Precis så lätt som det borde vara, är det inte alls

Precis när jag startat Kulladal, sa jag vid ett tillfälle till en bekant:
– Det här företaget är mitt lättaste projekt hittills. Jag vet att det kommer att fungera, eftersom jag byggt ett exakt likadant företag tidigare. Jag vet var alla fallgropar finns. Inget kan gå fel.

När jag tänker tillbaka på detta blir jag generad av min naivitet. Som karaktären Lippe säger i Shtisel: Om du vill få Gud att skratta, berätta om dina planer.

Nu, två år senare kan jag konstatera att resan med Kulladal varit allt annat än lätt. Dels underskattade jag de kända svårigheterna – sådant som jag egentligen visste skulle krångla (som att sätta igång nya snickerier), dels underskattade jag risken för olyckor. Vi hade en snickeribrand för ett år sedan, och ännu en brand i ett annat snickeri häromveckan. Två leveransfärdiga kök brann upp, och mycket annat.

Så mycket jobb, och så många problem, i och med den olyckan.

Och så var det Corona. Den har varit bra för oss vad gäller efterfrågan – kunderna har kommit till oss utan att vi behövt jaga – men nu efter 16 månader av stängda gränser och hackande produktion world wide, strular det mesta som har med lager, produktion och logistik att göra. Långa leveranstider, brist på material, etc etc.

Om jag kunde prata med mig själv för två år sedan skulle jag sagt: Du har fel! Att starta och bygga företag är alltid svårt, oavsett hur många gånger man gjort det tidigare.

De bästa kunderna. Och några andra.

De flesta av våra kunder är inget mindre än underbara. De har visat stort tålamod och förståelse för strul som uppkommit under våren. Men det finns undantag: Det är de som utan ont uppsåt men genom sitt sätt att kommunicera suger musten ur en. De som jag jobbar ihjäl mig för, men aldrig får ett tack från.

Men de är väldigt få, som tur väl är.

Fyra generella svårigheter

En av svårigheterna med vår produkt – premiumkök som handbyggs av massivt trä – är att få kunderna att förstå vad de kan förvänta sig. Massivt trä är aldrig perfekt, utan det rör på sig och sväller/krymper mer årstiderna. Om en kund är perfektionist på fel sätt så blir det mycket friktion längs vägen.

Samma sak med att våra kök målas för hand. Penselstreck blir oundvikligen synliga, och är aldrig 100% perfekta. De är ju gjorda för hand! Till det kommer att linoljefärgen inte heller är 100% perfekt, utan det kan bli vissa avvikelser.

Att kommunicera den paradoxen, att det är premium samtidigt som det inte är perfekt, är utmanande.

En annan svårighet (eller rättare sagt källa till fel) är att vi tagit oss an lite för många specialprojekt. Våra standardskåp kan varieras i oändlighet vad gäller mått, men har ändå vissa standardelement. Dessa delar är framdestillerade efter ett antal rundor av trial-and-error. Men när en kund vill ha något som är utöver detta är att snickeriet hamnar på okänt vatten. Även den enklaste sak, som avviker från standard, kan vara nog så svår att få 100% rätt. Det finns helt enkelt för stor risk för missförstånd längs vägen.

En tredje svårighet är att vi trots standardskåp erbjuder många olika kombinationer: Olika sorters gångjärn, olika sorters luckor, olika sorters inredning och tillval, olika sorters vitvaror, etc. Det gör att det finns oändliga kombinationer, vilket i sin tur gör att det är svårt att ha koll på oväntade effekter av vissa kombinationer. Ibland trampar vi på minor.

En fjärde svårighet, så här i början, har varit just att vi är nystartade. De av våra kunder som kollat in våra siffror såg att vi 2019 bara omsatte några hundra tusen kronor. Vem vågar köpa ett kök av ett sådant företag? (Nu har dock 2020-siffrorna kommit ut, där vi visar en omsättning på drygt 4 mnkr. Och för första halvåret 2021 har vi mer än dubblat omsättningen jämfört med första halvåret 2020.)

Vi lär oss hela tiden och blir hela tiden bättre. Vi har lärt oss att tacka nej till vissa kunder i ett tidigt skede, när vi känner att personkemin är fel. Och vi tackar nej till de flesta speciallösningar, om riskerna är för stora.

Att tacka nej är generellt är rätt underskattad grej.

Önska att du var bättre!

Jag ett tips en gång: “Önska inte att det var lättare, önska att du var bättre!“. Det är vad jag försöker göra nu, mitt i all ångest över saker som inte går som jag hade tänkt: Jag läser böcker, lär mig och inspireras av andra.

Senaste halvåret har jag mest läst biografier. Jag har läst om George Washington, Leonardo da Vinci, Napoleon och Winston Churchill. Förutom att det är fascinerande och lärorikt att läsa om stora personligheter, så har det gett mig perspektiv. När en kund klagat över en millimeteravvikelse (som vi förstås tar på största allvar) så har jag kunnat se det i perspektiv med större problem i världen. Jag har inte förlorat 400 000 man på en march till Moskva. Eller blivit bombad av Messerschmidt-piloter. 

Och om Washington kunde hantera ett gäng koloniala britter så ska jag nog kunna hantera några kök.

Vad som också slagit mig när jag läst om dessa stora män är att hur framgångsrika de än blev, så kom de ändå aldrig i mål. Det fanns alltid saker kvar som störde.

Washington hade hela sitt liv en problematisk relation med sin mamma, och han kämpade hela tiden mot dåliga finanser (objudna gäster dök upp oavbrutet och etiketten krävde att värden bjöd alla på kost och logi) och usla tänder (när han blev president hade han bara en tand kvar).

Leonardo da Vinci bråkade ständigt med sina mecenater, och fick bland annat fly från ett krig.

Napoleon lyckades med det mesta, men slutade ändå som fånge på en ö långt ut i havet. Och så vidare.

För många problem?

Till sist, om det är några befintliga eller potentiella kunder som läser detta: Blir du orolig? Jag inser förstås att det är okonventionellt att öppet skriva om sina problem på det här sättet, men det betyder inte att vårt företag har fler problem än andra. Bara att de flesta andra företag döljer sina. Vi har problem, men löser dem, och fokuserar på att ge kunderna bästa möjliga upplevelse.

Vi klarar oss, Kulladal rullar på. Vi har ett bra team, bra processer och tre snickerier som producerar kök åt oss. Och en alltjämt växande bank av värdefulla erfarenheter.

Boktips Kulladal (nya köksföretaget) Personlig utveckling Uncategorized

Vad Jan Troell lärde mig om arbetets natur (Eller: Varför Kulladal inte ska växa för snabbt)

Hur stort ska vårt köksföretag Kulladal bli?
Företaget är bara ett år gammalt, och det kan tyckas förmätet att ställa en sådan fråga redan nu. Men jag tror på att det är viktigt att veta vart man är på väg.

För ett par sedan skulle jag svarat att målet med mitt företagande är att växa så snabbt som möjligt, och sedan sälja bolaget och casha ut. Dra till Bahamas och dricka sugrörsdrinkar på en sandstrand, kanske. Men på sistone har jag känt att sugrörsdrinkar inte alls är ett mål att sträva efter. Förstås.

Jag kommer att tänka på en episod för tretton år sedan när jag träffade filmregissören Jan Troell. Han arbetade då med sin film Maria Larssons eviga ögonblick, och jag var frilansfotograf som porträtterade honom för en tidning.

I min frilansvärld var det snabba cykler: En redaktör kunde ringa på förmiddagen och ge mig ett uppdrag som jag åkte ut på samma dag. Och innan jag gick hem för dagen hade jag levererat bilderna och fakturerat.

Det var väldigt märkligt, tyckte jag, att se hur långsamt Jan Troell arbetade. Jag hängde med under en dags filminspelning, där massor av folk arbetade – skådespelare och statister och en gud-vet-vad alla andra människor gjorde där. När dagen var till ända hade de skapat material som skulle resultera i omkring 30 sekunder av den färdiga filmen.

Så mycket jobb för så få sekunder!

– Varför jobbar du så långsamt?, frågade jag Jan. Varför vill du inte avsluta filmen snabbare?

Han verkade lite förvånad över frågan, och svarade:

– För att det är roligast medan det håller på. Jag vill inte att arbetet med filmen ska ta slut.

Jag har insett att det är precis så med Kulladal. Arbetet är väldigt tillfredsställande. Vi är ett litet och grymt team – Johanna, Jakob och jag – och vi får nästan dagligen fantastisk feedback från våra kunder. Allt är förstås inte problemfritt, men den övergripande känslan är att jag inte vill att det ska ta slut. Varför skynda på och sträva efter något annat?

På de sista sidorna av Shoe Dog skriver Phil Knight, Nikes grundare, om hur han nu sitter i sin favoritfåtölj i sitt hem i Oregon och ser tillbaka på sitt liv. Han är nu över 80 år gammal och har sedan länge lämnat sin operativa roll i företaget. Han har uppnått alla mål som en entreprenör kan tänkas drömma om: Han har skapat ett världsomspännande företag. Han har en enorm förmögenhet. Och ändå: På sista sidan av sin biografi skriver han med stort vemod: Å, vad jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och göra om allt igen!

För Kulladals del finns det flera anledningar att växa långsamt så här i början. Produktionen är känslig – som jag berättade i ett tidigare inlägg råkade snickeriet ut för en olycka, och vi är nu i processen att sätta igång två nya snickerier som komplement. Alla de tre snickerier vi nu jobbar med är små, ett fåtal anställda vardera, och det är således inte inte helt enkelt för dem att växla upp. Duktiga snickare är svåra att få tag på.

Vi håller därför vårt tempo på två sålda kök per månad. Det kan tyckas lite, men det är ungefär vad snickerierna kommer mäkta med under hösten.

Det betyder att vi kan sälja ungefär 10 kök till under året, sedan får vi pausa orderingången. Vilket på ett sätt är otillfredsställande – vi vill ju helst inte tacka nej till kunder – men på ett annat sätt är det rätt skönt: Det ger oss tid att bygga vidare på våra interna processer (till exempel ritverktyget på vår hemsida), och förbereda långsikta marknadsföringsaktiviteter, så att vi är ännu bättre rustade framöver.

Vi siktar förstås på att producera betydligt mer än två kök per månad. I nuläget tittar vi på olika sätt att utöka kapaciteten – kanske ska vi jobba med fler snickerier i andra länder, eller kanske en mer automatiserad CNC-process? Eller kanske startar vi ett eget snickeri?

 

Kulladal (nya köksföretaget) Meningen med allt Uncategorized

Vecka 36: Inget Fotografiskt Center

I början av 2013 gick vi i Apelöga ut med nyheten om att vi tänkte starta ett Fotografiskt Center i Malmö. “Fotografiska” i Stockholm var en förebild, och vi hade ambitioner att starta något liknande. Huset “M1” i Frihamnen, en övergiven, hundra år gammal, magasinsbyggnad på 12 000 kvadratmeter var platsen där det skulle ske.

Första året gick rätt bra. Vi fick stöd för idén, från många håll inklusive Malmö stad. Och vi gjorde en crowdfundingkampanj som visade att det fanns intresse även bland gräsrötterna.

Men så började det gå segare. Magasinet, som vi ville flytta in i låg inom CMP:s avspärrade område, och skulle göra så flera år till. Det fanns planer från Malmö stad att Nyhamnen/Frihamnen – där M1 ligger – skulle omvandlas från industriområde till stad, men tidsplanerna sköts hela tiden fram.

Vid ett tillfälle, när vi sökte finansiering för projektet, pitchade jag idén om ett Fotografiskt Center till en investerare. Det var en man i 70-årsåldern, som när han hörde statusen om M1 sa kort:

– Det där lär inte jag få uppleva i min livstid.

Halvvägs in i min pitch kryssade han över mitt namn, på listan med personer som skulle pitcha för honom den dagen. Han insåg det som vi själva inte riktigt ville inse i det skedet: Att det skulle bli rejält svårt.

Vad vi borde gjort annorlunda

Det har gått snart sju år sedan vi sattes igång. Känslorna som förknippats med projektet har gått från entusiasm, glädje, förhoppning, till att så småningom glida över till frustration, sorgsenhet, skam (“vilka tror ni att ni är!”). Nu till slut har det för mig landat i en slags likgiltighet.

Jaja, vi försökte, vi misslyckades, nu går vi vidare.

Vad gick fel? Jag tror inte det var något fel på idén eller ambitionerna. Men vi saknade erfarenhet av att driva sådana här långa processer, i en ofta väldigt byråkratisk miljö.

Och om jag skulle gjort något annorlunda från start så hade det nog varit att hitta en person som kunde jobba med projektet minst på halvtid. Men eftersom vi bara jobbade med projektet på strötimmar, lite då och då, tappade vi tempo. Projektet blev ett stort dåligt samvete, som vi aldrig riktigt fick ordning på. Det fanns så mycket vi skulle kunnat göra, men vi mäktade inte med det.

Sista hoppet

Som en sista dödsryckning hittade vi i somras en person som ville jobba med vårt projektet på halvtid. Vi skrapade ihop en budget för att täcka lönen.

Planerna på M1 var övergivna, men vi hade hittat andra potentiella lokaler i Varvsstaden. Personen vi anställde fick i uppdrag att göra allt vi inte hade orkat och hunnit med: Möta fastighetsägare, pitcha till investerare, nätverka, prata med rätt personer inom Malmö stad.

Men efter ett par månader hoppade hen av.

Och så var det med det.

Nu är energin slut. Hoppet om att vi ska kunna lyckas med det här projektet är dött. Det är inte projektet i sig det är fel på – rätt personer kan säkert lyckas! – men vi ger upp nu.

Ångrar jag något? Kanske att vi inte gav upp tidigare. Det blev onödigt utdraget. Ungefär som den här texten.

Uncategorized

Vilse i Warszawa

Hamnade plötsligt på en mörk skogsstig i Warszawa igår kväll.

Så här gick det till:
Jag kör runt i Polen, besöker snickerier. Efter några timmar i bil är jag tillbaka på flygplatsen. Lämnar hyrbilen, och börjar gå mot hotellet som ligger ”very close to the airport”, enligt deras egen beskrivning.

Visar sig vara 2 kilometer.

Jag sätter igång Google Maps och börjar gå. Det är högsommarvarmt, 25 grader, trots att solen gått ner och det nu är mörkt.
Google Maps leder mig längs stora bilvägar, och visar mig sedan en gångbro över motorvägen.

Jag går över bron. På andra sidan tycks civilisationen ta slut. På höger sida: En gammal grind, hängandes på trekvart, framför vad tycks vara en övergiven trädgård. Som hämtat ur en amerikansk skräckfilm.

Till vänster: en smal grusväg. Google Maps pekar åt vänster.

Jag börjar gå, och hör samtidigt en bil köra fram till där jag just var, till den gamla grinden. Bilen stannar, släcker lyset. Bildörren öppnas, någon går ut och öppnar grinden. Grinden ger ifrån sig ett högt gnällande ljud.

Jag vänder bort blicken, går vidare åt andra hållet, längs grusvägen. Men efter hundra meter tar vägen slut. Framför mig finns ett gallerstängsel med anonyma byggnader bakom. Google Maps visar att det ska finnas en väg till höger om stängslet. Men där finns bara ett tätt buskage. Jag går närmre och ser en liten, smal stig.

Google Maps tycker att jag ska gå in där. Jag är inte lika övertygad.

Här finns ingen gatubelysning, det är nästan helt mörkt. Det enda som lyser är fullmånen.

Jag vill inte vända tillbaka, vill inte möta personen i bilen vid den läskiga grinden.

Tänker att den lilla stigen förmodligen är en kort passage genom buskagen ut till en riktig väg.

Men det är det inte. Stigen fortsätter längre in i buskaget. 100 meter? 200 meter? Det är mörkt och smalt. I månljuset anar jag högar med skräp längs stigen. Kanske tillhåll för hemlösa? Missbrukare? Kriminella? Fantasin börjar skena iväg, jag försöker hejda den.

Är detta verkligen vägen till hotellet? Ja, enligt Google Maps är det.

Då hör jag en hund skälla.
Den kommer närmare, den springer åt mitt håll skäller allt argare. Hur hanterar man en attackerande hund? Stå stilla eller springa?

Hunden kommer från samma håll som jag själv kommit ifrån. Kanske från bilen vid läskiga grinden? Jag skymtar hunden i ögonvrån, ser att den stannar. Den verkar vända tillbaka, men jag vill inte chansa: Jag ökar takten, börjar småspringa och hoppas att den mörka stigen snart ska leda ut till en större väg. Stigen svänger några gånger till, jag tycker mig se och höra rörelser i buskagen runt mig, jag springer allt snabbare.

Och så plötsligt: Gatlampor, vanliga gator, vanliga hus, i en vanlig stad. Som om ingenting har hänt.

Uncategorized

Det är lätt att starta företag. Men hur gör man för att få det att växa?

Give me six hours to chop down a tree and I will spend the first four sharpening the axe.
– Abraham Lincoln

Hur ska man hinna med allt som behöver göras varje dag?

Jag är förmodligen inte ensam i att tycka att detta är ett ständigt problem. Akuta problem slåss om uppmärksamheten med mer långsiktiga problem. Vilka problem ska hanteras först?

I sådana stunder försöker jag tänka på Lincolns liknelse. Det akuta är att få ner trädet. Men istället för att börja hugga med en slö yxa så är det klokare att vässa den först. Varför? För när första trädet är nerhugget så finns det fler träd som ska huggas ner.

De akuta problemen som måste has hand om upphör aldrig att komma. Och då är det bäst att vara rätt rustad.

Att bygga företag i rätt ordning

Sedan 18 månader tillbaka bygger vi företaget Skandinaviska Shakerkök från grunden. För att få det att växa måste vi, bland annat, göra följande:
1. Vi måste marknadsföra våra produkter, för att nå nya kunder.
2. Vi måste ha processer för produktionen, för att kunna ta hand om de nya kunderna.

Men vi gör punkt 2 före punkt 1. Vilket jag tror att man bör. Men jag tror att många företag gör det i fel, omvänd, ordning.

För det är frestande att börja med marknadsföringen. Det känns mest intuitivt. Och marknadsföring är roligt att jobba med.

Så, först marknadsför de sina produkter, och sedan när det kommer efterfrågan så försöker de lösa produktionsproblematiken. Följden blir att drömmen – att ha massor av kunder – vänds till en mardröm när de inte hinner leverera.

De har en slö yxa och massor av träd som måste huggas ner innan lunch.

Det är så de många företag dör. Att starta ett företag är lätt, men att få det att växa är en konst.

Automatisera mera!

Vi har medvetet vänt på ordningen. Vi marknadsför ganska blygsamt – mycket långsammare än vad vi borde ha gjort om målet är att få många kunder. Men målet för oss är inte att maximera antalet kunder nu. Målet är att ha många nöjda kunder om ett år. Och om tio år.

Därför har vi senaste tiden lagt mycket tid på våra processer. Sexigt va?

Jag bloggade tidigare i år om hur vi samlar in leads (potentiella kunder) via webannonsering. Att ha leads är bra, men att ta hand om leads tar tid.

Vi har fram till nyligen hanterat alla leads manuellt: Vi har mailat uppföljningar och antecknat i ett enkelt CRM-system (läs: Google Spreadsheet…).

Men när vi insåg att denna manuella leadhantering tog tid och fokus från de heta kunderna, de som verkligen behöver handhållning för att slutföra sin köksbeställning, så började vi automatisera leadprocessen.

Jag har en vän, Martin, som är begåvad kodare, och han gillar att bygga robotar. Han gör det bättre än jag kunde föreställa mig.

Roboten gör nu lead-hanterings-jobbet åt oss. Den håller koll på alla nya leads som kommer in, och beroende på kundens väg in till oss så anpassas uppföljningsmailet som roboten skickar.

Och plötsligt har vi frigjort massor av tid.

Jobba utan att få betalt

I min andra bransch, fotobranschen, är uppdragen ofta rätt straight forward: Man får ett uppdrag, man utför uppdraget, och sedan får man betalt. Jobb på spekulation är relativt ovanligt.

I köksbranschen är det tvärt om. Spekjobb är snarare regel än undantag, eftersom processen ser ut så här:
1. En intresserad kund hör av sig.
2. Köksleverantören ritar flera olika förslag åt kunden.
3. Det skickas hundratals mail fram och tillbaka, och det blir fler möten och telefonsamtal.
4. Endast i sällsynta fall lägger kunden en beställning. I de flesta fall blir det ingen affär, och säljaren jobbat utan att få betalt.

Det är en lurig rävsax, för säljarens fokus hamnar fel. Istället för att ta hand om kunderna som faktiskt vill köpa, så läggs det mesta av tiden på kunder som aldrig kommer till skott. Följden kan bli att de som verkligen är intresserade inte får den uppmärksamhet som de förtjänar. Vilket kan leda till att de hoppar av affären.

En ond cirkel.

Vår lösning i Skandinaviska Shakerkök har varit att implementera ett ritverktyg som finns på vår hemsida. Det låter som en rätt självklar grej, men faktum är att de flesta köksleverantörer inte har ett digitalt ritverktyg online. Och de som har det, till exempel Ikea, har ett ritprogram som känns som en relik från 1998.

Så, de flesta av våra leads börjar nu själva rita sin kök med vårt program. Vi hör inte av dem förrän de börjar närma sig avslut. Och eftersom vi frigjort tid så har vi nu gott om tid att ta hand om dem.

Automatiserad orderhantering

Nästa steg för oss är att automatisera orderhanteringen. Hittills har vi haft en rätt blygsam orderingång – när vi summerar året har vi landat på två-tre kök per månad, vilket resulterar i en omsättning på runt 3 miljoner kronor.

Med så få ordrar har vi haft tid att lägga mycket manuellt arbete på varje order.

Men det kommer inte vara hållbart i längden. Förr eller senare måste vi hantera en order om dagen, och varje order innehåller hundratals små detaljer. Att hantera allt manuellt kommer garanterat leda till massor av (dyra) misstag.

Alltså, för att undvika fel och för att spara tid i framtiden, så håller vi nu på att automatisera också denna process. Rent konkret innebär det att vi dels vidareutvecklar ritprogrammet så att detta kan ta hand om alla detaljer i varje order. Dels bygger robot-Martin en process för att exportera ut all data från ritprogrammet för att kunna skapa orderbekräftelser och underlag till snickerierna.

Automation är så vackert!

När den här delen av automationen är klar så kommer varje order bara kräva några minuter, istället för timmar. Då, men inte förr, är det läge att öppna marknadsföringskranarna. Då är vi reda att ta hand om större volymer av kunder.

Hur den marknadsföringen kommer se ut kommer jag skriva om framöver här i bloggen.

___

Tips på fortsatt läsning

Om du liksom jag gillar böcker, så kommer här tre tips som ger fördjupade insikter kring hur man bygger företag på ett långsiktigt sätt:

The E-Myth Revisited: Why Most Small Businesses Don’t Work and What to Do About It beskriver vägen från ensamföretagare till entreprenör.

Min stora takeaway är distinktionen mellan “working in the business” och “working on the business”. Det förstnämnda är det vardagliga arbetet (att hugga ner träd) som gör att man aldrig kan växa, för att man helt enkelt inte har tid. Därför måste man ta sig tid att jobba on the business (att vässa yxan).

Perennial Seller: The Art of Making and Marketing Work that Lasts är skriven av Ryan Holiday, som är nån slags übermänniska – han har skrivit åtta böcker på sex år, och han är bara 31 år gammal. Och alla hans böcker är, utan undantag, väldigt bra också. Knäckande.

Hursomhelst, den här boken handlar om vikten av att vara långsiktig. I boken berättas till exempel om Google, som tog det lugnt med marknadsföringen under de första åren. Anledningen var att de hela tiden byggde och förbättrade sin produkt. Och följaktligen brydde de sig inte om om det dröjde innan användarna anslöt, eftersom produkten skulle vara bättre imorgon än vad den var idag.

Efter att ha läst den boken blev jag mer övertygad om att det rätta sättet att bygga företag är att ha blicken fäst vid horisonten, istället för att drunkna i alla akuta vardagsproblem. (Lättare sagt än gjort dock).

Shoe Dog: A Memoir by the Creator of Nike

Jag sparade det bästa till sist, för om det är någon bok du ska läsa så är det denna. Det är en fantastisk historia om, och av, Nike’s grundare Phil Knight.

Historien tar sin början under en joggingtur i början av 60-talet när Phil bestämmer sig för att testa en idé han haft ett tag: Att importera japanska löparskor.

Därifrån är det sedan en fascinerande resa från skoförsäljning ur bakluckan av en bil till ett miljardimperium. En otroligt välskriven bok. Den är underhållande och inspirerande, särskilt om man gillar entreprenörskap (eller löpning, eller skor, eller bara gillar en bra berättelse).

Det enda jag inte gillar med boken är att den tog slut.

Boktips Företagskultur Marknadsföring Mitt nya jobb Uncategorized

Platsannons: Hjälp oss att starta ett fotocenter i Malmö!

OK, det här är kanske inte så kul som rubriken låter, för det handlar egentligen om ett omöjligt uppdrag. Eller iallafall väldigt svårt. Gillar du svåra utmaningar? Läs vidare.

Sedan 2013 har vi jobbat med idén att starta ett fotocenter i Malmö. Tanken var/är att skapa något som liknar Fotografiska, placerat i ett övergivet hamnmagasin i Malmö. Idén fick snabbt spridning och vi fick många ivriga påhejare.

Sedan började det gå trögt.

Under de fem år som gått har det varit både upp- och nedgångar. Främst det senare, om man ska vara ärlig, för annars hade ju fotocentret funnits nu.

Vi behöver få in nytt blod i projektet.

Och det är där du kommer in i bilden. Eller kanske någon du känner. Någon som känner för att ta sig an ett “omöjligt” uppdrag.

Som Shackleton skrev i sin berömda platsannons inför en Antarktis-expedition: “Long months of complete darkness … honor and recognition in case of success.”

Tycker du att Malmö borde ha ett fotografiskt center, och skulle du vilja jobba för det? Isåfall börjar det brännas.

Förutsättningarna

Planerna på fotocentret i Malmö är alltjämt levande, om än i dvala.

Vi har övergivit planerna på M1, fastigheten som vi först tittade på, och istället har vi tagit sikte på Varvsstaden. Där finns en fantastisk gammal fastighet som skulle vara perfekt för fotocentret.

Men, för att få till ett hyreskontrakt där krävs att vi kan visa upp att projektet är uppbackat av tillräckligt med kapital. Det är just nu den svåra nöten att knäcka.

Under åren som gått har vi fått in del stöd i form av stipendier, vilket gör att vi har en slant på banken. Den slanten räcker ungefär ett halvår om vi anställer någon. Till exempel dig.

Ditt uppdrag

Under det halvår som du är anställd så blir ditt uppdrag att få liv i fotocenter-projektet. Skapa entusiasm! Få investerare att vilja investera! Få folk att tro på projektet igen! För att sedan också få till finansieringen.

Du kommer att arbeta mot en budget och ett mål. Arbetet består främst i att ta kontakt, träffa, förhandla och skriva avtal med investerare. Mina kollegor och jag kommer finnas tillhands för stöd och råd längs vägen.

Det är bra om du har dokumenterad erfarenhet av att skaffa finansiering av projekt och/eller verksamheter, gärna inom kultur/nöjes/eventsektorn.

Kontakta mig om du gillar utmaningar, så snackar vi vidare: adam.haglund@apeloga.se

Uncategorized

Jag vill hjälpa din startup

Jag har hållit med fotografi i över 20 år, och jag har jobbat med företagsfotografi i minst 10. Men det var först häromåret som jag insåg hur viktigt fotografi faktiskt är för ett företag. Det hände närmare bestämt i juni 2017 när jag behövde bilder till mitt nystartade köksföretag.

Ni som följt den här bloggen kan historien:
I slutet av 2016 tog jag ett steg tillbaka på Apelöga. Några månader senare drog jag igång ett nytt företag, Skandinaviska Shakerkök, som jag nu driver parallellt med Apelöga.

Hursomhelst.
Ett nytt företag måste marknadsföras. Syns du inte, finns du inte, sägs det.

Men faktum är att det inte räcker med att synas. Du måste synas på rätt sätt.

För mitt nya företag, som ville marknadsföra premiumkök, handbyggda av massivt trä, så var det oerhört viktigt att bilderna var i samklang med det premiumvarumärke jag försökte skapa.

Kort sagt: Jag behövde riktigt bra bilder för att kunna vara trovärdig för kunderna.

Som tur var för mig så löste det sig rätt lätt:
Jag kunde plåta en del själv, och jag fick hjälp av mina kollegor på Apelöga att plåta andra bilder och en kundcasefilm. Det finns fördelar med att äga en fotobyrå…

För hur hade det gått annars? Då hade jag behövt betala kanske 50 000 – 200 000 kronor för samma material. Och som nystartad hade jag definitivt inte de pengarna.

Moment-22 för en startup

Det var då jag insåg det moment-22 som många nyföretagare sitter fast i:

1. De har inte råd att marknadsföra sig med rätt bilder och filmer, eftersom de är i uppstartsfasen.
2. Eftersom de inte marknadsför sig på rätt sätt bygger de inte sitt varumärke.
3. Utan varumärkesbyggande blir det låg försäljning.
4. Utan försäljning finns det inga pengar över till marknadsföring.

Repeat.

Jag, med min bakgrund, hade turen att slippa detta moment-22, och kan nu ett halvår senare se hur orderlistan för Skandinaviska Shakerkök börjar fyllas på, tack vare lyckad marknadsföring under hösten.

Vi hjälper ditt nya företag

Ur detta föddes en idé på Apelöga:

Tänk om vi kunde ”sponsra” startups med gratis fotograferingar och filminspelningar, och få betalt först i efterhand när företagen tagit fart?

Apelöga har ju indirekt redan hjälpt ett företag, mitt Skandinaviska Shakerkök, att komma igång. Nu vill vi hjälpa fler.

Idén är att vi i Apelöga plåtar och filmar gratis åt ditt företag. Ungefär som en investerare stöttar ett företag, men istället för pengar investerar vi med vår arbetsinsats. I gengäld får vi betalt när, och om, ditt företag tar fart.

Intresserad?
Om du driver en startup som behöver bild- och/eller filmmaterial, så kan du höra av dig till oss. Vi är särskilt intresserade av startups med stor tillväxtpotential, men vi är öppna för det mesta.

Anmäl ditt intresse genom att maila adam.haglund@apeloga.se. Berätta lite om ditt företag och din affärsidé, och varför du vill jobba med oss.

Om intresset är ömsesidigt bokar vi ett möte. Sedan, om vi tror på din idé, så inleder vi ett samarbete. Då får juristerna göra sitt, så att vi kommer fram till ett avtal som känna bra och rättvist för båda parter.

Uncategorized