Så blir 2024 i Kulladal! (Nya ägare? Nya medarbetare?)

2023 var ett mellanår i Kulladals utveckling. Efter att ha dubblat omsättningen varje år sedan starten, så stannade det av under förra året. Det mesta av utveckling och expansionsplaner lades på is, för att vänta ut vad som skulle hända med konjunkturen.

Nu är känslan att det har vänt. 2024 blir ett år med fart. Det finns gott om signaler – både i vårt företag och i samhället i stort – att hjulen börjat snurra snabbare.

Det innebär att vi nu tar tag i flera projekt som gått på sparlåga. Dessa projekt är, för att nämna några:

  • Vidare utveckling av vårt ritprogram, och vårt interna IT-stöd
  • Produktion av content, bland annat en serie nyhetsmail, och en hel del nya inredningsfotograferingar 
  • Automatisering av ritningar i Solidworks
  • Expansion i Sverige, i första hand ett dedikerat showroom i Stockholm
  • Internationalisering (i första hand showrooms/samarbeten i Tyskland och Norge, i andra hand i Finland och Danmark)
  • Utveckling av minst en ny produktserie (garderober, badrum, tvättstuga) och kanske ytterligare en
  • Utveckling av en helt ny produkt, som ligger utanför köksvärlden

Samtidigt strömmar det in nya leads, och vi har fullt upp att ta hand om alla kunder och den dagliga businessen. Dessutom har vår kollega Josefine nu gått på föräldraledighet och jag har själv nått taket av min kapacitet. Det finns mer att göra än vad jag kan och hinner.

Detta leder därför till två tankespår.

Kulladal tar in externt kapital?

Vi lutar åt att ta in externt kapital (och vi kommer även satsa mer av vårt egna kapital). Jag gillar tanken på gräsrotsfinansiering, och att Kulladal skulle kunna bli ett ”kundägt” företag. Vi har redan pratat med några av våra kunder om detta. Om du är intresserad av vad det skulle innebära att investera i Kulladal (oavsett om du är tidigare kund eller inte) kontakta mig så skickar jag mer info.

Kulladal får nya medarbetare?

På grund av nuvarande arbetsbelastning behöver vi förmodligen få in mer arbetskraft, mer kompetens. Kanske en ”trainee” som kan jobba med mig i de olika utvecklingsprojekten. Det skulle kunna bli en win-win. Kanske en projektanställning i någon form. Det är lite oklart än.

Vi kommer inte annonsera ut detta på något annat sätt än här i bloggen, så tipsa mig gärna om du vet någon som skulle passa för att jobba med Kulladals utvecklingsprojekt.

Bloggen Kulladal (nya köksföretaget) Marknadsföring Meningen med allt Produktivitet

Bloggen fyller år, världen går under och allt blir lite bättre

Min blogg fyller sju år idag. Det startades efter att jag bestämt mig för att lämna min dåvarande karriär i fotobranschen, för att testa något nytt. Funemployment, för att göra plats för något nytt.

De sju åren visade sig innehålla uppstarten av två företag – först två år med Skandinaviska Shakerkök , sedan Kulladal Kitchens – och en försäljning av mitt gamla företag Apelöga.

Kulladal håller på att avsluta sitt fjärde år sedan vi lanserade Tjugotalsköket i januari 2020.
2023 har innehållit ett par riktiga lågvattenmärken – jag sparar beskrivningen av dessa till mina memoarer – men det mesta har tuffat på rätt bra. När vi nu stänger böckerna för året kan jag konstatera att vi ökar omsättningen jämfört med 2022. Inte mycket, men ändå.

Men det är klart, marginalerna är sämre än 2022. På det stora hela är det ändå betydligt bättre än väntat. 2022 började i brinnande högkonjunktur. När vi gick in i 2023 var det fokus på inflation, skenande Euro och Den Stora Recessionen.

Det var, och är, krig i Ukraina, och sedan dess har det blossat upp nya galenskaper i Mellanöstern. Och så lite klimat-apokalyps på det.
Allt går åt helvete!
Eller?

Nja, något jag lärde mig se efter att ha läst Same As Ever, av Morgan Housel, är att även om vi tenderar att fokusera på olyckorna – och få vår världsbild färgad av det negativa – tickar det mesta stadigt uppåt.

Vår perception fungerar så att vi lägger märke till det som förändras, framför allt det som blir sämre. Det är en överlevnadsinstinkt, och media hjälper dessutom oss att upprätthålla känslan av att undergången är nära.

Men titta till exempel på börsen, OMX30-indexet, under 2023. Inflation, ränterusning, Euro-katastrof borde väl betyda en nergång? Nej, drygt 15% upp i skrivande stund, trots allt som går fel i världen.

(Om börsen däremot skulle ha gått ner 15% skulle vi definitivt fått se löpsedlar om det.)

Hur förklarar man det? Tja, det finns helt enkelt mycket som går bra i världen!
Det mesta, faktiskt.

Till exempel:
Gissningsvis mer än 20 000* svenskar dör inte varje år på grund av hjärt- och kärlsjukdomar. De skulle ha dött, om det inte vore för medicinvetenskapens framsteg under de senaste decennierna.

Men det blir inga löpsedlar av massdöd som inte inträffade. Och det blir inga artiklar eller reportage om alla framsteg i labben – de är för många, och för samtidigt för små för att märkas.

Jag försöker begränsa mitt nyhetsintag, och istället ha en strikt nyhetsdiet. Målet är att hänga med i vad som händer i världen (Text-TV-appen är perfekt för detta ändamål), men som undviker att jag går ner för djupt i alla historier om världens misär (som dränerar min energi och som samtidigt gör mig blind för de goda nyheterna).

Det är lätt att glömma de ständiga framstegen, de som är för små för att märkas, men som ger en ”ränta på ränta”-effekt. I Kulladals fall har vi under 2023 succesivt förbättrat vår interna mjukvara, vilket resulterat i sparad tid och undvikna fel. Vi har fortsätta bygga vårt varumärke och följarskara. Vi har förfinat produktionen och utvecklat vå produkter. Men allt har skett i små steg, så små att det i efterhand är svårt att minnas dem.

De goda effekterna, ränta-på-räntan av allt arbete, blir snabbt det nya normala. Och det är sådant som inte uppmärksammas.

Hur kommer 2024 bli?
Det kommer förstås hända oväntade saker, både ute i stora världen och i våra egna små världar. Men det mesta kommer att vara som vanligt. Det kommer vara vardagspusslande och upp- och nergångar, det blir förmodligen snöslask i februari och varmt i sommar.
Det mesta kommer vara konstant. Och mycket kommer att hela tiden bli lite, lite bättre.
Nytt år, samma möjligheter!

***

*) Höftad siffra interpolerad utifrån siffrorna i USA, som nämns i denna text.

Bloggen Kulladal (nya köksföretaget) Meningen med allt

Skrivande som ger ringar på vattnet

De två senaste inläggen här i bloggen – om investerare och om våra IT-projekt – har gett ringar på vattnet. Folk har hört av sig, och vi har haft ett par intressanta samtal med potentiella investerare. Och våra pågående IT-projekt har delvis fått en ny inriktning, tack vare input från några av er läsare.

Det som skrivs här i bloggen får ibland ett eget liv, tycks det. Det fascinerar mig. Och det uppmuntrar mig till fortsatt bloggande, trots att det ibland är en hög tröskel att ta sig över när jag ska skriva ett inlägg.

Senaste veckorna har ärligt talat mest handlat om brandsläckning. Vilket gjort att det jag egentligen borde göra – till exempel att ta tag i översättningen av vår sajt till norska – inte är klart än. Tanken är att lansera i Norge snart, där vi tror att det finns en bra marknad för vår produkt. Vi har redan sålt ett tiotal kök dit, utan någon marknadsföring. Det ska bli spännande att se vad som händer när vi gör riktade insatser ditåt.

Min kollega Josefine och jag var dessutom på en AW med Tysk-Svenska Handelskammaren, vilket var betydligt roligare än det kanske låter. Vi har hittills avfärdat Tyskland som marknad för Kulladal, men efter handelskammarens dragning om de möjligheter (och hinder, för all del) som finns där blev vi ändå sugna.

Hamburg 2024 kanske?

* * *

Senaste året har jag tänkt mycket på skrivande. Att skriva en bok har alltid varit min dröm. Jag fick mitt första refuseringsbrev från ett bokförlag när jag var 10 år. Jag hade skickat min ”stora roman” till olika bokförlag. En lektör svarade vänligt att ett manus behöver vara längre än fyra sidor. Men där fanns några bra idéer, skrev de uppmuntrande.

Författaren Ryan Holiday skrev någonstans att ”Om du vill skriva spännande saker måste du först leva ett spännande liv”. Jag tänker på det ibland, särskilt när något dåligt händer. ”Allt går åt helvete, men det blir kanske ett kapitel i min bok”, tröstar jag mig.

För något år sedan insåg jag att den där boken aldrig kommer bli skriven om jag inte sätter igång att skriva den. Det var då jag bestämde att jag måste ha en skrivmaskin, och så dök jag ner i det kaninhålet…

Senaste halvåret har jag lyckats skapa en skrivarrutin. En halvtimme varje morgon (nästan), innan jag väcker barnen, skriver jag en sida eller två. Jag vet inte riktigt vad det ska bli, jag håller ambitionerna och förväntningarna låga. Mina mantra är ”95% is about showing up” – att skriva lite varje dag, oavsett inspirationsbrist eller trötthet eller vilka ursäkter jag kan hitta på. Det ska bli ett ”shitty first draft”.

”Shitty first draft” kommer från ”Bird By Bird”, av Anne Lamott, en av mina favoritböcker om skrivande. Poängen är att första utkastet alltid är dåligt, men det går att redigera i efterhand. Ett tomt blad, däremot, går inte att redigera.

Det är en anledning till att jag gillar skrivmaskiner. Det blir per definiton ett shitty draft när jag skriver på dem. Felstavningar och konstiga meningsbyggnader, eftersom det är omöjligt att redigera medan jag skriver. Vilket är befriande.

* * *

Nu går skrivandet och jobbet hand i hand i min vardag. När jag skriver tänker jag på jobbet, när jag jobbar tänker jag på skrivandet. Det ena föder det andra.

Under de kommande veckorna ska vi gå in djupare i några investerarsamtal, och norska sidan ska lanseras, och IT-projekten ska planeras och struktureras. Vem vet vad det leder till, och vilka minor jag kommer att trampa på längs vägen. De får bli nya kapitel i min bok.

Bloggen Kulladal (nya köksföretaget) Meningen med allt Skrivmaskiner

Om hur vardagens motstånd (buggar, silverfiskar, maskrosor) påverkar på ont och gott

Häromveckan gav mig Jakob rådet att läsa Obstacle Is The Way, av Ryan Holiday. Jag har redan läst den, påpekade jag. Läs den igen, sa Jakob. Så jag gjorde det.

Jakon hade säkert bra anledningar att rekommendera mig boken. Obstacle Is The Way är knappt tio år gammal men redan en klassiker. Bokens huvudtes, som upprepas gång på gång är: Missöden som händer i ditt liv är inte bara av ondo; de öppnar också upp nya vägar.

Senaste året har det onekligen varit en del motgångar i vårt företagande (Jakob är delägare i Kulladal sedan starten). Och förmodligen har jag klagat lite väl högljutt ibland när världen inte betett sig som jag önskat. Kan vi se det som en möjlighet?, har Jakob frågat mig. Kan vi vända på det här?

Ryan Holidays tes i boken: Du blir inte bättre trots motgångarna, utan tack vare dem.

Därför är det viktigt att jobba med sitt förhållande till motgångar.

Låt oss säga att du ställs inför ett stort problem – kanske en jobbkatastrof eller en familjekonflikt – och du reagerar kraftigt på problemet. Hur kunde det här hända?! Ja, oavsett hur, så har du nu två problem istället för ett. Dels det ursprungliga problemet, dels det nya problem som din reaktion skapat.

Alla som haft småbarn, och tappat humöret när treåringen inte vill gå till förskolan, vet vad jag menar.

—

Kanske handlar det om acceptans. Att förstå att ingenting är någonsin perfekt. Det kommer alltid finnas silverfiskar i golvspringarna, maskrosor i gräsmattan och buggar i mjukvaran.

De två första exemplen – silverfiskar och maskrosor – är verklighet i huset där jag bor. Min fru har därför senaste året med terapeutiskt lugn rensat golvspringor där silverfiskarna bor. Centimeter för centimeter, med tandpetare. Vi har brädgolv i nästan alla rum i huset, det finns hundratals metrar med golvspringor. Räcker för att hålla händerna sysselsatta under många telefonmöten från hemmakontoret.

Själv har jag gått all-in på maskrosorna och insett att det också är en slags terapi. En anledning att komma ut, få lågintensiv motion, få jord på händerna. Solljus, frisk luft. Man man ha det sämre.

Och så var det det här med mjukvara. Jag måste få berätta om mjukvaran.

Senaste åren har vi, långsamt och bit för bit, byggt vårt egna datorprogram. Ett system för allt i Kulladal. Som håller koll på ordrar, lager, logistik. Som ger påminnelser och varningar. Ett slags mastermind som hjälper oss att inte tappa några bollar.

Denna mjukvara, som vi valt att kalla Mill, är lite mer än halvklar. Mill kan göra mycket, men inte allt som vi vill.

Jag har agerat som projektledare och produktägare, och har insett längs resan att mjukvara, liksom livet, aldrig blir precis som man tänkt sig.

Å ena sidan: Allt är möjligt! Som en av utvecklarna som vi jobbar med sa: ”Det är som fairy dust”.

Å andra sidan är jag inte Gud den allsmäktige, så jag får räkna med att inget funkar perfekt på första försöket. Buggar och skavanker är en del av verkligheten.

—
Jag hade ingen avslutning på den här texten. Så jag gick till gymmet istället. Där insåg jag plötsligt, halvvägs igenom mitt pass, att jag var på ett ställe fullt av bokstavliga hinder och motstånd. Poängen med gym är att använda motstånden som ett medel för att uppnå andra mål: Styrka, rörlighet, balans.

Där hittade jag sensmoralen för den här texten:
Jag ska se vardagens hinder som ett sätt att träna upp min mentala styrka. Genom att studera hindret och inta rätt position. Fokusera. Andas. Och sedan ge allt jag har.

Boktips Kulladal (nya köksföretaget) Meningen med allt Personlig utveckling

Därför har du mer otur än de flesta

I början av min fotografkarriär, på sommaren 2003, fick jag tillfälle att fotografera popmusikern Tomas Andersson Wij. Det blev en fotosession, på spekulation, i hans lokal på Åsögatan på Södermalm.

Jag tog hundratals bilder, som man gör. När jag efteråt gick igenom materialet så visade det sig att den bästa bilden var den allra första som tagits. En testbild, som bara togs för att kolla skärpan och ljuset. En skräpbild.

Tomas skivbolag köpte bilden, använde den som pressbild och på skivomslag, och jag hade den ett tag inramad affisch på väggen i min lilla etta. Jag gillade att berätta historien om hur bilden kom till (och uppenbarligen gör jag det fortfarande), och en gång fick jag responsen:

– Wow, vilken tur du hade!

Tur?
Jag kände mig lite förolämpad. Vadå tur?! Jag hade ju riggat alla förutsättningar för att bilderna skulle bli bra, och sedan råkade det blir just testbilden som blev rätt. Allt var en del av min masterplan för fotograferingen.

Ungefär som Ingemar Stenmark svarade en reporter efter en tävling, när han vunnit med en enda hundradel, och reportern påpekat hur tur han hade haft:

– Ja, det är konstigt! Ju mer jag tränar desto mer tur har jag!

Bortsett från att Stenmark aldrig sagt detta (det är en faktoid, citatet lär ha sitt ursprung i golfvärlden) så stämmer det ändå med hur vi generellt ser på tur. När vi själva lyckas med något, då är det ett resultat av vårt hårda arbete.

Men hur tolkar vi det när vi ser andra människor lyckas? Jag fick detta illustrerat för mig när jag för ett tag sedan hörde en flicka i lågstadieåldern fråga sin pappa: Hur kom det sig att alla deras vänner bodde i större hus än vad de själva gjorde?

– För att de har mer pengar, svarade pappan.
– Varför har de mer pengar?, frågade dottern.
Jag väntade mig att pappan skulle svara något om universitetsutbildningar, klättringar på karriärstegar, jobb på framgångsrika företag och så vidare, men istället svarade han kort och självsäkert:

– De har haft tur, helt enkelt!

När vi ser andra lyckas har vi en tendens att tillskriva detta till “tur”. Kanske inte så konstigt: Vi har väldigt lite inblick i hur andra människor jobbat och slitit genom livet – när vi ser de lyckosamma ligger ”tur” nära tillhands.

Hur är det med otur?
Som Morgan Housel påpekar i The Psychology of Money tänker vi då tvärtom.
Det vill säga: När vi själva misslyckas med något så tycker vi att vi har otur.
Men när andra människor misslyckas med något, då är det för att de är inkompetenta eller slarviga.

Generellt tycker vi att vi har mindre tur än genomsnittet, och dessutom har mer otur än de flesta andra. Vilket skulle kunna stämma i enstaka fall, men förmodligen har det med vår perception att göra.

Det är ungefär som när man cyklar och har lätt medvind men inte reflekterar över det. Men så vänder man hemåt och får plötsligt motvind och tänker att vilken jäkla otur att det skulle börja blåsa precis nu!

Jag säger inte att tur eller otur inte finns. Båda faktorerna spelar en stor roll i våra liv, och vi vet aldrig när vi kommer bli träffad av den ena eller andra. Hur många avgörande händelser i ditt liv har inte berott på att du halkade in på ett bananskal, på ont eller gott?

Men om vi ska lära oss något av dessa erfarenheter bör vi sluta att skylla på otur när vi drabbas av motgångar. På samma sätt som jag tyckte mig ha riggat förutsättningarna för ”tur” under min fotosession med Tomas Andersson Wij, så gör vi ibland det motsatta: Vi tar risker och felsteg som gör att vi skapar förutsättningar för att vi snart ska få rejäl otur.

Och nu något helt annat: En nyhet från Kulladal, köksföretaget som jag driver tillsammans med mina glimrande kollegor: Vi smyglanserade en ny köksserie igår. Vilket är en rätt stor grej med tanke på att vi bara haft en enda köksserie fram tills nu, från starten 2019. Första serien är 20-talskök, och följaktligen är nya serien i 30-talsstil. Funkis! Spana in inlägget på vår Insta och lämna gärna en kommentar!

Boktips Kulladal (nya köksföretaget) Meningen med allt

Mellanhanden – pressad och klämd

En snickare ringde mig för ett tag sedan. Han sa sig vara intresserade av att samarbeta med oss, kanske behövde vi fler snickare? Fler montörer eller arbetare i snickeriet? Under samtalets gång förstod jag att det egentligen var mest ett spionagesamtal – han ville få veta hur vi jobbade, vilka kunder vi hade, hur vi hittade dem, och så vidare, för att dra nytta av det i sin egen business.

Den här typen av spionage händer ibland, förmodligen oftare än jag vet eftersom jag bara känner till de fall som vi upptäckt. Men generellt har jag inget emot att dela med mig av hur vi jobbar – det är ju därför jag skriver den här bloggen – så jag berättade hur det är.

”Kunderna kommer till oss med önskemål om ett nytt kök, och sedan guidar vi kunden, och tolkar deras önskningar. För att sedan förmedla allt till snickeriet”, berättade jag.

“Va?!”, sa snickaren på andra sidan tråden. “Ni snickrar inte själva? Ni är alltså bara en mellanhand?” Hörde jag kanske en ton av förakt i hans röst, när han uttalade sista ordet?

Kanske trodde han nu att skulle bli lätt att konkurrera ut oss, eftersom han själv var snickare och inte behövde någon mellanhand mellan sig och kunden? Att kapa mellanleden, det är ju så man tjänar pengar, eller hur?

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Ni vet hur det kan vara: Man blir ställd och kommer inte på något. Förrän långt senare, när man processat vad som sagt, och inser man vad man borde svarat, men då är det ju för sent.

Tja, man kan alltid blogga om det istället, ett år senare.


Ja det stämmer att vi “bara” en mellanhand mellan kunden och snickeriet. Det är mycket information som ska “översättas” från kunden till snickeriet. Dels från svenska till engelska (eftersom våra snickerier är utomlands), dels från “kundspråk” till “hantverkarspråk”.

“Gör skåpet lite större på höger sida” på kundspråk kan heta “Right frame 80, recess 60” på snickerispråk.

Mellanhand. Bokstavligt talat mellan två parter.
Den del som blir klämd när de två andra utövar press.


Mitt första decennium i arbetslivet, när jag var frilansfotograf, jobbade jag direkt mot min kund, som oftast var ett företag. B2B, som det heter. Jag behövde inte vara mellanled.

I backspegeln känns min gamla ”jag-gör-jobbet-själv”-tillvara som en dröm. Att inte behöva förlita sig på att någon annan ska göra det. Väldigt okomplicerat.

Fast nej, nu förenklar och förskönar jag min gamla tillvaro, The grass is always greener on the side that’s fertilized with bullshit.

Hursomhelst, det är en tydlig kontrast mellan min gamla frilanstillvaro jämfört med så som vi på Kulladal jobbar idag: Vi är emellan vår kund, en privatperson, och snickeriet.

Privatpersoner, det är ju sådana som du och jag, så det kan väl inte vara så farligt? Vanliga människor ju.

Du kanske känner några vanliga människor? Om inte, så kan jag berätta för dig hur de är: Vanliga människor vill ha så mycket som möjligt för minsta möjliga peng.

Och den andra sidan, leverantörerna, är egentligen inte så annorlunda. De vill, grovt förenklat, göra så lite så som möjligt för maximal summa.


Alla partner agerar förstås helt rationellt utifrån sina behov och perspektiv, men det är också därför det behövs en mellanhand, en medlare.

Till exempel:

En kund frågar om vi kan göra en tallrikshylla. Det är inget som ingår i vårt ”standardsortiment”, så vi behöver stämma av med snickereit. De svarar att de så klart kan göra en tallrikshylla. ”Hur ska den se ut och vad får vi betalt?”, frågar de. Vi går tillbaka till kunden, frågar om inspirationsbilder, som vi sedan översätter till ritningar. En enkel sak som en tallrikshylla visar sig innehålla många detaljer och val av dimensioner och proportioner. ”Är det så här ni tänkte er?”, frågar vi kunden när ritningarna till slut är klara, och vi sätter samtidigt en prislapp på projektet. ”Hur känns priset?”

Och så håller det på så, fram och tillbaka mellan kunden och oss och snickeriet, gång på gång, i projekt efter projekt. Ibland rullar det på bra, ibland blir det skav och friktion. Ständigt finns risk för missförstånd, att saker blir ”lost in translation”. Och hela tiden är vi beroende av att någon annan – snickeriet – utför vår kunds önskningar.


En köksaffär är förstås inte på liv och död, även om det ibland kan kännas så. Det är ju en hel del pengar inblandade. Och många känslor och mycket nerlagd tid och engagemang från alla håll.

I mitten av processen finns vi, mellanhanden, som ibland blir rejält klämd och ihoptryckt. Jag har upplevt det tydligare under det senaste halvåret, nu när det börjar bli sämre ekonomiska tider. Pressen. Kan leda till tryck över bröstet.


Jaja, vad hade du väntat dig?, frågar jag mig själv ibland när jag klagar som mest. Alla branscher, och alla jobbroller, har sina för- och nackdelar.

Hur gick det förresten med snickaren, han som ringde och spionerade? Jag hörde aldrig mer ifrån honom, och hittills har han inte startat någon konkurrerande köksverksamhet.

Bloggen Kulladal (nya köksföretaget) Meningen med allt

Kraftig expansion och tryck över bröstet

Det har gått tre månader sedan jag sist bloggade. Tre mörka vintermånader. När det var som mörkast – bokstavligt och bildligt – besökte jag sjukhuset och fick hjärtat kollat. Här kommer snabbreprisen:

Jag var i Litauen i februari och insåg några saker. Kors och tvärs genom landet körde jag, för att hälsa på hos våra snickerier och snacka om framtidsplanerna.

Litauen är på många sätt ett intressant land, och det är också intressant hur lite gemene man i Sverige känner till om landet. Trots att det bara ligger 1,5 timme bort med flyg.

Folk brukar blanda ihop de baltiska staterna, som om de vore ett och samma land. ”Ni tillverkar era kök i Estland, va?”. Nej, Litauen är unikt. Det är ett litet land med stort fokus på träindustri och möbeltillverkning. Cirka 50 000 litauer jobbar inom möbelindustrin.

Det är alltså ingen tillfällighet att jag är i Litauen titt som tätt.

Denna gång blev det ett tiotal timmar i bil och på flygplan. Jag reste ensam – vilket jag gillar – och det gav massor av tid för reflektion. Jag fick tillfälle för intag av ny inspiration, i form av Tim Ferriss podcast och ett par olika ljudböcker.

Helt ärligt:
Vintern hittills har känts rätt tung för mig. Det har varit mer än den vanliga stressen och pressen som hör ihop med att driva företag. Under vintern har det liksom blivit lite mörkare. Omvärldsläget med recession och höga räntor, och därtill kriget i Ukraina, och NATO-krisen i Turkiet, har inte hjälpt humöret. Vi har leverantörer i både Ukraina och Turkiet.

En fredag kväll för några veckor sedan blev det ett kort sjukhusbesök. Medelåldersklyschan ”tryck över bröstet” och jag blev rekommenderad att kolla upp det. Det visade sig vara falskt alarm, EKG:t visade inga problem, men det blev en väckarklocka, som man klyschigt säger.

Vi – Kulladal Kitchens – expanderar kraftigt just nu. Vi bygger ut vårt showroom och bygger samtidigt två nya showroom, i Göteborg och Jönköping. Och allt blir alltid dyrare och mer utdraget än vad man räknat med. Eftersom vårt företag är helt självfinansierat så påverkar varje krona. När det kostar mer än beräknat så känns det fysiskt i mig.

“Varje företag är en löst ihophållen katastrof”, sa en av intervjupersonerna i ett Tim Ferriss-podavsnitt, vilket varje entreprenör kan känna igen sig i. Det är bara på ytan företag ser välfungerande ut.

När jag körde runt på den litauiska landsbygden – överallt trähus med liggande panel, och storkbon på var och varannan telefonstolpe – slog det mig att jag slarvat med två vanor som jag haft tidigare: Dels att läsa böcker, dels att skriva och reflektera. På samma sätt som att ”man blir vad man äter”, är det med ens inre liv. Utan input av tankeföda, och tid att processa den, blir det näringsbrist för själen.

Därför tar jag nu ett omtag med bloggen. Ett inlägg i veckan, från och med nu. Jag behöver en fast process och rutin. Utkasten skriver jag på mina skrivmaskiner på morgnarna innan barnen vaknar.

“Bloggen är död”, förkunnade en annan av Tim Ferriss intervjupersoner, när jag körde runt i Litauen. Det är kanske sant (det var förresten samma insikt som fick mig att sluta blogga 2008…). Men, poängen med bloggandet är för mig inte att “nå ut”. Det är en process som jag vet skapar bra följdeffekter: Om jag har en skrivarrutin, så kommer automatiskt bokläsarrutinen att hållas igång, vilket leder till mindre slötid att scrolla på sociala medier, och därmed mindre risk att dras ner i de själsliga avgrunderna som omger oss.

Så ja, jag har kommit igång med bokläsandet igen. Jag har gjort en lista på de böcker som påverkat mitt företagande mest genom åren – listan består av 12 böcker – och har nu börjat läsa om dem. Mer om dessa böcker i kommande blogginlägg.

Helt kort om läget på Kulladal:
Recessionen har kommit av sig, åtminstone för nu. Vi säljer mer kök än någonsin, nyss sålde vi vårt 200:de kök. De första 100 köken tog 30 månader. Den andra hundringen gick på 13 månader. Det går bra nu! Och allt är en löst ihophållen katastrof. Fast det är bra, ändå!

Kulladal (nya köksföretaget) Meningen med allt Personlig utveckling Skrivmaskiner

Om skrivandets två fiender, och skrivmaskinsmani

Nu måste jag skriva om skrivmaskiner. Jag har blivit besatt av dessa under de senaste veckorna.

Det började med att jag läste Draft no 4, en bok om hur man skriver non-fiction (och som Tim Ferriss ofta rekommenderar i sin podcast). I boken nämndes att det finns författare som fortfarande skriver på skrivmaskin. “Ha!”, tänkte jag i en halv sekund, “vilka teknikfientliga bakåtsträvare!”. Men i nästa ögonblick förstod jag plötsligt. Jag förstod.

Låt mig förklara, genom att berätta om de två fienderna, som förstör allt skrivande (och annat kreativt skapande):
Den ena fienden är distraktioner. I en dator och mobiltelefon finns de överallt. De buzzar och plingar och gör allt för att dra till sig min uppmärksamhet. De lockar med instant gratification. (Odysseus hade koll på denna fiende: Därför lät han sig bli fastsurrad vid masten när de seglade förbi sirenerna.)

Den andra fienden är den lilla rösten i huvudet som avbryter mitt i ett flow för att säga att jag nu borde redigera texten. Det är ett lömskt trick, för det verkar ju logiskt – varför inte redigera texten? Problemet är att när man hoppar mellan skriv-läge och redigerar-läge, så aktiveras olika delar av hjärnan. Det går att hoppa från skriv-läge till redigerar-läge relativt enkelt, men det är svårt att hoppa tillbaka. När anden är ur flaskan…

Dessutom kommer redigerar-delen av hjärnan tycka att texten hittills är skit och att det inte finns någon anledning att fortsätta jobba med den.

Båda dessa fiender är kanske egentligen samma fiende, den som Steven Pressfield kallar för The Resistance. The Resistance vill att du ska misslyckas.

Vad är botemedlet? Jo, en maskin som underlättar skrivande. En skrivmaskin, det hörs ju på namnet.

En skrivmaskin har inga blinkande appar och det kommer inga notifikationer. Och det är näst intill omöjligt att redigera texten under tiden man skriver, eftersom bläcket redan är instämplat på pappret. Per automatik lyckas man med det som Anne Lamott kallar för A shitty first draft. Poängen är att man måste stänga av självcensuren för att kunna producera någonting alls. (Lamotts bok Bird by Bird är förresten DEN BÄSTA boken om skrivande jag vet, läs den!)

Tillbaka till läsningen av Draft No 4: Sekunden efter att jag läst och skrattat åt skrivmaskinsförfattarna, lade jag ifrån mig boken och påbörjade det som skulle växa till en besatthet: Jag gick in på Tradera, sedan Facebook Marketplace, sedan Blocket, och sökte på: “Skrivmaskin”. En värld öppnade sig.

Några av mina första intryck var:
1. Det finns många begagnade skrivmaskiner! (Inte så konstigt eftersom alla hade en för 30 år sedan, och nu har ingen någon)
2. Många av maskinerna är estetiskt tilltalande (i mitt tycke särskilt 60-talsmodellerna)
3. De är billiga, vilket förstås hänger ihop med punkt 1.
4. Det är omöjligt att inte köpa en, eller två eller flera.

Min förra Blocket-besatthet, i våras, var att söka efter racercyklar, vilka är väldigt dyra, så nu blev jag positivt överraskad av hur många skrivmaskiner man kan få för nästan inga pengar. Jag började buda hem några stycken, och köpte några på chans från Blocket. De två första som kom hem var ett par italienska Olivetti-maskiner. Särskilt den ena, en Olivetti Lettera 32, i ett tealgrönt metallchassi, var kärlek vid första ögonkastet.

Varför inte bara en skrivmaskin, det räcker väl? Svar: På grund av punkt 2 och 3.

Mina döttrar, 6 och 9 år gamla, drogs genast till maskinerna. De knappade på tangenterna, lärde sig hur pappersmatningen och returspaken fungerar, skrev små brev till varandra.

Jag kom att tänkta på hur jag själv i deras ålder hade en enda önskan en julafton runt 1990: Att få en egen skrivmaskin. Vilket jag fick – en elektrisk maskin som jag sedan skrev oräkneliga sidor på under flera år tills den till sist blev ersatt av familjens PC.

Oj ja, det här blev ett off-topic-inlägg i bloggen, och tanken är inte att den ska handla om skrivmaskiner framöver (även om jag just nu inte kan komma på något annat i hela världen som kan vara viktigare). Istället har jag startat ett instakonto, där jag tänkte posta bilder och texter där om mina skrivmaskinseskapader. Följ gärna!

Nästa inlägg kommer att handla om Kulladal igen. Det händer så mycket där, vet inte var jag ska börja. Men jag kommer dit, snart.

Och nu kanske någon undrar lite skeptiskt: “Om nu skrivmaskiner är så bra, har du skrivit det här blogginlägget på skrivmaskin kanske?” Ja tänk för att jag har det. Eller nästan i alla fall: Jag skrev ett shitty first draft på min ena Olivetti-skrivmaskin för ett par dagar sedan, och lät sedan pappret med texten ligga och marinera (bildligt), tills jag nu skrev rent inlägget rakt in i WordPress. Processen funkar!

Till sist: Om ni råkar ha någon tjusig skrivmaskin som samlar damm, eller om ni springer på en på en loppis, eller hittar en maskin på secondhand, och att ni känner att ni inte vill ha den: Tipsa mig gärna! Jag vill ha fler…

Bloggen Boktips En bra grej Meningen med allt Produktivitet

Ukraina

Det är svårt att tänka på något annat än Ukraina just nu. När detta skrivs är den ryska invasionen av Ukraina inne på sitt sjätte dygn.

Det är många tankar som snurrar men jag har svårt att formulera dem. Delvis blir jag hjälpt av böcker jag läst, då historien som bekant ofta upprepar sig. I höstas läste jag biografier om bland andra Churchill och Hitler, och jag kan se stora likheter med dagens situation. Då var det Polen, idag är Ukraina.

Av Hitler-biografin fick jag några insikter om hur svårt det är att göra sig av med en diktator. Det räcker inte att alla är emot diktatorn, någon måste också våga göra motstånd. I Hitler-Tyskland hände det nästan inte alls, bortsett från ett misslyckat attentatförsök i slutet av kriget. Varför? För att nazisterna monterat ner alla institutioner, så att det inte fanns något sätt för motståndet att samlas och kommunicera. Det var för svårt och för riskfyllt, så ingen vågade ta sig an Führern.

Här sitter man ju och hoppas på en rysk statskupp – de flesta ryssar måste väl ändå vara emot Putin? Och det skulle väl lösa allt? – men det är betydligt lättare sagt än gjort.

***

Sedan jag började jobba med frilansare utomlands för knappt tio år sedan har jag lärt känna en hel del ukrainare. Bland annat är det ritverktyg, som vi använder på Kulladals hemsida, utvecklat i Ukraina. Vi var mitt uppe i en större uppdatering av programvaran, med diverse buggfixar och nya tillägg, när ryska invasionen kom. Det ukrainska IT-företaget skrev ett kort textmeddelande till oss och förklarade att de inte kommer att jobba på ett tag. Understatement.

Och arkitekten A., som hjälpt mig genom åren med diverse Sketchup-relaterade projekt, håller mig uppdaterad från sitt hus i utkanten av Kiev. Vi pratade några dagar innan invasionen, då trodde han liksom de flesta andra ukrainare att mobiliseringen vid gränsen bara var skrämselpropaganda från Putin. Sedan dess har vi stämt av dagligen. Han berättar att moralen är hög och att de flesta tror att Ukraina kan stå emot, och lägger till: “… unless the dickhead drop a nuclear bomb on us“.

A. nyanserar också bilden av president Zelenskyy, som jag hittills bara hört gott om. “He was a typical pro-Russian till last week. And now he’s acting like a proper leader which is extremely confusing… I guess there’s a hidden good side in everyone.”

***

Våra snickerier finns i Litauen och Turkiet (båda är medlemmar i NATO, har jag lärt mig senaste veckan). Vi har bestämt att undvika allt ryskt trä framöver, även om det hittills bara används marginellt. Nästan allt vårt trä kommer från EU eller Turkiet, men Ryssland är/var världsledande på plywood. Men det finns plywood på andra håll också, därifrån handlar vi från och med nu.

Innan vi hittade vårt snickeri i Istanbul för två år sedan letade jag runt i östra Europa. Ukraina, Belarus, Ryssland… men inget av alternativen där kändes bra, så vi letade vidare. Tur i oturen, kan man kanske säga.

***

Det är fortsatt väldigt högt tryck här i vårt lilla köksföretag. Vi har dragit ner marknadsföringen till noll för att bromsa efterfrågan, och vi tackar nej till en del kunder om vi känner att tidsplanen är för tight. “Lyxigt att kunna tacka nej”, kommenterade en av dessa kunder i ett mail till mig. Nja, det känns aldrig bra att tacka nej till kunder, men hellre det än att lova något man inte kan hålla.

Det är en konstig känsla. Affärerna går bra, vi ligger på max vad vi och snickerierna klarar av. Men det är krig i Europa är. Och med tanke på allt som hänt de senaste dagarna, hur ser världen ut om en vecka?

 

 

 

Boktips Kulladal (nya köksföretaget) Meningen med allt

Om Bobby Fischers “long con”, och den stora betalningen

Den amerikanska schackspelaren Bobby Fischer öppnade alltid på samma sätt: Bonde till e4. Det började när han var 12 år, och sedan fortsatte det. Alltid samma öppning, i alla partier, alltid. Hans motståndare visste hur öppningen skulle se ut.

Fischer avancerade uppåt i schackvärlden tills han 1972, 29 år gammal, skulle göra upp om världsmästartiteln. Motståndaren var den regerande världsmästaren Spasskij från Sovjetunionen. USA mot Sovjet, mitt under kalla kriget. Schackmästerskapen blev nyhetsstoff och populärkultur. Det var “the Match of the Century“.

Världsmästarmatchen avgjordes över 21 parter. Spasskij började som vit och vann första partiet, och sedan andra partiet på WO. Fischer vann tredje, och inför sjätte partiet var det oavgjort, 2,5-2,5.

Då kom den stora överraskningen.

Efter att i 17 år alltid öppnat med bonde till e4 gjorde han plötsligt inte det längre. Istället bonde till c4. Man får förmoda att ryssen inte kunde tro sina ögon. Hela Sovjets schackelit hade studerat Fischer’s tidigare partier, och vem hade ens tänkt tanken att han skulle öppna med något annat än e4? *

Det var förstås det som var poängen: Att använda sitt vassaste vapen – överraskningsmomentet – när det skulle vara till störst nytta. Efter att i 17 år motstått frestelsen att använda detta vapen, och därmed förstöra dess effekt för all framtid, tog Bobby Fischer chansen.
(Vilket förresten är ännu ett exempel på delayed gratification, som jag skrivit om flera gånger tidigare.)

Fischer vann detta avgörande sjätte parti, och vann till slut hela matchen med 12,5-8,5. Hans long con hade lyckats.

—

Jag hörde om denna episod i Tim Ferriss podcast för några år sedan, och kom att tänka på den igen när min fru och jag såg The Queen’s Gambit i höstas.

Och jag tänkte på den igen här jag för ett tag sedan gick till banken för att göra en stor utlandsbetalning. Det var ett högt femsiffrigt eurobelopp: En förskottsbetalning till ett snickeri, för ordrar som vi inte har fått in än.

Tänk om jag likt Spasskij skulle bli lurad?

Mottagaren, G, lärde jag känna via Upwork för några år sedan. Han har via sina snickarkontakter hjälpt mig och mina köksföretag upprepade gånger med diverse uppdrag. Alltid med bra service och kvalitet.

Så när vi började få problem med produktionskapaciteten i våras, på grund av olyckan, och letade efter alternativ för att skala upp produktionen, så kontaktade vi G igen.

Han och hans kontakter började producera kök åt oss, men insåg snart att de behövde växa för att kunna ta fler ordrar. Det behövdes nya lokaler, nya maskiner, fler snickare. Därav: En stor förskottsbetalning från oss.

Så där stod jag på bankkontoret i höstas, och fyllde i blanketter för hand, som vore det 1985, för att kunna göra den stora betalningen. Och jag tänkte: Om det är någon gång G ska blåsa mig så är det nu. 

Hade G, liksom Bobby Fischer, spelat en long con?

“Thanks for the payment”, svarade G dagen därpå. “I’m going to the BMW store now!”

(Nej, det var bara lite nojja. Nya fabriken är nu i full gång och tillverkar kök i rasande takt. Varje dag skickar G bilder och videos från produktionen. Väldigt spännande!)

—

*) “Kolla aldrig en bra historia”, är ett stående skämt bland journalister.  Om det låter för bra för att vara sant så är det kanske inte sant. Typ så visade det sig vara med denna historia om Fischer, när jag läste på lite mer: Fischer hade faktiskt använt c4-öppningen minst tre gånger tidigare, och Spasskijs rådgivare hade varnat för att Fischer kanske tänkte använda denna öppning, men Spasskij avfärdade det med: “Låt oss inte bry oss om sådant nonsens.”

Kulladal (nya köksföretaget) Meningen med allt

Varför jag inte vill vara en gasell

1998, när jag var 17 år, skrev jag ett brev till mig själv i framtiden. Jag la brevet i ett kuvert, som jag plastade in, och skrev instruktioner på utsidan. Detta kuvert “får inte öppnas före den 11 juni 2021, dvs min 40-årsdag”, skrev jag högtravande.

Jag minns inte vad som finns i kuvertet, men jag kommer ihåg hur avlägsen min 40-årsdag kändes då. Nu när jag ser tillbaka känns det mycket närmare. Som om tiden liksom tryckts ihop.

Det är lika långt till början av 80-talet – när jag föddes – som det är från 80-talet bak till Andra världskriget. Och från Andra Världskriget är det ungefär lika långt till idag, som det är bakåt till tiden för Amerikanska inbördeskriget.

Under hösten, parallellt med den amerikanska presidentvalskampanjen, har jag bland annat läst två böcker, som ytterligare förstärkt denna känsla av tidens snabba gång. En bok om Abraham Lincoln och en mastodontbiografi om George Washington. Den senare tog mig större delen av hösten att läsa, och det var först en timme efter nyårsaftons tolvslag som jag kunde avsluta den.

Det var otroligt givande läsning, på fler sätt än jag får plats att skriva om här. Det var två driftiga och ambitiösa personer, som tog sin personliga utveckling på högsta allvar. Och även om ingen av dem var entreprenörer som jag, så kunde jag hitta flera beröringspunkter. Vad är förresten mer entreprenöriellt än att starta en nation?

Det var spännande att läsa om arbetet med att formulera konstitutionen för den nya nationen. Samma konstitution som nu, 250 år senare, stresstestas av den där Donald.

Och det var tankeväckande att läsa om hur nära det var att George Washington aldrig blev den store statsmannen. I sina yngre år undkom han döden oräkneliga gånger. När han var i 20-årsåldern och var på fälttåg i det fransk-indianska kriget dödades fyra av hans hästar under honom. Själv klarade han sig varje gång, en gång med ett skotthål genom rocken. Indianer som såg honom rida genom krutröken och undkomma de vinande kulorna var övertygade om att han var ett övernaturligt väsen.

Det går liksom inte skaka av sig känslan av att den delen av USA:s historia beror på en väldig massa tur. Washington borde ha omkommit i någon av alla fältslag, eller någon av de allvarliga sjukdomar han gick igenom. Historien hade lika gärna kunnat ta en annan vändning.

“Survival is the new success”, svarade Jerry Seinfeld i Tim Ferriss podcast. Frågan handlade om vad framgång är och Seinfeld reducerar det till överlevnad. Han berättar om komikerkollegor från förr som inte är kvar på scenen längre: “One after the other was broken … . They’re either worn out or their brains cracked or their psychology cracked. It just took them apart. It’s a very, very difficult profession to sustain in. So just to survive, to me, is the game.”

Det klickade för mig när jag hörde detta, för det tangerar mina tankar kring entprenörskap. Klyschan är ju att driva företag är som ett maraton, inte en sprint. Det är en klyscha för att den är sann.  Därför skruvar jag lite på när jag läser om entreprenörer som sprintar mot snabb tillväxt. De som vill vara gaseller. Jag kan se tjusningen i snabbheten, men jag föredrar långsamheten. Sköldpaddan vann ju mot haren, eller hur?

I Kulladal är vi nu inne i en rekryteringsprocess, och längs vägen har vi hos några av de sökande sett höjda ögonbryn, och fått välmenande råd, apropå vårt sätt att hålla igen vår tillväxt. En person som hörde av sig verkade anta att vi inte förstått principen för företagande, och erbjöd sig att ta hand om business-delen åt oss. “Så kan ni hålla på med designgrejer och sånt.”

När jag ser snabb tillväxt ser jag samtidigt stupet som närmar sig. I Jim Collins klassiker “Good to great” var Fannie Mae ett case, ett typexempel på ett riktigt lyckat företag. Men några år efter att boken kommit ut fick Jim omvärdera resultaten. Han skrev “How the mighty fall” där teorierna fick omvärderas.

Alltså: Fannie Mae tjänade gott om pengar. Tills de inte gjorde det längre. Under tredje kvartalet 2008 förlorade de 29 miljarder dollar, vilket är mer än de sammanlagda vinsterna för åren 2002-2006.

Nassim Nicholas Talebs böcker – mest känd är The Black Swan – lärde mig att oväntade händelser är betydligt vanligare än vad vi tror. Och att dessa oväntade händelser är per definition omöjliga att förutsäga (för om de kunde förutsägas så vore de inte oväntade).

Enda sättet för Fannie Mae att undvika vad som hände vore att ta det lite lugnare på vägen till stupet. Då hade fallet inte blivit lika hårt.

Lärdomen är:
Eftersom oväntade händelser kommer att hända, så behöver vi vara förberedda. Som företagare gäller det att ha marginaler, så att man inte går under när det blir finanskris eller pandemirestiktioner slår till.

Hur skapar man marginaler? Genom att skjuta upp sina belöningar. Delayed gratification istället för instant gratification. Att inte ta ut maximalt i lön och utdelning, eller att för den delen investera till max. Spara pengar på banken, låta saker få ta sin tid att växa, för att kunna skörda frukterna senare. Långt senare. Likt en sköldpadda, inte en hare/gasell.

För vår del, i Kulladal, kom vi lindrigt undan coronakrisen. Våra kunder har ändå renoverat sina hem, så efterfrågan på kök har varit fortsatt hög. Men vi hade en annan kris under våren då vårt snickeri drabbades av en olycka. Om vi i det läget hade saknat marginaler så hade vi förmodligen gått under.

Nu när ännu ett år är till ända, och tidens gång tycks öka alltmer i hastighet, kommer jag ofta tillbaka till tankar på långsiktighet. När George Washington och de andra Founding Fathers skrev konstitutionen så gjorde de inte det på en halvdags workshop. De hade ett konvent som höll på i fyra månader. De slipade på formuleringar och debatterade. För de visste att de lade grunden för något som förhoppningsvis skulle överleva dem alla.

I Kulladal är vi i alltså slutskedet av vår andra rekryteringsprocess. Det är ganska precis ett år sedan Johanna kom in som medarbetare nummer två, och nu söker vi nummer tre. Återigen tänker jag mycket på det långsiktiga. Att nästa person vi anställer ska vilja vara med in the long run. Och att det ska vara ömsesidigt. Alltså är personkemi och delade värderingar är superviktigt för oss i det här skedet.

Jag vet inte riktigt hur jag ska knyta ihop det här inlägget. Men jag märker att det handlar om tid. Dessa tankar om tid har blivit vanligare hos mig de senaste åren, i takt med att tiden trycks ihop bakom mig. Jag tror inte jag tänkte så när jag var 17. Eller gjorde jag? Om ett halvår fyller jag 40 och då ska jag läsa brevet från mitt 17-åriga jag. Fortsättning följer.

Boktips Kulladal (nya köksföretaget) Meningen med allt

Två ledord, ett boktips och en havererad förhandling

Två teman i Kulladal just nu: Försiktighet. Och nyfikenhet.

Vi är fortsatt försiktiga, som jag skrev om i förra inlägget. Vi växer medvetet väldigt långsamt. Vi har till och mer bromsat aktivt på sistone: För ett par månader sedan drog vi ner all betald annonsering via Google Ads till noll, och har i nuläget bara Instagram som aktiv kanal.

Det verkar vara tillräckligt: Det kommer in nya köksspekulanter dagligen. Inte fler än att vi kan ta hand om dem alla, och inte färre än att det räcker för att företaget ska gå runt.

Vi tre i företaget – Johanna och jag som jobbar heltid, och Jakob som håller i styrelsearbetet – har alla läst boken Small Giants nu i sommar. Boken ifrågasätter normen att ett företag måste växa för att vara hälsosamt. Tvärtom, menar författaren, finns det stora fördelar med att vara liten och istället fokusera på kvalitet. Man kan vara liten och ändå leverera stordåd. Därav namnet, Small Giants.

Boken består av ett tiotal case studies om företag som av olika anledningar valt att förbli små. Läsvärd bok! Inspirerande för alla entreprenörer som jobbar mot andra mål än börsnotering och exit. Om du inte orkar läsa hela bokan så kan du läsa första kapitlet där författaren sammanfattar konceptet på ett bra och tydligt sätt.

Det andra temat just nu är nyfikenhet. Mina barn frågar mig ibland vad jag jobbar med, och jag svarar “kök, och lite fotografi”. Och sedan lägger jag till: “För mig känns jobbet som lek”. Då verkar det som att de förstår att “jobba” kan vara rätt kul.

Sedan Johanna kom in i Kulladal, med sitt skarpa designsinne, så har hon öppnat några nya dörrar. I början av sommaren letade vi efter pallar till köksön i vårt showroom, men hittade inget vi gillade helt. Det ena ledde till det andra – vi blev nyfikna! – och plötsligt hade vi lagt en order på ett gäng egendesignade pallar, som just nu tillverkas i Turkiet.

Tanken är att vi ska sälja pallarna som komplement till våra kök, men vi har väldigt liten koll på om det kommer löna sig eller inte. Kanske säljer vi slut på första upplagan på en månad. Eller så tar det tio år?

Sedan spånade vi vidare kring hur vi ska kunna bjuda våra kökskunder på något litet extra. Vi funderade på att ta fram en skärbräda, med brännmärkt logo, som vi skulle kunna skicka med till kökskunderna. Trä känns ju naturligt liksom. Men en skärbräda är kanske lite… fantasilöst?

Vi skippade skärbrädan och landade till slut i att försöka ta fram egna kaffekoppar. Johannas vän Annika fick uppdraget att tolka våra önskemål, och i skrivande stund håller prototyper på att tas fram.

Varken pallarna eller kopparna kommer bidra till någon ökning av the bottom line – mer troligt är att det blir tvärt om. Men de bidrar till att vårt arbete känns som en lek! Och kanske att de någonstans bidrar till att stärka vårt varumärke. Så, ja, då kanske de faktiskt påverkar the bottom line på lång sikt, även om det aldrig var det som var meningen.

Och så var det det här med produktionen. Om du läst den här bloggen tidigare känner du till olyckan och att vi har haft utmaningar att kunna producera tillräckligt många kök. Senaste månaden har vi därför haft förhandlingar med ett snickeri om ett uppköp. Eller en sammanslagning. Eller något annat. Men trots att både vi och de delade samma vision (åtminstone trodde vi det) så havererade förhandlingarna efter ett par veckor. Det började skrivas i versaler, och vi insåg att det var läge att dra sig ur.

Tills vidare fortsätter vi med de tre snickerier som vi tidigare samarbetat med. De är alla duktiga, och enda nackdelen är att de är små och förmodligen inte har möjlighet att växa med oss.

Kommande veckor väntar nya diskussioner, med nya snickerier. Vi får se.

Boktips Kulladal (nya köksföretaget) Meningen med allt

Vad Jan Troell lärde mig om arbetets natur (Eller: Varför Kulladal inte ska växa för snabbt)

Hur stort ska vårt köksföretag Kulladal bli?
Företaget är bara ett år gammalt, och det kan tyckas förmätet att ställa en sådan fråga redan nu. Men jag tror på att det är viktigt att veta vart man är på väg.

För ett par sedan skulle jag svarat att målet med mitt företagande är att växa så snabbt som möjligt, och sedan sälja bolaget och casha ut. Dra till Bahamas och dricka sugrörsdrinkar på en sandstrand, kanske. Men på sistone har jag känt att sugrörsdrinkar inte alls är ett mål att sträva efter. Förstås.

Jag kommer att tänka på en episod för tretton år sedan när jag träffade filmregissören Jan Troell. Han arbetade då med sin film Maria Larssons eviga ögonblick, och jag var frilansfotograf som porträtterade honom för en tidning.

I min frilansvärld var det snabba cykler: En redaktör kunde ringa på förmiddagen och ge mig ett uppdrag som jag åkte ut på samma dag. Och innan jag gick hem för dagen hade jag levererat bilderna och fakturerat.

Det var väldigt märkligt, tyckte jag, att se hur långsamt Jan Troell arbetade. Jag hängde med under en dags filminspelning, där massor av folk arbetade – skådespelare och statister och en gud-vet-vad alla andra människor gjorde där. När dagen var till ända hade de skapat material som skulle resultera i omkring 30 sekunder av den färdiga filmen.

Så mycket jobb för så få sekunder!

– Varför jobbar du så långsamt?, frågade jag Jan. Varför vill du inte avsluta filmen snabbare?

Han verkade lite förvånad över frågan, och svarade:

– För att det är roligast medan det håller på. Jag vill inte att arbetet med filmen ska ta slut.

Jag har insett att det är precis så med Kulladal. Arbetet är väldigt tillfredsställande. Vi är ett litet och grymt team – Johanna, Jakob och jag – och vi får nästan dagligen fantastisk feedback från våra kunder. Allt är förstås inte problemfritt, men den övergripande känslan är att jag inte vill att det ska ta slut. Varför skynda på och sträva efter något annat?

På de sista sidorna av Shoe Dog skriver Phil Knight, Nikes grundare, om hur han nu sitter i sin favoritfåtölj i sitt hem i Oregon och ser tillbaka på sitt liv. Han är nu över 80 år gammal och har sedan länge lämnat sin operativa roll i företaget. Han har uppnått alla mål som en entreprenör kan tänkas drömma om: Han har skapat ett världsomspännande företag. Han har en enorm förmögenhet. Och ändå: På sista sidan av sin biografi skriver han med stort vemod: Å, vad jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och göra om allt igen!

För Kulladals del finns det flera anledningar att växa långsamt så här i början. Produktionen är känslig – som jag berättade i ett tidigare inlägg råkade snickeriet ut för en olycka, och vi är nu i processen att sätta igång två nya snickerier som komplement. Alla de tre snickerier vi nu jobbar med är små, ett fåtal anställda vardera, och det är således inte inte helt enkelt för dem att växla upp. Duktiga snickare är svåra att få tag på.

Vi håller därför vårt tempo på två sålda kök per månad. Det kan tyckas lite, men det är ungefär vad snickerierna kommer mäkta med under hösten.

Det betyder att vi kan sälja ungefär 10 kök till under året, sedan får vi pausa orderingången. Vilket på ett sätt är otillfredsställande – vi vill ju helst inte tacka nej till kunder – men på ett annat sätt är det rätt skönt: Det ger oss tid att bygga vidare på våra interna processer (till exempel ritverktyget på vår hemsida), och förbereda långsikta marknadsföringsaktiviteter, så att vi är ännu bättre rustade framöver.

Vi siktar förstås på att producera betydligt mer än två kök per månad. I nuläget tittar vi på olika sätt att utöka kapaciteten – kanske ska vi jobba med fler snickerier i andra länder, eller kanske en mer automatiserad CNC-process? Eller kanske startar vi ett eget snickeri?

 

Kulladal (nya köksföretaget) Meningen med allt Uncategorized

Om dåliga drag, och om olyckan

När jag var i tioårsåldern gjorde jag en dag en stor upptäckt. Det hände när jag spelade luffarschack.

Jag spelade mycket luffarschack i mellanstadiet –  jag fick ofta tid över efter att ha avslutat alla skoluppgifter snabbt, och eftersom en klasskamrat med Aspergers hade en personlig assistent, Patrik, som också hade dötid när hans elev skötte sig själv, så spelade Patrik och jag luffarschack i pauserna.

Till en början handlade luffarschack för mig om en ständig växling mellan försvar och anfall. Om jag var under attack så var det fullt fokus på försvar, men så fort trycket släppte så gick jag till anfall: Jag letade upp ställen där jag har tre i rad, satte dit ett fjärde kryss, och hoppas att motståndaren ska missa det. Oftast upptäckte Patrik min attack och satte stopp för den.

Men en dag testade jag en annan strategi. Istället för att gå till attack så började jag sätta ut kryss på ställen som verkade ologiska. I utkanten av spelområdet, utan något uppenbart attackläge. Vid en första anblick såg det ut som dåliga drag.

Men, efter några rundor med “dåliga drag” så hände ofta samma sak: De utspridda kryssen hade liksom ackumulerat sig till att bli gyllene attacklägen, till exempel två stycken oskyddade tre-i-rad-formationer, som nästan alltid betydde en säker vinst. Min strategi med att göra dåliga drag ledde till att jag vann fler partier. Varför?

Det var först nyligen, tre decennier senare, som jag kom att tänka på den här upptäckte igen. Nu kan jag se den i ett annat ljus. Jag inser att jag hade tillämpat principen “delayed gratification”.

Delayed gratification

Det finns många exempel på vad “delayed gratification” innebär, inte minst om man som jag driver företag. Till exempel kan jag välja att ta ut företagets överskott som extra stora lön. Eller så kan jag välja att investera pengarna, och fortsätta att leva på en låg lön ett tag till. (Jag bloggade om detta för ett par år sedan här.)

Ett annat exempel var häromveckan när min medarbetare Johanna började skicka ut våra nytryckta broschyrer. Istället för att ha ett färdigtryckt följebrev – som vi gjorde i mitt tidigare köksföretag – så skriver Johanna alla följebrev för hand, med en personlig hälsning.

Detta eviga handskrivande tar förstås väldigt mycket tid. Istället för någon minut per utskick så tar det tio gånger längre tid. När man multiplicerar det med de ca 300 broschyrer som skickats ut, så känns det vid första anblick som ett “dåligt drag”.

Men det är förstås motsatsen till ett dåligt drag. Det är en “delayed gratification”. Ett handskrivet meddelande ligger helt i linje med vår företagsfilosofi om kvalitet och långsiktighet – det gäller båda vår produkt och våra kundrelationer. Vi jagar inte snabba avslut, quick wins, utan vi ser allt i ett hundraårsperspektiv.

När våra kunder får ett handskrivet meddelande istället för ett förtryckt blad så fångar de upp en signal om vad Kulladal står för.

Olyckan

Ovanstående tankar har gått runt i mitt huvudet några veckor. Jag visste att det nästa blogginlägg skulle handla om “delayed gratification”.

Men ibland svänger livet plötsligt, och då får jag göra plats för det i bloggen.

Detta hände:
Jag fick ett kort meddelande, skrivet i hast och på dålig engelska, från vårt snickeri. Vår enda leverantör. “Very bad news. Accident. Workshop closed.”

Detta var i förra veckan, sedan dess har det varit total radiotystnad. Jag vet inte vad det är för typ av olycka som inträffat. Jag vet inte om och när de kommer igång med produktionen igen. Är någon allvarligt skadad? Eller är det något ännu värre…?

Vad skulle vi göra?

Vi bestämde oss för att direkt maila ut till alla befintliga kunder, som har beställt kök, och berättade om det lilla vi visste: Snickeriet är för närvarande stängt och det kommer bli förseningar i produktionen. Hur mycket förseningar kan vi i nuläget inte veta.

Detta snickeri har hittills varit vår enda leverantör, vilket förstås gjort oss väldigt sårbara. Vi har varit på gång att sätta igång ett andra snickeri men det arbetet har släpat efter, delvis på grund av corona som gjort att vi inte kunnat resa till snickerierna på andra sidan Östersjön.

Men nu är det fullt fokus på att sätta igång det nya snickeriet: På två dagar skrev jag en tillverkningsmanual, med information om alla dimensioner, material och metoder.

Jag har jobbat med det här nya snickeriet tidigare, via mitt tidigare köksföretag, så jag känner de som jobbar där väl. Jag vet att de levererar riktigt bra kvalitet.

Men nu är det inte bara kvalitet som gäller, utan även kvantitet, eftersom vi har rätt många kök som ligger i pipeline.

Just nu, när jag skriver detta, har det gått fem dagar sedan jag fick meddelandet från snickeriet. Jag vet inte än hur det här kommer lösa sig. Nya snickeriet kommer kunna leverera, det vet jag, men kanske inte tillräckligt mycket?

Jag har alltid trott på total transparens. Att inte hitta på en historia som låter bättre än verkligheten, utan köra med öppna kort. Till en del potentiella kunder, som varit väldigt nära att lägga sina ordrar, har jag också mailat och berättat läget. Jag har gett dem möjligheten att hitta en ny leverantör, med kortade leveranstid.

Total transparens är trots allt enklare i längden. Situationen som uppkommit känns minst sagt jobbigt, på många plan, och det känns inte direkt roligt att skriva om det här i bloggen. Men jag tror att det är rätt sak att göra i det här läget.

Och jag kommer att skriva mer här i bloggen när jag vet mer om vad som händer näst.

 

Kulladal (nya köksföretaget) Meningen med allt

Coronakrisen, innan det peakar

Det har blivit april och det förutspås att under den här månaden kommer peaken. Kurvan som illustrerar antal döda är på väg att stiga brant, och experterna verkar tro att den ska vända neråt igen om några veckor. Men vem vet.

När jag skriver detta har omkring 282 svenskar avlidit av Covid-19. Det ropas “Vargen kommer!” från flera håll: Från de som säger att allt kommer bli mycket värre, att 50 000 svenskar kommer att dö innan det här är över. Och samma typ av domedagsvarningar kommer från de som menar att vi får en förlorad generation nu på grund av den ekonomiska depression vi går in i.

Den som lever får se.

Oavsett vad som händer så har det nu sjunkit in hos alla, att detta kommer hålla på länge. Och det kommer bli värre innan det blir bättre.

Jag har installerat en arbetsstation hemma på vinden i vårt hus, där jag sitter och jobbar numera. Liksom andra försöker jag hålla mig socialt distanserad. Men jag isolerar mig inte: Jag besöker Apelögas kontor då och då, jobbar från café ibland. Och lämnar och hämtar barnen på förskola och skola, och håller fotbollsträningar för min äldsta dotter och hennes fotbollskompisar i FC Rosengård.

Det skulle förvåna mig om inte viruset hittar mig snart. Halva befolkningen ska smittas i april, sägs det. Vem vet.

Jag känner att det har hänt något med motivationen. Jobbet känns annorlunda. Det är som att det blivit svårare att hålla fokus. Kanske för att rutinerna har ändrats, med arbete från distans. Och för att det allvarliga läget i världen överskuggar det mesta.

Igår var det första april och någon skrev att alla Första April-skämt var inställda på grund av Corona. Vilket i sig var både ett skämt, och delvis sant, samtidigt.

Tidigare, innan Corona kom, läste jag mycket böcker. En av de böcker som jag hann läsa halvvägs – Built to Last – kändes då superintressant och relevant. Den handlar om vad som skiljer de företag som lyckas, mot de medelmåttiga företagen som inte gör det. Men när jag försöker läsa nu tappar jag intresset direkt. Det är Corona jag tänker på, inte businesstrategier.

Jag skrev i förra inlägget för några veckor sedan att jag försöker hålla ner min konsumtion av nyheter. Jag får väl erkänna att jag kapitalt misslyckats med det. Jag knarkar nyheter som alla andra. Men bara nyheter om Corona. Allt annat känns irrelevant.

Och jag studerar Spanska Sjukan, och läser teorier om flockimmunitet, om rön om vaccin och läkemedel. Studerar kurvor. Det kommer nya siffror varje dag. Nya staplar, de flesta blir högre och högre.

April är månaden då det ska peaka. Vänder det sedan?

Läget i Kulladal

Trots allt rullar verksamheten på i Kulladal. Snickeriet är i gång, logistiken fungerar. Och vad jag sett hittills är det bara en liten nedgång i efterfrågan.

Känns hoppfullt, mitt i allt. Vi tar ändå höjd för att det kan bli mycket värre innan det vänder. Jag räknar med låga intäkter framöver och drar ner på alla icke-nödvändiga utgifter. För att vara på säkra sidan.

Under tiden förbereder vi kommande marknadsföringsaktiviteter. Häromveckan plåtade vi i showroomet, bilder därifrån blir klara inom kort. Och bakom kulisserna pågår diverse designarbeten och teknikutveckling – tids nog ska jag berätta mer om det.

 

 

Meningen med allt

Om Coronakrisen och mina företag

Det har gått tre veckor sedan mitt senaste blogginlägg, men sedan dess har världen förändrats radikalt. COVID-19-utbrottet höll visserligen redan då på i Kina, men vem kunde kunde föreställa sig att det skulle få sådana effekter när det kom till Sverige? Inte jag i alla fall.

Det har varit en omtumlande tid för oss alla. För mig som egenföretagare, med bolag i olika branscher, har det inneburit en hel del förändringar.

För Fotobyrån Apelöga, som jag är majoritetsägare till men inte jobbar operativt i, blev det snabbt botten ur. Det började för ett par veckor sedan när något enstaka fotouppdrag ställdes in. Men det eskalerade och senaste dagarna har nästan allt avbokats. För en byrå med sex fast anställda blir det förstås kännbart när det inte kommer in några intäkter. Det blöder.

Medarbetarna på Apelöga nappade därför direkt på regeringens erbjudande om ersättning vid korttidspermittering. Vilket betyder att alla går ner till 40% arbetsgrad, och staten täcker upp lönen upp till 90%. Bra initiativ av regeringen! Det kommer rädda många företag i Sverige, och förhoppningsvis även mitt Apelöga.

För mitt andra företag, det nya köksföretaget Kulladal, ser det i nuläget bättre ut. Coronakrisen har inte drabbat oss än, åtminstone inte så märkbart. Vi har inte så stora fasta kostnader – jag tar inte ut någon lön – och jag hade ändå inte räknat med några större inkomster nu under våren och sommaren.

Vi påverkas till viss del av att euron plötsligt har blivit 10% dyrare vilket sänker våra marginaler. Vi betalar främst i euro men får betalt i kronor – en dålig deal just nu.

Trots problemen så finns kunderna kvar, och snickeriet jobbar på som vanligt. Karantän och stängda gränser har hittills inte påverkat vår produktion och logistik (ta i trä!).

Men tempot har sänkts, helt klart. Alla håller andan. På sikt kommer Kulladals ekonomi att påverkas rejält av den här krisen.

Att kontrollera sin reaktion

I skrivande stund har det har gått ungefär en vecka sedan världen började inse allvaret i den här krisen. Börserna har fallit 30%, och ska förmodligen falla en bit till.

För egen del känner jag nu att chocken har lagt sig, men rädslorna finns kvar. Oro för närstående som tillhör riskgruppen för sjukdomen. Och ur företagarperspektiv ser jag stora utmaningar framöver. Förmodligen väntar en lågkonjunktur (massarbetslöshet i Coronas spår och bostadsbubblan spricker?).

Och vem vet hur länge nuvarande akutläge – där alla står på bromsen – håller i sig.

Viktigt då att skilja på vad jag kan påverka och vad jag inte kan påverka.
Krisen i sig är som den är.
Det jag kan påverka min egen reaktion. Inget blir bättre av panik.

“I tomrummet mellan stimuli och respons bor den fria viljan”, skrev någon.

Nu kan jag kan välja vad jag lägger min tid på. Till exempel försöker jag undvika överdriven nyhetskonsumtion för att hålla mina nojjor i schack (om det händer något viktigt lär jag ändå få veta det).

Istället tar jag tid till att bygga vidare på Kulladals strukturer och processer. Finslipar script som hjälper orderhanteringen framöver. Produktutvecklar. Odlar relationer med leverantörer och potentiella kunder.

Förr eller senare är världen fri från COVID-19. Då ska Kulladal vara ett bättre företag, med en ännu bättre produkt.

Kulladal (nya köksföretaget) Meningen med allt

Tankar kring platsbyggda kök vs. moduler med fasta mått

En enda gång i mitt yrkesliv har jag hamnat i ett rejäl konflikt. Ni vet en sådan där vild diskussion, som manusförfattare gärna skriver in i TV-serier: Den ena parten säger något, den andra håller inte alls med, rösterna höjs, argumenten blir sämre och personangreppen fler, och det fortsätter i en spiral nedåt.

Det hände mig för tre år sedan när jag och min första partner just dragit igång Skandinaviska Shakerkök. Det började som en lugn diskussion som handlade om huruvida vi bara skulle ha fasta mått på våra skåpsmoduler, eller om kunden kunde få specialmått. Det låter ganska harmlöst, men det visade sig vara en öm punkt.

Vi hade precis börjat rita vårt första kundkök, och kunden ville ha ett par specialmått. Rummets storlek gjorde att det blev otympligt med fasta mått, med onödiga passbitar som följd.

Jag argumenterade för att vi skulle gå kunden till mötes, medan min kollega tyckte tvärtom.

“Det finns en skönhet i fasta mått, med färre val för kunden”, sa han. Och han fortsatte argumentera att om man ger kunden vad de vill ha hela tiden så slutar de aldrig. “Du förstår, de är omättliga!”

Jag höll inte med. Jag argumenterade för min sak, men blev överkörd. När våra röster blev för högljudda reste jag mig och gick, mitt i diskussionen. Sedan pratade vi inte med varandra på flera dagar.

Men allt lugnar sig med tiden. Indirekt ledde den här konflikten till att min kollega och jag bestämde att dela på oss. Samt att vi införde en kompromiss i modulsystemet: Skåpen hade förvisso sina fasta mått, men kunden kunde anpassa måtten mot en extrakostnad.

Ska man alltid anpassa sig till kundens önskemål?

Jag kom att tänka på den här konflikten häromdagen, när ännu en konkurrent till Kulladal såg dagens ljus. Det är ett företag som gör handbyggda kök, av massivt trä. I shakerstil. Och moduler med fasta mått. Känns konceptet igen?

Förutom det här med konkurrens – det har jag skrivit om i den här texten – så började jag återigen fundera på vad som är bäst egentligen: Att erbjuda kunden ett mindre urval med fasta modulmått? Eller ett helt platsbyggt kök, med unika mått?

“Skönheten” i det första alternativet är att det blir färre val för kunden. Att designa ett kök är svårt nog ändå. Jag har haft den här ståndpunkten tidigare – all copy på Skandinaviska Shakerkök är skriven av mig, och där finns argumenten för fasta mått.

Men, man kan också se det från andra hållet:
För ärligt talat, den största skönheten är bara synlig för producenten. Det är förstås smidigare – och billigare – att bara ha en handfull modeller att tillverka, istället för att alla skåp är unika. Men denna skönhet syns inte från kundens perspektiv.

Jag tror att man som entreprenör, oavsett bransch, hamnar i en liknande balansgång: Hur mycket ska man anpassa sig till kundens önskemål, och hur mycket ska man anpassa produkten efter sina egna förutsättningar?

Det finns fallgropar på vardera sida om balansgången:
Om man anpassar sig för mycket till kundens önskemål riskerar man sälja för mycket till för lågt pris. (“De är omättliga!”)
Å andra sidan, om man bara utgår från sina egna förutsättningar så finns risken att man erbjuder något som kunden faktiskt inte vill ha. Typ ett skåp som är 400 millimeter brett när kunden vill ha ett 385 millimetersskåp.

Därför gör vi bara platsbyggt

En av Kulladals USP:ar är därför att erbjuda platsbyggda kök, vilket innebär att varje mått är unikt. Ja, konsekvensen är att snickeriet ibland skickar upprörda mail till mig där de skriver att det är för jobbigt med alla specialmått. Då svarar jag att det är värt det. Och att vi får hitta nya processer och rutiner i produktionen som gör att alla avvikelser går att hantera.

På sikt tänker jag mig en semi-automatiserad tillverkningsprocess, där alla träbitar sågas ut av en CNC-maskin (en automatisk “såg”), som i sin tur får alla mått från ritprogrammet. Och då spelar det inte längre någon roll om måtten är unika eller inte, snickaren behöver inte hålla måtten i huvudet eftersom datorerna gör det istället.

Allt bottnar i denna ambition: Ett kök från Kulladal ska hålla i hundra år.

Då räcker det inte att materialet i sig håller, utan också estetiken måste hålla. Tidens tand, ögats slitage... Köket måste vara harmoniskt. Det får det inte vara några centimeter “fel”, på grund av fasta modulmått. För sådana fel kommer att skava i ögonen, varje dag. Till slut, när det skavt för länge, åker köket ut trots att det egentligen kunde fått leva länge till.

Företagskultur Kulladal (nya köksföretaget) Meningen med allt

Lifehack om hotellrum

Detta var min åttonde, eller kanske tionde, resa till Kaunas sedan jag började jobba med snickerier i Litauen. Den här gången upptäckte jag ett life hack:

Istället för att boka det billigaste hotellrummet valde jag ett något dyrare alternativ. För några hundralappar mer per natt fick jag ett stort rum, med bra möbler och fin utsikt.

Lätt värt det! Jag nu fick några kvalitetsarbetstimmar på rummet, istället för att sitta i ett sunkigt, trångt rum.

Aldrig mer ska jag boka det billigaste hotellrummet med motiveringen “att man ska ju ändå bara sova där”. Jag är snart 40 och börjar uppskatta att inte behöva leva som en student.

Meningen med allt Personlig utveckling Produktivitet

Detta är inte en text om tennis

Det här inlägget handlar inte om tennis, men vi börjar där:

En tennisspelare möter en övermäktig motspelare. När det är sidbyte och spelarna passerar varandra vid nät, säger hon till sin motståndare:

–  Din forehand är fantastisk! Hur gör du den egentligen?

Tennisspelaren vet att frågan genast får den andra att börja fundera. Och hon vet att om man börjar tänka på hur man slår ett visst slag i tennis, då är det kört.

När man spelar bra tennis så gör man det för att man slår sina slag på ett omedvetet sätt. Det medvetna har inte en chans att kunna slå bra tennisslag.

Tänk dig bara:
När en tennisboll kommer emot dig i hög hastighet är det en serie av rörelser som ska koordineras:
Med hjälp av dina ögon ska du beräkna var bollen kommer att landa, och dina fötter ska sedan ta dig dit. På vägen ska du bestämma dig vart du vill slå ditt slag, för att kunna förbereda slaget. Och när din racket väl möter bollen, så ska kraften och riktningen vara exakt rätt för att bollen ska gå dit du tänkt dig.

Allt detta sker på en sekund. Och upprepas sedan gång på gång genom en match.

Att räkna ut allt detta – alla krafter och rörelser som ska samspela inför ett tennisslag – är näst intill omöjligt, när man tänker på det. Ekvationen för att beräkna bollens bana skulle täcka en stor whiteboard. Och ändå lyckas duktiga tennisspelare med detta gång på gång, hundratals gånger i varje match. Hur är det möjligt?

Ja, det är omöjligt när man tänker på det.
Men det blir möjligt när man inte tänker på det.

Det omedvetna vs det medvetna

Lösningen finns i vårt omedvetna jag, som är mycket mer kapabelt till avancerade uträkningar än vad vårt medvetna jag är. Det omedvetna kan göra alla dessa kalkyler och lyckas för det mesta, under ett villkor: Att det medvetna håller sig borta.

Men det medvetna jaget är en lik en osäker micro-manager som vill lägga sig allt, och som tror att den kan allt. Så när någon frågar: “Hur slår du din fantastiska forehand?”, så tar det medvetna jaget genast åt sig äran för slaget. Men när det sedan ska instruera ögon, armar och fötter att slå samma slag igen, ja, då går det förstås inte.

Det är därför smarta tennisspelare vet att de måste sysselsätta det medvetna jaget med något annat. De vet att det medvetna inte kan slå forehands. Men det medvetna är bra på enkla uppgifter, som att “håll ögonen på bollen”, och “ta minst 20 små steg mellan varje slag”. Det medvetna jaget blir lycklig över sådana enkla uppgifter, och hänger sig åt det. Och tack vare det så kan det omedvetna vara ostört och göra sitt jobb.

Hur får man affären i mål?

Jag lärde mig detta av boken The Inner Game of Tennis, som liksom det här inlägget inte handlar om tennis egentligen. Boken handlar om att kunna skilja på vad som är omedvetet och medvetet, och om hur man ska få sitt medvetna att låta det omedvetna vara i fred.

I mitt entreprenörsliv gör jag en liknande distinktion. Trots att målet är att avluta den där affären (att slå den perfekta forehanden), så kan fokus aldrig ligga där. En affär, med alla dess beståndsdelar, blir lätt för komplicerad för att försöka tänka ut.

Istället lägger jag fokus på processen. Jag ser till att förutsättningarna för affären är de bästa, genom att ta hand om mig själv – sova bra, motionera, äta rätt, jobba smart, läsa, och så vidare. För jag tror på att om jag litar på processen så kommer jobbet ta hand om sig självt.

Nå resultat genom att inte fokusera på resultatet

Häromdagen lyssnade jag på podcasten Without Fail i vilken en basketspelare intervjuades. Spelaren berättade att hans lag hade insett att antalet passningar under en match kunde förutsäga resultatet. Om de gjorde fler än 300 passningar så vann de oftast. Om de gjorde färre så förlorade de.

Detta var en fantastisk insikt! För nu kunde de, istället för att fokusera på att vinna, göra något mycket enklare: Att fokusera på att passa mycket. Resten tog hand om sig självt.

Jag tror det var detta fotbollstränaren Erik Hamrén menade när han i en intervju sa att “fotbollen är alltför resultatinriktad”. Han blev hånad i media för detta – vad skulle räknas, om inte resultatet?! – men poängen är att om man krampaktigt siktar på målet, så är risken överhängande att man missar.

Istället:
Håll ögonen på bollen.
Lita på processen.
Och resultatet kommer av sig självt.

Oavsett om det handlar om tennis, fotboll eller entreprenörskap.

Boktips Meningen med allt Personlig utveckling Produktivitet

Det deformerade köket, och företaget som nästan gick under

Det var ett kort mail. “Det går inte att stänga lådan”, stod det, inte så mycket mer än så. Jag kliade mig i huvudet och försökte förstå. Mailet kom från vår första kökskund, ett par månader efter att köket levererats och monterats.

Jag svarade med några frågor: Var de säkra på att lådan klickat i sina beslag på undersidan? Isåfall skulle det inte vara några problem att stänga lådan.

Det kändes som en lättfixad grej.

I kundens nästa svar hade de bifogat bilder, och nu kunde jag se att det var allvarliga problem. Lådfronten var uppsvälld, flera millimeter större än den borde vara. Och problemet fanns på flera ställen i köket: Vissa delar hade förvanskats till oigenkännliga former. Ett skåps gavelsida hade böjt sig till ett gigantiskt U.

Vid den här tiden, hösten 2017, hade vi [vid denna tidpunkt jobbade jag med Skandinaviska Shakerkök, det var ett par år innan jag startade Kulladal] bara sålt två kök. Detta förvanskade kök var det ena. Kort sagt: 50% av våra kunder var nu missnöjda, och min start i köksbranschen kunde börjat bättre.

Vad var det som hade hänt? Hur kunde delarna i köket ha kunnat förändrats så mycket?

Vi pratade med snickeriet som tillverkat det. När köket hade levererats därifrån några månader tidigare var allt i perfekt skick. Och samtidigt hade vårt eget showroom-kök levererats från samma snickeri. Utan några problem.

Alla insatta personer vi pratade med, och visade bilderna för, svarade samma sak: Problemet kan bara bero på en sak: Fukt.

Våra kök byggs i massivt trä, och trä som kommer i kontakt med fukt – till exempel i en miljö med väldigt hög luftfuktighet – reagerar. Spänningar uppstår i träet, som då börjar röra på sig.

Men varifrån hade fukten kommit? Hur vi än vände och vred på frågan så kände vi att det inte var vårt fel. Fukten fanns inte där från början, eftersom vårt showroom-kök, byggt med samma material i samma snickeri, var opåverkat. Fuktproblematiken måste ha uppstått hos kunden. Hade skåpen kanske förvarats utomhus…?

Jag skrev till kunden igen och förklarade läget, att vi inte kunde ta ansvar för den uppkomna situationen.

Svaret lät inte vänta på sig. “Vi accepterar inte detta. Vi kräver att ni fixar problemen.”

Vår skara med 50% missnöjda kunder blev alltmer missnöjda. Och jag kunde förstå dem: De hade betalat mycket pengar för ett kök som nu var i praktiken oanvändbart.

Så vi hamnade i ett dilemma: Antingen kunde vi låta kunden vara missnöjd – vi hade trots allt inte gjort något fel – och riskera att kunden berättar för alla om vilket dåligt företag vi var. Eller skulle vi bita i det sura äpplet och försöka kompensera kunden.

Skulle vi behöva bygga ett helt nytt kök? Det skulle kunna kosta oss runt 100 000 kronor, pengar som vi inte hade. Alla sparpengar var förbrukade.

En kväll hemma berättade jag för min fru Catrin att den här grejen kanske skulle försätta företaget i konkurs. Ett nytt företag är ömtåligt. En missnöjd kund kan räcka för att stjälpa det.

Några dagar senare, i ett försök att rädda relationen med kunden och hitta en lösning på problemet, åkte min kollega ut till kunden tillsammans med en snickare. Direkt på plats kunde de se anledningen till problemet: Kunden hade gjutit en ny betongplatta precis innan de installerade köket. En betongplatta som, innan den hade härdat, avgett massor av fukt. Fukt som hade gått rakt in i träskåpen.

Kunden ville dock fortfarande inte kännas vid felkällan. Och vi var inte heller fria från skuld, för visst borde vi på förhand informerat kunden om att träet är fuktkänsligt?

Snickaren som följde med på besöket kunde dock se att skadorna inte var så farliga som befarat. Några dagar senare åkte de dit igen och kunde justera delarna som blivit deformerade. Och istället för mitt skräckscenario på 100 000 kr i utgifter så stannade våra kostnader på en tiondel av det.

Nu ett år senare, tänker jag ofta tillbaka på den missnöjda kunden. De blev nöjda till slut, Och företaget överlevde. Vi har fått ordning på verksamheten och kommer omsätta omkring tre miljoner under 2018.

Men problemen har inte upphört. Första året med vårt nya köksföretag har varit kantade av alla tänkbara problem. Vilket har varit bitvis smärtsamt, men alltid lärorikt. I mitt nästa blogginlägg tänkte jag berätta jag om de sju insikter jag fått kring hur man bör tänka när saker går fel. Vilket de tenderar att göra ofta, särskilt när man är ny i en bransch.

Förtydligande: Våra träkök, som byggs i massivt trä, har inga problem att hantera normala variationer i luftfuktighet. Det är när det blir extremt som allt trä reagerar.

Hur hanterar man en missnöjd kund? Här är sju tekniker.

Meningen med allt Mitt nya jobb

Hur jag hittade en ny företagspartner

Strax innan jul berättade jag här i bloggen att jag sökte efter en ny partner till Skandinaviska Shakerkök. Rikard, som jag startade företaget med i april 2017, ville lämna.

Jag hade egentligen inget emot att köra vidare ensam. Men det fanns några två problem som jag behövde hjälp med:

1. Pengarna höll på att ta slut. Företaget hade ätit upp min sista sparpengar, och ännu låg kommande intäkter en bit fram i tiden. Jag räknade med att pengarna skulle vara helt slut i februari (och nu var det december…). Efter det skulle jag inte kunna betala hyran för vår butikslokal. Konkurs nästa?

2. Jag kände mig ensam. Att bygga företag, och samtidigt sälja företagets produkter, är rätt tungt. Som att bygga ett flygplan när man redan är uppe i luften. Och att göra det helt på egen hand är desto tyngre.

Den här kombon – att sakna pengar, och samtidigt ständigt jobba (för att skapa bättre förutsättningar längre fram) – är rätt påfrestande. Och ensamt.

Få i omgivningen förstår en. Ni som själva startat företag känner kanske igen er.

Två tänkbara partners

Hursomhelst. Jag sökte en partner, och hittade snabbt två olika alternativ: En vän till mig, med lång erfarenhet av att starta och bygga företag, var intresserad av att gå in som delägare tillsammans med sin affärspartner. Vi hade ett par möten, gjorde lite Excel-kalkyleringar, och rätt snart låg ett bud på bordet.

Ett annat alternativ var ett par affärskonsulter som hade investerat i andra småbolag och som såg möjlighet att investera i mitt bolag. En av dem hade dessutom erfarenhet från köksbranschen.

Båda dessa alternativ skulle lösa problem 1, som jag beskrev ovan. De skulle sätta in x hundratusen kronor på bankkontot, och jag kunde andas ut. Hotet om konkurs skulle vara avvärjt.

Men problem 2 – att jag ensam skulle driva bolaget operativt – fanns kvar i båda fallen.

Under jul- och nyårshelgerna pågick diskussioner med båda konstellationerna. Jag kunde se för- och nackdelar med båda. Kunde jag rent av ta in båda som investerare? Nja, det kändes inte helt rätt. Lite “för många kockar”.

Från läkemedelsbranschen till köksbranschen

Mitt i allt detta kom det sedan ett mail från Johan. Jag kände Johan lite sedan tidigare – jag har jobbat med hans sambo, som var frilansjournalist när jag var frilansfotograf. Johan berättade att han läst mitt blogginlägg om att jag sökte ny partner. Han hade just lämnat ett jobb som marknadschef på ett läkemedelsbolag och han sökte nya utmaningar.

Vi träffades några gånger, och mailade fram och tillbaka. Jag försäkrade honom om att min köksstartup var något helt annat än ett välavlönat jobb i läkemedelsbranschen. Jag berättade om alla hinder, hot och utmaningar som företaget stod inför. Och att det förmodligen skulle dröja minst ett år innan vi skulle kunna ta ut någon lön. Dessförinnan skulle vägen kantas av hårt jobb utan belöning.

Johan lät sig dock inte avskräckas. Han gav mig ett bud jag inte kunde säga nej till: en lösning på båda mina problem – pengaproblemet och ensamhetsproblemet – och några dagar senare började vi jobba ihop.

Hela processen – från blogginlägget om att jag sökte partner, tills att min nya partner började jobba i företaget, pågick mindre än en månad. Snabba puckar. Precis så som jag gillar det.

Att hitta våra roller

Johan och jag har nu jobbat ihop i drygt tre månader. Under tiden har vi tillsammans fortsatt att bygga upp företaget.

Vi har varit på flera resor till Litauen där vi har våra snickerier, och haft åtskilliga kundmöten. Vi har börjat hitta våra inbördes roller – Johan blir alltmer den som tar hand om alla kundförfrågningar (ett par stycken per dag i genomsnitt), medan jag lägger min tid på att bygga strukturerna i bakgrunden.

Till exempel jobbat jag nu med att utveckla ett köksplaneringsverktyg för hemsidan, samt att uppvakta press, skapa samarbeten med influencers. Och allt jag berättade om i förra inlägget om vår marknadsföringsteknik.

Mer om detta berättar jag framöver i bloggen så småningom. För om det är något jag har lärt mig av den här historien är att det kan vara rätt lyckosamt att blogga. Om jag inte hade skrivit det där inlägget i december, så hade mitt företag sett helt annorlunda ut. Den här bloggen blev min räddning.
____

Prenumerera gärna på bloggen om du vill hålla dig uppdaterad om hur arbetet med vår startup går.

Bloggen Meningen med allt Mitt nya jobb

Vem vill bli min nya partner?

Ni som följt den här bloggen vet att jag drog igång ett köksföretag, Skandinaviska Shakerkök, för drygt ett halvår sedan. Det var tillsammans med Rikard som byggt kök i 20 år.

Snart kommer Rikard lämna företaget. Jag blir kvar ensam.

Eftersom jag egentligen bara jobbar halvtid med denna startup – den andra halvtiden är jag på Apelöga – så blir det förmodligen för tungt för mig att driva företaget själv. Således: Jag behöver en ny partner.

Är du min nya partner?

Vem jag söker? Jag vet inte riktigt. Men det måste vara någon som brinner för förvandla en startup till ett riktigt företag. Grunden i företaget är lagd – produkten är 99% färdig, produktionskedjan är på plats, hemsidan är skapad, etc – men det finns massor kvar att bygga. Samarbetsdealar att göra, kunder att bearbeta, content att skapa, strategiplaner att rita upp, och så vidare.

Men hittills ser det ljust ut. Prognoserna pekar uppåt. Efterfrågan finns.

Kanske är det en marknadsförare jag söker. Eller en säljare. Eller en kundservice-person. Eller affärsutvecklare. Eller en super-instagrammare. Eller en inredningsdesigner.

Eller allra helst en person som är mycket av det där, och lite till.

Så, vem där ute är sugen på att gå in i en startup?

Investerare?

Alternativt tar jag in lite kapital, via lån eller investerare. Med de pengarna skulle jag kunna skala upp verksamheten och på sikt börja anställa. Ja, kanske till och med ta ut lön själv en vacker dag.

Jag har påbörjat samtal med några olika investerare. Inget klart än.

Alternativ 3 är att jag kör på ensam, lite på halvfart, och låter företaget växa långsamt och organiskt.

Men som sagt, det vore kul att få en riktig partner. En ny delägare som jobbar aktivt i företaget. Den som är intresserad och vill veta mer kan maila mig, så får vi se om det är läge att börja dejta. Vi hörs!

Affärsidé Företagskultur Meningen med allt Mitt nya jobb Personlig utveckling

Låt någon annan vara hjälte

Vem är den första person du tänker på när du vaknar? Och som du sedan tänker på flera hundra gånger under dagen, och som också är den sista person du tänker på innan du somnar?

Nej, jag pratar inte om din partner eller dina barn eller andra familjemedlemmar. Inte heller dina arbetskollegor, även om du förstås tänker mycket på dem också.

Jag pratar om dig. Du är huvudpersonen i ditt liv. Det finns ingen i hela världen som tänker på dig så mycket som just du gör.

Är du Luke Skywalker?

Har du sett Star Wars?
Det har inte jag. Men jag har förstått att det finns en snubbe där som heter Luke Skywalker, och att han är typ hjälte. Men för att bli hjälte får han hjälp längs vägen av Yoda och Obi-Wan och andra hittepå-varelser.

Fråga dig nu:
Om ditt liv vore som Star Wars, skulle du då vara Yoda eller Luke Skywalker?
Luke, förstås. Det är ju du som är huvudpersonen, hjälten, i ditt eget liv.

Tänk dig nu en vanlig dag på jobbet. Kanske ska du skriva ett inlägg på din företagsblogg, kanske en pressrelease, eller bara uppdatera företagets sociala medier-kanaler. Eftersom du är Luke Skywalker så har du för vana att slå dig för bröstet när du berättar om allt bra du och ditt företag gör. Ni har blivit certifierade och vunnit priser och kammat hem stororders. Heja dig och ditt företag!

Sedan kan du luta dig tillbaka och räkna lajks. Trodde du, men du inser att de enda som gillar din text är din mamma och någon kompis och kanske en bekant som du misstänker försöker smickra sig fram till en anställning på din arbetsplats.

Vad gick fel? Hur kunde du, Luke Skywalker, göra fel med en enkel Facebook-uppdatering?

Vad varje hjälte behöver

Du har kanske redan listat ut det: Du är inte den ende som är Luke Skywalker. Faktum är att alla människor fungerar precis som du. De tänker också på sig själva i första hand. De är huvudpersoner i sina egna liv. Alla är Luke Skywalker.

Men vad varje hjälte behöver är en vägvisare. En guide som hjälper dig att bli hjälte.

Så vad händer när en annan Luke Skywalker – din kund – läser en facebookuppdatering från dig där du beskriver hur bra du och ditt företag är?

Jo, din kund gäspar. Hen letar inte efter en annan hjälte, utan efter en guide som kan visa vägen. Den undermedvetna tankegången hos din kund går nåt i stil med det här:
“Det är visserligen trevligt att hitta likasinnade hjältar här i världen, men vad jag verkligen behöver hitta nu, för att förverkliga mig själv och uppnå hjätestatus, är att en vägvisare. Jag behöver hitta Yoda.”

Ja, ordagrant faktiskt. True story.

Så får du nya fans

Nyckeln för dig och ditt företag är att positionera dig som Vägvisaren, istället för Hjälten. En Vägvisare är av intresse för alla hjältar därute. Plötsligt kommer de attraheras till dig.

Men det är svårt! Du har en naturlig dragningskraft mot att vilja skriva om dig själv i positiva ordalag och göra dig själv till huvudperson. Inte minst om du jobbar i en startup, som du kämpat hårt med och som du med rätta är stolt över.

Men du kommer att märka att du bara får lajks från dina befintliga fans när du spelar hjälterollen.
Om du vill ha nya fans är det Vägvisare du ska vara.

Häromveckan läste jag boken Building a StoryBrand: Clarify Your Message So Customers Will Listen av Donald Miller. Det är tack vare den jag blev uppmärksammad på denna hjälte/vägvisar-dynamik som pågår överallt.

Sedan dess kan jag inte läsa ett inlägg på LinkedIn, eller se en annonskampanj på stan, utan att direkt se om avsändaren har positionerat sig som Hjälte eller Vägvisare.

Ta en titt på budskapen runt omkring dig, och fundera på varför vissa attraherar dig. För att avsändaren skryter om hur bra de är, eller för att du känner att de faktiskt vill hjälpa dig?

Vilken roll spelar du i dina kunders vardag?

Marknadsföring Meningen med allt Personlig utveckling

Som om vi inte funnits

– Du vet, om vi slutar nu så blir det som om vi aldrig funnits. Ingen kommer komma ihåg oss. Ingen kommer sakna oss. Allt vårt arbete hittills vore bortkastat.

Det var 2011 och vår fotobyrå Apelöga var i sin linda. Likt för många nystartade företag så var starten svår – de flesta företag som startas läggs ner under de första åren.

Det var min kollega Anders som sa det här till mig, detta om att ingen skulle sakna Apelöga om företaget försvann. Det kändes som ett slag i magen – det är nog därför jag kommer ihåg det så väl – och samtidigt som en väldigt viktig insikt.

Insikten är denna:
I början av varje stort äventyr – oavsett om du så startar ett företag, börjar skriva en bok eller bygger ett hus – så är det alltid mycket arbete initialt. Arbete som till synes inte ger resultat. Saldot på banken tickar neråt, och ingen bryr sig om vad du försöker göra. Ingen hejar på. Ingen förstår.

Det är inte som på sociala medier där du kan få omedelbara likes.

Det är då, mitt i denna hopplöshet, som det är som viktigast att ändå bara köra vidare. Trots allt.

Att så frön

Ibland hjälper det mig att tänka på en bonde på sin åker. Att starta ett företag är som att likt bonden plantera frön. Det är hårt, tidsödande arbete som måste göras noggrant. Jorden måste prepareras och fröna väljas ut.

Och sedan, som ett slag i ansiktet, händer ändå INGENTING. Ingenting växer!

Först efter vad som känns som en evighet, när vårsolen fått skina ett tag, kommer de första skotten upp ur jorden. Och sedan går det snabbt.

Det luriga är att man under denna period av väntande på resultat kan bli frestad att lägga av. Att gå ifrån den sådda åkern innan man har skördat.

Varifrån kommer denna frestelse att lägga av? Jag vet inte, men gissar att det handlar om kemi i hjärnan. Känslan av att arbeta hårt och samtidigt få noll tillbaka utsöndrar stresshormon. Den äldsta, primitiva delen av vår hjärna vill göra oss uppmärksamma på att något inte stämmer. Det är som den vill säga till oss: “Om du inte får något resultat för att arbeta så hårt så borde du sluta genast!”.

Därför skulle det innebära en stresslindring att i detta läge istället lägga av. Att gå bort från sin åker, innan det börjat växa, eftersom väntan känns för plågsam.

Men det finns ett annat sätt att lindra denna stressen, åtminstone på sikt: Att göra ett riktigt bra jobb. Och våga förlita sig på att resultaten kommer så småningom. För det gör det. (Kanske.)

Jag har upplevt denna startup-stress förr: 2003 när jag började som frilansfotograf och var utan uppdrag första halvåret, samt under de första åren med Apelöga. Jag upplever det nu igen med Skandinaviska Shakerkök. Det är inte lättare den här gången, men jag känner åtminstone igen känslan.

Vi renoverar vår butik och bygger vår hemsida. Jag jobbar hårdare än på länge, men har hittills nästan ingenting att visa upp. (Förutom på Instagram). Det är mycket frustrerande.

Men snart så!

Meningen med allt

Vet du om att du är blind?

När Steve Jobs fick en förhandstitt av vad som skulle bli Segway, ett tvåhjuligt självbalanserande elfordon, blev han entusiastisk. Han hade förvisso vissa invändningar mot designen, men själva idén tyckte han var “lika revolutionerande som persondatorn!”.

Jobs blev en av de första investerarna i Segway. Och hans investering gav eko i riskkapitalistvärlden. Jobs var känd för att ha känsla för teknisk innovation och förstå vad som funkar på marknaden. Om han trodde på Segway så skulle det alldeles säkert bli en hit. Investerarna flockades runt Segway.

Men Jobs hade fel, visade det sig. Produkten fungerade visserligen, men folk ville inte köpa den. Segway blev inte alls den stora revolution som förutspåtts.

Hur kunde Jobs ha så fel?

“Warning! Blind spots!”

Jag såg en buss en gång med en sticker på baksidan: “Warning! Blind spots!”. Bilister som tänkte köra om bussen varnades alltså för att chauffören inte kunde se dem, när de körde in i chaufförens döda vinkel.

Jag har tänkt en del på detta med blind spots som metafor. Vi har alla våra blind spots – det finns saker vi inte vet om oss själva, sådant vi är omedvetna om.

Och fundera på den här: Hur ska du kunna bli medveten om något du inte är medveten om?

Magkänslan som leder rätt… och fel

En förklaring till Steve Jobs missbedömning om Segway är idén om blind spots. Jobs var van att agera utifrån sin magkänsla när det handlade om persondatorer och senare om ipods och mobiler. Han hade levt hela sitt vuxna liv i den världen och hade samlat på sig massor av omedveten kunskap. Hans magkänsla ledde därför oftast rätt.

Men när det handlade om Segway – en annan bransch, en annan produkt – saknades den underliggande kunskapen. En magkänsla fanns där ändå, men den var mycket sämre grundad. Och här är poängen: För Steve Jobs kändes magkänslan likadant som när han hade en magkänsla om datorvärlden. Han var därför lika säker på magkänslan i båda fallen.

Han var omedveten om vad han inte visste. Han såg inte det han inte kunde se.

Hur kan du se det osynliga?

Det är relativt lätt att upptäcka blind spots hos personer i vår närhet, men det är mycket svårt att se dem hos sig själv. Vi väljer ofta att hålla ögonen stängda.

Handen på hjärtat: Hur reagerar du när någon i din närhet påpekar en brist hos dig? Om det är en brist du inte är medveten om är risken stor att du vänder taggarna utåt och avfärdar personen för att hen har fel, enligt dig.

Jag upptäckte en blind spot hos mig själv i höstas, då jag provjobbade i köksbranschen hos min vän Rikard som driver Funkiskök (och som nu är min partner i mitt nystartade köksföretag). Jag hade då en föreställning om att jag var rätt bra på att driva ett Instagram-konto – jag vet hur man plåtar, jag hur man berättar en story, jag vet hur bygger en följarskara – och satte därför igång detta för Funkiskök.

Jag hade fel. Jag körde kontot några veckor och det gick rätt knackigt.

Jag gick på föräldraledighet och lämnade över Instagram-kontot till en ny person. Som genom en ny strategi hade skaffat tusen följare till kontot inom ett par veckor. Nu, ett halvår senare, har kontot tickat upp till nästan 5 000 följare.

Mitt ego fick sig en törn. Hur kunde jag vara så jävla dålig?

Samtidigt, med lite distans, är jag glad för insikten. Nu har jag en blindspot mindre.

—

Nu går jag in i en hektisk period med anledningen av starten av mitt nya företag, Skandinaviska Shakerkök AB, och pausar bloggen ett tag. Jag kommer tillbaka. Till dess finns jag på Facebook, Instagram, LinkedIn och på mail. Och jag ses gärna IRL när det finns tid – om jag bjuds på kaffe avslöjar jag alla mina hemligheter…

Bloggen Meningen med allt Personlig utveckling

Därför bör du skjuta upp din belöning

Jag hörde en amerikansk entreprenör berätta i en podcastintervju om hur hans företag växte från en liten rörelse till att omsätta många miljoner dollar. Hur hade han gått till väga? Han sammanfattade sitt framgångskoncept i två punkter:
1. “Mitt företag har växt för att det har haft tid att växa. Tiden är väsentlig.”
2. “Jag har tillämpat delayed gratification.”

Delayed gratification, eller kanske uppskjuten belöning på svenska. Entreprenören förklarade:

– Till exempel, vid ett tillfälle i början av min karriär hade jag möjlighet att ta ut en vinst ur mitt bolag för att köpa ett hus. Men istället valde jag att investera vinsten i företaget. Några år senare hade pengarna på det sättet genererat ännu mer vinst, och jag kunde köpa ett större hus. Om jag däremot hade köpt huset vid första tillfället hade mitt kapital varit nere på noll, och jag hade fått börja om från början igen.

– För varje gång jag sköt upp min belöning, fick jag  en större belöning längre fram.

Du ska lära din hjärna att ha tråkigt

Principen om uppskjuten belöning skymtar i ordspråket “Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge”. Och vi kan intuitivt förstå varför det är en bra princip. Vi bör inte skörda frukterna förrän de är mogna. Enkelt.

Men det är lättare sagt än gjort. Som Oscar Wilde konstaterade: “Jag kan motstå allt utom frestelser.”

För en knowledge worker finns det gott om frestelser under jobbdagen. Att höra ett pling från mailboxen, eller att se att man fått några likes på Facebook, kan ge en tillfällig kick och en paus från dagens hårda jobb. Men när det blir för mycket klickande på sociala medier blir jobbet lidande.

Cal Newport argumenterar i sin bok Deep Work att just den här situationen utgör ett perfekt tillfälle att öva på uppskjuten belöning. Newport menar att det inte alls är fel att kolla mailen ibland, men det är fel att kolla mailen direkt varje gång du känner för det.

Istället, när du känner impulsen att du vill kolla om det fått nya likes har du chans att öva din motståndskraft. Sätt en tidpunkt, till exempel tio minuter senare, när du ger dig själv tillåtelse att pausa. När tiden är inne får du sedan din belöning.

Det som händer är att du tränar hjärnans förmåga att fokusera utan att bli störd av sociala mediers ytlighet. Hjärnan lär sig att ha lite tråkigt, vilket är en förutsättning för att kunna skapa värdefullt arbete.

Resultatet i vardagen

Som en bieffekt leder denna övning till att du blir bättre på att leva enligt principen om uppskjuten belöning. Vilket är tillämpbart i alla möjliga sammanhang:

Den som startat företag vet hur mycket arbete som krävs innan man kan ta ut sin första lön.
Den som byggt eller renoverat ett hus vet att mödan är stor innan rummen är beboeliga.
För att inte tala om barnuppfostran.

Ibland är vardagen en ständig uppförsbacke, och då är det skönt att veta att belöningen kommer tids nog om du lägger ner det arbete, och den tid, som krävs.

Konsten att undvika frestelser

Men Oscar Wilde hade helt rätt: Vi har verkligen svårt att motstå frestelser, hur mycket självdisciplin vi än besitter. Tricket är därför att undvika frestelser. (Denna artikel, som beskriver ett experiment med barn och kakor, förklarar mer.)

Om du liksom jag har svårt att undvika mail och sociala medier när du istället borde jobba, så kan du till exempel använda Freedom. Det är en app som blockerar valda sajter som du annars har svårt att låta bli.

Eller kanske är ditt problem att du spenderar dina pengar direkt när du tjänat dem? Lösningen kan vara att sätta upp ett automatiskt sparande som dras direkt från din lön varje månad.

Hursomhelst, poängen sammanfattas så här:
1. Du kan träna din hjärna att ha tråkigt. Bieffekten blir bättre arbete.
2. Men, du har ändå inte så mycket självdisciplin som du tror.
3. Därför bör du använda olika verktyg för att undvika frestelser och distraktioner.
4. Om du lyckas med ovanstående så blir ditt arbete mer värt, och du får en större utdelning längre fram.

Framtidens version av dig själv kommer tacka dig för det här beslutet.

Boktips Meningen med allt Produktivitet

Så kul är det att vara arbetslös

Jag startade den här bloggen med ett inlägg med titeln “Funemployed“. Att vara självvalt arbetslös ska ju vara lite kul liksom, tänkte jag. Nu några månader senare vet jag bättre.

Det är drygt ett år sedan jag tog beslutet att lämna Apelöga. Jag berättade i mitt sista inlägg på Apelöga-bloggen att jag hade delegerat ut alla mina arbetsuppgifter och att jag nu lugnt kunde gå därifrån, i visshet om att allt skulle fortsätta gå bra.

Det kunde jag inte.

Separationsångest

Jag har haft svårt att frigöra mig från Apelöga. Dels för att det funnits tillfällen då jag har varit behövd på byrån, men framför allt för att jag inte riktigt ha velat släppa taget. Jag följer med i internkommunikationen på Slack, håller koll på företagets siffror, och jag har inte stängt av min apeloga.se-adress.

Varje dag tänker jag på Apelöga, min baby.

Detta är förstås problematiskt av minst två anledningar:
1. Ju mer jag lägger mig i vad som händer på Apelöga, desto längre tid tar det för de andra apelögonen att helt ta över mina gamla arbetsuppgifter.
2. Ju mer jag jobbar med Apelöga, desto mindre tid och energi har jag för nya projekt. Och det var ju det som var poängen med att lämna företaget. Och det är vad denna blogg skulle handla om.

Apelöga-spekulanter

Anyway. Vad som också hänt under vintern är att vi hade ett par spekulanter som varit intresserade av att köpa Apelöga. Utan att gå in på några detaljer så kan vi konstatera att det inte blev någon affär – vi hittade ingen köpare som kändes rätt. Jag fortsätter att vara majoritetsägare av Apelöga, med 80%.

Vilken roll jag egentligen ska ha framöver måste, har jag insett, redas ut och formaliseras.

Arbetslös = värdelös

En annan insikt från min Funemployed-tid:
Jag gick snabbt från att ha varit full av självförtroende, till att känna mig rätt värdelös. När jag jobbade brukade mina dagar innehålla en hel del positiv feedback – från kunder och medarbetare – men vardagen som hemmapappa gav inte lika många snabba kickar.

Att vara arbetslös är inte kul, även om den är självvald, har jag insett.

Dessutom, ett erkännande:
Mitt ego hade en önskan om att jag skulle bli uppvaktad när jag berättade om mitt uppbrott från Apelöga. Kanske ville jag bli headhuntad, eller åtminstone smickrad med några intressanta förfrågningar.

Av detta blev det intet. Jag ser det som en läxa i ödmjukhet. Jag har mycket arbete kvar framför mig innan jag kan skörda frukten.

Det nya företaget

För ett par veckor sedan började jag skola in lilltjejen på dagis. Så sakteliga har jag börjat få tillbaka en arbetstillvaro.

Inom kort startar jag mitt nya företag, i en helt ny bransch. I förra veckan var jag i London och gjorde research inför starten. Till skillnad från när jag startade Apelöga för sju år sedan gör jag det inte ensam den här gången, vilket också är anledningen till att jag måste vara lite hemlighetsfull ett tag till. Jag ser framemot att berätta mer snart.

—

Prenumerera på bloggen genom att skriva in din mailadressen i boxen nedan, eller i toppen av högerspalten. Varje tisdag kommer ett nytt inlägg, med tankar om det goda arbetet.

Meningen med allt Mitt nya jobb

Vad är poängen med allt?

Julen är här och det sista du vill tänka på är jobbet. Fast det är kanske just det du borde, nu när du har ledig tid.

Nej, jag menar inte att du ska inte tänka på hur du jobbar, och vad du ska göra när du kommer tillbaka. Utan varför du jobbar. Vad är det egentligen du vill uppnå?

Mer pengar, så att du kan köpa mer saker?
Mer fritid?
Hur mycket är tillräckligt?

Ryan Holiday konstaterar i sin bok Ego is the Enemy: “If you don’t know how much you need, the default easily becomes ‘more’.”

***

Produktivitet och time management har varit ett kärt ämne för mig. Jag har läst klassikerna – Four Hour Work-Week och Getting Stuff Done för att nämna några. Mitt mål i min arbetsvardag har alltid varit detta: Att få saker gjorda.

Men det är just det som är problemet med time management: Att fokus läggs på vad du gör, istället för varför du gör det.

Alla mail behöver inte besvaras.
Alla todo:s behöver inte utföras.

***

Mitt mål för 2017 är att bli mer medveten om vad jag vill åstadkomma med mitt arbete. För mig är en bra början alltid böcker, och dessa tre lästips fick jag via ovan nämnda Ryan Holiday:

Deep Work: Rules for Focused Success in a Distracted World av Cal Newport
The Road To Character av David Brooks
Resilience: Hard-Won Wisdom for Living a Better Life av Eric Greitens

2017 blir året då jag kultiverar min karaktär. Åtminstone är det min förhoppning.

***

Mer lästips:
Denna artikel sätter fingret på en stor del av problematiken med time managment, och ger dessutom en intressant historisk bakgrund till fenomenet, som sägs ha uppfunnits i slutet av 1800-talet.

***

Till sist, mitt råd till dig som alltid vill göra mer, för att kunna få mer:
Om du inte är nöjd med vad du har, kommer du aldrig bli nöjd med vad du får.

Boktips Meningen med allt Produktivitet