Hur man skapar flow i arbetet

Förra måndagen hade en exceptionell arbetsdag. Uppgifter betades av, en efter en. Hade flow. Det är den bästa känslan, att vara helt uppe i en arbetsuppgift (som är meningsfull och viktig) och sedan kunna bocka av den från to-do-listan.

Men varifrån kom detta flow?
Jag vill upprepa samma produktivitet imorgon, men hur?

Jag tänkte tillbaka, försökte kartlägga vad jag gjort under helgen som gjort att måndagen blev så lyckad. Hittade två saker:

Jag hängde med min dotter på en speedcubing-tävling. Det var tidig start på morgonen och därför mindre sömn. Senare på dagen tränade jag, och när det blev kväll var jag trött och somnade tidigt.
Och därför vaknade tidigare än vanligt på måndagsmorgonen, fick en halvtimme för mig själv med en kopp kaffe innan resten av familjen vaknade.
Det var det ena.

Det andra var detta:
Jag hade datorn med mig på dotterns tävling. Hann bara snabbt kolla igenom några kommande arbetsuppgifter, läste igenom anteckningar och så vidare. Men jag hann aldrig påbörja själva arbetet.

De här båda tillfälligheterna ledde till att jag:

  • fick en lugn måndagsmorgon, då jag kunde fundera kring arbetsuppgiften som låg framför mig
  • arbetsuppgifen i sig hade bearbetas i det undermedvetna och hjärnan hade brutit ner komplexiteten till enkla steg.

Priming, kallas detta, lärde jag mig sedan när jag läste på och analyerade vad som hänt.

Hjärnan gillar priming: Det är som att få en ”sneak peak” av vad som ska göras, och sedan få tid att bearbeta det i bakgrunden.

Det påminde mig om något jag läst av Ernest Hemingway:
”I always worked until I had something done and I always stopped when I knew what was going to happen next.”

Han använde en sorts priming, för att få en flygande start på morgonen.

Citatet är från hans självbiografi ”A moveable feast” där han också skriver:

“I had learned already never to empty the well of my writing, but always to stop when there was still something there in the deep part of the well, and let it refill at night from the springs that fed it.”

När jag hittat dessa båda citat var jag tvungen att leta upp boken och börja läsa. Älskar den. Utspelar sig i Paris och rivieran på 1920-talet. Bohemiskt och romantiskt.

Jag gillar självbiografier av författare. Kanske för att jag alltid själv velat skriva, och kanske för att deras arbete påminner om mitt. Att skriva en bok är inte olikt att bygga ett företag.

Författare är så intensiva, deras arbete är heligt. Det är deras kall. De hänger sig till arbetet, lämnar inget åt slumpen. I en självbiografi av John Steinbecks skriver han långt om hur han vässar sina blyertspennor (vilken pennmodell, och pennvässare, som är bäst och varför).

Men tillbaka till nutid. Jag hade alltså tur som snubblade över den här insikten kring priming, som i kombination med bra sömn (inte så oväntat) fungerar som steroider för arbetet.

Jag bestämde mig för att designa mina framtida arbetsdagar för att skapa dessa förutsättningar.

Därför har jag nu en påminnelse i kalendern kl 16 varje dag: ”Priming inför morgondagen”.
Det tar bara fem minuter: Jag bestämmer vilken arbetsuppgift jag ska tackla imorgon, jag gör eventuellt några anteckningar. Och sedan planerar jag in morgondagens fysiska aktivitet: Löpning, gym, padel eller något annat.

Och för att hålla koll på att jag gör det jag bestämt mig för att göra använder jag appen Way of Life. Den är utmärkt för att tracka vanor/ovanor. Man får en grön bock när man gjort sin uppgift, och med tiden byggs det upp en fin streak.

—
Tips på författare som skrivit bra självbiografier:
Stephen King, On Writing
Ernest Hemingway, A Moveable Feast
Anne Lamott, Bird by Bird
John Steinbeck, Journal of a Novel: The East of Eden Letters

Boktips En bra grej Personlig utveckling Produktivitet

Det är inte den smartaste som vinner

Ända sedan starten av Kulladal Kitchens hösten 2019 har jag satsat på att skala företaget. De första åren gick det helt enligt min plan, med en dubblering varje år. Sedan planade det ut 2022-23 och vi stod stilla ett tag, tills det började växa igen förra hösten.

Stagneringen under 2022-23 hade sina externa orsaker – inflation, höjda räntor, orolig omvärd – men sett i backspegeln kan jag se att det handlade minst lika mycket om interna orsaker. Närmare bestämt: Mitt mindset var en orsak.

Mindset är inte samma sak som att vara smart.

Förr tänkte jag att företagsbyggande hänger på ens kunskap, intelligens och kompetens. Den som är smartast vinner och blir rik.
Men isåfall vore varenda universitetsprofessor multimiljonär. Men det är de inte.

Det är alltså något annat än kunskap och smarthet som avgör om man lyckas skala upp sitt företag.

Nämligen ens mindset.
Eftersom: Hur man tänker avgör vad man gör.
Och vad man gör avgör vilka resultat man får.

Ett exempel:
Jag har alltid en ständig ängslighet över pengar.
Men samtidigt är jag rätt bra på att hantera pengar (om jag får säga det själv) och därför hade jag första åren hand företagets ekonomi själv – betalade räkningar, skickade fakturor, mailade påminnelser.

Det var dock inte lyckat, för effekten blev att min reptilhjärna triggades varje gång jag skulle betala en leverantörsfaktura. Jag hade ständig oro. Vilket ledde höga stressnivåer, och framför allt: Det bromsade företagets utveckling.

Det bromsade för att jag fegade med allt som hade med pengar att göra. Var stingslig när det handlade om att göra satsningar. Jag hade foten på bromsen, för att jag var rädd och stressad (men intalade mig att jag var klok och förnuftig, ja rent av smart).
Det är en av orsakerna till att vi satt fast i utvecklingen 2022-2023.

Men jag har jobbat med mitt mindset, och lyckats förändra en del. Till exempel är mitt nya mindset att ”Jag behöver inte ha koll på alla pengar” och därför tog vi in ekonomen Linn i Kulladal förra hösten. Linn hanterar sedan dess alla räkningar och fakturor, och oj vilken lättnad det blev för mig, och vilken rush det blev för företaget.

Ett ändrat mindset blev som en nyckel som öppnade upp ett lås, och plötsligt kunde vi börja växa igen.

Ett annan mindset-korrigering jag gjort på sistone är hur jag ser på problem.
Problem kostar i regel pengar att lösa, och just utgifterna var mitt fokus förr. Varje problem triggade därför min pengaångest.

Häromdagen åkte vi på en nit då en leverans blev mycket dyrare än vad vi räknat med på grund av en kommunikationsmiss. Förr hade jag stressat upp mig över detta, ältat, legat sömnlös, för att sedan ta tag i det.

Nu tänker jag snarare så här:
Hur mycket pengar kan vi tjäna på att lösa det här problemet? Dvs, om vi inte löser det, vad kommer det kosta i framtiden?
Plötsligt finns det en vinst att hämta hem om vi kan lösa problemet. Ju större problem, desto större potential till framtida vinst!

Ett tredje mindset-skift är insikten att man måste satsa pengar innan man kan tjäna pengar. Man måste så innan man skördar, vilket är fullkomligt logiskt. Men ändå ser jag på mig själv hur jag tidigare väntat mig resultat utan satsningar.

Nu under hösten 2025 gör vi vår största satsning hittills. Flera nya medarbetare. Nu är vi 13 stycken, tror jag. Vi åkte till Sarajevo på kickoff för ett par veckor sedan och jag slogs av hur kul det är att vara många i företaget. Vi brainstormade i konferensrum och gick på utflykt i bergen (gruppbilden ovan togs i bob- och rodelbanan från vinter-OS 1984). Så mycket roligare det blir när företaget växer, så mycket mer som händer. Så mycket kraft och energi!

Företagskultur Kulladal (nya köksföretaget) Personlig utveckling

Om entreprenörskapet som en tävling

Det mail jag blev mest förvånad över under året? Kanske det jag fick av en kund: Bakgrunden var att kunden hade hittat en mindre snickerimiss i sitt kök, och jag hade förklarat att ja, det var en miss, och ja, vi löser det. Det var ett relativt enkelt enkelt misstag att fixa och vi erbjöd kompensation för extraarbetet. Jag avslutade mitt mail med att tacka för inputen eftersom det gör att vi kan utveckla vår produkt och göra den bättre.

När svaret kom ett par dagar senare hade hade nog väntat mig ett “tack”, men fick istället en smärre utskällning:
”Vi ska inte behöva hjälpa till med er produktutveckling, vi förväntar oss att produkten är färdigutvecklad!”

Hmmm… ja, vid första anblick har kunden kanske rätt…? Klart att allt ska fungera och vara helt.
Men, vilka produkter är egentligen ”färdigutvecklade”? Om man bara vill köpa det som är ”färdigt” kan man knappt köpa någonting; Varför köpa en ny iPhone i år när det kommer en ny bättre modell nästa år?

Allt tweakas och förbättras, ständigt. För oss som jobbar med utveckla och sälja en produkt är detta så självklart, och det var väl därför jag blev förvånad av kundens reaktion.

Men jaja. Så är det. Vad ska man göra.

För mig är företagandet – där produktutveckling är en del, företagsutveckling en annan del och personlig utveckling en tredje – som en tävling. Det påminner mig om när jag i tonåren var tävlingscyklist. Jag tränade nästan varje dag, analyserade mina tränings- och tävlingsresultat, läste fackböcker och tidningar, för att hela tiden kunna bli snabbare och bättre.

På samma sätt vill jag hela tiden förbättra Kulladal. Främst är det en tävling mot oss själva, att slå tidigare års resultat och att växa på olika sätt, men visst sneglar jag ibland på konkurrenternas siffror på AllaBolag.

Under hösten gick jag ner i ett kaninhål bestående av böcker om produktionsfilosofier, både inom klassisk tillverkningsindustri och modern IT-utveckling. Jag läste bland andra:
The Phoenix Project, av Kim, Behr & Spafford
The Goal, av Eliyahu M. Goldratt
Toyota Production System, av Taiichi Ohno
My Life and Work, av Henry Ford
(Och för att balansera läste jag ett par romaner, Catcher in the Rye av J.D. Salinger och What Makes Sammy Run av Budd Schulberg.)

Att läsa sätter alltid igång nya tankar. Det är inte alltid bokens innehåll som är behållningen, utan en bok kan fungera som en katalysator till mitt eget tänkande. Därför har jag i efterhand ofta svårt att förklara vad jag gillade med de olika böckerna, och så är det med böckerna listade här ovan.

***

Nu strax före årsskiftet drog vi i Kulladal-gänget upp planerna för kommande fem år. Vi satte målsättningar för 2029, och jobbade sedan bakåt och bröt ner målen i mindre delar, år för år, och uppdelat på olika områden: Marknadsföring, organisation, produktutveckling, och så vidare.

2024 för Kulladal blir vårt bästa år hittills. För första gången har vi sålt mer än 100 kök under ett år och omsättningen landar på en bit över 20 miljoner (2023 var det 80 kök och knappt 18 miljoner). Vi har gått från 4 till 8 anställda, och den 9:e börjar i januari. Om vi följer vår plan för 2025 kommer vi vara 11-12 medarbetare om ett år.

Men vem vet! Om du vill få Gud att skratta, berätta om dina planer...

***

Entreprenör sökes!

En av delarna i denna femårsplan – kanske blir det redan nästa år – är en helt ny produkt för Kulladal. Ja, ett nytt företag till och med. Det är en idé jag brinner för starkt, men jag kommer inte ha tid och energi att driva det. Mitt fokus är på det befintliga Kulladal.


Därför smyger jag in en liten jobbannons för den som orkat läsa så här långt:
Vi söker en entreprenör som vill och kan driva upp ett nytt företag utifrån det frö som vi sått. ”Fröet” är en idé och koncept, och det finns en tillverkad prototyp. Det är på en känd och beprövad marknad och vi har bra kontaktvägar till kunderna (pga det är samma kundgrupp som vi riktar oss till med våra kök). Det är krattat i manegen.

Vi kommer inte anställa någon för denna roll, utan letar efter någon som vill gå in som delägare i detta nya bolag, och driva det tillsammans med oss.
Om det låter intressant: Kontakta mig gärna så berättar jag mer.

Boktips Kulladal (nya köksföretaget) Meningen med allt Personlig utveckling

Lösningen på alla problem (det är dumt att vara smart)

I början av 00-talet fick jag en Rubiks kub av min dåvarande flickvän/nuvarande fru. Under de kommande åren satt jag emellanåt med kuben för att försöka lista ut hur den ska lösas. Sex sidor med nio färgade kvadrater på varje sida. 54 rutor totalt, det ska väl inte vara så svårt?

Jag försökte i åtskilliga timmar. Rätt snabbt lärde jag mig lösa en sida, och sedan en till. Men just när jag trodde att hela lösningen var inom räckhåll gick allt sönder när jag försökte lösa en tredje sida, och jag fick börja om igen.

Jag löste den aldrig.

För ett par veckor sedan hittade min 11-åriga dotter min gamla nötta kub. Hon blev genast nyfiken. Kollade Youtube och lärde sig de ”algoritmer” som behövs för att lösa kuben. Efter ett par dagar kunde hon lösa den på fem minuter, utan hjälp av Youtube.

Under kommande veckor lärde hon sig fler algoritmer, och det gick allt snabbare att lösa kuben. Och hon la en stor portion av sina sparpengar på att köpa en ”speed cube”.
Nu är hennes rekord 29 sekunder.

Jag skriver detta inte bara för att jag är en stolt pappa som vill skryta om sitt barn, utan för att det finns en lärdom om problemlösning här.

Men först en annan historia, som jag hörde i en podcast för kanske tio år sedan, och som jag tänker på ofta. Kvinnan som intervjuades i podden berättade att hon tidigare hade arbetat som brandman. Hon fick ofta höra att hon som var så liten och förhållandevis svag knappast kan vara lika duktig brandman som hennes muskelberg till manliga kollegor.

Det visade sig vara en felaktig slutsats. Hon berättade ett exempel:
Säg att du ska forcera en dörr i ett brinnande hus. Vad gör du? De stora starka brandmännen försöker först få upp dörren med muskelkraft – sparka, slå, trycka. När inte det funkar så tar de upp de relevanta verktyg som finns för ändamålet, och bryter upp dörren. Men när den ”svaga brandmanskvinnan” står inför samma utmaning, då vet hon att muskelkraften inte kommer att räcka och hon går direkt på verktygen.
Vilken av de två får snabbast upp dörren? Jo förstås: Den som börjar använda verktygen först.

Svagheten är en styrka.
Styrkan en svaghet.

Detta är skillnaden mellan att jobba hårt och att jobba smart, som jag också skrivit om här.

Jag skriver det här till mig själv, som en påminnelse, för jag har en läggning åt att vilja lösa alla problem genom att tänka ut en lösning. Jag har ibland en självbild av att vara smart, ”high achiever”, osv. När jag inte kan lösa ett problem genom att tänka, så försöker jag tänka hårdare. Som brandmännen som tror att deras muskler räcker för att forcera en låst dörr.

Poängen gick verkligen hem till mig när jag såg min dotter lösa Rubiks kub. Hon löste den inte för att hon kunde tänka ut bättre lösningar än jag – hon är inte smartare än jag (än) – utan för att hon sökte upp verktyg och metoder som behövs för att lösa den. Hon insåg intuitivt, på samma sätt som brandmanskvinnan framför den låsta dörren, att det behövs verktyg för att lösa problemet.
(Så jo, hon är nog smartare än jag.)

Ibland när jag sitter och mekar med mina skrivmaskiner tänker jag: Hade jag kunnat lösa det här mekaniska problemet utan mina verktyg? Utan de långa smala tänger, peanger, krokar och skruvmejslar i verktygslådan, hade jag kunnat få bort de där små fjädrarna och böja den otillgängliga plåtbiten?

Trots att jag vet det riktiga svaret – det är ”Nej” – är min ryggmärgsreflex:
Ja! Jag hade kunnat lösa det, det hade bara tagit lite längre tid!

Det är fel. Det tar inte bara längre tid; det är omöjligt. På samma sätt som jag inte kunde tänka ut lösningen på en Rubiks kub, hur mycket tid jag än fick på mig.

Vad är sensmoralen här?
Kanske denna: När du står inför ett svårt problem som du inte kan lösa, så fungerar det inte att jobba hårdare eller längre. Lösningen finns istället i att hitta rätt verktyg och metoder.

Jag har insett att det är dumt att tro att jag är smart – det gör att jag överskattar mina förmågor och blir blind för lösningar.

Personlig utveckling Produktivitet Skrivmaskiner

Power Hour – en timme av fokus, fri från distraktioner

Vi på Kulladal har introducerat en ny arbetsmetod i vårt team. Vi kallar det Power Hour. Cheesy, ja! Och därför lätt att komma ihåg. Men vad handlar det om?

Idén bakom Power Hour
Jo, jag fick en uppenbarelse för tre veckor sedan när jag såg att min kollega Johanna jobbade med vår kommande broschyr – ett arbete som jag vet är både viktigt och kräver fokus – men ändå störde jag henne med en fråga om något helt annat. För att jag kände mig otålig. Så dumt.

Ur detta, och efter ett samtal med min terapeut, fick jag idén om skapa en frizon från distraktioner. En gemensam timme med fokuserat arbete, utan störningsmoment. Helt enkelt: En Power Hour.

Jag presenterade idén för mina kollegor, i form av en Keynote-presentation. Kände mig nervös. Min ledarfilosofi är att inte lägga mig i hur mina kollegor strukturerar sitt arbete. Men nu gjorde jag just det: Lade en struktur ovanpå allas arbetsdag.

Men, mina kollegor visade sig vara öppna för att testa konceptet, och redan nästa dag körde vi första PowerHour-passet. Sedan dess har vi kört det varje dag.

Reglerna för Power Hour är enkla:

  • En timme varje dag
  • Samma tid för alla medarbetare (just nu kör vi kl 11-12 varje dag)
  • PowerHour-tiden är helig! Den ska blockas i kalendern, och man ska ställa in ”Fokus”-läge i mobilen/datorn som stänger av alla notiser
  • Det ska vara tyst. Inga samtal. Inga telefoner
  • Man får inte maila, vara på sociala medier, chatappar etc. Det ska vara en timme fri från input
  • Man ska jobba med sådant som inte blir gjort annars. Uppgifter man annars prokrastinerar

En poäng med Power Hour handlar om produktivitet och fokus. Och att undvika multitasking, att springa på flera bollar samtidigt. Det är ingen hemlighet att multitasking ger dålig kvalité.

Men att undvika multitasking är lättare sagt än gjort!

Kanske känner du igen dig: Under en arbetsdag blir du ständigt störd. Det buzzar och plingar i mobilen och datorn, kollegor pratar, kunder frågar, leverantörer tjatar, och så vidare, i evighet.

Hur ska du få någonting viktigt gjort när du hela tiden blir avbruten?


Fungerar det alltid med Power Hour?

Nja, ibland funkar det inte. Man kan bli störd av olika anledningar, eller att man råkat boka in ett möte just den tiden. Eller att det uppkommer en familjesituation. C’est la vie, och det är OK. Redan nästa dag får man en ny chans till Power Hour.

Detta är en annan poäng med Power Hour: Att det ger small wins. Istället för att försöka göra något grandiost – åka på ett treveckors-retreat i Himalaya för att hitta sitt fokus – så kan man göra lite varje dag. Många bäckar små.

Man kan förstås köra Power Hour för sig själv, men jag tror på fördelarna med att göra det tillsammans i sitt team. Det blir ett positivt grupptryck att avsätta den där timmen. Samtidigt riskerar man inte att störa sina kollegor när har sitt flow.

Vi är fyra i vårt team. En timme om dagen, multiplicerat med fyra medarbetare blir 20 timmars fokuserat arbete i veckan. Inte illa!


Vilken typ av arbetsuppgifter ska man göra under Power Hour?

Stephen Covey har en idé i sin bok, som illustreras i en graf över arbetsuppgifter. Ena axeln är graderad med ”Oviktigt” till ”Viktigt”. På den andra är det ”Inte brådskande” till ”Akut”.

Det blir då fyra rutor där arbetsuppgifter placeras in:

  1. Uppgifter som är oviktiga + inte akuta
  2. Uppgifter som är viktiga + inte akuta
  3. Uppgifter som är oviktiga + akuta
  4. Uppgifter som är viktiga + akuta

Kategori 1 går förstås bort – dessa uppgifter ska inte göras.
Och kategori 4 är också självklart – dessa uppgifter tar man tag i direkt.

Men det luriga är uppgifterna i kategori 2. Dessa är viktiga, men glöms lätt bort eller skjuts på framtiden. Medan uppgifter i kategori 3 blir gjorda fast de kanske inte borde. Det är så vi fungerar. Den som skriker högst får vår uppmärksamhet.

Under Power Hour vill vi därför jobba med kategori 2: Viktiga saker, som annars lätt blir undanträngda. (Jag skriver denna bloggtext under PowerHour, eftersom jag har svårt att få tummen ur annars.)

De akuta grejerna kommer att bli gjorda ändå, under arbetsdagens övriga sju timmar.
Och inget mail eller telefonsamtal är så viktigt att det inte kan vänta en timme.


En daglig paus från busybusy

Att PowerHour bara är en timme är ytterligare en poäng: Det varar inte länge. Det låter banalt, men för oss workaholics som är beroende av mailappens plingande, så kan abstinensen kännas svår när man måste stänga av allt. Men en timmes avhållsamhet, det klarar man.

Och om man hamnar i gött flow så är det förstås fritt fram att hålla på längre! Det är en av anledningarna att vi lagt PowerHour kl 11-12: Det gör inget om det spiller över in på lunchtimmen.


Hur är resultatet med Power Hour?
Hittills har resultaten varit riktigt lovande, om jag får säga det själv. Min kollega Natalie uttryckte det så här efter en PowerHour: ”Det känns som att man varit på ett yogapass!”
Och Josefine konstaterade att ”Jag får helt klart saker gjorda som jag inte skulle ha gjort annars.”


För vem passar Power Hour?
Kanske inte alla, men många. Det är ett koncept – en arbetsmetod – som passar till alla som har känslan av att de släcker bränder och springer andras ärenden, snarare än att hinna med sitt eget arbete.


Vill du testa?
Det vore kul om fler vill testa Power Hour! Konceptet behöver tweakas för att bli bättre, så det vore kul att få er input. Jag mailar gärna över min rudimentära Keynote-presentation till den som är intresserad!

Boktips Företagskultur Kulladal (nya köksföretaget) Personlig utveckling Produktivitet

Om att jobba ensam utan att bli martyr

Jag jobbar ensam för det mesta. Jag har arbetskollegor – vi är fyra i teamet, och nu har vi dessutom två praktikanter. Och så har vi samarbetspartners, frilansare och leverantörer och kunder; jag saknar inte kontakt med andra människor. Men, mitt viktigaste arbete sker oftast när jag sitter ensam.

Ibland känner jag att ingen fattar vad jag gör. Det låter drastiskt, men du känner igen känslan?

Vissa arbetsuppgifter i vårt företag, Kulladal, är jag ensam om att göra. Häromdagen satt jag en halvdag och gjorde en ”ritning” över hur en ny funktion i vårt IT-stöd skulle fungera. Poängen med funktionen är att automatisera ett arbetsmoment som jag hittills gjort manuellt: Att räkna ut belysningsmateriel som behövs i respektive kök (vilket kan bli rätt komplicerat eftersom vi har hundratals olika sorters skåp, och alla har olika valmöjligheter, osv.)

Jag fick in ett bra flow, jobbade i några timmar och “ritningen” växte ut till en stor Excel-fil. Kände mig oerhört nöjd efteråt, men insåg: Vem ska jag dela det här med? Ingen (förutom vår nördige IT-utvecklare) kommer förstå vad det handlar om, än mindre arbetet som ligger bakom och varför det ens behövs.

Nej, det är inte meningen att vara martyr! Men jag har känslan rätt ofta: Att ingen förstår vad jag håller på med.

Det är förmodligen fler än jag som känner så. Är alla är mer eller mindre ensamma i sitt arbete?

Det var då det slog mig! Det är därför vårt arbete är värdefullt! För att ingen fattar! Om mitt arbete kunde göras av vem som helst, så vore jag utbytbar.

Istället för att beklaga sig över att ingen inser hur briljant man är, ska man vara glad över att man gör något som ingen annan kan. Att man gör det där som behövde göras, även om ingen hade en aning om det.

Seth Godin har en idé, och en bok, på detta tema. Linchpin – Are You Indispensable? heter boken, det var flera år sedan jag läste den, men jag minns huvudtesen: Se till att gör dig till företagets omistliga beståndsdel, en ”linchpin”, grundbulten, utan vilken hela maskineriet faller ihop. Istället för att göra det jobb som vem som helst kan göra, välj ut det som du är särskilt lämpad för.

Det är så du skapar mest värde.

—

En annan aspekt av ensamarbete, och om att vara självlärd i sitt arbete:
Det är svårt att veta hur bra man egentligen är på sitt jobb. Eftersom jag hittat på mitt eget jobb, och mest sitter i min egna bubbla så ser jag inte hur andra jobbar med samma sak. Jag tror att jag är bra på mitt jobb, men andra är kanske bättre?

Jag tror också att jag är en bra padelspelare. Åtminstone i teorin, under vardagarna, när jag inte spelar. Då kan jag allt om hur man slår den perfekta slicen och hur jag ska lura motståndarna med mina servar. När jag sedan spelar på söndag kväll så blir det tydligt att jag hade fel. Resultatet talar sitt tydliga språk, allt går åt helvete, men jag kan inte se vad jag gör fel.

Blindspots, alltså. Jag har skrivit om det tidigare och behöver inte skriva mer än: Hur ska man kunna upptäcka det man inte kan se?

—

En tredje aspekt av ensamarbete, om struktur:
I mina företag – tidigare Apelöga och nu i Kulladal – har jag strävat efter att bygga en kultur där alla medarbetare är självorganiserande och självmotiverade. Icke-hierarkiska kulturer, där alla jobbar när de vill, hur de vill, varifrån de vill.

Jag tror stenhårt på den filosofin (främst inspirerad av den här boken) men jag har ibland har drivit det för långt. I min strävan att inte lägga mig i, har jag inte heller delat med mig av mina egna insikter och kunskaper kring arbete. Jag har inte velat pracka på mina idéer på någon annan.

Men kunskapsdelning är ju bra! Och ibland behövs faktiskt struktur och rätt arbetsprocesser för att jobbet ska bli rätt. Ja, det är självklart, särskilt för er där ute som har riktiga jobb på riktiga arbetsplatser.

Hursomhelst. Jag insåg att vi på Kulladal kan behöva lite struktur i arbetsvardagen. Häromdagen startade vi därför ett experiment. Om det funkar kommer det att bli en daglig vana för alla medarbetare. Men eftersom det är helt nytt väntar jag till nästa blogginlägg innan jag berättar mer!

Boktips Företagskultur Kulladal (nya köksföretaget) Personlig utveckling Produktivitet

Oärliga människor och dyra erfarenheter

Vi har precis skickat en kund till inkasso. Det är första gången vi behöver göra det. Jag är förbluffad: Hur kan man beställa ett kök utan att betala för det? Trots att jag vet att sånt förekommer ute i verkliga världen så kunde jag inte föreställa mig att det skulle hända oss.

Ja, här ovan ser ni definitionen av ”naivitet”.

Denna upplevelse har fått min världsbild att vidgas. Inkassobolag och kronofogdar finns förstås av en anledning. Folk beter sig inte alltid som folk. Jag har varit naiv, förmodligen under större delen av mitt yrkesliv.

Och det är inte bara inkassokunden som stört på sistone. Senaste året har jag gått på flera minor, som exploderat på grund av kombinationen av min naivitet och andra människors oärlighet. (Eller om jag ska tolka det snällt: Deras inkompetens.) Det har varit underleverantörer som underpresterat, och andra som saltat sina fakturor. Det har lindats in i förvillande kommunikation, bortförklaringar och rena lögner.

I ett fall upptäckte jag en explosiv mina innan jag trampade på den: En potentiell IT-leverantör utnyttjade min okunskap om kod, för att skriva ett anbud med grova överdrifter om vad som ”absolut måste fixas”. Således räknade de fram ett pris som var flera gånger högre än vad det borde vara. Det hela blev uppenbart när jag gjorde en reality check mot några andra leverantörer och fick helt andra svar.

Jag får erkänna att jag inte varit förberedd på den här typen av utmaningar i företagandet.

Jag hade väntat mig svårigheter i produktionen.
Utmaningar att nå ut med marknadsföringen.
Allmän växtvärk och vanliga startupsvårigheter.
Och jag var inställd på att fightas mot dålig konjunktur och mot otur och olyckor av olika slag.
Allt det där är fine.
Men jag hade inte förväntat mig att behöva mota bort illvilliga och oärliga personer, som skor sig på andras bekostnad.

—

Jag läser just nu en bok som jag inte gillar. Det är ”The 48 Laws of Power” av Robert Green. Jag ogillar den för det som predikas i boken är djupt omoraliskt.

Boken lär ut hur man luras utan att bli upptäckt. Hur man lägger ut dimridåer och manipulerar människor. Hur man slår sig fram i världen utan att ens fiender kan kan stoppa en – de upptäcker inte ens motiv förrän det är för sent. Boken är som en handbok i hur man blir psykopat, och den är förbjuden på fängelser i USA, och det av en bra anledning.

Men det är liksom en iskall morgondusch som är obehaglig och får dig att att vakna till! Den här boken jagat bort min naivitet. Jag har börjat förstå maktspel, som jag aldrig brytt mig om att delta i. Men maktspel, inser jag nu, drabbar alla, även de som inte önskar vara med i spelet.

Nike-grundaren Phil Knight beskriver i sin självbiografi “Shoe Dog” hur han som framgångsrik entreprenör gick omkring med en metaforisk måltavla på ryggen. Ju mer framgångsrik han blev, desto större blev måltavlan, och desto fler metaforiska pilar träffade honom i ryggen.

—

Jag ser nu erfarenheterna av oärliga människor i ett nytt ljus, tack vare ”The 48 Laws of Power”. Jag har inga avsikter att själv använda mig av de power laws som beskrivs. Men det är nyttigt att förstå att det finns andra människor som faktiskt gör det.

Ju mer blåögd du är, desto större risk att du blir offer för någon annans maktspel.

I Kulladal har vi nu kommit vidare. I nuläget har vi bara sunda leverantör- och kundrelationer (med undantag för inkassokunden). Vi är på banan igen. Men det har förstås kostat en hel del att städa upp efter det som exploderat.

Som en cykelreparatör sa till mig en gång när jag kom in med en havererad cykel: ”Erfarenheten är dyr”.

Boktips Kulladal (nya köksföretaget) Personlig utveckling

Inför semestern – lägesrapport från första halvåret 2023

Det är fredag eftermiddag och om ett par timmar tar jag semester. Senaste dagarna har jag summerat halvåret som gått, både ur företagets perspektiv – Kulladal Kitchens – och mitt egna. 

Räknat i antal sålda kök landade vi på exakt samma antal som första halvåret 2022, 47 st. Det förvånade mig lite, eftersom början av 2022 var höjden av högkonjunkturen och vi upplevde ett sanslöst kundtryck, medan 2023 har präglats av inflation, lågkonjunktur och dämpad efterfrågan.

Det här halvåret har också inneburit en skenande eurokurs, som nu kostar oss motsvarande en heltidslön varje månad, jämfört med förra årets eurokurs. Vilket är tråkigt, men svårt att påverka.

Mitt egna mående har inte varit på topp under vintern och våren. Till slut insåg jag att det ringde varningsklockor om utmattning och utbrändhet. Via vår företagsförsäkring gick jag snabb hjälp och har nu börjat gå i terapi, främst i förebyggande syfte. Det är intressant och har redan gett nya insikter.

Med q1-q2 bakom oss, är trenden nu helt klart uppåtgående. Vi har till exempel börjat sälja kök via arkitekter och till fastighetsägare, både i Sverige och Danmark (en fördel med skenande eurokurs är att våra kök blir billigare för utländska kunder). Det känns som en lovande nisch, som vi kommer att fortsätta att utforska. Här finns mer info om hur det går till.

Och nya broschyrbeställningar har börjat strömma in, vilket brukar vara en indikator på att det blir ökad försäljning om några månader. Jag tolkar det också som ett tecken på att kunderna inte längre låter sig hindras av lågkonjunktur och inflation. 5% ränta är det nya normala, folk har vant sig.

Samtalen med potentiella investerare går lite på lågvarv. Jag velar mycket i denna fråga. Ena dagen tycker jag att det är världens bästa idé att ta in nya ägare, nästa dag tycker jag att det vore dumt. Det finns många för- och nackdelar. Dagshumöret avgör vad jag tycker i frågan.

Men jag försöker undvika att landa i någon tvärsäker ståndpunkt. Istället är jag kvar i det ambivalenta tillståndet, att inte veta vad som är bäst, även om detta är obekvämt. För att, min erfarenhet är att när man väl bestämt sig för en åsikt, så tenderar man att hålla fast vid den även om det kommer fram bevis på motsatsen. Därför kan det ibland vara bäst att inte bestämma sig, utan låta det marinera ett tag först.

Nu checkar jag ut. Hörs/ses igen i augusti!

Kulladal (nya köksföretaget) Personlig utveckling

Om hur vardagens motstånd (buggar, silverfiskar, maskrosor) påverkar på ont och gott

Häromveckan gav mig Jakob rådet att läsa Obstacle Is The Way, av Ryan Holiday. Jag har redan läst den, påpekade jag. Läs den igen, sa Jakob. Så jag gjorde det.

Jakon hade säkert bra anledningar att rekommendera mig boken. Obstacle Is The Way är knappt tio år gammal men redan en klassiker. Bokens huvudtes, som upprepas gång på gång är: Missöden som händer i ditt liv är inte bara av ondo; de öppnar också upp nya vägar.

Senaste året har det onekligen varit en del motgångar i vårt företagande (Jakob är delägare i Kulladal sedan starten). Och förmodligen har jag klagat lite väl högljutt ibland när världen inte betett sig som jag önskat. Kan vi se det som en möjlighet?, har Jakob frågat mig. Kan vi vända på det här?

Ryan Holidays tes i boken: Du blir inte bättre trots motgångarna, utan tack vare dem.

Därför är det viktigt att jobba med sitt förhållande till motgångar.

Låt oss säga att du ställs inför ett stort problem – kanske en jobbkatastrof eller en familjekonflikt – och du reagerar kraftigt på problemet. Hur kunde det här hända?! Ja, oavsett hur, så har du nu två problem istället för ett. Dels det ursprungliga problemet, dels det nya problem som din reaktion skapat.

Alla som haft småbarn, och tappat humöret när treåringen inte vill gå till förskolan, vet vad jag menar.

—

Kanske handlar det om acceptans. Att förstå att ingenting är någonsin perfekt. Det kommer alltid finnas silverfiskar i golvspringarna, maskrosor i gräsmattan och buggar i mjukvaran.

De två första exemplen – silverfiskar och maskrosor – är verklighet i huset där jag bor. Min fru har därför senaste året med terapeutiskt lugn rensat golvspringor där silverfiskarna bor. Centimeter för centimeter, med tandpetare. Vi har brädgolv i nästan alla rum i huset, det finns hundratals metrar med golvspringor. Räcker för att hålla händerna sysselsatta under många telefonmöten från hemmakontoret.

Själv har jag gått all-in på maskrosorna och insett att det också är en slags terapi. En anledning att komma ut, få lågintensiv motion, få jord på händerna. Solljus, frisk luft. Man man ha det sämre.

Och så var det det här med mjukvara. Jag måste få berätta om mjukvaran.

Senaste åren har vi, långsamt och bit för bit, byggt vårt egna datorprogram. Ett system för allt i Kulladal. Som håller koll på ordrar, lager, logistik. Som ger påminnelser och varningar. Ett slags mastermind som hjälper oss att inte tappa några bollar.

Denna mjukvara, som vi valt att kalla Mill, är lite mer än halvklar. Mill kan göra mycket, men inte allt som vi vill.

Jag har agerat som projektledare och produktägare, och har insett längs resan att mjukvara, liksom livet, aldrig blir precis som man tänkt sig.

Å ena sidan: Allt är möjligt! Som en av utvecklarna som vi jobbar med sa: ”Det är som fairy dust”.

Å andra sidan är jag inte Gud den allsmäktige, så jag får räkna med att inget funkar perfekt på första försöket. Buggar och skavanker är en del av verkligheten.

—
Jag hade ingen avslutning på den här texten. Så jag gick till gymmet istället. Där insåg jag plötsligt, halvvägs igenom mitt pass, att jag var på ett ställe fullt av bokstavliga hinder och motstånd. Poängen med gym är att använda motstånden som ett medel för att uppnå andra mål: Styrka, rörlighet, balans.

Där hittade jag sensmoralen för den här texten:
Jag ska se vardagens hinder som ett sätt att träna upp min mentala styrka. Genom att studera hindret och inta rätt position. Fokusera. Andas. Och sedan ge allt jag har.

Boktips Kulladal (nya köksföretaget) Meningen med allt Personlig utveckling

The basic stuff. (Eller: Hur man gör ett sälj på månadens sista arbetsdag)

Det är fredag och månadens sista arbetsdag. Sista chansen att snygga till månadssiffrorna. Dra in det där sista säljet. Men hur säljer man egentligen?

Beslutet ligger alltid hos köparen. I min erfarenhet kan det vara kontraproduktivt att försöka pusha köparen mot ett beslut. Visst, det finns säljstrategier av olika slag, och de funkar säkert ibland, men för mig tycks så här: Att tvinga fram ett sälj är som att försöka dra i ett frö för att det ska växa.

Jag planterade broccoli- och blomkålsfrön för ett par veckor sedan. Det har nu vuxit små plantor, de står i ett fönster i matrummet i vårt hus, jag kan se dem från där jag sitter och skriver detta.

Trädgårdsarbete har en hel del gemensamt med entreprenörskap, har jag insett. Det går inte tvinga en planta att växa, men man kan skapa rätt förutsättningar. Rätt sorts jord, rätt näring. Vatten, solljus. The basic stuff.

Ja, det är aprils sista arbetsdag men istället för att fokusera på idag kanske vi ska sikta mot oktober. Eller mot nästa år. Eller kommande decennier? Det är fröna som blir sådda idag som växer upp och ger frukt i framtiden. Förnumstigt, men sant.

All framgång laggar. Det som går bra beror på att förutsättningarna var rätt. Och på samma sätt är misslyckanden oftast resultat av dåliga förberedelser. Att jag känner lite panik över att skriva den här texten – som jag lovat mig själv och internet att publicera inom några timmar från nu – är ett resultat av att jag inte förberedde mig tidigare i veckan.

—

Det fanns en basketcoach någonstans i USA i mitten av förra seklet, som var legendarisk för att hans lag alltid vann. En gång blev han överköpt till ett nytt lag, och stjärnorna i nya laget var spända på vad coachen skulle lära dem. Hur ska vi ta vårt lag till nästa nivå?, frågade de. Vad är första steget?

I omklädningsrummet inför första träningen gav coachen sitt svar:
– Idag ska vi lära oss ta på strumporna. Och sedan ska vi knyta skorna. På rätt sätt. Inte med några veck på strumporna, och snörena i skorna ska vara ordentligt åtdragna.
Kanske några ögon himlade. Coachen fick förklara:

– En strumpa som sitter fel kan ge en blåsa på foten. Blåsan gör att du kommer fel i upphoppet till ditt nästa skott. Det gör att skottet träffar kanten istället för att gå i. Det gör att ditt lag inte får poäng, inte vinner matchen, inte vinner serien. Det är här och nu det börjar, i omklädningsrummet, med strumporna och skorna. The basic stuff.

—

Alltsedan jag läste om basketcoachen, i någon av Ryan Holidays böcker, har jag funderat vilka applikationer det har i mitt liv som entreprenör. Vad är motsvarigheten till strumpor och skor för en kontorsarbetare?

Jo, det finns en del basic stuff för oss också: Ett städat skrivbord. Välorganiserad mappstruktur i datorn, så att vårt arbete hamnar på rätt plats. Rätt mjukvaror för att hantera arbetet, för att inte ödsla tid och energi på sådant som inte funkar.

För det är lätt att se vad motsatsen kan leda till: En fil hamnar i fel mapp, som görs att innehållet glöms bort, som gör att den potentiella kunden inte får rätt information, som gör att försäljningen, som kunde ha skett idag på månadens sista dag, aldrig blir av.

—

Läget i Kulladal Kitchens just nu:
Vår Funkisserie – eller retrokök eller 30-talskök, vi har inte riktigt bestämt vad vi ska kalla det – håller på att rullas ut. Serien har fått en egen landningssida, hittills med ett enda kök som bildcase, men fler är på gång.

Vi klurar på en webshop för försäljning av våra färger. Vi får nästan dagligen förfrågningar om dessa, men hittills har vi bara sålt färgerna till våra kökskunder.
I webshoppen tänker vi oss också en uppsättning standardskåp och möbler. Kanske en badrumskommod, kanske ett högskåp med vitrinluckor, en pall, en köksömodul, och lite annat.

Och vi drar upp planer för framtiden, med lågkonjunkturen som en stor ”black box” som ligger framför oss. Vem vet vad som händer. Vi har två huvudspår som vi är i valet och kvalet mellan: Gasa på för fullt, trots lågkonjunktur, eller tvärtom gå ner på sparlåga och vänta ut konjunkturen. Båda spåren har sina tydliga för- och nackdelar, och kräver rätt förberedelser.

Kulladal (nya köksföretaget) Personlig utveckling Produktivitet

Om att bryta ett 25-årigt mailberoende

Jag skickade mitt första email hösten 1997, ettan i gymnasiet, och jag gillade det omedelbart. Eftersom jag led av telefonskräck, på grund av min stamning och allmänna sociala obekvämhet, älskade jag den omedelbara textkommunikationen som mail innebar.

Detta var före SMS, chattjänster och sociala media – telefon (som satt fast i väggen) var i stort sett det enda kommunikationsverktyget som fanns förutom handskrivna brev.

När jag började jobba som frilansfotograf 2003 blev email ett primärt verktyg. Det fanns dock en hel del motstånd i branschen, kanske i arbetslivet överlag; Mail ansågs inte seriöst. Man borde ringa om det var något viktigt.

Låter kanske märkligt idag, tiderna har förändrats. Som ordvitsen säger: Idag mail, igår morse.

Under min frilanstid som fotograf, 2003-2010, var min mailbox en källa till dopaminkickar. Oftast var det goda nyheter som landade i mailen. En redaktör som svarade att bilderna var bra, och gärna ville ge mig nya uppdrag. Eller någon som jag fotograferat som var nöjd med sina porträttbilder.

Med åren kom wifi och en mailapp direkt i mobilen, och pushnotiser! Jag hade snart vanan att kolla mailen hela tiden. Hundratals gånger varje dag, det gick per autoamatik. För att det var kul, och jag såg inget problem med det.

Men jag läste Tim Ferriss ”4 hour workweek” i början av 10-talet och blev inspirerad att försöka att minska mailberoendet. Som alla beroenden behöver det tyglas. Nu var målet att bara kolla mailen en gång om dagen. Jag testade ett kort tag men var inte i närheten av att lyckas. Förmodligen för att jag egentligen inte ville, för som sagt: Mailen var ju kul.

Men när jag bytte bransch och började jobba med kök, runt 2016-2017, började innehållet i mailen ändras. Nu var det inte längre bara goda nyheter, med efterföljande dopamindusch, utan det kom dåliga nyheter. Det var strul i produktionen. Transportbolagets lastbil hade blivit stulen. Oändliga mail med komplicerade frågor från kunder. Besked om att snickeriet brunnit ner. Och så vidare.

Ibland kom dessa mail på helger, eller kvällar, och jag började inse att de kunde vara giftiga. Om jag läste ett mail en fredagkväll, med information om ett problem som jag inte kunde göra något åt förrän måndag morgon, blev jag stressad. Hela helgen kunde jag gå omkring och tänka på problemet, med spinnande tankar.

Eller när jag kollade mailen direkt på morgonen och kunde läsa om nya problem med ditt eller datt – då var det detta som var i mitt huvud under hela morgonrutinen med att få iväg barnen till skolan. Förmodligen inte en bra upplevelse för mina barn.

Jag läste någonstans att det finns ett namn för detta: Kontaminerad tid.

Senaste månaderna har jag skurit ner ordentligt på min tid i mailboxen. Jag kan inte slå mig för bröstet och hävda att det är tack vare självdisciplin. Det är snarare självbevarelse. Jag började bli rädd för att öppna mailappen, vilket automatiskt satte igång processen:

Jag slutade kolla mailen på kvällar. Sedan slutade jag med mailen på morgnarna innan barnen vaknar, och till slut stängde jag av mailen också på helgerna. Bara mail under arbetstid, vilket för mig betyder från ca 8.30 till 15.00.

(Arbetsdagens längd, och dess implikationer, kanske får bli ett annat blogginlägg framöver.)

I början var det mycket ängslan och rädsla kopplat till frånvaron av mailen. På helgerna våndades jag över att inte öppna mailboxen – å ena sidan ville jag inte riskera att behöva läsa om någon nytt dåligt som hänt, som skulle kontaminera resten av helgen. Å andra sidan kändes det jobbigt att inte veta vad som låg och väntade i mailboxen.

Måndagsmorgnar är fortfarande jobbiga. Det är då jag öppnar mailboxen efter en hel helg där allt möjligt kan ha hänt. Då får jag ta ett djupt andetag, och sedan ta ett mail i taget.

Bieffekten är – såklart! – att jag blir mer effektiv. En hel helgs mailskörd består av ett hundratal mail, men de flesta är spam eller nyhetsbrev eller notifikationer av olika slag. Ett fåtal av dem kräver arbete, och oftast är jag klar med mailen på en timme.


Den här rutinen har nu satt sig. Jag skriver detta på ett café, klockan är strax innan nio, och mailboxen har varit stängd sedan igår eftermiddag. Jag prioriterar skrivandet före mailkollen – även om mailen förmodligen går snabbt att hantera, finns risken att något i mailen drar iväg mig och att jag aldrig kommer tillbaka till skrivandet. Mailboxen har en tendens att ta över min agenda. Därför försöker jag göra viktiga saker innan mailen öppnas.

På dagens agenda står, förutom att skriva detta blogginlägg, att pitcha Kulladal framför en panel av ”drakar” på eventet Maxa Malmö. Ett slags ”Draknästet” anordnat av Tillväxt Malmö, men det är mindre fokus på kapital och mer på rådgivning. Jakob och jag ska stå där, beväpnade med en Keynote-presentation som Johanna designat, för att se om någon drake blir intresserad av att få veta mer om Kulladal och våra kök. Hur det går, det får bli ett framtida blogginlägg!

Boktips Kulladal (nya köksföretaget) Personlig utveckling Produktivitet

Hobbies: Meningslöst tidsfördriv, eller värdefull energiladdare?

Winston Churchill hade två hobbies. När han jobbade med en bok varvade han skrivandet med att mura tegelväggar. Hans uttalade dagsmål var ”2000 ord och 200 tegelstenar”. Varför? Det var inte för att han behövde mura något, eller för att någon bad honom göra det. Utan bara för att han ville. För att ha något att göra med händerna, och för att kuna låta tankarna vandra fritt.

Den andra av hans hobbies var att måla. Under krigsåren tog han pauser då han gick ut med sina penslar och staffli. Han målade med glada färger, som en kontrast till den mörka verkligheten, och det sägs att målandet hjälpte honom genom depressiva perioder. Han skrev också en bok om denna hobby, Painting as a pastime.

Min hobby startade för knappt ett år sedan och jag har skrivit om det tidigare här i bloggen: Skrivmaskiner. ”Räcker det inte med en?”, brukar folk undra när de hör att jag köpt ännu en skrivmaskin, och det har de ju rätt i. Men skrivmaskinerna har ackumulerats hos mig, och min fascination för dem har inte minskat.

Ibland försöker rättfärdiga det för mig själv med att skrivprocessen blir bättre på maskin. När jag sitter hemma på vinden i vårt hus och skriver – oftast innan barnen har vaknat – är det totalt distraktionsfritt (mobilen lämnar jag i ett annat rum). Men nej, det förklarar inte varför jag har så många.

Följdaktligen blir jag en smula generad över det här konstiga intresset och frågar mig om finns det någon vettig logik i det. I de stunderna tänker jag på Winston Churchill och hans tegelstenar. Vad var poängen med dem egentligen?

Kanske är poängen att en hobby balanserar arbetet. För min del har skrivmaskinshobbyn hjälpt till att jag helt kopplar bort jobbet efter arbetstid. Jag kollar inte mailen på kvällar och helger längre. Det är en 20-årig vana, att ständigt ständigt kolla mailen, som nu brutits. Betyder det att jag numera jobbar mindre, och får mindre gjort? Nej, snarare att jag nästa arbetsdag är mer laddad, och kan jobba mer effektivt, när jag är tillbaka vid jobbdatorn.

Det finns också något välgörande att jobba med händerna, till skillnad från den digitala, abstrakta miljön som är min och mångas arbetsvardag.

Churchills båda hobbies – måla och mura – var något han gjorde med händerna, och på samma är det för mig. Skrivandet i sig är en taktil upplevelse, och också att serva och reparera dem. Efter att ha meckat med omkring 50 skrivmaskiner senaste året har jag blivit hyfsad på att fixa fel i dem.

Ett fel i en skrivmaskin är alltid mekaniskt, och mer eller mindre synlig, till skillnad från en bugg i en mjukvara som är osynlig (åtminstone för mig som inte kan läsa kod). Tillfredsställelsen i att ha lyckats hitta och fixa ett sådant mekaniskt fel – genom att sätta dit en fjäder eller böja till en metallbit – är oväntat stor.

Det är konstigt det där. Egentligen är det väl helt meningslöst? Vad spelar det för roll om en metallbit är böjd på rätt sätt, eller om en fjäder kommit på plats?

Men ändå. Ju djupare ner jag kommer i skrivmaskins-kaninhålet, desto mer tror jag på hobbyns läkande kraft.

Personlig utveckling Produktivitet Skrivmaskiner

Kraftig expansion och tryck över bröstet

Det har gått tre månader sedan jag sist bloggade. Tre mörka vintermånader. När det var som mörkast – bokstavligt och bildligt – besökte jag sjukhuset och fick hjärtat kollat. Här kommer snabbreprisen:

Jag var i Litauen i februari och insåg några saker. Kors och tvärs genom landet körde jag, för att hälsa på hos våra snickerier och snacka om framtidsplanerna.

Litauen är på många sätt ett intressant land, och det är också intressant hur lite gemene man i Sverige känner till om landet. Trots att det bara ligger 1,5 timme bort med flyg.

Folk brukar blanda ihop de baltiska staterna, som om de vore ett och samma land. ”Ni tillverkar era kök i Estland, va?”. Nej, Litauen är unikt. Det är ett litet land med stort fokus på träindustri och möbeltillverkning. Cirka 50 000 litauer jobbar inom möbelindustrin.

Det är alltså ingen tillfällighet att jag är i Litauen titt som tätt.

Denna gång blev det ett tiotal timmar i bil och på flygplan. Jag reste ensam – vilket jag gillar – och det gav massor av tid för reflektion. Jag fick tillfälle för intag av ny inspiration, i form av Tim Ferriss podcast och ett par olika ljudböcker.

Helt ärligt:
Vintern hittills har känts rätt tung för mig. Det har varit mer än den vanliga stressen och pressen som hör ihop med att driva företag. Under vintern har det liksom blivit lite mörkare. Omvärldsläget med recession och höga räntor, och därtill kriget i Ukraina, och NATO-krisen i Turkiet, har inte hjälpt humöret. Vi har leverantörer i både Ukraina och Turkiet.

En fredag kväll för några veckor sedan blev det ett kort sjukhusbesök. Medelåldersklyschan ”tryck över bröstet” och jag blev rekommenderad att kolla upp det. Det visade sig vara falskt alarm, EKG:t visade inga problem, men det blev en väckarklocka, som man klyschigt säger.

Vi – Kulladal Kitchens – expanderar kraftigt just nu. Vi bygger ut vårt showroom och bygger samtidigt två nya showroom, i Göteborg och Jönköping. Och allt blir alltid dyrare och mer utdraget än vad man räknat med. Eftersom vårt företag är helt självfinansierat så påverkar varje krona. När det kostar mer än beräknat så känns det fysiskt i mig.

“Varje företag är en löst ihophållen katastrof”, sa en av intervjupersonerna i ett Tim Ferriss-podavsnitt, vilket varje entreprenör kan känna igen sig i. Det är bara på ytan företag ser välfungerande ut.

När jag körde runt på den litauiska landsbygden – överallt trähus med liggande panel, och storkbon på var och varannan telefonstolpe – slog det mig att jag slarvat med två vanor som jag haft tidigare: Dels att läsa böcker, dels att skriva och reflektera. På samma sätt som att ”man blir vad man äter”, är det med ens inre liv. Utan input av tankeföda, och tid att processa den, blir det näringsbrist för själen.

Därför tar jag nu ett omtag med bloggen. Ett inlägg i veckan, från och med nu. Jag behöver en fast process och rutin. Utkasten skriver jag på mina skrivmaskiner på morgnarna innan barnen vaknar.

“Bloggen är död”, förkunnade en annan av Tim Ferriss intervjupersoner, när jag körde runt i Litauen. Det är kanske sant (det var förresten samma insikt som fick mig att sluta blogga 2008…). Men, poängen med bloggandet är för mig inte att “nå ut”. Det är en process som jag vet skapar bra följdeffekter: Om jag har en skrivarrutin, så kommer automatiskt bokläsarrutinen att hållas igång, vilket leder till mindre slötid att scrolla på sociala medier, och därmed mindre risk att dras ner i de själsliga avgrunderna som omger oss.

Så ja, jag har kommit igång med bokläsandet igen. Jag har gjort en lista på de böcker som påverkat mitt företagande mest genom åren – listan består av 12 böcker – och har nu börjat läsa om dem. Mer om dessa böcker i kommande blogginlägg.

Helt kort om läget på Kulladal:
Recessionen har kommit av sig, åtminstone för nu. Vi säljer mer kök än någonsin, nyss sålde vi vårt 200:de kök. De första 100 köken tog 30 månader. Den andra hundringen gick på 13 månader. Det går bra nu! Och allt är en löst ihophållen katastrof. Fast det är bra, ändå!

Kulladal (nya köksföretaget) Meningen med allt Personlig utveckling Skrivmaskiner

Så gick det till när jag sålde mitt företag (Apelöga)

För 12 år sedan startade jag Apelöga AB, en fotobyrå. Nu i somras, till sist, sålde jag företaget.

Apelöga var mitt första riktiga företag. Innan dess hade jag frilansat som fotograf i 7 år, vilket jag började tröttna på. Idén bakom Apelöga var dels att rikta sig mot företag, dels att ha en prismodell som bygger på pris-per-bild istället för pris-per-timme.

Sagt och gjort. Vintern 2009/2010 spelade Anna Järvinens låt “Äppelöga” på radio, samtidigt som jag skulle bestämma namn till nya företaget. Adamsäpple + apple of my eye + Äppelöga. Och så blev det som det blev.

Sex år senare bestämde jag mig för att lämna Apelöga (som då hade 7-8 anställda). Vår andra dotter var ett knappt år gammal och jag ville vara pappaledig på heltid, och samtidigt fundera på vad jag ville göra med mitt liv. Det var ungefär då jag startade den här bloggen (första inlägget skrevs i december 2016).

Sedan gick det nästan sex år till innan jag helt kunde lämna företaget. Fram till i somras ägde jag 80% av aktierna, och därmed kunde jag aldrig riktigt slappna av, utan behövde hela tiden ha hyfsad koll på verksamheten och dess siffror.

Under de här sex sista åren hade vi två spekulanter som var intresserade av att ta över Apelöga. Det första sa vi nej till ganska tidigt i processen, för att kulturen inte kändes som en match. I det andra fallet – hösten 2021 – gick det väldigt långt. Letter of Intent skrevs, due diligence gjordes. Vi skrev på sekretessavtal och gjorde inventarielistor. Vi slet rätt hårt, främst min vän Jakob som kan sånt här och som hjälpte mig genom processen.

Men köparen backade ur i sista stund, strax innan julen förra året. Som argument framfördes sådant som de egentligen kände till från dag 1, så jag tror fortfarande att det låg något helt annat bakom beslutet. Det kändes rätt tungt, efter allt vi hade gått igenom. Men det är en lång historia som får berättas en annan gång.

Lösningen som vi istället hittade var att Apelögas fotograf Christian (som jag lärde känna på fotoskolan för 20 år sedan, och som varit på Apelöga sedan 2012) tar över ägandet över företaget, tillsammans med Erika som är fotograf/designer/illustratör och som varit på Apelöga sedan 2014. Ett stabilt team, som det känns tryggt att lämna över till.

Blev jag rik nu?! Nja. Jag ska inte förneka att det blev en slant över, om än mindre än om vi fått till affären hösten 2021. Men pengarna går rakt in i mitt holdingbolag, där de ligger och fungerar som buffert ifall det skulle behöva göras investeringar i Kulladal. Min privatekonomi förändras inte direkt.

Jag ser tillbaka på Apelöga som en viktig läroperiod. Det var genom Apelöga jag fick möjlighet att testa olika idéer inom entreprenörskap, ledarskap, marknadsföring med mera. Och jag fick erfarenheter om hur det kan gå till att sälja ett företag.

Nu när jag på riktigt lämnat Apelöga bakom mig är det fullt fokus på att utveckla Kulladal. Mer om detta i kommande inlägg i bloggen!

 

Personlig utveckling

Precis så lätt som det borde vara, är det inte alls

Precis när jag startat Kulladal, sa jag vid ett tillfälle till en bekant:
– Det här företaget är mitt lättaste projekt hittills. Jag vet att det kommer att fungera, eftersom jag byggt ett exakt likadant företag tidigare. Jag vet var alla fallgropar finns. Inget kan gå fel.

När jag tänker tillbaka på detta blir jag generad av min naivitet. Som karaktären Lippe säger i Shtisel: Om du vill få Gud att skratta, berätta om dina planer.

Nu, två år senare kan jag konstatera att resan med Kulladal varit allt annat än lätt. Dels underskattade jag de kända svårigheterna – sådant som jag egentligen visste skulle krångla (som att sätta igång nya snickerier), dels underskattade jag risken för olyckor. Vi hade en snickeribrand för ett år sedan, och ännu en brand i ett annat snickeri häromveckan. Två leveransfärdiga kök brann upp, och mycket annat.

Så mycket jobb, och så många problem, i och med den olyckan.

Och så var det Corona. Den har varit bra för oss vad gäller efterfrågan – kunderna har kommit till oss utan att vi behövt jaga – men nu efter 16 månader av stängda gränser och hackande produktion world wide, strular det mesta som har med lager, produktion och logistik att göra. Långa leveranstider, brist på material, etc etc.

Om jag kunde prata med mig själv för två år sedan skulle jag sagt: Du har fel! Att starta och bygga företag är alltid svårt, oavsett hur många gånger man gjort det tidigare.

De bästa kunderna. Och några andra.

De flesta av våra kunder är inget mindre än underbara. De har visat stort tålamod och förståelse för strul som uppkommit under våren. Men det finns undantag: Det är de som utan ont uppsåt men genom sitt sätt att kommunicera suger musten ur en. De som jag jobbar ihjäl mig för, men aldrig får ett tack från.

Men de är väldigt få, som tur väl är.

Fyra generella svårigheter

En av svårigheterna med vår produkt – premiumkök som handbyggs av massivt trä – är att få kunderna att förstå vad de kan förvänta sig. Massivt trä är aldrig perfekt, utan det rör på sig och sväller/krymper mer årstiderna. Om en kund är perfektionist på fel sätt så blir det mycket friktion längs vägen.

Samma sak med att våra kök målas för hand. Penselstreck blir oundvikligen synliga, och är aldrig 100% perfekta. De är ju gjorda för hand! Till det kommer att linoljefärgen inte heller är 100% perfekt, utan det kan bli vissa avvikelser.

Att kommunicera den paradoxen, att det är premium samtidigt som det inte är perfekt, är utmanande.

En annan svårighet (eller rättare sagt källa till fel) är att vi tagit oss an lite för många specialprojekt. Våra standardskåp kan varieras i oändlighet vad gäller mått, men har ändå vissa standardelement. Dessa delar är framdestillerade efter ett antal rundor av trial-and-error. Men när en kund vill ha något som är utöver detta är att snickeriet hamnar på okänt vatten. Även den enklaste sak, som avviker från standard, kan vara nog så svår att få 100% rätt. Det finns helt enkelt för stor risk för missförstånd längs vägen.

En tredje svårighet är att vi trots standardskåp erbjuder många olika kombinationer: Olika sorters gångjärn, olika sorters luckor, olika sorters inredning och tillval, olika sorters vitvaror, etc. Det gör att det finns oändliga kombinationer, vilket i sin tur gör att det är svårt att ha koll på oväntade effekter av vissa kombinationer. Ibland trampar vi på minor.

En fjärde svårighet, så här i början, har varit just att vi är nystartade. De av våra kunder som kollat in våra siffror såg att vi 2019 bara omsatte några hundra tusen kronor. Vem vågar köpa ett kök av ett sådant företag? (Nu har dock 2020-siffrorna kommit ut, där vi visar en omsättning på drygt 4 mnkr. Och för första halvåret 2021 har vi mer än dubblat omsättningen jämfört med första halvåret 2020.)

Vi lär oss hela tiden och blir hela tiden bättre. Vi har lärt oss att tacka nej till vissa kunder i ett tidigt skede, när vi känner att personkemin är fel. Och vi tackar nej till de flesta speciallösningar, om riskerna är för stora.

Att tacka nej är generellt är rätt underskattad grej.

Önska att du var bättre!

Jag ett tips en gång: “Önska inte att det var lättare, önska att du var bättre!“. Det är vad jag försöker göra nu, mitt i all ångest över saker som inte går som jag hade tänkt: Jag läser böcker, lär mig och inspireras av andra.

Senaste halvåret har jag mest läst biografier. Jag har läst om George Washington, Leonardo da Vinci, Napoleon och Winston Churchill. Förutom att det är fascinerande och lärorikt att läsa om stora personligheter, så har det gett mig perspektiv. När en kund klagat över en millimeteravvikelse (som vi förstås tar på största allvar) så har jag kunnat se det i perspektiv med större problem i världen. Jag har inte förlorat 400 000 man på en march till Moskva. Eller blivit bombad av Messerschmidt-piloter. 

Och om Washington kunde hantera ett gäng koloniala britter så ska jag nog kunna hantera några kök.

Vad som också slagit mig när jag läst om dessa stora män är att hur framgångsrika de än blev, så kom de ändå aldrig i mål. Det fanns alltid saker kvar som störde.

Washington hade hela sitt liv en problematisk relation med sin mamma, och han kämpade hela tiden mot dåliga finanser (objudna gäster dök upp oavbrutet och etiketten krävde att värden bjöd alla på kost och logi) och usla tänder (när han blev president hade han bara en tand kvar).

Leonardo da Vinci bråkade ständigt med sina mecenater, och fick bland annat fly från ett krig.

Napoleon lyckades med det mesta, men slutade ändå som fånge på en ö långt ut i havet. Och så vidare.

För många problem?

Till sist, om det är några befintliga eller potentiella kunder som läser detta: Blir du orolig? Jag inser förstås att det är okonventionellt att öppet skriva om sina problem på det här sättet, men det betyder inte att vårt företag har fler problem än andra. Bara att de flesta andra företag döljer sina. Vi har problem, men löser dem, och fokuserar på att ge kunderna bästa möjliga upplevelse.

Vi klarar oss, Kulladal rullar på. Vi har ett bra team, bra processer och tre snickerier som producerar kök åt oss. Och en alltjämt växande bank av värdefulla erfarenheter.

Boktips Kulladal (nya köksföretaget) Personlig utveckling Uncategorized

Ett brev från statsministern för 29 år sedan. Och om veckans lansering.

En vårdag 1991, när jag var 10 år, fick jag ett brev från Ingvar Carlsson, Sveriges dåvarande statsminister.

Det var ett personligt brev, direkt till mig (inget massutskick), där han berättade att han gillade att unga människor intresserade sig för politik. Och han förklarade tydligt att han och Carl Bildt inte alls var personliga ovänner, så det behövde jag inte oroa mig för.

Varför bemödade sig Sveriges mäktigaste person (eller dennes sekreterare, möjligtvis) att skriva brev till mig, en tioårig pojke i Karlshamn?

Det var inte så att han skrev brevet utan vidare. Han skrev för att jag hade skrivit till honom först. En något udda sysselsättning för en tioåring kan man tycka, att skriva brev till statsministrar. Men hursomhelst, jag hade skrivit till honom och frågat om politiken (jag minns inte exakt vad) och avslutat med ett PS: “Är du och Carl Bildt ovänner på riktigt?”.

Konsten att bli upptäckt

Jag tror att man ibland glömmer vad som krävs för att saker och ting ska inträffa. Hur får man en inflytelse person att lägga märke till en? Hur blir man upptäckt?

Jag funderade på det i samband med lanseringen av Kulladal förra veckan. Hur skulle vi till exempel få Frida Ramstedt på Trendenser, Sveriges mest inflytelserika inredningsbloggare/författare, att lägga märke till Kulladal?

Skulle jag gå in på hennes Instagram-konto och slumpmässigt gilla några av hennes bilder, och sedan hoppas på att hon skulle fatta vinken?

Nej, det krävs action – och en smula mod – för att helt enkelt ta kontakt med personer som man vill få kontakt med. De kommer förmodligen inte veta att man finns annars.

Två dagar efter lanseringen skrev faktiskt Frida på Trendenser ett par rader om Kulladla-launchen i en text om veckans nyheter. Eftersom Frida har väldigt många följare så rasslade det till ordentligt på vår sajt. Via Google Analytics kunde jag följa hur trafiken strömmade in. Den leadgenerator som jag skapat – en funktion där man kan beställa en fysisk broschyr – gick varm.

“Vilken tur du hade att Frida skrev om Kulladal”, har personer sagt till mig under veckan. Och jag håller med: Det var tur, för hon hade verkligen inte behövt göra det.

Men det hände inte av en slump. Varför skrev Trendenser om Kulladal? För att jag tagit kontakt med henne och berättat kort om företaget.

Jag tror att man ibland missar hur enkelt, och effektivt, det är att faktiskt kontakta personer. Att vara rakt på. Att inte vänta på sin tur. (Men förstås: Man måste vara respektfull och främst erbjuda något av värde istället för att be om något.)

Resultat av veckans lansering

Veckan som har gått har varit smått galen. Lanseringen har gått mycket bättre än vad jag väntade mig. Förutom att blivit nämnd av Trendenser så plockade också Residence upp lanseringen.

Eller ja, jag kontaktade Residence-redaktionen och berättade om Kulladal. Återigen, de hittade inte Kulladal på egen hand.

Som ett resultat av alla köksspekulanter som hittat Kulladal i veckan, har jag ritat av massor av kök, och skickat många offerter. Magkänslan just nu är att vårt snickeri snart kommer att ha fullt upp.

Under veckan har jag haft intervjuer med intressanta människor som sökt jobb hos Kulladal. Också på den fronten har jag blivit överväldigad: Mycket entusiasm och mycket kompetens har jag fått se, och nu återstår den delikata uppgiften att försöka välja rätt person till jobbet som Kulladals första anställda.

Boktips: En klassiker som aldrig blir omodern, och som är på samma tema som texten ovan: How to Win Friends & Influence People.

Kulladal (nya köksföretaget) Marknadsföring Personlig utveckling

Lifehack om hotellrum

Detta var min åttonde, eller kanske tionde, resa till Kaunas sedan jag började jobba med snickerier i Litauen. Den här gången upptäckte jag ett life hack:

Istället för att boka det billigaste hotellrummet valde jag ett något dyrare alternativ. För några hundralappar mer per natt fick jag ett stort rum, med bra möbler och fin utsikt.

Lätt värt det! Jag nu fick några kvalitetsarbetstimmar på rummet, istället för att sitta i ett sunkigt, trångt rum.

Aldrig mer ska jag boka det billigaste hotellrummet med motiveringen “att man ska ju ändå bara sova där”. Jag är snart 40 och börjar uppskatta att inte behöva leva som en student.

Meningen med allt Personlig utveckling Produktivitet

Detta är inte en text om tennis

Det här inlägget handlar inte om tennis, men vi börjar där:

En tennisspelare möter en övermäktig motspelare. När det är sidbyte och spelarna passerar varandra vid nät, säger hon till sin motståndare:

–  Din forehand är fantastisk! Hur gör du den egentligen?

Tennisspelaren vet att frågan genast får den andra att börja fundera. Och hon vet att om man börjar tänka på hur man slår ett visst slag i tennis, då är det kört.

När man spelar bra tennis så gör man det för att man slår sina slag på ett omedvetet sätt. Det medvetna har inte en chans att kunna slå bra tennisslag.

Tänk dig bara:
När en tennisboll kommer emot dig i hög hastighet är det en serie av rörelser som ska koordineras:
Med hjälp av dina ögon ska du beräkna var bollen kommer att landa, och dina fötter ska sedan ta dig dit. På vägen ska du bestämma dig vart du vill slå ditt slag, för att kunna förbereda slaget. Och när din racket väl möter bollen, så ska kraften och riktningen vara exakt rätt för att bollen ska gå dit du tänkt dig.

Allt detta sker på en sekund. Och upprepas sedan gång på gång genom en match.

Att räkna ut allt detta – alla krafter och rörelser som ska samspela inför ett tennisslag – är näst intill omöjligt, när man tänker på det. Ekvationen för att beräkna bollens bana skulle täcka en stor whiteboard. Och ändå lyckas duktiga tennisspelare med detta gång på gång, hundratals gånger i varje match. Hur är det möjligt?

Ja, det är omöjligt när man tänker på det.
Men det blir möjligt när man inte tänker på det.

Det omedvetna vs det medvetna

Lösningen finns i vårt omedvetna jag, som är mycket mer kapabelt till avancerade uträkningar än vad vårt medvetna jag är. Det omedvetna kan göra alla dessa kalkyler och lyckas för det mesta, under ett villkor: Att det medvetna håller sig borta.

Men det medvetna jaget är en lik en osäker micro-manager som vill lägga sig allt, och som tror att den kan allt. Så när någon frågar: “Hur slår du din fantastiska forehand?”, så tar det medvetna jaget genast åt sig äran för slaget. Men när det sedan ska instruera ögon, armar och fötter att slå samma slag igen, ja, då går det förstås inte.

Det är därför smarta tennisspelare vet att de måste sysselsätta det medvetna jaget med något annat. De vet att det medvetna inte kan slå forehands. Men det medvetna är bra på enkla uppgifter, som att “håll ögonen på bollen”, och “ta minst 20 små steg mellan varje slag”. Det medvetna jaget blir lycklig över sådana enkla uppgifter, och hänger sig åt det. Och tack vare det så kan det omedvetna vara ostört och göra sitt jobb.

Hur får man affären i mål?

Jag lärde mig detta av boken The Inner Game of Tennis, som liksom det här inlägget inte handlar om tennis egentligen. Boken handlar om att kunna skilja på vad som är omedvetet och medvetet, och om hur man ska få sitt medvetna att låta det omedvetna vara i fred.

I mitt entreprenörsliv gör jag en liknande distinktion. Trots att målet är att avluta den där affären (att slå den perfekta forehanden), så kan fokus aldrig ligga där. En affär, med alla dess beståndsdelar, blir lätt för komplicerad för att försöka tänka ut.

Istället lägger jag fokus på processen. Jag ser till att förutsättningarna för affären är de bästa, genom att ta hand om mig själv – sova bra, motionera, äta rätt, jobba smart, läsa, och så vidare. För jag tror på att om jag litar på processen så kommer jobbet ta hand om sig självt.

Nå resultat genom att inte fokusera på resultatet

Häromdagen lyssnade jag på podcasten Without Fail i vilken en basketspelare intervjuades. Spelaren berättade att hans lag hade insett att antalet passningar under en match kunde förutsäga resultatet. Om de gjorde fler än 300 passningar så vann de oftast. Om de gjorde färre så förlorade de.

Detta var en fantastisk insikt! För nu kunde de, istället för att fokusera på att vinna, göra något mycket enklare: Att fokusera på att passa mycket. Resten tog hand om sig självt.

Jag tror det var detta fotbollstränaren Erik Hamrén menade när han i en intervju sa att “fotbollen är alltför resultatinriktad”. Han blev hånad i media för detta – vad skulle räknas, om inte resultatet?! – men poängen är att om man krampaktigt siktar på målet, så är risken överhängande att man missar.

Istället:
Håll ögonen på bollen.
Lita på processen.
Och resultatet kommer av sig självt.

Oavsett om det handlar om tennis, fotboll eller entreprenörskap.

Boktips Meningen med allt Personlig utveckling Produktivitet

7 steg från missnöjd kund till nöjd kund

Som företagare måste man oundvikligen handskas med kunder. Ofta är det kul och stimulerande, men ibland när något går fel kan en kundrelation bli en mardröm. Häromveckan berättade jag en historia om en kund som höll på att bli mitt nya företags fall.

[Detta var när jag jobbade med Skandinaviska Shakerkök, ett par år innan jag startade Kulladal]

Kort sammanfattning:
Kunden hade köpt kök av oss.
Efter några månader hade delar av köket slagit sig, på grund av extrem luftfuktighet.
Kunden var missnöjd.
Jag svarade med att säga att det var kundens eget fel.
Kunden blev ännu mer missnöjd.
Vi tog på oss ansvaret och lyckades lösa problemet med hjälp av händiga snickare.
Slutet gott, typ. Läs hela historien här.

Sedan dess har jag funderat mycket på hur jag bör hantera “jobbiga” kunder. Vad är viktigt att tänka på, så att jag inte riskerar att förvandla en smått missnöjd kund till en katastrof?

Jag har kommit fram till sju olika sätt.

1. Sätt dig in i kundens situation

Har du någon gång själv varit en missnöjd kund, och klagat till den du köpt varan/tjänsten av, bara för att mötas av oförståelse? Du kanske rent av blev misstänkliggjord själv? “Det är ditt eget fel att det inte fungerar som det är tänkt!”

Det har hänt mig flera gånger, och varje gång det händer svär jag på att aldrig hantera mina egna kunder så. Dock, när den missnöjda kunden hörde av sig så var det ändå det jag gjorde: Jag skyllde på kunden, sa att det var deras eget fel och deras ansvar att lösa det.

Rätt eller inte, så tror jag nu mer på att istället möta kunden, och ta ansvar för den uppkomna situationen. Även om det är “kundens fel” så finns det alltid saker jag kunde ha gjort bättre för att förebygga felet.

Man kommer rätt långt genom att visa empati.

2. Prata med en partner!

I början av 2000-talet var jag ensamföretagare i sju år, men vill aldrig vara det igen. För när kniviga problem inträffar blir det för tungt att hålla i själv. Bara genom att ha en kollega att prata med så blir det lättare.

Orosmolnen ter sig plötsligt inte lika mörka, och man kan börja se problemet ur fler synvinklar, och hitta nya lösningar.

3. Analysera vad du känner!

Ett enkelt trick är att försöka backa ett steg bort från sig själv, och reflektera över sina känslor. Ofta räcker det att lägga märke till känslorna för att få distans till dem – man upplever inte stressen lika starkt om man samtidigt reflekterar över hur stressen känns.

Viktor Frankl, som överlevde tre koncentrationsläger, berättar i sin berömda bok om hur denna teknik hjälpte honom att hantera lägertillvarons vedermödor. Han berättade om hur smärtan gjorde mindre ont om han reflekterade över den, istället för att bara uppleva den.

4. Förändra det du kan, strunta i det andra

Jag gillar AA:s sinnesrobön, som går:
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden. 

I fallet med den missnöjda kökskunden så kunde jag påverka de faktiska åtgärderna vi vidtog, men jag kunde inte riktigt påverka hur slutresultatet skulle bli. Kundens reaktion är upp till kunden. Jag kunde bara göra mitt bästa, och sedan hoppas att det skulle räcka. Vilket det gjorde, den här gången.

5. Skilj på vad som hänt, och din känslomässiga reaktion

Den här missnöjda kunden framkallade en hel del stress, ångest och hög puls hos mig. Kroppens naturliga svar på dessa känslor är fight-or-flight. Men behöver inte vara Einstein för att inse att varken att fajtas eller fly är ett bra alternativ om man ska handskas med en missnöjd kund.

Om man reagerar utifrån sina känslor så löser man inte problemet.. Istället riskerar man att göra kunden ännu argare.

Så, försök bortse från känslorna, och se vad som egentligen måste fixas. I mitt fall var det några träskivor som behövde bytas ut. När det är gjort kommer det kännas bättre igen.

6. Bli en robot!

Detta är mitt favoritknep: Jag föreställer mig att jag är en robot.

För när jag väl insett vad som måste göras, så handlar det om att faktiskt göra det. Det är mekanik. Rörelser som ska utföras. Telefonsamtal som ska ringas, mail som ska skrivas, och så vidare.

I robot-mode kan jag göra det som behöver göras, utan att spendera för mycket emotionell energi på att älta. Efter att handlingarna är utförda så är problemet närmare sin lösning.

7. Vad kunde du gjort bättre?

Jag har två standardfrågor som jag ställer till själv, och till kollegor, efter ett avslutat uppdrag:
Vad gjorde vi bra?
och
Vad kunde vi göra bättre?

Jag är noga med att inte fråga “Vad gjorde vi dåligt?“, som riskerar att skapa negativa och destruktiva tankebanor. Hellre hålla det positivt och se möjligheterna framåt. Det som har hänt har hänt. Det är klyschigt men sant.

I den här historien kunde jag gjort en hel del bättre. Vilket är en insikt som gjort att jag växt en smula.

—-

Det här inlägget heter visserligen “7 tekniker att hantera en jobbig kund” som som du ser handlar det inte om kunden. Det handlar om dig. Det är dig du måste lära dig att hantera. Det tror jag är bästa förutsättningen för att få nöjda kunder.

Hur brukar du göra när du måste ta hand en missnöjd kund?

Företagskultur Mitt nya jobb Personlig utveckling

Vem vill bli min nya partner?

Ni som följt den här bloggen vet att jag drog igång ett köksföretag, Skandinaviska Shakerkök, för drygt ett halvår sedan. Det var tillsammans med Rikard som byggt kök i 20 år.

Snart kommer Rikard lämna företaget. Jag blir kvar ensam.

Eftersom jag egentligen bara jobbar halvtid med denna startup – den andra halvtiden är jag på Apelöga – så blir det förmodligen för tungt för mig att driva företaget själv. Således: Jag behöver en ny partner.

Är du min nya partner?

Vem jag söker? Jag vet inte riktigt. Men det måste vara någon som brinner för förvandla en startup till ett riktigt företag. Grunden i företaget är lagd – produkten är 99% färdig, produktionskedjan är på plats, hemsidan är skapad, etc – men det finns massor kvar att bygga. Samarbetsdealar att göra, kunder att bearbeta, content att skapa, strategiplaner att rita upp, och så vidare.

Men hittills ser det ljust ut. Prognoserna pekar uppåt. Efterfrågan finns.

Kanske är det en marknadsförare jag söker. Eller en säljare. Eller en kundservice-person. Eller affärsutvecklare. Eller en super-instagrammare. Eller en inredningsdesigner.

Eller allra helst en person som är mycket av det där, och lite till.

Så, vem där ute är sugen på att gå in i en startup?

Investerare?

Alternativt tar jag in lite kapital, via lån eller investerare. Med de pengarna skulle jag kunna skala upp verksamheten och på sikt börja anställa. Ja, kanske till och med ta ut lön själv en vacker dag.

Jag har påbörjat samtal med några olika investerare. Inget klart än.

Alternativ 3 är att jag kör på ensam, lite på halvfart, och låter företaget växa långsamt och organiskt.

Men som sagt, det vore kul att få en riktig partner. En ny delägare som jobbar aktivt i företaget. Den som är intresserad och vill veta mer kan maila mig, så får vi se om det är läge att börja dejta. Vi hörs!

Affärsidé Företagskultur Meningen med allt Mitt nya jobb Personlig utveckling

Låt någon annan vara hjälte

Vem är den första person du tänker på när du vaknar? Och som du sedan tänker på flera hundra gånger under dagen, och som också är den sista person du tänker på innan du somnar?

Nej, jag pratar inte om din partner eller dina barn eller andra familjemedlemmar. Inte heller dina arbetskollegor, även om du förstås tänker mycket på dem också.

Jag pratar om dig. Du är huvudpersonen i ditt liv. Det finns ingen i hela världen som tänker på dig så mycket som just du gör.

Är du Luke Skywalker?

Har du sett Star Wars?
Det har inte jag. Men jag har förstått att det finns en snubbe där som heter Luke Skywalker, och att han är typ hjälte. Men för att bli hjälte får han hjälp längs vägen av Yoda och Obi-Wan och andra hittepå-varelser.

Fråga dig nu:
Om ditt liv vore som Star Wars, skulle du då vara Yoda eller Luke Skywalker?
Luke, förstås. Det är ju du som är huvudpersonen, hjälten, i ditt eget liv.

Tänk dig nu en vanlig dag på jobbet. Kanske ska du skriva ett inlägg på din företagsblogg, kanske en pressrelease, eller bara uppdatera företagets sociala medier-kanaler. Eftersom du är Luke Skywalker så har du för vana att slå dig för bröstet när du berättar om allt bra du och ditt företag gör. Ni har blivit certifierade och vunnit priser och kammat hem stororders. Heja dig och ditt företag!

Sedan kan du luta dig tillbaka och räkna lajks. Trodde du, men du inser att de enda som gillar din text är din mamma och någon kompis och kanske en bekant som du misstänker försöker smickra sig fram till en anställning på din arbetsplats.

Vad gick fel? Hur kunde du, Luke Skywalker, göra fel med en enkel Facebook-uppdatering?

Vad varje hjälte behöver

Du har kanske redan listat ut det: Du är inte den ende som är Luke Skywalker. Faktum är att alla människor fungerar precis som du. De tänker också på sig själva i första hand. De är huvudpersoner i sina egna liv. Alla är Luke Skywalker.

Men vad varje hjälte behöver är en vägvisare. En guide som hjälper dig att bli hjälte.

Så vad händer när en annan Luke Skywalker – din kund – läser en facebookuppdatering från dig där du beskriver hur bra du och ditt företag är?

Jo, din kund gäspar. Hen letar inte efter en annan hjälte, utan efter en guide som kan visa vägen. Den undermedvetna tankegången hos din kund går nåt i stil med det här:
“Det är visserligen trevligt att hitta likasinnade hjältar här i världen, men vad jag verkligen behöver hitta nu, för att förverkliga mig själv och uppnå hjätestatus, är att en vägvisare. Jag behöver hitta Yoda.”

Ja, ordagrant faktiskt. True story.

Så får du nya fans

Nyckeln för dig och ditt företag är att positionera dig som Vägvisaren, istället för Hjälten. En Vägvisare är av intresse för alla hjältar därute. Plötsligt kommer de attraheras till dig.

Men det är svårt! Du har en naturlig dragningskraft mot att vilja skriva om dig själv i positiva ordalag och göra dig själv till huvudperson. Inte minst om du jobbar i en startup, som du kämpat hårt med och som du med rätta är stolt över.

Men du kommer att märka att du bara får lajks från dina befintliga fans när du spelar hjälterollen.
Om du vill ha nya fans är det Vägvisare du ska vara.

Häromveckan läste jag boken Building a StoryBrand: Clarify Your Message So Customers Will Listen av Donald Miller. Det är tack vare den jag blev uppmärksammad på denna hjälte/vägvisar-dynamik som pågår överallt.

Sedan dess kan jag inte läsa ett inlägg på LinkedIn, eller se en annonskampanj på stan, utan att direkt se om avsändaren har positionerat sig som Hjälte eller Vägvisare.

Ta en titt på budskapen runt omkring dig, och fundera på varför vissa attraherar dig. För att avsändaren skryter om hur bra de är, eller för att du känner att de faktiskt vill hjälpa dig?

Vilken roll spelar du i dina kunders vardag?

Marknadsföring Meningen med allt Personlig utveckling

Vet du om att du är blind?

När Steve Jobs fick en förhandstitt av vad som skulle bli Segway, ett tvåhjuligt självbalanserande elfordon, blev han entusiastisk. Han hade förvisso vissa invändningar mot designen, men själva idén tyckte han var “lika revolutionerande som persondatorn!”.

Jobs blev en av de första investerarna i Segway. Och hans investering gav eko i riskkapitalistvärlden. Jobs var känd för att ha känsla för teknisk innovation och förstå vad som funkar på marknaden. Om han trodde på Segway så skulle det alldeles säkert bli en hit. Investerarna flockades runt Segway.

Men Jobs hade fel, visade det sig. Produkten fungerade visserligen, men folk ville inte köpa den. Segway blev inte alls den stora revolution som förutspåtts.

Hur kunde Jobs ha så fel?

“Warning! Blind spots!”

Jag såg en buss en gång med en sticker på baksidan: “Warning! Blind spots!”. Bilister som tänkte köra om bussen varnades alltså för att chauffören inte kunde se dem, när de körde in i chaufförens döda vinkel.

Jag har tänkt en del på detta med blind spots som metafor. Vi har alla våra blind spots – det finns saker vi inte vet om oss själva, sådant vi är omedvetna om.

Och fundera på den här: Hur ska du kunna bli medveten om något du inte är medveten om?

Magkänslan som leder rätt… och fel

En förklaring till Steve Jobs missbedömning om Segway är idén om blind spots. Jobs var van att agera utifrån sin magkänsla när det handlade om persondatorer och senare om ipods och mobiler. Han hade levt hela sitt vuxna liv i den världen och hade samlat på sig massor av omedveten kunskap. Hans magkänsla ledde därför oftast rätt.

Men när det handlade om Segway – en annan bransch, en annan produkt – saknades den underliggande kunskapen. En magkänsla fanns där ändå, men den var mycket sämre grundad. Och här är poängen: För Steve Jobs kändes magkänslan likadant som när han hade en magkänsla om datorvärlden. Han var därför lika säker på magkänslan i båda fallen.

Han var omedveten om vad han inte visste. Han såg inte det han inte kunde se.

Hur kan du se det osynliga?

Det är relativt lätt att upptäcka blind spots hos personer i vår närhet, men det är mycket svårt att se dem hos sig själv. Vi väljer ofta att hålla ögonen stängda.

Handen på hjärtat: Hur reagerar du när någon i din närhet påpekar en brist hos dig? Om det är en brist du inte är medveten om är risken stor att du vänder taggarna utåt och avfärdar personen för att hen har fel, enligt dig.

Jag upptäckte en blind spot hos mig själv i höstas, då jag provjobbade i köksbranschen hos min vän Rikard som driver Funkiskök (och som nu är min partner i mitt nystartade köksföretag). Jag hade då en föreställning om att jag var rätt bra på att driva ett Instagram-konto – jag vet hur man plåtar, jag hur man berättar en story, jag vet hur bygger en följarskara – och satte därför igång detta för Funkiskök.

Jag hade fel. Jag körde kontot några veckor och det gick rätt knackigt.

Jag gick på föräldraledighet och lämnade över Instagram-kontot till en ny person. Som genom en ny strategi hade skaffat tusen följare till kontot inom ett par veckor. Nu, ett halvår senare, har kontot tickat upp till nästan 5 000 följare.

Mitt ego fick sig en törn. Hur kunde jag vara så jävla dålig?

Samtidigt, med lite distans, är jag glad för insikten. Nu har jag en blindspot mindre.

—

Nu går jag in i en hektisk period med anledningen av starten av mitt nya företag, Skandinaviska Shakerkök AB, och pausar bloggen ett tag. Jag kommer tillbaka. Till dess finns jag på Facebook, Instagram, LinkedIn och på mail. Och jag ses gärna IRL när det finns tid – om jag bjuds på kaffe avslöjar jag alla mina hemligheter…

Bloggen Meningen med allt Personlig utveckling