Lösningen på alla problem (det är dumt att vara smart)

I början av 00-talet fick jag en Rubiks kub av min dåvarande flickvän/nuvarande fru. Under de kommande åren satt jag emellanåt med kuben för att försöka lista ut hur den ska lösas. Sex sidor med nio färgade kvadrater på varje sida. 54 rutor totalt, det ska väl inte vara så svårt?

Jag försökte i åtskilliga timmar. Rätt snabbt lärde jag mig lösa en sida, och sedan en till. Men just när jag trodde att hela lösningen var inom räckhåll gick allt sönder när jag försökte lösa en tredje sida, och jag fick börja om igen.

Jag löste den aldrig.

För ett par veckor sedan hittade min 11-åriga dotter min gamla nötta kub. Hon blev genast nyfiken. Kollade Youtube och lärde sig de ”algoritmer” som behövs för att lösa kuben. Efter ett par dagar kunde hon lösa den på fem minuter, utan hjälp av Youtube.

Under kommande veckor lärde hon sig fler algoritmer, och det gick allt snabbare att lösa kuben. Och hon la en stor portion av sina sparpengar på att köpa en ”speed cube”.
Nu är hennes rekord 29 sekunder.

Jag skriver detta inte bara för att jag är en stolt pappa som vill skryta om sitt barn, utan för att det finns en lärdom om problemlösning här.

Men först en annan historia, som jag hörde i en podcast för kanske tio år sedan, och som jag tänker på ofta. Kvinnan som intervjuades i podden berättade att hon tidigare hade arbetat som brandman. Hon fick ofta höra att hon som var så liten och förhållandevis svag knappast kan vara lika duktig brandman som hennes muskelberg till manliga kollegor.

Det visade sig vara en felaktig slutsats. Hon berättade ett exempel:
Säg att du ska forcera en dörr i ett brinnande hus. Vad gör du? De stora starka brandmännen försöker först få upp dörren med muskelkraft – sparka, slå, trycka. När inte det funkar så tar de upp de relevanta verktyg som finns för ändamålet, och bryter upp dörren. Men när den ”svaga brandmanskvinnan” står inför samma utmaning, då vet hon att muskelkraften inte kommer att räcka och hon går direkt på verktygen.
Vilken av de två får snabbast upp dörren? Jo förstås: Den som börjar använda verktygen först.

Svagheten är en styrka.
Styrkan en svaghet.

Detta är skillnaden mellan att jobba hårt och att jobba smart, som jag också skrivit om här.

Jag skriver det här till mig själv, som en påminnelse, för jag har en läggning åt att vilja lösa alla problem genom att tänka ut en lösning. Jag har ibland en självbild av att vara smart, ”high achiever”, osv. När jag inte kan lösa ett problem genom att tänka, så försöker jag tänka hårdare. Som brandmännen som tror att deras muskler räcker för att forcera en låst dörr.

Poängen gick verkligen hem till mig när jag såg min dotter lösa Rubiks kub. Hon löste den inte för att hon kunde tänka ut bättre lösningar än jag – hon är inte smartare än jag (än) – utan för att hon sökte upp verktyg och metoder som behövs för att lösa den. Hon insåg intuitivt, på samma sätt som brandmanskvinnan framför den låsta dörren, att det behövs verktyg för att lösa problemet.
(Så jo, hon är nog smartare än jag.)

Ibland när jag sitter och mekar med mina skrivmaskiner tänker jag: Hade jag kunnat lösa det här mekaniska problemet utan mina verktyg? Utan de långa smala tänger, peanger, krokar och skruvmejslar i verktygslådan, hade jag kunnat få bort de där små fjädrarna och böja den otillgängliga plåtbiten?

Trots att jag vet det riktiga svaret – det är ”Nej” – är min ryggmärgsreflex:
Ja! Jag hade kunnat lösa det, det hade bara tagit lite längre tid!

Det är fel. Det tar inte bara längre tid; det är omöjligt. På samma sätt som jag inte kunde tänka ut lösningen på en Rubiks kub, hur mycket tid jag än fick på mig.

Vad är sensmoralen här?
Kanske denna: När du står inför ett svårt problem som du inte kan lösa, så fungerar det inte att jobba hårdare eller längre. Lösningen finns istället i att hitta rätt verktyg och metoder.

Jag har insett att det är dumt att tro att jag är smart – det gör att jag överskattar mina förmågor och blir blind för lösningar.

Personlig utveckling Produktivitet Skrivmaskiner

Så blir 2024 i Kulladal! (Nya ägare? Nya medarbetare?)

2023 var ett mellanår i Kulladals utveckling. Efter att ha dubblat omsättningen varje år sedan starten, så stannade det av under förra året. Det mesta av utveckling och expansionsplaner lades på is, för att vänta ut vad som skulle hända med konjunkturen.

Nu är känslan att det har vänt. 2024 blir ett år med fart. Det finns gott om signaler – både i vårt företag och i samhället i stort – att hjulen börjat snurra snabbare.

Det innebär att vi nu tar tag i flera projekt som gått på sparlåga. Dessa projekt är, för att nämna några:

  • Vidare utveckling av vårt ritprogram, och vårt interna IT-stöd
  • Produktion av content, bland annat en serie nyhetsmail, och en hel del nya inredningsfotograferingar 
  • Automatisering av ritningar i Solidworks
  • Expansion i Sverige, i första hand ett dedikerat showroom i Stockholm
  • Internationalisering (i första hand showrooms/samarbeten i Tyskland och Norge, i andra hand i Finland och Danmark)
  • Utveckling av minst en ny produktserie (garderober, badrum, tvättstuga) och kanske ytterligare en
  • Utveckling av en helt ny produkt, som ligger utanför köksvärlden

Samtidigt strömmar det in nya leads, och vi har fullt upp att ta hand om alla kunder och den dagliga businessen. Dessutom har vår kollega Josefine nu gått på föräldraledighet och jag har själv nått taket av min kapacitet. Det finns mer att göra än vad jag kan och hinner.

Detta leder därför till två tankespår.

Kulladal tar in externt kapital?

Vi lutar åt att ta in externt kapital (och vi kommer även satsa mer av vårt egna kapital). Jag gillar tanken på gräsrotsfinansiering, och att Kulladal skulle kunna bli ett ”kundägt” företag. Vi har redan pratat med några av våra kunder om detta. Om du är intresserad av vad det skulle innebära att investera i Kulladal (oavsett om du är tidigare kund eller inte) kontakta mig så skickar jag mer info.

Kulladal får nya medarbetare?

På grund av nuvarande arbetsbelastning behöver vi förmodligen få in mer arbetskraft, mer kompetens. Kanske en ”trainee” som kan jobba med mig i de olika utvecklingsprojekten. Det skulle kunna bli en win-win. Kanske en projektanställning i någon form. Det är lite oklart än.

Vi kommer inte annonsera ut detta på något annat sätt än här i bloggen, så tipsa mig gärna om du vet någon som skulle passa för att jobba med Kulladals utvecklingsprojekt.

Bloggen Kulladal (nya köksföretaget) Marknadsföring Meningen med allt Produktivitet

Konsten att prioritera bland 49 viktiga uppgifter

Häromveckan gjorde jag en lista över alla förbättringar jag skulle vilja bygga in i vår inhouse-mjukvara. Mjukvaran är byggd från scratch sedan ett par år tillbaka, och dess utveckling går hand i hand med företagets utveckling.

Listan med önskade förbättringar blev 49 punkter lång. Alltifrån små enkla UI-grejer, till stora nya funktioner som lär kosta en del. Med nuvarande budget/tempo skulle dessa 49 punkter ta minst två år att realisera. Kanske mer, eftersom det brukar dyka upp nya önskemål under tiden, som gör att vägen mot målet är längre än man trodde.

Vilken av de 49 punkterna ska vi börja jobba med? Och vilka kan vänta? Hur är det möjligt att göra en vettig prioriteringsordning på alla dessa olika förbättringar?

Tre kategorier av uppgifter

Hittills, under de år som gått, har jag mest gått på magkänsla. Plockat den ”lågt hängande frukten”, som klyschan säger: de enkla grejerna, som har stor effekt, och som inte kostar så mycket. Men nu är det ett nytt år och nytt tänk. Jag ville hitta ett mer systematiskt sätt att prioritera listan.

Jag frågade mig: Vilken typ av problem ska mjukvaran lösa?
Insåg att det finns tre huvudkategorier:

  1. Pains
  2. Risks
  3. Opportunities

”Pains” är sådant som helt enkelt är jobbigt. Det kan vara småsaker som är krångliga, som därför dränerar en på energi (fast de hade kunnat vara enkla och friktionsfria). Och det kan vara större saker som gör ont.

”Risks” är sånt som kan ge allvarliga följdfel om de inte fångas upp. I min värld, med kökssnickerier, kan ett litet fel på en ritning bli dyrt att fixa till i verkligheten.

”Opportunities” är de roliga grejerna. Sådant som jag har massor av idéer för. Det är till exempel frön till nya affärsmöjligheter, och metoder för att öka ”konverteringen”. I fallet med mjukvaran handlar det till exempel om hur vi kunna ska hålla koll på alla leads, och hur vi ska underhålla dessa.

Defensivt vs offensivt

De två första kategorierna är defensiva. Att undvika Pains och Risks.
Den tredje är offensiv: Att skapa något nytt.
Det behövs en balans emellan dem för att det ska bli bra, men jag tror att man först bör ta hand om Pains och Risks, innan man satsar på anfall.

Så. När jag hade tagit fram dessa tre kategorier, gjorde jag ett Google Sheet med de 49 punkterna, med tre kolumner till höger, en för varje kategori. I varje ruta satte jag en siffra, 1-5, för hur stor ”pain”, ”risk” och ”opportunity” respektive punkt var. Jag viktade ”pain” högre än ”risk”, och ”risk” högre än ”opportunity”.
Först en bra defensiv, sedan ett effektivt anfall.

Och voilà, nu fick jag fram ett värde på varje punkt. Jag satte en koefficient på värdet och fick fram en summa, i kronor, på vad funktionen faktiskt värd.

Jag la också till en kolumn med kostnaden på vad varje punkt. Det är förstås grova uppskattningar, men nu hade jag alltså värden på vad varje punkt är värd, och vad den kostar. Låg kostnad, högt värde = Lågt hängande frukt. Och vice versa.

Därefter sorterade jag listan på detta värde, och därmed hade prioriteringsordningen satt sig automatiskt.

PRIO

Så, vad skulle jag kalla detta upplägg?
Tja, varför inte göra en akronym.

För att snygga till det, tweakade jag namnet på tredje kategorin till ”Innovation & Opportunities”.

Då landar man här:
Pains.
Risks
Innovations
Opportunity
PRIO.

Så blir det.
Nästa gång jag frågar mig själv hur jag ska prioritera mellan olika saker att göra, kommer jag utgå från PRIO-regeln.
Först ta hand om pains,
sedan eliminera risker,
och till sist utnyttja möjligheterna och skapa nytt.

—
Nästa vecka ska jag berätta mer om framtidsplanerna för Kulladal: Nya produkter och kanske en finansieringsrunda?

Kulladal (nya köksföretaget) Produktivitet

Power Hour – en timme av fokus, fri från distraktioner

Vi på Kulladal har introducerat en ny arbetsmetod i vårt team. Vi kallar det Power Hour. Cheesy, ja! Och därför lätt att komma ihåg. Men vad handlar det om?

Idén bakom Power Hour
Jo, jag fick en uppenbarelse för tre veckor sedan när jag såg att min kollega Johanna jobbade med vår kommande broschyr – ett arbete som jag vet är både viktigt och kräver fokus – men ändå störde jag henne med en fråga om något helt annat. För att jag kände mig otålig. Så dumt.

Ur detta, och efter ett samtal med min terapeut, fick jag idén om skapa en frizon från distraktioner. En gemensam timme med fokuserat arbete, utan störningsmoment. Helt enkelt: En Power Hour.

Jag presenterade idén för mina kollegor, i form av en Keynote-presentation. Kände mig nervös. Min ledarfilosofi är att inte lägga mig i hur mina kollegor strukturerar sitt arbete. Men nu gjorde jag just det: Lade en struktur ovanpå allas arbetsdag.

Men, mina kollegor visade sig vara öppna för att testa konceptet, och redan nästa dag körde vi första PowerHour-passet. Sedan dess har vi kört det varje dag.

Reglerna för Power Hour är enkla:

  • En timme varje dag
  • Samma tid för alla medarbetare (just nu kör vi kl 11-12 varje dag)
  • PowerHour-tiden är helig! Den ska blockas i kalendern, och man ska ställa in ”Fokus”-läge i mobilen/datorn som stänger av alla notiser
  • Det ska vara tyst. Inga samtal. Inga telefoner
  • Man får inte maila, vara på sociala medier, chatappar etc. Det ska vara en timme fri från input
  • Man ska jobba med sådant som inte blir gjort annars. Uppgifter man annars prokrastinerar

En poäng med Power Hour handlar om produktivitet och fokus. Och att undvika multitasking, att springa på flera bollar samtidigt. Det är ingen hemlighet att multitasking ger dålig kvalité.

Men att undvika multitasking är lättare sagt än gjort!

Kanske känner du igen dig: Under en arbetsdag blir du ständigt störd. Det buzzar och plingar i mobilen och datorn, kollegor pratar, kunder frågar, leverantörer tjatar, och så vidare, i evighet.

Hur ska du få någonting viktigt gjort när du hela tiden blir avbruten?


Fungerar det alltid med Power Hour?

Nja, ibland funkar det inte. Man kan bli störd av olika anledningar, eller att man råkat boka in ett möte just den tiden. Eller att det uppkommer en familjesituation. C’est la vie, och det är OK. Redan nästa dag får man en ny chans till Power Hour.

Detta är en annan poäng med Power Hour: Att det ger small wins. Istället för att försöka göra något grandiost – åka på ett treveckors-retreat i Himalaya för att hitta sitt fokus – så kan man göra lite varje dag. Många bäckar små.

Man kan förstås köra Power Hour för sig själv, men jag tror på fördelarna med att göra det tillsammans i sitt team. Det blir ett positivt grupptryck att avsätta den där timmen. Samtidigt riskerar man inte att störa sina kollegor när har sitt flow.

Vi är fyra i vårt team. En timme om dagen, multiplicerat med fyra medarbetare blir 20 timmars fokuserat arbete i veckan. Inte illa!


Vilken typ av arbetsuppgifter ska man göra under Power Hour?

Stephen Covey har en idé i sin bok, som illustreras i en graf över arbetsuppgifter. Ena axeln är graderad med ”Oviktigt” till ”Viktigt”. På den andra är det ”Inte brådskande” till ”Akut”.

Det blir då fyra rutor där arbetsuppgifter placeras in:

  1. Uppgifter som är oviktiga + inte akuta
  2. Uppgifter som är viktiga + inte akuta
  3. Uppgifter som är oviktiga + akuta
  4. Uppgifter som är viktiga + akuta

Kategori 1 går förstås bort – dessa uppgifter ska inte göras.
Och kategori 4 är också självklart – dessa uppgifter tar man tag i direkt.

Men det luriga är uppgifterna i kategori 2. Dessa är viktiga, men glöms lätt bort eller skjuts på framtiden. Medan uppgifter i kategori 3 blir gjorda fast de kanske inte borde. Det är så vi fungerar. Den som skriker högst får vår uppmärksamhet.

Under Power Hour vill vi därför jobba med kategori 2: Viktiga saker, som annars lätt blir undanträngda. (Jag skriver denna bloggtext under PowerHour, eftersom jag har svårt att få tummen ur annars.)

De akuta grejerna kommer att bli gjorda ändå, under arbetsdagens övriga sju timmar.
Och inget mail eller telefonsamtal är så viktigt att det inte kan vänta en timme.


En daglig paus från busybusy

Att PowerHour bara är en timme är ytterligare en poäng: Det varar inte länge. Det låter banalt, men för oss workaholics som är beroende av mailappens plingande, så kan abstinensen kännas svår när man måste stänga av allt. Men en timmes avhållsamhet, det klarar man.

Och om man hamnar i gött flow så är det förstås fritt fram att hålla på längre! Det är en av anledningarna att vi lagt PowerHour kl 11-12: Det gör inget om det spiller över in på lunchtimmen.


Hur är resultatet med Power Hour?
Hittills har resultaten varit riktigt lovande, om jag får säga det själv. Min kollega Natalie uttryckte det så här efter en PowerHour: ”Det känns som att man varit på ett yogapass!”
Och Josefine konstaterade att ”Jag får helt klart saker gjorda som jag inte skulle ha gjort annars.”


För vem passar Power Hour?
Kanske inte alla, men många. Det är ett koncept – en arbetsmetod – som passar till alla som har känslan av att de släcker bränder och springer andras ärenden, snarare än att hinna med sitt eget arbete.


Vill du testa?
Det vore kul om fler vill testa Power Hour! Konceptet behöver tweakas för att bli bättre, så det vore kul att få er input. Jag mailar gärna över min rudimentära Keynote-presentation till den som är intresserad!

Boktips Företagskultur Kulladal (nya köksföretaget) Personlig utveckling Produktivitet

Om att jobba ensam utan att bli martyr

Jag jobbar ensam för det mesta. Jag har arbetskollegor – vi är fyra i teamet, och nu har vi dessutom två praktikanter. Och så har vi samarbetspartners, frilansare och leverantörer och kunder; jag saknar inte kontakt med andra människor. Men, mitt viktigaste arbete sker oftast när jag sitter ensam.

Ibland känner jag att ingen fattar vad jag gör. Det låter drastiskt, men du känner igen känslan?

Vissa arbetsuppgifter i vårt företag, Kulladal, är jag ensam om att göra. Häromdagen satt jag en halvdag och gjorde en ”ritning” över hur en ny funktion i vårt IT-stöd skulle fungera. Poängen med funktionen är att automatisera ett arbetsmoment som jag hittills gjort manuellt: Att räkna ut belysningsmateriel som behövs i respektive kök (vilket kan bli rätt komplicerat eftersom vi har hundratals olika sorters skåp, och alla har olika valmöjligheter, osv.)

Jag fick in ett bra flow, jobbade i några timmar och “ritningen” växte ut till en stor Excel-fil. Kände mig oerhört nöjd efteråt, men insåg: Vem ska jag dela det här med? Ingen (förutom vår nördige IT-utvecklare) kommer förstå vad det handlar om, än mindre arbetet som ligger bakom och varför det ens behövs.

Nej, det är inte meningen att vara martyr! Men jag har känslan rätt ofta: Att ingen förstår vad jag håller på med.

Det är förmodligen fler än jag som känner så. Är alla är mer eller mindre ensamma i sitt arbete?

Det var då det slog mig! Det är därför vårt arbete är värdefullt! För att ingen fattar! Om mitt arbete kunde göras av vem som helst, så vore jag utbytbar.

Istället för att beklaga sig över att ingen inser hur briljant man är, ska man vara glad över att man gör något som ingen annan kan. Att man gör det där som behövde göras, även om ingen hade en aning om det.

Seth Godin har en idé, och en bok, på detta tema. Linchpin – Are You Indispensable? heter boken, det var flera år sedan jag läste den, men jag minns huvudtesen: Se till att gör dig till företagets omistliga beståndsdel, en ”linchpin”, grundbulten, utan vilken hela maskineriet faller ihop. Istället för att göra det jobb som vem som helst kan göra, välj ut det som du är särskilt lämpad för.

Det är så du skapar mest värde.

—

En annan aspekt av ensamarbete, och om att vara självlärd i sitt arbete:
Det är svårt att veta hur bra man egentligen är på sitt jobb. Eftersom jag hittat på mitt eget jobb, och mest sitter i min egna bubbla så ser jag inte hur andra jobbar med samma sak. Jag tror att jag är bra på mitt jobb, men andra är kanske bättre?

Jag tror också att jag är en bra padelspelare. Åtminstone i teorin, under vardagarna, när jag inte spelar. Då kan jag allt om hur man slår den perfekta slicen och hur jag ska lura motståndarna med mina servar. När jag sedan spelar på söndag kväll så blir det tydligt att jag hade fel. Resultatet talar sitt tydliga språk, allt går åt helvete, men jag kan inte se vad jag gör fel.

Blindspots, alltså. Jag har skrivit om det tidigare och behöver inte skriva mer än: Hur ska man kunna upptäcka det man inte kan se?

—

En tredje aspekt av ensamarbete, om struktur:
I mina företag – tidigare Apelöga och nu i Kulladal – har jag strävat efter att bygga en kultur där alla medarbetare är självorganiserande och självmotiverade. Icke-hierarkiska kulturer, där alla jobbar när de vill, hur de vill, varifrån de vill.

Jag tror stenhårt på den filosofin (främst inspirerad av den här boken) men jag har ibland har drivit det för långt. I min strävan att inte lägga mig i, har jag inte heller delat med mig av mina egna insikter och kunskaper kring arbete. Jag har inte velat pracka på mina idéer på någon annan.

Men kunskapsdelning är ju bra! Och ibland behövs faktiskt struktur och rätt arbetsprocesser för att jobbet ska bli rätt. Ja, det är självklart, särskilt för er där ute som har riktiga jobb på riktiga arbetsplatser.

Hursomhelst. Jag insåg att vi på Kulladal kan behöva lite struktur i arbetsvardagen. Häromdagen startade vi därför ett experiment. Om det funkar kommer det att bli en daglig vana för alla medarbetare. Men eftersom det är helt nytt väntar jag till nästa blogginlägg innan jag berättar mer!

Boktips Företagskultur Kulladal (nya köksföretaget) Personlig utveckling Produktivitet

Jobba smart vs jobba hårt – om hur denna småföretagare tog sig igenom semestern

Förra veckan kom jag tillbaka från semestern. Som alla småföretagare vet är semestern en period med ambivalenta känslor: Å ena sidan skönt med ledighet, å andra sidan svårt att koppla bort jobbet helt. Svårt att skaka av sig känslan av att allt går åt helvete om man inte kollar mailen en gång i kvarten.

Den här sommaren lyckades jag dock koppla bort jobbet rätt bra. Vi reste runt i Europa med familjen och jag lät datorn och telefonen vara avstängda större delen av tiden.

Jag ska inte låtsas att det var stress- och ångestfritt att göra så: En del av mig ville inget hellre än att ta upp laptopen och jobba undan de där sakerna som jag visste låg där och väntade. Men jag ville inte offra kvalitetstid med familjen.

Kompromissen blev att göra några intensiva ”rusher” – cirka 2 timmars jobb en gång i veckan, då familjen gick till poolen och jag satt kvar på rummet med datorn. Då gick jag igenom mailen, kollade Slack, stämde av med snickerierna.

När jag sedan kom efter cirka en månad på resande fot tog jag en heldag med intensivt jobb, och jag insåg då att dessa arbetstimmar – cirka 8 timmar under semestern, och 8 timmar på första dagen hemma – räckte för att hinna ikapp.

Alltså, totalt 16 timmars arbete på en månad.
Som av en tillfällighet är det samma jobb/ledighets-ratio som i en av mina favoritböcker: ”4timmars arbetsvecka” av Tim Ferriss.

Insikten som nu inföll sig:
Om jag klarar av de nödvändigaste delarna av mitt jobb på 16 timmar i månaden, vad ska jag då göra med resten av tiden? En arbetsmånad innehåller omkring 170 timmar; i teorin borde det finnas drygt 150 timmar över. Vart försvinner alla timmar?

—

Man måste jobba hårt för att bli framgångsrik, sägs det. Det är nog sant: Alla som blivit framgångsrika har jobbat hårt för att nå dit.

Men det betyder inte att alla som jobbar hårt blir framgångsrika. Man kan jobba stenhårt i ett restaurangkök ett helt liv utan att bli varken lycklig eller rik.

Det är därför viktigare att jobba smart, snarare än hårt. Och jag inser att om jag hittills spenderat hela arbetsveckor på att göra ett jobb som jag egentligen kan klara av på en bråkdel av tiden, så har jag inte jobbat särskilt smart.

En del i att jobba smart handlar om att batcha. Det är samma sak som med tvätt: Man tvättar inte ett plagg åt gången i tvättmaskinen, utan samlar ihop en större hög först – en batch.

De flesta jobbuppgifter fungerar likadant. En dags mailskörd kan plöjas igenom på kanske 30 minuter. Men om man jobbar med mailappen öppen, och hoppar dit varje gång det plingar, så kan det lätt gå en hel dag utan att mer blev gjort.

Motsatsen till batchning är multitasking. Multitasking är något som duktiga människor, som jag, gärna gör, för att de då känner sig produktiva och upptagna.

Multitasking är dåligt av minst två anledningar:

  1. Det är jobbigt för hjärnan att ständigt hoppa mellan olika uppgifter. Man bränner värdefull energi i onödan. Att multitaska är som att springa ett intervallpass: Det konsumerar mycket mer energi jämfört med att springa i jämnt tempo, utan att man kommer fram snabbare.
  2. Man lurar sig själv att tro att man varit effektiv när man i själva verket har slösat bort sin tid genom att jobba osmart.

—

Mitt mål för hösten är att hålla fast vid arbetssättet som jag hade under semestern – att batchjobba i korta intensiva ryck med de dagliga, nödvändiga delarna – och sedan stänga av mail och andra appar för att fokusera på större saker. Kort sagt: Att jobba smart.

Jag kanske ska göra tydliga block i kalendern – ”Batchjobb” och ”Jobba med större projekt”. Ett kortare batchjobb-pass om dagen, eller kanske dela upp det dagsvis: Batchjobb ena dagen, projektjobb andra dagen. Jag ska testa mig fram.

Vad jag menar med ”större projekt”: Till exempel att jobba vidare med Kulladals internationalisering. Vi känner att vi har en bra produkt och vill nå utanför Sveriges gränser. Det vore kul.

—

Om du läst hela vägen hit tänkte jag passa på att fråga dig om du kanske har några tips eller leads åt mig:

Jag vill komma i kontakt med arkitekter, byggare, fastighetsägare, inredare, etc, i följande städer:

  • Oslo
  • Helsingfors
  • Köpenhamn
  • Hamburg
  • Amsterdam

Jag söker efter tänkbara samarbetspartners, blivande återförsäljare och kontakter i största allmänhet.

Om ni vet någon, eller känner någon som känner någon, så skulle jag bli tacksam för ett mail!

—

Kulladal (nya köksföretaget) Produktivitet

The basic stuff. (Eller: Hur man gör ett sälj på månadens sista arbetsdag)

Det är fredag och månadens sista arbetsdag. Sista chansen att snygga till månadssiffrorna. Dra in det där sista säljet. Men hur säljer man egentligen?

Beslutet ligger alltid hos köparen. I min erfarenhet kan det vara kontraproduktivt att försöka pusha köparen mot ett beslut. Visst, det finns säljstrategier av olika slag, och de funkar säkert ibland, men för mig tycks så här: Att tvinga fram ett sälj är som att försöka dra i ett frö för att det ska växa.

Jag planterade broccoli- och blomkålsfrön för ett par veckor sedan. Det har nu vuxit små plantor, de står i ett fönster i matrummet i vårt hus, jag kan se dem från där jag sitter och skriver detta.

Trädgårdsarbete har en hel del gemensamt med entreprenörskap, har jag insett. Det går inte tvinga en planta att växa, men man kan skapa rätt förutsättningar. Rätt sorts jord, rätt näring. Vatten, solljus. The basic stuff.

Ja, det är aprils sista arbetsdag men istället för att fokusera på idag kanske vi ska sikta mot oktober. Eller mot nästa år. Eller kommande decennier? Det är fröna som blir sådda idag som växer upp och ger frukt i framtiden. Förnumstigt, men sant.

All framgång laggar. Det som går bra beror på att förutsättningarna var rätt. Och på samma sätt är misslyckanden oftast resultat av dåliga förberedelser. Att jag känner lite panik över att skriva den här texten – som jag lovat mig själv och internet att publicera inom några timmar från nu – är ett resultat av att jag inte förberedde mig tidigare i veckan.

—

Det fanns en basketcoach någonstans i USA i mitten av förra seklet, som var legendarisk för att hans lag alltid vann. En gång blev han överköpt till ett nytt lag, och stjärnorna i nya laget var spända på vad coachen skulle lära dem. Hur ska vi ta vårt lag till nästa nivå?, frågade de. Vad är första steget?

I omklädningsrummet inför första träningen gav coachen sitt svar:
– Idag ska vi lära oss ta på strumporna. Och sedan ska vi knyta skorna. På rätt sätt. Inte med några veck på strumporna, och snörena i skorna ska vara ordentligt åtdragna.
Kanske några ögon himlade. Coachen fick förklara:

– En strumpa som sitter fel kan ge en blåsa på foten. Blåsan gör att du kommer fel i upphoppet till ditt nästa skott. Det gör att skottet träffar kanten istället för att gå i. Det gör att ditt lag inte får poäng, inte vinner matchen, inte vinner serien. Det är här och nu det börjar, i omklädningsrummet, med strumporna och skorna. The basic stuff.

—

Alltsedan jag läste om basketcoachen, i någon av Ryan Holidays böcker, har jag funderat vilka applikationer det har i mitt liv som entreprenör. Vad är motsvarigheten till strumpor och skor för en kontorsarbetare?

Jo, det finns en del basic stuff för oss också: Ett städat skrivbord. Välorganiserad mappstruktur i datorn, så att vårt arbete hamnar på rätt plats. Rätt mjukvaror för att hantera arbetet, för att inte ödsla tid och energi på sådant som inte funkar.

För det är lätt att se vad motsatsen kan leda till: En fil hamnar i fel mapp, som görs att innehållet glöms bort, som gör att den potentiella kunden inte får rätt information, som gör att försäljningen, som kunde ha skett idag på månadens sista dag, aldrig blir av.

—

Läget i Kulladal Kitchens just nu:
Vår Funkisserie – eller retrokök eller 30-talskök, vi har inte riktigt bestämt vad vi ska kalla det – håller på att rullas ut. Serien har fått en egen landningssida, hittills med ett enda kök som bildcase, men fler är på gång.

Vi klurar på en webshop för försäljning av våra färger. Vi får nästan dagligen förfrågningar om dessa, men hittills har vi bara sålt färgerna till våra kökskunder.
I webshoppen tänker vi oss också en uppsättning standardskåp och möbler. Kanske en badrumskommod, kanske ett högskåp med vitrinluckor, en pall, en köksömodul, och lite annat.

Och vi drar upp planer för framtiden, med lågkonjunkturen som en stor ”black box” som ligger framför oss. Vem vet vad som händer. Vi har två huvudspår som vi är i valet och kvalet mellan: Gasa på för fullt, trots lågkonjunktur, eller tvärtom gå ner på sparlåga och vänta ut konjunkturen. Båda spåren har sina tydliga för- och nackdelar, och kräver rätt förberedelser.

Kulladal (nya köksföretaget) Personlig utveckling Produktivitet

Om att bryta ett 25-årigt mailberoende

Jag skickade mitt första email hösten 1997, ettan i gymnasiet, och jag gillade det omedelbart. Eftersom jag led av telefonskräck, på grund av min stamning och allmänna sociala obekvämhet, älskade jag den omedelbara textkommunikationen som mail innebar.

Detta var före SMS, chattjänster och sociala media – telefon (som satt fast i väggen) var i stort sett det enda kommunikationsverktyget som fanns förutom handskrivna brev.

När jag började jobba som frilansfotograf 2003 blev email ett primärt verktyg. Det fanns dock en hel del motstånd i branschen, kanske i arbetslivet överlag; Mail ansågs inte seriöst. Man borde ringa om det var något viktigt.

Låter kanske märkligt idag, tiderna har förändrats. Som ordvitsen säger: Idag mail, igår morse.

Under min frilanstid som fotograf, 2003-2010, var min mailbox en källa till dopaminkickar. Oftast var det goda nyheter som landade i mailen. En redaktör som svarade att bilderna var bra, och gärna ville ge mig nya uppdrag. Eller någon som jag fotograferat som var nöjd med sina porträttbilder.

Med åren kom wifi och en mailapp direkt i mobilen, och pushnotiser! Jag hade snart vanan att kolla mailen hela tiden. Hundratals gånger varje dag, det gick per autoamatik. För att det var kul, och jag såg inget problem med det.

Men jag läste Tim Ferriss ”4 hour workweek” i början av 10-talet och blev inspirerad att försöka att minska mailberoendet. Som alla beroenden behöver det tyglas. Nu var målet att bara kolla mailen en gång om dagen. Jag testade ett kort tag men var inte i närheten av att lyckas. Förmodligen för att jag egentligen inte ville, för som sagt: Mailen var ju kul.

Men när jag bytte bransch och började jobba med kök, runt 2016-2017, började innehållet i mailen ändras. Nu var det inte längre bara goda nyheter, med efterföljande dopamindusch, utan det kom dåliga nyheter. Det var strul i produktionen. Transportbolagets lastbil hade blivit stulen. Oändliga mail med komplicerade frågor från kunder. Besked om att snickeriet brunnit ner. Och så vidare.

Ibland kom dessa mail på helger, eller kvällar, och jag började inse att de kunde vara giftiga. Om jag läste ett mail en fredagkväll, med information om ett problem som jag inte kunde göra något åt förrän måndag morgon, blev jag stressad. Hela helgen kunde jag gå omkring och tänka på problemet, med spinnande tankar.

Eller när jag kollade mailen direkt på morgonen och kunde läsa om nya problem med ditt eller datt – då var det detta som var i mitt huvud under hela morgonrutinen med att få iväg barnen till skolan. Förmodligen inte en bra upplevelse för mina barn.

Jag läste någonstans att det finns ett namn för detta: Kontaminerad tid.

Senaste månaderna har jag skurit ner ordentligt på min tid i mailboxen. Jag kan inte slå mig för bröstet och hävda att det är tack vare självdisciplin. Det är snarare självbevarelse. Jag började bli rädd för att öppna mailappen, vilket automatiskt satte igång processen:

Jag slutade kolla mailen på kvällar. Sedan slutade jag med mailen på morgnarna innan barnen vaknar, och till slut stängde jag av mailen också på helgerna. Bara mail under arbetstid, vilket för mig betyder från ca 8.30 till 15.00.

(Arbetsdagens längd, och dess implikationer, kanske får bli ett annat blogginlägg framöver.)

I början var det mycket ängslan och rädsla kopplat till frånvaron av mailen. På helgerna våndades jag över att inte öppna mailboxen – å ena sidan ville jag inte riskera att behöva läsa om någon nytt dåligt som hänt, som skulle kontaminera resten av helgen. Å andra sidan kändes det jobbigt att inte veta vad som låg och väntade i mailboxen.

Måndagsmorgnar är fortfarande jobbiga. Det är då jag öppnar mailboxen efter en hel helg där allt möjligt kan ha hänt. Då får jag ta ett djupt andetag, och sedan ta ett mail i taget.

Bieffekten är – såklart! – att jag blir mer effektiv. En hel helgs mailskörd består av ett hundratal mail, men de flesta är spam eller nyhetsbrev eller notifikationer av olika slag. Ett fåtal av dem kräver arbete, och oftast är jag klar med mailen på en timme.


Den här rutinen har nu satt sig. Jag skriver detta på ett café, klockan är strax innan nio, och mailboxen har varit stängd sedan igår eftermiddag. Jag prioriterar skrivandet före mailkollen – även om mailen förmodligen går snabbt att hantera, finns risken att något i mailen drar iväg mig och att jag aldrig kommer tillbaka till skrivandet. Mailboxen har en tendens att ta över min agenda. Därför försöker jag göra viktiga saker innan mailen öppnas.

På dagens agenda står, förutom att skriva detta blogginlägg, att pitcha Kulladal framför en panel av ”drakar” på eventet Maxa Malmö. Ett slags ”Draknästet” anordnat av Tillväxt Malmö, men det är mindre fokus på kapital och mer på rådgivning. Jakob och jag ska stå där, beväpnade med en Keynote-presentation som Johanna designat, för att se om någon drake blir intresserad av att få veta mer om Kulladal och våra kök. Hur det går, det får bli ett framtida blogginlägg!

Boktips Kulladal (nya köksföretaget) Personlig utveckling Produktivitet

Hobbies: Meningslöst tidsfördriv, eller värdefull energiladdare?

Winston Churchill hade två hobbies. När han jobbade med en bok varvade han skrivandet med att mura tegelväggar. Hans uttalade dagsmål var ”2000 ord och 200 tegelstenar”. Varför? Det var inte för att han behövde mura något, eller för att någon bad honom göra det. Utan bara för att han ville. För att ha något att göra med händerna, och för att kuna låta tankarna vandra fritt.

Den andra av hans hobbies var att måla. Under krigsåren tog han pauser då han gick ut med sina penslar och staffli. Han målade med glada färger, som en kontrast till den mörka verkligheten, och det sägs att målandet hjälpte honom genom depressiva perioder. Han skrev också en bok om denna hobby, Painting as a pastime.

Min hobby startade för knappt ett år sedan och jag har skrivit om det tidigare här i bloggen: Skrivmaskiner. ”Räcker det inte med en?”, brukar folk undra när de hör att jag köpt ännu en skrivmaskin, och det har de ju rätt i. Men skrivmaskinerna har ackumulerats hos mig, och min fascination för dem har inte minskat.

Ibland försöker rättfärdiga det för mig själv med att skrivprocessen blir bättre på maskin. När jag sitter hemma på vinden i vårt hus och skriver – oftast innan barnen har vaknat – är det totalt distraktionsfritt (mobilen lämnar jag i ett annat rum). Men nej, det förklarar inte varför jag har så många.

Följdaktligen blir jag en smula generad över det här konstiga intresset och frågar mig om finns det någon vettig logik i det. I de stunderna tänker jag på Winston Churchill och hans tegelstenar. Vad var poängen med dem egentligen?

Kanske är poängen att en hobby balanserar arbetet. För min del har skrivmaskinshobbyn hjälpt till att jag helt kopplar bort jobbet efter arbetstid. Jag kollar inte mailen på kvällar och helger längre. Det är en 20-årig vana, att ständigt ständigt kolla mailen, som nu brutits. Betyder det att jag numera jobbar mindre, och får mindre gjort? Nej, snarare att jag nästa arbetsdag är mer laddad, och kan jobba mer effektivt, när jag är tillbaka vid jobbdatorn.

Det finns också något välgörande att jobba med händerna, till skillnad från den digitala, abstrakta miljön som är min och mångas arbetsvardag.

Churchills båda hobbies – måla och mura – var något han gjorde med händerna, och på samma är det för mig. Skrivandet i sig är en taktil upplevelse, och också att serva och reparera dem. Efter att ha meckat med omkring 50 skrivmaskiner senaste året har jag blivit hyfsad på att fixa fel i dem.

Ett fel i en skrivmaskin är alltid mekaniskt, och mer eller mindre synlig, till skillnad från en bugg i en mjukvara som är osynlig (åtminstone för mig som inte kan läsa kod). Tillfredsställelsen i att ha lyckats hitta och fixa ett sådant mekaniskt fel – genom att sätta dit en fjäder eller böja till en metallbit – är oväntat stor.

Det är konstigt det där. Egentligen är det väl helt meningslöst? Vad spelar det för roll om en metallbit är böjd på rätt sätt, eller om en fjäder kommit på plats?

Men ändå. Ju djupare ner jag kommer i skrivmaskins-kaninhålet, desto mer tror jag på hobbyns läkande kraft.

Personlig utveckling Produktivitet Skrivmaskiner

Om skrivandets två fiender, och skrivmaskinsmani

Nu måste jag skriva om skrivmaskiner. Jag har blivit besatt av dessa under de senaste veckorna.

Det började med att jag läste Draft no 4, en bok om hur man skriver non-fiction (och som Tim Ferriss ofta rekommenderar i sin podcast). I boken nämndes att det finns författare som fortfarande skriver på skrivmaskin. “Ha!”, tänkte jag i en halv sekund, “vilka teknikfientliga bakåtsträvare!”. Men i nästa ögonblick förstod jag plötsligt. Jag förstod.

Låt mig förklara, genom att berätta om de två fienderna, som förstör allt skrivande (och annat kreativt skapande):
Den ena fienden är distraktioner. I en dator och mobiltelefon finns de överallt. De buzzar och plingar och gör allt för att dra till sig min uppmärksamhet. De lockar med instant gratification. (Odysseus hade koll på denna fiende: Därför lät han sig bli fastsurrad vid masten när de seglade förbi sirenerna.)

Den andra fienden är den lilla rösten i huvudet som avbryter mitt i ett flow för att säga att jag nu borde redigera texten. Det är ett lömskt trick, för det verkar ju logiskt – varför inte redigera texten? Problemet är att när man hoppar mellan skriv-läge och redigerar-läge, så aktiveras olika delar av hjärnan. Det går att hoppa från skriv-läge till redigerar-läge relativt enkelt, men det är svårt att hoppa tillbaka. När anden är ur flaskan…

Dessutom kommer redigerar-delen av hjärnan tycka att texten hittills är skit och att det inte finns någon anledning att fortsätta jobba med den.

Båda dessa fiender är kanske egentligen samma fiende, den som Steven Pressfield kallar för The Resistance. The Resistance vill att du ska misslyckas.

Vad är botemedlet? Jo, en maskin som underlättar skrivande. En skrivmaskin, det hörs ju på namnet.

En skrivmaskin har inga blinkande appar och det kommer inga notifikationer. Och det är näst intill omöjligt att redigera texten under tiden man skriver, eftersom bläcket redan är instämplat på pappret. Per automatik lyckas man med det som Anne Lamott kallar för A shitty first draft. Poängen är att man måste stänga av självcensuren för att kunna producera någonting alls. (Lamotts bok Bird by Bird är förresten DEN BÄSTA boken om skrivande jag vet, läs den!)

Tillbaka till läsningen av Draft No 4: Sekunden efter att jag läst och skrattat åt skrivmaskinsförfattarna, lade jag ifrån mig boken och påbörjade det som skulle växa till en besatthet: Jag gick in på Tradera, sedan Facebook Marketplace, sedan Blocket, och sökte på: “Skrivmaskin”. En värld öppnade sig.

Några av mina första intryck var:
1. Det finns många begagnade skrivmaskiner! (Inte så konstigt eftersom alla hade en för 30 år sedan, och nu har ingen någon)
2. Många av maskinerna är estetiskt tilltalande (i mitt tycke särskilt 60-talsmodellerna)
3. De är billiga, vilket förstås hänger ihop med punkt 1.
4. Det är omöjligt att inte köpa en, eller två eller flera.

Min förra Blocket-besatthet, i våras, var att söka efter racercyklar, vilka är väldigt dyra, så nu blev jag positivt överraskad av hur många skrivmaskiner man kan få för nästan inga pengar. Jag började buda hem några stycken, och köpte några på chans från Blocket. De två första som kom hem var ett par italienska Olivetti-maskiner. Särskilt den ena, en Olivetti Lettera 32, i ett tealgrönt metallchassi, var kärlek vid första ögonkastet.

Varför inte bara en skrivmaskin, det räcker väl? Svar: På grund av punkt 2 och 3.

Mina döttrar, 6 och 9 år gamla, drogs genast till maskinerna. De knappade på tangenterna, lärde sig hur pappersmatningen och returspaken fungerar, skrev små brev till varandra.

Jag kom att tänkta på hur jag själv i deras ålder hade en enda önskan en julafton runt 1990: Att få en egen skrivmaskin. Vilket jag fick – en elektrisk maskin som jag sedan skrev oräkneliga sidor på under flera år tills den till sist blev ersatt av familjens PC.

Oj ja, det här blev ett off-topic-inlägg i bloggen, och tanken är inte att den ska handla om skrivmaskiner framöver (även om jag just nu inte kan komma på något annat i hela världen som kan vara viktigare). Istället har jag startat ett instakonto, där jag tänkte posta bilder och texter där om mina skrivmaskinseskapader. Följ gärna!

Nästa inlägg kommer att handla om Kulladal igen. Det händer så mycket där, vet inte var jag ska börja. Men jag kommer dit, snart.

Och nu kanske någon undrar lite skeptiskt: “Om nu skrivmaskiner är så bra, har du skrivit det här blogginlägget på skrivmaskin kanske?” Ja tänk för att jag har det. Eller nästan i alla fall: Jag skrev ett shitty first draft på min ena Olivetti-skrivmaskin för ett par dagar sedan, och lät sedan pappret med texten ligga och marinera (bildligt), tills jag nu skrev rent inlägget rakt in i WordPress. Processen funkar!

Till sist: Om ni råkar ha någon tjusig skrivmaskin som samlar damm, eller om ni springer på en på en loppis, eller hittar en maskin på secondhand, och att ni känner att ni inte vill ha den: Tipsa mig gärna! Jag vill ha fler…

Bloggen Boktips En bra grej Meningen med allt Produktivitet

Vecka 35: Botmedlet mot internetberoende

Den 30 juli i somras körde jag tur och retur från sommarhuset i Bohuslän till Malmö. Familjen stannade kvar i sommarhuset, så jag fick nio timmars egentid i bilen. Vilket visade sig vara precis vad som behövdes för att hinna lyssna på Cal Newports nya bok Digital Minimalism.

(Jag har tidigare bloggat om Cal Newports föregående bok, Deep Work, inte mindre än fyra gånger: här, här, här och här. Hans böcker ger alltid bra input.)

Jag har länge haft en känsla av att min relation till sociala medier liknar ett beroende. Det som Digital Minimalism fick mig att inse var det uppenbara: Det är inte mitt fel att jag är beroende. Det är de sociala mediernas fel, eftersom de vill att jag ska vara beroende. Ju mer tid jag tillbringar på deras plattformar, desto mer annonser kan de sälja.

Social media is the new smoking.

Instagram- och Facebook-apparna är designade för att vara beroendeframkallande. Den lilla röda notifikationsflaggan, som kommer upp när man fått en kommentar eller en “like”, var från början blå. Men Facebook upptäckte att den var effektivare som röd, då den signalerade fara, vilket gör den oemotståndlig.

Botemedel: En månads digital fasta

Cal Newport föreslår i sin bok en radikal första åtgärd om man vill komma till rätta med sitt beroende: Ta en månads digital fasta, genom att ta bort socialamedia-apparna från mobilen.

När jag körde längs E6:an kändes idén rätt, om än läskig. Tänk om jag missar något viktigt på Facebook när jag är borta?

Jag beslutade mig för att testa en månads avhållsamhet från de mobila apparna. (Min första impuls var att vilja skriva om det i en statusuppdatering på Facebook, men jag lyckades hejda mig.)

Jag beslutade mig för att sätta mina egna regler för den digitala fastan:
Jag fick fortfarande kolla sociala medier via datorn, men inte mobilen. Samtidigt rensade jag kraftigt i mitt flöde på Facebook, avföljde och avprenumerade. Resultatet blev ett rätt ointressant flöde, som jag numera kan scrolla igenom på någon minut per dag. Istället för drygt en timme per dag, som det varit tidigare.

Nej! Nu får jag det att låta lättare än det var. I början var det jobbigt, särskilt de första dagarna. Abstinensen! Lajkberoendet!

Imorgon är det den sista augusti och min månadslånga digitala fasta är därmed slut. Cal Newport föreslår nu att man rannsakar sina digitala vanor, jämför med hur det var tidigare med hur det var under fastan, för att sedan sätta upp nya hållbara regler.

För min del har jag svårast att förhålla mig till Instagram. Å ena sidan är det en tidstjuv, å andra sidan gillar jag att dela med mig av bilder, och ta del av andras.

Och inte minst fyller Instagram en viktig funktion i mitt jobb, för att till exempel hålla kontakt med influencers. Att helt avstå från Instagram är inte ett alternativ.

Lägesrapport Kulladal

Kort lägesrapport om vad som hänt med Kulladal den här veckan:

  1. Snickeriet i Litauen jobbar för fullt med det första kundköket. Preliminärt leveransdatum är runt 10 september, om mindre än två veckor. Men, i veckan upptäckte kunden att det satt en stor balk i kökstaket. Vi visste att det skulle vara en balk där, men denna var större än vi räknat med. Efter att ha mätt och skissat insåg vi att balken skulle krocka med en av luckorna.

Väldigt störigt, men också väldigt normalt. Det händer ofta sådana här saker när ett kök byggs. Things want to be bad. 

Bygga nya skåp? Nya luckor?

Snickeriet meddelade att stommarna redan är ihopsatta. Däremot är fronten och luckorna inte gjorda än.

Lösningen, som vi precis nu spikat, är att helt enkelt göra alla väggskåpsluckor ca 80 mm lägre. Inte lika snyggt som de höga luckorna som var planerade, men ändå bästa lösningen. Varje kök är fullt av kompromisser, och den här lucksänkningen är en sådan.

2. Jag skrev förra veckan att hemsidan skulle vara mitt fokus. Det har den inte varit. Den står och stampar. Jag känner mig stressad och otålig, men har bara mig själv att skylla för att inget händer.

3. Showroom-renoveringen går framåt. En vägg har kommit upp, och golvet börjar bli fint. Snart dags för målarna att ta vid.

4. Jag har börjat fundera framåt – 6-12 månader – på framtida medarbetare. Jag kommer vilja ha minst en person heltidsanställd, som får jobba med kundförfrågningar. Men vem är detta? Jag har kastat ut några krokar, men inget napp än. Kanske måste avvakta.

5. För ett par veckor sedan efterlyste jag provkunder. Sedan dess har en handfull kandidater hört av sig. Inget bestämt än, men det lutar åt att det blir ett par-tre kök till rätt snart. Och jag tar gärna emot fler prov-kunder, åtminstone under september-oktober. Efter det blir det ordinarie pris som gäller för alla nya kunder. Tipsa gärna om ni känner någon som går i kökstankar!

Boktips Kulladal (nya köksföretaget) Produktivitet

Lifehack om hotellrum

Detta var min åttonde, eller kanske tionde, resa till Kaunas sedan jag började jobba med snickerier i Litauen. Den här gången upptäckte jag ett life hack:

Istället för att boka det billigaste hotellrummet valde jag ett något dyrare alternativ. För några hundralappar mer per natt fick jag ett stort rum, med bra möbler och fin utsikt.

Lätt värt det! Jag nu fick några kvalitetsarbetstimmar på rummet, istället för att sitta i ett sunkigt, trångt rum.

Aldrig mer ska jag boka det billigaste hotellrummet med motiveringen “att man ska ju ändå bara sova där”. Jag är snart 40 och börjar uppskatta att inte behöva leva som en student.

Meningen med allt Personlig utveckling Produktivitet

Detta är inte en text om tennis

Det här inlägget handlar inte om tennis, men vi börjar där:

En tennisspelare möter en övermäktig motspelare. När det är sidbyte och spelarna passerar varandra vid nät, säger hon till sin motståndare:

–  Din forehand är fantastisk! Hur gör du den egentligen?

Tennisspelaren vet att frågan genast får den andra att börja fundera. Och hon vet att om man börjar tänka på hur man slår ett visst slag i tennis, då är det kört.

När man spelar bra tennis så gör man det för att man slår sina slag på ett omedvetet sätt. Det medvetna har inte en chans att kunna slå bra tennisslag.

Tänk dig bara:
När en tennisboll kommer emot dig i hög hastighet är det en serie av rörelser som ska koordineras:
Med hjälp av dina ögon ska du beräkna var bollen kommer att landa, och dina fötter ska sedan ta dig dit. På vägen ska du bestämma dig vart du vill slå ditt slag, för att kunna förbereda slaget. Och när din racket väl möter bollen, så ska kraften och riktningen vara exakt rätt för att bollen ska gå dit du tänkt dig.

Allt detta sker på en sekund. Och upprepas sedan gång på gång genom en match.

Att räkna ut allt detta – alla krafter och rörelser som ska samspela inför ett tennisslag – är näst intill omöjligt, när man tänker på det. Ekvationen för att beräkna bollens bana skulle täcka en stor whiteboard. Och ändå lyckas duktiga tennisspelare med detta gång på gång, hundratals gånger i varje match. Hur är det möjligt?

Ja, det är omöjligt när man tänker på det.
Men det blir möjligt när man inte tänker på det.

Det omedvetna vs det medvetna

Lösningen finns i vårt omedvetna jag, som är mycket mer kapabelt till avancerade uträkningar än vad vårt medvetna jag är. Det omedvetna kan göra alla dessa kalkyler och lyckas för det mesta, under ett villkor: Att det medvetna håller sig borta.

Men det medvetna jaget är en lik en osäker micro-manager som vill lägga sig allt, och som tror att den kan allt. Så när någon frågar: “Hur slår du din fantastiska forehand?”, så tar det medvetna jaget genast åt sig äran för slaget. Men när det sedan ska instruera ögon, armar och fötter att slå samma slag igen, ja, då går det förstås inte.

Det är därför smarta tennisspelare vet att de måste sysselsätta det medvetna jaget med något annat. De vet att det medvetna inte kan slå forehands. Men det medvetna är bra på enkla uppgifter, som att “håll ögonen på bollen”, och “ta minst 20 små steg mellan varje slag”. Det medvetna jaget blir lycklig över sådana enkla uppgifter, och hänger sig åt det. Och tack vare det så kan det omedvetna vara ostört och göra sitt jobb.

Hur får man affären i mål?

Jag lärde mig detta av boken The Inner Game of Tennis, som liksom det här inlägget inte handlar om tennis egentligen. Boken handlar om att kunna skilja på vad som är omedvetet och medvetet, och om hur man ska få sitt medvetna att låta det omedvetna vara i fred.

I mitt entreprenörsliv gör jag en liknande distinktion. Trots att målet är att avluta den där affären (att slå den perfekta forehanden), så kan fokus aldrig ligga där. En affär, med alla dess beståndsdelar, blir lätt för komplicerad för att försöka tänka ut.

Istället lägger jag fokus på processen. Jag ser till att förutsättningarna för affären är de bästa, genom att ta hand om mig själv – sova bra, motionera, äta rätt, jobba smart, läsa, och så vidare. För jag tror på att om jag litar på processen så kommer jobbet ta hand om sig självt.

Nå resultat genom att inte fokusera på resultatet

Häromdagen lyssnade jag på podcasten Without Fail i vilken en basketspelare intervjuades. Spelaren berättade att hans lag hade insett att antalet passningar under en match kunde förutsäga resultatet. Om de gjorde fler än 300 passningar så vann de oftast. Om de gjorde färre så förlorade de.

Detta var en fantastisk insikt! För nu kunde de, istället för att fokusera på att vinna, göra något mycket enklare: Att fokusera på att passa mycket. Resten tog hand om sig självt.

Jag tror det var detta fotbollstränaren Erik Hamrén menade när han i en intervju sa att “fotbollen är alltför resultatinriktad”. Han blev hånad i media för detta – vad skulle räknas, om inte resultatet?! – men poängen är att om man krampaktigt siktar på målet, så är risken överhängande att man missar.

Istället:
Håll ögonen på bollen.
Lita på processen.
Och resultatet kommer av sig självt.

Oavsett om det handlar om tennis, fotboll eller entreprenörskap.

Boktips Meningen med allt Personlig utveckling Produktivitet

Därför bör du skjuta upp din belöning

Jag hörde en amerikansk entreprenör berätta i en podcastintervju om hur hans företag växte från en liten rörelse till att omsätta många miljoner dollar. Hur hade han gått till väga? Han sammanfattade sitt framgångskoncept i två punkter:
1. “Mitt företag har växt för att det har haft tid att växa. Tiden är väsentlig.”
2. “Jag har tillämpat delayed gratification.”

Delayed gratification, eller kanske uppskjuten belöning på svenska. Entreprenören förklarade:

– Till exempel, vid ett tillfälle i början av min karriär hade jag möjlighet att ta ut en vinst ur mitt bolag för att köpa ett hus. Men istället valde jag att investera vinsten i företaget. Några år senare hade pengarna på det sättet genererat ännu mer vinst, och jag kunde köpa ett större hus. Om jag däremot hade köpt huset vid första tillfället hade mitt kapital varit nere på noll, och jag hade fått börja om från början igen.

– För varje gång jag sköt upp min belöning, fick jag  en större belöning längre fram.

Du ska lära din hjärna att ha tråkigt

Principen om uppskjuten belöning skymtar i ordspråket “Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge”. Och vi kan intuitivt förstå varför det är en bra princip. Vi bör inte skörda frukterna förrän de är mogna. Enkelt.

Men det är lättare sagt än gjort. Som Oscar Wilde konstaterade: “Jag kan motstå allt utom frestelser.”

För en knowledge worker finns det gott om frestelser under jobbdagen. Att höra ett pling från mailboxen, eller att se att man fått några likes på Facebook, kan ge en tillfällig kick och en paus från dagens hårda jobb. Men när det blir för mycket klickande på sociala medier blir jobbet lidande.

Cal Newport argumenterar i sin bok Deep Work att just den här situationen utgör ett perfekt tillfälle att öva på uppskjuten belöning. Newport menar att det inte alls är fel att kolla mailen ibland, men det är fel att kolla mailen direkt varje gång du känner för det.

Istället, när du känner impulsen att du vill kolla om det fått nya likes har du chans att öva din motståndskraft. Sätt en tidpunkt, till exempel tio minuter senare, när du ger dig själv tillåtelse att pausa. När tiden är inne får du sedan din belöning.

Det som händer är att du tränar hjärnans förmåga att fokusera utan att bli störd av sociala mediers ytlighet. Hjärnan lär sig att ha lite tråkigt, vilket är en förutsättning för att kunna skapa värdefullt arbete.

Resultatet i vardagen

Som en bieffekt leder denna övning till att du blir bättre på att leva enligt principen om uppskjuten belöning. Vilket är tillämpbart i alla möjliga sammanhang:

Den som startat företag vet hur mycket arbete som krävs innan man kan ta ut sin första lön.
Den som byggt eller renoverat ett hus vet att mödan är stor innan rummen är beboeliga.
För att inte tala om barnuppfostran.

Ibland är vardagen en ständig uppförsbacke, och då är det skönt att veta att belöningen kommer tids nog om du lägger ner det arbete, och den tid, som krävs.

Konsten att undvika frestelser

Men Oscar Wilde hade helt rätt: Vi har verkligen svårt att motstå frestelser, hur mycket självdisciplin vi än besitter. Tricket är därför att undvika frestelser. (Denna artikel, som beskriver ett experiment med barn och kakor, förklarar mer.)

Om du liksom jag har svårt att undvika mail och sociala medier när du istället borde jobba, så kan du till exempel använda Freedom. Det är en app som blockerar valda sajter som du annars har svårt att låta bli.

Eller kanske är ditt problem att du spenderar dina pengar direkt när du tjänat dem? Lösningen kan vara att sätta upp ett automatiskt sparande som dras direkt från din lön varje månad.

Hursomhelst, poängen sammanfattas så här:
1. Du kan träna din hjärna att ha tråkigt. Bieffekten blir bättre arbete.
2. Men, du har ändå inte så mycket självdisciplin som du tror.
3. Därför bör du använda olika verktyg för att undvika frestelser och distraktioner.
4. Om du lyckas med ovanstående så blir ditt arbete mer värt, och du får en större utdelning längre fram.

Framtidens version av dig själv kommer tacka dig för det här beslutet.

Boktips Meningen med allt Produktivitet

Gör det ont när du faller?

När jag var 10 år var min skrivmaskin min käraste ägodel. Mitt största intresse var att skriva noveller som jag tvingade på familj och bekanta.

Min värld skulle förändras, när en dag en av mina äldre kusiner kom hem till oss. Han hade med sig en dator och en skrivare. Han startade datorn och öppnade ett program.

– Detta är ett ordbehandlingsprogram, berättade han, och förtydligade: Det är som en skrivmaskin, fast på datorn.

Han började skriva på tangentbordet. Ur tomma intet uppstod text på den vita skärmen. Jag såg hur texten själv hoppade ner till ny rad när marginalen var nådd. Jag var förbluffad.

Min kusin skrev vidare, och plötsligt blev jag orolig.
– Vad händer när skärmen är full?

Min kusin log och tryckte på return några extra gånger tills markören hamnade längst ner på skärmen. Då, som genom magi, uppstod då mer vit yta. Skärmen blev liksom större!

– Kan man skriva hur mycket som helst?! Utan att byta papper?, frågade jag storögt.
Min kusin nickade.

Jag förstod att jag aldrig mer skulle gå tillbaka till skrivmaskinen.

Kan du korrigera dina misstag?

Den oändliga skrivytan i skärmen var bara en av alla skillnader gentemot min skrivmaskin. En annan revolution var hur lätt jag i datorn kunde ändra i texten – lägga till, sudda ut, flytta runt. Möjligheterna var oändliga.

Med skrivmaskinen var det en pina när jag råkade skriva fel. Någon enstaka bokstav kunde jag korrigera med radertangenten, men inte om jag upptäckte det för sent. Då blev det till att skriva om hela sidan.
Minsta misstag kunde alltså få stora konsekvenser. Rädslan för misstag var stor.

Receptet för mod och självständighet

Nu till poängen med detta inlägg (ursäkta den långa inledningen):

För att du ska trivas med ditt arbete – och för att du kunna göra bra arbete – så måste det vara lätt att korrigera dina misstag. Att göra fel får aldrig vara en stor grej. Då riskerar din rädsla att växa sig stor och du blir paralyserad.

Att börja skriva på dator blev en enorm lättnad för mitt 10-åriga jag.

Om du är ledare har du därför ett ansvar mot dina medarbetare. Som Klas Tjebbes uttrycker det i en intervju jag gjorde med honom häromåret:

Som ledare ska man vara den som lyfter och pushar sina medarbetare, inte straffa dem när de gör misstag. För vi vill ju att de ska våga hitta på 99 dåliga idéer innan de hittar en bra idé. Om du slår dem i huvudet varje gång de gör fel så blir de ju knappast trygga. [… ] Då plockar du bort det som du egentligen vill ha fram: Självständiga, modiga och fritänkande människor som tycker det är kul att jobba.

Är beslutet verkligen oåterkalleligt?

Du har också ett ansvar mot dig själv. Du ska göra vad du kan för att avdramatisera dina fel. Att ställa dig frågan “Vad är det värsta som kan hända?” kan vara en hjälp.

En annan fråga att ställa dig inför ett svårt val är: “Är beslutet reversibelt?”. Det vill säga, om du väljer fel, kan du backa och göra om? Oftast är svaret ja, vilket kan vara förvånande när du inser det.

Dagens visdomsord: Livet är inte som en skrivmaskin! Livet är faktiskt mer som en digital ordbehandlare, där felen lätt går att korrigera. Skrivmaskiner hör till det förgångna.

Företagskultur Produktivitet

Om likheterna mellan en Saab V4 och din mobiltelefon

1. Saaben

För några år sedan köpte jag en Saab V4, från slutet av 60-talet. Den var rolig att köra med, men men svår att bromsa. Inte nog med att den saknade bromsservo – jag fick bokstavligen talat ställa mig på bromsen om jag ville få stopp på bilen. Dessutom fallerade ibland trycket av bromsvätska i ledningarna.

Konsekvensen blev att jag körde extremt försiktigt. Jag undvek vägar med mycket trafik. Och om jag ändå hamnade i närheten av andra bilar såg jag till att hålla extra gott säkerhetsavstånd till dem.

På samma sätt som jag förändrade min körstil med den gamla Saaben, gör vi också när vi kör en ny, säkrare bil. Ju säkrare bilen upplevs, desto mer vårdslöst kör vi, enligt Malcolm Gladwell.

Vi tenderar att kompensera för den förbättring, eller försämring, som våra verktyg ger oss.

2. Dammsugaren

Under förra seklet fick våra hem en rad nya apparater som skulle förändra våra liv: dammsugaren, tvättmaskinen, diskmaskinen med flera. Det förutspåddes att vi i framtiden skulle få mycket mer fritid, nu när maskinerna gjorde städjobbet åt oss.

Men hur blev det? Det visade sig att vi inte alls fick mer fritid. Istället sänktes toleransnivån för smuts. Kort sagt, Det som ansågs vara rent för 100 år sedan, är inte längre rent nog.

Vår nerlagda städ- och tvättid har förblivit ungefär densamma.

3. Mobilen

Jag har en känsla av att ju smartare våra telefoner blir, desto dummare blir vi. För på samma sätt som med bilar och städutrustning så anpassar vi oss till tekniken.

Nej, jag har inget emot att smarta mobiler ger oss tekniska hjälpmedel – det finns åtskilliga appar i min iPhone som jag använder varje dag och verkligen har nytta av.

Problemet är snarare att mobilen också är full av distraktioner. Så fort vi har tråkigt – i kön, på bussen, på toaletten – tar vi upp mobilen och scrollar igenom Facebookflödet.

Därför blir ditt arbete lidande

Vad är problemet med det? Jo, dels att vi blir beroende av mobilen, på samma sätt som en alkoholist är beroende av alkohol. (Om du inte tror mig: Testa att vara helt utan mobilen i en vecka, och känn sedan vilken enorm rush av dopamin du får när du sedan får använda mobilen igen.)

Det andra problemet är att mobilens distraktioner gör att vi blir sämre på att hantera hårt jobb. Att utföra riktigt krävande tankejobb, kostar hjärnenergi. Och på samma sätt som vi drar oss för att gå till gymmet (för att det känns jobbigt) så vill vår hjärna helst undvika att bli påfrestad. Om valet står mellan hårt jobb, eller en stund slösurfande på mobilen, så vinner oftast mobilen.

Konsekvensen blir att vårt arbete blir lidande. Det du skulle kunnat åstadkomma blir aldrig gjort. Först på lång sikt kan vi se konsekvenserna.

Höj dig över mängden!

I takt med att riktigt krävande jobb blir alltmer ovanligt, desto mer värdefullt är det de gånger det utförs. Alltså, om du vill sticka ut och höja dig över mängden så är det just fokuserat, hårt arbete som krävs.

Zadie Smith, brittisk författarinna, har fattat detta. Hon slutade med sin smartphone och ersatte den med en “flip phone”. Den är mycket svårare att surfa med, och det tar så lång tid att skriva SMS att hon har slutat skriva dem.

Frestelsen bort från det arbete som betyder något för henne – att skriva böcker – har blivit mindre.

Lästips: Deep work

För mig gick insikten fram när jag läste Cal Newports nyutkomna bok “Deep Work“. Om denna problematik, distraktion vs betydelsefullt jobb, intresserar dig så kommer du gilla Cals bok. En bra introduktion till boken är detta podcastavsnitt där författaren intervjuas av Pat Flynn.

Jag avslutar nu min föräldraledighet och börjar jobba igen. Därmed kommer också bloggen att återgå till den tidigare frekvensen och komma ut varje tisdagsmorgon.

Bloggen kommer också fortsättningsvis handla om hur man uppnår bättre och mer betydelsefullt arbete, varvat med inslag från jakten på mitt framtida jobb. (Faktum är att jag kanske redan har hittat det. Jag berättar mer senare.)

Prenumerera på bloggen genom att skriva in din mailadressen i boxen här nedan.

Bloggen Produktivitet

Varför är det så svårt att fokusera?

För drygt tre år sedan, när jag hade min första föräldraledighet, avsinstallerade jag två appar från mobilen: Mail och Facebook. Min idé var att om jag kunde undvika dessa distraktionerna så kunde jag vara mer närvarande med min dotter.

Det gick så där.

Ganska snart, när abstinensen efter social bekräftelse blev för stor, använde jag istället webläsaren för att surfa in på Facebook och webmailen. Vilket knappast gjorde mig mer närvarande.

Vad gör du med all tid?

Mitt förhållande till mail och sociala medier är ambivalent. Å ena sidan är de fantastiska verktyg, som möjliggör mycket bra både i mitt arbetsliv och på det privata planet. Jag får kontakt med människor som jag aldrig skulle ha träffat annars, och får tips om saker jag annars skulle ha missat.

Å andra sidan: De äter detta tid.

Varje vecka har 168 timmar. När sömnen är borträknad återstår 116 timmar. Om man sedan räknar bort 8 timmars arbete varje vardag, och en timmes pendling, så återstår ändå 67 timmar per vecka. Det är, när man tänker på det, väldigt mycket tid.

Men varför känns det inte så? Varför upplever jag, och kanske du, att tiden aldrig räcker till?

En förklaring är att vi tenderar att fylla upp hålrummen av tid med sociala media. Mobilen är alltid tillhands så fort vi blir lite uttråkade. Och så dödar vi ännu en halvtimme.

Ständiga avbrott förstör ditt fokus

Så vad är problemet? Det är väl bra att vi inte har tråkigt, eller?
Nja, enkelt uttryckt är det att jag, på grund av mitt Facebook-beroende, får mindre tid till min familj och mitt arbete.

Du kanske inte håller med, och tänker: Om det nu vore skadligt med mail och sociala medier, så skulle väl inte alla hålla på med det?

Och tänk om vi inte kollade mailen varje kvart? Tänk om vi skulle missa något viktigt mail?

Nja.
För det första: Att missa ett mail är inte så farligt.
För det andra: Jag menar inte att vi ska sluta med mail och sociala medier helt. Men att det vore bra med begränsningar.

Jag inser detta tydligt nu när jag läser Cal Newports bok Deep Work: Rules for Focused Success in a Distracted World. Boken handlar om hur man skapar bra arbete (genom “deep work”) och hur distraktioner är den primära fienden.

Distraktionerna är de som gör att vi avbryts i vårt arbete, och aldrig når det fokus som behövs för att kunna prestera på topp.

Man kan jämföra arbete med sömn. Hur bra sover du om någon väcker dig var femte minut? På samma sätt blir ditt arbete lidande när din mailbox plingar.

När självdiciplinen inte räcker till

Lösning? Eftersom jag insett mitt beroende, och att självdiciplinen inte är stark nog för att bryta det, så behöver jag hjälp. Just nu, när jag skriver detta, har jag alla sociala medier-sidor blockerade med hjälp av appen Freedom. Trots att verkligen vill logga in på Facebook just nu, så kan jag inte.

Det känns frustrerande, men samtidigt vet jag att denna text aldrig hade blivit skriven om jag inte blivit hindrad från dessa distraktioner.

___

Vill du läsa mer sådant här? Prenumerera på bloggen (boxen högst upp i högerspalten) så får du texterna direkt till din mailbox.

(Ja, jag inser ironin i att jag uppmanar dig att få fler mail.)

Boktips Produktivitet

Jag ska bara…

Nu när årets slut närmar sig dyker det upp listor med “Årets bästa böcker” lite varstans (till exempel denna årsbästalista av Dan Pink). Jag läser alltid dessa listor. Ja, jag älskar att läsa om böcker. Problemet är att jag mer tid på att strukturera min “att läsa”-lista, än att faktiskt läsa böckerna på listan.

Och vad som är än värre: Jag lägger mer tid på att läsa böcker, än på att implementera idéerna jag lär mig av böckerna.

Trots att jag vet att en idé utan handling är ingenting värd.

Detta är en form av prokrastinering, som jag förmodligen inte är ensam om. Istället för att lägga tid på meningsfullt arbete, tenderar vi att tro att vi måste ha mer information innan vi kan påbörja arbetet. Jag ska bara läsa lite till, få lite mer inspiration, samla mer kraft, sedan sätter jag igång.

Risken är dock att det vi vill göra aldrig blir av.
Vi skjuter upp det viktiga arbetet.
Boken blir aldrig skriven.
Ansökan till drömjobbet blir inte ivägskickad.
Det nya företaget blir inte förverkligat.

När är det dags att börja? Innerst inne vet vi att svaret är: Idag.

Det är dags nu.

Boktips Produktivitet

Vad är poängen med allt?

Julen är här och det sista du vill tänka på är jobbet. Fast det är kanske just det du borde, nu när du har ledig tid.

Nej, jag menar inte att du ska inte tänka på hur du jobbar, och vad du ska göra när du kommer tillbaka. Utan varför du jobbar. Vad är det egentligen du vill uppnå?

Mer pengar, så att du kan köpa mer saker?
Mer fritid?
Hur mycket är tillräckligt?

Ryan Holiday konstaterar i sin bok Ego is the Enemy: “If you don’t know how much you need, the default easily becomes ‘more’.”

***

Produktivitet och time management har varit ett kärt ämne för mig. Jag har läst klassikerna – Four Hour Work-Week och Getting Stuff Done för att nämna några. Mitt mål i min arbetsvardag har alltid varit detta: Att få saker gjorda.

Men det är just det som är problemet med time management: Att fokus läggs på vad du gör, istället för varför du gör det.

Alla mail behöver inte besvaras.
Alla todo:s behöver inte utföras.

***

Mitt mål för 2017 är att bli mer medveten om vad jag vill åstadkomma med mitt arbete. För mig är en bra början alltid böcker, och dessa tre lästips fick jag via ovan nämnda Ryan Holiday:

Deep Work: Rules for Focused Success in a Distracted World av Cal Newport
The Road To Character av David Brooks
Resilience: Hard-Won Wisdom for Living a Better Life av Eric Greitens

2017 blir året då jag kultiverar min karaktär. Åtminstone är det min förhoppning.

***

Mer lästips:
Denna artikel sätter fingret på en stor del av problematiken med time managment, och ger dessutom en intressant historisk bakgrund till fenomenet, som sägs ha uppfunnits i slutet av 1800-talet.

***

Till sist, mitt råd till dig som alltid vill göra mer, för att kunna få mer:
Om du inte är nöjd med vad du har, kommer du aldrig bli nöjd med vad du får.

Boktips Meningen med allt Produktivitet