Så blir 2024 i Kulladal! (Nya ägare? Nya medarbetare?)

2023 var ett mellanår i Kulladals utveckling. Efter att ha dubblat omsättningen varje år sedan starten, så stannade det av under förra året. Det mesta av utveckling och expansionsplaner lades på is, för att vänta ut vad som skulle hända med konjunkturen.

Nu är känslan att det har vänt. 2024 blir ett år med fart. Det finns gott om signaler – både i vårt företag och i samhället i stort – att hjulen börjat snurra snabbare.

Det innebär att vi nu tar tag i flera projekt som gått på sparlåga. Dessa projekt är, för att nämna några:

  • Vidare utveckling av vårt ritprogram, och vårt interna IT-stöd
  • Produktion av content, bland annat en serie nyhetsmail, och en hel del nya inredningsfotograferingar 
  • Automatisering av ritningar i Solidworks
  • Expansion i Sverige, i första hand ett dedikerat showroom i Stockholm
  • Internationalisering (i första hand showrooms/samarbeten i Tyskland och Norge, i andra hand i Finland och Danmark)
  • Utveckling av minst en ny produktserie (garderober, badrum, tvättstuga) och kanske ytterligare en
  • Utveckling av en helt ny produkt, som ligger utanför köksvärlden

Samtidigt strömmar det in nya leads, och vi har fullt upp att ta hand om alla kunder och den dagliga businessen. Dessutom har vår kollega Josefine nu gått på föräldraledighet och jag har själv nått taket av min kapacitet. Det finns mer att göra än vad jag kan och hinner.

Detta leder därför till två tankespår.

Kulladal tar in externt kapital?

Vi lutar åt att ta in externt kapital (och vi kommer även satsa mer av vårt egna kapital). Jag gillar tanken på gräsrotsfinansiering, och att Kulladal skulle kunna bli ett ”kundägt” företag. Vi har redan pratat med några av våra kunder om detta. Om du är intresserad av vad det skulle innebära att investera i Kulladal (oavsett om du är tidigare kund eller inte) kontakta mig så skickar jag mer info.

Kulladal får nya medarbetare?

På grund av nuvarande arbetsbelastning behöver vi förmodligen få in mer arbetskraft, mer kompetens. Kanske en ”trainee” som kan jobba med mig i de olika utvecklingsprojekten. Det skulle kunna bli en win-win. Kanske en projektanställning i någon form. Det är lite oklart än.

Vi kommer inte annonsera ut detta på något annat sätt än här i bloggen, så tipsa mig gärna om du vet någon som skulle passa för att jobba med Kulladals utvecklingsprojekt.

Bloggen fyller år, världen går under och allt blir lite bättre

Min blogg fyller sju år idag. Det startades efter att jag bestämt mig för att lämna min dåvarande karriär i fotobranschen, för att testa något nytt. Funemployment, för att göra plats för något nytt.

De sju åren visade sig innehålla uppstarten av två företag – först två år med Skandinaviska Shakerkök , sedan Kulladal Kitchens – och en försäljning av mitt gamla företag Apelöga.

Kulladal håller på att avsluta sitt fjärde år sedan vi lanserade Tjugotalsköket i januari 2020.
2023 har innehållit ett par riktiga lågvattenmärken – jag sparar beskrivningen av dessa till mina memoarer – men det mesta har tuffat på rätt bra. När vi nu stänger böckerna för året kan jag konstatera att vi ökar omsättningen jämfört med 2022. Inte mycket, men ändå.

Men det är klart, marginalerna är sämre än 2022. På det stora hela är det ändå betydligt bättre än väntat. 2022 började i brinnande högkonjunktur. När vi gick in i 2023 var det fokus på inflation, skenande Euro och Den Stora Recessionen.

Det var, och är, krig i Ukraina, och sedan dess har det blossat upp nya galenskaper i Mellanöstern. Och så lite klimat-apokalyps på det.
Allt går åt helvete!
Eller?

Nja, något jag lärde mig se efter att ha läst Same As Ever, av Morgan Housel, är att även om vi tenderar att fokusera på olyckorna – och få vår världsbild färgad av det negativa – tickar det mesta stadigt uppåt.

Vår perception fungerar så att vi lägger märke till det som förändras, framför allt det som blir sämre. Det är en överlevnadsinstinkt, och media hjälper dessutom oss att upprätthålla känslan av att undergången är nära.

Men titta till exempel på börsen, OMX30-indexet, under 2023. Inflation, ränterusning, Euro-katastrof borde väl betyda en nergång? Nej, drygt 15% upp i skrivande stund, trots allt som går fel i världen.

(Om börsen däremot skulle ha gått ner 15% skulle vi definitivt fått se löpsedlar om det.)

Hur förklarar man det? Tja, det finns helt enkelt mycket som går bra i världen!
Det mesta, faktiskt.

Till exempel:
Gissningsvis mer än 20 000* svenskar dör inte varje år på grund av hjärt- och kärlsjukdomar. De skulle ha dött, om det inte vore för medicinvetenskapens framsteg under de senaste decennierna.

Men det blir inga löpsedlar av massdöd som inte inträffade. Och det blir inga artiklar eller reportage om alla framsteg i labben – de är för många, och för samtidigt för små för att märkas.

Jag försöker begränsa mitt nyhetsintag, och istället ha en strikt nyhetsdiet. Målet är att hänga med i vad som händer i världen (Text-TV-appen är perfekt för detta ändamål), men som undviker att jag går ner för djupt i alla historier om världens misär (som dränerar min energi och som samtidigt gör mig blind för de goda nyheterna).

Det är lätt att glömma de ständiga framstegen, de som är för små för att märkas, men som ger en ”ränta på ränta”-effekt. I Kulladals fall har vi under 2023 succesivt förbättrat vår interna mjukvara, vilket resulterat i sparad tid och undvikna fel. Vi har fortsätta bygga vårt varumärke och följarskara. Vi har förfinat produktionen och utvecklat vå produkter. Men allt har skett i små steg, så små att det i efterhand är svårt att minnas dem.

De goda effekterna, ränta-på-räntan av allt arbete, blir snabbt det nya normala. Och det är sådant som inte uppmärksammas.

Hur kommer 2024 bli?
Det kommer förstås hända oväntade saker, både ute i stora världen och i våra egna små världar. Men det mesta kommer att vara som vanligt. Det kommer vara vardagspusslande och upp- och nergångar, det blir förmodligen snöslask i februari och varmt i sommar.
Det mesta kommer vara konstant. Och mycket kommer att hela tiden bli lite, lite bättre.
Nytt år, samma möjligheter!

***

*) Höftad siffra interpolerad utifrån siffrorna i USA, som nämns i denna text.

Skrivande som ger ringar på vattnet

De två senaste inläggen här i bloggen – om investerare och om våra IT-projekt – har gett ringar på vattnet. Folk har hört av sig, och vi har haft ett par intressanta samtal med potentiella investerare. Och våra pågående IT-projekt har delvis fått en ny inriktning, tack vare input från några av er läsare.

Det som skrivs här i bloggen får ibland ett eget liv, tycks det. Det fascinerar mig. Och det uppmuntrar mig till fortsatt bloggande, trots att det ibland är en hög tröskel att ta sig över när jag ska skriva ett inlägg.

Senaste veckorna har ärligt talat mest handlat om brandsläckning. Vilket gjort att det jag egentligen borde göra – till exempel att ta tag i översättningen av vår sajt till norska – inte är klart än. Tanken är att lansera i Norge snart, där vi tror att det finns en bra marknad för vår produkt. Vi har redan sålt ett tiotal kök dit, utan någon marknadsföring. Det ska bli spännande att se vad som händer när vi gör riktade insatser ditåt.

Min kollega Josefine och jag var dessutom på en AW med Tysk-Svenska Handelskammaren, vilket var betydligt roligare än det kanske låter. Vi har hittills avfärdat Tyskland som marknad för Kulladal, men efter handelskammarens dragning om de möjligheter (och hinder, för all del) som finns där blev vi ändå sugna.

Hamburg 2024 kanske?

* * *

Senaste året har jag tänkt mycket på skrivande. Att skriva en bok har alltid varit min dröm. Jag fick mitt första refuseringsbrev från ett bokförlag när jag var 10 år. Jag hade skickat min ”stora roman” till olika bokförlag. En lektör svarade vänligt att ett manus behöver vara längre än fyra sidor. Men där fanns några bra idéer, skrev de uppmuntrande.

Författaren Ryan Holiday skrev någonstans att ”Om du vill skriva spännande saker måste du först leva ett spännande liv”. Jag tänker på det ibland, särskilt när något dåligt händer. ”Allt går åt helvete, men det blir kanske ett kapitel i min bok”, tröstar jag mig.

För något år sedan insåg jag att den där boken aldrig kommer bli skriven om jag inte sätter igång att skriva den. Det var då jag bestämde att jag måste ha en skrivmaskin, och så dök jag ner i det kaninhålet

Senaste halvåret har jag lyckats skapa en skrivarrutin. En halvtimme varje morgon (nästan), innan jag väcker barnen, skriver jag en sida eller två. Jag vet inte riktigt vad det ska bli, jag håller ambitionerna och förväntningarna låga. Mina mantra är ”95% is about showing up” – att skriva lite varje dag, oavsett inspirationsbrist eller trötthet eller vilka ursäkter jag kan hitta på. Det ska bli ett ”shitty first draft”.

”Shitty first draft” kommer från ”Bird By Bird”, av Anne Lamott, en av mina favoritböcker om skrivande. Poängen är att första utkastet alltid är dåligt, men det går att redigera i efterhand. Ett tomt blad, däremot, går inte att redigera.

Det är en anledning till att jag gillar skrivmaskiner. Det blir per definiton ett shitty draft när jag skriver på dem. Felstavningar och konstiga meningsbyggnader, eftersom det är omöjligt att redigera medan jag skriver. Vilket är befriande.

* * *

Nu går skrivandet och jobbet hand i hand i min vardag. När jag skriver tänker jag på jobbet, när jag jobbar tänker jag på skrivandet. Det ena föder det andra.

Under de kommande veckorna ska vi gå in djupare i några investerarsamtal, och norska sidan ska lanseras, och IT-projekten ska planeras och struktureras. Vem vet vad det leder till, och vilka minor jag kommer att trampa på längs vägen. De får bli nya kapitel i min bok.

Mellanhanden – pressad och klämd

En snickare ringde mig för ett tag sedan. Han sa sig vara intresserade av att samarbeta med oss, kanske behövde vi fler snickare? Fler montörer eller arbetare i snickeriet? Under samtalets gång förstod jag att det egentligen var mest ett spionagesamtal – han ville få veta hur vi jobbade, vilka kunder vi hade, hur vi hittade dem, och så vidare, för att dra nytta av det i sin egen business.

Den här typen av spionage händer ibland, förmodligen oftare än jag vet eftersom jag bara känner till de fall som vi upptäckt. Men generellt har jag inget emot att dela med mig av hur vi jobbar – det är ju därför jag skriver den här bloggen – så jag berättade hur det är.

”Kunderna kommer till oss med önskemål om ett nytt kök, och sedan guidar vi kunden, och tolkar deras önskningar. För att sedan förmedla allt till snickeriet”, berättade jag.

“Va?!”, sa snickaren på andra sidan tråden. “Ni snickrar inte själva? Ni är alltså bara en mellanhand?” Hörde jag kanske en ton av förakt i hans röst, när han uttalade sista ordet?

Kanske trodde han nu att skulle bli lätt att konkurrera ut oss, eftersom han själv var snickare och inte behövde någon mellanhand mellan sig och kunden? Att kapa mellanleden, det är ju så man tjänar pengar, eller hur?

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Ni vet hur det kan vara: Man blir ställd och kommer inte på något. Förrän långt senare, när man processat vad som sagt, och inser man vad man borde svarat, men då är det ju för sent.

Tja, man kan alltid blogga om det istället, ett år senare.


Ja det stämmer att vi “bara” en mellanhand mellan kunden och snickeriet. Det är mycket information som ska “översättas” från kunden till snickeriet. Dels från svenska till engelska (eftersom våra snickerier är utomlands), dels från “kundspråk” till “hantverkarspråk”.

“Gör skåpet lite större på höger sida” på kundspråk kan heta “Right frame 80, recess 60” på snickerispråk.

Mellanhand. Bokstavligt talat mellan två parter.
Den del som blir klämd när de två andra utövar press.


Mitt första decennium i arbetslivet, när jag var frilansfotograf, jobbade jag direkt mot min kund, som oftast var ett företag. B2B, som det heter. Jag behövde inte vara mellanled.

I backspegeln känns min gamla ”jag-gör-jobbet-själv”-tillvara som en dröm. Att inte behöva förlita sig på att någon annan ska göra det. Väldigt okomplicerat.

Fast nej, nu förenklar och förskönar jag min gamla tillvaro, The grass is always greener on the side that’s fertilized with bullshit.

Hursomhelst, det är en tydlig kontrast mellan min gamla frilanstillvaro jämfört med så som vi på Kulladal jobbar idag: Vi är emellan vår kund, en privatperson, och snickeriet.

Privatpersoner, det är ju sådana som du och jag, så det kan väl inte vara så farligt? Vanliga människor ju.

Du kanske känner några vanliga människor? Om inte, så kan jag berätta för dig hur de är: Vanliga människor vill ha så mycket som möjligt för minsta möjliga peng.

Och den andra sidan, leverantörerna, är egentligen inte så annorlunda. De vill, grovt förenklat, göra så lite så som möjligt för maximal summa.


Alla partner agerar förstås helt rationellt utifrån sina behov och perspektiv, men det är också därför det behövs en mellanhand, en medlare.

Till exempel:

En kund frågar om vi kan göra en tallrikshylla. Det är inget som ingår i vårt ”standardsortiment”, så vi behöver stämma av med snickereit. De svarar att de så klart kan göra en tallrikshylla. ”Hur ska den se ut och vad får vi betalt?”, frågar de. Vi går tillbaka till kunden, frågar om inspirationsbilder, som vi sedan översätter till ritningar. En enkel sak som en tallrikshylla visar sig innehålla många detaljer och val av dimensioner och proportioner. ”Är det så här ni tänkte er?”, frågar vi kunden när ritningarna till slut är klara, och vi sätter samtidigt en prislapp på projektet. ”Hur känns priset?”

Och så håller det på så, fram och tillbaka mellan kunden och oss och snickeriet, gång på gång, i projekt efter projekt. Ibland rullar det på bra, ibland blir det skav och friktion. Ständigt finns risk för missförstånd, att saker blir ”lost in translation”. Och hela tiden är vi beroende av att någon annan – snickeriet – utför vår kunds önskningar.


En köksaffär är förstås inte på liv och död, även om det ibland kan kännas så. Det är ju en hel del pengar inblandade. Och många känslor och mycket nerlagd tid och engagemang från alla håll.

I mitten av processen finns vi, mellanhanden, som ibland blir rejält klämd och ihoptryckt. Jag har upplevt det tydligare under det senaste halvåret, nu när det börjar bli sämre ekonomiska tider. Pressen. Kan leda till tryck över bröstet.


Jaja, vad hade du väntat dig?, frågar jag mig själv ibland när jag klagar som mest. Alla branscher, och alla jobbroller, har sina för- och nackdelar.

Hur gick det förresten med snickaren, han som ringde och spionerade? Jag hörde aldrig mer ifrån honom, och hittills har han inte startat någon konkurrerande köksverksamhet.

Om skrivandets två fiender, och skrivmaskinsmani

Nu måste jag skriva om skrivmaskiner. Jag har blivit besatt av dessa under de senaste veckorna.

Det började med att jag läste Draft no 4, en bok om hur man skriver non-fiction (och som Tim Ferriss ofta rekommenderar i sin podcast). I boken nämndes att det finns författare som fortfarande skriver på skrivmaskin. “Ha!”, tänkte jag i en halv sekund, “vilka teknikfientliga bakåtsträvare!”. Men i nästa ögonblick förstod jag plötsligt. Jag förstod.

Låt mig förklara, genom att berätta om de två fienderna, som förstör allt skrivande (och annat kreativt skapande):
Den ena fienden är distraktioner. I en dator och mobiltelefon finns de överallt. De buzzar och plingar och gör allt för att dra till sig min uppmärksamhet. De lockar med instant gratification. (Odysseus hade koll på denna fiende: Därför lät han sig bli fastsurrad vid masten när de seglade förbi sirenerna.)

Den andra fienden är den lilla rösten i huvudet som avbryter mitt i ett flow för att säga att jag nu borde redigera texten. Det är ett lömskt trick, för det verkar ju logiskt – varför inte redigera texten? Problemet är att när man hoppar mellan skriv-läge och redigerar-läge, så aktiveras olika delar av hjärnan. Det går att hoppa från skriv-läge till redigerar-läge relativt enkelt, men det är svårt att hoppa tillbaka. När anden är ur flaskan…

Dessutom kommer redigerar-delen av hjärnan tycka att texten hittills är skit och att det inte finns någon anledning att fortsätta jobba med den.

Båda dessa fiender är kanske egentligen samma fiende, den som Steven Pressfield kallar för The Resistance. The Resistance vill att du ska misslyckas.

Vad är botemedlet? Jo, en maskin som underlättar skrivande. En skrivmaskin, det hörs ju på namnet.

En skrivmaskin har inga blinkande appar och det kommer inga notifikationer. Och det är näst intill omöjligt att redigera texten under tiden man skriver, eftersom bläcket redan är instämplat på pappret. Per automatik lyckas man med det som Anne Lamott kallar för A shitty first draft. Poängen är att man måste stänga av självcensuren för att kunna producera någonting alls. (Lamotts bok Bird by Bird är förresten DEN BÄSTA boken om skrivande jag vet, läs den!)

Tillbaka till läsningen av Draft No 4: Sekunden efter att jag läst och skrattat åt skrivmaskinsförfattarna, lade jag ifrån mig boken och påbörjade det som skulle växa till en besatthet: Jag gick in på Tradera, sedan Facebook Marketplace, sedan Blocket, och sökte på: “Skrivmaskin”. En värld öppnade sig.

Några av mina första intryck var:
1. Det finns många begagnade skrivmaskiner! (Inte så konstigt eftersom alla hade en för 30 år sedan, och nu har ingen någon)
2. Många av maskinerna är estetiskt tilltalande (i mitt tycke särskilt 60-talsmodellerna)
3. De är billiga, vilket förstås hänger ihop med punkt 1.
4. Det är omöjligt att inte köpa en, eller två eller flera.

Min förra Blocket-besatthet, i våras, var att söka efter racercyklar, vilka är väldigt dyra, så nu blev jag positivt överraskad av hur många skrivmaskiner man kan få för nästan inga pengar. Jag började buda hem några stycken, och köpte några på chans från Blocket. De två första som kom hem var ett par italienska Olivetti-maskiner. Särskilt den ena, en Olivetti Lettera 32, i ett tealgrönt metallchassi, var kärlek vid första ögonkastet.

Varför inte bara en skrivmaskin, det räcker väl? Svar: På grund av punkt 2 och 3.

Mina döttrar, 6 och 9 år gamla, drogs genast till maskinerna. De knappade på tangenterna, lärde sig hur pappersmatningen och returspaken fungerar, skrev små brev till varandra.

Jag kom att tänkta på hur jag själv i deras ålder hade en enda önskan en julafton runt 1990: Att få en egen skrivmaskin. Vilket jag fick – en elektrisk maskin som jag sedan skrev oräkneliga sidor på under flera år tills den till sist blev ersatt av familjens PC.

Oj ja, det här blev ett off-topic-inlägg i bloggen, och tanken är inte att den ska handla om skrivmaskiner framöver (även om jag just nu inte kan komma på något annat i hela världen som kan vara viktigare). Istället har jag startat ett instakonto, där jag tänkte posta bilder och texter där om mina skrivmaskinseskapader. Följ gärna!

Nästa inlägg kommer att handla om Kulladal igen. Det händer så mycket där, vet inte var jag ska börja. Men jag kommer dit, snart.

Och nu kanske någon undrar lite skeptiskt: “Om nu skrivmaskiner är så bra, har du skrivit det här blogginlägget på skrivmaskin kanske?” Ja tänk för att jag har det. Eller nästan i alla fall: Jag skrev ett shitty first draft på min ena Olivetti-skrivmaskin för ett par dagar sedan, och lät sedan pappret med texten ligga och marinera (bildligt), tills jag nu skrev rent inlägget rakt in i WordPress. Processen funkar!

Till sist: Om ni råkar ha någon tjusig skrivmaskin som samlar damm, eller om ni springer på en på en loppis, eller hittar en maskin på secondhand, och att ni känner att ni inte vill ha den: Tipsa mig gärna! Jag vill ha fler…

Hur jag hittade en ny företagspartner

Strax innan jul berättade jag här i bloggen att jag sökte efter en ny partner till Skandinaviska Shakerkök. Rikard, som jag startade företaget med i april 2017, ville lämna.

Jag hade egentligen inget emot att köra vidare ensam. Men det fanns några två problem som jag behövde hjälp med:

1. Pengarna höll på att ta slut. Företaget hade ätit upp min sista sparpengar, och ännu låg kommande intäkter en bit fram i tiden. Jag räknade med att pengarna skulle vara helt slut i februari (och nu var det december…). Efter det skulle jag inte kunna betala hyran för vår butikslokal. Konkurs nästa?

2. Jag kände mig ensam. Att bygga företag, och samtidigt sälja företagets produkter, är rätt tungt. Som att bygga ett flygplan när man redan är uppe i luften. Och att göra det helt på egen hand är desto tyngre.

Den här kombon – att sakna pengar, och samtidigt ständigt jobba (för att skapa bättre förutsättningar längre fram) – är rätt påfrestande. Och ensamt.

Få i omgivningen förstår en. Ni som själva startat företag känner kanske igen er.

Två tänkbara partners

Hursomhelst. Jag sökte en partner, och hittade snabbt två olika alternativ: En vän till mig, med lång erfarenhet av att starta och bygga företag, var intresserad av att gå in som delägare tillsammans med sin affärspartner. Vi hade ett par möten, gjorde lite Excel-kalkyleringar, och rätt snart låg ett bud på bordet.

Ett annat alternativ var ett par affärskonsulter som hade investerat i andra småbolag och som såg möjlighet att investera i mitt bolag. En av dem hade dessutom erfarenhet från köksbranschen.

Båda dessa alternativ skulle lösa problem 1, som jag beskrev ovan. De skulle sätta in x hundratusen kronor på bankkontot, och jag kunde andas ut. Hotet om konkurs skulle vara avvärjt.

Men problem 2 – att jag ensam skulle driva bolaget operativt – fanns kvar i båda fallen.

Under jul- och nyårshelgerna pågick diskussioner med båda konstellationerna. Jag kunde se för- och nackdelar med båda. Kunde jag rent av ta in båda som investerare? Nja, det kändes inte helt rätt. Lite “för många kockar”.

Från läkemedelsbranschen till köksbranschen

Mitt i allt detta kom det sedan ett mail från Johan. Jag kände Johan lite sedan tidigare – jag har jobbat med hans sambo, som var frilansjournalist när jag var frilansfotograf. Johan berättade att han läst mitt blogginlägg om att jag sökte ny partner. Han hade just lämnat ett jobb som marknadschef på ett läkemedelsbolag och han sökte nya utmaningar.

Vi träffades några gånger, och mailade fram och tillbaka. Jag försäkrade honom om att min köksstartup var något helt annat än ett välavlönat jobb i läkemedelsbranschen. Jag berättade om alla hinder, hot och utmaningar som företaget stod inför. Och att det förmodligen skulle dröja minst ett år innan vi skulle kunna ta ut någon lön. Dessförinnan skulle vägen kantas av hårt jobb utan belöning.

Johan lät sig dock inte avskräckas. Han gav mig ett bud jag inte kunde säga nej till: en lösning på båda mina problem – pengaproblemet och ensamhetsproblemet – och några dagar senare började vi jobba ihop.

Hela processen – från blogginlägget om att jag sökte partner, tills att min nya partner började jobba i företaget, pågick mindre än en månad. Snabba puckar. Precis så som jag gillar det.

Att hitta våra roller

Johan och jag har nu jobbat ihop i drygt tre månader. Under tiden har vi tillsammans fortsatt att bygga upp företaget.

Vi har varit på flera resor till Litauen där vi har våra snickerier, och haft åtskilliga kundmöten. Vi har börjat hitta våra inbördes roller – Johan blir alltmer den som tar hand om alla kundförfrågningar (ett par stycken per dag i genomsnitt), medan jag lägger min tid på att bygga strukturerna i bakgrunden.

Till exempel jobbat jag nu med att utveckla ett köksplaneringsverktyg för hemsidan, samt att uppvakta press, skapa samarbeten med influencers. Och allt jag berättade om i förra inlägget om vår marknadsföringsteknik.

Mer om detta berättar jag framöver i bloggen så småningom. För om det är något jag har lärt mig av den här historien är att det kan vara rätt lyckosamt att blogga. Om jag inte hade skrivit det där inlägget i december, så hade mitt företag sett helt annorlunda ut. Den här bloggen blev min räddning.
____

Prenumerera gärna på bloggen om du vill hålla dig uppdaterad om hur arbetet med vår startup går.

Vet du om att du är blind?

När Steve Jobs fick en förhandstitt av vad som skulle bli Segway, ett tvåhjuligt självbalanserande elfordon, blev han entusiastisk. Han hade förvisso vissa invändningar mot designen, men själva idén tyckte han var “lika revolutionerande som persondatorn!”.

Jobs blev en av de första investerarna i Segway. Och hans investering gav eko i riskkapitalistvärlden. Jobs var känd för att ha känsla för teknisk innovation och förstå vad som funkar på marknaden. Om han trodde på Segway så skulle det alldeles säkert bli en hit. Investerarna flockades runt Segway.

Men Jobs hade fel, visade det sig. Produkten fungerade visserligen, men folk ville inte köpa den. Segway blev inte alls den stora revolution som förutspåtts.

Hur kunde Jobs ha så fel?

“Warning! Blind spots!”

Jag såg en buss en gång med en sticker på baksidan: “Warning! Blind spots!”. Bilister som tänkte köra om bussen varnades alltså för att chauffören inte kunde se dem, när de körde in i chaufförens döda vinkel.

Jag har tänkt en del på detta med blind spots som metafor. Vi har alla våra blind spots – det finns saker vi inte vet om oss själva, sådant vi är omedvetna om.

Och fundera på den här: Hur ska du kunna bli medveten om något du inte är medveten om?

Magkänslan som leder rätt… och fel

En förklaring till Steve Jobs missbedömning om Segway är idén om blind spots. Jobs var van att agera utifrån sin magkänsla när det handlade om persondatorer och senare om ipods och mobiler. Han hade levt hela sitt vuxna liv i den världen och hade samlat på sig massor av omedveten kunskap. Hans magkänsla ledde därför oftast rätt.

Men när det handlade om Segway – en annan bransch, en annan produkt – saknades den underliggande kunskapen. En magkänsla fanns där ändå, men den var mycket sämre grundad. Och här är poängen: För Steve Jobs kändes magkänslan likadant som när han hade en magkänsla om datorvärlden. Han var därför lika säker på magkänslan i båda fallen.

Han var omedveten om vad han inte visste. Han såg inte det han inte kunde se.

Hur kan du se det osynliga?

Det är relativt lätt att upptäcka blind spots hos personer i vår närhet, men det är mycket svårt att se dem hos sig själv. Vi väljer ofta att hålla ögonen stängda.

Handen på hjärtat: Hur reagerar du när någon i din närhet påpekar en brist hos dig? Om det är en brist du inte är medveten om är risken stor att du vänder taggarna utåt och avfärdar personen för att hen har fel, enligt dig.

Jag upptäckte en blind spot hos mig själv i höstas, då jag provjobbade i köksbranschen hos min vän Rikard som driver Funkiskök (och som nu är min partner i mitt nystartade köksföretag). Jag hade då en föreställning om att jag var rätt bra på att driva ett Instagram-konto – jag vet hur man plåtar, jag hur man berättar en story, jag vet hur bygger en följarskara – och satte därför igång detta för Funkiskök.

Jag hade fel. Jag körde kontot några veckor och det gick rätt knackigt.

Jag gick på föräldraledighet och lämnade över Instagram-kontot till en ny person. Som genom en ny strategi hade skaffat tusen följare till kontot inom ett par veckor. Nu, ett halvår senare, har kontot tickat upp till nästan 5 000 följare.

Mitt ego fick sig en törn. Hur kunde jag vara så jävla dålig?

Samtidigt, med lite distans, är jag glad för insikten. Nu har jag en blindspot mindre.

Nu går jag in i en hektisk period med anledningen av starten av mitt nya företag, Skandinaviska Shakerkök AB, och pausar bloggen ett tag. Jag kommer tillbaka. Till dess finns jag på Facebook, Instagram, LinkedIn och på mail. Och jag ses gärna IRL när det finns tid – om jag bjuds på kaffe avslöjar jag alla mina hemligheter…

Jordens undergång är nära. Låt oss göra lite fint under tiden.

Senaste tiden har jag kommit att intressera mig för shakerrörelsen. Så pass mycket att shakers nu kommer att vara en väsentlig del av mitt nya yrkesliv. 

Shakers var en religiös sekt i England i mitten av 1700-talet. Men en rätt sympatisk sekt. Till exempel rådde full jämlikhet mellan både kön och raser i deras samhällen.

Liksom många andra sekter genom tiderna trodde Shakers att slutet var nära. Kristus skulle återuppstå, yada yada yada. Men istället för att göra något galet som följd till sin övertygelse så fokuserade de på att göra fina saker. Ja bokstavligen tillverka fina saker.

De började snickra möbler och bygga hus. De byggde hela samhällen, och blev med tiden skickliga hantverkare. De vidareutvecklade också snickerikonsten: När verktygen som fanns till hands inte var bra nog, så uppfann de nya. Cirkelsågen till exempel är till stor del en Shakers-uppfinning.

Men det viktigaste arvet efter Shakers är deras estetik. Den var ett resultat av deras ihärdiga byggande – övning ger färdighet – dels en konsekvens av deras asketiska livsfilosofi. Deras mål var att göra möbler som var så enkla och fina i sig själva, att det inte behövdes några snirkliga utsmyckningar. En dekorativ list kunde leda till högmod, en dödssynd, och var därför inte välkommen.

De predikade ärlighet och enkelhet, vilket präglade såväl deras liv som deras estetik.

300 år senare

Nästan 300 år har gått sedan Shakers förutspådde jordens undergång. Under tiden har de själva nästan dött ut – de två sista shakers lever idag i Sabbathday Lake Shaker Village i Maine, USA. (Shakers har alltid levt i celibat, vilket har haft en hämmande effekt på tillgången på nya shakers…)

Den här bloggen har sedan den startades för ett halvår sedan handlat om jakten på mitt nya jobb. Nu vet jag att mitt nya jobb handlar om Shakers. Närmare bestämt: mitt nystartade företag kommer att tillverka och sälja shakerkök.

Shakerkök

I England och USA är shaker ett välkänt begrepp och en eftertraktat designstil. Autentiska shakermöbler säljs på auktioner för stora summor.

Det estiska och hantverksmässiga arvet efter Shakers lever kvar även här i Skandinavien. Shakerestetiken har legat till grund för bland annat funkionalismen på 30-talet. Och nutida Norrgavel har hämtat inspiration från Shakers.

Men trots detta hade jag aldrig hört talas om Shakers innan min vän Rikard, som byggt kök i 17 år, berättade om dem. Och när jag pratat med mina vänner om Shakers har jag upptäckt att jag inte var ensam om min okunskap. Väldig få verkar känna till shakerestetiken.

Nu ska det bli ändring på det. Tillsammans med Rikard, som driver Möllans Verkstäder och Funkiskök, och Camilla som driver bordbord, startar jag nu ett nytt företag som ska bygga kök i shakerstil.

Långt ifrån alla detaljer är klara än, men det vi vet är att:

1. Köken byggs för hand i massivt trä, på ett snickeri i Malmö
2. Köken baseras på ett modulsystem med standardmått
3. Det kommer finnas ett showroom i centrala Malmö (hyreskontraktet på lokalen skrivs på nu i dagarna)

Kök till självkostnadspris

Ett av de första stegen för oss är att hitta några provkunder, som vi kan tillverka kök åt. Dessa kunder får kraftig rabatt – typ självkostnadspris – mot att de blir försökskaniner och att vi får använda deras kök i marknadsföringssyfte. Till exempel behöver vi dessa provkunders input för att landa rätt i materialval (ek? björk?), färger, modulmått, med mera.

En första indikation om hur våra kök kan komma att se ut finns i detta moodboard nedan, med bilder från Pinterest (men tänk bort det brittiskt lantliga, och tänk till en mer skandinavisk touch). Maila mig om du är intresserad eller vet veta mer.

mood_shakerkok2

Om likheterna mellan en Saab V4 och din mobiltelefon

1. Saaben

För några år sedan köpte jag en Saab V4, från slutet av 60-talet. Den var rolig att köra med, men men svår att bromsa. Inte nog med att den saknade bromsservo – jag fick bokstavligen talat ställa mig på bromsen om jag ville få stopp på bilen. Dessutom fallerade ibland trycket av bromsvätska i ledningarna.

Konsekvensen blev att jag körde extremt försiktigt. Jag undvek vägar med mycket trafik. Och om jag ändå hamnade i närheten av andra bilar såg jag till att hålla extra gott säkerhetsavstånd till dem.

På samma sätt som jag förändrade min körstil med den gamla Saaben, gör vi också när vi kör en ny, säkrare bil. Ju säkrare bilen upplevs, desto mer vårdslöst kör vi, enligt Malcolm Gladwell.

Vi tenderar att kompensera för den förbättring, eller försämring, som våra verktyg ger oss.

2. Dammsugaren

Under förra seklet fick våra hem en rad nya apparater som skulle förändra våra liv: dammsugaren, tvättmaskinen, diskmaskinen med flera. Det förutspåddes att vi i framtiden skulle få mycket mer fritid, nu när maskinerna gjorde städjobbet åt oss.

Men hur blev det? Det visade sig att vi inte alls fick mer fritid. Istället sänktes toleransnivån för smuts. Kort sagt, Det som ansågs vara rent för 100 år sedan, är inte längre rent nog.

Vår nerlagda städ- och tvättid har förblivit ungefär densamma.

3. Mobilen

Jag har en känsla av att ju smartare våra telefoner blir, desto dummare blir vi. För på samma sätt som med bilar och städutrustning så anpassar vi oss till tekniken.

Nej, jag har inget emot att smarta mobiler ger oss tekniska hjälpmedel – det finns åtskilliga appar i min iPhone som jag använder varje dag och verkligen har nytta av.

Problemet är snarare att mobilen också är full av distraktioner. Så fort vi har tråkigt – i kön, på bussen, på toaletten – tar vi upp mobilen och scrollar igenom Facebookflödet.

Därför blir ditt arbete lidande

Vad är problemet med det? Jo, dels att vi blir beroende av mobilen, på samma sätt som en alkoholist är beroende av alkohol. (Om du inte tror mig: Testa att vara helt utan mobilen i en vecka, och känn sedan vilken enorm rush av dopamin du får när du sedan får använda mobilen igen.)

Det andra problemet är att mobilens distraktioner gör att vi blir sämre på att hantera hårt jobb. Att utföra riktigt krävande tankejobb, kostar hjärnenergi. Och på samma sätt som vi drar oss för att gå till gymmet (för att det känns jobbigt) så vill vår hjärna helst undvika att bli påfrestad. Om valet står mellan hårt jobb, eller en stund slösurfande på mobilen, så vinner oftast mobilen.

Konsekvensen blir att vårt arbete blir lidande. Det du skulle kunnat åstadkomma blir aldrig gjort. Först på lång sikt kan vi se konsekvenserna.

Höj dig över mängden!

I takt med att riktigt krävande jobb blir alltmer ovanligt, desto mer värdefullt är det de gånger det utförs. Alltså, om du vill sticka ut och höja dig över mängden så är det just fokuserat, hårt arbete som krävs.

Zadie Smith, brittisk författarinna, har fattat detta. Hon slutade med sin smartphone och ersatte den med en “flip phone”. Den är mycket svårare att surfa med, och det tar så lång tid att skriva SMS att hon har slutat skriva dem.

Frestelsen bort från det arbete som betyder något för henne – att skriva böcker – har blivit mindre.

Lästips: Deep work

För mig gick insikten fram när jag läste Cal Newports nyutkomna bok “Deep Work“. Om denna problematik, distraktion vs betydelsefullt jobb, intresserar dig så kommer du gilla Cals bok. En bra introduktion till boken är detta podcastavsnitt där författaren intervjuas av Pat Flynn.


Jag avslutar nu min föräldraledighet och börjar jobba igen. Därmed kommer också bloggen att återgå till den tidigare frekvensen och komma ut varje tisdagsmorgon.

Bloggen kommer också fortsättningsvis handla om hur man uppnår bättre och mer betydelsefullt arbete, varvat med inslag från jakten på mitt framtida jobb. (Faktum är att jag kanske redan har hittat det. Jag berättar mer senare.)

Prenumerera på bloggen genom att skriva in din mailadressen i boxen här nedan.