Vecka 36: Inget Fotografiskt Center

I början av 2013 gick vi i Apelöga ut med nyheten om att vi tänkte starta ett Fotografiskt Center i Malmö. “Fotografiska” i Stockholm var en förebild, och vi hade ambitioner att starta något liknande. Huset “M1” i Frihamnen, en övergiven, hundra år gammal, magasinsbyggnad på 12 000 kvadratmeter var platsen där det skulle ske.

Första året gick rätt bra. Vi fick stöd för idén, från många håll inklusive Malmö stad. Och vi gjorde en crowdfundingkampanj som visade att det fanns intresse även bland gräsrötterna.

Men så började det gå segare. Magasinet, som vi ville flytta in i låg inom CMP:s avspärrade område, och skulle göra så flera år till. Det fanns planer från Malmö stad att Nyhamnen/Frihamnen – där M1 ligger – skulle omvandlas från industriområde till stad, men tidsplanerna sköts hela tiden fram.

Vid ett tillfälle, när vi sökte finansiering för projektet, pitchade jag idén om ett Fotografiskt Center till en investerare. Det var en man i 70-årsåldern, som när han hörde statusen om M1 sa kort:

– Det där lär inte jag få uppleva i min livstid.

Halvvägs in i min pitch kryssade han över mitt namn, på listan med personer som skulle pitcha för honom den dagen. Han insåg det som vi själva inte riktigt ville inse i det skedet: Att det skulle bli rejält svårt.

Vad vi borde gjort annorlunda

Det har gått snart sju år sedan vi sattes igång. Känslorna som förknippats med projektet har gått från entusiasm, glädje, förhoppning, till att så småningom glida över till frustration, sorgsenhet, skam (“vilka tror ni att ni är!”). Nu till slut har det för mig landat i en slags likgiltighet.

Jaja, vi försökte, vi misslyckades, nu går vi vidare.

Vad gick fel? Jag tror inte det var något fel på idén eller ambitionerna. Men vi saknade erfarenhet av att driva sådana här långa processer, i en ofta väldigt byråkratisk miljö.

Och om jag skulle gjort något annorlunda från start så hade det nog varit att hitta en person som kunde jobba med projektet minst på halvtid. Men eftersom vi bara jobbade med projektet på strötimmar, lite då och då, tappade vi tempo. Projektet blev ett stort dåligt samvete, som vi aldrig riktigt fick ordning på. Det fanns så mycket vi skulle kunnat göra, men vi mäktade inte med det.

Sista hoppet

Som en sista dödsryckning hittade vi i somras en person som ville jobba med vårt projektet på halvtid. Vi skrapade ihop en budget för att täcka lönen.

Planerna på M1 var övergivna, men vi hade hittat andra potentiella lokaler i Varvsstaden. Personen vi anställde fick i uppdrag att göra allt vi inte hade orkat och hunnit med: Möta fastighetsägare, pitcha till investerare, nätverka, prata med rätt personer inom Malmö stad.

Men efter ett par månader hoppade hen av.

Och så var det med det.

Nu är energin slut. Hoppet om att vi ska kunna lyckas med det här projektet är dött. Det är inte projektet i sig det är fel på – rätt personer kan säkert lyckas! – men vi ger upp nu.

Ångrar jag något? Kanske att vi inte gav upp tidigare. Det blev onödigt utdraget. Ungefär som den här texten.