Lösningen på alla problem (det är dumt att vara smart)

I början av 00-talet fick jag en Rubiks kub av min dåvarande flickvän/nuvarande fru. Under de kommande åren satt jag emellanåt med kuben för att försöka lista ut hur den ska lösas. Sex sidor med nio färgade kvadrater på varje sida. 54 rutor totalt, det ska väl inte vara så svårt?

Jag försökte i åtskilliga timmar. Rätt snabbt lärde jag mig lösa en sida, och sedan en till. Men just när jag trodde att hela lösningen var inom räckhåll gick allt sönder när jag försökte lösa en tredje sida, och jag fick börja om igen.

Jag löste den aldrig.

För ett par veckor sedan hittade min 11-åriga dotter min gamla nötta kub. Hon blev genast nyfiken. Kollade Youtube och lärde sig de ”algoritmer” som behövs för att lösa kuben. Efter ett par dagar kunde hon lösa den på fem minuter, utan hjälp av Youtube.

Under kommande veckor lärde hon sig fler algoritmer, och det gick allt snabbare att lösa kuben. Och hon la en stor portion av sina sparpengar på att köpa en ”speed cube”.
Nu är hennes rekord 29 sekunder.

Jag skriver detta inte bara för att jag är en stolt pappa som vill skryta om sitt barn, utan för att det finns en lärdom om problemlösning här.

Men först en annan historia, som jag hörde i en podcast för kanske tio år sedan, och som jag tänker på ofta. Kvinnan som intervjuades i podden berättade att hon tidigare hade arbetat som brandman. Hon fick ofta höra att hon som var så liten och förhållandevis svag knappast kan vara lika duktig brandman som hennes muskelberg till manliga kollegor.

Det visade sig vara en felaktig slutsats. Hon berättade ett exempel:
Säg att du ska forcera en dörr i ett brinnande hus. Vad gör du? De stora starka brandmännen försöker först få upp dörren med muskelkraft – sparka, slå, trycka. När inte det funkar så tar de upp de relevanta verktyg som finns för ändamålet, och bryter upp dörren. Men när den ”svaga brandmanskvinnan” står inför samma utmaning, då vet hon att muskelkraften inte kommer att räcka och hon går direkt på verktygen.
Vilken av de två får snabbast upp dörren? Jo förstås: Den som börjar använda verktygen först.

Svagheten är en styrka.
Styrkan en svaghet.

Detta är skillnaden mellan att jobba hårt och att jobba smart, som jag också skrivit om här.

Jag skriver det här till mig själv, som en påminnelse, för jag har en läggning åt att vilja lösa alla problem genom att tänka ut en lösning. Jag har ibland en självbild av att vara smart, ”high achiever”, osv. När jag inte kan lösa ett problem genom att tänka, så försöker jag tänka hårdare. Som brandmännen som tror att deras muskler räcker för att forcera en låst dörr.

Poängen gick verkligen hem till mig när jag såg min dotter lösa Rubiks kub. Hon löste den inte för att hon kunde tänka ut bättre lösningar än jag – hon är inte smartare än jag (än) – utan för att hon sökte upp verktyg och metoder som behövs för att lösa den. Hon insåg intuitivt, på samma sätt som brandmanskvinnan framför den låsta dörren, att det behövs verktyg för att lösa problemet.
(Så jo, hon är nog smartare än jag.)

Ibland när jag sitter och mekar med mina skrivmaskiner tänker jag: Hade jag kunnat lösa det här mekaniska problemet utan mina verktyg? Utan de långa smala tänger, peanger, krokar och skruvmejslar i verktygslådan, hade jag kunnat få bort de där små fjädrarna och böja den otillgängliga plåtbiten?

Trots att jag vet det riktiga svaret – det är ”Nej” – är min ryggmärgsreflex:
Ja! Jag hade kunnat lösa det, det hade bara tagit lite längre tid!

Det är fel. Det tar inte bara längre tid; det är omöjligt. På samma sätt som jag inte kunde tänka ut lösningen på en Rubiks kub, hur mycket tid jag än fick på mig.

Vad är sensmoralen här?
Kanske denna: När du står inför ett svårt problem som du inte kan lösa, så fungerar det inte att jobba hårdare eller längre. Lösningen finns istället i att hitta rätt verktyg och metoder.

Jag har insett att det är dumt att tro att jag är smart – det gör att jag överskattar mina förmågor och blir blind för lösningar.

Personlig utveckling Produktivitet Skrivmaskiner

Skrivande som ger ringar på vattnet

De två senaste inläggen här i bloggen – om investerare och om våra IT-projekt – har gett ringar på vattnet. Folk har hört av sig, och vi har haft ett par intressanta samtal med potentiella investerare. Och våra pågående IT-projekt har delvis fått en ny inriktning, tack vare input från några av er läsare.

Det som skrivs här i bloggen får ibland ett eget liv, tycks det. Det fascinerar mig. Och det uppmuntrar mig till fortsatt bloggande, trots att det ibland är en hög tröskel att ta sig över när jag ska skriva ett inlägg.

Senaste veckorna har ärligt talat mest handlat om brandsläckning. Vilket gjort att det jag egentligen borde göra – till exempel att ta tag i översättningen av vår sajt till norska – inte är klart än. Tanken är att lansera i Norge snart, där vi tror att det finns en bra marknad för vår produkt. Vi har redan sålt ett tiotal kök dit, utan någon marknadsföring. Det ska bli spännande att se vad som händer när vi gör riktade insatser ditåt.

Min kollega Josefine och jag var dessutom på en AW med Tysk-Svenska Handelskammaren, vilket var betydligt roligare än det kanske låter. Vi har hittills avfärdat Tyskland som marknad för Kulladal, men efter handelskammarens dragning om de möjligheter (och hinder, för all del) som finns där blev vi ändå sugna.

Hamburg 2024 kanske?

* * *

Senaste året har jag tänkt mycket på skrivande. Att skriva en bok har alltid varit min dröm. Jag fick mitt första refuseringsbrev från ett bokförlag när jag var 10 år. Jag hade skickat min ”stora roman” till olika bokförlag. En lektör svarade vänligt att ett manus behöver vara längre än fyra sidor. Men där fanns några bra idéer, skrev de uppmuntrande.

Författaren Ryan Holiday skrev någonstans att ”Om du vill skriva spännande saker måste du först leva ett spännande liv”. Jag tänker på det ibland, särskilt när något dåligt händer. ”Allt går åt helvete, men det blir kanske ett kapitel i min bok”, tröstar jag mig.

För något år sedan insåg jag att den där boken aldrig kommer bli skriven om jag inte sätter igång att skriva den. Det var då jag bestämde att jag måste ha en skrivmaskin, och så dök jag ner i det kaninhålet…

Senaste halvåret har jag lyckats skapa en skrivarrutin. En halvtimme varje morgon (nästan), innan jag väcker barnen, skriver jag en sida eller två. Jag vet inte riktigt vad det ska bli, jag håller ambitionerna och förväntningarna låga. Mina mantra är ”95% is about showing up” – att skriva lite varje dag, oavsett inspirationsbrist eller trötthet eller vilka ursäkter jag kan hitta på. Det ska bli ett ”shitty first draft”.

”Shitty first draft” kommer från ”Bird By Bird”, av Anne Lamott, en av mina favoritböcker om skrivande. Poängen är att första utkastet alltid är dåligt, men det går att redigera i efterhand. Ett tomt blad, däremot, går inte att redigera.

Det är en anledning till att jag gillar skrivmaskiner. Det blir per definiton ett shitty draft när jag skriver på dem. Felstavningar och konstiga meningsbyggnader, eftersom det är omöjligt att redigera medan jag skriver. Vilket är befriande.

* * *

Nu går skrivandet och jobbet hand i hand i min vardag. När jag skriver tänker jag på jobbet, när jag jobbar tänker jag på skrivandet. Det ena föder det andra.

Under de kommande veckorna ska vi gå in djupare i några investerarsamtal, och norska sidan ska lanseras, och IT-projekten ska planeras och struktureras. Vem vet vad det leder till, och vilka minor jag kommer att trampa på längs vägen. De får bli nya kapitel i min bok.

Bloggen Kulladal (nya köksföretaget) Meningen med allt Skrivmaskiner

Hobbies: Meningslöst tidsfördriv, eller värdefull energiladdare?

Winston Churchill hade två hobbies. När han jobbade med en bok varvade han skrivandet med att mura tegelväggar. Hans uttalade dagsmål var ”2000 ord och 200 tegelstenar”. Varför? Det var inte för att han behövde mura något, eller för att någon bad honom göra det. Utan bara för att han ville. För att ha något att göra med händerna, och för att kuna låta tankarna vandra fritt.

Den andra av hans hobbies var att måla. Under krigsåren tog han pauser då han gick ut med sina penslar och staffli. Han målade med glada färger, som en kontrast till den mörka verkligheten, och det sägs att målandet hjälpte honom genom depressiva perioder. Han skrev också en bok om denna hobby, Painting as a pastime.

Min hobby startade för knappt ett år sedan och jag har skrivit om det tidigare här i bloggen: Skrivmaskiner. ”Räcker det inte med en?”, brukar folk undra när de hör att jag köpt ännu en skrivmaskin, och det har de ju rätt i. Men skrivmaskinerna har ackumulerats hos mig, och min fascination för dem har inte minskat.

Ibland försöker rättfärdiga det för mig själv med att skrivprocessen blir bättre på maskin. När jag sitter hemma på vinden i vårt hus och skriver – oftast innan barnen har vaknat – är det totalt distraktionsfritt (mobilen lämnar jag i ett annat rum). Men nej, det förklarar inte varför jag har så många.

Följdaktligen blir jag en smula generad över det här konstiga intresset och frågar mig om finns det någon vettig logik i det. I de stunderna tänker jag på Winston Churchill och hans tegelstenar. Vad var poängen med dem egentligen?

Kanske är poängen att en hobby balanserar arbetet. För min del har skrivmaskinshobbyn hjälpt till att jag helt kopplar bort jobbet efter arbetstid. Jag kollar inte mailen på kvällar och helger längre. Det är en 20-årig vana, att ständigt ständigt kolla mailen, som nu brutits. Betyder det att jag numera jobbar mindre, och får mindre gjort? Nej, snarare att jag nästa arbetsdag är mer laddad, och kan jobba mer effektivt, när jag är tillbaka vid jobbdatorn.

Det finns också något välgörande att jobba med händerna, till skillnad från den digitala, abstrakta miljön som är min och mångas arbetsvardag.

Churchills båda hobbies – måla och mura – var något han gjorde med händerna, och på samma är det för mig. Skrivandet i sig är en taktil upplevelse, och också att serva och reparera dem. Efter att ha meckat med omkring 50 skrivmaskiner senaste året har jag blivit hyfsad på att fixa fel i dem.

Ett fel i en skrivmaskin är alltid mekaniskt, och mer eller mindre synlig, till skillnad från en bugg i en mjukvara som är osynlig (åtminstone för mig som inte kan läsa kod). Tillfredsställelsen i att ha lyckats hitta och fixa ett sådant mekaniskt fel – genom att sätta dit en fjäder eller böja till en metallbit – är oväntat stor.

Det är konstigt det där. Egentligen är det väl helt meningslöst? Vad spelar det för roll om en metallbit är böjd på rätt sätt, eller om en fjäder kommit på plats?

Men ändå. Ju djupare ner jag kommer i skrivmaskins-kaninhålet, desto mer tror jag på hobbyns läkande kraft.

Personlig utveckling Produktivitet Skrivmaskiner

Kraftig expansion och tryck över bröstet

Det har gått tre månader sedan jag sist bloggade. Tre mörka vintermånader. När det var som mörkast – bokstavligt och bildligt – besökte jag sjukhuset och fick hjärtat kollat. Här kommer snabbreprisen:

Jag var i Litauen i februari och insåg några saker. Kors och tvärs genom landet körde jag, för att hälsa på hos våra snickerier och snacka om framtidsplanerna.

Litauen är på många sätt ett intressant land, och det är också intressant hur lite gemene man i Sverige känner till om landet. Trots att det bara ligger 1,5 timme bort med flyg.

Folk brukar blanda ihop de baltiska staterna, som om de vore ett och samma land. ”Ni tillverkar era kök i Estland, va?”. Nej, Litauen är unikt. Det är ett litet land med stort fokus på träindustri och möbeltillverkning. Cirka 50 000 litauer jobbar inom möbelindustrin.

Det är alltså ingen tillfällighet att jag är i Litauen titt som tätt.

Denna gång blev det ett tiotal timmar i bil och på flygplan. Jag reste ensam – vilket jag gillar – och det gav massor av tid för reflektion. Jag fick tillfälle för intag av ny inspiration, i form av Tim Ferriss podcast och ett par olika ljudböcker.

Helt ärligt:
Vintern hittills har känts rätt tung för mig. Det har varit mer än den vanliga stressen och pressen som hör ihop med att driva företag. Under vintern har det liksom blivit lite mörkare. Omvärldsläget med recession och höga räntor, och därtill kriget i Ukraina, och NATO-krisen i Turkiet, har inte hjälpt humöret. Vi har leverantörer i både Ukraina och Turkiet.

En fredag kväll för några veckor sedan blev det ett kort sjukhusbesök. Medelåldersklyschan ”tryck över bröstet” och jag blev rekommenderad att kolla upp det. Det visade sig vara falskt alarm, EKG:t visade inga problem, men det blev en väckarklocka, som man klyschigt säger.

Vi – Kulladal Kitchens – expanderar kraftigt just nu. Vi bygger ut vårt showroom och bygger samtidigt två nya showroom, i Göteborg och Jönköping. Och allt blir alltid dyrare och mer utdraget än vad man räknat med. Eftersom vårt företag är helt självfinansierat så påverkar varje krona. När det kostar mer än beräknat så känns det fysiskt i mig.

“Varje företag är en löst ihophållen katastrof”, sa en av intervjupersonerna i ett Tim Ferriss-podavsnitt, vilket varje entreprenör kan känna igen sig i. Det är bara på ytan företag ser välfungerande ut.

När jag körde runt på den litauiska landsbygden – överallt trähus med liggande panel, och storkbon på var och varannan telefonstolpe – slog det mig att jag slarvat med två vanor som jag haft tidigare: Dels att läsa böcker, dels att skriva och reflektera. På samma sätt som att ”man blir vad man äter”, är det med ens inre liv. Utan input av tankeföda, och tid att processa den, blir det näringsbrist för själen.

Därför tar jag nu ett omtag med bloggen. Ett inlägg i veckan, från och med nu. Jag behöver en fast process och rutin. Utkasten skriver jag på mina skrivmaskiner på morgnarna innan barnen vaknar.

“Bloggen är död”, förkunnade en annan av Tim Ferriss intervjupersoner, när jag körde runt i Litauen. Det är kanske sant (det var förresten samma insikt som fick mig att sluta blogga 2008…). Men, poängen med bloggandet är för mig inte att “nå ut”. Det är en process som jag vet skapar bra följdeffekter: Om jag har en skrivarrutin, så kommer automatiskt bokläsarrutinen att hållas igång, vilket leder till mindre slötid att scrolla på sociala medier, och därmed mindre risk att dras ner i de själsliga avgrunderna som omger oss.

Så ja, jag har kommit igång med bokläsandet igen. Jag har gjort en lista på de böcker som påverkat mitt företagande mest genom åren – listan består av 12 böcker – och har nu börjat läsa om dem. Mer om dessa böcker i kommande blogginlägg.

Helt kort om läget på Kulladal:
Recessionen har kommit av sig, åtminstone för nu. Vi säljer mer kök än någonsin, nyss sålde vi vårt 200:de kök. De första 100 köken tog 30 månader. Den andra hundringen gick på 13 månader. Det går bra nu! Och allt är en löst ihophållen katastrof. Fast det är bra, ändå!

Kulladal (nya köksföretaget) Meningen med allt Personlig utveckling Skrivmaskiner

Hur hittar man producenter utomlands?

Kulladal har i nuläget snickeriproduktion hos tre olika snickerier – två av dem i Litauen och ett i Turkiet. Ibland får jag frågan: Hur hittar man snickerier utomlands? Det generella svaret har jag inte, men jag kan berätta hur vi gjorde. Här kommer ett par brokiga historier om hur det gick till.

Litauen

Det började hösten 2017, när vi var i uppstartsfas av Skandinaviska Shakerkök. Våra två första provkök till testkunder hade byggts av ett snickeri i Malmö, men processen var ärligt talat lite svajig. Kommunikationen med snickeriet kändes sådär, och dessutom ville de höja priserna rejält – 40% – något vi kände att det inte fanns utrymme för. Så vi började söka utomlands.

Vi hittade en ingång på Region Skåne, som berättade om ett europeiskt nätverk – EEN som hjälper företag inom EU med export/import. Själva förfarandet var rätt byråkratiskt: Vi skulle skriva en sammanfattning på vad vi letade efter, och handläggaren på Region Skåne skulle sedan distribuera informationen till sina utländska systerkontor runt om i Europa.

Jag hade inga större förhoppningar när vi inledde processen, men vi hade inget att förlora.

Det visade sig snart att EEN var en juvel! Vi fick väldigt bra hjälp av handläggaren och processen gick smidigt.

Vi lärde oss att det finns två huvudsakliga länder inom EU som har gott snickeriproduktion: Polen och Litauen. En handfull snickerier svarade på vår annons och skickade in ansökningar om att jobba med oss. Efter en första gallring hade vi kommit ner till två snickerier, båda i Litauen, som verkade kunna göra det vi var ute efter.

Båda snickerierna gick med på att tillverka varsitt provskåp, utifrån våra specar, som skickades till oss efter ett par veckor. Vår tanke var att välja ut ett av dem, men under processen mognade beslutet att jobba med båda.

Varför två snickerier istället för ett? Dels för att inte lägga alla ägg i samma korg, dels för att de båda snickerierna var (och är) rätt olika – deras styrkor och svagheter kompletterar varandra.

Snabbspolning fram till idag: Det ena av dessa båda snickerier jobbar vi med fortfarande och det andra bygger nästan alla kök åt min före detta kollega på Skandinaviska Shakerkök.

Idag jobbar vi med ytterligare ett litauiskt snickeri, som jag hittade på ett enklare sätt: Jag googlade. Så kan man också göra.

Turkiet

Vårt turkiska snickeri däremot, i Istanbul, är en väldigt annorlunda historia. Den började också under Skandinaviska Shakerkök-tiden, när vi ville utveckla en magnetlösning för våra skåpsluckor. Via Upwork fick jag kontakt med G, en driven entreprenör/ingenjör i Istanbul. Det blev många och långa diskussioner om hur magnetlösningen skulle utformas, men av olika anledningar blev den inte klar förrän en bit in i Kulladal-tiden (varför dessa magneter bara finns i våra Kulladalkök men inte i hos Skandinaviska Shakerkök).

När vårt ena litauiska snickeri brann ner en vårkväll 2021 så insåg vi att vi behövde fler korgar att lägga våra ägg i. Jag tog upp kontakten med G igen och frågade om han hade tips på snickerier. Under samma period sökte vi efter kontakter hos snickerier i Ryssland, Belarus och Ukraina – jag hade videomöten med flera av dem. Med facit i hand var det nog tur att det inte blev något av dessa.

Hursomhelst, G svarade att han inte kände till något snickeri, men att han kunde starta ett.

Nu två år senare inser jag vilken otroligt dålig idé det är att starta ett snickeri från scratch. Det finns så många fallgropar att falla i att det nästan är omöjligt, och att dessutom göra detta utanför EU – med all byråkrati det innebär – gör att jag verkligen inte kan rekommendera det till någon. Det är ett minfält.

Men det visste inte vi, så vi gick in i Istanbul-satsningen med full fart, och brände broarna bakom oss (läs: betalade en hel del i förskott).

Oj vilken resa det har varit. Vi har lärt oss massor. Otaliga saker har gått fel längs vägen, men alla problem har blivit lösta. Sedan en tid tillbaka är vi ute på andra sidan. Snickeriet i Istanbul levererar fantastisk kvalitet, och med hög produktivitet. De och vi har tillsammans satt upp en logistiklösning (egen lastbil) som funkar bra.

Kort sagt: Om vi inte hade tagit det ”dåliga” beslutet att satsa i Istanbul hade vi inte kunna växa och möta efterfrågan från våra kunder.

Ja, så gick det till! Maila mig gärna om ni har fler frågor eller funderingar kring hur vi jobbar!

Skrivmaskiner!

Till sist: Ni undrar ju: ”Vilken skrivmaskin har du skrivit utkastet till det här blogginlägget?” Glad att ni frågar! Jag skrev det på en Hermes Media 3 (denna!), och scannade sedan in texten med mobilen med hjälp av appen Prizmo Go. Och sedan redigerade jag texten i Simpletext i datorn.

Jag ska förresten starta en skrivmaskinsshop. Ja, det är smalt! Inget man bli rik på men kul ska det bli. Mer om det framöver!

Kulladal (nya köksföretaget) Skrivmaskiner