Det känns som vanligt. Corona-undantagstillståndet har nu hållit på i två månader, och jag har börjat glömma hur det var innan. Detta är det nya normala: Att jobba hemifrån, ha digitala möten, och när det faktiskt är fysiska möten så känns det fullt normalt att inte ta i hand.
Och mina barn har också accepterat läget. De vet att det mesta är uppskjutet på grund av Corona, att de inte får träffa sina mor- och farföräldrar, att vi inte kan resa. När min yngsta dotter, 4 år, häromdagen frågade om jag kunde laga hennes klänning och jag svarade “Mmm, men inte just nu”, nickade hon förstående och la till: “Du kan fixa den efter Corona?”
Jag är lyckosam nog att jobba i en branch som trots allt inte påverkas så mycket av pandemin. Under april leverade vi två nya kök, och fick ordrar på två nya. Det ligger helt i linje med den prognos jag satte upp i december: 25 sålda kök är målet för 2020. (Den siffran ska sedan dubbleras 2021, och sedan dubbleras igen 2022.)
Visst har vi märkt att en del köksspekulanter har backat. De har skjutit upp sina renoveringsplaner, lagt dem på is i väntan på att viruset ska försvinna. Många i Sverige har ju blivit arbetslösa eller permitterade, det vore märkligt om det inte skulle märkas i antalet kökskunder.
Men samtidigt gynnas vår bransch av att folk i högre utsträckning är hemma, och att de spenderar mindre pengar på resor och nöjen. Följaktligen blir det mer tid och pengar över för renoveringar.
Så det verkar gå på ett ut. Kulladal rullar på. Ordrar kommer in och snickeriet jobbar som vanligt.
Men det finns förstås problem. Det har aldrig varit problemfritt att driva företag. Senaste månaden har vi haft ett par olika utmaningar att handskas med, men inget av dem är relaterade till Corona. De är av sådan karaktär att de går att lösa, men ändå tillräckligt problematiska för att öka på mina stresshormoner. I skrivande stund är det mesta löst. Och längre fram ska jag berätta i bloggen mer om detta.
Apropå att skriva om problem:
Jag skriver oregelbundet i dagbok – jag har använt appen DayOne sedan 2012. Där skriver jag om problem när de inträffar – som självterapi – och när jag läser dessa inlägg i efterhand slår det mig hur obetydliga problemen ter sig i backspegeln. När jag är mitt inne i ett problem däremot, och jag ännu inte kan se någon lösning, då konsumerar problemet hela min närvaro.
Men sedan löser sig alltid problemen, på ett eller annat sätt.
Därför har jag funnit att det är bra att skriva om problemen i dagboken, för att det ger perspektiv. Allt löser sig, så småningom. This too shall pass.
Tillbaka till Kulladal. Om ett par veckor så växlar vi upp: Då börjar Johanna jobba i Kulladal på heltid. Hittills har hon jobbat en dag i veckan medan hon avslutat sina förehavanden på sitt gamla jobb.
Planen är att Johanna kommer gå all in i att skapa content. Text och bild. Som blir till instagramposter och blogginlägg, pressutskick, med mera. Timingen är perfekt, för nu finns flera objekt att skapa content om: Våra första kök som levererades runt årsskiftet har precis blivit färdiga, eller håller på att färdigställas (ja, en köksprocess tar nästan alltid mycket längre tid än man tror…).
I juni ökar vi takten, och hoppas att pandemin kanske lättar en aning.
