Skrivande som ger ringar på vattnet

De två senaste inläggen här i bloggen – om investerare och om våra IT-projekt – har gett ringar på vattnet. Folk har hört av sig, och vi har haft ett par intressanta samtal med potentiella investerare. Och våra pågående IT-projekt har delvis fått en ny inriktning, tack vare input från några av er läsare.

Det som skrivs här i bloggen får ibland ett eget liv, tycks det. Det fascinerar mig. Och det uppmuntrar mig till fortsatt bloggande, trots att det ibland är en hög tröskel att ta sig över när jag ska skriva ett inlägg.

Senaste veckorna har ärligt talat mest handlat om brandsläckning. Vilket gjort att det jag egentligen borde göra – till exempel att ta tag i översättningen av vår sajt till norska – inte är klart än. Tanken är att lansera i Norge snart, där vi tror att det finns en bra marknad för vår produkt. Vi har redan sålt ett tiotal kök dit, utan någon marknadsföring. Det ska bli spännande att se vad som händer när vi gör riktade insatser ditåt.

Min kollega Josefine och jag var dessutom på en AW med Tysk-Svenska Handelskammaren, vilket var betydligt roligare än det kanske låter. Vi har hittills avfärdat Tyskland som marknad för Kulladal, men efter handelskammarens dragning om de möjligheter (och hinder, för all del) som finns där blev vi ändå sugna.

Hamburg 2024 kanske?

* * *

Senaste året har jag tänkt mycket på skrivande. Att skriva en bok har alltid varit min dröm. Jag fick mitt första refuseringsbrev från ett bokförlag när jag var 10 år. Jag hade skickat min ”stora roman” till olika bokförlag. En lektör svarade vänligt att ett manus behöver vara längre än fyra sidor. Men där fanns några bra idéer, skrev de uppmuntrande.

Författaren Ryan Holiday skrev någonstans att ”Om du vill skriva spännande saker måste du först leva ett spännande liv”. Jag tänker på det ibland, särskilt när något dåligt händer. ”Allt går åt helvete, men det blir kanske ett kapitel i min bok”, tröstar jag mig.

För något år sedan insåg jag att den där boken aldrig kommer bli skriven om jag inte sätter igång att skriva den. Det var då jag bestämde att jag måste ha en skrivmaskin, och så dök jag ner i det kaninhålet

Senaste halvåret har jag lyckats skapa en skrivarrutin. En halvtimme varje morgon (nästan), innan jag väcker barnen, skriver jag en sida eller två. Jag vet inte riktigt vad det ska bli, jag håller ambitionerna och förväntningarna låga. Mina mantra är ”95% is about showing up” – att skriva lite varje dag, oavsett inspirationsbrist eller trötthet eller vilka ursäkter jag kan hitta på. Det ska bli ett ”shitty first draft”.

”Shitty first draft” kommer från ”Bird By Bird”, av Anne Lamott, en av mina favoritböcker om skrivande. Poängen är att första utkastet alltid är dåligt, men det går att redigera i efterhand. Ett tomt blad, däremot, går inte att redigera.

Det är en anledning till att jag gillar skrivmaskiner. Det blir per definiton ett shitty draft när jag skriver på dem. Felstavningar och konstiga meningsbyggnader, eftersom det är omöjligt att redigera medan jag skriver. Vilket är befriande.

* * *

Nu går skrivandet och jobbet hand i hand i min vardag. När jag skriver tänker jag på jobbet, när jag jobbar tänker jag på skrivandet. Det ena föder det andra.

Under de kommande veckorna ska vi gå in djupare i några investerarsamtal, och norska sidan ska lanseras, och IT-projekten ska planeras och struktureras. Vem vet vad det leder till, och vilka minor jag kommer att trampa på längs vägen. De får bli nya kapitel i min bok.

    Prenumerera på bloggen





    [recaptcha]


    [utm_campaign_i][/utm_campaign_i]
    [utm_source_i][/utm_source_i]
    [utm_medium_i][/utm_medium_i]
    [utm_term_i][/utm_term_i]
    [utm_content_i][/utm_content_i]
    [gclid_i][/gclid_i]

    You may also like

    Leave a Reply