Jag insåg att svaret på båda frågorna var samma sak: Tid.

Vår största svaghet (och styrka)

Vår svaghet är att vi lägger väldigt mycket tid på varje kund, både i planeringsprocessen och när ordern är i produktion. Vi uppmanar kunderna att tänka efter, att vända på varje sten, att inte sprinta mot ett avslut. Och i efter-order-fasen gör vi en hel del ”onödigt” jobb för att dubbelkolla ritningar etc, för att undvika saker som annars kan bli fel.

Tid är pengar, så det är onekligen dyrt för oss att jobba så här. Det försämrar också vår likviditet och det hämmar vår expansionstakt, eftersom avsluten ofta blir senare än vad de blivit om vi hade pushat kunderna.

Men detta tidsslöseri är ju uppenbart också en styrka, på lång sikt. Rätt självklart egentligen: Ju mer vi bryr oss om varje enskild kund med dess unika förutsättningar för ett kök, desto större chans att slutresultatet är ett kök som kommer leva länge.

(Vi har fått ett par recensioner nyligen som antyder att vi är på rätt spår.)

Jämförelse med mitt förra företag

Jag är nu ca 2 år in på resan med Kulladal, vilket är ungefär lika lång tid som jag jobbade med Skandinaviska Shakerkök. Jag är alltså på ungefär samma punkt idag som jag var när jag valde att hoppa av från SSK för att starta Kulladal. Det innebar i det läget flera steg tillbaka, men nu är jag tillbaka.

Oundvikligen gör jag en hel del jämförelser mellan de båda resorna. De blev mer olika än vad jag trodde, inte minst pga pandemin. Men också för att Kulladals team blev annorlunda (och bättre) än vad jag hade trott, och att vårt varumärke därför evolverat till något större. Sett till omsättning så är Kulladal större än SSK vid samma tidpunkt – och förmodligen ökar vi runt 150% under 2021 jämfört med föregående år.

Det är högtryck i vår Kulladals-värld. Delar av vårt showroom renoveras, nya broschyrer är på tryckeriet, vi har fler leads och kundmöten än aldrig tidigare. Och så har vi har fått en praktikant, Moa, vilket vi är väldigt glada för.

Häromveckan hade vi ett möte med Almi och vår bank. Igår fick vi klartecken från båda: Låneansökan är godkänd. Nu kan vi gasa på!

Off topic: Läsplattan

Förlåt, men nu vill jag ta ett skutt till något helt annat:
Jag måste berätta om den personliga revolution det inneburit för mig sedan jag började läsa böcker på läsplatta. Förra året köpte jag en Kindle Oasis, vilket har gjort mitt läsande mycket bättre. (Nej, jag är inte sponsrad av Amazon.)

Eftersom det mesta jag läser är på engelska, och min engelska är rätt halvtaskig, så händer det ofta att jag läser ord som jag inte förstår. Med läsplattan kan jag med ett klick få upp en översättning och förklaring på det okända ordet. Denna feature har väsentligt ökat min läsförståelse, och därmed värdet som jag får med mig från varje bok.

Dessutom funkar läsplattan bra såväl i solljus som i mörker – den har följt med till stranden, och det går ibland att kombinera läsande med nattning av femåring, har det visat sig. Och så är läsplattan kompatibel med Audible, så jag kan läsa/lyssna på samma bok i de olika kanalerna, och de synkar inbördes så att jag hamnar på rätt sida.

En bra grej, helt enkelt.

(Kom gärna med input – är denna typ av off topic-tips av intresse, eller bara en distraktion? Om ni gillar så kan återkomma med fler tips på prylar och verktyg som jag använder.)