Om dåliga drag, och om olyckan

När jag var i tioårsåldern gjorde jag en dag en stor upptäckt. Det hände när jag spelade luffarschack.

Jag spelade mycket luffarschack i mellanstadiet –  jag fick ofta tid över efter att ha avslutat alla skoluppgifter snabbt, och eftersom en klasskamrat med Aspergers hade en personlig assistent, Patrik, som också hade dötid när hans elev skötte sig själv, så spelade Patrik och jag luffarschack i pauserna.

Till en början handlade luffarschack för mig om en ständig växling mellan försvar och anfall. Om jag var under attack så var det fullt fokus på försvar, men så fort trycket släppte så gick jag till anfall: Jag letade upp ställen där jag har tre i rad, satte dit ett fjärde kryss, och hoppas att motståndaren ska missa det. Oftast upptäckte Patrik min attack och satte stopp för den.

Men en dag testade jag en annan strategi. Istället för att gå till attack så började jag sätta ut kryss på ställen som verkade ologiska. I utkanten av spelområdet, utan något uppenbart attackläge. Vid en första anblick såg det ut som dåliga drag.

Men, efter några rundor med ”dåliga drag” så hände ofta samma sak: De utspridda kryssen hade liksom ackumulerat sig till att bli gyllene attacklägen, till exempel två stycken oskyddade tre-i-rad-formationer, som nästan alltid betydde en säker vinst. Min strategi med att göra dåliga drag ledde till att jag vann fler partier. Varför?

Det var först nyligen, tre decennier senare, som jag kom att tänka på den här upptäckte igen. Nu kan jag se den i ett annat ljus. Jag inser att jag hade tillämpat principen ”delayed gratification”.

Delayed gratification

Det finns många exempel på vad ”delayed gratification” innebär, inte minst om man som jag driver företag. Till exempel kan jag välja att ta ut företagets överskott som extra stora lön. Eller så kan jag välja att investera pengarna, och fortsätta att leva på en låg lön ett tag till. (Jag bloggade om detta för ett par år sedan här.)

Ett annat exempel var häromveckan när min medarbetare Johanna började skicka ut våra nytryckta broschyrer. Istället för att ha ett färdigtryckt följebrev – som vi gjorde i mitt tidigare köksföretag – så skriver Johanna alla följebrev för hand, med en personlig hälsning.

Detta eviga handskrivande tar förstås väldigt mycket tid. Istället för någon minut per utskick så tar det tio gånger längre tid. När man multiplicerar det med de ca 300 broschyrer som skickats ut, så känns det vid första anblick som ett ”dåligt drag”.

Men det är förstås motsatsen till ett dåligt drag. Det är en ”delayed gratification”. Ett handskrivet meddelande ligger helt i linje med vår företagsfilosofi om kvalitet och långsiktighet – det gäller båda vår produkt och våra kundrelationer. Vi jagar inte snabba avslut, quick wins, utan vi ser allt i ett hundraårsperspektiv.

När våra kunder får ett handskrivet meddelande istället för ett förtryckt blad så fångar de upp en signal om vad Kulladal står för.

Olyckan

Ovanstående tankar har gått runt i mitt huvudet några veckor. Jag visste att det nästa blogginlägg skulle handla om ”delayed gratification”.

Men ibland svänger livet plötsligt, och då får jag göra plats för det i bloggen.

Detta hände:
Jag fick ett kort meddelande, skrivet i hast och på dålig engelska, från vårt snickeri. Vår enda leverantör. ”Very bad news. Accident. Workshop closed.”

Detta var i förra veckan, sedan dess har det varit total radiotystnad. Jag vet inte vad det är för typ av olycka som inträffat. Jag vet inte om och när de kommer igång med produktionen igen. Är någon allvarligt skadad? Eller är det något ännu värre…?

Vad skulle vi göra?

Vi bestämde oss för att direkt maila ut till alla befintliga kunder, som har beställt kök, och berättade om det lilla vi visste: Snickeriet är för närvarande stängt och det kommer bli förseningar i produktionen. Hur mycket förseningar kan vi i nuläget inte veta.

Detta snickeri har hittills varit vår enda leverantör, vilket förstås gjort oss väldigt sårbara. Vi har varit på gång att sätta igång ett andra snickeri men det arbetet har släpat efter, delvis på grund av corona som gjort att vi inte kunnat resa till snickerierna på andra sidan Östersjön.

Men nu är det fullt fokus på att sätta igång det nya snickeriet: På två dagar skrev jag en tillverkningsmanual, med information om alla dimensioner, material och metoder.

Jag har jobbat med det här nya snickeriet tidigare, via mitt tidigare köksföretag, så jag känner de som jobbar där väl. Jag vet att de levererar riktigt bra kvalitet.

Men nu är det inte bara kvalitet som gäller, utan även kvantitet, eftersom vi har rätt många kök som ligger i pipeline.

Just nu, när jag skriver detta, har det gått fem dagar sedan jag fick meddelandet från snickeriet. Jag vet inte än hur det här kommer lösa sig. Nya snickeriet kommer kunna leverera, det vet jag, men kanske inte tillräckligt mycket?

Jag har alltid trott på total transparens. Att inte hitta på en historia som låter bättre än verkligheten, utan köra med öppna kort. Till en del potentiella kunder, som varit väldigt nära att lägga sina ordrar, har jag också mailat och berättat läget. Jag har gett dem möjligheten att hitta en ny leverantör, med kortade leveranstid.

Total transparens är trots allt enklare i längden. Situationen som uppkommit känns minst sagt jobbigt, på många plan, och det känns inte direkt roligt att skriva om det här i bloggen. Men jag tror att det är rätt sak att göra i det här läget.

Och jag kommer att skriva mer här i bloggen när jag vet mer om vad som händer näst.

 

Prenumerera på bloggen


[recaptcha]

[utm_campaign_i][/utm_campaign_i]
[utm_source_i][/utm_source_i]
[utm_medium_i][/utm_medium_i]
[utm_term_i][/utm_term_i]
[utm_content_i][/utm_content_i]
[gclid_i][/gclid_i]

You may also like

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *