Anställd nr 1 i Kulladal

Kulladals första rekryteringsprocess är avslutad! Inom kort börjar min nya medarbetare, vilket jag ser väldigt mycket framemot. Så här gick det till:

I ett inlägg här på bloggen för ett par veckor sedan skrev jag att jag sökte två kompetenser: En säljare och en contentproducent. Jag insåg dock rätt snabbt att jag egentligen bara ville anställa en person, med båda kompetenserna. Dels av budgetskäl, dels för att ingen av uppgifterna skulle kunna täcka en heltidstjänst.

En av de första som hörde av sig var en tjej, som jag nu kallar W. Hon sökte egentligen inte något av jobben, men var lite nyfiken på contenttjänsten. Mellan raderna lyste en passion och entusiasm igenom.

Vi tog ett möte och bondade. Jag insåg att vi delade mycket: Där fanns ett genuint intresse för allt som Kulladal står för: Klassisk design, hållbarhet och gedigna material. Under mötet tittade vi på olika heminredningsbilder, pratade om bildstilar och var rörande överens om vad som var fint och inte.

Jag frågade om hon kanske skulle söka jobbet ändå, trots allt?

Njae, hon var ingen “säljare”, sa hon, och dessutom fanns ett stort hinder: W hade ett bra jobb på ett stort företag, med allt vad det innebär för tryggheten och ekonomin. Skulle hon säga upp sig för att jobba i en köksstartup? Knappast troligt.

Under tiden kom det in ganska många ansökningar, särskilt efter att Trendenser-Frida skrivit på sin blogg att vi sökte folk. Generellt var det mycket kompetenta personer som sökte, och med flera av dem kände jag att de skulle passa bra i Kulladal.

Det var egentligen bara en grupp av sökande som hamnade under ribban. Varning för att jag nu generaliserar jag grovt och säkert trampar någon på tårna, men ändå: Medelålders män! (Ja, jag är medveten om att jag själv tillhör den demografin.)

Generellt var de medelålders männen sämre pålästa (en person sökte ”tjänsten som korrekturläsare”) och mindre kvalificerade. Vilket dock inte hindrade dem från att vara mer självsäkra än de många av de kvinnliga sökanden. Ett par av männen blev mycket förvånade, nästan förnärmade, när jag tackade nej till deras ansökningar.
(Det fanns dock lysande undantag även i den här gruppen. Men det fanns tveklöst ett mönster.)

Jag kom att tänka på den här: 

(Bildkälla här.)

Hursomhelst.

Det blev en hel del möten/intervjuer. En handfull av kandidaterna kändes riktigt bra. Vem som helst av dessa hade kunnat lyckas med jobbet på Kulladal, det är jag säker på. Men W var den jag trodde mest på.

Därför blev jag besviken när hon till sist tackade nej. Vi hade mailat en hel del fram och tillbaka och hon hade kommit fram till att hon inte kunde lämna sitt nuvarande jobb, av olika anledningar.

Fair enogh. Jag fortsatte att utvärdera de andra sökande. Det fanns tre-fyra personer jag gillade.

En stor del av jobbet i Kulladal – som de facto är en webshop för kök – är att ha mailkontakt med kunder. Därför fäste jag stor vikt vid textkommunikationen. Mötena med de sökande var viktiga, men jag uppmuntrade också till mailkonversationer – vissa nappade, andra inte.

W och jag fortsatte maila också.

Och efter några dagar ändrade hon sig: Hon ville lämna sitt befintliga jobb.

Vi började genast diskutera de formella delarna: Lön, semester, pension och så vidare. Vi kom överens.

Nu gör vi båda ett hopp ut på ”sjutti tusen famnars djup” som Kirkegaard uttryckte det. Vi kan inte veta om det kommer att fungera, men vi tror på det.

Vi tar båda stora risker: W lämnar ett bra, stabilt jobb, för att ta ett mer osäkert jobb med lägre lön. Och jag stretchar budgeten till det yttersta för att kunna betala en skälig ersättning till henne.

Vem är W? Ni som följer mig och Kulladal kommer lära känna henne under våren. Stay tuned, som det heter. Jag tror det kommer bli spännande.

Ett brev från statsministern för 29 år sedan. Och om veckans lansering.

En vårdag 1991, när jag var 10 år, fick jag ett brev från Ingvar Carlsson, Sveriges dåvarande statsminister.

Det var ett personligt brev, direkt till mig (inget massutskick), där han berättade att han gillade att unga människor intresserade sig för politik. Och han förklarade tydligt att han och Carl Bildt inte alls var personliga ovänner, så det behövde jag inte oroa mig för.

Varför bemödade sig Sveriges mäktigaste person (eller dennes sekreterare, möjligtvis) att skriva brev till mig, en tioårig pojke i Karlshamn?

Det var inte så att han skrev brevet utan vidare. Han skrev för att jag hade skrivit till honom först. En något udda sysselsättning för en tioåring kan man tycka, att skriva brev till statsministrar. Men hursomhelst, jag hade skrivit till honom och frågat om politiken (jag minns inte exakt vad) och avslutat med ett PS: “Är du och Carl Bildt ovänner på riktigt?”.

Konsten att bli upptäckt

Jag tror att man ibland glömmer vad som krävs för att saker och ting ska inträffa. Hur får man en inflytelse person att lägga märke till en? Hur blir man upptäckt?

Jag funderade på det i samband med lanseringen av Kulladal förra veckan. Hur skulle vi till exempel få Frida Ramstedt på Trendenser, Sveriges mest inflytelserika inredningsbloggare/författare, att lägga märke till Kulladal?

Skulle jag gå in på hennes Instagram-konto och slumpmässigt gilla några av hennes bilder, och sedan hoppas på att hon skulle fatta vinken?

Nej, det krävs action – och en smula mod – för att helt enkelt ta kontakt med personer som man vill få kontakt med. De kommer förmodligen inte veta att man finns annars.

Två dagar efter lanseringen skrev faktiskt Frida på Trendenser ett par rader om Kulladla-launchen i en text om veckans nyheter. Eftersom Frida har väldigt många följare så rasslade det till ordentligt på vår sajt. Via Google Analytics kunde jag följa hur trafiken strömmade in. Den leadgenerator som jag skapat – en funktion där man kan beställa en fysisk broschyr – gick varm.

“Vilken tur du hade att Frida skrev om Kulladal”, har personer sagt till mig under veckan. Och jag håller med: Det var tur, för hon hade verkligen inte behövt göra det.

Men det hände inte av en slump. Varför skrev Trendenser om Kulladal? För att jag tagit kontakt med henne och berättat kort om företaget.

Jag tror att man ibland missar hur enkelt, och effektivt, det är att faktiskt kontakta personer. Att vara rakt på. Att inte vänta på sin tur. (Men förstås: Man måste vara respektfull och främst erbjuda något av värde istället för att be om något.)

Resultat av veckans lansering

Veckan som har gått har varit smått galen. Lanseringen har gått mycket bättre än vad jag väntade mig. Förutom att blivit nämnd av Trendenser så plockade också Residence upp lanseringen.

Eller ja, jag kontaktade Residence-redaktionen och berättade om Kulladal. Återigen, de hittade inte Kulladal på egen hand.

Som ett resultat av alla köksspekulanter som hittat Kulladal i veckan, har jag ritat av massor av kök, och skickat många offerter. Magkänslan just nu är att vårt snickeri snart kommer att ha fullt upp.

Under veckan har jag haft intervjuer med intressanta människor som sökt jobb hos Kulladal. Också på den fronten har jag blivit överväldigad: Mycket entusiasm och mycket kompetens har jag fått se, och nu återstår den delikata uppgiften att försöka välja rätt person till jobbet som Kulladals första anställda.


Boktips: En klassiker som aldrig blir omodern, och som är på samma tema som texten ovan: How to Win Friends & Influence People.

Lansering och tankar om konkurrens

If you’re not embarrassed by the first version of your product, you’ve launched too late, har entreprenören Reid Hoffman sagt, och det är min tröst just nu. Min nya bebis, kulladal.com, har släppts ut på internet. Sajten är lanserad.

Liknelsen med en bebis är rätt talande. Sajten är inte alls klar. En sajt blir aldrig klar. Det saknas massor av information, och bildmaterialet är magert (men fint). Jag måste tillverka många fler kök, som ska fotograferas och filmas, innan jag har en hemsida som gör Kulladal rättvisa.

Jag har stora planer för det här företaget men ännu syns väldigt lite av det.

Och samtidigt händer saker på andra fronter. Vänner till mig har senaste veckan kommit fram och frågat: Har du sett vad ditt tidigare företag har gjort…?

Ja, det har jag. Företaget, som var mitt under några år men som jag bestämde mig för att lämna för ett halvår sedan (och till slut sålde häromdagen) ska lansera en ny köksserie som “flörtar med 20-talet”. Samtidigt som jag lanserar Kulladal Tjugotalsköket. Hur känns det?, undrar mina vänner.

Jo, det känns lite konstigt får jag erkänna. Men på ett rationellt plan är det inte konstigt alls. När vi gjorde upp avtalet mellan oss var vi helt överens om att inte skriva in någon anti-konkurrensklausul.

Let the game begin.

Jag tänker på bröderna Adolf och Rudolf Dassler, som i början av 1900-talet började tillverka skor tillsammans. Efter ett tag blev de ovänner och startade varsitt skoföretag. Konkurrensen – hatkärleken? – triggade dem till att bygga varsitt storföretag. Adolf, a k a Adi, skapade Adidas, och Rudolf byggde upp Puma.

Konkurrens är i grunden något bra. Det skapar en drivkraft som skapar bättre produkter och tjänster än vad som skulle funnits annars. Och egentligen, är Adidas och Puma de facto konkurrenter? Eller är det snarare så att de hjälps åt att göra marknadsandelen för sina produkter större totalt sett?

Tillsammans med mitt före detta köksföretag skapar Kulladal, förhoppningsvis, en större marknad för kök byggda av massivt trä. En överväldigande majoritet – 99%? – av alla kök som säljs i Sverige byggs av spånskivor istället för massivt trä. Det är de företagen – Ikea, Marbodal, Ballingslöv, Kvänum, med flera – som är våra gemensamma konkurrenter.

Andelen köksspekulanter som upptäcker fördelarna med massivt trä ökar. Och ju fler spelare vi är som attraherar dessa kunder, desto fler marknadsandelar kan vi plocka från köksjättarna som massproducerar spånskivekök.

Ja, så funkar konkurrens tror jag, åtminstone när jag tänker rationellt snarare än emotionellt.

Hursomhelst. Kulladal.com är lanserad. Jag känner mig pirrig och en smula generad. Gå gärna in på sajten, och låt mig veta vad du tycker. (Tveka inte att påpeka alla buggar och korrfel som säkert finns där.)

Vecka 51-52: Inför lansering och expansion

Deadline för lanseringen är nära. Det är några dagar kvar till årsskiftet, och då är tanken att Kulladal.com ska lanseras. Det blir en kampanj i sociala medier, som kommer vara kopplad till ett öppningserbjudande: 20% rabatt på alla köksbeställningar.

In i det sista jobbar jag med copy till annonser, och design av banners och landningssida. (Scrolla ner för att se videon till kampanjen.)

Lanseringen borde vara det jag funderar mest på, men i mitt huvud är den redan gjord. Istället tänker jag på nästa steg: Expansionen. Och efter att räknat och prognostiserat har vi – min medgrundare/bollplank Jakob, och jag – kommit fram till att vi måste börja anställa redan i början av 2020. Här kommer därför en jobbannons:

Vill du jobba med Kulladal?

UPPDATERAT 20 januari 2020: Vi har nu hittat en person att anställa, så vi söker inte längre efter någon. /Adam
___

Säljare

Vi söker en person som kan hjälpa till att förvandla leads till kunder. En “manager of first impressions” som vissa kallar det. Eller kanske helt enkelt: En säljare.

Du är en person som förstår de våndor en köksspekulant går igenom, och som kan guida hen igenom dessa. Du förstår att processen tar tid, och att det sällan går att tvinga fram ett avslut (den genomsnittliga tiden från att en spekulant hör av sig, till att ordern läggs, är cirka ett halvår). Och du är noga med detaljer, och inte låter något falla mellan stolarna.

Eftersom Kulladal.com i första hand kommer vara ett digitalt företag krävs att du är:
– Excellent på att uttrycka dig i skrift (mycket kommunikation med kunder och snickeri sker via mail)
– Är van att jobba i en digital miljö, och har lätt att lära dig nya digitala verktyg (t.ex. Sketchup)

Du kommer också vara den som tar emot spekulanter i vårt showroom. Trots att vi är digitala så visar erfarenheten att cirka 70-80% av alla kunder vill “känna och klämma” på köken innan de bestämmer sig.

Om du har känsla för inredning så är det meriterande: Showroomet behöver hållas snyggt och vara tilltalande för besökare, samt se bra ut genom skyltfönstret.

Det krävs ingen tidigare vana av köksförsäljning – det är ett hantverk som du lär dig snabbt om du har rätt inställning.

Kulladal befinner sig i uppstartsfasen, så det krävs att du gillar nybyggarandan som hör därtill. Att jobba i en startup är väldigt annorlunda från att jobba i ett “riktigt” företag.

Om du gillar uppstartsfasen inser du också att allt är formbart! Du har stora möjlighet att jobba självständigt och därmed påverka inriktningen på företaget. Dina styrkor, som kanske inte alls har med kök att göra, kan komma till oväntad nytta.

Contentproducent

Vi söker också en person – en annan person, eller samma som ovan – som kan producera content. Främst textmaterial, men det är också meriterande om du kan skapa foto- och videomaterial (även om vi kommer ha hjälp från Apelöga med sådant). Det är en fördel om du har ett intresse för inredning, arkitektur, byggnadsvård, och andra närliggande ämnen.

Helst vill vi hitta personer som kan tänka sig jobba deltid, åtminstone under den första tiden. Men heltid kan också fungera.

Vill du jobba med oss? Eller vet du någon som passar in på ovanstående? Maila mig!

—-

Och till sist: Vill du hjälpa oss att korra hemsidan? Är du bra på att hitta stavfel och buggar, och kanske komma med förslag på förbättringar, så skickar jag gärna en länk till dig. All hjälp tas tacksamt emot!

 

 

Vecka 49-50: Om den kommande lanseringen

Min deadline närmar sig.

Målet med det här företaget, Kulladal, har varit att lansera vid årsskiftet. Dels för att ha en tidsplan att förhålla sig till, dels för att jag gillar idén att lansera ett tjugotalskök samtidigt som vi går in i ett nytt tjugotal. Ett hundraårsjubileum liksom.

Jag har en idé om en kampanj i sociala medier:
Det ska vara en kort videosnutt, 30 sekunder, som visar ett Kulladalskök. Luckor och lådor som öppnas och stängs. Stämningsbilder.
Och sedan loggan med en punchline: “Välkommen till 20-talet!”.

Om kampanjen börjar köras 1 januari så kanske det kan bli rätt effektfullt?

Vem vet.

Under de här 7-8 månader som gått sedan jag bestämde mig för att starta Kulladal, har jag hela tiden haft mitt tidigare köksföretag som jämförelseobjekt. Tidslinjen var liknande då – företaget startades våren 2017, och Kulladal startade våren 2019. Resorna har gått parallellt, med två års mellanrum.

Till skillnad från då har jag gjort jobbet ensam den här gången. Förra gången var vi två som delade på arbetet. Följaktligen har jag inte riktigt hunnit med allt. Ja, det är tveksamt om jag ens hinner lansera till årsskiftet.

Men det beror kanske på vad man menar med “lansering”. Jag fick ett tips från en bloggläsare om att satsa på Instagram först, innan den riktiga lanseringen. Att bygga upp en följarskara först, och sedan göra en klassisk launch.

Jag har funderat på det men lutar åt att smyglansera på alla fronter ungefär samtidigt.
Så här: Nya bilder kommer att publiceras på Instagram närmsta veckorna, och runt årsskiftet bör första versionen av hemsidan vara klar. Och sedan öppnar showroomet.

Showroomet ja. Renoveringen har halkat efter. Utställningsköken har blivit försenade i snickeriet några veckor. I skrivande stund – den 11 december 2019 – är köken äntligen på en lastbil som beräknas komma till Malmö ikväll eller imorgon. Sedan ska de monteras, och till sist slutmålas. Och sedan behöver en hel del eljobb göras i lokalen.

Först därefter är showroomet tillräckligt färdigt för att kunna släppa in kunder.

Trots att min deadline är artificiell, och satt av mig själv, så fyller den sin funktion: Deadlinen driver den upp mitt tempo. Men jag är som sagt ensam i bolaget hittills, vilket gör att jag istället tar hjälp av frilansare via Upwork:
– En rysk utvecklare, som jag jobbat med i flera år, kodar sajten.
– En ukrainsk designer gör webdesignskisserna.
– Och nyligen adderade jag en SEM/SMM-expert, från Bulgarien, som håller på att sätta ihop en strategi för den digitala delen av launchen.

Sist men inte mist så har jag stor hjälp av Apelögas foto/video-praktikant Åsa, som tagit både bilder och video under hösten. Bland annat denna bild som finns här ovan, och mer material dyker upp framöver.

Boktips

Jo, jag måste också passa på att tipsa om ett par böcker som jag läst sedan sist:

Malcolm Gladwells nya Talking to Strangers är magnifik. Inte minst är ljudboksproduktionen lysande: Till skillnad från alla andra ljudböcker jag lyssnat på, där uppläsaren bara läser ord för ord, så är denna bok riktigt bra producerad. Som en bra podcast (som Serial, Startup, Revisionist History och liknande). Lyssna!

Howard Schultz skrev 1997 en bok om Starbucks, som han drev upp från en liten kaffebutik till en världsomspännande cafékedja. Jag älskar den här typen av berättelser om entreprenörer! Det är inspirerande att få följa med i deras med- och motgångar, och det är omöjligt för mig att inte identifiera mig med vissa delar.

Jag läser sådana historier och känner mig lite mindre ensam i mitt företagande. Denna bok, som heter Pour your heart into it, är väldigt bra, nästan i klass med Phil Knights bok om Nike, Shoedog.

Vill ni hjälpa mig i lanseringen av Kulladal? Gå in och följ @kulldal20tal på Instagram. Det hjälper! Och om ni känner någon som behöver ett nytt kök, tipsa gärna. 🙂

Vecka 47-48: Om att en bok är ett kap. Och om långsiktigt tänkande och små, små detaljer.

“A book is a bargain”, hörde jag Seth Godin säga i ett avsnitt av The Tim Ferriss Podcast. Jag håller med.

Under veckan som gått har jag krupit runt på golvet i mitt showroom. Rensat smuts från springorna mellan brädorna, finslipat och sedan vaxat golvet. Ett antal timmars jobb, med diverse skavsår på händerna. Men fördelen är att jag haft tid att lyssna på ljudböcker.

Den här veckan har Simon Sineks nya bok The Infinitive Game spelats upp i lurarna. Sinek, som kanske är mest känd för sin första bok Start With Why, argumenterar för att företagsledare bör driva sina företag med ett infinitivt tankesätt.

Till skillnad från ett finit tankesätt, som handlar om att “vinna” i ett kortsiktigt perspektiv, så behövs det inifinitiva tankesättet i business. Eftersom business är ett spel som inte går att vinna, och som inte har någon bortre tidsgräns. Till skillnad från till exempel tennis finns inte bestämda regler för hur spelet ska spelas och när det är slut.

Boken handlar om att tänka långsiktigt med sitt företag. Inte tänka som en aktiemäklare som vill göra snabba klipp, utan se sitt företag i ett längre perspektiv. 5 år. 10 år. 100 år, och längre.

Boken påminner på så sätt om Perennial Seller, av Ryan Holiday, som jag läste förra året, och som påverkade mig i samma riktning.

När jag nu är i uppstarten av mitt åttonde företag så är det därför inte med ett kortsiktigt mål – att driva upp och sälja företaget om några år. Det handlar istället om att utveckla och sälja en bra produkt – ett vackert och hållbart kök – som ska kunna leva i hundra år. På så sätt ska även företaget kunna leva i hundra år eller mer.

I köksbranschen är det annars ganska lätt att “fuska”. Kunderna är oftast engångskunder – de byter kök så sällan, att chansen att de ska komma tillbaka är rätt liten. Så vad gör det då om en låda eller lucka gör sönder efter tio år för att tillverkaren valt ett billigare material? Det viktiga för säljaren är att avsluta affären. Att sälja så mycket som möjligt.

Det vill säga, om säljaren tänker kortsiktigt, med ett finit tankesätt.

Jag jobbar nu aktivt med att göra min produkt – det vackra hållbara köket – så bra det någonsin går. Jag har levt med ett liknande kök i mitt hus i några år och har sett vilka svagheter det har. Och när jag drev Skandinaviska Shakerkök i två år såg jag också vilka delar av kvaliteten som kunde förbättras.

Följden är att jag nu är besatt av detaljer som kan göra köken bättre. Sådant som kanske ingen kund kommer märka, men som höjer kvaliteten och hållbarheten på sikt. Som i förlängningen gör att en nöjd kund 20 år senare rekommenderar mitt köksföretag till en vän.

Att utveckla en riktigt bra produkt är en dålig affär på kort sikt. Men det lönar sig i längden, det är jag övertygad om.

Jag jobbar till exempel med en liten detalj: Den som håller en lucka stängd. Hittills har vi (i Skandinaviska Shakerkök) använt en gammaldags skåpssnäppare. Den är fin och genuin, men ärligt talat rätt jobbig att använda. Jag har själv denna lösning i mitt kök. I början gillade jag den känslan, som är väldigt gammaldags, men efterhand har jag börjat irritera mig. De gnisslar, och känslan är inte så bra.

Istället har jag lagt ändlösa timmar på att söka runt efter snygga och bra magnetlösningar. Bara för att upptäcka att det inte finns några. Det låter otroligt, men det är sant. De som finns är fula eller klumpiga eller både-och.

Så nu gör jag en egen version av magnetstängare, tillsammans med en turkisk produktutvecklare som jag lärt känna. Det blir en enkel och elegant lösning. Tillverkningen sätter snart igång, och jag hoppas kunna sätta in de första magneterna i köken som levereras i början av nästa år. Bildbevis kommer här i bloggen så småningom.

Hursomhelst. Jag hade aldrig tänkt dessa tankar, om långsiktigt företagande, och lagt tid på dessa detaljer, om det inte vore för att jag fått de serverade i bokform. A book is a bargain. Det jag investerat i böcker – ett par tusen kronor per år för ett abonnemang på Audible – har betalat sig flera gånger om.

Och det nyvaxade golvet! Det var så fint igår eftermiddag när jag var klar. Idag när jag kom dit på morgonen hade inte bara en, utan två, hantverkare från hyresvärden, dykt upp utan förvarning, och klampat in med smutsiga skor.

Nu blir det några timmar till, krypande på golvet för att slipa och rengöra för att få bort smutsen, och sedan vaxa igen. Mer tid att lyssna på bra böcker. Ibland har man tur!

Vecka 46: Vad har jag missat?

Tiden flyger iväg men senaste veckan har det stått stilla i min Kulladalsvärld senaste tiden.
Fotograferingen av första köket blev framflyttad.
Jobbet med hemsidan är på paus, i väntan på bilderna från fotograferingen.
Och renoveringen av showroomet ligger på is i väntan på leveransen av de första utställningsköken.

Jag går och småpillar med lite av varje under tiden. Snyggar till målningen av listerna i showroomet (målarens bild av “top notch” var tydligen inte samma som min). Och sysslar med lite av varje.

Under tiden funderar jag på om det är något jag missat. Gör jag något uppenbart fel nu i uppstarten av Kulladal?

Varför tänker jag så?
Jo, för det har slagit mig ibland när jag pratat med andra entreprenörer, som berättat om sina företag, att de ofta har “blindspots”. Att de missar uppenbara saker.
“Du borde göra så här istället!”, vill jag skrika till dem, men istället är jag tyst och anpassar mig till sociala konventioner.

Till exempel:
En entreprenör som jag träffade är i uppstartsfasen av ett IT-företag, med målet att hjälpa sina kunder med _allt_ inom sin bransch.
FEL!, vill jag säga. Du borde vara smal! The riches are in the niches!

En annan entreprenör, som har en innovativ “pryl”, satsar på att komma igång genom att gå från dörr till dörr till olika nyckelpersoner, för att på så sätt komma ut på marknaden.
Kanske inte helt fel, men det vore mycket mer effektivt att ha en digital approach, att hitta influencers och jobba med dem. Tänker jag, men jag säger inget.

Om du bara hade frågat mig vad jag tycker, så hade du fått värdefull information, tänker jag för mig själv. Men de frågar aldrig. Varför?

Förmodligen är jag inte ett dugg bättre själv. Jag har förmodligen missat något i min strategi för Kulladal. Glömt att tänka på något. Försummat att göra något som jag borde göra.

Så varför ber inte jag om input på detta, så att jag får hjälp att se det jag är blind för?

Sagt och gjort: Nu frågar jag dig som läser min blogg!
Ni är uppemot ett tusental varje vecka, och ni har kanske sett någon av mina blinda fläckar?

Jag tar väldigt gärna emot info om det isåfall! Maila mig gärna och berätta vad ni tänkt på!

Det behöver inte vara välgrundade argument, det räcker med lösa aningar och gissningar, typ:
Kan det vara så att du kanske borde göra mer av X och mindre av Y?
Har du tänkt på vad som händer om Z inträffar?

Kanske blir det läge att publicera delar av dessa mail i kommande blogginlägg.

Hit me!

Vecka 45: Produktiv paranoia

Första fasen av att starta företag kan beskrivas så här: Du försöker flyga ett flygplan samtidigt som flygplanet konstrueras. Alla som försökt bygga ett företag från scratch kan nog känna igen sig i den liknelsen. Så kändes det med Skandinaviska Shakerkök för två år sedan, när vi famlade oss fram och testade olika marknadsföringsidéer, tills vi hittade något som funkade.

När kunderna sedan började komma, uppstod nästa utmaning: Hur tar man egentligen hand om kunderna och dess ordrar, på ett bra, säkert och tryggt sätt? Resultatet blev rätt många ad hoc-lösningar, som utvecklades efter hand men som det aldrig riktigt fanns tid att finslipa. Flygplanet höll sig i luften, men det var bitvis en rätt guppig resa.

Med mitt nya köksföretag Kulladal ser resan annorlunda ut. Jag bygger system för orderhantering, trots att det knappt finns några ordrar att ta hand om.  Och jag studerar detaljer i produktionen, och gör finjusteringar, innan det finns kök att producera.

Kort sagt: Flygplanet står kvar på plattan under konstruktionen.

Snåla eller slösa

Egentligen är jag en förespråkare av metoden vi använde för Skandinaviska Shakerkök. Att testa sig fram, inte bygga något i onödan, och hålla kostnaderna nere innan inkomsterna börjar komma. På grund av att vi hade väldigt litet startkapital – om jag minns rätt så började vi med 200 000 kr – så tvingades vi snåla.

Med Kulladal spenderar jag betydligt mer. Jag lägger inte tid på att hitta billigaste lösningarna, och jag försöker att inte kompromissa med kvaliteten.

Riskerna med denna approach är uppenbar: Om jag spenderar för mycket kan pengarna ta slut. Förr eller senare måste flygplanet upp i luften.

Men ännu har jag is i magen, för att jag “vet” att Kulladals affärsidé fungerar. Den är testad och beprövad.

Vet eller “vet”?

Men, “vet” jag verkligen? Allt kan ju hända. Det kan bli börskrasch imorgon med påföljande lågkonjunktur och depression. Hur skulle det påverka köksköpen? Antagligen en hel del.

Men ändå. Jag känner jag mig väldigt lugn över utvecklingen av Kulladal. Produkten känns solid, och backend-systemen, som snart är klara, likaså.

Här i lugnet finns egentligen min enda oro. Det faktum att jag känner mig lugn är en varningssignal. Självsäkerhet är ofta ett recept för katastrof (kolla bara på Donald Trump). Högmod går före fall, och så vidare.

Så jag försöker att oroa mig lite ändå. Försöker hitta sådant som kan gå fel, innan felen inträffar.

Phil Collins har skrivit i boken Great by Choice om konceptet Produktiv Paranoia. Han menar att det är en framgångsfaktor att ständigt fråga sig “Hur går det om x inträffar?”, att nojja och oroa sig. Det handlar om att vara förberedd.

Som Collins skriver: “De enda misstag du kan lära dig av, är de du överlever”.

—-

Kommande veckor i Kulladal:
Nu börjar nästa fas: Marknadsföringen. Bilder och filmer ska tas i veckan som kommer, och sedan blir det fullt fokus på att få hemsidan klar. Och därpå är planen att sätta igång kampanjer på Google Ads.
Mer om detta i kommande inlägg här på bloggen!

Vecka 44: Roadtrip genom Baltikum

Någon mil söder om Ventspils springer en räv ut på vägen.
Jag bromsar hårt. Hör hur färgburkarna flyger runt bak i bilen.
Åkte locken av…?

***

Drygt två dygn tidigare kör jag på samma väg, men åt andra hållet. Jag har just kört av färjan från Sverige och åker genom ett sovande Lettland.

Solen är på väg upp. Det är helt lugnt på vägarna, det går fler minuter mellan de mötande bilarna. Det ligger en lätt dimma över fälten. Allt är stilla.

Resans första affärsmöte är strax söder om gränsen, i norra Litauen. Det är med ett av snickerierna som byggt kök åt Skandinaviska Shakerkök senaste åren. En snickare möter mig med handen i ett stort bandage. Han berättar att sågen tagit några centimeter av hans högra pekfinger.

– Sånt som händer, säger hans mor, som tillsammans med maken driver snickeriet.

Vi dricker kaffe och pratar om vad som hänt sedan sist. Pratar om detaljer i produktionen, om shakerköken och mina nya Kulladalskök. Kanske ska vi fortsätta samarbetet trots att jag nu lämnar det gamla företaget?

Innan jag kör vidare fyller vi min bil med metallådor, som ska användas i framtida vaskskåp. Vi bär ut stora kartonger till bilen. Sonen med det kapade fingret bär några lätta lådor med vänsterhanden.

Jag åker söderut. Landskapet i Litauen är rätt likt Skåne. Mestadels platt. Vägstandarden är liknande den svenska, om man undviker Google Maps “närmsta vägen”-alternativ.

Bilparken likaså – inget där avslöjar att jag är i ett fattigare land. Men när jag kör igenom byarna så blir skillnaderna mot hemma påtagliga. Mer eller mindre sneda, illa underhållna hus, ofta med karakteristisk liggande träpanel på fasaderna.

Några mil från gränsen till ryska Kaliningrad, vid floden Njemen, är landskapet plötsligt kuperat. Upp för en backe, nära ett 1600-talsslott, har jag nästa möte. Jag är hos Shakerköks andra snickeri, det som byggt de flesta köken hittills.

Ägaren, som själv är snickare, är rätt egen. Han är helt briljant, både vad gäller hans tänkande och hantverkande, och hans engelska är felfri. Men det sociala känns ofta krystat. Han flackar med blicken, ser obekväm ut, och det smittar av sig.

Vi diskuterar några färgprover som de gjort sedan sist. Tittar på olika alternativ, väger för- och nackdelar med att eventuellt testa nya metoder.

Jag tar med mig ett par färgburkar, för att kunna göra fler tester hemma. Ställer dem löst i bilen.

Övernattar i Marijampole, nära gränsen till Polen. Det är Litauens fjärde största stad. Allt är relativt, för jag upplever det som en väldigt liten stad. En hundra meter lång gågata med några caféer, i övrigt mest bostadshus från sovjeteran.

På morgonen därpå springer jag några kilometer längs med floden Šešupė som flyter genom staden. Känns bra att äntligen röra på mig, efter att ha suttit stilla hela föregående dag.

Sedan är det dags för resans huvudsakliga mål: Mötet med med D och I, ett äkta par som driver sitt snickeri tillsammans. Sedan vi sågs sist har jag lagt några köksordrar, och dessa står nu halvfärdiga i snickeriet.

Jag låter fingrarna löpa över skåpen. Ytorna är fint slipade. Känns som sammet. Finishen är utsökt. Jag påpekar det för dem, och de ser lite förlägna ut.

– Well… thank you, svarar D efter en stunds tystnad.

Vi tittar på några detaljer som vi håller på att utreda. Ett nytt material till skåpens baksidor, som ger ett vackrare intryck. De har, efter mycket detektivarbete, lyckats hitta panelbrädor av bra kvalitet som ger precis det uttryck jag varit ute efter.

I lokalerna står kök åt andra kunder också, från Storbritannien.

– Men vi vet inte vad som kommer hända med UK-ordrar efter Brexit. Förmodligen får vi mer tid över för dina kök då, säger de.

Jag sätter mig i bilen igen, och påbörjar resan norrut. Stannar i Palanga, som visar sig vara en riktig pärla. En liten kurort vid Östersjökusten, med en gigantisk sandstrand och en imponerande pir – 500 meter ut i havet – som är ett välbesökt promenadstråk på somrarna.

Nu är det höst och snålblåst så jag är nästan ensam på piren.

Jag snörar på mig springskorna, löper en halvtimme längs med stranden. Solen tar sig igenom molnen, och reflekteras i vågskummet. Blir nästan religiös, det är sällsamt vackert.

 

I bilen längs vägarna har jag lyssnat på Ryan Holidays nya bok, Stillness is the Key. En bok som handlar om att söka det enkla, skala bort och skala ner, för att hitta en lugnare plats inombords. Jag tänker på bokens budskap när jag springer längs havet. Försöker att till fullo uppskatta stunden.

Efter en natt i Palanga caféluffar jag några timmar – jobbar med scripts och sketchupritningar, och gör massor av anteckningar i min dagbok.

Och jag läser igenom tidigare dagboksanteckningar, från i våras då tankarna på nya företaget Kulladal började ta form. Det mesta har jag hunnit glömma. Blir förvånad när jag läser vad jag skrivit för mindre än ett halvår sedan.

 

Påbörjar färden mot slutdestinationen, Ventspils i norra Lettland, varifrån färjan ska ta mig över Östersjön under den kommande natten.

Det är då räven springer ut på vägen. Den vänder blicken mot mig en kort stund, springer sedan vidare in i skogen.

Jag hinner undvika den, och färgburkarna som flugit runt i bagageutrymmet har hållit tätt. Känner mig lättad. Men gladast är nog räven.

 

Vecka 43: Om script och vitmålade showroomväggar

Det svåraste med att sälja kök är att hålla reda på alla detaljer. Alla köksskåp har sina specifikationer – vissa luckor är högerhängda, andra vänsterhängda, och de har olika bredd, och ibland olika djup och höjd. Samt att det kan vara olika typer av luckor, olika sorters gångjärn, och så vidare.

Därtill tillkommer ofta någon specialgrej – nästan alla kök kräver en lösning som ligger utanför normalmallen.

Eftersom mitt snickeri finns på andra sidan Östersjön, måste all information förpackas tydligt, för att undvika missförstånd. Jag har lärt mig den hårda vägen att små fel i produktionen, som oftast orsakas av missar i kommunikationen, blir dyra att fixa till i efterhand.

Därför jobbar jag i nuläget med att hitta lösningar på detta. Mitt mål är att bygga ett system för att hantera köksordrar som:

  • Ger tydlig information till snickeriet
  • Återkopplar till kunden vad ordern innehåller
  • Säkerställer att kunden och snickeriet får samma information, men filtrerat utifrån deras olika behov (och språk)
  • Är användarvänligt och flexibelt, så att det till exempel är enkelt att göra ändringar i efterhand

Jag bygger detta system med hjälp av Google Spreadsheets (typ samma som Excel). Jag berättade i bloggen häromveckan att jag håller på att fylla på databasen med all info om alla skåp. “Databasen” är ett Google Spreadsheet med massor av information: Alla variabler till varje skåpmodell.

Senaste veckan har jag börjat jobba med att på olika sätt tydliggöra, och exportera, datan. Det vill säga, när en order läggs ska viss data samlas upp från databasen, för att sedan skickas till snickeriet, samt till kunden i form av en orderbekräftelse.

Om scripts och conditional formatting

Jag hade egentligen inte tänkt börja jobba med detta nu, men av en tillfällighet hittade jag funktionen “Conditional formatting”, och då kunde jag inte hejda mig.

Med “Conditional formatting” kan man göra enkla formler, som påverkar hur cellen beter sig. Till exempel kan man få en cell att ändra färg om dess innehåll ändras.

Just detta är en användbar funktion i ett stort ark med tusentals celler: De “upplysta” cellerna gör att det är lättare att se vad som ändrats.

Jag insåg dock snart att mina begränsade kunskaper i hur man skriver formler inte skulle räcka för att bygga ett helt orderhanteringssystem.

Jag anlitade därför en frilansare via Upwork – en kille i Egypten – som visade sig vara ett ess på att göra scripts i Google Spreadsheets.

Dessa scripts, som just nu håller på att utvecklas och tweakas, kan till exempel exportera en kundorder och göra om den till ett format som snickeriet vill ha.

Ett annat script autokollar varje dag om någon data ändrats, och stämmer av så att kundordern och snickeriunderlaget är synkade.

Kort och gott: Allt som jag hittills behövt hålla i huvudet, eller manuellt anteckna, kommer detta system snart att göra åt mig.

Showroommålning och resa till litauiska snickerier

Bilden i headern ovan är från Kulladals blivande showroom på Östra Rönneholmsvägen i Malmö. I förra veckan började målarna jobba där, och nu är lokalen skinande vit.

Kanske ett fegt färgval, att bara ha vitt? Kanske… men samtidigt finns en poäng i att låta kökens kulörer stå ut och tala för sig själva – det blir lättare i ett vitt rum.

Jag började skriva detta inlägg i måndags kväll, sittandes på en färja i Nynäshamn. Imorse vaknade jag i Ventspils i Lettland, och under dagen har jag kört 50 mil söderut och gjort två stopp för att hälsa på hos några snickerier. Nu sitter jag på ett hotellrum på sjunde våningen i Marijampole i södra Litauen. Imorgon blir det ett nytt snickeribesök, bland annat för att diskutera hur kundorderunderlagen ska se ut.

________

Förresten! Första Kulladalsköket är i princip klart. Bilder kommer, men till dess: Kolla gärna igenom de korta videosnuttarna på vårt instakonto! Och som vanligt: Jag svarar gärna på mail om du har några frågor eller synpunkter.

 

Vecka 41-42: Nörderi kring färg och kulörer

När min fru och jag renoverade vårt kök för några år sedan – det som i förlängningen ledde till mina köksföretag – så var kulören det sista vi bestämde. När köket var monterat och klart visste vi fortfarande inte vilken kulör vi skulle ha.

Jag köpte några burkar linoljefärg, blandade ihop lite färg, och gjorde första strykningen. Mörk grön. För mörk.

Till andra strykningen blandade vi i mer vitt i färgen. Det blev en mellan-grå-grön nyans. Men fortfarande för mörkt.

Sista strykningen fick sex delar vitt, och en del grågrön. Resultatet blev en ljus, dov, grågrön nyans. Då blev vi nöjda till slut.

Någon som känner igen sig i att det är svårt att välja färg? Hur ofta har inte väggfärgen, som man sett på en provbit i butiken, blivit helt annorlunda än vad man tänkt sig?

Senaste veckorna har jag nördat ner mig i det här ämnet. Det börjar närma sig en besatthet, och detta är vad som hänt hittills.

Linoljefärg med egen palett

Att Kulladalsköken ska målas med linoljefärg har jag aldrig tvekat på. Däremot finns det flera olika tillverkare, varav jag testat de flesta. Till sist föll valet på att använda färg från Allbäcks, som har sin fabrik på en gård utanför Ystad.

Allbäcks använder bara naturliga färgpigment i sina färger. Vilket gör att det är lite komplicerat att blanda till standardkulörer enligt NCS-färgskalan.

Eller rättare sagt: Det är inte svårare att blanda en egen kulör än en standardkulör.

När jag insåg det bestämde jag mig för att ta fram en egen färgpalett, med Kulladals egna kulörer. Dels för att det är kul, dels för att det kanske skänker en viss exklusivitet till varumärket? Det gör att kulörerna inte kan kopieras lätt av en färghandlare (eftersom de bara kan hantera standardkulörer).

Att blanda färg

Så, hur blandar man färg? Ja, man bara blandar liksom… Oftast börjar jag med vitt som bas, och sedan droppar jag i de andra kulörerna.

Efter 15 år som fotograf har jag en viss grundförståelse för hur färger fungerar, vilket har varit en fördel i den här processen. Men samtidigt har jag upptäckt att “analoga” färger, med naturliga pigment, inte är lika förutsägbara som färger i den digitala miljön.

Exempel:
I datorn, om jag bland vitt och svart så blir det grått. Lika delar vitt och svart ger en helt neutral mellangrå färg. Enkelt.

Men när jag blandar vit linoljefärg med svart linoljefärg så blir det askgrått, med en lätt blå ton. Och det behövs mycket mer vitt (cirka 10-20x) för att det ska bli mellangrått. Och för att upphäva det blåa så behöver jag droppa i lite gult. Och sedan kanske neutralisera med en gnutta grönt. Och så vidare.

För att kunna återskapa samma kulörer gång på gång så behöver jag skapa recept för alla kulörer jag blandar. Det vill säga, jag måste väga färgen noggrant.

Till exempel, en kulör (mörkt grågrön) som jag tagit fram har detta recept:
Vitt: 150.5 g
Ockragult: 22.4 g
Kromoxidgrönt: 16.0 g
Svart: 11.6 g

Att väga färg med precision

När jag förstod att små färgmängder ger stort utfall, insåg jag att det behövs en bra våg. Vanliga konsumentvågar har ofta en feltolerans på +/-3 gram, vilket absolut inte funkar i det här fallet. Det handlar om tiondels gram här.

Så jag googlade och hittade Vågexperten, där det finns proffsvågar. Jag köpte två stycken – en till mitt färglabb, och en likadan som ska stå hos snickeriet i Litauen.

Och längre ner i kaninhålet fortsatte jag…

När jag blandade färgerna, med dessa små färgmängder, så är blandningstekniken är viktig. Färgen måste blandas noga för att bli helt homogen. Annars kan utslaget bli helt fel.

Ärligt talat så är det rätt tråkigt att blanda färg manuellt. Så i helgen ska jag, med hjälp av en teknikkunnig kompis, bygga en magnetomrörare (plastlåda + datorfläkt + vridpotentiometer + magneter, m.m.).

Färglabb i showroomet?

Imorgon börjar målarna jobba i den blivande butiken. Spackla, slipa, måla.

Det har kommit upp en ny vägg i det inre utställningsrummet, vilket gjorde att det skapades ett litet avlångt rum, som jag inte vetat vad jag ska ha det till, där det dessutom finns ett malplacerat handfat.

Men nu vet jag: Där ska det bli ett färglabb! Där kan jag sitta och laborera fram nya kulörer. Och det kanske kan bli en kul kundupplevelse: När man beställt sitt kök så går man in i färglabbet och labbar fram sin egna kulör? Värt att testa, tänker jag.


Har du frågor eller funderingar kring färg och kulörer? Maila mig eller lämna en kommentar på bloggen, eller i detta inlägg på Instagram!

Vecka 40: Så håller jag koll på siffrorna i mina företag

Jag har drivit företag i snart 20 år, men har aldrig lärt mig tyda en balansrapport. Istället har jag andra rutiner för att hålla koll på företagets ekonomi.

En av de första sakerna jag lärde mig som egenföretagare, när jag började frilansa som fotograf i början av 00-talet, var att saldot på bankkontot var en dålig indikator på företagets ekonomiska läge.

Saldot fluktuerar mycket, beroende på när inbetalningar kommer in och när utbetalningar görs. I början av månaden är saldot lägre, på grund av alla räkningar vi månadsskiftet, men det betyder inte att företaget faktiskt mår sämre den 4 oktober än den 28 september.

Revisorer och redovisningskonsulter verkar tycka att resultatrapporter och en balansrapporter är lösningen på problemet. Jag har lyssnat på dem när de passionerat redogjort för varje aspekt av rapporterna och varför de är så förnämliga.

Och visst, resultatrapporten kan jag se poängen med, och jag kan typ förstå den. Men balansrapporten swischar alltid förbi högt över mitt huvud.

Och framför allt: Det stora problemet med revisorns rapporter är att de visar vad som hände för flera månader sedan. Men hur kommer ekonomin se ut om några månader? Hur ska jag veta om pengarna räcker till löner och hyra om ett halvår?

“Höftad uppskattning om pengar”

Apelöga har vi ett system för det här:

Så fort ett nytt uppdrag kommer in skrivs det upp i ett delat Google Spreadsheet. Där befinner det sig sedan hela vägen fram genom processen – det finns en kolumn rad vardera för planering, fotografering, leverans, och så vidare – tills att fakturan är skickad, då tar vi bort raden.

I en av spalterna har vi rubriken “Höftad uppskattning om pengar”. (Inte lika fackmannamässigt som “balansrapport”, jag vet.) I denna kolumn fyller vi i vad uppdraget kommer att generera. Ibland vet vi på förhand exakt vad fakturan kommer att landa på, men ibland är det rätt osäkert. Då får vi höfta.

Kolumnen med “Höftad uppskattning om pengar” summeras i en cell. Och där har vi främsta indikationen på Apelögas ekonomiska status just nu. En hög siffra visar att goda tider är på väg, och vice versa. Summan brukar ange ungefär vad de två kommande månadernas omsättning kommer att landa på sammanlagt.

Det är aldrig en exakt siffra men ändå en tydlig indikation.

Att manuellt notera varje faktura

För att sedan få exakt koll på hur siffrorna blev till slut, och för att kunna jämföra med föregående år, gör jag så här:

  1. Jag skriver manuellt in alla fakturor, för respektive månad. I olika kolumner noterar jag vilken typ av uppdrag det var – foto, film, bildbyrå, övrigt – för att på så sätt kunna hålla koll på verksamhetens olika delar.
  2. Från revisorns resultatrapport plockar jag tre poster: Summa råvaror och förnödenheter, Summa övriga externa kostnader och “Summa personalkostnader”. Tillsammans blir dessa tre den totala summan utgifter för den månaden.
  3. I en tabell noterar jag månadens totala omsättning, och totala utgifter. Tabellen räknar ut year-to-date och lite sånt som kan vara bra att veta.

Jag har haft samma process i snart tio år, vilket gör att vi enkelt kan jämföra tex omsättning för filmuppdrag för september 2014 med september 2019.

Och jag veeeeet, detta är väldigt low tech, och dessutom helt onödiga saker att göra. Revisorn har ju redan bokfört allt. Mitt jobb påverkar inte siffrorna.

Som jag ser det handlar det om att ta temperaturen på företaget. Ungefär som när jag tar tempen på mina barn – mätningen påverkar inte huruvida de har feber eller inte, men det ger mig insikt om läget.

Att manuellt skriva in varje faktura vi skickar – uppdragsgivare, summa, uppdragstyp – gör att jag hela tiden har en rätt bra känsla för företaget befinner sig.

Automatiserad bokföring

Med Skandinaviska Shakerkök och Kulladal har vi dock valt en annan väg: Vi använder tjänsten Wint, som är en slags automatiserad bokföring. Bland fördelarna är att man via dess webbgränssnitt kan få koll i realtid på hur siffrorna ser ut just nu.

En annan fördel är kvittohanteringen: Man tar helt enkelt en bild på sitt kvitto med Wints app, och så bokförs den direkt och man får sitt utlägg utbetalat inom några dagar. Automagiskt.

Och nu blir det reklam:
Om du vill testa Wint för ditt företag så får du 1 000 kr rabatt – och jag får en kickback – om du berättar att du blev tipsad av Wint via mig. (Här, under “Frågor eller övrig information?” anger du hur du blev tipsad.)

Frågor/synpunkter/idéer? Som vanligt: maila mig gärna!

(Nästa vecka kommer ny uppdatering om hur det går med mitt nystartade företag Kulladal, som ska lanseras runt årsskiftet. Närmsta tiden kommer det handla mycket om färger och kulörer, och hur jag kommer att laborera fram Kulladals helt egna färgsättning.)

Vecka 39: Om riktiga risker och förfärliga faror

There are bold pilots, and there are old pilots.
But there are no bold old pilots.

Jag läser Getting There – A Book of Mentors där jag bland annat hittade detta citat apropå risk. Det säger ju sig självt: Man får inte ta för stora risker, under för lång tid, om man ska klara sig. Det gäller såväl för piloter som för entreprenörer.

I en annan passage i samma bok beskriver en bergsguide om de två olika typer av risker en bergsbestigare ställs inför:

Subjektiv risk, vilket är sådant som känns farligt, men de facto inte är det. Som att backa ner för ett stup, med säkerhetslina och sele. Det känns läskigt, men linorna håller alltid.

Sedan finns objektiv risk, vilket är motsatsen. Till exempel att gå på en svagt sluttande stigning en vacker vårdag i strålande solsken. Allt är lugnt och harmoniskt – tills man faller ner i en spricka isen som skapats av värmen. Eller att det går en lavin.

Mitt nya företag, Kulladal, ser jag som en subjektiv risk. Utifrån kanske det verkar riskfyllt, men så länge jag har mina säkerhetslinor så är riskerna mindre än man tror.

Säkerhetslinorna är min färdplan, baserat på erfarenheterna med Skandinaviska Shakerkök. Mycket av processen nu är copy/paste. En annan säkerhetslina är att jag har koll på marknaden och efterfrågan, efter att ha varit i kontakt med hundratals köksköpare senaste åren.

Det är som turbulens på ett flygplan: Det är just nu hoppigt och skakigt, men man kan lika gärna njuta av åkturen istället för att få panik och tänka sig det värsta (flygplan störtar typ aldrig på grund av turbulens).

Lägesrapport Kulladal

Senaste veckan har jag närmat mig en “overwhelm” (vad heter det på svenska?) och har inte hunnit allt jag velat. Därför blev detta blogginlägg några dagar försenat.

Det är en handfull kundkök på gång just nu, i olika skeden av processen: Några kök är i produktion, andra befinner sig på ritbordet.

I takt med att köken ritas bygger jag samtidigt systemet för att hantera ordrarna. I praktiken är det en Excel-fil med 400 rader och 50 kolumner, med all data om alla skåp: Dimensioner, priser, tillägg etc. 20 000 celler ska fyllas i med data.

Jag tar det bit för för bit, cell för cell. Som tur väl är gillar jag Excel.

På de andra fronterna görs små små framsteg:
Showroomet blir lite mer färdigt för varje dag som går, även om mycket fortfarande återstår.
Och hemsidan likaså – tack vare input som jag fick av några av er bloggläsare, så har den nu delvis designats om och texterna har slipats.

Nästa steg är att första kundköket ska bli helt klart. Då kan vi fotografera och filma det. Utan det materialet kan inte hemsidan färdigställas.

I det här skedet, med tusen tänkbara saker att göra, försöker jag prioritera:

– Uppgifter som Moves the needle, det vill säga uppgifter som gör att Kulladal faktiskt kommer närmare sin lansering.

– Uppgifter som när de är klara underlättar för kommande uppgifter, det vill säga bygga bort hinder direkt, istället för att behöva klättra över samma hinder gång på gång. Det är en approach som tar längre tid i förstaskedet, men som sparar tid i längden.

—-

I väntan på hemsidan publiceras ibland material på vår Instagram-kanal. Bland annat ett par videos från första kundköket. Kolla in!

Någon här som undrar något över den här resan mot lansering? Något som ni vill att jag ska skriva mer om? Maila mig gärna och berätta.

Vecka 38: Vackra detaljer och nödvändigt helikopterperspektiv

Andra halvan av denna vecka var vi på konferens med Apelöga. På schemat stod bland annat att prata igenom Apelögas vision, och att göra planer inför företagets 10-årsjubileum nästa år. Vi var inkvarterade på en gammal herrgård utanför Kristianstad, perfekt miljö för att bli avskärmad från vardagen där utanför.

Ur Kulladalsperspektiv blev det därför inte så mycket jobbat under de dagarna. Men en sak hände som fick mitt hjärta att klappa snabbare:
På herrgården fanns två platsbyggda serveringsskåp, gissningsvis från början av 1900-talet. Det vill säga: Originalet till Kulladalsköken.

Jag kunde inte sluta titta på skåpen.

Jag tog fram måttbandet och tog alla mått – luckornas ramar, avståndet mellan luckorna, tjockleken på hyllplanen och många andra detaljer. De flesta mått låg i linje med den design jag valt för Kulladalsköken. Kändes bra! Som att jag trots allt förhåller mig på ett respektfullt sätt till originalet, trots att jag mest famlat i mörkret när jag ritat upp designen. Men här fanns kvittot på att jag är rätt på det.

Den detalj som fick mig att gå igång allra mest var konstruktionen för hyllplanen inne i skåpen. Det var en vacker och smart detalj gjorde att hyllplanen var flyttbara, på ett enkelt sätt. Estetik och funktion i ett. Jag tog massor av bilder, och skickade genast till mitt snickeri och frågade: Kan vi kopiera det här? De svarade ja.

Jag skickade samtidigt bilderna till min Sketchup-frilansare, som snabbt gjorde en ritning. Och sedan vidare till en kille i Turkiet som jag jobbat med tidigare. Han är nån slags ingenjör och designer, och har massor av kontakter inom snickeri- och metallindustrin. Kanske är den här hylldetaljen något som är smartast att massproducera, så att det räcker för ett par års produktion. Och då kan leverantören i Turkiet vara rätt, tänker jag.

I vanliga fall delar jag allt här på bloggen, men just den här hyllkonstruktionen var så fin och speciell att jag blir alldeles nojjig. Tänk om någon snor idén! Därför vågar jag inte visa upp den än. Lite löjligt, jag vet, men…

Besatt av detaljer

Det här med att nörda ner sig i detaljer, och sedan hoppa upp till helikopterperspektiv för att se företagets utveckling ur ett större perspektiv, är det roligaste – och svåraste – med att entreprenörskapet. I nuläget är jag dessutom ensam i företaget, ingen att bolla frågorna med, vilket ökar känslan av osäkerhet.

Jag läste om Shoe Dog (på svenska: Driv) av Phil Knight häromveckan. Phil Knight var löpare på 60-talet, och intresserade sig för skor. Han åkte till Japan och hittade en tillverkare, och började sedan åka runt till löptävlingar och sälja skor ur bakluckan på sin bil.

Hela boken präglas av Phils besatthet av skor, av hur människors fötter ser ut och fungerar. Detaljer, detaljer, detaljer.

Och samtidigt släppte Phil aldrig helikoptersperspektivet. Företaget växte, han anställde medarbetare en efter en, och när hans företag – Nike Inc. – till slut börsnoterades 18 år senare så blev han mångmiljardär.

Jag vet inte om den här besattheten av produktens detaljer är nödvändigt för att kunna driva upp ett företag. Men det gör det helt klart lättare. Och roligare.

Om några veckor hoppas jag kunna visa er bilder på prototyperna på detta nya (gamla) hyllsystem. Även om ni kanske inte blir lika exalterade över det som jag blev…

Vecka 37: Första köksleveransen och fredagskänsla

I torsdags kväll anlände världens första Kulladalskök till sin nya ägare i Malmö. Ni som läst bloggen tidigare känner till strulet som varit längs vägen. Att det nu löst sig känns riktigt bra.

Jag har varit på plats och kollat några skåp: Finishen är bra. Materialvalen som vi gjort känns rätt. Profilen på luckorna blev klockren. Ja, allt som tidigare bara funnits digitalt eller på papper, finns nu i verkligheten. En väldigt tillfredsställande känsla.

Samtidigt har vi påbörjat produktionen av två andra kök – ett till mitt showroom, och ett till en annan provkund – och ytterligare ett provkundskök är på gång.

Sedan börjar det bli dags att stänga möjligheten för provkunder. När dessa kök som är i pipeline är klara räknar jag med att provperioden är över och att allt har satt sig i hela processen.

Bygga lager

Jag har börjat köpa in lagervaror, vilket också känns oväntat bra.  Det handlar om gångjärn, kärl för återvinning (till vaskskåp) och belysningslösningar, med mera.

Kanske är det inte det smartaste man kan göra – tidens melodi är väl att ha så lite i lager som möjligt? Men eftersom vi har rätt stora kostnader per frakttillfälle (till Litauen) så gillar jag att batchbeställa de här grejerna.

Och jag gillar den här känslan av delayed gratification: Ja, det innebär utgifter i nuläget, som ger röda siffror i bokföringen. Men det betyder att vinsterna framöver blir desto större.

Apelöga <3 Kulladal

Och så händer saker på Apelöga-fronten. För nytillkomna läsare: Apelöga är foto/filmbyrån som jag startade för tio år sedan, och som trots att jag försökt aldrig riktigt kunnat lämna. Apelöga är min tioåriga bebis.

Nu kommer Apelöga och Kulladal att inleda ett formellt samarbete: Dels kommer Apelöga bli delägare i Kulladal, och kommer därmed vara foto/film-leverantör till Kulladal. Och dels är Apelöga på väg att flytta till nya lokaler i centrala Malmö, vägg i vägg med Kulladals blivande showroom.

Fler samarbeten av den typen är planerade, och jag kommer skriva om dem framöver här på bloggen.

Jag vill ha era tips och råd

Jag tänkte passa på att fråga er, mina läsare, om råd.

  1. Hemsidan börjar ta form, men är ännu för ofärdig för att läggas ut officiellt. Men jag skulle gärna vilja få lite input, både vad gäller design och content. Om du vill göra mig en tjänst genom att låna mig dina ögon några minuter, maila mig och så får du en länk till den ofärdiga hemsidan (samt god karma).
  2. I princip gillar jag inte rabatter och kampanjer och sånt. Men jag är ändå lite sugen på att prova! Typ: De första fem kunderna får 20% rabatt. Är det en bra eller dålig idé? Vad tycker du? Maila…

 

Vecka 36: Inget Fotografiskt Center

I början av 2013 gick vi i Apelöga ut med nyheten om att vi tänkte starta ett Fotografiskt Center i Malmö. “Fotografiska” i Stockholm var en förebild, och vi hade ambitioner att starta något liknande. Huset “M1” i Frihamnen, en övergiven, hundra år gammal, magasinsbyggnad på 12 000 kvadratmeter var platsen där det skulle ske.

Första året gick rätt bra. Vi fick stöd för idén, från många håll inklusive Malmö stad. Och vi gjorde en crowdfundingkampanj som visade att det fanns intresse även bland gräsrötterna.

Men så började det gå segare. Magasinet, som vi ville flytta in i låg inom CMP:s avspärrade område, och skulle göra så flera år till. Det fanns planer från Malmö stad att Nyhamnen/Frihamnen – där M1 ligger – skulle omvandlas från industriområde till stad, men tidsplanerna sköts hela tiden fram.

Vid ett tillfälle, när vi sökte finansiering för projektet, pitchade jag idén om ett Fotografiskt Center till en investerare. Det var en man i 70-årsåldern, som när han hörde statusen om M1 sa kort:

– Det där lär inte jag få uppleva i min livstid.

Halvvägs in i min pitch kryssade han över mitt namn, på listan med personer som skulle pitcha för honom den dagen. Han insåg det som vi själva inte riktigt ville inse i det skedet: Att det skulle bli rejält svårt.

Vad vi borde gjort annorlunda

Det har gått snart sju år sedan vi sattes igång. Känslorna som förknippats med projektet har gått från entusiasm, glädje, förhoppning, till att så småningom glida över till frustration, sorgsenhet, skam (“vilka tror ni att ni är!”). Nu till slut har det för mig landat i en slags likgiltighet.

Jaja, vi försökte, vi misslyckades, nu går vi vidare.

Vad gick fel? Jag tror inte det var något fel på idén eller ambitionerna. Men vi saknade erfarenhet av att driva sådana här långa processer, i en ofta väldigt byråkratisk miljö.

Och om jag skulle gjort något annorlunda från start så hade det nog varit att hitta en person som kunde jobba med projektet minst på halvtid. Men eftersom vi bara jobbade med projektet på strötimmar, lite då och då, tappade vi tempo. Projektet blev ett stort dåligt samvete, som vi aldrig riktigt fick ordning på. Det fanns så mycket vi skulle kunnat göra, men vi mäktade inte med det.

Sista hoppet

Som en sista dödsryckning hittade vi i somras en person som ville jobba med vårt projektet på halvtid. Vi skrapade ihop en budget för att täcka lönen.

Planerna på M1 var övergivna, men vi hade hittat andra potentiella lokaler i Varvsstaden. Personen vi anställde fick i uppdrag att göra allt vi inte hade orkat och hunnit med: Möta fastighetsägare, pitcha till investerare, nätverka, prata med rätt personer inom Malmö stad.

Men efter ett par månader hoppade hen av.

Och så var det med det.

Nu är energin slut. Hoppet om att vi ska kunna lyckas med det här projektet är dött. Det är inte projektet i sig det är fel på – rätt personer kan säkert lyckas! – men vi ger upp nu.

Ångrar jag något? Kanske att vi inte gav upp tidigare. Det blev onödigt utdraget. Ungefär som den här texten.

Vecka 35: Botmedlet mot internetberoende

Den 30 juli i somras körde jag tur och retur från sommarhuset i Bohuslän till Malmö. Familjen stannade kvar i sommarhuset, så jag fick nio timmars egentid i bilen. Vilket visade sig vara precis vad som behövdes för att hinna lyssna på Cal Newports nya bok Digital Minimalism.

(Jag har tidigare bloggat om Cal Newports föregående bok, Deep Work, inte mindre än fyra gånger: här, här, här och här. Hans böcker ger alltid bra input.)

Jag har länge haft en känsla av att min relation till sociala medier liknar ett beroende. Det som Digital Minimalism fick mig att inse var det uppenbara: Det är inte mitt fel att jag är beroende. Det är de sociala mediernas fel, eftersom de vill att jag ska vara beroende. Ju mer tid jag tillbringar på deras plattformar, desto mer annonser kan de sälja.

Social media is the new smoking.

Instagram- och Facebook-apparna är designade för att vara beroendeframkallande. Den lilla röda notifikationsflaggan, som kommer upp när man fått en kommentar eller en “like”, var från början blå. Men Facebook upptäckte att den var effektivare som röd, då den signalerade fara, vilket gör den oemotståndlig.

Botemedel: En månads digital fasta

Cal Newport föreslår i sin bok en radikal första åtgärd om man vill komma till rätta med sitt beroende: Ta en månads digital fasta, genom att ta bort socialamedia-apparna från mobilen.

När jag körde längs E6:an kändes idén rätt, om än läskig. Tänk om jag missar något viktigt på Facebook när jag är borta?

Jag beslutade mig för att testa en månads avhållsamhet från de mobila apparna. (Min första impuls var att vilja skriva om det i en statusuppdatering på Facebook, men jag lyckades hejda mig.)

Jag beslutade mig för att sätta mina egna regler för den digitala fastan:
Jag fick fortfarande kolla sociala medier via datorn, men inte mobilen. Samtidigt rensade jag kraftigt i mitt flöde på Facebook, avföljde och avprenumerade. Resultatet blev ett rätt ointressant flöde, som jag numera kan scrolla igenom på någon minut per dag. Istället för drygt en timme per dag, som det varit tidigare.

Nej! Nu får jag det att låta lättare än det var. I början var det jobbigt, särskilt de första dagarna. Abstinensen! Lajkberoendet!

Imorgon är det den sista augusti och min månadslånga digitala fasta är därmed slut. Cal Newport föreslår nu att man rannsakar sina digitala vanor, jämför med hur det var tidigare med hur det var under fastan, för att sedan sätta upp nya hållbara regler.

För min del har jag svårast att förhålla mig till Instagram. Å ena sidan är det en tidstjuv, å andra sidan gillar jag att dela med mig av bilder, och ta del av andras.

Och inte minst fyller Instagram en viktig funktion i mitt jobb, för att till exempel hålla kontakt med influencers. Att helt avstå från Instagram är inte ett alternativ.

Lägesrapport Kulladal

Kort lägesrapport om vad som hänt med Kulladal den här veckan:

  1. Snickeriet i Litauen jobbar för fullt med det första kundköket. Preliminärt leveransdatum är runt 10 september, om mindre än två veckor. Men, i veckan upptäckte kunden att det satt en stor balk i kökstaket. Vi visste att det skulle vara en balk där, men denna var större än vi räknat med. Efter att ha mätt och skissat insåg vi att balken skulle krocka med en av luckorna.

Väldigt störigt, men också väldigt normalt. Det händer ofta sådana här saker när ett kök byggs. Things want to be bad. 

Bygga nya skåp? Nya luckor?

Snickeriet meddelade att stommarna redan är ihopsatta. Däremot är fronten och luckorna inte gjorda än.

Lösningen, som vi precis nu spikat, är att helt enkelt göra alla väggskåpsluckor ca 80 mm lägre. Inte lika snyggt som de höga luckorna som var planerade, men ändå bästa lösningen. Varje kök är fullt av kompromisser, och den här lucksänkningen är en sådan.

2. Jag skrev förra veckan att hemsidan skulle vara mitt fokus. Det har den inte varit. Den står och stampar. Jag känner mig stressad och otålig, men har bara mig själv att skylla för att inget händer.

3. Showroom-renoveringen går framåt. En vägg har kommit upp, och golvet börjar bli fint. Snart dags för målarna att ta vid.

4. Jag har börjat fundera framåt – 6-12 månader – på framtida medarbetare. Jag kommer vilja ha minst en person heltidsanställd, som får jobba med kundförfrågningar. Men vem är detta? Jag har kastat ut några krokar, men inget napp än. Kanske måste avvakta.

5. För ett par veckor sedan efterlyste jag provkunder. Sedan dess har en handfull kandidater hört av sig. Inget bestämt än, men det lutar åt att det blir ett par-tre kök till rätt snart. Och jag tar gärna emot fler prov-kunder, åtminstone under september-oktober. Efter det blir det ordinarie pris som gäller för alla nya kunder. Tipsa gärna om ni känner någon som går i kökstankar!

Vecka 34: Tankar om ägande, pengar och motivation

Jag fick en fråga per mail:

Vad driver dig som redan har sju företag att starta ännu ett, som dessutom är ditt andra företag i köksbranschen? Vad betyder pengar, vad betyder framgångsrik, vad betyder viljan “att göra sig ett namn” i sammanhanget?
OK, så här är läget:
Det mesta har gått bra med Skandinaviska Shakerkök. Efter första halvårets uppstartsfas har det tuffat på stadigt uppåt. 2018 landade på drygt 3 miljoner i omsättning, och 2019 ser ut att bli ungefär det dubbla. Varför lämna ett så framgångsrikt företag?

 

Trots att vi lyckats med mycket i Skandinaviska Shakerkök, har jag ändå haft en gnagande känsla av att vissa saker hade kunnat göras annorlunda, och bättre. Alltifrån små saker – till exempel att inte ha en för lång URL (min nya URL blir kulladal.com) – till större saker.

 

Och så är det ju i livet: Saker och ting blir som de blir. Och så var det med det.

 

Men! Den här gången insåg jag att det faktiskt fanns ett läge för omstart. En möjlighet att börja om och testa igen. Det finns ett startkapital (i form av försäljningssumman från Shakerkök), det finns en idé, ett koncept, en marknad.

 

Nu finns läget att tweaka. Välja en lite annorlunda väg. Och samtidigt göra copy-paste på allt som fungerat.
Det är svaret på frågan om “varför ett andra köksföretag”.

 

Resan med Skandinaviska Shakerkök har också gett mig självinsikt om vad jag gillar och inte gillar. Det har visat sig att jag inte gillar fifty-fifty-ägande, som vi har i nuläget. Jag vill äga en majoritet, eller en minoritet.

 

Jag kan inte riktigt förklara varför. Kanske mitt ego som är underutvecklat, eller något annat.

 

Hursomhelst så var detta en av de tyngsta anledningarna till att jag valt att lämna Shakerkök. Med Kulladal kommer jag vara majoritetsägare.

 

Kanske är detta svaret på delfrågan som handlade om pengar? Fast nej, ägandet för mig handlar inte så mycket om pengar ändå. Det handlar snarare om engagemang och motivation.

 

Jag jobbar bättre när jag känner att företaget är mitt. Och istället för att försöka kämpa emot den känslan, för att det vore mer PK att vilja äga fifty-fifty, så bejakar jag den.

 

Till sist:
Handlar det om att skapa mig ett namn? Nej.
Hur mycket tänker jag på “att vara framgångsrik”? Ingenting.

 

***

 

Kort lägesrapport om vad som hänt med Kulladal den här veckan:

 

1. Hantverkarna är igång i lokalen (på Östra Rönneholmsvägen 5 i Malmö). Golven, gamla undergolv av gran, har tagits fram och håller på att slipas. Sedan blir det förmodligen linoljevax från Allbäcks på golven.

 

2. Jag kämpar med hemsidan, som kommer att finnas på kulladal.com (den är inte online än dock). Det finns en designskiss, och min webkodare är igång att bygga utifrån skissen.
Men det händer något när en sajt går från designfil till faktiskt hemsida. Det ser fulare ut än jag tänkt mig, det är nästan alltid så. När dummy-texterna/bilderna blivit utbytta mot riktiga, så ser det inte alls ut som jag tänkt mig. Nästa veckas fokus får bli att få fason på hemsidan.

Vecka 33: Snickeribesöket

Planen är att lansera mitt nya företag, Kulladal, vid årsskiftet. Nu är det vecka 33, och alltså 19 veckor kvar till lansering.

The law

Jag åkte till Litauen i söndags, för att träffa snickeriet som ska tillverka det första Kulladalsköket. Jag berättade om detta kök i förra inlägget: Ett polskt snickeri hade fått ordern, och allt var frid och fröjd. Tills det inte var det längre: Två veckor före beräknat leveransdatum hoppade de plötsligt av.

Inte den bästa starten för mitt nya företag, men samtidigt inte så oväntat. Mycket går fel i början. Missförstånd och misstag är mer regel än undantag. Det ligger i uppstartsföretagets natur, det har jag lärt mig av erfarenheten. Things want to be bad.

En timme sydväst om Kaunas finns mitt nya snickeri. Det drivs av ett par i 35-årsåldern. Mannen, D, gör det mesta snickrandet själv (men de har även några anställda snickare), och frun, I, gör ritningarna i CAD.

– Och ibland står jag vid slipmaskinen, eller vid sågen, beroende på vad som behövs, berättade hon.

I tre timmar diskuterade vi det nya köket. Det är visserligen rätt enkla skåp men det är viktigt i början att hitta rätt metod och rätt material. Ibland gick vi ner på detaljnivå för att bestämma längden på skruvarna.

– What is the law?, frågade D då.

Han tillade:

– We need to have the law, the rules, for the kitchens.

Just det. Det handlar om att att bestämma “regler” för produktionen. Hur långt ska det vara mellan luckorna? Hur mycket ovanför? Vilka dimensioner ska lådorna ha? Hur ska lådorna byggas?

Den sista frågan var en till synes enkel sak som visade sig vara mer komplicerad än väntat.

Jag berättade för D och I att jag ville ha laxsinkade lådor, och att de ska byggas av 15 mm furu. Det visade sig dock furu kan vara elakt mot verktygen, på grund av kådan som finns i träet, och vissa moment vill man därför undvika. Så, om det ska laxsinkas så funkar inte furu. Istället får det bli ett annat material, eller en annan ihopfogningsmetod.

Jag ska inte tråka ut er med detaljerna, det här är bara ett exempel på hundratals frågor som vi avverkade på mötet. Till slut hade vi satt de flesta reglerna. “Now we know the law!”

Vem vill ha ett platsbyggt kök?

Till sist, en förfrågan till mina läsare:
Nu när snickerifrågan är löst, så är Kulladal redo för att ta in en ny provkund. En sådan kund får kraftig rabatt på ett handbyggt 20-talskök i massivt trä – typ halva priset – mot att ställa upp som referenskund. Samt att provkunden får vara inställd på en något bumpigare resa än vad framtida kunder kommer att få. (Men med minst lika fint slutresultat, med garanti osv.)

Vet du någon som är intresserad? För tips eller frågor, maila mig!

 


För dig som är ny här: 
Under hösten 2019 bloggar jag här om uppstarten av mitt nya företag, köksföretaget Kulladal. Om du vill få alla uppdateringar – ett inlägg i veckan – så prenumerera gärna!

***

Headerbilden: Mitt tjusiga (nåja) hotellrum i Kaunas. Läs mer i nästa inlägg.

Lifehack om hotellrum

Detta var min åttonde, eller kanske tionde, resa till Kaunas sedan jag började jobba med snickerier i Litauen. Den här gången upptäckte jag ett life hack:

Istället för att boka det billigaste hotellrummet valde jag ett något dyrare alternativ. För några hundralappar mer per natt fick jag ett stort rum, med bra möbler och fin utsikt.

Lätt värt det! Jag nu fick några kvalitetsarbetstimmar på rummet, istället för att sitta i ett sunkigt, trångt rum.

Aldrig mer ska jag boka det billigaste hotellrummet med motiveringen “att man ska ju ändå bara sova där”. Jag är snart 40 och börjar uppskatta att inte behöva leva som en student.

Vecka 32: Den gången jag valde helt fel leverantör

För länge sedan hörde jag en historia, en slags gåta, eller tankenöt. Så här går den:

I en liten by finns två frisörer.
Den ena frisören har en fin salong, där allt är i ordning. Det är snyggt och prydligt, och han har själv en välklippt frisyr. Han är snygg och välklädd.
Den andra frisörens salong är smutsig, dåligt belyst och det luktar lite konstigt. Dessutom är hans egen frisyr dåligt klippt, och hans kläder är slitna.
Om du skulle behöva en klippning, vem av frisörerna bör du gå till?

Rätt svar är: Den andra frisören.
Varför?

Två olika snickerier

Den här historien kommer tillbaka till mig då och då. Särskilt när funderat på vilka snickerier vi ska anlita för att bygga våra kök.

Med Skandinaviska Shakerkök har vi hela tiden jobbat med två olika snickerier. Egentligen var det inte meningen, det bara blev så för att vi hade svårt att välja.

Med tiden visade det sig vara bra att ha två snickerier. Vi är mindre sårbara om det ena snickeriet plötsligt skulle tacka nej till jobb (vilket har hänt), eller om någon av dem plötsligt skulle vilja höja priset (vilket inte har hänt, än).

Hursomhelst.
Tidigare i år började vi leta efter ytterligare snickerier att jobba med. Jag googlade, letade rekommendationer och till sist åkte över Östersjön för att träffa två snickerier, ett i Polen och ett i Litauen.

Det litauiska snickeriet var rätt litet. Det var dammigt, dåligt belyst och luktade lite konstigt. Det var trevliga människor dock, och de verkade kunna sin grej. Men måste inte ett snickeri liksom se lite bättre ut…?

Det polska snickeriet var en imponerande anläggning. Här fanns CNC-maskiner i stora lokaler, och ägarna till snickeriet var otroligt vältaliga och trevliga. På felfri engelska dessutom – de hade bott flera år i USA.

Vi hade inte behov av två snickerier, utan bara ett (eftersom vi fortfarande hade de två första snickerierna). Så vilket skulle vi välja? Det polska, eller hur?

Ett snickeri till första Kulladalköket

Tillbaka till frisörerna i den lilla staden. En av dem, han med den fina salongen, hade fin frisyr. Och eftersom det bara fanns en annan frisör i staden så hade den ovårdade frisören klippt honom. Och vice versa. Det är alltså den ovårdade frisören du bör gå till om du själv vill få en fin frisyr.

När man går på magkänsla tenderar man att ibland gå fel. För magkänslan, åtminstone min magkänsla, är rätt känslig för ytliga saker. Som att ett ställe är välstädat, och att personerna man pratar med har bra engelskt uttal.

Vad som hände sedan, med de båda snickerierna – det litauiska och det polska – är en lång historia, och detaljerna sparar jag till en annan gång. Men kort sagt hände detta:

Skandinaviska Shakerkök anlitade båda till varsitt provprojekt, men lade dem sedan på is. Till mitt nya köksföretag, Kulladal, behövde jag ett snickeri för den första kundordern, ett kök som ska levereras till Malmö, och mitt val stod mellan just dessa två snickerier.

Jag gick på magkänslan och anlitade det polska snickeriet. De med den tjusiga anläggningen.

Allt kändes bra, i hela processen, tills två veckor före leveransdatum då de berättar att de faktiskt inte börjat tillverka köket än, och sedan en massa ursäkter och bortförklaringar.

Ja, det här sista hände igår. Jag fick ett mail där snickaren sa att han inte ville ha ordern. Att han inte kunde leverera.

Först panik. Sedan:

Lösningen på problemet, som låg nära till hands:
Det litauiska snickeriet tar hand om ordern istället. De flyttar fram sin semester som skulle börjat på måndag, för att istället bygga kök till min kund.

I efterhand är det lätt att se vilket snickeri jag borde ha valt från början.

Döm trädet efter frukten

En bra tankeregel är, som Jesus sa, att döma trädet efter dess frukt. Det vill säga, det spelar ingen roll hur trädet ser ut, om det är ungt eller gammalt, stort eller litet, vackert eller fult. Det som spelar roll är: Blir frukten bra? Isåfall är det ett bra träd.

Samma sak med frisörer. Kan de klippa bra?
Och snickerier: Kan de snickra?

Allt annat, nästan, är oväsentligt.
Det ska jag försöka komma ihåg till nästa gång.

Vecka 31: Lokalen, från oslipad diamant till showroom för kök

För ett par veckor sedan skrev jag på hyreskontraktet. Efter några veckor av förhandlingar fick jag nycklarna till det blivande showroomet för mitt nya köksföretag, Kulladal.

Det är väldigt tidigt än, men nu börjar det här företaget kännas på riktigt.

Lokalen är 63 kvm stor och ligger på Östra Rönneholmsvägen 5 i Malmö. Tidigare fanns där en nagelsalong, och lokalen är vad som på mäklarspråk brukar heta “en oslipad diamant”: Huset som lokalen ligger i är byggt i slutet av 1800-talet, den har 340 cm i takhöjd, takstuckaturer och originallister. Men mycket av det är i ett rätt taskigt skick.

Mycket att slipa på innan den glänser.

Renoveringsvånda och pengaångest

Ett renoveringsobjekt, alltså. Vilket jag är hyfsat bekväm med. Jag har renoverat en hel del genom åren (två lägenheter, ett hus och två lokaler) så jag vet vad som väntar: Månader av långsamt arbete, medan pengarna rinner iväg snabbt. I det här fallet blir budgeten något bättre av att hyresvärden ger hyresrabatt, mot att jag står för renoveringen.

Den här gången kommer jag främst projektleda och anlita proffshantverkare. Vilket blir bättre, och jag får tid över till annat.

Men ändå, svårt att undvika pengaångest i det här skedet. Bara utgifter just nu, inga inkomster.

Ritningar på showroomet

Hursomhelst. Nu under semestern har jag filat på hur showroomet ska se ut. Hur de olika köken i utställningen ska disponeras. Planen är att det på sikt kommer att bli sex-sju olika små utställningskök i lokalen. Tre av dem ska byggas omgående, resten får byggas efterhand.

Det är många avvägningar att göra: Å ena sidan vill jag visa upp allt – alla tänkbara skåpskombinationer – men å andra sidan är ytan och budgeten begränsad. Samtidigt måste varje utställningskök vara tillräckligt komplett för att se trovärdigt ut.

Nedan är en skärmbild från Sketchup, som jag ritar upp köken i, där man ser lokalen lite från ovan, och skymtar ett av utställningsköken.

Det viktigaste först

En sak som jag tänker mycket på är: I det här tidiga skedet av företagets liv, är det viktigt att göra saker och ting i rätt ordning. För det finns tusen saker som måste göras, massor som pockar på uppmärksamheten, men vissa saker är viktigare än annat.

Utställningsköken är en sådan grej: Ritningarna på dem måste bli klara omgående, så att produktionen kan komma igång. Jag räknar med att snickeriet behöver 2-3 månader för att få dem färdiga, under tiden behöver lokalen komma i ordning.

Utställningsköken fyller inte bara funktionen av att finnas i showroomet, utan framför allt: De behövs för att vi ska ha något att fotografera. Utan bilder på köken på hemsidan, så säljer vi inga kök. Alltså: De närmsta dagarna ska jag rita klart utställningsköken. Allt annat får vänta.

“Jag” och “vi”

När jag nu läste vad jag skrivit här ovan så märkte jag att jag både använt “jag” och “vi”. Formellt är det bara mitt företag än så länge, men det är fler än jag som är inblandade. Snart finns fler delägare i det här företaget.

Mer om vilka dessa personer är kommer jag skriva om framöver här i bloggen. Min tanke att skriva här en gång i veckan, varje fredag, fram tills att vi vid årsskiftet lanserar våra Kulladalskök på marknaden. Maila mig gärna om ni har tips/önskemål på sådant ni vill läsa om!

/Adam

 

Jag startade nyss mitt åttonde företag

Jag startade nyss mitt åttonde företag: Kulladal Kitchens AB.

Mitt första företag startade jag när jag fortfarande gick på fotoskolan, år 2001. Det var en enskild firma med det föga fantasifulla namnet Adam Haglund – Text & Foto. Detta företag drev jag i nästan tio år innan jag lade ner det.

Nästa företag var ett musikproduktionsbolag tillsammans med två vänner, Liv Produktion HB, som startades runt mitten av 00-talet. Vi drev det i några år tillsammans, sedan hoppade jag av, medan mina två vänner drev det vidare (vilket de fortfarande gör).

Och ungefär samtidigt kom Apelöga AB till, år 2010. Senare blev det ett par avknoppningar från Apelöga (FCM1 AB som hanterar projektet med ett fotocenter i Malmö, och Astrakan Images AB som hanterar Apelögas bildbyråverksamhet).

För ganska precis två år sedan startade vi Skandinaviska Shakerkök AB, som varit mitt huvudsakliga jobb senaste tiden. Det var det sjätte bolaget.

Det sjunde företaget startade jag häromåret, Adam Haglund Holding AB, för att lättare kunna hantera de olika bolagen.

Och nu blev Kulladal Kitchens AB mitt åttonde.

Hur man startar företag

Att starta företag är inte så svårt. Man börjar med att registrera bolaget via verksamt.se, och får då uppge vad man vill att företaget ska heta. I samband med det får man ta kontakt med sin bank, som sätter upp ett tillfälligt konto dit man för över företagets aktiekapital (minst 50 000 kr).

Efter någon vecka återkommer Bolagsverket med besked om huruvida namnförslaget är godkänt eller ej. I mitt fall godkändes “Kulladal Kitchens AB” direkt.

Verksamt.se är en smidig sajt – flera myndigheter är under samma tak – men samtidigt är det lite av ett lapptäcke med funktioner som inte alltid lirar tillsammans. Och det är  rätt lätt att göra fel om man inte är uppmärksam.

Till exempel, när jag registrerade Skandinaviska Shakerkök för två år sedan så missade jag att ansöka om F-skattesedel. Jag antog att det skedde automatiskt vid bolagsbildningen, men det gjorde det inte. Det var inte förrän en kund påpekade för mig att F-skattesedel saknades – hon hade kollat upp bolaget via allabolag.se – som jag insåg misstaget. En smula pinsamt…

Så, om man inte är superhaj på att läsa sig till all nödvändig kunskap om bolagsregistrering så är det en bra idé att rådfråga till exempel sin revisor eller liknande.

Nästa steg: Logo

Sedan börjar en av de roligaste delarna med företagsstarten: Att designa en logo. Egentligen är logon inte superviktig – vad man än väljer så vänjer man sig med tiden. Men samtidigt så sätter logon tonen för hela den grafiska profilen, som i sin tur kan sätta sin tydliga prägel på företaget. Så för min del blir det lätt så att jag blir nördigt besatt av att få logon precis rätt.

Den här gången lade jag först ut uppdraget på en designer via Upwork. Men hon fick inte riktigt till den, utan att jag riktigt kunde säga vad som var fel.

Så nästa steg blev att utlysa en “design contest” via 99designs.com (vi gjorde på samma sätt när loggorna för Apelöga respektive Skandinaviska Shakerkök skulle göras).

Efter ungefär två veckor, och över 600 logodesignförslag senare, så utsåg jag en vinnare. Så här såg den ut:

Enkel och fin, tycker jag.
Men… sedan kunde jag ändå inte hålla mig ifrån att ändra den lite, till designerns stora förtret. Jag upptäckte ett snyggare typsnitt (när jag tittade på Babylon Berlin på SVT Play), som kändes väldigt 20-tal. Typsnittet är rätt likt det ursprungliga, och få skulle se någon skillnad, men ibland känns det viktigt med att detaljerna blir rätt. Så jag gjorde om loggan, med nya typsnittet. Slutversionen blev så här:

Mer om nya företaget

Som namnet antyder så kommer även nya företaget vara i köksbranschen. Mer detaljer om hur och varför kommer i bloggen framöver, och resten sparar jag till mina memoarer…

Jag tänkte jag skulle skriva lite mer frekvent nu närmsta tiden, och beskriva uppstarten av nya företaget. Men innan jag börjar: Vad vill ni läsa om? Vad är intressant att veta om detta nya företag, och processen runt omkring? Maila mig gärna!

Och: Följ Kulladal på Instagram!

____

Nytt nyhetsmail!

Jag läser mycket böcker, som handlar om entreprenörskap, personlig utveckling, och liknande. Och om du läst hela vägen hit så betyder det att du kanske också gillar att läsa?

Nu startar jag ett nyhetsbrev för dig som gillar den här typen av böcker. Jag kommer att med ojämna mellanrum tipsa om böcker jag läst, och berätta vilka insikter de innehåller.

Detta kommer endast ske genom nyhetsbrevet, det vill säga inte via denna blogg eller på andra ställen online. Så, om du vill få tips på bra och läsvärda böcker, sajna upp nedan!

    Ja tack, maila mig boktips!






    [utm_campaign_i][/utm_campaign_i]
    [utm_source_i][/utm_source_i]
    [utm_medium_i][/utm_medium_i]
    [utm_term_i][/utm_term_i]
    [utm_content_i][/utm_content_i]
    [gclid_i][/gclid_i]

    _________________

    Vilse i Warszawa

    Hamnade plötsligt på en mörk skogsstig i Warszawa igår kväll.

    Så här gick det till:
    Jag kör runt i Polen, besöker snickerier. Efter några timmar i bil är jag tillbaka på flygplatsen. Lämnar hyrbilen, och börjar gå mot hotellet som ligger ”very close to the airport”, enligt deras egen beskrivning.

    Visar sig vara 2 kilometer.

    Jag sätter igång Google Maps och börjar gå. Det är högsommarvarmt, 25 grader, trots att solen gått ner och det nu är mörkt.
    Google Maps leder mig längs stora bilvägar, och visar mig sedan en gångbro över motorvägen.

    Jag går över bron. På andra sidan tycks civilisationen ta slut. På höger sida: En gammal grind, hängandes på trekvart, framför vad tycks vara en övergiven trädgård. Som hämtat ur en amerikansk skräckfilm.

    Till vänster: en smal grusväg. Google Maps pekar åt vänster.

    Jag börjar gå, och hör samtidigt en bil köra fram till där jag just var, till den gamla grinden. Bilen stannar, släcker lyset. Bildörren öppnas, någon går ut och öppnar grinden. Grinden ger ifrån sig ett högt gnällande ljud.

    Jag vänder bort blicken, går vidare åt andra hållet, längs grusvägen. Men efter hundra meter tar vägen slut. Framför mig finns ett gallerstängsel med anonyma byggnader bakom. Google Maps visar att det ska finnas en väg till höger om stängslet. Men där finns bara ett tätt buskage. Jag går närmre och ser en liten, smal stig.

    Google Maps tycker att jag ska gå in där. Jag är inte lika övertygad.

    Här finns ingen gatubelysning, det är nästan helt mörkt. Det enda som lyser är fullmånen.

    Jag vill inte vända tillbaka, vill inte möta personen i bilen vid den läskiga grinden.

    Tänker att den lilla stigen förmodligen är en kort passage genom buskagen ut till en riktig väg.

    Men det är det inte. Stigen fortsätter längre in i buskaget. 100 meter? 200 meter? Det är mörkt och smalt. I månljuset anar jag högar med skräp längs stigen. Kanske tillhåll för hemlösa? Missbrukare? Kriminella? Fantasin börjar skena iväg, jag försöker hejda den.

    Är detta verkligen vägen till hotellet? Ja, enligt Google Maps är det.

    Då hör jag en hund skälla.
    Den kommer närmare, den springer åt mitt håll skäller allt argare. Hur hanterar man en attackerande hund? Stå stilla eller springa?

    Hunden kommer från samma håll som jag själv kommit ifrån. Kanske från bilen vid läskiga grinden? Jag skymtar hunden i ögonvrån, ser att den stannar. Den verkar vända tillbaka, men jag vill inte chansa: Jag ökar takten, börjar småspringa och hoppas att den mörka stigen snart ska leda ut till en större väg. Stigen svänger några gånger till, jag tycker mig se och höra rörelser i buskagen runt mig, jag springer allt snabbare.

    Och så plötsligt: Gatlampor, vanliga gator, vanliga hus, i en vanlig stad. Som om ingenting har hänt.

    ”We have a very difficult problem to solve tomorrow.”

    Ibland får jag anledning att använda Google Translate. Som till exempel när jag sent en tisdagskväll fick ett mail där det stod att en ”bearing” har gått sönder och att detta är ett stort problem.

    Detta är historien om detta problem.

    Först: ”Bearing”? Björnring?

    Nej, Google Translate upplyste mig om att det betyder kullager. Alltså, mailet jag fick den där tisdagskvällen handlade om att ett kullager i ett lastbilshjul hade gått sönder. Lastbilen tillhörde snickeriet som producerar våra kök, och den var på väg att leverera tre kök till våra kunder följande morgon.

    Men nu gick inte lastbilen att köra, och den litauiska chauffören – som egentligen är snickare – kunde inte någon engelska. Lastbilen stod strandad nånstans längs vägen mellan Nynäshamn och Stockholm, i den mörka decembernatten. Vad göra nu?

    Mailet med den dåliga nyheten skickades från vår kontakt i Litauen, snickeriägaren. Han berättade om den ”bearing” som hade kollapsat. Han avslutade mailet med ett torrt konstaterande: ”We have a very difficult problem to solve tomorrow.”

    Förväntade utmaningar och oväntade problem

    När vi startade Skandinaviska Shakerkök för två år sedan anade jag att vi skulle stöta på problem längs vägen. Detta eftersom problem har en tendens att dyka upp. Det ligger i dess natur.

    När vi dessutom valt att placera tillverkningen i Litauen ökade vi sannolikheten för fler problem. Trots über-skickliga snickare så ökar risken för fel med avståndet, samt med och språk- och kulturbarriärerna.

    Dock: Att förstå att problem kommer att uppstå, är inte samma sak som att kunna förutse vilka problemen kommer att vara. Så egentligen går det inte förbereda sig.

    Lastbil logisk lösning på logistisk utmaning

    Logistiken var ett område som vi från början misstänkte skulle bli klurig att lösa. Hur fraktar man köksskåp – som är tämligen ömtåliga och känsliga för stötar och slag – från andra sidan Östersjön till kunder i Sverige? Kravspecen var dessutom: ”Till ett rimligt pris och utan risk att köken skadas.”

    Vi letade efter transportbolag, och insåg snabbt att vi ville ha en firma som körde med halvstora vans, inte fullstora lastbilar. Vi ville undvika lastbilar som kör via terminaler, eftersom varje omlastning utgör en risk för våra känsliga skåp.

    Till sist hittade vi en speditionsfirma som tog sig an våra kök. Men snickerierna vittnade om hur de lastade köken ganska slarvigt. Och, som ofta med leveranser, så var det svårt att få chaufförerna att leverera inom det tidspann som vi satt upp. Ibland fick kunderna vänta flera timmar länge.

    Så när ett av våra snickerier själva köpte en lastbil som de kunde frakta våra kök med så var problemet löst. Nu kunde vi känna oss trygga att köken lastades på rätt sätt, och att chauffören körde omsorgsfullt (eftersom han själv hade varit med och tillverkat det som nu stod i lasten).

    Allt var löst.

    Tills lastbilen havererade på grund av ett kullager.

    Läropengar och ”things just wanna be bad”

    Min kollega Johan har många bra egenskaper, och en av dem är att han är cool i motgångar. ”Läropengar”, kallar han det när något går fel.

    Underförstått: ”Något har gått fel, som lett oss till nya insikter och kunskaper, och för detta får vi betala en slant. Nu är vi bättre rustade inför framtiden.”

    När Johan gick in som partner i bolaget så tog vi direkt höjd för dessa missöden. Ingen av oss tog ut lön första tiden, för att istället ha pengar på banken utifall-att. En buffert för kommande läropengar.

    För saker kan gå fel på många olika sätt, men bara vara rätt på ett sätt.

    Eller som radioproducenten Ira Glass säger: ”Things just wanna be bad.”

    Den här gången, när lastbilen havererade, spenderade vi läropengarna på att anlita en vän-till-en-vän som fick köra från Stockholm och möta upp den strandade chauffören, och sedan hjälpa denne att hyra en annan lastbil, som de kunde använda för att leverera köken till kunderna. Allt blev försenat med ett halvt dygn, men köken kom fram oskadda.

    Det går bra nu!

    Okej, nu känner jag att jag måste balansera alla problem jag skriver om. För i grunden går det bra för vårt företag. Produktionen rullar på, leads kommer in, och kök kommer på plats hos våra kunder. Visst, ibland händer ett missöde som innebär ett steg tillbaka, men sedan blir det oftast två steg framåt.

    Vi sålde omkring 30 kök under 2018, omsatte nära 4 miljoner. Inte så illa för ett nytt företag. Förmodligen dubblar vi de siffrorna under 2019.

    När detta skrivs är Johan och jag i Litauen för att hälsa på hos våra snickerier igen. Och vi ska träffa ett par nya snickerier också, eftersom efterfrågan på våra kök just nu är högre än vad våra nuvarande snickerier hinner med.

    Vi har ett par nya showroom på gång i andra delar av Sverige, och vi har en begynnande satsning i Norge. Därefter kommer Nederländerna, sedan Tyskland.

    Kort sagt: Vi står inför nya utmaningar, och nya problem som vi inte kan föreställa oss än. Läropengar kommer att spenderas.

    Jag återkommer här i bloggen om hur det går!

    Nytt nyhetsmail!

    Jag läser mycket böcker, som handlar om entreprenörskap, personlig utveckling, och liknande. Och om du läst hela vägen hit så betyder det att du kanske också gillar att läsa?

    Nu startar jag ett nyhetsbrev för dig som gillar den här typen av böcker. Jag kommer att med ojämna mellanrum tipsa om böcker jag läst, och berätta vilka insikter de innehåller.

    Detta kommer endast ske genom nyhetsbrevet, det vill säga inte via denna blogg eller på andra ställen online. Så, om du vill få tips på bra och läsvärda böcker, sajna upp nedan!

      Ja tack, maila mig boktips!






      [utm_campaign_i][/utm_campaign_i]
      [utm_source_i][/utm_source_i]
      [utm_medium_i][/utm_medium_i]
      [utm_term_i][/utm_term_i]
      [utm_content_i][/utm_content_i]
      [gclid_i][/gclid_i]

      _________________

      Detta är inte en text om tennis

      Det här inlägget handlar inte om tennis, men vi börjar där:

      En tennisspelare möter en övermäktig motspelare. När det är sidbyte och spelarna passerar varandra vid nät, säger hon till sin motståndare:

      –  Din forehand är fantastisk! Hur gör du den egentligen?

      Tennisspelaren vet att frågan genast får den andra att börja fundera. Och hon vet att om man börjar tänka på hur man slår ett visst slag i tennis, då är det kört.

      När man spelar bra tennis så gör man det för att man slår sina slag på ett omedvetet sätt. Det medvetna har inte en chans att kunna slå bra tennisslag.

      Tänk dig bara:
      När en tennisboll kommer emot dig i hög hastighet är det en serie av rörelser som ska koordineras:
      Med hjälp av dina ögon ska du beräkna var bollen kommer att landa, och dina fötter ska sedan ta dig dit. På vägen ska du bestämma dig vart du vill slå ditt slag, för att kunna förbereda slaget. Och när din racket väl möter bollen, så ska kraften och riktningen vara exakt rätt för att bollen ska gå dit du tänkt dig.

      Allt detta sker på en sekund. Och upprepas sedan gång på gång genom en match.

      Att räkna ut allt detta – alla krafter och rörelser som ska samspela inför ett tennisslag – är näst intill omöjligt, när man tänker på det. Ekvationen för att beräkna bollens bana skulle täcka en stor whiteboard. Och ändå lyckas duktiga tennisspelare med detta gång på gång, hundratals gånger i varje match. Hur är det möjligt?

      Ja, det är omöjligt när man tänker på det.
      Men det blir möjligt när man inte tänker på det.

      Det omedvetna vs det medvetna

      Lösningen finns i vårt omedvetna jag, som är mycket mer kapabelt till avancerade uträkningar än vad vårt medvetna jag är. Det omedvetna kan göra alla dessa kalkyler och lyckas för det mesta, under ett villkor: Att det medvetna håller sig borta.

      Men det medvetna jaget är en lik en osäker micro-manager som vill lägga sig allt, och som tror att den kan allt. Så när någon frågar: “Hur slår du din fantastiska forehand?”, så tar det medvetna jaget genast åt sig äran för slaget. Men när det sedan ska instruera ögon, armar och fötter att slå samma slag igen, ja, då går det förstås inte.

      Det är därför smarta tennisspelare vet att de måste sysselsätta det medvetna jaget med något annat. De vet att det medvetna inte kan slå forehands. Men det medvetna är bra på enkla uppgifter, som att “håll ögonen på bollen”, och “ta minst 20 små steg mellan varje slag”. Det medvetna jaget blir lycklig över sådana enkla uppgifter, och hänger sig åt det. Och tack vare det så kan det omedvetna vara ostört och göra sitt jobb.

      Hur får man affären i mål?

      Jag lärde mig detta av boken The Inner Game of Tennis, som liksom det här inlägget inte handlar om tennis egentligen. Boken handlar om att kunna skilja på vad som är omedvetet och medvetet, och om hur man ska få sitt medvetna att låta det omedvetna vara i fred.

      I mitt entreprenörsliv gör jag en liknande distinktion. Trots att målet är att avluta den där affären (att slå den perfekta forehanden), så kan fokus aldrig ligga där. En affär, med alla dess beståndsdelar, blir lätt för komplicerad för att försöka tänka ut.

      Istället lägger jag fokus på processen. Jag ser till att förutsättningarna för affären är de bästa, genom att ta hand om mig själv – sova bra, motionera, äta rätt, jobba smart, läsa, och så vidare. För jag tror på att om jag litar på processen så kommer jobbet ta hand om sig självt.

      Nå resultat genom att inte fokusera på resultatet

      Häromdagen lyssnade jag på podcasten Without Fail i vilken en basketspelare intervjuades. Spelaren berättade att hans lag hade insett att antalet passningar under en match kunde förutsäga resultatet. Om de gjorde fler än 300 passningar så vann de oftast. Om de gjorde färre så förlorade de.

      Detta var en fantastisk insikt! För nu kunde de, istället för att fokusera på att vinna, göra något mycket enklare: Att fokusera på att passa mycket. Resten tog hand om sig självt.

      Jag tror det var detta fotbollstränaren Erik Hamrén menade när han i en intervju sa att “fotbollen är alltför resultatinriktad”. Han blev hånad i media för detta – vad skulle räknas, om inte resultatet?! – men poängen är att om man krampaktigt siktar på målet, så är risken överhängande att man missar.

      Istället:
      Håll ögonen på bollen.
      Lita på processen.
      Och resultatet kommer av sig självt.

      Oavsett om det handlar om tennis, fotboll eller entreprenörskap.

      Det är lätt att starta företag. Men hur gör man för att få det att växa?

      Give me six hours to chop down a tree and I will spend the first four sharpening the axe.
      – Abraham Lincoln

      Hur ska man hinna med allt som behöver göras varje dag?

      Jag är förmodligen inte ensam i att tycka att detta är ett ständigt problem. Akuta problem slåss om uppmärksamheten med mer långsiktiga problem. Vilka problem ska hanteras först?

      I sådana stunder försöker jag tänka på Lincolns liknelse. Det akuta är att få ner trädet. Men istället för att börja hugga med en slö yxa så är det klokare att vässa den först. Varför? För när första trädet är nerhugget så finns det fler träd som ska huggas ner.

      De akuta problemen som måste has hand om upphör aldrig att komma. Och då är det bäst att vara rätt rustad.

      Att bygga företag i rätt ordning

      Sedan 18 månader tillbaka bygger vi företaget Skandinaviska Shakerkök från grunden. För att få det att växa måste vi, bland annat, göra följande:
      1. Vi måste marknadsföra våra produkter, för att nå nya kunder.
      2. Vi måste ha processer för produktionen, för att kunna ta hand om de nya kunderna.

      Men vi gör punkt 2 före punkt 1. Vilket jag tror att man bör. Men jag tror att många företag gör det i fel, omvänd, ordning.

      För det är frestande att börja med marknadsföringen. Det känns mest intuitivt. Och marknadsföring är roligt att jobba med.

      Så, först marknadsför de sina produkter, och sedan när det kommer efterfrågan så försöker de lösa produktionsproblematiken. Följden blir att drömmen – att ha massor av kunder – vänds till en mardröm när de inte hinner leverera.

      De har en slö yxa och massor av träd som måste huggas ner innan lunch.

      Det är så de många företag dör. Att starta ett företag är lätt, men att få det att växa är en konst.

      Automatisera mera!

      Vi har medvetet vänt på ordningen. Vi marknadsför ganska blygsamt – mycket långsammare än vad vi borde ha gjort om målet är att få många kunder. Men målet för oss är inte att maximera antalet kunder nu. Målet är att ha många nöjda kunder om ett år. Och om tio år.

      Därför har vi senaste tiden lagt mycket tid på våra processer. Sexigt va?

      Jag bloggade tidigare i år om hur vi samlar in leads (potentiella kunder) via webannonsering. Att ha leads är bra, men att ta hand om leads tar tid.

      Vi har fram till nyligen hanterat alla leads manuellt: Vi har mailat uppföljningar och antecknat i ett enkelt CRM-system (läs: Google Spreadsheet…).

      Men när vi insåg att denna manuella leadhantering tog tid och fokus från de heta kunderna, de som verkligen behöver handhållning för att slutföra sin köksbeställning, så började vi automatisera leadprocessen.

      Jag har en vän, Martin, som är begåvad kodare, och han gillar att bygga robotar. Han gör det bättre än jag kunde föreställa mig.

      Roboten gör nu lead-hanterings-jobbet åt oss. Den håller koll på alla nya leads som kommer in, och beroende på kundens väg in till oss så anpassas uppföljningsmailet som roboten skickar.

      Och plötsligt har vi frigjort massor av tid.

      Jobba utan att få betalt

      I min andra bransch, fotobranschen, är uppdragen ofta rätt straight forward: Man får ett uppdrag, man utför uppdraget, och sedan får man betalt. Jobb på spekulation är relativt ovanligt.

      I köksbranschen är det tvärt om. Spekjobb är snarare regel än undantag, eftersom processen ser ut så här:
      1. En intresserad kund hör av sig.
      2. Köksleverantören ritar flera olika förslag åt kunden.
      3. Det skickas hundratals mail fram och tillbaka, och det blir fler möten och telefonsamtal.
      4. Endast i sällsynta fall lägger kunden en beställning. I de flesta fall blir det ingen affär, och säljaren jobbat utan att få betalt.

      Det är en lurig rävsax, för säljarens fokus hamnar fel. Istället för att ta hand om kunderna som faktiskt vill köpa, så läggs det mesta av tiden på kunder som aldrig kommer till skott. Följden kan bli att de som verkligen är intresserade inte får den uppmärksamhet som de förtjänar. Vilket kan leda till att de hoppar av affären.

      En ond cirkel.

      Vår lösning i Skandinaviska Shakerkök har varit att implementera ett ritverktyg som finns på vår hemsida. Det låter som en rätt självklar grej, men faktum är att de flesta köksleverantörer inte har ett digitalt ritverktyg online. Och de som har det, till exempel Ikea, har ett ritprogram som känns som en relik från 1998.

      Så, de flesta av våra leads börjar nu själva rita sin kök med vårt program. Vi hör inte av dem förrän de börjar närma sig avslut. Och eftersom vi frigjort tid så har vi nu gott om tid att ta hand om dem.

      Automatiserad orderhantering

      Nästa steg för oss är att automatisera orderhanteringen. Hittills har vi haft en rätt blygsam orderingång – när vi summerar året har vi landat på två-tre kök per månad, vilket resulterar i en omsättning på runt 3 miljoner kronor.

      Med så få ordrar har vi haft tid att lägga mycket manuellt arbete på varje order.

      Men det kommer inte vara hållbart i längden. Förr eller senare måste vi hantera en order om dagen, och varje order innehåller hundratals små detaljer. Att hantera allt manuellt kommer garanterat leda till massor av (dyra) misstag.

      Alltså, för att undvika fel och för att spara tid i framtiden, så håller vi nu på att automatisera också denna process. Rent konkret innebär det att vi dels vidareutvecklar ritprogrammet så att detta kan ta hand om alla detaljer i varje order. Dels bygger robot-Martin en process för att exportera ut all data från ritprogrammet för att kunna skapa orderbekräftelser och underlag till snickerierna.

      Automation är så vackert!

      När den här delen av automationen är klar så kommer varje order bara kräva några minuter, istället för timmar. , men inte förr, är det läge att öppna marknadsföringskranarna. Då är vi reda att ta hand om större volymer av kunder.

      Hur den marknadsföringen kommer se ut kommer jag skriva om framöver här i bloggen.

      ___

      Tips på fortsatt läsning

      Om du liksom jag gillar böcker, så kommer här tre tips som ger fördjupade insikter kring hur man bygger företag på ett långsiktigt sätt:

      The E-Myth Revisited: Why Most Small Businesses Don’t Work and What to Do About It beskriver vägen från ensamföretagare till entreprenör.

      Min stora takeaway är distinktionen mellan “working in the business” och “working on the business”. Det förstnämnda är det vardagliga arbetet (att hugga ner träd) som gör att man aldrig kan växa, för att man helt enkelt inte har tid. Därför måste man ta sig tid att jobba on the business (att vässa yxan).

      Perennial Seller: The Art of Making and Marketing Work that Lasts är skriven av Ryan Holiday, som är nån slags übermänniska – han har skrivit åtta böcker på sex år, och han är bara 31 år gammal. Och alla hans böcker är, utan undantag, väldigt bra också. Knäckande.

      Hursomhelst, den här boken handlar om vikten av att vara långsiktig. I boken berättas till exempel om Google, som tog det lugnt med marknadsföringen under de första åren. Anledningen var att de hela tiden byggde och förbättrade sin produkt. Och följaktligen brydde de sig inte om om det dröjde innan användarna anslöt, eftersom produkten skulle vara bättre imorgon än vad den var idag.

      Efter att ha läst den boken blev jag mer övertygad om att det rätta sättet att bygga företag är att ha blicken fäst vid horisonten, istället för att drunkna i alla akuta vardagsproblem. (Lättare sagt än gjort dock).

      Shoe Dog: A Memoir by the Creator of Nike

      Jag sparade det bästa till sist, för om det är någon bok du ska läsa så är det denna. Det är en fantastisk historia om, och av, Nike’s grundare Phil Knight.

      Historien tar sin början under en joggingtur i början av 60-talet när Phil bestämmer sig för att testa en idé han haft ett tag: Att importera japanska löparskor.

      Därifrån är det sedan en fascinerande resa från skoförsäljning ur bakluckan av en bil till ett miljardimperium. En otroligt välskriven bok. Den är underhållande och inspirerande, särskilt om man gillar entreprenörskap (eller löpning, eller skor, eller bara gillar en bra berättelse).

      Det enda jag inte gillar med boken är att den tog slut.

      Platsannons: Hjälp oss att starta ett fotocenter i Malmö!

      OK, det här är kanske inte så kul som rubriken låter, för det handlar egentligen om ett omöjligt uppdrag. Eller iallafall väldigt svårt. Gillar du svåra utmaningar? Läs vidare.

      Sedan 2013 har vi jobbat med idén att starta ett fotocenter i Malmö. Tanken var/är att skapa något som liknar Fotografiska, placerat i ett övergivet hamnmagasin i Malmö. Idén fick snabbt spridning och vi fick många ivriga påhejare.

      Sedan började det gå trögt.

      Under de fem år som gått har det varit både upp- och nedgångar. Främst det senare, om man ska vara ärlig, för annars hade ju fotocentret funnits nu.

      Vi behöver få in nytt blod i projektet.

      Och det är där du kommer in i bilden. Eller kanske någon du känner. Någon som känner för att ta sig an ett “omöjligt” uppdrag.

      Som Shackleton skrev i sin berömda platsannons inför en Antarktis-expedition: “Long months of complete darkness … honor and recognition in case of success.”

      Tycker du att Malmö borde ha ett fotografiskt center, och skulle du vilja jobba för det? Isåfall börjar det brännas.

      Förutsättningarna

      Planerna på fotocentret i Malmö är alltjämt levande, om än i dvala.

      Vi har övergivit planerna på M1, fastigheten som vi först tittade på, och istället har vi tagit sikte på Varvsstaden. Där finns en fantastisk gammal fastighet som skulle vara perfekt för fotocentret.

      Men, för att få till ett hyreskontrakt där krävs att vi kan visa upp att projektet är uppbackat av tillräckligt med kapital. Det är just nu den svåra nöten att knäcka.

      Under åren som gått har vi fått in del stöd i form av stipendier, vilket gör att vi har en slant på banken. Den slanten räcker ungefär ett halvår om vi anställer någon. Till exempel dig.

      Ditt uppdrag

      Under det halvår som du är anställd så blir ditt uppdrag att få liv i fotocenter-projektet. Skapa entusiasm! Få investerare att vilja investera! Få folk att tro på projektet igen! För att sedan också få till finansieringen.

      Du kommer att arbeta mot en budget och ett mål. Arbetet består främst i att ta kontakt, träffa, förhandla och skriva avtal med investerare. Mina kollegor och jag kommer finnas tillhands för stöd och råd längs vägen.

      Det är bra om du har dokumenterad erfarenhet av att skaffa finansiering av projekt och/eller verksamheter, gärna inom kultur/nöjes/eventsektorn.

      Kontakta mig om du gillar utmaningar, så snackar vi vidare: adam.haglund@apeloga.se

      7 steg från missnöjd kund till nöjd kund

      Som företagare måste man oundvikligen handskas med kunder. Ofta är det kul och stimulerande, men ibland när något går fel kan en kundrelation bli en mardröm. Häromveckan berättade jag en historia om en kund som höll på att bli mitt nya företags fall.

      [Detta var när jag jobbade med Skandinaviska Shakerkök, ett par år innan jag startade Kulladal]

      Kort sammanfattning:
      Kunden hade köpt kök av oss.
      Efter några månader hade delar av köket slagit sig, på grund av extrem luftfuktighet.
      Kunden var missnöjd.
      Jag svarade med att säga att det var kundens eget fel.
      Kunden blev ännu mer missnöjd.
      Vi tog på oss ansvaret och lyckades lösa problemet med hjälp av händiga snickare.
      Slutet gott, typ. Läs hela historien här.

      Sedan dess har jag funderat mycket på hur jag bör hantera “jobbiga” kunder. Vad är viktigt att tänka på, så att jag inte riskerar att förvandla en smått missnöjd kund till en katastrof?

      Jag har kommit fram till sju olika sätt.

      1. Sätt dig in i kundens situation

      Har du någon gång själv varit en missnöjd kund, och klagat till den du köpt varan/tjänsten av, bara för att mötas av oförståelse? Du kanske rent av blev misstänkliggjord själv? “Det är ditt eget fel att det inte fungerar som det är tänkt!”

      Det har hänt mig flera gånger, och varje gång det händer svär jag på att aldrig hantera mina egna kunder så. Dock, när den missnöjda kunden hörde av sig så var det ändå det jag gjorde: Jag skyllde på kunden, sa att det var deras eget fel och deras ansvar att lösa det.

      Rätt eller inte, så tror jag nu mer på att istället möta kunden, och ta ansvar för den uppkomna situationen. Även om det är “kundens fel” så finns det alltid saker jag kunde ha gjort bättre för att förebygga felet.

      Man kommer rätt långt genom att visa empati.

      2. Prata med en partner!

      I början av 2000-talet var jag ensamföretagare i sju år, men vill aldrig vara det igen. För när kniviga problem inträffar blir det för tungt att hålla i själv. Bara genom att ha en kollega att prata med så blir det lättare.

      Orosmolnen ter sig plötsligt inte lika mörka, och man kan börja se problemet ur fler synvinklar, och hitta nya lösningar.

      3. Analysera vad du känner!

      Ett enkelt trick är att försöka backa ett steg bort från sig själv, och reflektera över sina känslor. Ofta räcker det att lägga märke till känslorna för att få distans till dem – man upplever inte stressen lika starkt om man samtidigt reflekterar över hur stressen känns.

      Viktor Frankl, som överlevde tre koncentrationsläger, berättar i sin berömda bok om hur denna teknik hjälpte honom att hantera lägertillvarons vedermödor. Han berättade om hur smärtan gjorde mindre ont om han reflekterade över den, istället för att bara uppleva den.

      4. Förändra det du kan, strunta i det andra

      Jag gillar AA:s sinnesrobön, som går:
      Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
      mod att förändra det jag kan
      och förstånd att inse skillnaden. 

      I fallet med den missnöjda kökskunden så kunde jag påverka de faktiska åtgärderna vi vidtog, men jag kunde inte riktigt påverka hur slutresultatet skulle bli. Kundens reaktion är upp till kunden. Jag kunde bara göra mitt bästa, och sedan hoppas att det skulle räcka. Vilket det gjorde, den här gången.

      5. Skilj på vad som hänt, och din känslomässiga reaktion

      Den här missnöjda kunden framkallade en hel del stress, ångest och hög puls hos mig. Kroppens naturliga svar på dessa känslor är fight-or-flight. Men behöver inte vara Einstein för att inse att varken att fajtas eller fly är ett bra alternativ om man ska handskas med en missnöjd kund.

      Om man reagerar utifrån sina känslor så löser man inte problemet.. Istället riskerar man att göra kunden ännu argare.

      Så, försök bortse från känslorna, och se vad som egentligen måste fixas. I mitt fall var det några träskivor som behövde bytas ut. När det är gjort kommer det kännas bättre igen.

      6. Bli en robot!

      Detta är mitt favoritknep: Jag föreställer mig att jag är en robot.

      För när jag väl insett vad som måste göras, så handlar det om att faktiskt göra det. Det är mekanik. Rörelser som ska utföras. Telefonsamtal som ska ringas, mail som ska skrivas, och så vidare.

      I robot-mode kan jag göra det som behöver göras, utan att spendera för mycket emotionell energi på att älta. Efter att handlingarna är utförda så är problemet närmare sin lösning.

      7. Vad kunde du gjort bättre?

      Jag har två standardfrågor som jag ställer till själv, och till kollegor, efter ett avslutat uppdrag:
      Vad gjorde vi bra?
      och
      Vad kunde vi göra bättre?

      Jag är noga med att inte fråga “Vad gjorde vi dåligt?“, som riskerar att skapa negativa och destruktiva tankebanor. Hellre hålla det positivt och se möjligheterna framåt. Det som har hänt har hänt. Det är klyschigt men sant.

      I den här historien kunde jag gjort en hel del bättre. Vilket är en insikt som gjort att jag växt en smula.

      —-

      Det här inlägget heter visserligen “7 tekniker att hantera en jobbig kund” som som du ser handlar det inte om kunden. Det handlar om dig. Det är dig du måste lära dig att hantera. Det tror jag är bästa förutsättningen för att få nöjda kunder.

      Hur brukar du göra när du måste ta hand en missnöjd kund?

      Det deformerade köket, och företaget som nästan gick under

      Det var ett kort mail. “Det går inte att stänga lådan”, stod det, inte så mycket mer än så. Jag kliade mig i huvudet och försökte förstå. Mailet kom från vår första kökskund, ett par månader efter att köket levererats och monterats.

      Jag svarade med några frågor: Var de säkra på att lådan klickat i sina beslag på undersidan? Isåfall skulle det inte vara några problem att stänga lådan.

      Det kändes som en lättfixad grej.

      I kundens nästa svar hade de bifogat bilder, och nu kunde jag se att det var allvarliga problem. Lådfronten var uppsvälld, flera millimeter större än den borde vara. Och problemet fanns på flera ställen i köket: Vissa delar hade förvanskats till oigenkännliga former. Ett skåps gavelsida hade böjt sig till ett gigantiskt U.

      Vid den här tiden, hösten 2017, hade vi [vid denna tidpunkt jobbade jag med Skandinaviska Shakerkök, det var ett par år innan jag startade Kulladal] bara sålt två kök. Detta förvanskade kök var det ena. Kort sagt: 50% av våra kunder var nu missnöjda, och min start i köksbranschen kunde börjat bättre.

      Vad var det som hade hänt? Hur kunde delarna i köket ha kunnat förändrats så mycket?

      Vi pratade med snickeriet som tillverkat det. När köket hade levererats därifrån några månader tidigare var allt i perfekt skick. Och samtidigt hade vårt eget showroom-kök levererats från samma snickeri. Utan några problem.

      Alla insatta personer vi pratade med, och visade bilderna för, svarade samma sak: Problemet kan bara bero på en sak: Fukt.

      Våra kök byggs i massivt trä, och trä som kommer i kontakt med fukt – till exempel i en miljö med väldigt hög luftfuktighet – reagerar. Spänningar uppstår i träet, som då börjar röra på sig.

      Men varifrån hade fukten kommit? Hur vi än vände och vred på frågan så kände vi att det inte var vårt fel. Fukten fanns inte där från början, eftersom vårt showroom-kök, byggt med samma material i samma snickeri, var opåverkat. Fuktproblematiken måste ha uppstått hos kunden. Hade skåpen kanske förvarats utomhus…?

      Jag skrev till kunden igen och förklarade läget, att vi inte kunde ta ansvar för den uppkomna situationen.

      Svaret lät inte vänta på sig. “Vi accepterar inte detta. Vi kräver att ni fixar problemen.”

      Vår skara med 50% missnöjda kunder blev alltmer missnöjda. Och jag kunde förstå dem: De hade betalat mycket pengar för ett kök som nu var i praktiken oanvändbart.

      Så vi hamnade i ett dilemma: Antingen kunde vi låta kunden vara missnöjd – vi hade trots allt inte gjort något fel – och riskera att kunden berättar för alla om vilket dåligt företag vi var. Eller skulle vi bita i det sura äpplet och försöka kompensera kunden.

      Skulle vi behöva bygga ett helt nytt kök? Det skulle kunna kosta oss runt 100 000 kronor, pengar som vi inte hade. Alla sparpengar var förbrukade.

      En kväll hemma berättade jag för min fru Catrin att den här grejen kanske skulle försätta företaget i konkurs. Ett nytt företag är ömtåligt. En missnöjd kund kan räcka för att stjälpa det.

      Några dagar senare, i ett försök att rädda relationen med kunden och hitta en lösning på problemet, åkte min kollega ut till kunden tillsammans med en snickare. Direkt på plats kunde de se anledningen till problemet: Kunden hade gjutit en ny betongplatta precis innan de installerade köket. En betongplatta som, innan den hade härdat, avgett massor av fukt. Fukt som hade gått rakt in i träskåpen.

      Kunden ville dock fortfarande inte kännas vid felkällan. Och vi var inte heller fria från skuld, för visst borde vi på förhand informerat kunden om att träet är fuktkänsligt?

      Snickaren som följde med på besöket kunde dock se att skadorna inte var så farliga som befarat. Några dagar senare åkte de dit igen och kunde justera delarna som blivit deformerade. Och istället för mitt skräckscenario på 100 000 kr i utgifter så stannade våra kostnader på en tiondel av det.

      Nu ett år senare, tänker jag ofta tillbaka på den missnöjda kunden. De blev nöjda till slut, Och företaget överlevde. Vi har fått ordning på verksamheten och kommer omsätta omkring tre miljoner under 2018.

      Men problemen har inte upphört. Första året med vårt nya köksföretag har varit kantade av alla tänkbara problem. Vilket har varit bitvis smärtsamt, men alltid lärorikt. I mitt nästa blogginlägg tänkte jag berätta jag om de sju insikter jag fått kring hur man bör tänka när saker går fel. Vilket de tenderar att göra ofta, särskilt när man är ny i en bransch.


      Förtydligande: Våra träkök, som byggs i massivt trä, har inga problem att hantera normala variationer i luftfuktighet. Det är när det blir extremt som allt trä reagerar.

      Hur hanterar man en missnöjd kund? Här är sju tekniker.

      Från kaffedöd till smørrebrød

      Jag träffade Björn Almér första gången 2006. Då hade han precis startat cafékedjan Barista, och jag var där för att porträttera honom för ett magasin.

      Jag minns mötet väl, trots att det gått 12 år. Vi träffades på Baristas nyöppnade café på Södra Förstadsgatan i Malmö, och jag minns att Björn tog sig tid att svara på alla mina nyfikna frågor: Hur är det att starta företag? Hur får man startkapital? Vilket material är det i bordsskivorna i caféet?

      Som Tomas Ledin sjöng på 90-talet: Jag bubblade av frågor. Björn log.

      Den ofrivillige entreprenören

      Anyway.
      Att starta cafékedja är ju en rätt grandios uppgift och kräver en riktigt erfaren entreprenör för att lyckas. Trodde jag.

      Björn berättade att han var förstagångsföretagare. Men att han däremot var erfaren i cafébranschen – han hade tidigare varit VD på Espresso House.

      Han hoppade av när ägarna för Espresso Houses inte ville lyssna på Björns snack om rättvisemärkt och ekologiskt och så startade han Barista istället, bara så där.

      Det nya företaget

      Snabbspolning fram till i våras: Barista ansökte om rekonstruktion, och senare om konkurs. Björn hade lämnat företaget redan ett år tidigare. Och när nu Barista låg på dödsbädden var Björn redan i färd med att starta nästa företag: The Smørrebrød Company.

      Då hörde Björn av sig till oss på Apelöga. Han hade läst vårt blogginlägg om att vi ville investera i startups och frågade om vi ville jobba med honom. Det ville vi förstås.

      Så vi plåtade smarriga smörrebröd i vår studio. Och där någonstans föddes en idé om att berätta Björns story, från Barista till The Smørrebrød Company, på något sätt.

      YouTube-serien “Svenska Startups”

      Vi landade i idén att göra en YouTube-serie med korta avsnitt om entreprenörer. Vi gav serien namnet “Svenska Startups” och Björn Almér var given till pilotavsnittet.

      Så, hur går det egentligen till att starta företag? I videon nedan delar Björn med sig av sina tips och erfarenheter.

      Denna text publicerades urspringligen på apeloga.se. Om du vill veta mer om hur Apelöga samarbetar med startups, klicka här. Och har du synpunkter och/eller idéer kring startups, entreprenörskap, fotografi eller något helt annat, maila mig gärna!

      Hur jag hittade en ny företagspartner

      Strax innan jul berättade jag här i bloggen att jag sökte efter en ny partner till Skandinaviska Shakerkök. Rikard, som jag startade företaget med i april 2017, ville lämna.

      Jag hade egentligen inget emot att köra vidare ensam. Men det fanns några två problem som jag behövde hjälp med:

      1. Pengarna höll på att ta slut. Företaget hade ätit upp min sista sparpengar, och ännu låg kommande intäkter en bit fram i tiden. Jag räknade med att pengarna skulle vara helt slut i februari (och nu var det december…). Efter det skulle jag inte kunna betala hyran för vår butikslokal. Konkurs nästa?

      2. Jag kände mig ensam. Att bygga företag, och samtidigt sälja företagets produkter, är rätt tungt. Som att bygga ett flygplan när man redan är uppe i luften. Och att göra det helt på egen hand är desto tyngre.

      Den här kombon – att sakna pengar, och samtidigt ständigt jobba (för att skapa bättre förutsättningar längre fram) – är rätt påfrestande. Och ensamt.

      Få i omgivningen förstår en. Ni som själva startat företag känner kanske igen er.

      Två tänkbara partners

      Hursomhelst. Jag sökte en partner, och hittade snabbt två olika alternativ: En vän till mig, med lång erfarenhet av att starta och bygga företag, var intresserad av att gå in som delägare tillsammans med sin affärspartner. Vi hade ett par möten, gjorde lite Excel-kalkyleringar, och rätt snart låg ett bud på bordet.

      Ett annat alternativ var ett par affärskonsulter som hade investerat i andra småbolag och som såg möjlighet att investera i mitt bolag. En av dem hade dessutom erfarenhet från köksbranschen.

      Båda dessa alternativ skulle lösa problem 1, som jag beskrev ovan. De skulle sätta in x hundratusen kronor på bankkontot, och jag kunde andas ut. Hotet om konkurs skulle vara avvärjt.

      Men problem 2 – att jag ensam skulle driva bolaget operativt – fanns kvar i båda fallen.

      Under jul- och nyårshelgerna pågick diskussioner med båda konstellationerna. Jag kunde se för- och nackdelar med båda. Kunde jag rent av ta in båda som investerare? Nja, det kändes inte helt rätt. Lite “för många kockar”.

      Från läkemedelsbranschen till köksbranschen

      Mitt i allt detta kom det sedan ett mail från Johan. Jag kände Johan lite sedan tidigare – jag har jobbat med hans sambo, som var frilansjournalist när jag var frilansfotograf. Johan berättade att han läst mitt blogginlägg om att jag sökte ny partner. Han hade just lämnat ett jobb som marknadschef på ett läkemedelsbolag och han sökte nya utmaningar.

      Vi träffades några gånger, och mailade fram och tillbaka. Jag försäkrade honom om att min köksstartup var något helt annat än ett välavlönat jobb i läkemedelsbranschen. Jag berättade om alla hinder, hot och utmaningar som företaget stod inför. Och att det förmodligen skulle dröja minst ett år innan vi skulle kunna ta ut någon lön. Dessförinnan skulle vägen kantas av hårt jobb utan belöning.

      Johan lät sig dock inte avskräckas. Han gav mig ett bud jag inte kunde säga nej till: en lösning på båda mina problem – pengaproblemet och ensamhetsproblemet – och några dagar senare började vi jobba ihop.

      Hela processen – från blogginlägget om att jag sökte partner, tills att min nya partner började jobba i företaget, pågick mindre än en månad. Snabba puckar. Precis så som jag gillar det.

      Att hitta våra roller

      Johan och jag har nu jobbat ihop i drygt tre månader. Under tiden har vi tillsammans fortsatt att bygga upp företaget.

      Vi har varit på flera resor till Litauen där vi har våra snickerier, och haft åtskilliga kundmöten. Vi har börjat hitta våra inbördes roller – Johan blir alltmer den som tar hand om alla kundförfrågningar (ett par stycken per dag i genomsnitt), medan jag lägger min tid på att bygga strukturerna i bakgrunden.

      Till exempel jobbat jag nu med att utveckla ett köksplaneringsverktyg för hemsidan, samt att uppvakta press, skapa samarbeten med influencers. Och allt jag berättade om i förra inlägget om vår marknadsföringsteknik.

      Mer om detta berättar jag framöver i bloggen så småningom. För om det är något jag har lärt mig av den här historien är att det kan vara rätt lyckosamt att blogga. Om jag inte hade skrivit det där inlägget i december, så hade mitt företag sett helt annorlunda ut. Den här bloggen blev min räddning.
      ____

      Prenumerera gärna på bloggen om du vill hålla dig uppdaterad om hur arbetet med vår startup går.

      3 steg till min lyckade (och billiga) marknadsföring

      Det har gått ungefär 9 månader sedan Rikard och jag drog igång Skandinaviska Shakerkök. I det här inlägget tänkte jag berätta hur jag under denna tiden jobbat med digital marknadsföring för att få snurr på detta unga företag.

      Vi började på noll – vi hade inget att visa upp, och ingen visste att vi fanns. Och jag var novis vad gällde digital marknadsföring. Men idag, knappt ett år senare, har vi hög trafik på vår hemsida och får vi flera förfrågningar varje dag. Hur gick det till? Jo, jag fokuserade på tre huvudområden: Hemsidan, webannonsering och lead-generering. Så här:

      1. Hemsidan

      Min erfarenhet är att hemsideprojekt alltid tar längre tid än vad man tror. Det som bara borde ta några veckor, sväller ut och tar månader, eller år. Så länge kunde inte vi vänta. Därför bestämde jag mig tidigt att direkt göra två hemsidor istället för en.

      Låter det ologiskt? Här är förklaringen:

      Idén var att först göra en enkel hemsida – en Minimal Viable Product – med minsta möjliga information och bildmaterial. En sida som kort berättade att företaget fanns. Hellre en enkel sida, än ingen sida alls.

      Jag skrev ihop texterna till sidan på några timmar, lät en 3D-illustratör (i Rumänien) göra ett par bilder på kök, och hittade en webkodare (i Montenegro) som byggde sajten.

      (Nästan alla mina frilansare hittar jag via Upwork.com, där jag betalar jag ungefär 15 USD/h.)

      Under tiden körde jag annonser på AdWords där jag testade olika formuleringar och sökord. Efter en tid kunde jag se vissa mönster i vad folk sökte på, och hur jag kunde optimera texterna på hemsidan.

      Samtidigt som den enkla första hemsidan byggdes började jag skissa på den riktiga hemsidan. Min vän Jonas gjorde en tjusig design, jag skrev fler och längre texter, och vi hann få klart ett första kundkök som vi kunde plåta. Dessa bilder utgör i nuläget en stor del av vår hemsida.

      Sajten kodades sedan av en frilansare i östraste Ryssland, nio tidszoner bort. Perfekt tidsskillnad: varje morgon när jag vaknade hade jag en statusrapport i mailkorgen från honom.

      Resultat: Den första enkla hemsidan lanserades i mitten av sommaren, och ersattes tre månader senare av den riktiga hemsidan.

      Kostnad för kodning av de två hemsidorna, samt annonser och 3D-bilder: Cirka 10 000 kronor.

      2. Annonsering med AdWords och Facebook Ads

      Under en bilresa till mina svärföräldrars sommarhus i Bohuslän lyssnade jag på denna podcast, som öppnade mina ögon för hur man kan använda AdWords och Facebook Ads i kombination för att nå sin målgrupp. Lyssna på den om du är det minsta intresserad av digital marknadsföring.

      Som en direkt följd av vad som berättades i podcasten satte jag igång följande marknadsföringstrategi:

      1 Jag skapade sidan VadÄrEttShakerkök.se där jag samlade all info jag kunde hitta om shakerstil, shakerestetik, shakerhistoria och så klart: shakerkök. Syftet var att vara den bästa svenska sidan om shakerkök. Helt osäljigt, bara ren information. (Häromveckan citerades sidan i långa stycken när Trendenser, Skandinaviens största inredningsbloggare, skrev en artikel om vad shaker är.)

      2 En frilansare i Bulgarien hjälpte mig att skapa en serie AdWords-kampanjer, som visades för googlare som sökte på olika köksrelaterade ord och fraser. Samtidigt fick jag hjälp av min vän Antonio, som driver Prylster, att förstå hur jag tänka kring sökorden.

      3 Min bulgariska frilansare installerade en Facebook-pixel på VadÄrEttShakerkök.se, vilket gör att Facebook samlar upp information om alla besökare.

      4 Med hjälp av pixeln kunde jag sedan rikta reklam, från Skandinaviska Shakerkök, till dessa VadÄrEttShakerkök.se-besökare. Alltså, den bakomliggande hypotesen var att den som googlar på “shakerkök” och hamnar på min sida, förmodligen tillhör vår målgrupp.

      En snillrik plan, om jag får säga det själv. Men resultatet?

      Nja, det funkade sådär… Det blev rätt dyrt – eftersom målgruppen var så liten, ville Facebook ha mycket betalt per klick, uppemot 20 kr/klick. Det kändes lite misslyckat.

      Så jag bestämde mig för att tweaka upplägget:

      5 Istället för att skicka Facebook-reklam direkt till webbesökarna, så lät jag (med hjälp av frilansare igen) Facebook skapa en lookalike-grupp baserat på webbesökarnas egenskaper: ålder, intressen, geografi, yrke, med mera.

      Nu gick det bättre. Lookalike-gruppen visade sig vara mer benägen att klicka på mina annonser, och eftersom de dessutom tycktes gilla vad de såg, så belönade Facebook mig med lägre klick-kostnader.

      Jag testade lite olika typer av annonser, med olika bilder och texter. Efter ett tag såg jag vad som funkade, och sedan dess har jag kört exakt samma annons dagligen, i ett par månaders tid, och det går lika bra varje dag.

      3. Call to action och lead-generering

      Problemet dock med dessa “pixlade” besökare, är att de är hemliga för mig. Facebook vet vilka de är, och jag kan rikta reklam mot dem, men jag vet inte vilka de är. Jag kan inte kontakta dem.

      Men min vän Erik, som jobbar med framgångsrika Allakando, gjorde mig uppmärksam på detta.

      Så hur kunde jag få reda på vilka dessa potentiella kunder faktiskt var? Jo, jag behövde hitta ett sätt för dem att ge mig sina mailadresser. Om jag har en mailadress till en potentiell kund så kan jag kontakta kunden, och få veta mer om deras köksresa.

      Men varför skulle webbesökarna vilja det?

      En av förra årets viktigaste böcker för mig var Building a StoryBrand, och en av de stora idéerna som jag fick med mig från den boken var denna: Det måste finnas en tydlig Call to action på hemsidan, och det måste finnas ett sätt att samla in leads, potentiella kunder.

      Författaren berättar en historia om en entreprenör vars hela affärsidé är att köpa upp företag som har halvtaskiga hemsidor, för att sedan snygga till sidan och lägga till en tydlig Call to Action. En enkel köp-knapp kan vara hela skillnaden mellan ett lyckat och misslyckat företag.

      Inspirerad av detta började experimentera på vår hemsida.

      Första försöket: Jag skapade ett formulär med rubriken: “Håll dig uppdaterad – prenumerera på vårt nyhetsmail!”

      Resultat: Noll personer gav mig sina mailadresser.

      Andra försöket: Jag lade till ett kontaktformulär som besökarna kunde använda (istället för att maila/ringa) – när de använde det skulle vi samtidigt få in deras mailadresser.

      Resultat: En handfull personer har använt formuläret under de cirka tre månader det har funnits på plats. Inte tillräckligt många.

      Tredje försöket: Jag lade ut en pdf-fil med ritningar på våra köksskåp, för dem som ville klippa och klistra själva. För att få ladda ner filen så behövde personen uppge sin mailadress.

      Resultat: Omkring 20 personer har laddat ner filen, och gett oss sina mailadresser, under ett par månader. Fortfarande alldeles för få.

      Fjärde försöket: Jag la in en “Beställ en broschyr”-formulär. Texten lyder: “Vill du veta mer? Beställ en broschyr!”

      Resultat: Nu började hända grejer. Det kom in flera beställningar varje dag. Jag insåg att detta var den Call To Action som vi behövde. Och för att boosta det ännu mer gjorde vi “flytande knapp” på hemsidan som säger “Beställ en broschyr”.

      Där satt den! Genom att använda AdWords och Facebook Ads för att dra folk till hemsidan, och sedan ha en supertydlig knapp, “Beställ broschyr”, så samlar vi nu in omkring tio leads per dag.

      Vår totala kostnad per lead är omkring 50 kr, inklusive tryckkostnad, porto och annonseringskostnad. Om 1% av alla leads blir en kund – vilket känns lågt räknat – så har vi betalat 5 000 kr per kund. I den här branschen, där  en affär som kan vara värt ett par hundra tusen kronor, är det lätt värt det.


      Vill du veta mer? Jag svarar gärna på frågor i kommentarsfältet nedan.

       

      Jag vill hjälpa din startup

      Jag har hållit med fotografi i över 20 år, och jag har jobbat med företagsfotografi i minst 10. Men det var först häromåret som jag insåg hur viktigt fotografi faktiskt är för ett företag. Det hände närmare bestämt i juni 2017 när jag behövde bilder till mitt nystartade köksföretag.

      Ni som följt den här bloggen kan historien:
      I slutet av 2016 tog jag ett steg tillbaka på Apelöga. Några månader senare drog jag igång ett nytt företag, Skandinaviska Shakerkök, som jag nu driver parallellt med Apelöga.

      Hursomhelst.
      Ett nytt företag måste marknadsföras. Syns du inte, finns du inte, sägs det.

      Men faktum är att det inte räcker med att synas. Du måste synas på rätt sätt.

      För mitt nya företag, som ville marknadsföra premiumkök, handbyggda av massivt trä, så var det oerhört viktigt att bilderna var i samklang med det premiumvarumärke jag försökte skapa.

      Kort sagt: Jag behövde riktigt bra bilder för att kunna vara trovärdig för kunderna.

      Som tur var för mig så löste det sig rätt lätt:
      Jag kunde plåta en del själv, och jag fick hjälp av mina kollegor på Apelöga att plåta andra bilder och en kundcasefilm. Det finns fördelar med att äga en fotobyrå…

      För hur hade det gått annars? Då hade jag behövt betala kanske 50 000 – 200 000 kronor för samma material. Och som nystartad hade jag definitivt inte de pengarna.

      Moment-22 för en startup

      Det var då jag insåg det moment-22 som många nyföretagare sitter fast i:

      1. De har inte råd att marknadsföra sig med rätt bilder och filmer, eftersom de är i uppstartsfasen.
      2. Eftersom de inte marknadsför sig på rätt sätt bygger de inte sitt varumärke.
      3. Utan varumärkesbyggande blir det låg försäljning.
      4. Utan försäljning finns det inga pengar över till marknadsföring.

      Repeat.

      Jag, med min bakgrund, hade turen att slippa detta moment-22, och kan nu ett halvår senare se hur orderlistan för Skandinaviska Shakerkök börjar fyllas på, tack vare lyckad marknadsföring under hösten.

      Vi hjälper ditt nya företag

      Ur detta föddes en idé på Apelöga:

      Tänk om vi kunde ”sponsra” startups med gratis fotograferingar och filminspelningar, och få betalt först i efterhand när företagen tagit fart?

      Apelöga har ju indirekt redan hjälpt ett företag, mitt Skandinaviska Shakerkök, att komma igång. Nu vill vi hjälpa fler.

      Idén är att vi i Apelöga plåtar och filmar gratis åt ditt företag. Ungefär som en investerare stöttar ett företag, men istället för pengar investerar vi med vår arbetsinsats. I gengäld får vi betalt när, och om, ditt företag tar fart.

      Intresserad?
      Om du driver en startup som behöver bild- och/eller filmmaterial, så kan du höra av dig till oss. Vi är särskilt intresserade av startups med stor tillväxtpotential, men vi är öppna för det mesta.

      Anmäl ditt intresse genom att maila adam.haglund@apeloga.se. Berätta lite om ditt företag och din affärsidé, och varför du vill jobba med oss.

      Om intresset är ömsesidigt bokar vi ett möte. Sedan, om vi tror på din idé, så inleder vi ett samarbete. Då får juristerna göra sitt, så att vi kommer fram till ett avtal som känna bra och rättvist för båda parter.

      Vem vill bli min nya partner?

      Ni som följt den här bloggen vet att jag drog igång ett köksföretag, Skandinaviska Shakerkök, för drygt ett halvår sedan. Det var tillsammans med Rikard som byggt kök i 20 år.

      Snart kommer Rikard lämna företaget. Jag blir kvar ensam.

      Eftersom jag egentligen bara jobbar halvtid med denna startup – den andra halvtiden är jag på Apelöga – så blir det förmodligen för tungt för mig att driva företaget själv. Således: Jag behöver en ny partner.

      Är du min nya partner?

      Vem jag söker? Jag vet inte riktigt. Men det måste vara någon som brinner för förvandla en startup till ett riktigt företag. Grunden i företaget är lagd – produkten är 99% färdig, produktionskedjan är på plats, hemsidan är skapad, etc – men det finns massor kvar att bygga. Samarbetsdealar att göra, kunder att bearbeta, content att skapa, strategiplaner att rita upp, och så vidare.

      Men hittills ser det ljust ut. Prognoserna pekar uppåt. Efterfrågan finns.

      Kanske är det en marknadsförare jag söker. Eller en säljare. Eller en kundservice-person. Eller affärsutvecklare. Eller en super-instagrammare. Eller en inredningsdesigner.

      Eller allra helst en person som är mycket av det där, och lite till.

      Så, vem där ute är sugen på att gå in i en startup?

      Investerare?

      Alternativt tar jag in lite kapital, via lån eller investerare. Med de pengarna skulle jag kunna skala upp verksamheten och på sikt börja anställa. Ja, kanske till och med ta ut lön själv en vacker dag.

      Jag har påbörjat samtal med några olika investerare. Inget klart än.

      Alternativ 3 är att jag kör på ensam, lite på halvfart, och låter företaget växa långsamt och organiskt.

      Men som sagt, det vore kul att få en riktig partner. En ny delägare som jobbar aktivt i företaget. Den som är intresserad och vill veta mer kan maila mig, så får vi se om det är läge att börja dejta. Vi hörs!

      Låt någon annan vara hjälte

      Vem är den första person du tänker på när du vaknar? Och som du sedan tänker på flera hundra gånger under dagen, och som också är den sista person du tänker på innan du somnar?

      Nej, jag pratar inte om din partner eller dina barn eller andra familjemedlemmar. Inte heller dina arbetskollegor, även om du förstås tänker mycket på dem också.

      Jag pratar om dig. Du är huvudpersonen i ditt liv. Det finns ingen i hela världen som tänker på dig så mycket som just du gör.

      Är du Luke Skywalker?

      Har du sett Star Wars?
      Det har inte jag. Men jag har förstått att det finns en snubbe där som heter Luke Skywalker, och att han är typ hjälte. Men för att bli hjälte får han hjälp längs vägen av Yoda och Obi-Wan och andra hittepå-varelser.

      Fråga dig nu:
      Om ditt liv vore som Star Wars, skulle du då vara Yoda eller Luke Skywalker?
      Luke, förstås. Det är ju du som är huvudpersonen, hjälten, i ditt eget liv.

      Tänk dig nu en vanlig dag på jobbet. Kanske ska du skriva ett inlägg på din företagsblogg, kanske en pressrelease, eller bara uppdatera företagets sociala medier-kanaler. Eftersom du är Luke Skywalker så har du för vana att slå dig för bröstet när du berättar om allt bra du och ditt företag gör. Ni har blivit certifierade och vunnit priser och kammat hem stororders. Heja dig och ditt företag!

      Sedan kan du luta dig tillbaka och räkna lajks. Trodde du, men du inser att de enda som gillar din text är din mamma och någon kompis och kanske en bekant som du misstänker försöker smickra sig fram till en anställning på din arbetsplats.

      Vad gick fel? Hur kunde du, Luke Skywalker, göra fel med en enkel Facebook-uppdatering?

      Vad varje hjälte behöver

      Du har kanske redan listat ut det: Du är inte den ende som är Luke Skywalker. Faktum är att alla människor fungerar precis som du. De tänker också på sig själva i första hand. De är huvudpersoner i sina egna liv. Alla är Luke Skywalker.

      Men vad varje hjälte behöver är en vägvisare. En guide som hjälper dig att bli hjälte.

      Så vad händer när en annan Luke Skywalker – din kund – läser en facebookuppdatering från dig där du beskriver hur bra du och ditt företag är?

      Jo, din kund gäspar. Hen letar inte efter en annan hjälte, utan efter en guide som kan visa vägen. Den undermedvetna tankegången hos din kund går nåt i stil med det här:
      Det är visserligen trevligt att hitta likasinnade hjältar här i världen, men vad jag verkligen behöver hitta nu, för att förverkliga mig själv och uppnå hjätestatus, är att en vägvisare. Jag behöver hitta Yoda.

      Ja, ordagrant faktiskt. True story.

      Så får du nya fans

      Nyckeln för dig och ditt företag är att positionera dig som Vägvisaren, istället för Hjälten. En Vägvisare är av intresse för alla hjältar därute. Plötsligt kommer de attraheras till dig.

      Men det är svårt! Du har en naturlig dragningskraft mot att vilja skriva om dig själv i positiva ordalag och göra dig själv till huvudperson. Inte minst om du jobbar i en startup, som du kämpat hårt med och som du med rätta är stolt över.

      Men du kommer att märka att du bara får lajks från dina befintliga fans när du spelar hjälterollen.
      Om du vill ha nya fans är det Vägvisare du ska vara.

      Häromveckan läste jag boken Building a StoryBrand: Clarify Your Message So Customers Will Listen av Donald Miller. Det är tack vare den jag blev uppmärksammad på denna hjälte/vägvisar-dynamik som pågår överallt.

      Sedan dess kan jag inte läsa ett inlägg på LinkedIn, eller se en annonskampanj på stan, utan att direkt se om avsändaren har positionerat sig som Hjälte eller Vägvisare.

      Ta en titt på budskapen runt omkring dig, och fundera på varför vissa attraherar dig. För att avsändaren skryter om hur bra de är, eller för att du känner att de faktiskt vill hjälpa dig?

      Vilken roll spelar du i dina kunders vardag?

      Som om vi inte funnits

      – Du vet, om vi slutar nu så blir det som om vi aldrig funnits. Ingen kommer komma ihåg oss. Ingen kommer sakna oss. Allt vårt arbete hittills vore bortkastat.

      Det var 2011 och vår fotobyrå Apelöga var i sin linda. Likt för många nystartade företag så var starten svår – de flesta företag som startas läggs ner under de första åren.

      Det var min kollega Anders som sa det här till mig, detta om att ingen skulle sakna Apelöga om företaget försvann. Det kändes som ett slag i magen – det är nog därför jag kommer ihåg det så väl – och samtidigt som en väldigt viktig insikt.

      Insikten är denna:
      I början av varje stort äventyr – oavsett om du så startar ett företag, börjar skriva en bok eller bygger ett hus – så är det alltid mycket arbete initialt. Arbete som till synes inte ger resultat. Saldot på banken tickar neråt, och ingen bryr sig om vad du försöker göra. Ingen hejar på. Ingen förstår.

      Det är inte som på sociala medier där du kan få omedelbara likes.

      Det är då, mitt i denna hopplöshet, som det är som viktigast att ändå bara köra vidare. Trots allt.

      Att så frön

      Ibland hjälper det mig att tänka på en bonde på sin åker. Att starta ett företag är som att likt bonden plantera frön. Det är hårt, tidsödande arbete som måste göras noggrant. Jorden måste prepareras och fröna väljas ut.

      Och sedan, som ett slag i ansiktet, händer ändå INGENTING. Ingenting växer!

      Först efter vad som känns som en evighet, när vårsolen fått skina ett tag, kommer de första skotten upp ur jorden. Och sedan går det snabbt.

      Det luriga är att man under denna period av väntande på resultat kan bli frestad att lägga av. Att gå ifrån den sådda åkern innan man har skördat.

      Varifrån kommer denna frestelse att lägga av? Jag vet inte, men gissar att det handlar om kemi i hjärnan. Känslan av att arbeta hårt och samtidigt få noll tillbaka utsöndrar stresshormon. Den äldsta, primitiva delen av vår hjärna vill göra oss uppmärksamma på att något inte stämmer. Det är som den vill säga till oss: “Om du inte får något resultat för att arbeta så hårt så borde du sluta genast!”.

      Därför skulle det innebära en stresslindring att i detta läge istället lägga av. Att gå bort från sin åker, innan det börjat växa, eftersom väntan känns för plågsam.

      Men det finns ett annat sätt att lindra denna stressen, åtminstone på sikt: Att göra ett riktigt bra jobb. Och våga förlita sig på att resultaten kommer så småningom. För det gör det. (Kanske.)

      Jag har upplevt denna startup-stress förr: 2003 när jag började som frilansfotograf och var utan uppdrag första halvåret, samt under de första åren med Apelöga. Jag upplever det nu igen med Skandinaviska Shakerkök. Det är inte lättare den här gången, men jag känner åtminstone igen känslan.

      Vi renoverar vår butik och bygger vår hemsida. Jag jobbar hårdare än på länge, men har hittills nästan ingenting att visa upp. (Förutom på Instagram). Det är mycket frustrerande.

      Men snart så!

      Den mystiske producenten (och om varför pengar inte löser alla problem)

      För ett par år sedan fick jag i uppdrag att ta porträttbilder av en filmproducent. Jag träffade honom på en adress mitt i Stockholm, i ett ståtligt hus från förra sekelskiftet.

      Jag har aldrig varit bra på kallprat, så jag började istället fråga om sådant som jag är nyfiken på: Är det inte väldigt svårt att få ihop ekonomin när man jobbar med film?, undrade jag.

      När jag ser tillbaka på vårt samtal kan jag nu se hur mannen vred lite obekvämt på sig och undvek frågan genom att ge ett icke-svar.  Men jag uppfattade inte hans signaler, utan frågade mer på temat “den svältande konstnären”: Hur finansierar du dina filmer? Vad kostar en film egentligen? Vad tar du ut i lön?

      Mannen log nervöst, och han svarade att han hade ett litet investmentbolag som hjälpte till med finansieringen.

      När fotograferingen var slut och vi skildes åt började jag känna att det var något som inte stämde. Hur kom det sig att filmproducenten hade en stor lokal mitt i centrala Stockholm? Och hade inte lokalen, när jag tänkte efter, guldplätterade skyltar, och fem meter i takhöjd? Äkta mattor på golven? Och mannen var ju klädd i kostym, en rätt dyr sådan.

      Det stämde inte med bilden av en ekonomiskt kämpande filmare.

      Jag googlade mannens namn och mysteriet fick sin lösning: Mannen visade sig vara arvtagare i en av landets rikaste släkter. En tidningstext uppskattade hans förmögenhet till omkring 15 miljarder kronor.

      Den här filmproducenten behövde inte tänka på pengar.

      Bränt startkapital

      Men jag, jag har svårt att inte tänka på pengar, inte minst för att jag just startat ett nytt företag. I detta företag, Skandinaviska Shakerkök, som Rikard och jag drog igång i våras, handlar det om att klassisk bootstrapping.

      Vi har begränsat med tillgångar – vi har lagt in ett par hundra tusen – som vi nu ska få att räcka till så mycket som möjligt.

      Att renovera vårt showroom, och tillverka utställningskök till detta, har bränt ungefär halva startkapitalet. Resten kommer att räcka i 6-10 månader med nuvarande spenderingshastighet. Och då är det främst lokalhyra och marknadsföring som vi betalar för (vi räknar inte med att ta ut några löner närmsta året).

      Kunder löser dina pengaproblem

      Jag har en bekant som driver en liknande startup, och som står inför möjligheten att ta in ett par miljoner i startkapital. Ibland kan jag inte låta bli att tänka på vad vi hade kunnat göra med sådana pengar: sätta upp en butik i Stockholm, hyra in de bästa stylisterna och fotograferna och låta de smartaste PR-människorna göra så att varumärket når ut överallt.

      Men, det är lätt att lura sig och tro att allt hänger på pengar. Faktum är att jag kan använda bootstrapping-perioden på ett bra sätt. Jag tvingas bli kreativ och hitta kostnadseffektiva lösningar.

      Häromdagen hörde en entreprenör intervjuas i James Altutchers podcast. På frågan om hur man bygger företag utan startkapital svarade entreprenören: “Du behöver bara ha kunder som vill betala för dina tjänster. Då löser sig många problem.”

      Ja, faktum är att pengar kan vara en falsk trygghet. Som den rike filmproducenten som jag träffade i Stockholm säkert upptäckt så är det ändå jävligt svårt att göra bra film.

      Det nya sättet att utveckla företag

      Med pengar riskerar man att gå den konventionella vägen – typ TV-reklam, annonser i tidningar – sådant som inte längre fungerar.

      Åtminstone om man ska tro Ryan Holiday. Jag läser just nu hans bok “Growt Hacking Marketing” för andra gången. Growt hacking handlar om det nya sättet att utveckla marknadsföra företag. Det handlar om hur man med minsta möjliga budget kan göra mesta möjliga avtryck.

      Till exempel berättar författaren om hur han hjälpte Tim Ferriss att skapa en bestseller, trots att boken bannlystes av alla bokhandlare i USA, och trots att både budget och deadline var extremt tighta. Och det berättas om hur Uber fick rakettillväxt, hur Airbnb gjorde för att hitta rätt affärsmodell, och hur Instagram blev vad det är trots att appen börjat som en helt annan tjänst. Det är en kort och läsvärd bok.

      Vill du ha en kaffemaskin?

      Tillbaka till mitt köksföretag: Jag har startat en ny mailinglista för Skandinaviska Shakerkök. Om du är intresserad av vad som händer i det företaget så tycker jag du ska sajna upp (scrolla ner till “Vill du ha nyheter…”).

      Innehållet i det nyhetsmailet kommer inte överlappa det jag skriver om här, och det kommer inte publiceras någon annanstans. Väldigt VIP, liksom.

      Till sist: Jag skulle vilja ge dig en kaffemaskin från Smeg:

      Skärmavbild 2017-09-26 kl. 13.28.45

      Så här går det till:
      Du kanske känner någon som funderar på att byta kök. Om du tipsar din vän om Skandinaviska Shakerkök, och om det slutar med att din vän köper ett kök av mig, ja då är kaffemaskinen din.

       

      Be din vän maila mig på denna adress, så vet jag att hen blivit tipsad: jag_blev_tipsad_om@skandinaviskashakerkok.se

      (Frågor/funderingar? Maila mig.)

      Mina fyra företag

      Sedan jag sist skrev här har det gått nästan tre månader. Förutom några veckors semester har jag jobbat med fyra olika företag under tiden, vilket förklarar det uteblivna bloggskrivandet. Här kommer en sammanfattning:

      Skandinaviska Shakerkök

      Ja, mitt nya köksföretag, som jag startade tillsammans med Rikard i våras, tuffar på. Under sommaren har jag snickrat ihop en tillfällig sajt, i väntan på den “riktiga” sajten som kommer senare i höst. Denna 1.0-version finns här. Var tycks?

      Att bygga en enkel sajt kan ofta bli krångligt, trots intentionerna. Jag valde att outsourca snickrandet via Upwork – en wordpress-kunnig kille i Montenegro byggde sajten, utifrån mina enkla skisser, för 200 USD.

      Och häromveckan byggde jag en annan enkel sajt, som är tänkt som ett komplement till företagshemsidan. Den heter Vad är ett shakerkök? och handlar om just det: Varför ett shakerkök ser ut som det gör. Denna sajt har varit ett scratch my own itch-projekt: När vi startade Skandinaviska Shakerkök hade jag väldigt dålig koll på shakerhistorien, men nu, några månader senare, kan jag en hel del mer. Och om det vill jag berätta.

      Under tiden håller vi också på att renovera vårt blivande showroom på Fersens väg. Det har blivit ett utdraget ångestprojekt, som fått konkurrera med den renovering som min fru och jag gör i vårt eget hus (följ här). Och samtidigt har vi i nuläget för lite pengar i företaget för att kunna lägga ut allt arbete på hantverkare. Så, det tar sin tid.

      Men snart så. Om några veckor ska vi kunna öppna. Kom gärna och besök mig! Jag bjuder på kaffe och en lektion i shakerhistoria. (Maila mig gärna.)

      (Och om du är lite extra intresserad av kök och sånt så kan det vara en bra idé att prenumerera på vårt nya nyhetsbrev. Det kommer dyka upp finfina erbjudanden och sånt där. Sajna upp på hemsidan.)

      Apelöga

      Fotobyrån som jag grundade 2010 och som det var tänkt att jag skulle lämna i höstas när jag gick på föräldraledighet. Men när det kom till kritan kunde jag inte slita mig ifrån min bebis. Så nu är jag tillbaka på halvtid på byrån.

      Häromveckan var vi på kickoff-resa i Hamburg, där vi la upp planerna för hösten, och samtidigt blickade framemot vad Apelöga ska vara om fem år.

      Hösten på Apelöga ser ut ungefär som den brukar: Efter några månaders sommardvala så vaknar nu alla kunder på samma gång, och alla vill ha fina bilder och filmer innan löven faller från träden. En utmaning. Men det brukar alltid lösa sig.

      Astrakan Images

      Apelöga har sysslat med bildbyråfotograferande sedan länge. Men för något år sedan bestämde vi oss för att knoppa av denna verksamhet till ett nytt bolag. Egentligen påverkar det inte livet på Apelöga, utan det är mest en bokföringsteknisk lösning. Nu blir det två pärmar istället för en.

      Denna nya bildbyrå har fått en egen sajt, astrakanimages.se. Eftersom den främst riktar sig mot en utländsk publik – våra bilder säljer som bäst i USA – så är den på engelska.

      Sajten är typ klar, men inte helt. Faktum är att vi söker efter personer som vill “beta-testa” sajten, och som isåfall får fet rabatt på bildköp. Maila mig om du är intresserad.

      FCM1

      Ni som hängt med ett tag minns kanske att vi redan 2013 lanserade idén på ett Fotografiskt Centrum i magasin 1 i Frihamnen. Sedan dess har vi fajtats mot byråkratins väderkvarnar, och har ärligt talat inte åstadkommit särskilt mycket.

      Men idén lever vidare, och den bubblar ständigt i bakhuvudet.

      Senaste tanken är att omvärdera om M1, magasin 1, verkligen är rätt plats. Det kommer vara byggarbetsplats i området runt huset fram till 2040-2050 ungefär (eftersom en hela Nyhamnen byggs om från hamnområde till stadsmiljö).

      Kanske ska vi istället sikta på Varvsstaden? Ett möte är bokat om några veckor. Sedan får vi se.

      Och allt annat

      Det som är bra med att jobba med flera företag samtidigt är att jag kan testa samma idé flera gånger, med olika inriktningar. Till exempel, jag har börjat sätta mig in i digital marknadsföring och lär mig om Google Adwords och Facebook Ads, med mera. Bästa sättet att lära sig är att testa, så det gör jag. Varje dag körs olika tester, i mina olika företag. Om hur detta faller ut kommer jag berätta här i bloggen framöver.

      Men det som är dåligt med att för många järn i elden är att jag hela tiden har känslan av att inget blir ordentligt gjort.

      Ibland tar jag tveksamma genvägar för att hinna det jag vill.
      Ibland funkar det, ibland inte.
      Ibland känns det som att jag kandiderar till utmärkelsen “Årets sämsta pappa” (mina döttrar är 2 och 5 år).

      Hursomhelst. Jag vill gärna hålla den här bloggen i liv, men risken är att det bara blir sporadiska inlägg under hösten. Men om du läst hela vägen hit, så vet du varför.

      Nämnde jag att du gärna får maila mig om du tycker eller tänker något om detta? Vi hörs!

      Konsten att få kunden på kroken

      Efter 15 år i fotobranschen har jag hamnat i en helt annan värld: Köksbranschen. Jag kan redan efter några månader se fördelarna i att byta miljö: Plötsligt har jag fått ett annat perspektiv och ser saker och ting med nya ögon. Till exempel har jag fått följande insikter om hur kunder tänker. Och hur man kan attrahera dem.

      Hur man attraherar B2B-kunder

      Apelöga, foto- och filmbyrån som jag drivit sedan 2010, jobbar bara med B2B. En typisk foto/filmkund vet när de har behov av Apelögas tjänster, de är sällan tveksamma. Antingen behövs bilden, eller så behövs den inte. Och om bilderna behövs så hör de av sig, så enkelt är det.

      Det betyder också att 99% av tiden så är dessa kunder inte i behov av filmer och bilder. Det spelar ingen roll hur mycket vi försöker deala med dem och komma med erbjudanden – “Passa på nu så får du halva priset!” – för det fungerar inte (vi har testat några gånger utan resultat).

      Anledningen att det inte fungerar är att ingen rabatt i världen kan skapa ett behov som inte finns.

      För Apelögas del handlar därför marknadsföring och säljaktiviteter om att skapa och vårda relationer. Att genom olika aktiviteter hålla sig top of mind, så att när kunden väl har ett behov av en film så hoppas vi att de kontaktar oss.

      Mer än så kan vi inte göra.

      Att locka in en privatkund

      När jag nu hamnade i köksbranschen hade jag en föreställning om att kökskunder fungerar likadant: Antingen vill man ha ett nytt kök, eller så är man inte på marknaden. Men jag hade fel.

      En uppenbar skillnad mot fotovärldens B2B-relationer är att jag i köksbranschen främst möter privatkunder.

      Men en annan mer väsentlig skillnad handlar om hur länge kunderna är i köp-fasen.

      För att förklara vad jag menar så vill jag berätta vad som hänt senaste månaderna:

      När jag i april här i bloggen berättade om att det fanns möjlighet att få kök till självkostnadspris så strömmade intresseanmälningarna in.

      Jag hade väntat mig att de som nappade på erbjudandet skulle vara personer som redan kommit långt i sin köksbytarprocess. Att de bestämt sig för att köpa nytt och att de visste ungefär vad de ville ha. För det är så jag är van att kunder i foto/film-branschen agerar.

      Men av alla som hörde av sig – cirka 30 personer inom loppet av tre dagar – så var det bara ett fåtal som var i kategorin “vi ska verkligen byta kök nu och vi vet vad vi vill ha“.

      En övervägande majoritet av de som hörde av sig var i annan kategori: “Vi hade inte tänkt byta kök nu, men kanske inom fem år, och nu när denna möjlighet uppenbarade sig så tar vi chansen“.

      Instagram-bild om kampanjen med billiga kök

      Det är ju förstås rätt vanligt att man har ett kök som man inte är riktigt nöjd med, och som man drömmer om att byta. Men det betyder inte att man letar aktivt efter en leverantör, eller att man börjat skissa på hur det nya köket ska se ut.

      Jag förstod plötsligt varför rabattkampanjer fungerar i det här sammanhanget. När det finns chans att göra en bra deal så blir många lockade. Rabatten kan vara det som gör att de tar sig över tröskeln. Medan det i Apelöga-världen är meningslöst att locka med rabatter. En billig bild är inte värd något om man ändå inte tänkt använda den.

      Ibland hänger det på priset

      En annan insikt om hur kökskunder resonerar har smugit sig på lite långsammare.

      Det visade sig att ingen av de som hörde av sig gick hela vägen och köpte ett kök. De föll bort en efter en till dess att alla tackat nej.

      De flesta backade ur av kostnadsskäl – ett handbyggt kök i massivt trä blir rätt kostsamt, även om inte den som säljer köket (jag) får betalt. Det är många timmar i snickeriet, och mycket material, som ska betalas ändå.

      Och det slog mig också att av alla de som hörde av sig så var det nästan ingen som hade nappat på själva kärnan i vårt koncept: Shakerestetiken, handbyggt, massivt trä och hela grejen med ett hållbart kök. Och inte så konstigt det, eftersom jag knappt har berättat om dessa kärnvärden än.

      Det de nappade på var det jag berättade om: Lockelsen om ett billigt kök. Men när det kom till kritan var det inte billigt nog.

      Är kunden redo?

      Några köksbeställningar har det ändå blivit under försommaren. Gemensamt för de kunder som gått hela vägen är att de kom till oss, snarare än att vi lockade in dem. De hörde av sig för att de var redo. Eller rättare sagt, de hörde av sig till min kollega Rikard på Möllans Verkstäder, som sedan hänvisade dem vidare till Skandinaviska Shakerkök.

      Detta var alltså kunder som var inställda på att byta kök, och de ville ha ett gediget träkök som är byggt för hand. När Rikard då berättade om Shakerkök-provkundsdealen  så föll alla bitar på plats.

      En insikt kommer till mig nu när jag skriver detta: När allt kommer till kritan så är det inte så stor skillnad på en foto/film-kund och en kökskund. Det handlar om huruvida kunden tar tagit ett beslut om att det är dags. Oavsett vad du gör så blir det ingen affär om inte kunden är redo.


      Håller du med?
      Hur tänker, tycker och agerar dina kunder? Hur gör du för att möta dem på rätt sätt? Jag ser framemot att få tips och insikter! Lämna din kommentar här i bloggen eller på min Facebook-sida.


      Om företagen som nämns i texten ovan:
      Apelöga
      är en byrå i Malmö som gör foto och film åt företag. Jag är grundare och huvudägare, men har tagit ett steg tillbaka i det dagliga arbetet. Läs mer om Apelöga här.


      Skandinaviska Shakerkök
      är mitt nystartade företag, som bygger handbyggda kök i massivt trä i shakerstil. Om du vill följa utvecklingen så är Instagram rätt kanal.

      Den perfekta loggan

      Att crowdsourca en logotyp

      Mitt nya köksföretag börjar så smått ta form. Vi renoverar den lokal på Fersens Väg i Malmö som blir showroom i höst. Och som ett första steg i vår grafiska profil så spikade vi vår nya logo häromveckan.

      Den konventionella vägen att skapa en logo är att anlita en designer, eller kanske att skapa en logo på egen hand. Personligen är jag en stor fan av crowdsourcing och valde därför att skapa en logodesigntävling på 99designs.com.

      För 499 dollar fick vi en mängd olika förslag på logotyper, från designers runt om i världen. Alla förslag var inte bra, särskilt inte under de första dagarna. Men genom att ge löpande feedback till designerna, så vässades loggorna allt mer.

      Efter några dagar kom bidrag nummer 43. Den ser ut så här:

      SkandinaviskaShakerkök logo black

      Jag blev förälskad.

      Jag gillar den strikta typografin – den går i sann sparsmakad shaker-anda – och jag gillar den handritade furan som anspelar på de handbyggda kök, av massiv furu, som vi snart börjar bygga.

      Men innan vi bestämde oss så la jag ut en förfrågan på Facebook där jag bad om feedback.

      Oväntat många engagerade sig i frågan. Alla gillade inte samma, men tillräckligt många gillade min favorit för att jag skulle känna mig trygg med beslutet.

      Den oviktiga loggan

      Att fixa en logo till sitt nya företag är kul, och i viss mån viktigt. Men jag tror att många entreprenörer överskattar loggans betydelse. När det kommer till kritan är den inte så viktig.

      Loggan i sig betyder ingenting, om du inte laddar den med positiva värden (i form av dina superba produkter och tjänster).

      Det är också lätt hänt att man efter några år vill göra om sin logga. Kanske går inte företaget så bra som man hade hoppats, och man vill ha en omstart. Att lägga tid på att designa om sin logga känns som produktivt arbete, men det är mest en illusion. Ingen logga i världen kan rädda ett dåligt företaget. Förstås.

      Den älskade loggan

      Men ändå. Det är lätt att förälska sig i sin logga.

      När jag var frilansfotograf fick jag ofta uppleva detta. Jag hamnade då och då i olika företagssammanhang och när det var dags för fotografering så ville nästan alltid ägaren/VD:n/chefen porträtteras med sin logga i bakgrunden.

      Bara ibland lyckades jag förklara för dem att logobilder nästan alltid väljs bort i slutändan, eftersom tidningsredaktör ogärna vill göra reklam i sina tidningar för företag.

      Så, nu när jag är som mest förälskad i vår nya logga så måste jag påminna mig: Ingen annan bryr sig särskilt mycket, och loggan spelar väldigt liten roll. Mitt köksföretags framtid hänger inte på logotypen, utan på produkten.

      Det är nu det riktiga arbetet börjar.


      CVR_MILL4200_01_SE_CVR.indd En bok som förklarar mer om varför du inte ska lägga tid på att designa om din logotyp är Don’t Mess With The Logo. Den handlar om allt annat du bör göra istället när du ska starta ditt företag.

       

       

      Vet du om att du är blind?

      När Steve Jobs fick en förhandstitt av vad som skulle bli Segway, ett tvåhjuligt självbalanserande elfordon, blev han entusiastisk. Han hade förvisso vissa invändningar mot designen, men själva idén tyckte han var “lika revolutionerande som persondatorn!”.

      Jobs blev en av de första investerarna i Segway. Och hans investering gav eko i riskkapitalistvärlden. Jobs var känd för att ha känsla för teknisk innovation och förstå vad som funkar på marknaden. Om han trodde på Segway så skulle det alldeles säkert bli en hit. Investerarna flockades runt Segway.

      Men Jobs hade fel, visade det sig. Produkten fungerade visserligen, men folk ville inte köpa den. Segway blev inte alls den stora revolution som förutspåtts.

      Hur kunde Jobs ha så fel?

      “Warning! Blind spots!”

      Jag såg en buss en gång med en sticker på baksidan: “Warning! Blind spots!”. Bilister som tänkte köra om bussen varnades alltså för att chauffören inte kunde se dem, när de körde in i chaufförens döda vinkel.

      Jag har tänkt en del på detta med blind spots som metafor. Vi har alla våra blind spots – det finns saker vi inte vet om oss själva, sådant vi är omedvetna om.

      Och fundera på den här: Hur ska du kunna bli medveten om något du inte är medveten om?

      Magkänslan som leder rätt… och fel

      En förklaring till Steve Jobs missbedömning om Segway är idén om blind spots. Jobs var van att agera utifrån sin magkänsla när det handlade om persondatorer och senare om ipods och mobiler. Han hade levt hela sitt vuxna liv i den världen och hade samlat på sig massor av omedveten kunskap. Hans magkänsla ledde därför oftast rätt.

      Men när det handlade om Segway – en annan bransch, en annan produkt – saknades den underliggande kunskapen. En magkänsla fanns där ändå, men den var mycket sämre grundad. Och här är poängen: För Steve Jobs kändes magkänslan likadant som när han hade en magkänsla om datorvärlden. Han var därför lika säker på magkänslan i båda fallen.

      Han var omedveten om vad han inte visste. Han såg inte det han inte kunde se.

      Hur kan du se det osynliga?

      Det är relativt lätt att upptäcka blind spots hos personer i vår närhet, men det är mycket svårt att se dem hos sig själv. Vi väljer ofta att hålla ögonen stängda.

      Handen på hjärtat: Hur reagerar du när någon i din närhet påpekar en brist hos dig? Om det är en brist du inte är medveten om är risken stor att du vänder taggarna utåt och avfärdar personen för att hen har fel, enligt dig.

      Jag upptäckte en blind spot hos mig själv i höstas, då jag provjobbade i köksbranschen hos min vän Rikard som driver Funkiskök (och som nu är min partner i mitt nystartade köksföretag). Jag hade då en föreställning om att jag var rätt bra på att driva ett Instagram-konto – jag vet hur man plåtar, jag hur man berättar en story, jag vet hur bygger en följarskara – och satte därför igång detta för Funkiskök.

      Jag hade fel. Jag körde kontot några veckor och det gick rätt knackigt.

      Jag gick på föräldraledighet och lämnade över Instagram-kontot till en ny person. Som genom en ny strategi hade skaffat tusen följare till kontot inom ett par veckor. Nu, ett halvår senare, har kontot tickat upp till nästan 5 000 följare.

      Mitt ego fick sig en törn. Hur kunde jag vara så jävla dålig?

      Samtidigt, med lite distans, är jag glad för insikten. Nu har jag en blindspot mindre.

      Nu går jag in i en hektisk period med anledningen av starten av mitt nya företag, Skandinaviska Shakerkök AB, och pausar bloggen ett tag. Jag kommer tillbaka. Till dess finns jag på Facebook, Instagram, LinkedIn och på mail. Och jag ses gärna IRL när det finns tid – om jag bjuds på kaffe avslöjar jag alla mina hemligheter…

      Därför bör du skjuta upp din belöning

      Jag hörde en amerikansk entreprenör berätta i en podcastintervju om hur hans företag växte från en liten rörelse till att omsätta många miljoner dollar. Hur hade han gått till väga? Han sammanfattade sitt framgångskoncept i två punkter:
      1. “Mitt företag har växt för att det har haft tid att växa. Tiden är väsentlig.”
      2. “Jag har tillämpat delayed gratification.”

      Delayed gratification, eller kanske uppskjuten belöning på svenska. Entreprenören förklarade:

      – Till exempel, vid ett tillfälle i början av min karriär hade jag möjlighet att ta ut en vinst ur mitt bolag för att köpa ett hus. Men istället valde jag att investera vinsten i företaget. Några år senare hade pengarna på det sättet genererat ännu mer vinst, och jag kunde köpa ett större hus. Om jag däremot hade köpt huset vid första tillfället hade mitt kapital varit nere på noll, och jag hade fått börja om från början igen.

      – För varje gång jag sköt upp min belöning, fick jag  en större belöning längre fram.

      Du ska lära din hjärna att ha tråkigt

      Principen om uppskjuten belöning skymtar i ordspråket “Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge”. Och vi kan intuitivt förstå varför det är en bra princip. Vi bör inte skörda frukterna förrän de är mogna. Enkelt.

      Men det är lättare sagt än gjort. Som Oscar Wilde konstaterade: “Jag kan motstå allt utom frestelser.”

      För en knowledge worker finns det gott om frestelser under jobbdagen. Att höra ett pling från mailboxen, eller att se att man fått några likes på Facebook, kan ge en tillfällig kick och en paus från dagens hårda jobb. Men när det blir för mycket klickande på sociala medier blir jobbet lidande.

      Cal Newport argumenterar i sin bok Deep Work att just den här situationen utgör ett perfekt tillfälle att öva på uppskjuten belöning. Newport menar att det inte alls är fel att kolla mailen ibland, men det är fel att kolla mailen direkt varje gång du känner för det.

      Istället, när du känner impulsen att du vill kolla om det fått nya likes har du chans att öva din motståndskraft. Sätt en tidpunkt, till exempel tio minuter senare, när du ger dig själv tillåtelse att pausa. När tiden är inne får du sedan din belöning.

      Det som händer är att du tränar hjärnans förmåga att fokusera utan att bli störd av sociala mediers ytlighet. Hjärnan lär sig att ha lite tråkigt, vilket är en förutsättning för att kunna skapa värdefullt arbete.

      Resultatet i vardagen

      Som en bieffekt leder denna övning till att du blir bättre på att leva enligt principen om uppskjuten belöning. Vilket är tillämpbart i alla möjliga sammanhang:

      Den som startat företag vet hur mycket arbete som krävs innan man kan ta ut sin första lön.
      Den som byggt eller renoverat ett hus vet att mödan är stor innan rummen är beboeliga.
      För att inte tala om barnuppfostran.

      Ibland är vardagen en ständig uppförsbacke, och då är det skönt att veta att belöningen kommer tids nog om du lägger ner det arbete, och den tid, som krävs.

      Konsten att undvika frestelser

      Men Oscar Wilde hade helt rätt: Vi har verkligen svårt att motstå frestelser, hur mycket självdisciplin vi än besitter. Tricket är därför att undvika frestelser. (Denna artikel, som beskriver ett experiment med barn och kakor, förklarar mer.)

      Om du liksom jag har svårt att undvika mail och sociala medier när du istället borde jobba, så kan du till exempel använda Freedom. Det är en app som blockerar valda sajter som du annars har svårt att låta bli.

      Eller kanske är ditt problem att du spenderar dina pengar direkt när du tjänat dem? Lösningen kan vara att sätta upp ett automatiskt sparande som dras direkt från din lön varje månad.

      Hursomhelst, poängen sammanfattas så här:
      1. Du kan träna din hjärna att ha tråkigt. Bieffekten blir bättre arbete.
      2. Men, du har ändå inte så mycket självdisciplin som du tror.
      3. Därför bör du använda olika verktyg för att undvika frestelser och distraktioner.
      4. Om du lyckas med ovanstående så blir ditt arbete mer värt, och du får en större utdelning längre fram.

      Framtidens version av dig själv kommer tacka dig för det här beslutet.

      Vem bryr sig om kvalitet?

      I boken om Steve Jobs berättar författaren Walter Isaacson en historia från Jobs ungdom. Steve skulle hjälpa sin far att måla ett staket, och fick stränga order om att måla både fram- och baksidor, trots att baksidorna inte skulle synas.

      “Ingen kommer ju någonsin veta om de är målade eller inte”, invände Steve. Hans far svarade:

      “Men du kommer veta. En sann hantverkare använder bra trä även till skåpens baksidor, och vi ska göra samma sak med staketet.”

      Historien tycks ha gjort intryck på Steve Jobs, som förde vidare filosofin när Apple II-datorn konstuerades. Jobs instruerade ingenjörerna om att kretskorten på insidan måste placeras snyggt. Ingenjörerna var förbryllade. Varför lägga tid på hur kretskorten arrangeras, det viktiga är väl att allt fungerar? “Ingen kommer någonsin öppna datorn och se kretskorten ändå”, invände de.

      Men Steve Jobs insisterade, och fick sin vilja igenom. Kretskorten radades upp snyggt på insidan av datorn.

      Å andra sidan har vi Ingvar Kamprad, som instruerat sina möbeltillverkare att bara måla de sidor av möblerna som syns. Undersidor och baksidor lämnas omålade.

      Ikeas strategi är att optimera för lågt pris, och det är lätt att se fördelarna med det. Folk gillar att göra fynd. Man känner sig smart om man köper något billigt.

      Jobs å andra sidan ville optimera för kvalitet och perfektion. Det är en svårare väg att gå.

      Finns efterfrågan på kök med riktig kvalitet?

      När jag nu ger mig in i köksbranschen – jag berättade bakgrunden till det nya företaget häromveckan – så går filosofin bakom vårt företag i Steve Jobs anda: Kvalitet går före allt. Vi kommer använda riktigt massivt trä överallt, även i delar som inte syns och i delar som målas över.

      Allt kommer byggas för hand, och strykas med pensel. Hela produktionen ska andas kvalitet.

      Men, vem bryr sig egentligen om kvalitet?

      I min roll som affärsutvecklare i detta nya företag är mitt mål att relativt snart expandera och skala upp. Inom några år vill jag att vi ska sälja ett kök om dagen, vilket skulle betyda en omsättning om 30-40 miljoner kronor.

      Knäckfrågan är då: Finns det tillräckligt stor efterfrågan för att vi ska kunna bygga ett stort köksföretag på idén om riktigt trä och rejäl kvalitet?

      Om inte, kan vi få istället skapa efterfrågan?

      Möbler som tål ögats slitage

      För bara ett år sedan var jag ganska ointresserad av kök, och inte insatt i hur möbelproduktion går till. Men steg för steg har jag börjat förstå skillnaden mellan spånskivor och riktigt trä. Alltmer har jag lärt mig se och upptäcka de hantverksmässiga detaljer som kännetecknar ett riktigt möbelbygge jämfört med ett Ikea-skåp.

      Det handlar om såväl estetiska detaljer – träets ådring jämfört med livlösa spånskivor – och det handlar om hållbarhet. Massiva trämöbler håller i en livstid, och om de är fint designade tål de även ögats slitage.

      Och nu, när jag väl lärt mig se och uppskatta dessa kvaliteter, vill jag aldrig gå tillbaka.

      Kanske blir mitt jobb framöver att vägleda köksspekulanter på samma väg som jag har gått, vägen från “Det är väl inget fel på spånskivor och melanin” till “Jag vill ha riktigt trä“.


      Den här bloggen kommer även framöver handla om det goda arbetet i allmänhet, samt att jag kommer berätta om mina stapplande första steg i köksbranschen. Nästa veckas inlägg kommer handla om en viktig princip för att lyckas, vad man än vill ta sig för. Prenumera om du vill få texten via mail.

       

      Gör det ont när du faller?

      När jag var 10 år var min skrivmaskin min käraste ägodel. Mitt största intresse var att skriva noveller som jag tvingade på familj och bekanta.

      Min värld skulle förändras, när en dag en av mina äldre kusiner kom hem till oss. Han hade med sig en dator och en skrivare. Han startade datorn och öppnade ett program.

      – Detta är ett ordbehandlingsprogram, berättade han, och förtydligade: Det är som en skrivmaskin, fast på datorn.

      Han började skriva på tangentbordet. Ur tomma intet uppstod text på den vita skärmen. Jag såg hur texten själv hoppade ner till ny rad när marginalen var nådd. Jag var förbluffad.

      Min kusin skrev vidare, och plötsligt blev jag orolig.
      – Vad händer när skärmen är full?

      Min kusin log och tryckte på return några extra gånger tills markören hamnade längst ner på skärmen. Då, som genom magi, uppstod då mer vit yta. Skärmen blev liksom större!

      – Kan man skriva hur mycket som helst?! Utan att byta papper?, frågade jag storögt.
      Min kusin nickade.

      Jag förstod att jag aldrig mer skulle gå tillbaka till skrivmaskinen.

      Kan du korrigera dina misstag?

      Den oändliga skrivytan i skärmen var bara en av alla skillnader gentemot min skrivmaskin. En annan revolution var hur lätt jag i datorn kunde ändra i texten – lägga till, sudda ut, flytta runt. Möjligheterna var oändliga.

      Med skrivmaskinen var det en pina när jag råkade skriva fel. Någon enstaka bokstav kunde jag korrigera med radertangenten, men inte om jag upptäckte det för sent. Då blev det till att skriva om hela sidan.
      Minsta misstag kunde alltså få stora konsekvenser. Rädslan för misstag var stor.

      Receptet för mod och självständighet

      Nu till poängen med detta inlägg (ursäkta den långa inledningen):

      För att du ska trivas med ditt arbete – och för att du kunna göra bra arbete – så måste det vara lätt att korrigera dina misstag. Att göra fel får aldrig vara en stor grej. Då riskerar din rädsla att växa sig stor och du blir paralyserad.

      Att börja skriva på dator blev en enorm lättnad för mitt 10-åriga jag.

      Om du är ledare har du därför ett ansvar mot dina medarbetare. Som Klas Tjebbes uttrycker det i en intervju jag gjorde med honom häromåret:

      Som ledare ska man vara den som lyfter och pushar sina medarbetare, inte straffa dem när de gör misstag. För vi vill ju att de ska våga hitta på 99 dåliga idéer innan de hittar en bra idé. Om du slår dem i huvudet varje gång de gör fel så blir de ju knappast trygga. [… ] Då plockar du bort det som du egentligen vill ha fram: Självständiga, modiga och fritänkande människor som tycker det är kul att jobba.

      Är beslutet verkligen oåterkalleligt?

      Du har också ett ansvar mot dig själv. Du ska göra vad du kan för att avdramatisera dina fel. Att ställa dig frågan “Vad är det värsta som kan hända?” kan vara en hjälp.

      En annan fråga att ställa dig inför ett svårt val är: “Är beslutet reversibelt?”. Det vill säga, om du väljer fel, kan du backa och göra om? Oftast är svaret ja, vilket kan vara förvånande när du inser det.

      Dagens visdomsord: Livet är inte som en skrivmaskin! Livet är faktiskt mer som en digital ordbehandlare, där felen lätt går att korrigera. Skrivmaskiner hör till det förgångna.

      Jordens undergång är nära. Låt oss göra lite fint under tiden.

      Senaste tiden har jag kommit att intressera mig för shakerrörelsen. Så pass mycket att shakers nu kommer att vara en väsentlig del av mitt nya yrkesliv. 

      Shakers var en religiös sekt i England i mitten av 1700-talet. Men en rätt sympatisk sekt. Till exempel rådde full jämlikhet mellan både kön och raser i deras samhällen.

      Liksom många andra sekter genom tiderna trodde Shakers att slutet var nära. Kristus skulle återuppstå, yada yada yada. Men istället för att göra något galet som följd till sin övertygelse så fokuserade de på att göra fina saker. Ja bokstavligen tillverka fina saker.

      De började snickra möbler och bygga hus. De byggde hela samhällen, och blev med tiden skickliga hantverkare. De vidareutvecklade också snickerikonsten: När verktygen som fanns till hands inte var bra nog, så uppfann de nya. Cirkelsågen till exempel är till stor del en Shakers-uppfinning.

      Men det viktigaste arvet efter Shakers är deras estetik. Den var ett resultat av deras ihärdiga byggande – övning ger färdighet – dels en konsekvens av deras asketiska livsfilosofi. Deras mål var att göra möbler som var så enkla och fina i sig själva, att det inte behövdes några snirkliga utsmyckningar. En dekorativ list kunde leda till högmod, en dödssynd, och var därför inte välkommen.

      De predikade ärlighet och enkelhet, vilket präglade såväl deras liv som deras estetik.

      300 år senare

      Nästan 300 år har gått sedan Shakers förutspådde jordens undergång. Under tiden har de själva nästan dött ut – de två sista shakers lever idag i Sabbathday Lake Shaker Village i Maine, USA. (Shakers har alltid levt i celibat, vilket har haft en hämmande effekt på tillgången på nya shakers…)

      Den här bloggen har sedan den startades för ett halvår sedan handlat om jakten på mitt nya jobb. Nu vet jag att mitt nya jobb handlar om Shakers. Närmare bestämt: mitt nystartade företag kommer att tillverka och sälja shakerkök.

      Shakerkök

      I England och USA är shaker ett välkänt begrepp och en eftertraktat designstil. Autentiska shakermöbler säljs på auktioner för stora summor.

      Det estiska och hantverksmässiga arvet efter Shakers lever kvar även här i Skandinavien. Shakerestetiken har legat till grund för bland annat funkionalismen på 30-talet. Och nutida Norrgavel har hämtat inspiration från Shakers.

      Men trots detta hade jag aldrig hört talas om Shakers innan min vän Rikard, som byggt kök i 17 år, berättade om dem. Och när jag pratat med mina vänner om Shakers har jag upptäckt att jag inte var ensam om min okunskap. Väldig få verkar känna till shakerestetiken.

      Nu ska det bli ändring på det. Tillsammans med Rikard, som driver Möllans Verkstäder och Funkiskök, och Camilla som driver bordbord, startar jag nu ett nytt företag som ska bygga kök i shakerstil.

      Långt ifrån alla detaljer är klara än, men det vi vet är att:

      1. Köken byggs för hand i massivt trä, på ett snickeri i Malmö
      2. Köken baseras på ett modulsystem med standardmått
      3. Det kommer finnas ett showroom i centrala Malmö (hyreskontraktet på lokalen skrivs på nu i dagarna)

      Kök till självkostnadspris

      Ett av de första stegen för oss är att hitta några provkunder, som vi kan tillverka kök åt. Dessa kunder får kraftig rabatt – typ självkostnadspris – mot att de blir försökskaniner och att vi får använda deras kök i marknadsföringssyfte. Till exempel behöver vi dessa provkunders input för att landa rätt i materialval (ek? björk?), färger, modulmått, med mera.

      En första indikation om hur våra kök kan komma att se ut finns i detta moodboard nedan, med bilder från Pinterest (men tänk bort det brittiskt lantliga, och tänk till en mer skandinavisk touch). Maila mig om du är intresserad eller vet veta mer.

      mood_shakerkok2

      Säljer du vitaminer eller mediciner?

      Förra inlägget handlade om hur man tar betalt baserat på värde. Det är dock lättare sagt än gjort. Vad är egentligen värde, och hur förhåller det sig till priset du sätter? Här följer tre exempel som jag hoppas klargör poängen.

      1. Fotografen och den dyra utrustningen

      I fotobranschen hör jag ibland folk som beklagade sig över “snåla kunder”.
      – De förstår inte att jag har utrustning för 300 000 kr och att jag måste få pengar till mat och hyra! De bara prutar!

      Detta är ett klockrent exempel på skillnaden mellan pris och värde. Fotografen tycker att bildernas värde står i proportion till den dyra utrustning. Men för kunden är det slutresultatet som räknas. Ur kundens perspektiv spelar det ingen roll om bilderna är tagna med en mobilkamera eller Hasselbladskamera, utan värdet ligger i hur användbara bilderna är.

      Alltså, om du som fotograf vill argumentera för högre priser så börja inte tjata om dina utrustningskostnader. Visa istället kunden hur hen kan öka användningsområdet för bilderna du säljer. Då har du höjt värdet, och kan ta mer betalt. Enkelt!

      2. Medicin eller vitamin?

      Ni känner förmodligen igen snacket: Din kompis hittar en dyr grej i en affär – kanske en Apple-laddare, ett allergipiller eller en coolt designad penna – och utbrister: “Hur kan de ta så mycket betalt för det här?! Den är ju superbillig att tillverka, deras marginal måste vara flera tusen procent! De borde skämmas!”

      Ja, det är en vanlig villfarelse att slutpriset ska stå i proportion till tillverkningspriset (eller till arbetstimmarna). Men det är fel. För återigen handlar det om vad prylen är värd för kunden. Ett allergipiller, som gör att de kliande ögonen plötsligt känns bra igen, är ovärderligt.

      Skapar dina varor och tjänster riktigt värde för dina kunder?

      Ett annat sätt att ställa frågan: Säljer du mediciner eller vitaminer?
      En medicin är något man måste ha för att bli av med det onda.
      En vitamin är mest något som kan vara bra att ha, men som inte botar det onda.

      Måste ha, eller bara bra att ha? Det är skillnaden. Gissa varför mediciner är dyrare än vitaminer.

      3. Onödigt arbete

      Häromveckan lade jag ut ett uppdrag på Upwork. Uppdraget bestod i att göra en dataanalys av metadatan till Apelögas bildbyråbilder. Det handlar om cirka 12 000 bilder, med vardera ett 30-tal sökord kopplade till dem. Vi ville se korrelationen mellan denna data och försäljningsstatistiken.

      Jag hittade en lettisk dataanalysfirma som ville göra jobbet. Och inte nog med det, de ville också göra en större analys av datan, helt på spekulation.

      De fick uppdraget – jag gillar idén om spek-jobb, eftersom det gör att kunden inte tar någon risk, samtidigt som leverantören får rätt incitament.

      Några dagar senare kom de tillbaka med resultatet. De berättade:
      – Vi har lagt fem hela arbetsdagar på detta, så du inser säkert det stora värdet av arbetet.

      Jag tittade på resultatet. De hade verkligen jobbat ambitiöst och noggrant. Problemet var bara att de tagit fram analyser som var totalt irrelevanta för mig. Deras slutsatser var sådant jag redan visste, alternativt inte har någon nytta av.

      Så vad var det egentliga värdet på deras arbete? Letterna räknade med att värdet var 5 dagar gånger 8 timmar gånger 35 dollar i timmen, vilket skulle motsvara cirka 13 000 kronor. Men det faktiska värdet för mig som kund var i det närmaste noll.

      Nästa vecka i bloggen berättar jag nog mer om vad jag ska jobba med framöver. Det nya bolaget är snart registrerat, och ett hyreskontrakt på en lokal signeras i dagarna. Häng med på resan genom att prenumerera på bloggen!

      Undvik dessa tre fällor när du tar betalt

      Den kanske vanligaste funderingen en företagare har är: Hur ska jag ta betalt?

      I detta inlägg listar jag tre konventionella strategier, som dock är helt fel enligt mig, samt vad jag rekommenderar att du gör istället. Men först berättelsen om vad det kostar att bli av med sitt hustak.

      Avfallsföretaget

      Häromåret lät vi lägga om taket på vår villa i Malmö. De gamla takpannorna var i dåligt skick och behövde kasseras. Jag ringde ett avfallsföretag och frågade vad det skulle kosta att få en container till vår tomt, där vi kunde slänga de gamla pannorna.
      – Det beror på, fick jag till svar.
      – Beror på vadå?, frågade jag.
      – Ja, vad väger takpannorna?
      – Jag vet inte… men ni som är i branschen kanske vet ungefär vad det brukar bli?
      – Nej.
      – Ok…
      – Alltså, vi tar betalt per ton avfall. Och per kubikmeter. Och sedan kostar varje hämtning.
      – Hur många hämtningar behövs?
      – Det beror på hur många takpannor det blir.
      – Jag vet inte… Kan ni göra en uppskattning?
      – Nej.
      – Jag kan inte få ett ungefärligt pris?
      – Nej. Och det beror också på om vi kan använda en liten lastbil, eller måste komma ut med en större kranbil. Och hur lång tid det tar för chauffören att hämta containern. Vår timtaxa är…

      Och så fortsatte det några minuter till. Jag var mer förvirrad när samtalet var över än vad jag varit före, och hela upplevelsen av avfallsföretaget kändes sådär. Jag visste fortfarande inte vad det skulle kosta. 1 000 kronor? 100 000 kronor?

      Vad gjorde avfallsföretaget för fel, och hur skulle de kunna justera sin prissättningsstrategi? Jag föreslår följande tre steg:

      1. Sluta ta betalt utifrån era kostnader!

      Många tar betalt så här: De räknar sina timmar, multiplicerar med en timtaxa (“jag måste ju få en lön!”), räknar ihop sina kostnader och låter kunden betala dessa med ett påslag. Så resonerade avfallsföretaget. “Dessa moment utför vi, och precis detta ska vi ha betalt för”.

      Men de tänker fel. För om man tar betalt för sina kostnader, så glömmer man bort att det faktiskt handlar om värdet man levererar. Priset bör stå i proportion till värdet (som kunden uppfattar det), oavsett hur få eller många timmar du lagt ner på det.

      Värdet för mig var att någon tog hand om de gamla takpannorna, och jag slapp tänka på det. Men de tog betalt för ton och timmar, kubikmeter och kranbilar, vilket är irrelevanta faktorer för mig. Jag ville bara bli av med taket!

      2. Sluta utgå ifrån din tänkta lön

      Okej, jag vet inte om avfallsföretaget resonerar så här, men ett vanligt råd nya företagare får lyder enligt följande:
      “Bestäm dig för en lön som du vill kunna ta ut, kanske 30 000 kr i månaden. Räkna sedan på hur många timmar i veckan du kan fakturera, och räkna ihop dina utgifter. Summera och dividera, och voilà, nu har du räknat ut ditt timpris!”

      De tänker fel. Varför ska jag som kund betala mer bara för företagare som bestämt sig för att ta ut en hög lön jämfört med en sparsam företagare? Jag vill betala för resultatet av arbetet (det vill säga värdet), inget annat. Att räkna baklänges utifrån en tänkt lön riskerar att hamna helt fel.

      3. Sluta låta kunden ta all ekonomisk risk!

      Avfallsföretagets affärsmodell är helt baserad på deras verklighet. Deras perspektiv handlar om kubikmeter och kranbilar, och de vet att det är svårt att gissa siffrorna på förhand. Därför tar de det säkra för det osäkra och låter kunden betala vad det kostar dem.

      Alltså, kunden får ta all ekonomisk risk. Avfallsföretaget däremot vet att de får exakt rätt betalt, varken mer eller mindre än vad de förtjänar.

      Tänker de fel? Ja.
      Genom att låta kunden ta hela risken, så har de sänkt värdet på sin produkt. Kunden (jag) blir förvirrad, och min vilja att betala sänks. Priset kommer att pressas neråt. Och det som verkar som en sund affärsmodell är i själva verket skadlig för verksamheten.

      Om avfallsföretaget istället sagt: “Att ta hand om dina takpannor kommer kosta dig 15 000 kr oavsett om vi behöver göra en eller tio tömningar”, så hade de visat att de var villiga att ta en del av risken. Ett fast pris hade gjort mig tryggare.

      Så höjer du ditt pris

      Att sätta rätt pris handlar om att hitta nivån för vad kunden tycker det är värt. Det fina med det är att man faktiskt kan höja sitt pris, och därmed sin marginal, om man höjer värdet för kunden.

      Höja värdet gör man till exempel genom bra och tydlig kundservice, och genom att göra en proffsig leverans. Ett annat sätt kan vara att ge ett fastpris när alla ens konkurrenter har snåriga prismodeller.

      Ju fler sätt du kan hitta på för att hjälpa din kund, desto större värde kan du leverera. Och ju högre värde, desto mer kan du ta betalt.

      Så kul är det att vara arbetslös

      Jag startade den här bloggen med ett inlägg med titeln “Funemployed“. Att vara självvalt arbetslös ska ju vara lite kul liksom, tänkte jag. Nu några månader senare vet jag bättre.

      Det är drygt ett år sedan jag tog beslutet att lämna Apelöga. Jag berättade i mitt sista inlägg på Apelöga-bloggen att jag hade delegerat ut alla mina arbetsuppgifter och att jag nu lugnt kunde gå därifrån, i visshet om att allt skulle fortsätta gå bra.

      Det kunde jag inte.

      Separationsångest

      Jag har haft svårt att frigöra mig från Apelöga. Dels för att det funnits tillfällen då jag har varit behövd på byrån, men framför allt för att jag inte riktigt ha velat släppa taget. Jag följer med i internkommunikationen på Slack, håller koll på företagets siffror, och jag har inte stängt av min apeloga.se-adress.

      Varje dag tänker jag på Apelöga, min baby.

      Detta är förstås problematiskt av minst två anledningar:
      1. Ju mer jag lägger mig i vad som händer på Apelöga, desto längre tid tar det för de andra apelögonen att helt ta över mina gamla arbetsuppgifter.
      2. Ju mer jag jobbar med Apelöga, desto mindre tid och energi har jag för nya projekt. Och det var ju det som var poängen med att lämna företaget. Och det är vad denna blogg skulle handla om.

      Apelöga-spekulanter

      Anyway. Vad som också hänt under vintern är att vi hade ett par spekulanter som varit intresserade av att köpa Apelöga. Utan att gå in på några detaljer så kan vi konstatera att det inte blev någon affär – vi hittade ingen köpare som kändes rätt. Jag fortsätter att vara majoritetsägare av Apelöga, med 80%.

      Vilken roll jag egentligen ska ha framöver måste, har jag insett, redas ut och formaliseras.

      Arbetslös = värdelös

      En annan insikt från min Funemployed-tid:
      Jag gick snabbt från att ha varit full av självförtroende, till att känna mig rätt värdelös. När jag jobbade brukade mina dagar innehålla en hel del positiv feedback – från kunder och medarbetare – men vardagen som hemmapappa gav inte lika många snabba kickar.

      Att vara arbetslös är inte kul, även om den är självvald, har jag insett.

      Dessutom, ett erkännande:
      Mitt ego hade en önskan om att jag skulle bli uppvaktad när jag berättade om mitt uppbrott från Apelöga. Kanske ville jag bli headhuntad, eller åtminstone smickrad med några intressanta förfrågningar.

      Av detta blev det intet. Jag ser det som en läxa i ödmjukhet. Jag har mycket arbete kvar framför mig innan jag kan skörda frukten.

      Det nya företaget

      För ett par veckor sedan började jag skola in lilltjejen på dagis. Så sakteliga har jag börjat få tillbaka en arbetstillvaro.

      Inom kort startar jag mitt nya företag, i en helt ny bransch. I förra veckan var jag i London och gjorde research inför starten. Till skillnad från när jag startade Apelöga för sju år sedan gör jag det inte ensam den här gången, vilket också är anledningen till att jag måste vara lite hemlighetsfull ett tag till. Jag ser framemot att berätta mer snart.

      Prenumerera på bloggen genom att skriva in din mailadressen i boxen nedan, eller i toppen av högerspalten. Varje tisdag kommer ett nytt inlägg, med tankar om det goda arbetet.

      Om likheterna mellan en Saab V4 och din mobiltelefon

      1. Saaben

      För några år sedan köpte jag en Saab V4, från slutet av 60-talet. Den var rolig att köra med, men men svår att bromsa. Inte nog med att den saknade bromsservo – jag fick bokstavligen talat ställa mig på bromsen om jag ville få stopp på bilen. Dessutom fallerade ibland trycket av bromsvätska i ledningarna.

      Konsekvensen blev att jag körde extremt försiktigt. Jag undvek vägar med mycket trafik. Och om jag ändå hamnade i närheten av andra bilar såg jag till att hålla extra gott säkerhetsavstånd till dem.

      På samma sätt som jag förändrade min körstil med den gamla Saaben, gör vi också när vi kör en ny, säkrare bil. Ju säkrare bilen upplevs, desto mer vårdslöst kör vi, enligt Malcolm Gladwell.

      Vi tenderar att kompensera för den förbättring, eller försämring, som våra verktyg ger oss.

      2. Dammsugaren

      Under förra seklet fick våra hem en rad nya apparater som skulle förändra våra liv: dammsugaren, tvättmaskinen, diskmaskinen med flera. Det förutspåddes att vi i framtiden skulle få mycket mer fritid, nu när maskinerna gjorde städjobbet åt oss.

      Men hur blev det? Det visade sig att vi inte alls fick mer fritid. Istället sänktes toleransnivån för smuts. Kort sagt, Det som ansågs vara rent för 100 år sedan, är inte längre rent nog.

      Vår nerlagda städ- och tvättid har förblivit ungefär densamma.

      3. Mobilen

      Jag har en känsla av att ju smartare våra telefoner blir, desto dummare blir vi. För på samma sätt som med bilar och städutrustning så anpassar vi oss till tekniken.

      Nej, jag har inget emot att smarta mobiler ger oss tekniska hjälpmedel – det finns åtskilliga appar i min iPhone som jag använder varje dag och verkligen har nytta av.

      Problemet är snarare att mobilen också är full av distraktioner. Så fort vi har tråkigt – i kön, på bussen, på toaletten – tar vi upp mobilen och scrollar igenom Facebookflödet.

      Därför blir ditt arbete lidande

      Vad är problemet med det? Jo, dels att vi blir beroende av mobilen, på samma sätt som en alkoholist är beroende av alkohol. (Om du inte tror mig: Testa att vara helt utan mobilen i en vecka, och känn sedan vilken enorm rush av dopamin du får när du sedan får använda mobilen igen.)

      Det andra problemet är att mobilens distraktioner gör att vi blir sämre på att hantera hårt jobb. Att utföra riktigt krävande tankejobb, kostar hjärnenergi. Och på samma sätt som vi drar oss för att gå till gymmet (för att det känns jobbigt) så vill vår hjärna helst undvika att bli påfrestad. Om valet står mellan hårt jobb, eller en stund slösurfande på mobilen, så vinner oftast mobilen.

      Konsekvensen blir att vårt arbete blir lidande. Det du skulle kunnat åstadkomma blir aldrig gjort. Först på lång sikt kan vi se konsekvenserna.

      Höj dig över mängden!

      I takt med att riktigt krävande jobb blir alltmer ovanligt, desto mer värdefullt är det de gånger det utförs. Alltså, om du vill sticka ut och höja dig över mängden så är det just fokuserat, hårt arbete som krävs.

      Zadie Smith, brittisk författarinna, har fattat detta. Hon slutade med sin smartphone och ersatte den med en “flip phone”. Den är mycket svårare att surfa med, och det tar så lång tid att skriva SMS att hon har slutat skriva dem.

      Frestelsen bort från det arbete som betyder något för henne – att skriva böcker – har blivit mindre.

      Lästips: Deep work

      För mig gick insikten fram när jag läste Cal Newports nyutkomna bok “Deep Work“. Om denna problematik, distraktion vs betydelsefullt jobb, intresserar dig så kommer du gilla Cals bok. En bra introduktion till boken är detta podcastavsnitt där författaren intervjuas av Pat Flynn.


      Jag avslutar nu min föräldraledighet och börjar jobba igen. Därmed kommer också bloggen att återgå till den tidigare frekvensen och komma ut varje tisdagsmorgon.

      Bloggen kommer också fortsättningsvis handla om hur man uppnår bättre och mer betydelsefullt arbete, varvat med inslag från jakten på mitt framtida jobb. (Faktum är att jag kanske redan har hittat det. Jag berättar mer senare.)

      Prenumerera på bloggen genom att skriva in din mailadressen i boxen här nedan.