Häromveckan gav mig Jakob rådet att läsa Obstacle Is The Way, av Ryan Holiday. Jag har redan läst den, påpekade jag. Läs den igen, sa Jakob. Så jag gjorde det.

Jakon hade säkert bra anledningar att rekommendera mig boken. Obstacle Is The Way är knappt tio år gammal men redan en klassiker. Bokens huvudtes, som upprepas gång på gång är: Missöden som händer i ditt liv är inte bara av ondo; de öppnar också upp nya vägar.

Senaste året har det onekligen varit en del motgångar i vårt företagande (Jakob är delägare i Kulladal sedan starten). Och förmodligen har jag klagat lite väl högljutt ibland när världen inte betett sig som jag önskat. Kan vi se det som en möjlighet?, har Jakob frågat mig. Kan vi vända på det här?

Ryan Holidays tes i boken: Du blir inte bättre trots motgångarna, utan tack vare dem.

Därför är det viktigt att jobba med sitt förhållande till motgångar.

Låt oss säga att du ställs inför ett stort problem – kanske en jobbkatastrof eller en familjekonflikt – och du reagerar kraftigt på problemet. Hur kunde det här hända?! Ja, oavsett hur, så har du nu två problem istället för ett. Dels det ursprungliga problemet, dels det nya problem som din reaktion skapat.

Alla som haft småbarn, och tappat humöret när treåringen inte vill gå till förskolan, vet vad jag menar.

—

Kanske handlar det om acceptans. Att förstå att ingenting är någonsin perfekt. Det kommer alltid finnas silverfiskar i golvspringarna, maskrosor i gräsmattan och buggar i mjukvaran.

De två första exemplen – silverfiskar och maskrosor – är verklighet i huset där jag bor. Min fru har därför senaste året med terapeutiskt lugn rensat golvspringor där silverfiskarna bor. Centimeter för centimeter, med tandpetare. Vi har brädgolv i nästan alla rum i huset, det finns hundratals metrar med golvspringor. Räcker för att hålla händerna sysselsatta under många telefonmöten från hemmakontoret.

Själv har jag gått all-in på maskrosorna och insett att det också är en slags terapi. En anledning att komma ut, få lågintensiv motion, få jord på händerna. Solljus, frisk luft. Man man ha det sämre.

Och så var det det här med mjukvara. Jag måste få berätta om mjukvaran.

Senaste åren har vi, långsamt och bit för bit, byggt vårt egna datorprogram. Ett system för allt i Kulladal. Som håller koll på ordrar, lager, logistik. Som ger påminnelser och varningar. Ett slags mastermind som hjälper oss att inte tappa några bollar.

Denna mjukvara, som vi valt att kalla Mill, är lite mer än halvklar. Mill kan göra mycket, men inte allt som vi vill.

Jag har agerat som projektledare och produktägare, och har insett längs resan att mjukvara, liksom livet, aldrig blir precis som man tänkt sig.

Å ena sidan: Allt är möjligt! Som en av utvecklarna som vi jobbar med sa: ”Det är som fairy dust”.

Å andra sidan är jag inte Gud den allsmäktige, så jag får räkna med att inget funkar perfekt på första försöket. Buggar och skavanker är en del av verkligheten.

—
Jag hade ingen avslutning på den här texten. Så jag gick till gymmet istället. Där insåg jag plötsligt, halvvägs igenom mitt pass, att jag var på ett ställe fullt av bokstavliga hinder och motstånd. Poängen med gym är att använda motstånden som ett medel för att uppnå andra mål: Styrka, rörlighet, balans.

Där hittade jag sensmoralen för den här texten:
Jag ska se vardagens hinder som ett sätt att träna upp min mentala styrka. Genom att studera hindret och inta rätt position. Fokusera. Andas. Och sedan ge allt jag har.

Prenumerera på bloggen

[utm_campaign_i][/utm_campaign_i]
[utm_source_i][/utm_source_i]
[utm_medium_i][/utm_medium_i]
[utm_term_i][/utm_term_i]
[utm_content_i][/utm_content_i]
[gclid_i][/gclid_i]