Andra halvan av denna vecka var vi på konferens med Apelöga. På schemat stod bland annat att prata igenom Apelögas vision, och att göra planer inför företagets 10-årsjubileum nästa år. Vi var inkvarterade på en gammal herrgård utanför Kristianstad, perfekt miljö för att bli avskärmad från vardagen där utanför.
Ur Kulladalsperspektiv blev det därför inte så mycket jobbat under de dagarna. Men en sak hände som fick mitt hjärta att klappa snabbare:
På herrgården fanns två platsbyggda serveringsskåp, gissningsvis från början av 1900-talet. Det vill säga: Originalet till Kulladalsköken.
Jag kunde inte sluta titta på skåpen.
Jag tog fram måttbandet och tog alla mått – luckornas ramar, avståndet mellan luckorna, tjockleken på hyllplanen och många andra detaljer. De flesta mått låg i linje med den design jag valt för Kulladalsköken. Kändes bra! Som att jag trots allt förhåller mig på ett respektfullt sätt till originalet, trots att jag mest famlat i mörkret när jag ritat upp designen. Men här fanns kvittot på att jag är rätt på det.
Den detalj som fick mig att gå igång allra mest var konstruktionen för hyllplanen inne i skåpen. Det var en vacker och smart detalj gjorde att hyllplanen var flyttbara, på ett enkelt sätt. Estetik och funktion i ett. Jag tog massor av bilder, och skickade genast till mitt snickeri och frågade: Kan vi kopiera det här? De svarade ja.
Jag skickade samtidigt bilderna till min Sketchup-frilansare, som snabbt gjorde en ritning. Och sedan vidare till en kille i Turkiet som jag jobbat med tidigare. Han är nån slags ingenjör och designer, och har massor av kontakter inom snickeri- och metallindustrin. Kanske är den här hylldetaljen något som är smartast att massproducera, så att det räcker för ett par års produktion. Och då kan leverantören i Turkiet vara rätt, tänker jag.
I vanliga fall delar jag allt här på bloggen, men just den här hyllkonstruktionen var så fin och speciell att jag blir alldeles nojjig. Tänk om någon snor idén! Därför vågar jag inte visa upp den än. Lite löjligt, jag vet, men…
Besatt av detaljer
Det här med att nörda ner sig i detaljer, och sedan hoppa upp till helikopterperspektiv för att se företagets utveckling ur ett större perspektiv, är det roligaste – och svåraste – med att entreprenörskapet. I nuläget är jag dessutom ensam i företaget, ingen att bolla frågorna med, vilket ökar känslan av osäkerhet.
Jag läste om Shoe Dog (på svenska: Driv) av Phil Knight häromveckan. Phil Knight var löpare på 60-talet, och intresserade sig för skor. Han åkte till Japan och hittade en tillverkare, och började sedan åka runt till löptävlingar och sälja skor ur bakluckan på sin bil.
Hela boken präglas av Phils besatthet av skor, av hur människors fötter ser ut och fungerar. Detaljer, detaljer, detaljer.
Och samtidigt släppte Phil aldrig helikoptersperspektivet. Företaget växte, han anställde medarbetare en efter en, och när hans företag – Nike Inc. – till slut börsnoterades 18 år senare så blev han mångmiljardär.
Jag vet inte om den här besattheten av produktens detaljer är nödvändigt för att kunna driva upp ett företag. Men det gör det helt klart lättare. Och roligare.
Om några veckor hoppas jag kunna visa er bilder på prototyperna på detta nya (gamla) hyllsystem. Även om ni kanske inte blir lika exalterade över det som jag blev…
