Två teman i Kulladal just nu: Försiktighet. Och nyfikenhet.
Vi är fortsatt försiktiga, som jag skrev om i förra inlägget. Vi växer medvetet väldigt långsamt. Vi har till och mer bromsat aktivt på sistone: För ett par månader sedan drog vi ner all betald annonsering via Google Ads till noll, och har i nuläget bara Instagram som aktiv kanal.
Det verkar vara tillräckligt: Det kommer in nya köksspekulanter dagligen. Inte fler än att vi kan ta hand om dem alla, och inte färre än att det räcker för att företaget ska gå runt.
Vi tre i företaget – Johanna och jag som jobbar heltid, och Jakob som håller i styrelsearbetet – har alla läst boken Small Giants nu i sommar. Boken ifrågasätter normen att ett företag måste växa för att vara hälsosamt. Tvärtom, menar författaren, finns det stora fördelar med att vara liten och istället fokusera på kvalitet. Man kan vara liten och ändå leverera stordåd. Därav namnet, Small Giants.
Boken består av ett tiotal case studies om företag som av olika anledningar valt att förbli små. Läsvärd bok! Inspirerande för alla entreprenörer som jobbar mot andra mål än börsnotering och exit. Om du inte orkar läsa hela bokan så kan du läsa första kapitlet där författaren sammanfattar konceptet på ett bra och tydligt sätt.
Det andra temat just nu är nyfikenhet. Mina barn frågar mig ibland vad jag jobbar med, och jag svarar “kök, och lite fotografi”. Och sedan lägger jag till: “För mig känns jobbet som lek”. Då verkar det som att de förstår att “jobba” kan vara rätt kul.
Sedan Johanna kom in i Kulladal, med sitt skarpa designsinne, så har hon öppnat några nya dörrar. I början av sommaren letade vi efter pallar till köksön i vårt showroom, men hittade inget vi gillade helt. Det ena ledde till det andra – vi blev nyfikna! – och plötsligt hade vi lagt en order på ett gäng egendesignade pallar, som just nu tillverkas i Turkiet.
Tanken är att vi ska sälja pallarna som komplement till våra kök, men vi har väldigt liten koll på om det kommer löna sig eller inte. Kanske säljer vi slut på första upplagan på en månad. Eller så tar det tio år?
Sedan spånade vi vidare kring hur vi ska kunna bjuda våra kökskunder på något litet extra. Vi funderade på att ta fram en skärbräda, med brännmärkt logo, som vi skulle kunna skicka med till kökskunderna. Trä känns ju naturligt liksom. Men en skärbräda är kanske lite… fantasilöst?
Vi skippade skärbrädan och landade till slut i att försöka ta fram egna kaffekoppar. Johannas vän Annika fick uppdraget att tolka våra önskemål, och i skrivande stund håller prototyper på att tas fram.
Varken pallarna eller kopparna kommer bidra till någon ökning av the bottom line – mer troligt är att det blir tvärt om. Men de bidrar till att vårt arbete känns som en lek! Och kanske att de någonstans bidrar till att stärka vårt varumärke. Så, ja, då kanske de faktiskt påverkar the bottom line på lång sikt, även om det aldrig var det som var meningen.
Och så var det det här med produktionen. Om du läst den här bloggen tidigare känner du till olyckan och att vi har haft utmaningar att kunna producera tillräckligt många kök. Senaste månaden har vi därför haft förhandlingar med ett snickeri om ett uppköp. Eller en sammanslagning. Eller något annat. Men trots att både vi och de delade samma vision (åtminstone trodde vi det) så havererade förhandlingarna efter ett par veckor. Det började skrivas i versaler, och vi insåg att det var läge att dra sig ur.
Tills vidare fortsätter vi med de tre snickerier som vi tidigare samarbetat med. De är alla duktiga, och enda nackdelen är att de är små och förmodligen inte har möjlighet att växa med oss.
Kommande veckor väntar nya diskussioner, med nya snickerier. Vi får se.
